Igår dog tomten på julkalendern, efter att nissan Elfrid och Mila ändrat Milas önskan om en riktig jul. Det var inte så smart att ändra i "handlingen", värre saker kunde hända fick man då förstå och tomten dog alltså. Det var spännande att vänta in dagens avsnitt men vi var mitt uppe i julklappsutdelning, med hjälp av tomten, när kalendern gick 18.30 ikväll så videon startades. Fram emot 20.30 skulle vi då titta på årets sista avsnitt av kalendern... Jag sa lite för mig själv "...hoppas det går att ändra tillbaka nu då så att tomten inte är död! Blixtsnabbt kontrade dottern;
-Så klart han inte är! Han har ju redan varit här!
2007-12-24
2007-12-21
Vi ses i Nangijala
Pappas yngsta moster - den enda förresten - gick bort för ett par veckor sedan. Hon var yngst i syskonskaran, och eftersom pappas mamma var äldst där, skiljde det inte så många år mellan pappa och hans moster. Igår begravdes hon. Jag hade velat vara med men det blev inte så, det var för mycket planering för att komma iväg 30 mil dagen före jullov... Jag skickade i alla fall ett litet brev till henne, som min mamma läste i kyrkan. Här är det:
Goa, fina ”moster Berit”
Så tog din tid slut. Vad konstigt det känns. Jag tänker tillbaka på mina minnen av dig och Johan. De är kanske inte så många som jag hade önskat, men de är kantade av värme och närvaro.
Det var spännande att vara hemma hos er. Huset kändes som en labyrint, och det fanns så intressanta och vackra föremål där. Framför allt minns jag hur du lärde mig sy på maskin. Hemma hade jag nog inte fått röra symaskinen ännu, men nere i källaren hos er i villan fick jag det. Jag sydde en liten väska av brunt tyg med blommor på. Minns speciellt hur finurligt du lärde mig att sy av hörnen så det blev en fin botten i väskan. Vad stolt jag var!
Du visade mig också hur du hade lärt dig virka. Jag minns inte vem det var, men den som lärde dig hade lagt upp garnet på ett bord i ett ringlande mönster framför dig och så skulle du virka slut bara på den biten. Om och om igen. Så helt plötsligt kunde du. Jag försökte också men fick inte riktigt till det. Vi möttes över generationerna, och jag tyckte alltid att det var så ombonat och mysigt hemma hos er.
Jag minns vagt hur vi gick i skogen. Det var glest mellan de stora tallarna och det gick lätt att ta sig fram. Undra hur gammal jag kan ha varit då? Och vad många roliga saker du berättat om min pappa, hur han var som liten. Han lärde sig stava så här har du berättat:
B L Å-blå K L O-klo K E R-ker; det blir BLÅKLOCKER!
En annan gång kom en citronfjäril och landade på mig ute i er trädgård. Den flög iväg men kom tillbaka. Johan hämtade kameran och fotade oss. Vid ett annat tillfälle fick jag stå tillsammans med er vid ljusbordet och titta på fjärilen, och på många andra foton också. Kanske föddes det fotointresse jag nyligen upptäckt redan där hos er?
Jag är fascinerad av Astrid Lindgrens berättelser och när jag tänker på dem som inte finns med oss längre placerar jag dem i Nangijala. Min farmor, din syster, finns där och nu är du där också. Men vet du, moster Berit? Du har inte vilken plats som helst; jag tror att du är Duvdrottningen!. Sofia, som har den rollen i boken, det är precis du. Varm, vacker, omtänksam och stark.
Jag hoppas att det dröjer många, många år tills jag träffar dig igen, men när den dagen kommer ska jag söka dig bland Körsbärsdalens vita duvor!
Sov gott moster Berit, vi ses i Nangijala!
Goa, fina ”moster Berit”
Så tog din tid slut. Vad konstigt det känns. Jag tänker tillbaka på mina minnen av dig och Johan. De är kanske inte så många som jag hade önskat, men de är kantade av värme och närvaro.
Det var spännande att vara hemma hos er. Huset kändes som en labyrint, och det fanns så intressanta och vackra föremål där. Framför allt minns jag hur du lärde mig sy på maskin. Hemma hade jag nog inte fått röra symaskinen ännu, men nere i källaren hos er i villan fick jag det. Jag sydde en liten väska av brunt tyg med blommor på. Minns speciellt hur finurligt du lärde mig att sy av hörnen så det blev en fin botten i väskan. Vad stolt jag var!
Du visade mig också hur du hade lärt dig virka. Jag minns inte vem det var, men den som lärde dig hade lagt upp garnet på ett bord i ett ringlande mönster framför dig och så skulle du virka slut bara på den biten. Om och om igen. Så helt plötsligt kunde du. Jag försökte också men fick inte riktigt till det. Vi möttes över generationerna, och jag tyckte alltid att det var så ombonat och mysigt hemma hos er.
Jag minns vagt hur vi gick i skogen. Det var glest mellan de stora tallarna och det gick lätt att ta sig fram. Undra hur gammal jag kan ha varit då? Och vad många roliga saker du berättat om min pappa, hur han var som liten. Han lärde sig stava så här har du berättat:
B L Å-blå K L O-klo K E R-ker; det blir BLÅKLOCKER!
En annan gång kom en citronfjäril och landade på mig ute i er trädgård. Den flög iväg men kom tillbaka. Johan hämtade kameran och fotade oss. Vid ett annat tillfälle fick jag stå tillsammans med er vid ljusbordet och titta på fjärilen, och på många andra foton också. Kanske föddes det fotointresse jag nyligen upptäckt redan där hos er?
Jag är fascinerad av Astrid Lindgrens berättelser och när jag tänker på dem som inte finns med oss längre placerar jag dem i Nangijala. Min farmor, din syster, finns där och nu är du där också. Men vet du, moster Berit? Du har inte vilken plats som helst; jag tror att du är Duvdrottningen!. Sofia, som har den rollen i boken, det är precis du. Varm, vacker, omtänksam och stark.
Jag hoppas att det dröjer många, många år tills jag träffar dig igen, men när den dagen kommer ska jag söka dig bland Körsbärsdalens vita duvor!
Sov gott moster Berit, vi ses i Nangijala!
2007-12-20
Trött, trött, trött... piggare!
Hade bestämt med en kompis att promenixa 10 km ikväll. När jag dunsat ner i soffan, efter att ha hämtat dottern på skolan och vi tillsammans lekt med nya kameran ett tag, kände jag att upp ur densamma orkade jag bara inte mera... Sms:ade kompisen att jag skulle dra mig ur men bjöd in henne på fika (vi har julsvacka i nyttighetsätningen båda och försöker stötta varandra efter bästa förmåga, men ibland tenderar det att bli; ...det är ok att äta, eller hur!?!). Genast ringde telefonen och hon protesterade i andra änden:
-Vi ska ut en sväng i alla fall först, och sedan fika!
Jaja, tänkte jag, det får bli som det vill med det. Jag orkar inte... Mentalt trött. Fysiskt trött och bara ingen lust med något. Nån timme senare står hon här utanför dörren. Jag steg ju upp ur soffan för att öppna dörren. Möttes av; "Kom igen nu!" Fick erkänna att jag hade slut på argument och gick istället och klädde på mig. Ca 50 minuter senare hade vi knatat snabbt runt 6-kilometersslingan jag mätt upp.
Gissa hur det kändes efteråt?! Gissa om jag är nöjd och stolt att jag tog mig ut?! Och gissa om jag uppskattar dylika vänner!!?
-Vi ska ut en sväng i alla fall först, och sedan fika!
Jaja, tänkte jag, det får bli som det vill med det. Jag orkar inte... Mentalt trött. Fysiskt trött och bara ingen lust med något. Nån timme senare står hon här utanför dörren. Jag steg ju upp ur soffan för att öppna dörren. Möttes av; "Kom igen nu!" Fick erkänna att jag hade slut på argument och gick istället och klädde på mig. Ca 50 minuter senare hade vi knatat snabbt runt 6-kilometersslingan jag mätt upp.
Gissa hur det kändes efteråt?! Gissa om jag är nöjd och stolt att jag tog mig ut?! Och gissa om jag uppskattar dylika vänner!!?
2007-12-19
Tom
Så känner jag mig nu. Har fått frågan "Hur är det?" hur många gånger som helst idag, och jag har inte först fattat varför alla ser så medlidsamma ut när de frågar. Jag har stängt av... Fast det har jag inte. Jag var ruskigt nära att börja storgråta när jag tittade på film med en elevgrupp idag. Känslosam film förvisso, men mina tårar tryckte på av en helt annan anledning.
Pappa är alltså hemma igen, o-opererad. När han ska in istället är det ingen som vet. Hur tankarna och känslorna har gått uppe hos mamma och pappa idag vet jag inte. Jag har inte pratat med dem ännu. Men nu ska vi alltså gå över jul- och nyårshelgen och undra och fundera.
Hur kan det gå till så? Hur kan det få gå till så? Att man ringer en patient på söndagkväll och akut ska ha in honom på måndag för att kunna operera tisdag morgon. Att sedan skjuta upp det från tisdag morgon till tisdag efter lunch - det kan hända, det är inte så konstigt om det dyker upp akuta fall. Men att sedan bara låta det bli tyst. Pappa satt i sitt rum utan att veta något alls. Klockan passerade 13 och han fick veta att det skulle ske senare. Inget mer. Mamma ringde till slut växeln och fick veta att på operation fanns ingen kvar. "Jo, det måste det göra för ni har en man som går och väntar på operation!" sa hon och blev framkopplad. Då fick hon veta att han skulle få vänta till onsdag, men inte direkt på morgonen utan efter lunch... Mamma ringde tillbaka till pappa, som fortfarande inte visst något alls. Ingen hade pratat med honom. Ingen hade informerat honom.
Då fick han nog! Han åkte helt sonika hem och jag tycker faktiskt att han gjorde rätt... Det får vara hur det vill i sjukvården men den nonchalans han drabbats av just på detta sjukhus vid varje vistelse, och det börjar vara några stycken, den nonchalansen är inte ok! Man måste kunna upprätthålla någon sorts information i alla fall.
Så vad som nu händer vet väl ingen... Vi ska fira jul och nyår med detta hängande över oss. Alla mår dåligt på sitt sätt och som det känns nu är både julfriden och Kära goda godheten på semester annorstädes...
Pappa är alltså hemma igen, o-opererad. När han ska in istället är det ingen som vet. Hur tankarna och känslorna har gått uppe hos mamma och pappa idag vet jag inte. Jag har inte pratat med dem ännu. Men nu ska vi alltså gå över jul- och nyårshelgen och undra och fundera.
Hur kan det gå till så? Hur kan det få gå till så? Att man ringer en patient på söndagkväll och akut ska ha in honom på måndag för att kunna operera tisdag morgon. Att sedan skjuta upp det från tisdag morgon till tisdag efter lunch - det kan hända, det är inte så konstigt om det dyker upp akuta fall. Men att sedan bara låta det bli tyst. Pappa satt i sitt rum utan att veta något alls. Klockan passerade 13 och han fick veta att det skulle ske senare. Inget mer. Mamma ringde till slut växeln och fick veta att på operation fanns ingen kvar. "Jo, det måste det göra för ni har en man som går och väntar på operation!" sa hon och blev framkopplad. Då fick hon veta att han skulle få vänta till onsdag, men inte direkt på morgonen utan efter lunch... Mamma ringde tillbaka till pappa, som fortfarande inte visst något alls. Ingen hade pratat med honom. Ingen hade informerat honom.
Då fick han nog! Han åkte helt sonika hem och jag tycker faktiskt att han gjorde rätt... Det får vara hur det vill i sjukvården men den nonchalans han drabbats av just på detta sjukhus vid varje vistelse, och det börjar vara några stycken, den nonchalansen är inte ok! Man måste kunna upprätthålla någon sorts information i alla fall.
Så vad som nu händer vet väl ingen... Vi ska fira jul och nyår med detta hängande över oss. Alla mår dåligt på sitt sätt och som det känns nu är både julfriden och Kära goda godheten på semester annorstädes...
2007-12-18
Citat:
"Åtminstone är det meningen så..." Jag har varit med förr. Jag kände i morse att jag var tvungen att skriva så, och visst var min känsla rätt. Han låg inte på operation. Och har inte gjort på hela dagen. Så han åkte hem...
Det blev alltså ingen operation idag. Den bara sköts upp. Utan att han fick veta varför. Till slut fick mamma tag på nån på op. "Nej men det är ju han som ska vänta tills imorgon..." Visste pappa det? Nej! Då åkte han hem. Jag förstår honom! Julen står för dörren. Hans moster begravs på torsdag. Har han väntat sedan juni måste han kunna vänta över helgerna... Ja, man blir mer än trött!!
Det blev alltså ingen operation idag. Den bara sköts upp. Utan att han fick veta varför. Till slut fick mamma tag på nån på op. "Nej men det är ju han som ska vänta tills imorgon..." Visste pappa det? Nej! Då åkte han hem. Jag förstår honom! Julen står för dörren. Hans moster begravs på torsdag. Har han väntat sedan juni måste han kunna vänta över helgerna... Ja, man blir mer än trött!!
I skrivande stund...
Pappa ligger på operationsbordet nu. Åtminstone är det planerat så. Kära goda godheten, visst finns du hos oss idag...? Visst oroar vi oss i onödan, visst är det för det bästa detta?
2007-12-16
Fan FAN FAN!!!
Jag orkar inte. Helt ärligt orkar jag inte!!
Har inte mer än hunnit hämta andan från förra helgens skitjobbiga händelse, så slås benen undan igen. Nu med slägghammare...
Det lugnande beskedet om pappa tidigare i höst var bedrägligt. Detta "det" i lungan som nästan var borta har tydligen fortsatt att hämma hans syreupptagning, för alla symptom kvarstår eller har till och med förvärrats. Ny röntgen för ett par veckor sedan och beskedet därifrån var riktigt skrattretande; "...har ej tillvuxit... vi ska fundera på hur vi ska gå vidare..." Vad skulle pappa göra under tiden? I de mörkaste stunderna känns det som om de väntar på att han ska "försvinna" - ja, att han ska dö... SHIT vad det tar emot att skriva så!!!!!
Sen ingenting, ingenting och ingenting. Men så idag - titta i kalendern, det är söndag! - ringer en sköterska från sjukhuset långtborta där han var i somras...
-Du ska läggas in i morgon.
I morgon!
Nu rivs alltallt upp igen. För pappa. För mamma. För alla oss andra runt omkring. Snöret runt halsen dras åt, det måste vara en snara jag fastnat i... Ett skollov står för dörren igen, ett lov där jag så förtvivlat väl behöver vila upp mig. Precis som i somras. Varför måste timingen vara så överjordiskt sämst hela tiden?! Samtidigt skäms jag över min reaktion. Jag ska stötta mamma och pappa, inte bryta ihop i en egen liten hög. Men det gör jag.
Shit, jag är så himla livrädd...
Jag älskar dig pappa, det vet du va´!?
Har inte mer än hunnit hämta andan från förra helgens skitjobbiga händelse, så slås benen undan igen. Nu med slägghammare...
Det lugnande beskedet om pappa tidigare i höst var bedrägligt. Detta "det" i lungan som nästan var borta har tydligen fortsatt att hämma hans syreupptagning, för alla symptom kvarstår eller har till och med förvärrats. Ny röntgen för ett par veckor sedan och beskedet därifrån var riktigt skrattretande; "...har ej tillvuxit... vi ska fundera på hur vi ska gå vidare..." Vad skulle pappa göra under tiden? I de mörkaste stunderna känns det som om de väntar på att han ska "försvinna" - ja, att han ska dö... SHIT vad det tar emot att skriva så!!!!!
Sen ingenting, ingenting och ingenting. Men så idag - titta i kalendern, det är söndag! - ringer en sköterska från sjukhuset långtborta där han var i somras...
-Du ska läggas in i morgon.
I morgon!
Nu rivs alltallt upp igen. För pappa. För mamma. För alla oss andra runt omkring. Snöret runt halsen dras åt, det måste vara en snara jag fastnat i... Ett skollov står för dörren igen, ett lov där jag så förtvivlat väl behöver vila upp mig. Precis som i somras. Varför måste timingen vara så överjordiskt sämst hela tiden?! Samtidigt skäms jag över min reaktion. Jag ska stötta mamma och pappa, inte bryta ihop i en egen liten hög. Men det gör jag.
Shit, jag är så himla livrädd...
Jag älskar dig pappa, det vet du va´!?
2007-12-11
Sömntåget har bytt rutt
För ganska precis ett år sedan fick jag sömntabletter utskrivna av en vän och läkare. Det ligger i tiden att "tappa sömnen", hänger ihop med en jobbperiod som är ruggigt stressig; nämligen betygssättningen. Mörkret ute, regnet som fortsätter strila ner och bristen på frisk luft hjälper förstås också till. Det gäller att må bra för att klara av det.
En händelse i helgen gör att jag inte gör det - mår bra alltså. Alla inblandade mår lika dåligt och ilskan och känslan av att "ingen fattar" är förmodligen lika fundamental på alla kanter. Istället för att hjälpas åt och stötta varandra, vi som är inblandade, stretar vi åt olika håll. Mitt huvudsakliga fokus är att de som inte har något val ska drabbas så lite som möjligt, men som alltid när vuxenvärlden stormar är det de små som hamnar i kläm. Avsikten med mitt fokus är just det, inte att trampa på tår eller besserwissa mig. Tyvärr tror jag att det uppfattas så...
Det kryper under skinnet på mig. Jag mår oerhört dåligt och grubblar massor. Och sitter sömnlös. I brist på sömntåg tar jag återigen hjälp av medikament.
En händelse i helgen gör att jag inte gör det - mår bra alltså. Alla inblandade mår lika dåligt och ilskan och känslan av att "ingen fattar" är förmodligen lika fundamental på alla kanter. Istället för att hjälpas åt och stötta varandra, vi som är inblandade, stretar vi åt olika håll. Mitt huvudsakliga fokus är att de som inte har något val ska drabbas så lite som möjligt, men som alltid när vuxenvärlden stormar är det de små som hamnar i kläm. Avsikten med mitt fokus är just det, inte att trampa på tår eller besserwissa mig. Tyvärr tror jag att det uppfattas så...
Det kryper under skinnet på mig. Jag mår oerhört dåligt och grubblar massor. Och sitter sömnlös. I brist på sömntåg tar jag återigen hjälp av medikament.
2007-12-08
Betygsättartider
G
VG
MVG
G+
VG-
nästan-MVG
G- (...hejja hejja, kämpa!)
G+ (...slöhög, skärp dig! Ta vara på din kapacitet!)
VG
G?
...snart jullov!
VG
MVG
G+
VG-
nästan-MVG
G- (...hejja hejja, kämpa!)
G+ (...slöhög, skärp dig! Ta vara på din kapacitet!)
VG
G?
...snart jullov!
2007-12-05
På ett ögonblick kan det vara över
För snart 11 år sedan kraschade en bil in i en lyktstolpe, kom i rotation och passagerarsidan smällde rakt in i ett träd. Killen som satt där trädet gick in i bilen var elev på skolan där jag jobbar. Det här var fredagkväll och på måndagen hade vi något som kan liknas vid krismöte. Killen levde fortfarande, mot alla odds. Han skulle ha dött vid kraschen. Han skulle ha dött i helikoptern på väg till Uppsala. Han hade mindre än 10% chans att klara den första operationen. Men med sekunder på rätt sida, läkarskicklighet, 20 liter blod, en orubblig egen vilja, massor av kärlek och stöttning och kanske en vakande hand över sig var han på rätt sida om de hopplösa oddsen. I två månader intensivvårdades han, i ytterligare fyra månader vårdades han på sjukhus. Att han skulle komma ur rullstolen var i stort sett omöjligt och så många andra saker också... Han ska "helt enkelt" inte finnas med. Men det gör han!
Idag är han tillbaka hos oss som klassmedhjälpare i min klass. För mig är det extra speciellt eftersom "den hockeyspelande 18-årige elevassistenten" jag tidigare skrivit om, var just den här killens assistent. Jag har inte träffat honom så många gånger sedan han slutade hos oss, men de gånger det hänt har det känts som om vi känner varandra, eftersom hockey-assistenten/fd kollegan (...som jag saknar saknar!!) hela tiden haft nära kontakt med honom.
Idag berättade han för mina elever om olyckan. Det var knäpptyst i klassrummet, förstås måste jag ju tillägga. Det går inte att höra en sådan berättelse utan att påverkas. Som vuxen identifierar jag mig med hans föräldrar; hur telefonsamtalet från sjukhuset mottogs och hur de överhuvud taget överlevde att vaka över honom, att se honom under den halvårslånga sjukhusperioden. Han lade fokus på hur mycket hans kompisar hade betytt, att man ska tänka sig för hur man behandlar varandra - i förlängningen för att man faktiskt inte vet när det kan vara över. Kan det påverka någon enda att tänka lite längre än en tonårsnäsa räcker så är det värt det. Han inledde sin berättelse ungefär så här: "Det jag har varit med om hade jag helst sluppit. Samtidigt vill jag inte vara utan det och önskar egentligen att alla ska vara med om. Fast jag vill att de slipper." Precis så snurrigt är det säkert. Insikten är stor och viktig, men vägen dit har varit överdjävlig många gånger...
Som om det inte räcker, överlevde han tsunamin också men det är en annan historia...
Idag är han tillbaka hos oss som klassmedhjälpare i min klass. För mig är det extra speciellt eftersom "den hockeyspelande 18-årige elevassistenten" jag tidigare skrivit om, var just den här killens assistent. Jag har inte träffat honom så många gånger sedan han slutade hos oss, men de gånger det hänt har det känts som om vi känner varandra, eftersom hockey-assistenten/fd kollegan (...som jag saknar saknar!!) hela tiden haft nära kontakt med honom.
Idag berättade han för mina elever om olyckan. Det var knäpptyst i klassrummet, förstås måste jag ju tillägga. Det går inte att höra en sådan berättelse utan att påverkas. Som vuxen identifierar jag mig med hans föräldrar; hur telefonsamtalet från sjukhuset mottogs och hur de överhuvud taget överlevde att vaka över honom, att se honom under den halvårslånga sjukhusperioden. Han lade fokus på hur mycket hans kompisar hade betytt, att man ska tänka sig för hur man behandlar varandra - i förlängningen för att man faktiskt inte vet när det kan vara över. Kan det påverka någon enda att tänka lite längre än en tonårsnäsa räcker så är det värt det. Han inledde sin berättelse ungefär så här: "Det jag har varit med om hade jag helst sluppit. Samtidigt vill jag inte vara utan det och önskar egentligen att alla ska vara med om. Fast jag vill att de slipper." Precis så snurrigt är det säkert. Insikten är stor och viktig, men vägen dit har varit överdjävlig många gånger...
Som om det inte räcker, överlevde han tsunamin också men det är en annan historia...
2007-12-03
Djuren och landet
Idag är det inte roligt att bo i stan. Idag längtar jag "hem", som dottern uttryckte det förra veckan. Trädgården är för trång. Det finns ingenting att ta sig för där ute. Regnet öser ner och jag blir sittande inne. Ensam. Inte så mycket som ett marsvin att prata med... Jag vill ha katt! Jag vill verkligen ha katt! Men jag är ju vuxen (sägs det) och måste kunna tänka lite logiskt också. Vi ska resa mycket - åka skidor, husvagnen på somrarna, helgtripper... - då vill inte katten, eller -erna, sitta ensamma hemma. Jag lovade mig själv dessutom när vi flyttade från studentlägenheten ut på landet, och fick se och uppleva våra katters lycka över sitt nya uteliv, att aldrig mer stänga in en katt, att inte ha innekatt. Men nu vacklar jag.
Idag vill jag, precis som dottern förra veckan, "flytta hem" igen... Jag saknar hunden, jag saknar hästarna, jag saknar hönorna. Jag saknar utrymmet, friheten och skogen. Jag känner mig som Ronja, och Ronja "ryms" inte i en villa i stan - så "enkelt" är det...
Idag vill jag, precis som dottern förra veckan, "flytta hem" igen... Jag saknar hunden, jag saknar hästarna, jag saknar hönorna. Jag saknar utrymmet, friheten och skogen. Jag känner mig som Ronja, och Ronja "ryms" inte i en villa i stan - så "enkelt" är det...
2007-11-27
Kvällssamtal
Dottern och jag samtalar bra på sängkanten innan hon lägger sig tillrätta och somnar. Ikväll lät det så här:
(dottern) -Ska vi flytta igen?
(jag) -Nej, det ska vi inte göra.
-Aldrig mer...?
-Inte så länge du är liten i alla fall. Vi ska bo här nu.
-Hm...
-Hurså? Vill du flytta?
- ...ja... jag skulle vilja... eh... Jag skulle vilja flytta hem igen... Sedan ändrar hon sig snabbt och säger istället lite generat ...flytta tillbaka menar jag ju!
Jag säger godnatt och går ut. Hon ropar efter en stund och maken går in.
(dottern)-Jag skulle vilja ha en storasyster eller en lillasyster (det är första gången hon uttalar en sådan önskan) ...men det är ju bestämt att det inte ska vara så.
Maken bekräftar hennes fundering och hon svarar:
-...men... vem har bestämt det?!
Hon fick förklarat med mitt hjärta, att det är för farligt och nöjde sig med det. Hon var nog lite sorgsen ikväll...
(dottern) -Ska vi flytta igen?
(jag) -Nej, det ska vi inte göra.
-Aldrig mer...?
-Inte så länge du är liten i alla fall. Vi ska bo här nu.
-Hm...
-Hurså? Vill du flytta?
- ...ja... jag skulle vilja... eh... Jag skulle vilja flytta hem igen... Sedan ändrar hon sig snabbt och säger istället lite generat ...flytta tillbaka menar jag ju!
Jag säger godnatt och går ut. Hon ropar efter en stund och maken går in.
(dottern)-Jag skulle vilja ha en storasyster eller en lillasyster (det är första gången hon uttalar en sådan önskan) ...men det är ju bestämt att det inte ska vara så.
Maken bekräftar hennes fundering och hon svarar:
-...men... vem har bestämt det?!
Hon fick förklarat med mitt hjärta, att det är för farligt och nöjde sig med det. Hon var nog lite sorgsen ikväll...
Jodå, suget sitter som en smäck
Jag skriker i huvudet samtidigt som jag ändå lyckas få ur mig normala ord ur munnen. Vi behöver handla hem frukt inför morgondagen, både till min frukostfruktsallad och för att dottern vill ha med en speciell sorts clementiner till fruktstunden i skolan - den uppskattas!!
Jag vill vara den som åker till affären för då KAN JAG JU PASSA PÅ ATT ÄTA MERA! Så skriker rösten i huvudet... Maken har just varit ute och sprungit och är ju svettig och trött, borde inte behöva ge sig ut igen. Jag har tusen bra anledningar till varför JAG ska vara den som handlar.
"Jag klarar det säkert!"
...jo, tjena! Tillåt mig använda min kunskap om mig själv.
Så trots att ilskan pockar på, tårarna spränger bakom ögonlocken och rösten i skallen VRÅLAR så han borde ducka, maken alltså, så pratar jag med normala ord ut ur munnen;
"...snälla, kan du handla fast du just varit ute för jag litar inte på mig själv just nu."
Och vilken evig tur att vi känner varandra så väl och att han stöttar mig så fullt ut. Han kastade sig i duschen och hastade sedan iväg för att hinna handla före 22.00...
Usch, det känns riktigt djäkligt nu. Jag VILL INTE behöva utstå det här kriget om och om och om och om igen...
Jag vill vara den som åker till affären för då KAN JAG JU PASSA PÅ ATT ÄTA MERA! Så skriker rösten i huvudet... Maken har just varit ute och sprungit och är ju svettig och trött, borde inte behöva ge sig ut igen. Jag har tusen bra anledningar till varför JAG ska vara den som handlar.
"Jag klarar det säkert!"
...jo, tjena! Tillåt mig använda min kunskap om mig själv.
Så trots att ilskan pockar på, tårarna spränger bakom ögonlocken och rösten i skallen VRÅLAR så han borde ducka, maken alltså, så pratar jag med normala ord ut ur munnen;
"...snälla, kan du handla fast du just varit ute för jag litar inte på mig själv just nu."
Och vilken evig tur att vi känner varandra så väl och att han stöttar mig så fullt ut. Han kastade sig i duschen och hastade sedan iväg för att hinna handla före 22.00...
Usch, det känns riktigt djäkligt nu. Jag VILL INTE behöva utstå det här kriget om och om och om och om igen...
Kanelbullens dag
Så var det ju inte menat men så blev det...
Jag har en lärarkandidat som nu gör sin sista vecka, av åtta. Det ska bli en fridefull advent... Jag brukar tycka att det är roligt med kandidater; man får ta del av lite nya influenser och också prata om sitt eget arbete på ett sätt som man sällan hinner med kollegorna man rusar förbi varenda dag. Men denna... Hon har valt fel yrke. Hon har någon problematik som faktiskt, i klarspråk, omöjliggör ett arbete som lärare. Vad är det med lärarutbildningen? Det måste jag fråga som övergripande fråga. Hur kan hon ha kommit så långt i sin utbildning - halvvägs - utan att ha blivit "stoppad"? Det går inte att vara i hennes närhet en hel dag, man klarar inte det med sitt förstånd i behåll. Någon "diagnos" har hon eller skulle hon kunna få, och det är inte rätt mot henne, hennes blivande elever eller blivande kollegor att fortsätta.
Hur som helst, idag bjöds det på bullar eftersom det är hennes sista vecka. Ostrukturerat och störande på lektionen. Fine, let it be so. Men hon hade bakat ett helt berg av bullar. Fine, fortfarande kan det vara ok. Men detta trugande. Detta förbannande trugande... Det övergår mitt förstånd.
Nu borde jag ha kunnat sätta punkt där. Jag borde ha blivit arg, inombords hade räckt, och med en dåres envishet tackat nej. Jodå, jag gjorde det. Först. Jag gjorde det senare. Också. Men... så blev klockan 15.30 och då avgick visst mitt förnuft, utan förvarning dessutom. Efter att ha låtit:
"Nejtack nejtack NEJTACK nej nä men tack ändå, NEEEJ!!, nä, nej jag har inte ångrat mig, tack men nej tack...
så hör jag mig själv säga:
"Ja, tack jag kanske ska ändra mig ändå..."
Jättemegabullar. Goda jättemegabullar. Om inte annat kan jag rekommendera henne att byta inriktning... Men där kanelbullen går in går samtidigt vettet ut. För "helt plötsligt" har jag ätit tre jättemegabullar. Kommer hem och orkar inte äta middag som jag ska. Inte helt planenligt, nä...
Imorgon kommer hon med en ny laddning. Jag ska inte ha någon. Det betyder "inte en enda". Ok!? INTE en enda!
Jag har en lärarkandidat som nu gör sin sista vecka, av åtta. Det ska bli en fridefull advent... Jag brukar tycka att det är roligt med kandidater; man får ta del av lite nya influenser och också prata om sitt eget arbete på ett sätt som man sällan hinner med kollegorna man rusar förbi varenda dag. Men denna... Hon har valt fel yrke. Hon har någon problematik som faktiskt, i klarspråk, omöjliggör ett arbete som lärare. Vad är det med lärarutbildningen? Det måste jag fråga som övergripande fråga. Hur kan hon ha kommit så långt i sin utbildning - halvvägs - utan att ha blivit "stoppad"? Det går inte att vara i hennes närhet en hel dag, man klarar inte det med sitt förstånd i behåll. Någon "diagnos" har hon eller skulle hon kunna få, och det är inte rätt mot henne, hennes blivande elever eller blivande kollegor att fortsätta.
Hur som helst, idag bjöds det på bullar eftersom det är hennes sista vecka. Ostrukturerat och störande på lektionen. Fine, let it be so. Men hon hade bakat ett helt berg av bullar. Fine, fortfarande kan det vara ok. Men detta trugande. Detta förbannande trugande... Det övergår mitt förstånd.
Nu borde jag ha kunnat sätta punkt där. Jag borde ha blivit arg, inombords hade räckt, och med en dåres envishet tackat nej. Jodå, jag gjorde det. Först. Jag gjorde det senare. Också. Men... så blev klockan 15.30 och då avgick visst mitt förnuft, utan förvarning dessutom. Efter att ha låtit:
"Nejtack nejtack NEJTACK nej nä men tack ändå, NEEEJ!!, nä, nej jag har inte ångrat mig, tack men nej tack...
så hör jag mig själv säga:
"Ja, tack jag kanske ska ändra mig ändå..."
Jättemegabullar. Goda jättemegabullar. Om inte annat kan jag rekommendera henne att byta inriktning... Men där kanelbullen går in går samtidigt vettet ut. För "helt plötsligt" har jag ätit tre jättemegabullar. Kommer hem och orkar inte äta middag som jag ska. Inte helt planenligt, nä...
Imorgon kommer hon med en ny laddning. Jag ska inte ha någon. Det betyder "inte en enda". Ok!? INTE en enda!
2007-11-18
LöplabbsLördag, SovSöndag
Chokladprovningen var precis så ljuvlig som förväntat... Men att det skulle vara så kunde jag inte tro. Att det efter 9 praliner skulle vara stopp. Stopp liksom. Det gick inte att pressa ner fler, man blev för mätt. Mystiskt! Och att den godaste skulle vara den med lakritssmak, toppad med flingsalt. Godast! Väldigt mystiskt! Att jag gick därifrån och lämnade skålar med choklad och brickor med praliner bakom mig. Otroligt mystiskt! Somnade gjorde jag ovaggad när vi kom tillbaka till hotellet. Lång frukostmorgon mellan 10 och 11 med mycket gott att välja på. Jag valde: havregrynsgröt, yoghurt, osötad fruktkompott, smörgåsar, leverpastej, smörgåsgurka, rökt kalkon, gurka, paprika, marmelad, ost, branflakes, müsli, russin, kanel, kaffe, apelsinjuice, ägg, baconskiva och slutligen en tugga kanelbulle!
...looking back on it är det inte så konstigt att jag inte blev hungrig mer igår! Det kanske ändå inte hade med pralinerna att göra? Fast den förklaringen känns absolut roligare! Sedan ut på stan och första anhalten var löplabbet där vi blev kvar en lång, lång stund. Maken köpte löpskor och jag gåskor, så här ska motioneras! Vi har inget annat val efter det djupa hål som grävdes i plånboken, de måste användas! Nu blir det till att leva på det som redan finns i skåpen fram till lönen... Nån riktig lust att gå på stan infann sig inte, black och förkyld som jag var. Vi strosade runt ett tag, men sedan åkte vi vidare till "faster" där vi blev bjudna på middag och möttes av dotterns ord; "Jag vill inte åka hem!" Nåväl, vi fick henne med oss i alla fall och landade hemma runt 20.30.
Dagen idag har gått i sovmorgonens tecken för undertecknad... Masade mig ur sängen vid 10-tiden och sitter faktiskt fortfarande i morgonrock. Det måste jag ändra på för om drygt en timme är det klassträff för barn och föräldrar i dotterns klass. Vi ska ses i ett litet badhus utanför stan för bad, lek och korvätning. Upp ur soffan med mig med andra ord!
...looking back on it är det inte så konstigt att jag inte blev hungrig mer igår! Det kanske ändå inte hade med pralinerna att göra? Fast den förklaringen känns absolut roligare! Sedan ut på stan och första anhalten var löplabbet där vi blev kvar en lång, lång stund. Maken köpte löpskor och jag gåskor, så här ska motioneras! Vi har inget annat val efter det djupa hål som grävdes i plånboken, de måste användas! Nu blir det till att leva på det som redan finns i skåpen fram till lönen... Nån riktig lust att gå på stan infann sig inte, black och förkyld som jag var. Vi strosade runt ett tag, men sedan åkte vi vidare till "faster" där vi blev bjudna på middag och möttes av dotterns ord; "Jag vill inte åka hem!" Nåväl, vi fick henne med oss i alla fall och landade hemma runt 20.30.
Dagen idag har gått i sovmorgonens tecken för undertecknad... Masade mig ur sängen vid 10-tiden och sitter faktiskt fortfarande i morgonrock. Det måste jag ändra på för om drygt en timme är det klassträff för barn och föräldrar i dotterns klass. Vi ska ses i ett litet badhus utanför stan för bad, lek och korvätning. Upp ur soffan med mig med andra ord!
2007-11-16
Förkylda fredag
Låter inte alls lika spännande som "Fräcka fredag" som gick på TV för en hel hög med år sedan. Egentligen hade det kanske kunnat bli det eftersom vi ska iväg, maken och jag, på choklad- och vinprovning och sedan ska bo på hotell. Men känner jag mig själv i min förkylningsdimma så blir det några tröstätarpraliner och sedan go'natt i hotellsängen. Jag är ganska manlig när jag är förkyld - "...ni kvinnor klagar på att föda barn, men ni vet inte hur det är när en man är riktigt förkyld!"
Dottern ska tillbringa kvällen och morgondagen hos sin faster med familj. Hon tycker att det är hon som dragit högsta vinsten, fast först fick jag lova att köpa med lite choklad till henne också. De ska göra "eget bus" enligt faster och det brukar inte vara något fel på aktiviteterna då. Maken och jag får följa med lite på nåder...
Så nu lämnar vi skolor, dumma ramsor och magont för en skön, avslappnad, ledig om än förkyld helg i storstan!
Dottern ska tillbringa kvällen och morgondagen hos sin faster med familj. Hon tycker att det är hon som dragit högsta vinsten, fast först fick jag lova att köpa med lite choklad till henne också. De ska göra "eget bus" enligt faster och det brukar inte vara något fel på aktiviteterna då. Maken och jag får följa med lite på nåder...
Så nu lämnar vi skolor, dumma ramsor och magont för en skön, avslappnad, ledig om än förkyld helg i storstan!
2007-11-14
Mammahjärtat gråter ikväll
Ja, mammaögonen också för den delen... Dotterns magvärk är tillbaka. Jag ska försöka att inte bli hysterisk eller övertolka, men tårarna rinner redan på mig så hysterisk är jag väl redan...
Dottern har två läxor i veckan. En ramsa hon ska lära sig utantill och en matte-målarläxa. Från allra första början har det varit en mycket vinglig lina jag balanserar på när jag ska försöka hjälpa henne. Hon vill inte öva - hon vill kunna och när hon inte kan så låser hon sig. Hon blir ledsen och besviken på sig själv; "Jag kan inte..." är det enda hon får ur sig då och sedan kommer tårarna. Jag har försökt lätta på hennes egna krav på sig själv; vi har lekt, vi har skojat, lockat och pockat. Pratat om varför man övar... Ja, allt allt jag kan hitta i min "pedagogiska ådra" - jag är ju trots allt svensklärare själv. Känner själv att magen har börjat knyta sig på mig när ramsboken kommer fram. Hur ledsen och besviken ska hon bli på sig själv den här gången då? Och den här veckan är värst hittills.
Matteläxan går bra. Där är det uppgifter som ex "Sofia och Erik har 10 kolor som de delar lika. Rita dem med sina kolor!" De övar lika, färre, fler, lika med, dubbelt och hälften. De begreppen kan hon, men hon kan inte läsa siffror över 9. Hon är inte säker på hur många fingrar hon har, får alltid räkna dem. Och har ingen taluppfattning över 20. Hon kan inte klockan, hon kan inte pengar... Så det är just den här matteläxan som går lätt - mycket även i matten är en stor kamp.
Ovanpå allt detta har hon upptäckt att hon inte kan läsa, att hon till och med är långt ifrån, när de andra nu läser. Hon är stupsäker på
Cc, Ss, Aa, Ll, Rr, Oo, Ii
Känner ofta igen några till men många bokstäver gissar hon eller säger att hon inte kan. Hon ser "bilden" SOL - alla andra stavar hon igenom, om de så kommer 3 BIL efter varandra, så hon ser inte ordbilderna.
Bb, Dd, Pp gissar hon hejvilt. Likaså Åå, Ää, Öö...
Ikväll har hon flera gånger berättat att en tjej i klassen har läst sedan hon var 5 år. Med beundran och avundsjuka i rösten. Droppen kom efter bolibompa när hon hämtade Bröderna Lejonhjärta. Inget konstigt med den, hon satt och bläddrade och tittade på bilderna. Sedan hämtade hon Ronja och samma med den. Sen kom hon med Mio min Mio som vi inte läst ännu.
"Får jag titta i den?"
"Ja, så klart du får!"
När hon hämtat fjärde boken, hon plockade bland Astrid Lindgren-böckerna, sa hon samtidigt att hon älskade så tjocka böcker. Att de var de bästa hon hade.
"Mamma, visst lär jag mig läsa extra fort när jag tittar i de här? Och visst längtar du tills jag kan läsa och läsa för dig?"
Vilka krav och förväntningar på sig själv... Ouppnåeliga. Och då kommer värken i magen och funderingen på om hon ska gå till skolan dagen därpå som ett brev på posten...
Vad ska jag göra?? Jag har redan en känsla av att hennes fröken tycker att jag är lite "hysterisk", att jag ska coola ner lite och låta tiden ha sin gång. Det skulle jag kunna gå med på om dottern inte så tydligt nu visar att det inte är ok längre... Sedan hon var bebis har jag pratat om detta, att jag inte vill att hon ska behöva uppleva hur "alla andra" lär sig men inte hon. Och vad händer? Precis just jävla det!
Jag känner mig så otillräcklig...
Dottern har två läxor i veckan. En ramsa hon ska lära sig utantill och en matte-målarläxa. Från allra första början har det varit en mycket vinglig lina jag balanserar på när jag ska försöka hjälpa henne. Hon vill inte öva - hon vill kunna och när hon inte kan så låser hon sig. Hon blir ledsen och besviken på sig själv; "Jag kan inte..." är det enda hon får ur sig då och sedan kommer tårarna. Jag har försökt lätta på hennes egna krav på sig själv; vi har lekt, vi har skojat, lockat och pockat. Pratat om varför man övar... Ja, allt allt jag kan hitta i min "pedagogiska ådra" - jag är ju trots allt svensklärare själv. Känner själv att magen har börjat knyta sig på mig när ramsboken kommer fram. Hur ledsen och besviken ska hon bli på sig själv den här gången då? Och den här veckan är värst hittills.
Matteläxan går bra. Där är det uppgifter som ex "Sofia och Erik har 10 kolor som de delar lika. Rita dem med sina kolor!" De övar lika, färre, fler, lika med, dubbelt och hälften. De begreppen kan hon, men hon kan inte läsa siffror över 9. Hon är inte säker på hur många fingrar hon har, får alltid räkna dem. Och har ingen taluppfattning över 20. Hon kan inte klockan, hon kan inte pengar... Så det är just den här matteläxan som går lätt - mycket även i matten är en stor kamp.
Ovanpå allt detta har hon upptäckt att hon inte kan läsa, att hon till och med är långt ifrån, när de andra nu läser. Hon är stupsäker på
Cc, Ss, Aa, Ll, Rr, Oo, Ii
Känner ofta igen några till men många bokstäver gissar hon eller säger att hon inte kan. Hon ser "bilden" SOL - alla andra stavar hon igenom, om de så kommer 3 BIL efter varandra, så hon ser inte ordbilderna.
Bb, Dd, Pp gissar hon hejvilt. Likaså Åå, Ää, Öö...
Ikväll har hon flera gånger berättat att en tjej i klassen har läst sedan hon var 5 år. Med beundran och avundsjuka i rösten. Droppen kom efter bolibompa när hon hämtade Bröderna Lejonhjärta. Inget konstigt med den, hon satt och bläddrade och tittade på bilderna. Sedan hämtade hon Ronja och samma med den. Sen kom hon med Mio min Mio som vi inte läst ännu.
"Får jag titta i den?"
"Ja, så klart du får!"
När hon hämtat fjärde boken, hon plockade bland Astrid Lindgren-böckerna, sa hon samtidigt att hon älskade så tjocka böcker. Att de var de bästa hon hade.
"Mamma, visst lär jag mig läsa extra fort när jag tittar i de här? Och visst längtar du tills jag kan läsa och läsa för dig?"
Vilka krav och förväntningar på sig själv... Ouppnåeliga. Och då kommer värken i magen och funderingen på om hon ska gå till skolan dagen därpå som ett brev på posten...
Vad ska jag göra?? Jag har redan en känsla av att hennes fröken tycker att jag är lite "hysterisk", att jag ska coola ner lite och låta tiden ha sin gång. Det skulle jag kunna gå med på om dottern inte så tydligt nu visar att det inte är ok längre... Sedan hon var bebis har jag pratat om detta, att jag inte vill att hon ska behöva uppleva hur "alla andra" lär sig men inte hon. Och vad händer? Precis just jävla det!
Jag känner mig så otillräcklig...
För 100 år sedan...
...just idag kom en liten tös till världen på gården Näs i Vimmerby, Småland. Hon fick namnet Astrid Eriksson och var nummer två i en barnaskara som kom att bli fyra stycken. Äldst var en bror vid namn Gunnar, sedan kom då Astrid och senare två yngre systrar. Föga anade hennes föräldrar denna dag att deras nyfödda lilla knytte skulle komma att älskas av så många. Att hon skulle betyda så mycket och spela så stor roll för flera generationers barn. Men föräldrarna, som hette Samuel August och Hanna, var trots sin förmodade ovetskap den kvällen, till stor inspiration och betydelse för flickans kommande skrivande. Det första jag tänker på är att föräldrarna alltid visade varandra hur mycket de tyckte om varandra. Samuel August stod ofta i köket och vänslades med Hanna - en syn som knappast tillhörde vanligheterna i ett bondkök för nästan 100 år sedan. Närheten och värmen i familjen spelade säkert roll för hur hon beskrev relationer människor emellan.
Det andra som jag fastnat för var att i det huset fick barnen leka. De fick leka vilt! Att Pippi Långstrump leker "inte nudda golv" med Tommy och Annika är ingen slump, ingen av Astrid verbalt påhittad lek - det var en lek hon och hennes syskon med liv och lust gav sig in i i "kammaren". Där klättrade de runt sängarna, byrån, spisen, pallen och allt gick ut på att inte tappa balansen och sätta en fot i golvet. Att spisen var sotig och dessutom kritades en gång i veckan bekymrade dem inte. Vad mer uppseendeväckande var att det heller inte bekymrade mamma Hanna, hon lät barnen hållas. Hur många mödrar i 1900-talets början tänkte så? Utomhus lekte de också "...så det var märkvärdigt att vi inte lekte ihjäl oss" som Astrid själv har sagt. De hoppade i hö så det kved i deras inälvor, de glömde helt bort att de varken fick blöta sig eller kunde simma - doppade sig i ån gjorde de ändå. De levde i, med och av naturen. Andades den. Det märker man också tydligt i hennes böcker. Hur Madicken måste ligga på knä i vårgräset och betrakta vitsippan, så den inte ska ha blommat förgäves. Eller hur bullerbyflickorna kysser grodor och leker prinsessor i vårdiket medan bullerbypojkarna smyger i buskarna. Jag har en nära känsla av hur det vattnet ser ut, låter, luktar och upplevs trots att jag inte ordagrant kan återge hur det är beskrivet. Riktig vinter känner man in i benmärgen när Emil sliter i snöstormen för att få Lukas framåt i drivorna, allt medan Alfred ligger nedbäddad i blodförgiftning i släden bakom. Hur han gråter, Emil, och säger till Lukas; "Man blir så stark när man måste!" Emils förtvivlan känner man lika starkt som man känner vinterns kyla och storm.
Barndomen var idyllisk, lycklig och fri. Som tonåring kanske hon revolterade? Hamnade i dåligt sällskap? Var för nyfiken för den tid hon levde i? Hon har själv uttryckt en tröst till alla sorgsna tonåringar, att det går över. Det bottnar säkert i en egen sorgsenhet under den delen av sitt liv. När hon dessutom som 18-åring väntade barn med en 30 år äldre gift man var Vimmerby alldeles för litet. Astrid reste till Köpenhamn och födde där en son, som hon med stor sorg fick lämna kvar i fosterfamilj. Själv flyttade hon till Stockholm, arbetade och använde sina pengar till resor till sonen i Köpenhamn. En chef hon hade, Sture Lindgren, blev så småningom hennes make och då kunde hon äntligen resa till sonen för att hämta hem honom. Att ha varit tvungen att lämna sin son tros vara en anledning till många ensamma barn i hennes berättelser. Rasmus som bor på barnhem, Mio min Mio som bor i fosterfamilj, Skorpan Lejonhjärta som ligger ensam i sin kökssoffa...
Astrid födde en dotter också, och barnen fanns alltid i hennes närhet. Hon betraktade inte deras lek, hon lekte tillsammans med dem, hon var där. Hon skrev också, och att Pippi kom till efter dotterns önskemål från sängen; "Mamma, berätta om Pippi Långstrump" känner många till. Det är nästan så man vill tacka henne för hennes lunginflammation!
Den speciella kvällen där på gården Näs för 100 år sedan fylldes Hannas och Samuel Augusts hjärtan av kärlek till sin nyfödda dotter, det är jag säker på. Att hon senare kom att bli en av Sveriges mest omtyckta personer, mest lästa författare som de allra flesta av oss svenskar tycker oss ha en relation till, det visste de inget om. Och kanske hade det heller inte spelat så stor roll? En nyfödd bebis är ju ett mirakel i sig. Hur de tänkte och kände kan jag bara gissa. Däremot vet jag att mitt barnaminne inte hade varit detsamma utan henne. Mina egna minnen av naturen omkring mig, ett barns upplevelser, hade inte varit nertecknade med Astrid Lindgrens språk - och därmed hade de med all säkerhet varit en stor portion fattigare.
Idag firas det 100-årsdag i Nangijala med pompa och ståt - det är vad jag hoppas på i alla fall!
Det andra som jag fastnat för var att i det huset fick barnen leka. De fick leka vilt! Att Pippi Långstrump leker "inte nudda golv" med Tommy och Annika är ingen slump, ingen av Astrid verbalt påhittad lek - det var en lek hon och hennes syskon med liv och lust gav sig in i i "kammaren". Där klättrade de runt sängarna, byrån, spisen, pallen och allt gick ut på att inte tappa balansen och sätta en fot i golvet. Att spisen var sotig och dessutom kritades en gång i veckan bekymrade dem inte. Vad mer uppseendeväckande var att det heller inte bekymrade mamma Hanna, hon lät barnen hållas. Hur många mödrar i 1900-talets början tänkte så? Utomhus lekte de också "...så det var märkvärdigt att vi inte lekte ihjäl oss" som Astrid själv har sagt. De hoppade i hö så det kved i deras inälvor, de glömde helt bort att de varken fick blöta sig eller kunde simma - doppade sig i ån gjorde de ändå. De levde i, med och av naturen. Andades den. Det märker man också tydligt i hennes böcker. Hur Madicken måste ligga på knä i vårgräset och betrakta vitsippan, så den inte ska ha blommat förgäves. Eller hur bullerbyflickorna kysser grodor och leker prinsessor i vårdiket medan bullerbypojkarna smyger i buskarna. Jag har en nära känsla av hur det vattnet ser ut, låter, luktar och upplevs trots att jag inte ordagrant kan återge hur det är beskrivet. Riktig vinter känner man in i benmärgen när Emil sliter i snöstormen för att få Lukas framåt i drivorna, allt medan Alfred ligger nedbäddad i blodförgiftning i släden bakom. Hur han gråter, Emil, och säger till Lukas; "Man blir så stark när man måste!" Emils förtvivlan känner man lika starkt som man känner vinterns kyla och storm.
Barndomen var idyllisk, lycklig och fri. Som tonåring kanske hon revolterade? Hamnade i dåligt sällskap? Var för nyfiken för den tid hon levde i? Hon har själv uttryckt en tröst till alla sorgsna tonåringar, att det går över. Det bottnar säkert i en egen sorgsenhet under den delen av sitt liv. När hon dessutom som 18-åring väntade barn med en 30 år äldre gift man var Vimmerby alldeles för litet. Astrid reste till Köpenhamn och födde där en son, som hon med stor sorg fick lämna kvar i fosterfamilj. Själv flyttade hon till Stockholm, arbetade och använde sina pengar till resor till sonen i Köpenhamn. En chef hon hade, Sture Lindgren, blev så småningom hennes make och då kunde hon äntligen resa till sonen för att hämta hem honom. Att ha varit tvungen att lämna sin son tros vara en anledning till många ensamma barn i hennes berättelser. Rasmus som bor på barnhem, Mio min Mio som bor i fosterfamilj, Skorpan Lejonhjärta som ligger ensam i sin kökssoffa...
Astrid födde en dotter också, och barnen fanns alltid i hennes närhet. Hon betraktade inte deras lek, hon lekte tillsammans med dem, hon var där. Hon skrev också, och att Pippi kom till efter dotterns önskemål från sängen; "Mamma, berätta om Pippi Långstrump" känner många till. Det är nästan så man vill tacka henne för hennes lunginflammation!
Den speciella kvällen där på gården Näs för 100 år sedan fylldes Hannas och Samuel Augusts hjärtan av kärlek till sin nyfödda dotter, det är jag säker på. Att hon senare kom att bli en av Sveriges mest omtyckta personer, mest lästa författare som de allra flesta av oss svenskar tycker oss ha en relation till, det visste de inget om. Och kanske hade det heller inte spelat så stor roll? En nyfödd bebis är ju ett mirakel i sig. Hur de tänkte och kände kan jag bara gissa. Däremot vet jag att mitt barnaminne inte hade varit detsamma utan henne. Mina egna minnen av naturen omkring mig, ett barns upplevelser, hade inte varit nertecknade med Astrid Lindgrens språk - och därmed hade de med all säkerhet varit en stor portion fattigare.
Idag firas det 100-årsdag i Nangijala med pompa och ståt - det är vad jag hoppas på i alla fall!
2007-11-12
Vårt avlånga land
Imorgon ska jag tillbaka till jobbet efter 2 veckors höstlovs-/kompledighet. Det känns som om jag varit ledig mycket längre eftersom vi hunnit med så otroligt mycket under tiden och jag längtar efter jobbet igen (!). Vad skönt det känns att känna så igen - hoppas det håller i sig!
Under ledigheten har vi åkt bil. Punkt liksom. Alternativt - Sverige är ett avlångt land. Vi bor i Mälardalen och man inbillar sig lätt att det är mitt i Sverige, eftersom det är den centrala punkten där flest människor bor. Men oj vad det inte är mitt i... Vi åkte hemifrån lördag morgon v 43 och körde många timmar, till Örnsköldsvik. Inlånad bärbar DVD till dottern satt som en smäck; hon som är så pass ovan att få sitta i timmar och titta trodde nog jag fått snurren som lät henne titta på två filmer efter varandra - nästan fyra timmar! Och väl framme i Ö-vik (som inte uttalas Ööööövik utan ['Ö-'vik]) begav vi oss genast in på Paradisbadet, det bästaste äventyrsbad jag vet. Dottern instämde. Det var så rätt med bad & bus efter så lång stund i bilen. Vi röjde runt tills de stängde och sedan checkade vi in på hotellet där vi skulle sova. Middag ett par trappor ner var vad vi orkade, sedan somnade vi ovaggade.
Dagen efter bilade vi vidare norrut. Och mera norrut. Och så lite till. Efter drygt 100 mil sedan vi lämnat hemstaden landade vi i makens barndomshem. Makens pappa gick ju hastigt bort i början av september, på älgpasset, och lika tragiskt som det var, lika skönt är det faktiskt att vi nu kan åka dit. Bråket i familjen har ju omöjiggjort det tidigare. Maken hade fullt upp att hjälpa sin mamma ställa i ordning inför vintern. Vi hann också bila lite till - till tomten i Rovaniemi närmare bestämt. Där besökte vi också världens nordligaste McDonalds. Det som imponerade mest var att de hade riktigt mörkt, nästan svart, bröd att välja istället för det vanliga hamburgerbrödet. Jättegott!!
Efter nästan en vecka styrde vi kosan söderut genom inlandet. I världens högsta lappkåta, i Lycksele, lunchade vi. Kanske man kan göra det till en utmaning; att de matställen man väljer ska vara "världens... nånting"? Eller också räcker det att vi varit på två sådana ställen nu! Hur som helst, efter ca 60 mils bilresa infann vi oss hos mina föräldrar, mormor och morfar alltså. Där kom vi natten före snön! Så fantastiskt vackert och ljust det blir direkt! Störst av allt är att åka skoter med morfar. Jag säger inget om det, för jag minns själv känslan som barn att sätta sig gränsle på skotern framför pappa. Hur vintervinden bet i kinderna och hur spännande det var. Nu fanns det ju bara yttepyttelite snö, men både morfar och dottern är lika ivriga, så det räcker med lite för att ändå kunna köra. Som nummer två på listan kommer "godisbänken"; ett ställe där en stock över stigen förvandlats till tomtens plats att lämna en liten godisbit om man har tur. Dit har mormor och morfar promenerat med många barn - från dotterns kusiner som nu är 14 & 12 år, till mina kusiner och kusinbarn som också finns där uppe ibland. Men dottern är nog den mest frekventa besökaren - "tomten" har fullt upp att ha godis hemma kan jag avslöja!
Snöstorm var på väg in, så istället för att åka från mormor och morfar på fredagen som vi hade planerat, gav vi oss av torsdagmorgon istället. Stopp på Ikea i Sundsvall för lunchumgänge med vänner som bor där. Roligt! Sedan körde vi vidare och när vi äntligen rullade in på vår egen gata hade vi tuffat runt i Sverige, med ett par besök in i Finland, i 280 mil! Så Sverige är långt!
Under ledigheten har vi åkt bil. Punkt liksom. Alternativt - Sverige är ett avlångt land. Vi bor i Mälardalen och man inbillar sig lätt att det är mitt i Sverige, eftersom det är den centrala punkten där flest människor bor. Men oj vad det inte är mitt i... Vi åkte hemifrån lördag morgon v 43 och körde många timmar, till Örnsköldsvik. Inlånad bärbar DVD till dottern satt som en smäck; hon som är så pass ovan att få sitta i timmar och titta trodde nog jag fått snurren som lät henne titta på två filmer efter varandra - nästan fyra timmar! Och väl framme i Ö-vik (som inte uttalas Ööööövik utan ['Ö-'vik]) begav vi oss genast in på Paradisbadet, det bästaste äventyrsbad jag vet. Dottern instämde. Det var så rätt med bad & bus efter så lång stund i bilen. Vi röjde runt tills de stängde och sedan checkade vi in på hotellet där vi skulle sova. Middag ett par trappor ner var vad vi orkade, sedan somnade vi ovaggade.
Dagen efter bilade vi vidare norrut. Och mera norrut. Och så lite till. Efter drygt 100 mil sedan vi lämnat hemstaden landade vi i makens barndomshem. Makens pappa gick ju hastigt bort i början av september, på älgpasset, och lika tragiskt som det var, lika skönt är det faktiskt att vi nu kan åka dit. Bråket i familjen har ju omöjiggjort det tidigare. Maken hade fullt upp att hjälpa sin mamma ställa i ordning inför vintern. Vi hann också bila lite till - till tomten i Rovaniemi närmare bestämt. Där besökte vi också världens nordligaste McDonalds. Det som imponerade mest var att de hade riktigt mörkt, nästan svart, bröd att välja istället för det vanliga hamburgerbrödet. Jättegott!!
Efter nästan en vecka styrde vi kosan söderut genom inlandet. I världens högsta lappkåta, i Lycksele, lunchade vi. Kanske man kan göra det till en utmaning; att de matställen man väljer ska vara "världens... nånting"? Eller också räcker det att vi varit på två sådana ställen nu! Hur som helst, efter ca 60 mils bilresa infann vi oss hos mina föräldrar, mormor och morfar alltså. Där kom vi natten före snön! Så fantastiskt vackert och ljust det blir direkt! Störst av allt är att åka skoter med morfar. Jag säger inget om det, för jag minns själv känslan som barn att sätta sig gränsle på skotern framför pappa. Hur vintervinden bet i kinderna och hur spännande det var. Nu fanns det ju bara yttepyttelite snö, men både morfar och dottern är lika ivriga, så det räcker med lite för att ändå kunna köra. Som nummer två på listan kommer "godisbänken"; ett ställe där en stock över stigen förvandlats till tomtens plats att lämna en liten godisbit om man har tur. Dit har mormor och morfar promenerat med många barn - från dotterns kusiner som nu är 14 & 12 år, till mina kusiner och kusinbarn som också finns där uppe ibland. Men dottern är nog den mest frekventa besökaren - "tomten" har fullt upp att ha godis hemma kan jag avslöja!
Snöstorm var på väg in, så istället för att åka från mormor och morfar på fredagen som vi hade planerat, gav vi oss av torsdagmorgon istället. Stopp på Ikea i Sundsvall för lunchumgänge med vänner som bor där. Roligt! Sedan körde vi vidare och när vi äntligen rullade in på vår egen gata hade vi tuffat runt i Sverige, med ett par besök in i Finland, i 280 mil! Så Sverige är långt!
2007-11-04
Grammatiklektion
Logik från 7-åring:
-Jag har ont i nacken för jag har nog luggit konstigt i natt.
Om man tar tema på sitta så här:
sitta satt suttit
så är det ju inte mer än rätt att tema på ligga blir:
ligga låg luggit
Eller hur?!
Min mammas dialekt är ännu roligare att grammatikanalysera. Det är roligt att göra just sådant!
Att vara tvungen heter på hennes dialekt att gôtta. Tema blir:
gôtta gatt gôtte
Är det någon som kan översätta följande till svenska?
Jeg ha åldri´ gôtte men imåran kom jeg te å gôtta! Jeg gett nog göra ne...
Och för extra poäng; vilken tempusform tillhör då ordet "gett"?
-Jag har ont i nacken för jag har nog luggit konstigt i natt.
Om man tar tema på sitta så här:
sitta satt suttit
så är det ju inte mer än rätt att tema på ligga blir:
ligga låg luggit
Eller hur?!
Min mammas dialekt är ännu roligare att grammatikanalysera. Det är roligt att göra just sådant!
Att vara tvungen heter på hennes dialekt att gôtta. Tema blir:
gôtta gatt gôtte
Är det någon som kan översätta följande till svenska?
Jeg ha åldri´ gôtte men imåran kom jeg te å gôtta! Jeg gett nog göra ne...
Och för extra poäng; vilken tempusform tillhör då ordet "gett"?
2007-10-15
Lugnt och tyst
Jag förstår det uttrycket. Det är lugnt här nu. I och för sig massor att göra på jobbet, men lugnt mentalt. I am on top of things. Då blir det tyst. Jag har inte så mycket att dela med mig av. Jag har inte så många bokstäver som kräver att få bli ord som kräver att bli meningar. Bara om någon undrar om min tystnad.
2007-09-29
Slö dag
Regnet öser ner ute. Jag har ont i halsen. Igen. Var rejält förkyld för 2-4 veckor sedan, det höll i sig länge. Igårkväll var jag på After Work med ca 20 av arbetskompisarna. Kom hem vid 21.30 så jag hann ändå fredagskvällsumgås med maken. Idag sitter jag och slösurfar i soffan. Dottern är hos bästisen från förskoletiden. Hon längtade mycket, efter bästisen - men mest efter bästisens djur. Hon saknar djur, dottern. Tur att marsvinen flyttade hem i torsdags! Vi hämtar dottern vid 17-tiden och passar på att äta lördagsmiddag på restaurang. Måndag är ny vecka. Ny månad till och med; 1/10. Bra dag för omstart av diverse saker i livet. För mig blir det omstart med nyttigt liv och leverne, igen. Har jag skrivit det förr? Det tar emot mycket den här hösten...
2007-09-23
Spontant!
Jag trillade in på en fotokurs här i eftermiddag! Jag och en kollega (som numera dessutom är nära granne) gick ju fotokurs i vintras och vi har sedan dess pratat om att gå en fortsättning. Jag är begränsad av min kamera (har en sk semikamera, alltså snäppet "under" systemkamera), och ville heller inte gå en speciell porträttkurs, som kollegan var intresserad av.
Nu blev det en kombination av alltsammans istället, vid 12 tillfällen under hösten - det blir ända fram till jul det!! - och 25 minuter innan kursstart bestämde jag mig för att hänga på. Osminkad, nästan okammad och definitivt oförberedd satte jag mig i kollegans bil och följde med. Precis som väntat var det roligt! Även om jag inte kommer att kunna vara med alla gångerna (vi ska ju åka till makens mamma och sedan till mina föräldrar), så kommer jag att lära mig en hel del - och framför allt blir det mycket fotande. Det måste till för att utvecklas, och det är ju vad jag vill!
Var alldeles säkra på att det kommer att visas exempel här i bloggen! Ta det som ni vill; löfte eller hot...
Nu blev det en kombination av alltsammans istället, vid 12 tillfällen under hösten - det blir ända fram till jul det!! - och 25 minuter innan kursstart bestämde jag mig för att hänga på. Osminkad, nästan okammad och definitivt oförberedd satte jag mig i kollegans bil och följde med. Precis som väntat var det roligt! Även om jag inte kommer att kunna vara med alla gångerna (vi ska ju åka till makens mamma och sedan till mina föräldrar), så kommer jag att lära mig en hel del - och framför allt blir det mycket fotande. Det måste till för att utvecklas, och det är ju vad jag vill!
Var alldeles säkra på att det kommer att visas exempel här i bloggen! Ta det som ni vill; löfte eller hot...
2007-09-22
Jag gillar "L"
Lat
Lovande
Lugn
Lång
Ledig
Lindrande
Lysande
Läkande
LÖRDAG
(...den uppmärksamme ser att jag sorterat efter vokalernas ordning, åtminstone så som jag en gång fick lära mig att rabbla dem - så ledig? Kanske inte 100%...)
2007-09-20
Jag bara skakar
Idag var det dags för pappa att stickas för provtagning in i lungan igen... För fyra timmar sedan läste jag sms från mamma. Jag skakar fortfarande. Hon hade skrivit;
"Kära goda godheten vann! Det finns inget kvar."
Det small till i huvudet. Jag förstod ju egentligen vad som stod där, men ändå inte. Det var bara för bra för att vara sant. För att förstå. För att kunna ta in.
Jag skrämde mina arbetskamrater för jag stod i korridoren och läste - vi har studiedag så det var åtminstone inga elever på plats - och tårarna bara sprutade. De allra flesta vet ju hur det är, att vi väntat halvt ihjäl oss på besked och självklart trodde de att jag hade fått ett riktigt dåligt besked. Men det var ju TVÄRT DJÄKLA OM!!! Det finns inte stora bokstäver, kursiv och fet text så det räcker...
PAPPAS LUNGA HAR INGET "DET" KVAR I SIG. DET FANNS INGET ATT TA PROV PÅ!! Tack kära goda godheten, tack för att du ändå fanns där!
"Kära goda godheten vann! Det finns inget kvar."
Det small till i huvudet. Jag förstod ju egentligen vad som stod där, men ändå inte. Det var bara för bra för att vara sant. För att förstå. För att kunna ta in.
Jag skrämde mina arbetskamrater för jag stod i korridoren och läste - vi har studiedag så det var åtminstone inga elever på plats - och tårarna bara sprutade. De allra flesta vet ju hur det är, att vi väntat halvt ihjäl oss på besked och självklart trodde de att jag hade fått ett riktigt dåligt besked. Men det var ju TVÄRT DJÄKLA OM!!! Det finns inte stora bokstäver, kursiv och fet text så det räcker...
PAPPAS LUNGA HAR INGET "DET" KVAR I SIG. DET FANNS INGET ATT TA PROV PÅ!! Tack kära goda godheten, tack för att du ändå fanns där!
2007-09-17
Jag hittade Mattis namn!
Efter mycket detektivarbete, en del filurande och en god portion stor tur, hittade maken och jag namnet på skådespelaren Mattis. Vi hittade hans adress också, och känner oss som värsta "stalkers" eller vad det nu heter... Informationen har vi använt till att författa ett vykort till honom, med foto på honom och dottern liggandes på rygg betraktande molnen på himlen ovanför Mattisborgen, där vi uttrycker hur mycket hans stund med henne på tåget betydde. Han är nog ingen skådespelare som får kilovis med post, så vi hoppas att detta lilla kort kan glädja honom lite så som han gladde oss. Och vi hoppas också att han tänker tillbringa en sommar till på Astrid Lindgrens Värld - för känner jag oss rätt så kommer vi att infinna oss där ett par dagar någon gång i juli 2008...
2007-09-16
Magiskt möte
Vi steg på tåget igårkväll i en stad i norra Sverige. Dottern somnade efter bara en kort stund, så vid nästa station sov hon redan. Där steg en man på som jag så väldigt väl kände igen, men jag kunde inte placera honom först. Då det visade sig att han skulle bo i kupén bredvid vår, fick jag flera chanser att närmare beskåda honom. Först trodde jag att han liknade en lokal förmåga från min barndoms trakter, vid namn Lars T Johansson. Ja, så lokal är han kanske inte längre, han har haft en del uppdrag även nationellt... Samtidigt som Lars T's namn slog mig, kom jag på det - för jag har tänkt samma tanke vid ett annat tillfälle; alltså att dessa två herrar liknar varandra. 
Förra gången jag tänkte så satt jag på Astrid Lindgrens Värld, vid Mattisborgen! Den som bodde vägg i vägg med oss var ingen mindre än mannen som spelat Mattis (Ronja Rövardotters pappa) på Astrid Lindgrens Värld de gånger vi varit där. (Om någon vet namnet på denne person - please drop a name, jag behöver se honom i fler roller!)Dottern sov ju som sagt. Jag tog mod till mig och frågade honom när han steg ur sin kupé om jag trodde rätt. Jodå, det var han! Och så trevlig han var dessutom! Pratade en god stund och han förhörde sig en del om vad de haft för sig just när dottern var där, så han skulle kunna relatera till det när han träffade henne nästa morgon.
Dottern är ju en mycket spontan och oblyg varelse, som dessutom är mer eller mindre Astrid-Lindgren-indoktrinerad. Hon har där på Astrid Lindgrens Värld nästan krupit under skinnet på vissa skådespelare. Mattis var absolut en av dem. Imorse när han mötte henne i tågkorridoren stannade han, böjde sig ner och utbrast:
-MEN HEJ XX!!! Gissa om hon höll på att sätta sig på rumpan!!? Sedan var hon inne i hans kupé i minst en timme. Vi försökte avleda några gånger men han viftade bort oss. Där inne pratades det rumpnissar, skumtroll, Skalle-Pers hemlighet med silverberget, att rövarna hängs om knektarna får tag på dem mm mm mm. Det sjöngs rövarvisan och vargsången...
Jag överdriver inte om jag säger att dotterns ögon fortfarande tindrar!! Det var verkligen ett par magiska timmar vi ska bära med oss…!
Att resa till farfars begravning
Vi begav oss mot tågstationen i fredags. Dottern var stirrig, pratade med allt och alla och snurrande omkring. Tåg från vår stad till Stockholm går relativt fort och väl där hade vi nästan en hel timme på oss. För att dottern skulle få röra lite på sig, halvsprang vi till Åhléns och hon fick köpa en liten leksak att ha på tåget. Vi hann det och köpa mat på centralen, innan det var dags att stiga på nattåget som skulle ta oss långt norrut i vårt avlånga land.
Vi hade bokat en 3-sängshytt och ujujuj vad trångt det var! Men det går ju... Klockan var bara 16 när vi steg ombord så det var lång tid kvar till sovdags. Vi började med att äta det vi köpt. Dottern lekte lite med sin leksak med det blev också några promenader fram och tillbaka i tåget, vi stod bland annat längst bak och tittade ut en lång stund. I Gävle var det ett lite längre uppehåll, så där var vi ute och lekte "ta-fatt" och "vem-kan-springa-med-högsta-knälyften" på perrongen. Folk trodde väl att vi var galna, men en 7-åring behöver ju få rusa av sig.
Dittills hade vi lyckats hålla tankarna på avstånd vart vi egentligen var på väg... Men när dottern lagt sig och faktiskt somnat runt 19.30 (!) kunde maken och jag prata om det. Hur vi båda tänkte, hur det kändes. Hos mig var det ett stort lugn. Jag var verkligen bara lugn. Men för maken var det värre. Han kände en stress i sig, var lite nervös över hur det skulle bli att komma "hem". Han har inte varit där på 8 år och den gången fick han ta så mycket verbal skit - den gången han försökte förklara sitt val att leva vidare med mig efter vårt minst sagt kaotiska kris-år. Detta kris-år är vad som legat oss i fatet, anledningen till att svärfar bröt med oss och till och med valde bort sitt första barnbarn, den enda dottern av barnbarnen... Det gick inte att förstå då - det går inte att förstå nu. Vi är självklart ledsna och frustrerade över det, men vi måste gå vidare. Vi måste lämna det bakom oss.
Nåväl, vi lade oss också tidigt och med hostmedicin och också en sömntablett lyckades jag få några timmars sömn vilket var helt nödvändigt. Kl 5.30 steg vi upp, duschade, gjorde oss i ordning, åt frukost och kom sedan fram så långt det går att ta sig med tåg. Där hämtades vi av svägerskans sambo, som kom med bil från sina föräldrar i en bit längre söderut. Bilresan - 15 mil - kändes väldigt lång, men jag var fortfarande bara lugn. Den sista biten in in mot samhället spelades en film upp... Att köra där, det kändes som igår samtidigt som ett helt liv passerat, med bil in i byn, och upp mot gården som är makens barndomshem. Flaggan vajade på halvstång, gårdsplanen var full av bilar.
Som om inte bråket med makens pappa är nog, så har han också en bror med fru som valt att vända oss ryggen. Där kan jag inte ens förklara anledningen. Vi hade "pratat ut" om det som var med svärfar/farfar, var överens om att lämna det bakom oss och gå vidare när de sedan vände och meddelade att vi inte "fanns" längre. Det finns bråk i många familjer, men den här går nog till historien... Hur som helst, maken och jag har fortsatt att stötta varandra i att vi inte kan förändra någon annan, vi kan bara göra något åt vårt eget förhållningssätt (vilket vi fick hjälp av en terapeuft att komma fram till). Så att träffa makens bror och fru kändes minst lika "spännande" som något annat den här konstiga dagen. De har en son som är ett år yngre än dottern. Som Birk och Ronja hittade de varandra direkt, trots föräldrarnas osämja. De lekte som om de aldrig gjort annat. Kusinen berättade runt om sig: "VAD SÖÖÖT HON ÄR!!" ...och som mamma blir man ju inte så lite stolt då!! Hans pappa (makens bror) och mamma hälsade på oss, hos henne anade jag till och med ett försök till leende. Stelt, men ändå lite, konverserade hon under dagen. Kanske, kanske kan vi "vinna" en kusin, även om vi förlorat chansen att någonsin få en farfar? Jag hoppas!!
Sen var det då begravning. Begravning i denna norrländska landsända är traditionsfylld, om inte till och med traditionstyngd. Det är vita slipsar på de närmaste, oskrivna seder om vem som köper vilket blomarrangemang, närmaste familjen framme runt kistan på stolar, de övriga i kyrkbänkarna. Kistan bärs in av familjens män, och efteråt bärs den ut och sänks ner av desamma. Man går runt graven och släpper ner en blomma eller placerar ut sina blomarrangemang/kransar, man går alltså inte fram till kistan inne i kyrkan. Det var fint, stämningsfullt. "Lagom" prat. Mina tankar vandrade lite svart ett par gånger - hur onödigt att vi satt där nu, dottern och jag, att hon aldrig fick träffa sin farfar... Jag satt och var arg på honom. Mina tankar äger jag, men jag lämnade graven med ett "förlåt". Jag vet inte vad det står för men det kom så spontant. Jag ville så gärna att det hade sett annorlunda ut!
Lunch i församlingshemmet med närmare ett 100-tal släktingar, grannar och vänner. En äldre man som levt sitt liv i en liten bygd - då går man "man ur huse". Fortfarande lugn inom mig, trygghet. Det kändes bra att vara tillbaka. Jag är stolt över min man och min dotter. Jag hör hemma där, på besök. "Stoppklossen" är borta nu - igen, jag är inte glad över det, men på det sätt livet förändrades kommer både bra och dåliga saker. Vi tänker ta vara på de bra. Det ger farmor sällskap. Det ger dottern möjlighet att få se var hennes pappa växte upp. Efter lunchen åkte vi tillbaka till föräldrahemmet. Många människor följde med, alla tillresta släktingar. Vi var ett 25-tal där. Middag bjöds, dottern och den nyfunne kusinen lekte och lekte och lekte. Vid 18.30 var det dags för oss att vända tillbaka de 15 milen till tågstationen, för att ta nattåget tillbaka hem. Vi återvänder i november för att göra farmor sällskap en vecka, och för att hjälpa henne att "göra vinter" på gården.
Tågresan hem gick bra. Den gick så bra så den får ett eget inlägg...!
Vi hade bokat en 3-sängshytt och ujujuj vad trångt det var! Men det går ju... Klockan var bara 16 när vi steg ombord så det var lång tid kvar till sovdags. Vi började med att äta det vi köpt. Dottern lekte lite med sin leksak med det blev också några promenader fram och tillbaka i tåget, vi stod bland annat längst bak och tittade ut en lång stund. I Gävle var det ett lite längre uppehåll, så där var vi ute och lekte "ta-fatt" och "vem-kan-springa-med-högsta-knälyften" på perrongen. Folk trodde väl att vi var galna, men en 7-åring behöver ju få rusa av sig.
Dittills hade vi lyckats hålla tankarna på avstånd vart vi egentligen var på väg... Men när dottern lagt sig och faktiskt somnat runt 19.30 (!) kunde maken och jag prata om det. Hur vi båda tänkte, hur det kändes. Hos mig var det ett stort lugn. Jag var verkligen bara lugn. Men för maken var det värre. Han kände en stress i sig, var lite nervös över hur det skulle bli att komma "hem". Han har inte varit där på 8 år och den gången fick han ta så mycket verbal skit - den gången han försökte förklara sitt val att leva vidare med mig efter vårt minst sagt kaotiska kris-år. Detta kris-år är vad som legat oss i fatet, anledningen till att svärfar bröt med oss och till och med valde bort sitt första barnbarn, den enda dottern av barnbarnen... Det gick inte att förstå då - det går inte att förstå nu. Vi är självklart ledsna och frustrerade över det, men vi måste gå vidare. Vi måste lämna det bakom oss.
Nåväl, vi lade oss också tidigt och med hostmedicin och också en sömntablett lyckades jag få några timmars sömn vilket var helt nödvändigt. Kl 5.30 steg vi upp, duschade, gjorde oss i ordning, åt frukost och kom sedan fram så långt det går att ta sig med tåg. Där hämtades vi av svägerskans sambo, som kom med bil från sina föräldrar i en bit längre söderut. Bilresan - 15 mil - kändes väldigt lång, men jag var fortfarande bara lugn. Den sista biten in in mot samhället spelades en film upp... Att köra där, det kändes som igår samtidigt som ett helt liv passerat, med bil in i byn, och upp mot gården som är makens barndomshem. Flaggan vajade på halvstång, gårdsplanen var full av bilar.
Som om inte bråket med makens pappa är nog, så har han också en bror med fru som valt att vända oss ryggen. Där kan jag inte ens förklara anledningen. Vi hade "pratat ut" om det som var med svärfar/farfar, var överens om att lämna det bakom oss och gå vidare när de sedan vände och meddelade att vi inte "fanns" längre. Det finns bråk i många familjer, men den här går nog till historien... Hur som helst, maken och jag har fortsatt att stötta varandra i att vi inte kan förändra någon annan, vi kan bara göra något åt vårt eget förhållningssätt (vilket vi fick hjälp av en terapeuft att komma fram till). Så att träffa makens bror och fru kändes minst lika "spännande" som något annat den här konstiga dagen. De har en son som är ett år yngre än dottern. Som Birk och Ronja hittade de varandra direkt, trots föräldrarnas osämja. De lekte som om de aldrig gjort annat. Kusinen berättade runt om sig: "VAD SÖÖÖT HON ÄR!!" ...och som mamma blir man ju inte så lite stolt då!! Hans pappa (makens bror) och mamma hälsade på oss, hos henne anade jag till och med ett försök till leende. Stelt, men ändå lite, konverserade hon under dagen. Kanske, kanske kan vi "vinna" en kusin, även om vi förlorat chansen att någonsin få en farfar? Jag hoppas!!
Sen var det då begravning. Begravning i denna norrländska landsända är traditionsfylld, om inte till och med traditionstyngd. Det är vita slipsar på de närmaste, oskrivna seder om vem som köper vilket blomarrangemang, närmaste familjen framme runt kistan på stolar, de övriga i kyrkbänkarna. Kistan bärs in av familjens män, och efteråt bärs den ut och sänks ner av desamma. Man går runt graven och släpper ner en blomma eller placerar ut sina blomarrangemang/kransar, man går alltså inte fram till kistan inne i kyrkan. Det var fint, stämningsfullt. "Lagom" prat. Mina tankar vandrade lite svart ett par gånger - hur onödigt att vi satt där nu, dottern och jag, att hon aldrig fick träffa sin farfar... Jag satt och var arg på honom. Mina tankar äger jag, men jag lämnade graven med ett "förlåt". Jag vet inte vad det står för men det kom så spontant. Jag ville så gärna att det hade sett annorlunda ut!
Lunch i församlingshemmet med närmare ett 100-tal släktingar, grannar och vänner. En äldre man som levt sitt liv i en liten bygd - då går man "man ur huse". Fortfarande lugn inom mig, trygghet. Det kändes bra att vara tillbaka. Jag är stolt över min man och min dotter. Jag hör hemma där, på besök. "Stoppklossen" är borta nu - igen, jag är inte glad över det, men på det sätt livet förändrades kommer både bra och dåliga saker. Vi tänker ta vara på de bra. Det ger farmor sällskap. Det ger dottern möjlighet att få se var hennes pappa växte upp. Efter lunchen åkte vi tillbaka till föräldrahemmet. Många människor följde med, alla tillresta släktingar. Vi var ett 25-tal där. Middag bjöds, dottern och den nyfunne kusinen lekte och lekte och lekte. Vid 18.30 var det dags för oss att vända tillbaka de 15 milen till tågstationen, för att ta nattåget tillbaka hem. Vi återvänder i november för att göra farmor sällskap en vecka, och för att hjälpa henne att "göra vinter" på gården.
Tågresan hem gick bra. Den gick så bra så den får ett eget inlägg...!
2007-09-12
Var är utgången?
Jag vill inte vara i det här rummet längre. Jag vill inte det! Jag vill ut... Jag vill hitta utgången, den stora nödutgången med blinkande lampor som visar vägen ut ur detta inferno. Det går inte längre. Vi orkar inte mer. Vi har inte krafter kvar att börja om och börja om.
Pappa har pratat med läkaren idag. IGEN hade han inget svar. Igen vill han att pappa ska komma tillbaka. Igen behöver de gå in med nål och slang utifrån. Det eller "öppna" - operation. Vad säger man? Vad säger pappa? Jag tror att han letar utgången lika mycket som jag, fast samtidigt lika uppgivet. Kommer det ens att komma ett svar?
I somras på Öland gick vi och väntade och väntade. Kändes lite olustigt att vara så långt borta för snart skulle han ju få veta, snart skulle ju svaret komma. Det känns som i ett annat liv. Var det bara ett par månader sedan? Fast samtidigt - ett par månader att vänta på ett dylikt besked, det är ett annat liv i tideräkning...
Man orkar inte. Det är omänskligt. Fast vilket är alternativet? Man tar ett steg till, man andas en minut till. Man gör det man måste göra. Man till och med skrattar ibland, fast det sätter sig på tvären i nästa ögonblick. Men man fortsätter. För man har inget annat val. Jag kräver omval!
Pappa har pratat med läkaren idag. IGEN hade han inget svar. Igen vill han att pappa ska komma tillbaka. Igen behöver de gå in med nål och slang utifrån. Det eller "öppna" - operation. Vad säger man? Vad säger pappa? Jag tror att han letar utgången lika mycket som jag, fast samtidigt lika uppgivet. Kommer det ens att komma ett svar?
I somras på Öland gick vi och väntade och väntade. Kändes lite olustigt att vara så långt borta för snart skulle han ju få veta, snart skulle ju svaret komma. Det känns som i ett annat liv. Var det bara ett par månader sedan? Fast samtidigt - ett par månader att vänta på ett dylikt besked, det är ett annat liv i tideräkning...
Man orkar inte. Det är omänskligt. Fast vilket är alternativet? Man tar ett steg till, man andas en minut till. Man gör det man måste göra. Man till och med skrattar ibland, fast det sätter sig på tvären i nästa ögonblick. Men man fortsätter. För man har inget annat val. Jag kräver omval!
2007-09-10
Less, arg och trött!
Det får väl i allsindar vara nog nån gång!!! Nä, pappa har inte fått besked och jag bävar, bävar, bävar... Däremot räckte det tydligen inte för mig med förkylningen för ett par veckor sedan. Nu har det satt sig i lungorna - sådana där man helst vill glömma att man har just nu, eftersom det är det enda som cirkulerar runt pappa. Jag hostar så jag nästan vänder ut och in på mig själv. Jag tappar luften. Huvudet håller på att sprängas. Det räcker. Hallå!! DET RÄCKER!!!
Räcker...? Nä, jag visste väl det! Maken ska ju in på lungröntgen på torsdag också. Rutinkontroll efter lunginflammationen han hade i vintras. F*n tro't att det kommer att vara bara en "rutinkontroll efter lunginflammation". Jag vågar faktiskt inte ens tro det längre...
Är det en fars detta? I så fall vill jag byta ut skådespelarna - vi har tröttnat på våra roller!
Räcker...? Nä, jag visste väl det! Maken ska ju in på lungröntgen på torsdag också. Rutinkontroll efter lunginflammationen han hade i vintras. F*n tro't att det kommer att vara bara en "rutinkontroll efter lunginflammation". Jag vågar faktiskt inte ens tro det längre...
Är det en fars detta? I så fall vill jag byta ut skådespelarna - vi har tröttnat på våra roller!
2007-09-09
Härliga pappa!
Pratade med mamma och pappa i telefonen nyss, för att planera när vi ska åka dit i höst. Att prata med pappa känns alltid speciellt i maggropen, jag är orolig och nervös innan hans röst hörs i luren. Jag är "helt enkelt" så förbannat djävla orolig att mista honom, och att risken finns skrevs oss på näsan med all önskvärd tydlighet efter svärfars plötsliga bortgång. Hur som helst, han kom till luren och då finns lugnet där i samma sekund. Hans underbara galghumor. Hur han hanterar sin situation och allas vår oro just den vägen.
Vad sägs om följande kommentar:
"Det är svårt att sova för det fastnar slem i lungorna så jag har satt kuddar under madrassen för att halvsitta. Det är så innan cancern stelnat. Nu flyter den omkring. Det behöver bli en cancerkaka innan det blir hårt men den har bara inte jäst klart än..."
Det kanske är svårt att förstå "humorn" i det men att få skratta lite uppgivet sådär, att inte "komma åt" att bli djup och orolig; det hjälper mig. Och viktigast av allt - jag tror det hjälper pappa!
Vad sägs om följande kommentar:
"Det är svårt att sova för det fastnar slem i lungorna så jag har satt kuddar under madrassen för att halvsitta. Det är så innan cancern stelnat. Nu flyter den omkring. Det behöver bli en cancerkaka innan det blir hårt men den har bara inte jäst klart än..."
Det kanske är svårt att förstå "humorn" i det men att få skratta lite uppgivet sådär, att inte "komma åt" att bli djup och orolig; det hjälper mig. Och viktigast av allt - jag tror det hjälper pappa!
2007-09-06
Det börjar tränga in
Svärfars dödsfall kom som en chock. Oväntat. Många känslor jag inte hade räknat med. Bråket i makens familj, som bland annat ställt till att vi inte har haft nån kontakt med honom på 8 år. Fatta - 8 år!! Dottern som är 7 har träffat honom vid 1 enda tillfälle, en stund vid kusinens dop. Det är 3 år sedan och hon minns det inte.
Nu ska vi upp och begrava honom. För maken är det dubbelt. Han saknar sin pappa som han hade fram till bråket. Han ser tillbaka på en barndom, som visserligen var hård - á la 1800-tal i mina ögon - men som ändå hade det barn behöver i form av tid tillsammans. Samtidigt som bråket och den kränkning vi båda utsattes för överskuggar det. Att farfar inte kunde svälja stoltheten/dumheten och gå vidare, så att han i alla fall kunde träffa sitt första barnbarn. Han kom förstås inte hit. Vi var inte välkomna dit. Där emellan fastnade dottern...
Nu ska vi ta farväl. Nu ska jag stå i kyrkan vid kistan och försöka få ihop mina känslor. Sorgen över vad han bestal min dotter på. Sorgen över att inte ha haft någon svärfar, och veta att det är så för alltid nu. Även om vi inte alls trodde på försoning, fanns alltid möjligheten där förr. Nu är det inte så längre. Han tog med sig den. Samtidigt som dotterns och mitt liv faktiskt blir mindre komplicerat. Makens också för den delen. Nu kan vi helt plötsligt resa dit, där han är uppväxt. Nu kan dottern äntligen få se huset och omgivningen där pappa lekte som barn. Nu kan vi få en mindre ansträngd relation till farmor, som ändå försökt trots sin tjurskallige make. Jag är inte glad över hans död, riktigt så makaber är jag inte, men jag ser att våra möjligheter förändras på grund av det som hänt.
Jag bröt ihop på skolan idag. Bara grät, helt okontrollerat. Spänningen och oron över min egen pappa ovanpå allt detta. Vi väntar besked imorgon eller i början på nästa vecka. Kommer ett dåligt besked där vet jag inte hur jag ska klara det. Då är jag rädd att tappa greppet. Detta nu när vi skulle vara så glada över vårt nya hus och vårt nya liv. Nu när vi skulle göra allt sådant vi inte kunnat förut, när vi varit bundna av djuren...
En enda liten fråga... Kära goda godheten - vart i all världen tog du vägen??!
Nu ska vi upp och begrava honom. För maken är det dubbelt. Han saknar sin pappa som han hade fram till bråket. Han ser tillbaka på en barndom, som visserligen var hård - á la 1800-tal i mina ögon - men som ändå hade det barn behöver i form av tid tillsammans. Samtidigt som bråket och den kränkning vi båda utsattes för överskuggar det. Att farfar inte kunde svälja stoltheten/dumheten och gå vidare, så att han i alla fall kunde träffa sitt första barnbarn. Han kom förstås inte hit. Vi var inte välkomna dit. Där emellan fastnade dottern...
Nu ska vi ta farväl. Nu ska jag stå i kyrkan vid kistan och försöka få ihop mina känslor. Sorgen över vad han bestal min dotter på. Sorgen över att inte ha haft någon svärfar, och veta att det är så för alltid nu. Även om vi inte alls trodde på försoning, fanns alltid möjligheten där förr. Nu är det inte så längre. Han tog med sig den. Samtidigt som dotterns och mitt liv faktiskt blir mindre komplicerat. Makens också för den delen. Nu kan vi helt plötsligt resa dit, där han är uppväxt. Nu kan dottern äntligen få se huset och omgivningen där pappa lekte som barn. Nu kan vi få en mindre ansträngd relation till farmor, som ändå försökt trots sin tjurskallige make. Jag är inte glad över hans död, riktigt så makaber är jag inte, men jag ser att våra möjligheter förändras på grund av det som hänt.
Jag bröt ihop på skolan idag. Bara grät, helt okontrollerat. Spänningen och oron över min egen pappa ovanpå allt detta. Vi väntar besked imorgon eller i början på nästa vecka. Kommer ett dåligt besked där vet jag inte hur jag ska klara det. Då är jag rädd att tappa greppet. Detta nu när vi skulle vara så glada över vårt nya hus och vårt nya liv. Nu när vi skulle göra allt sådant vi inte kunnat förut, när vi varit bundna av djuren...
En enda liten fråga... Kära goda godheten - vart i all världen tog du vägen??!
2007-09-04
Så ledsen
-Men nu hann jag ju inte träffa honom... Jag skulle ju få åka dit och träffa honom! Jag ville träffa farfar...
Dessa ord vred och vände dottern på samtidigt som tårarna rann på henne. Varför ska en liten 7-åring sitta fast i detta? Varför var hon tvungen att fastna mellan vuxna människor som inte klarade att reda ut knuten? Vi tycker ju att vi gjort vad vi kunnat. Kanske kunde vi gjort mera, gjort annorlunda. Det spelar ingen roll. Vad farfar gjorde och inte spelar heller ingen roll. Han är borta nu och dottern hann aldrig träffa honom. Hon var lovad att få följa med farmor upp om något år, när hon var stor nog att klara sig själv mycket. Farmor är dels svårt reumatiskt sjuk, men också eftersom de inte känner varandra så väl. Det har hon pratat om, ofta, med stolt röst. Att få träffa farfar.
Nu är han borta.
Dessa ord vred och vände dottern på samtidigt som tårarna rann på henne. Varför ska en liten 7-åring sitta fast i detta? Varför var hon tvungen att fastna mellan vuxna människor som inte klarade att reda ut knuten? Vi tycker ju att vi gjort vad vi kunnat. Kanske kunde vi gjort mera, gjort annorlunda. Det spelar ingen roll. Vad farfar gjorde och inte spelar heller ingen roll. Han är borta nu och dottern hann aldrig träffa honom. Hon var lovad att få följa med farmor upp om något år, när hon var stor nog att klara sig själv mycket. Farmor är dels svårt reumatiskt sjuk, men också eftersom de inte känner varandra så väl. Det har hon pratat om, ofta, med stolt röst. Att få träffa farfar.
Nu är han borta.
Chock
Jag var på coop och handlade när maken ringde och frågade om jag var klar snart - det händer aldrig. Hörde ju på rösten på honom också att det var något.
-Pappa gick bort på älgpasset... kom det från andra sidan luren.
Det här är komplicerat. Vi har inte haft någon kontakt med farfar på 8 år, innan dottern föddes alltså, efter strul i relationen mellan mig och maken året innan dottern föddes. Vi har försökt, vi har vänt ut och in på oss själva, för att hitta ett sätt att han ska träffa sitt barnbarn. Det har ju inte varit enklare av att de bor 110 mil härifrån.
Farmor har kommit ner ett par ggr/år, men farfar har inte gjort det, och vi har heller inte varit välkomna dit. Även om vi någonstans insett att det inte skulle komma till någon lösning, fanns möjligheten där så länge han fanns kvar. Nu gör han inte det längre...
En ensam farmor/mamma är det som finns kvar. De tre barnen bor 110-150 mil därifrån. Även om maken inte träffat sin pappa och umgåtts med honom de senaste nästan 10 åren, så var han ändå hans pappa och det är klart att tillvaron gungar här nu. Dessutom med min pappas sjukdom, som vi inte har något svar på ännu.
Kan nån bara knäppa med fingrarna så man kan få vakna upp? Tillvaron snurrar...
-Pappa gick bort på älgpasset... kom det från andra sidan luren.
Det här är komplicerat. Vi har inte haft någon kontakt med farfar på 8 år, innan dottern föddes alltså, efter strul i relationen mellan mig och maken året innan dottern föddes. Vi har försökt, vi har vänt ut och in på oss själva, för att hitta ett sätt att han ska träffa sitt barnbarn. Det har ju inte varit enklare av att de bor 110 mil härifrån.
Farmor har kommit ner ett par ggr/år, men farfar har inte gjort det, och vi har heller inte varit välkomna dit. Även om vi någonstans insett att det inte skulle komma till någon lösning, fanns möjligheten där så länge han fanns kvar. Nu gör han inte det längre...
En ensam farmor/mamma är det som finns kvar. De tre barnen bor 110-150 mil därifrån. Även om maken inte träffat sin pappa och umgåtts med honom de senaste nästan 10 åren, så var han ändå hans pappa och det är klart att tillvaron gungar här nu. Dessutom med min pappas sjukdom, som vi inte har något svar på ännu.
Kan nån bara knäppa med fingrarna så man kan få vakna upp? Tillvaron snurrar...
2007-08-30
Egen smärta eller sympati?
Jag är dyngförkyld för att tala klarspråk. Näsan rinner, halsen värker, feberhänget i ögonen sitter där... Jag har dessutom rejält ont bak i ryggen, njurarna trodde jag men fick höra av en kollega att det var för högt upp för det. "Det där är ju lungorna..." sa hon utan att ha en aning om att det ordet - lungorna - är minerad mark.
Istället för att bli orolig, för jag inser ju att det inte är speciellt allvarligt - jag har inte hög feber och har inte varit sjuk så länge, det blev faktiskt ingen rejäl förkylning förrän igårkväll - så kom jag på att jag har sympatisymptom med pappa. Han åker igen de dryga 20 milen till sjukhuset imorgonbitti för att, igen, få en slang ner i halsen till lungorna. Tredje gången gillt om man räknar på mitt sätt. Så NU får vi svar. Nu får vi BRA svar!
Haha!
*biter på naglarna*
Istället för att bli orolig, för jag inser ju att det inte är speciellt allvarligt - jag har inte hög feber och har inte varit sjuk så länge, det blev faktiskt ingen rejäl förkylning förrän igårkväll - så kom jag på att jag har sympatisymptom med pappa. Han åker igen de dryga 20 milen till sjukhuset imorgonbitti för att, igen, få en slang ner i halsen till lungorna. Tredje gången gillt om man räknar på mitt sätt. Så NU får vi svar. Nu får vi BRA svar!
Haha!
*biter på naglarna*
2007-08-28
Vita trosor?
Jajamänsan!
Idag blåste det yrväder ute och var isande kallt. Blott +7° när jag steg upp imorse. Men vad gör man när man bestämt med några jobbarkompisar att tisdagar är klänningsdagar?? Man tar på sig den klänning man kan ha... Närmare bestämt en tunn, vidkjolad viskosklänning. Tänkte att så farligt kan det väl ändå inte vara. Tog ju på en kofta. Det kunde vara precis så farligt, det var verkligen iskallt!
Till lunch skulle jag cykla tillbaka till dotterns skola (som ligger precis bredvid där vi bor) för att träffa skolläkaren. Jag var lite sent ute, så jag trampade på för allt vad tygen höll. Det gjorde ju kylan aningen mindre bitande i alla fall. Och tygen höll, det gjorde de... men de höll sig inte riktigt där de var menade. Tygen i kjolen alltså. Cykelbanan går en kort bit bredvid en genomfartsled. Där möttes vindar från öst och väst, och hittade mitt kjolstyg. "Kolla, vi leker med det här!" kan jag precis tänka mig att de sa. Nästa sak jag upptäckte var att jag såg mina vita trosor... Det gjorde förmodligen alla bilister också om de tittade. Kjolen? Den låg i en snygg svepning runt mage bröst.
Jag hann i alla fall fram i tid. Jag åkte sedan hem och bytte om. Till byxor. Och tog bilen tillbaka...
Idag blåste det yrväder ute och var isande kallt. Blott +7° när jag steg upp imorse. Men vad gör man när man bestämt med några jobbarkompisar att tisdagar är klänningsdagar?? Man tar på sig den klänning man kan ha... Närmare bestämt en tunn, vidkjolad viskosklänning. Tänkte att så farligt kan det väl ändå inte vara. Tog ju på en kofta. Det kunde vara precis så farligt, det var verkligen iskallt!
Till lunch skulle jag cykla tillbaka till dotterns skola (som ligger precis bredvid där vi bor) för att träffa skolläkaren. Jag var lite sent ute, så jag trampade på för allt vad tygen höll. Det gjorde ju kylan aningen mindre bitande i alla fall. Och tygen höll, det gjorde de... men de höll sig inte riktigt där de var menade. Tygen i kjolen alltså. Cykelbanan går en kort bit bredvid en genomfartsled. Där möttes vindar från öst och väst, och hittade mitt kjolstyg. "Kolla, vi leker med det här!" kan jag precis tänka mig att de sa. Nästa sak jag upptäckte var att jag såg mina vita trosor... Det gjorde förmodligen alla bilister också om de tittade. Kjolen? Den låg i en snygg svepning runt mage bröst.
Jag hann i alla fall fram i tid. Jag åkte sedan hem och bytte om. Till byxor. Och tog bilen tillbaka...
2007-08-27
Värsta sockerpolisen...
Dottern berättade med upprörd röst imorse att det hade serverats rosa yoghurt till mellanmål på fritids en dag förra veckan.
-Alla andra barn fick ta det men inte jag...
-Men varför fick inte du då? frågade jag förstås och hann tro att det berodde på att hon dricker havremjölk. (Yoghurt och mjölk i maten går bra, men just att dricka vanlig mjölk - då är det havremjölk som gäller.)
-Men det har ju ni sagt!!! grät hon.
Till saken hör att vi pratat om detta med "bra frukost" nu när hon började ny skola. Två dagar i veckan kommer hon att äta frukost på fritids och visst, jag har sagt att hon inte får ta sötat yoghurt då, om det finns naturell. Hon har knappt sett sådan yoghurt så det är inget hon saknar. Till mellanmål får de smörgås och mjök, har jag fått rapporterat från dottern. Men tydligen ett undantag då en dag förra veckan... Jag kan precis se henne framför mig; hur hon ser den rosa yoghurten men plikttrogen som hon är (i dylika sammanhang) ber hon om naturell istället, och känner sig förstås mycket orättvist behandlad, av de föräldrar som inte ens finns där.
Att få med sig bra matvanor från början blir viktigare och viktigare i ett samhälle där man sannerligen får gå snitslad bana runt allt socker, och då kan det bli så här tokigt ibland. Men vilken tur att hon kom på att berätta, så hon fick klartecken att ta sötad yoghurt till mellis i alla fall! Jag tycker förvisso att det är rätt onödigt då också, men inte mer sött hon äter, så kan hon absolut få äta det de gånger det bjuds!
-Alla andra barn fick ta det men inte jag...
-Men varför fick inte du då? frågade jag förstås och hann tro att det berodde på att hon dricker havremjölk. (Yoghurt och mjölk i maten går bra, men just att dricka vanlig mjölk - då är det havremjölk som gäller.)
-Men det har ju ni sagt!!! grät hon.
Till saken hör att vi pratat om detta med "bra frukost" nu när hon började ny skola. Två dagar i veckan kommer hon att äta frukost på fritids och visst, jag har sagt att hon inte får ta sötat yoghurt då, om det finns naturell. Hon har knappt sett sådan yoghurt så det är inget hon saknar. Till mellanmål får de smörgås och mjök, har jag fått rapporterat från dottern. Men tydligen ett undantag då en dag förra veckan... Jag kan precis se henne framför mig; hur hon ser den rosa yoghurten men plikttrogen som hon är (i dylika sammanhang) ber hon om naturell istället, och känner sig förstås mycket orättvist behandlad, av de föräldrar som inte ens finns där.
Att få med sig bra matvanor från början blir viktigare och viktigare i ett samhälle där man sannerligen får gå snitslad bana runt allt socker, och då kan det bli så här tokigt ibland. Men vilken tur att hon kom på att berätta, så hon fick klartecken att ta sötad yoghurt till mellis i alla fall! Jag tycker förvisso att det är rätt onödigt då också, men inte mer sött hon äter, så kan hon absolut få äta det de gånger det bjuds!
2007-08-24
Det är bara inte klokt nånstans!!
Min pappa gjorde ju ytterligare en undersökning av sitt "nåt" på ena lungan. Förut har de röntgat honom på tvären och längden, de har gått ner via halsen på honom och nu senast med en nål och slang rakt in i lungan från bröstet. Det skulle ta 7-10 dagar att få svar. De kan inte se nu heller!! Vad är detta?? Varför ska det vara så krångligt????? Frustration är bara ett litet förnamn...
Obotlig optimist som jag försöker vara, trots att detta besked var tungt, tungt, tungt... så måste man/jag/vi tänka som så att det egentligen är BRA att de inte vet, att de inte ser. Vore det "vanlig" lungcancer hade det synts. Vore det cancer överhuvud taget vore det ju väldigt konstigt om de inte hade lyckats luska reda på det. Vi tror mer och mer övertygade, alla i familjen, att det har något samband med sorkpesten han hade i vintras.
Nästa undersökning? Ner i lungan igen via munnen (...skopi nånting) den 31 augusti. Jag har kommit på ett nytt sätt att se det:
DEN SOM VÄNTAR PÅ NÅT GOTT VÄNTAR ALDRIG FÖR LÄNGE! Svaret kommer att vara "gott", det kommer att vara det! *stampar bestämt med foten i golvet*
Obotlig optimist som jag försöker vara, trots att detta besked var tungt, tungt, tungt... så måste man/jag/vi tänka som så att det egentligen är BRA att de inte vet, att de inte ser. Vore det "vanlig" lungcancer hade det synts. Vore det cancer överhuvud taget vore det ju väldigt konstigt om de inte hade lyckats luska reda på det. Vi tror mer och mer övertygade, alla i familjen, att det har något samband med sorkpesten han hade i vintras.
Nästa undersökning? Ner i lungan igen via munnen (...skopi nånting) den 31 augusti. Jag har kommit på ett nytt sätt att se det:
DEN SOM VÄNTAR PÅ NÅT GOTT VÄNTAR ALDRIG FÖR LÄNGE! Svaret kommer att vara "gott", det kommer att vara det! *stampar bestämt med foten i golvet*
2007-08-23
Ok-med-anmärkan-stämpel i rumpan
Nja, inte just i rumpan kanske, men nu har jag ju varit hos min hjärtläkare för den årliga kontrollen. Egentligen går det ganska fort. Det är tur att han har tonårsbarn, och jag arbetar med dem, så vi har det att prata om en stund också.
Provtagningen från i måndags var analyserad. Ett test heter pro-BNP och har inget med någon bruttonationalprodukt att göra. Det mäter hur stressat hjärat är. För ett par år sedan var det det provet som tydligt visade att jag inte kunde sluta med medicinen. Efter några månader med halverad dos slog det genast upp en bra bit över normalspannet och när jag återgick till den gamla dosen, sjönk siffrorna genast. Det provet var även i år klart förhöjt sedan förra året, fast det låg inom normalspannet fortfarande (därav "ok-med-anmärkan". Han tyckte inte att det var alarmerande på något sätt, det kan skilja väldigt mycket från gång till gång.
Det jag däremot har funderat på sedan jag kom hem är om det kan tänkas hänga ihop med att jag inte går ner i vikt hur mycket jag än anstränger mig den här gången. Läkaren sa nämligen att värdet kan höjas om man har mer vätska i kroppen än normalt. Det ska ju pumpas runt av just hjärtat... Jag rör mig mer än på länge med flera långa promenader varje vecka och daglig cykling mellan 6 och 10 kilometer. Det har lett till att jag dricker mycket mer. Och ytterligare lite extra för att sätta fart på vätskeansamlingen. Det som sades för ett par år sedan, var att jag kunde ta vätskedrivande om jag märkte att jag samlade på mig vätska. Det har jag glömt bort, eftersom det inte har behövts på så länge. Men imorgon eftermiddag efter jobbet tänker jag ta en tablett. Om jag då på något dygn går ner 1-2 kilo i vikt, och stannar där, så borde det innebära att vätskenivån just nu är för hög. Det är värt ett försök - inte för en snabb viktnedgång, även om jag förstås inte har något emot det heller, utan för att eventuellt kunna avlasta hjärtat onödig ansträngning. Om det inte skulle bero på vätska är ändå ingen skada skedd - inget "konstigt" kan hända av en enda vätskedrivande tablett!
Provtagningen från i måndags var analyserad. Ett test heter pro-BNP och har inget med någon bruttonationalprodukt att göra. Det mäter hur stressat hjärat är. För ett par år sedan var det det provet som tydligt visade att jag inte kunde sluta med medicinen. Efter några månader med halverad dos slog det genast upp en bra bit över normalspannet och när jag återgick till den gamla dosen, sjönk siffrorna genast. Det provet var även i år klart förhöjt sedan förra året, fast det låg inom normalspannet fortfarande (därav "ok-med-anmärkan". Han tyckte inte att det var alarmerande på något sätt, det kan skilja väldigt mycket från gång till gång.
Det jag däremot har funderat på sedan jag kom hem är om det kan tänkas hänga ihop med att jag inte går ner i vikt hur mycket jag än anstränger mig den här gången. Läkaren sa nämligen att värdet kan höjas om man har mer vätska i kroppen än normalt. Det ska ju pumpas runt av just hjärtat... Jag rör mig mer än på länge med flera långa promenader varje vecka och daglig cykling mellan 6 och 10 kilometer. Det har lett till att jag dricker mycket mer. Och ytterligare lite extra för att sätta fart på vätskeansamlingen. Det som sades för ett par år sedan, var att jag kunde ta vätskedrivande om jag märkte att jag samlade på mig vätska. Det har jag glömt bort, eftersom det inte har behövts på så länge. Men imorgon eftermiddag efter jobbet tänker jag ta en tablett. Om jag då på något dygn går ner 1-2 kilo i vikt, och stannar där, så borde det innebära att vätskenivån just nu är för hög. Det är värt ett försök - inte för en snabb viktnedgång, även om jag förstås inte har något emot det heller, utan för att eventuellt kunna avlasta hjärtat onödig ansträngning. Om det inte skulle bero på vätska är ändå ingen skada skedd - inget "konstigt" kan hända av en enda vätskedrivande tablett!
2007-08-22
Eleverna är på plats
Vi tillbringade hela dagen igår med vår klass - en så kallad klassföreståndardag. Klassen, som ju gav oss så mycket magvärk förra året. För att de är så många, så svaga som verkligen behöver så mycket hjälp. Några av dem borde inte ens gå i vanlig klass men är inte "tillräckligt svaga" för att platsa någon annan stans. Just de barnen/ungdomarna far mycket illa i den svenska skolan idag...
Hur som helst så var det en ny klass vi hade framför oss igår. Så kändes det, fast vi samtidigt kände igen dem alla. Lite längre, lite mer solblekta i håret och med lite brunare nyans än i våras - men annars var de sig lika. På utsidan. På insidan måtte de ha satt rekord i att mogna. Vilken skillnad!
Idag de två första lektionerna. Den första sv2 med nya 7:or. De 9:or jag hade ifjol var väl... hm... inte de mest studiemotiverade jag stött på. Den här gruppen kändes - bra! Sedan språkval svenska/engelska med 8:orna. Samla de svagaste eleverna tillsammans med de mest studieomotiverade, blanda dem och gör en grupp. Där är språkvalsgruppen identifierad. Man ska vara både skicklig pedagog och trollkarl för att få till det. Till och med den gruppen var med, var mottaglig, hängde med i mitt prat, de log och skrattade till och med och det är ingen självklarhet bland 14-åringar, som vaktar sin coolhet... Efter lektionerna stod jag och småhoppade. Underbara tonåringar!! Det här är världens roligaste jobb!
Hur som helst så var det en ny klass vi hade framför oss igår. Så kändes det, fast vi samtidigt kände igen dem alla. Lite längre, lite mer solblekta i håret och med lite brunare nyans än i våras - men annars var de sig lika. På utsidan. På insidan måtte de ha satt rekord i att mogna. Vilken skillnad!
Idag de två första lektionerna. Den första sv2 med nya 7:or. De 9:or jag hade ifjol var väl... hm... inte de mest studiemotiverade jag stött på. Den här gruppen kändes - bra! Sedan språkval svenska/engelska med 8:orna. Samla de svagaste eleverna tillsammans med de mest studieomotiverade, blanda dem och gör en grupp. Där är språkvalsgruppen identifierad. Man ska vara både skicklig pedagog och trollkarl för att få till det. Till och med den gruppen var med, var mottaglig, hängde med i mitt prat, de log och skrattade till och med och det är ingen självklarhet bland 14-åringar, som vaktar sin coolhet... Efter lektionerna stod jag och småhoppade. Underbara tonåringar!! Det här är världens roligaste jobb!
2007-08-19
Hjärtat
Mitt eget, ska kontrolleras på torsdag. Den årliga kontrollen. Jag har ingen som helst anledning att tro att det ska ha försämrats, men ändå smyger sig nervositeten på. Ändå kommer tankarna. Lyckan över livet. Oron över hur tunn tråden är. Hur lätt det tar slut. Och ändå hur lätt det är att fokusera på "fel" saker. Gnälla på röran i nya huset, istället för att njuta av det - huset alltså (...jag tänker inte börja njuta av röran, där går nån sorts gräns). Sucka över att jag måste stiga upp tidigt för att ta dottern till skolan och själv fortsätta till jobbet. Vaddå - jag har en dotter att ta till skolan och jag har ett jobb att cykla vidare till.
Utan min erfarenhet, att ha varit nära "andra sidan", skulle jag nog inte grubbla så mycket. På gott och ont. Men imorgon tar jag dottern vid handen, stegar upp på hjärt och lämnar prover. Hon förfasas över sticket i min arm samtidigt som hon frotterar sig i uppmärksamheten. Det har gått mer än 7 år, jag är där bara 1 ggr/år numera, och ändå känns vi igen. "Nej, men inte är det lilla lilla bebisen som blivit så stor?!" ...jo, det är ju det och vi mår båda riktigt bra. Tänk att vi båda mår så bra!! *ödmjuk*
Utan min erfarenhet, att ha varit nära "andra sidan", skulle jag nog inte grubbla så mycket. På gott och ont. Men imorgon tar jag dottern vid handen, stegar upp på hjärt och lämnar prover. Hon förfasas över sticket i min arm samtidigt som hon frotterar sig i uppmärksamheten. Det har gått mer än 7 år, jag är där bara 1 ggr/år numera, och ändå känns vi igen. "Nej, men inte är det lilla lilla bebisen som blivit så stor?!" ...jo, det är ju det och vi mår båda riktigt bra. Tänk att vi båda mår så bra!! *ödmjuk*
2007-08-13
Lyxig tillvaro
Lämnade dottern kl 9 imorse, i spöregn. Älskar att se hur hon studsar in, förväntansfull och mycket tillfreds med sig själv. Vi har fått en fantastisk start på nya fritidset och efter ont-i-magen-dottern i våras är jag mycket tacksam och mycket glad att det är min gamla, vanliga sociala tjej som hoppat fram igen! Lika intensivt som jag hoppas min pappa får ett lugnande besked efter den undersökning han ska göra på torsdag, lika intensivt hoppas jag att ont-i-magen-dottern är ett minne blott! Båda "oroarna" är lika nedbrytande...
Nåväl, jag lämnade henne och väl hemma igen ringde det i telefonen. En av mina viktkämpande vänner som ville att vi skulle ut och gå en runda, då hon var hemma med sjuk dotter. Dottern behövde sova, och vagnen var väl ett så gott ställe som något att göra det. Så vi fick oss en rejäl runda på 8-9 km, dottern sov mest hela vägen och vi kunde tjattra på om vikt, vikt, vikt, flubbiga magar och häng-över-linningar hur mycket vi ville under tiden.
Hemma igen åt jag lunch och sedan lade jag mig i badkaret. Helt ensam hemma mitt på dagen. Det är nästan syndigt - det kändes så i alla fall. Jag tog inte med mig nån telefon, jag låste ytterdörren och bara "var". Gnuggade solbrännan av benen, tyvärr, men det är inte så snyggt när den håller på att självlossna... Schamponerade, satte i inpackning. Ja, jag bara njöt!
Efter detta lilla hemspa var det dags att hämta dottern, som sken minst lika mycket som imorse. Sida vid sida satt hon med en nyfunnen vän. "Mamma, hon ska vara här till halvfem imorgon, får jag också det??!" Jag kunde lugna henne att hon skulle få vara till fyra i alla fall och att det är nästan lika länge. För sedan ska hon på ridskola och det blir förstås väldigt spännande att se vad hon tycker om det! Vad jag tycker om min nya stadstillvaro? Ett ord räcker: LYX!
Nåväl, jag lämnade henne och väl hemma igen ringde det i telefonen. En av mina viktkämpande vänner som ville att vi skulle ut och gå en runda, då hon var hemma med sjuk dotter. Dottern behövde sova, och vagnen var väl ett så gott ställe som något att göra det. Så vi fick oss en rejäl runda på 8-9 km, dottern sov mest hela vägen och vi kunde tjattra på om vikt, vikt, vikt, flubbiga magar och häng-över-linningar hur mycket vi ville under tiden.
Hemma igen åt jag lunch och sedan lade jag mig i badkaret. Helt ensam hemma mitt på dagen. Det är nästan syndigt - det kändes så i alla fall. Jag tog inte med mig nån telefon, jag låste ytterdörren och bara "var". Gnuggade solbrännan av benen, tyvärr, men det är inte så snyggt när den håller på att självlossna... Schamponerade, satte i inpackning. Ja, jag bara njöt!
Efter detta lilla hemspa var det dags att hämta dottern, som sken minst lika mycket som imorse. Sida vid sida satt hon med en nyfunnen vän. "Mamma, hon ska vara här till halvfem imorgon, får jag också det??!" Jag kunde lugna henne att hon skulle få vara till fyra i alla fall och att det är nästan lika länge. För sedan ska hon på ridskola och det blir förstås väldigt spännande att se vad hon tycker om det! Vad jag tycker om min nya stadstillvaro? Ett ord räcker: LYX!
2007-08-12
Jag "skriver" så många bloggar i huvudet
Där författar jag lite om mycket, och ibland mycket om lite. Men jag får ju inte ut nåt här... I och för sig är det väl inte världsviktigt kan jag tänka, solen går säkert upp imorgon även om jag inte "publicerar" något, men det är frustrerande för mig att inläggen kommer så glest. Vad har jag då tänkt skriva om under de senaste dagarna?
Om dottern som "hindrade" mig från att shoppa - vilket jag märkt att jag gärna gör när jag dragit åt snaran runt sockret. Helt omedvetet från hennes sida förstås, men jag fick upp ögonen för vad jag gjorde. "Det var ju så sött!"
Om uppackandet som gått i stå, känns det som.
Om hur vågen hånflinade mig i ansiktet trots nästan 2 veckors aktivt viktminskande, tills i fredags, då jag istället tappade 1,5 kg på ett dygn. Finns det mästerskap i att samla på sig vätska??...
...och kanske nån kurs i att samla på sig motivation i samma mängd?
Om hur dottern och jag åkte till Gröna Lund, och hur vi "hamnade" i en berg-och-dalbana som jag trodde var en barnvariant - men det var tokfullständigt helfel! Det var en vuxenvariant, utan tvekan. Dottern upplevde en nära-döden-stund, och hade för ett ögonblick stigit utanför sig själv, av ren och skär skräck. Hur vi hamnade där? Dålig förundersökning av undertecknad och ett mycket missvisande namn; "Vilda musen". Jag tog för givet att det var något litet utifrån namnet...
Om det ständigt närvarande orosmolnet om pappas sjukdom. Måtte han få ett svar på torsdag, han bara måste det. Och förresten - det måste vara ett bra svar också - ok?!!
Om dotterns start på fritids. Blott två dagars inskolning kändes kort, kort... men med den sociala lilla varelse hon är så löste hon det med den äran! *stolt mammahjärta*
Tja, säkert fler saker också som jag inte kommer ihåg just nu. Men jag återkommer; när som helst nu. Vilket år som helst!
2007-08-03
Sockerstopp
Middag åt vi på Pizza Hut ikväll - ingen orkade någon matlagning efter dagens "äventyr" (se det tidigare inlägget). I barnmenyn ingår mjukglass efter maten. Vi har avtalat "sockerstopp" en vecka nu efter semestern där vi istället har ätit sötsaker varje dag... Dottern undrade om hon skulle få glass och så strikt är jag inte, att jag sätter stopp för en sådan sak. Däremot förhandlade jag bort läsken; "Du får gärna ta glass efter maten men då vill jag att du dricker juice nu, för annars blir det för mycket socker." Inga konstigheter i hennes värld, där läsk ändå nästan inte existerar.
Hon visste dessutom att hon efter Pizza Hut skulle få åka till Ikea och köpa en mjukis-isbjörn som hon trånat länge efter - detta utlovat under kampen med stickuttagningen (återigen hänvisar jag till det tidigare inlägget). Hon åt sin pizza, hon drack sin juice. När jag då påminde henne om glassen får jag till svar:
- Jag tycker att jag ska nöja mig med att jag får köpa isbjörnen nu och vara glad för det!
Behöver jag tillägga att jag tappade hakan? ...och kände mig hyfsat snuvad på att få äta mjukglass tillsammans med henne. Jag kunde ju inte gärna insistera, även om jag också hann överväga det!
Hon visste dessutom att hon efter Pizza Hut skulle få åka till Ikea och köpa en mjukis-isbjörn som hon trånat länge efter - detta utlovat under kampen med stickuttagningen (återigen hänvisar jag till det tidigare inlägget). Hon åt sin pizza, hon drack sin juice. När jag då påminde henne om glassen får jag till svar:
- Jag tycker att jag ska nöja mig med att jag får köpa isbjörnen nu och vara glad för det!
Behöver jag tillägga att jag tappade hakan? ...och kände mig hyfsat snuvad på att få äta mjukglass tillsammans med henne. Jag kunde ju inte gärna insistera, även om jag också hann överväga det!
"Ta vara på tiden" skrev jag visst...
Ja, det kan man ju inbilla sig. Svara mig då på varför jag skriker åt min gråtande dotter som är panikslagen inför stickorna hon fick i foten igår?
Jag förbannar allt vad makens hepatit för 2 år sedan förde med sig för dottern. Eftersom det är en anmälningsskyldig sjukdom var man tvungen att ta prover även på dottern, som varit på förskolan innan vi visste vilken sjukdom det rörde sig om. Hon var tillräckligt skräckslagen över en pappa som bara låg ner och en mamma som bara grät, av utmattning och av oro - så att ovanpå allt detta bli fasthållen och tvingad till provtagning på infektionsavdelningen vid ett par tillfällen och sedan även vaccinering... det blev för mycket. Hon har sedan dess utarbetat en total fobi för allt som kan liknas vid nålstick. Dit hör således stickor som bör petas bort med hjälp av nål.
Igår lyckades hon springa in fyra rejäla trästickor i ena foten. Paniken kom i nästa nanosekund. Skrik och gråt där på plats, men hon lyckades själv peta bort den som stack ut. De andra fick helt enkelt vara. I morse hade hon ont och det var lite rött och svullet. Vi satte emblasalva (bedövningssalva) och sedan utbröt det stora gråt- och skriksammanbrottet. Hon grät, hon vrålade i högan sky, och vägrade fullständigt att så mycket som sätta foten i knät på mig. Vi lirkade, både maken och jag, lockade med leksaksköp efteråt, vi försökte förklara sakligt och pedagogiskt, peppa och locka och avleda. Hon grät och skrek oavbrutet och tillslut så hör jag mig själv vråla tillbaka att jag "...i alla fall måste få en chans att titta på foten. Lugna ner dig nu och lyssna..." Pedagogiskt va´?! Nä, inte mycket...
Av rädsla för den skrikande mamman, eller utmattning - jag vet inte vilket - så lugnar hon sig något. Jag pillrar och petar men får inte komma in under stickan. Hon kämpar på, nu är hon tapper istället, för hon vet att om det inte går så måste vi ringa vårdcentralen. Det är också svårt sammankopplat med panik för henne, eftersom vårdinträttningen var det som startade allt detta... Tillslut orkar varken hon eller jag mer, vi är mentalt slutkörda båda, hon gråter och tårarna bränner bakom mina ögonlock. Jag lovar henne dyrt och heligt att de bara ska titta på foten och om - OM - de måste ta ut stickorna ska hon bedövas innan.
Sköterskan lyssnade på både mig och dottern. Utifrån hur det såg ut, - inte jätteinfekterat i alla fall - hennes "historia" och reaktion (hon visade prov på panikgråt även där, om än av det mattare slaget) så lämnades stickorna att krypa ut av sig själva. Så igen - snälla goda godheten - visst ordnas det väl med den saken?
Vi har kramats och pratat mycket ikväll. Om hennes reaktion och hennes tankar. Om min reaktion och mina tankar. Jag tror att mammahjärtat tar mer stryk av dylika upplevelser, så länge de inte är ofta förekommande... men om jag är stolt över det? Nä, inte nånstans. Ordet förlåt är välanvänt och jag hoppas att hon känner hur mycket jag menar det.
Jag förbannar allt vad makens hepatit för 2 år sedan förde med sig för dottern. Eftersom det är en anmälningsskyldig sjukdom var man tvungen att ta prover även på dottern, som varit på förskolan innan vi visste vilken sjukdom det rörde sig om. Hon var tillräckligt skräckslagen över en pappa som bara låg ner och en mamma som bara grät, av utmattning och av oro - så att ovanpå allt detta bli fasthållen och tvingad till provtagning på infektionsavdelningen vid ett par tillfällen och sedan även vaccinering... det blev för mycket. Hon har sedan dess utarbetat en total fobi för allt som kan liknas vid nålstick. Dit hör således stickor som bör petas bort med hjälp av nål.
Igår lyckades hon springa in fyra rejäla trästickor i ena foten. Paniken kom i nästa nanosekund. Skrik och gråt där på plats, men hon lyckades själv peta bort den som stack ut. De andra fick helt enkelt vara. I morse hade hon ont och det var lite rött och svullet. Vi satte emblasalva (bedövningssalva) och sedan utbröt det stora gråt- och skriksammanbrottet. Hon grät, hon vrålade i högan sky, och vägrade fullständigt att så mycket som sätta foten i knät på mig. Vi lirkade, både maken och jag, lockade med leksaksköp efteråt, vi försökte förklara sakligt och pedagogiskt, peppa och locka och avleda. Hon grät och skrek oavbrutet och tillslut så hör jag mig själv vråla tillbaka att jag "...i alla fall måste få en chans att titta på foten. Lugna ner dig nu och lyssna..." Pedagogiskt va´?! Nä, inte mycket...
Av rädsla för den skrikande mamman, eller utmattning - jag vet inte vilket - så lugnar hon sig något. Jag pillrar och petar men får inte komma in under stickan. Hon kämpar på, nu är hon tapper istället, för hon vet att om det inte går så måste vi ringa vårdcentralen. Det är också svårt sammankopplat med panik för henne, eftersom vårdinträttningen var det som startade allt detta... Tillslut orkar varken hon eller jag mer, vi är mentalt slutkörda båda, hon gråter och tårarna bränner bakom mina ögonlock. Jag lovar henne dyrt och heligt att de bara ska titta på foten och om - OM - de måste ta ut stickorna ska hon bedövas innan.
Sköterskan lyssnade på både mig och dottern. Utifrån hur det såg ut, - inte jätteinfekterat i alla fall - hennes "historia" och reaktion (hon visade prov på panikgråt även där, om än av det mattare slaget) så lämnades stickorna att krypa ut av sig själva. Så igen - snälla goda godheten - visst ordnas det väl med den saken?
Vi har kramats och pratat mycket ikväll. Om hennes reaktion och hennes tankar. Om min reaktion och mina tankar. Jag tror att mammahjärtat tar mer stryk av dylika upplevelser, så länge de inte är ofta förekommande... men om jag är stolt över det? Nä, inte nånstans. Ordet förlåt är välanvänt och jag hoppas att hon känner hur mycket jag menar det.
2007-08-01
Att ta vara på tiden
Sedan jag var sjuk och låg en hel sommar på hjärtintensiven slängs jag med jämna mellanrum mot något som liknar dödsångest. Från början var det smärta i bröstkorgen, tills en läkare sa åt mig att hjärtsvikt inte gör ont. En hel eftermiddag grät jag när jag hade ont i en arm - förklaringen hos mig själv var blodpropp (jag hade ju en propp i slutet av sommaren då som gjorde mig halvsidesförlamad) tills en annan läkare på akuten förklarade att man inte får blodproppar i armarna...
Det är så lätt att hitta värsta tänkbara förklaring och så svårt att våga tänka positivt. Samtidigt som jag tror att det är livsnödvändigt! Och egentligen spelar det ju ingen roll. Ingen människa vet hur lång eller kort tid man har sig tilldelat i livet, så oavsett om man "tror" att man ska dö i en sjukdom eller inte, så borde vi alla bli bättre på att ta vara på tiden. Vem vet när den är över? Det är riktigt otäckt att tänka så, men också det livsnödvändigt. Skulle det värsta hända mig eller någon nära så hoppas jag kunna känna att man levt fullt ut tillsammans och fyllt livet med så bra saker man bara kunnat!
Det är svårt. Men jag försöker.
*...tar ett djupt andetag och går ut till maken, "färdigsurad"...*
Det är så lätt att hitta värsta tänkbara förklaring och så svårt att våga tänka positivt. Samtidigt som jag tror att det är livsnödvändigt! Och egentligen spelar det ju ingen roll. Ingen människa vet hur lång eller kort tid man har sig tilldelat i livet, så oavsett om man "tror" att man ska dö i en sjukdom eller inte, så borde vi alla bli bättre på att ta vara på tiden. Vem vet när den är över? Det är riktigt otäckt att tänka så, men också det livsnödvändigt. Skulle det värsta hända mig eller någon nära så hoppas jag kunna känna att man levt fullt ut tillsammans och fyllt livet med så bra saker man bara kunnat!
Det är svårt. Men jag försöker.
*...tar ett djupt andetag och går ut till maken, "färdigsurad"...*
2007-07-30
*ryser*
Maken köpte melon och parmaskinka igår när han och dottern handlade. Själv knatade jag runt 10 km tillsammans med en kompis *så fick jag det sagt*... Ikväll skulle vi äta det tillsammans när dottern hade somnat. Maken satte skinkan under näsan och snusade. Han är av uppfattningen att om man inte kräks av stanken så är det ätbart. Jag gjorde alltså samma rörelse, skinkan upp under näsan. Det luktade... odefinierabart. Rått kött, får, ull, kanske lite härsket... Jag smakade, "Nja det var väl inte så illa...?" Jag såg att maken smakade, så jag tog en bit till och en till. Tillsammans med melonen gick det, men gott var det ju inte. Efter två skivor i magen upptäckte jag att maken inte åt. Han hade bara smakat den där lilla, lilla biten.
"Jaha, ska jag behöva ligga i en hög och kräkas nu?" var min första tanke, varpå den som kom millisekunden efter var "...då går jag i alla fall ner i vikt..." (Jag må vara desperat men där går verkligen gränsen!) Alltså frågade jag maken med halv panik i rösten vad som fanns att göra, förutom att stoppa fingrarna i halsen. Jag var matförgiftad förra hösten och det vill jag INTE återuppleva!!
"Fungerar det med sprit?" Kanske, trodde maken och han är ju ändå kemist så jag valde att prova. "Vad har vi?" Eh... Absolut Vodka från 1991 eller Jägermeister från nån gång på mitten av 90-talet. Spritkonsumtionen är inte så stor i den här familjen. Den är inte alls för att vara ärlig. Eller kanske ändå... sedan mitten på 90-talet har vi faktiskt gjort av med en flaska Cointreau - jag använder 3 msk i en chokladtårta jag gör vid speciella tillfällen!!
Hur som helst, maken hällde upp en liten, liten "hutt" Jägermeister åt oss var. Han tyckte tydligen att han också behövde, trots att han bara hade smakat av parman - fegt va´?! Första smutten gick bra. Det var inte gott men det gick. Andra smutten kändes lite trögare... De som följde efter; 2:an, 3:an, 4:an etc, gick desto trögare. Botten på ett dricksglas tog så många smuttar att få i sig, så mängden i varje var... liten. Jag hann tänka mer än en gång att en rejäl matförgiftning inte kan vara värre.
Det enda som kan vara värre nu är att få matförgiftningen också eftersom jag nu tvingat i mig ett par matskedar hiskeligt äcklig sprit. Det innebär i så fall att eländet ska upp igen!! Resten rinner i skrivande stund ut i avloppet!
"Jaha, ska jag behöva ligga i en hög och kräkas nu?" var min första tanke, varpå den som kom millisekunden efter var "...då går jag i alla fall ner i vikt..." (Jag må vara desperat men där går verkligen gränsen!) Alltså frågade jag maken med halv panik i rösten vad som fanns att göra, förutom att stoppa fingrarna i halsen. Jag var matförgiftad förra hösten och det vill jag INTE återuppleva!!
"Fungerar det med sprit?" Kanske, trodde maken och han är ju ändå kemist så jag valde att prova. "Vad har vi?" Eh... Absolut Vodka från 1991 eller Jägermeister från nån gång på mitten av 90-talet. Spritkonsumtionen är inte så stor i den här familjen. Den är inte alls för att vara ärlig. Eller kanske ändå... sedan mitten på 90-talet har vi faktiskt gjort av med en flaska Cointreau - jag använder 3 msk i en chokladtårta jag gör vid speciella tillfällen!!
Hur som helst, maken hällde upp en liten, liten "hutt" Jägermeister åt oss var. Han tyckte tydligen att han också behövde, trots att han bara hade smakat av parman - fegt va´?! Första smutten gick bra. Det var inte gott men det gick. Andra smutten kändes lite trögare... De som följde efter; 2:an, 3:an, 4:an etc, gick desto trögare. Botten på ett dricksglas tog så många smuttar att få i sig, så mängden i varje var... liten. Jag hann tänka mer än en gång att en rejäl matförgiftning inte kan vara värre.
Det enda som kan vara värre nu är att få matförgiftningen också eftersom jag nu tvingat i mig ett par matskedar hiskeligt äcklig sprit. Det innebär i så fall att eländet ska upp igen!! Resten rinner i skrivande stund ut i avloppet!
Får jag be om en sak?
Det finns en länk på ett ställe nu som gör att några som "känner mig" med mitt riktiga namn kanske hittar hit. Om så är fallet, så hoppas jag att alla respekterar att jag här på sidan heter "Ina" och maken och dottern kallas just maken och dottern. Ni som känner mig vet ju utan tvekan att jag är jag men jag vill inte ha träffar på den här sidan genom att söka på namnen i familjen. Men kommentarer utifrån dessa små "regler" - det gillar jag! *hintar*
Here we go again...
Sockermonstret har jobbat med den äran. Nu sitter jag här med skägget i brevlådan, eller varför inte kalla det för fettet runt magen som det ju faktiskt är... med högre siffror på vågen än på över ett år. Med nöd och näppe klarade jag mig kvar i 70-klubben, vågen stannade på otäcka 69,8 igår när jag motvilligt steg upp på den för att få svart på vitt. Målet är på 63 kg och det känns jobbigt långt borta. Jag har liksom ingen motivation. Däremot har jag disciplin och den plockas fram nu!
...samtidigt som jag påminner mig att jag för ca 10 år sedan vägde 3-siffrigt (slutade väga mig när jag bevittnade ETT-NOLL-TRE) och den 7 mars 2002 vägde in mig hos viktväktarna på 96,1 kg. Det efter att ha gått ner under graviditeten till 78-80 kg pga illamående och den långa sjukperioden, och vänt upp igen när maten och sötsakerna börjat smaka gott igen. Där är jag inte och där ska jag aldrig mer hamna heller. Aldrig, aldrig mer ska jag må som jag mådde då.
Därför plockar jag fram disciplinen och kör på - ner mot 63 kg!
...samtidigt som jag påminner mig att jag för ca 10 år sedan vägde 3-siffrigt (slutade väga mig när jag bevittnade ETT-NOLL-TRE) och den 7 mars 2002 vägde in mig hos viktväktarna på 96,1 kg. Det efter att ha gått ner under graviditeten till 78-80 kg pga illamående och den långa sjukperioden, och vänt upp igen när maten och sötsakerna börjat smaka gott igen. Där är jag inte och där ska jag aldrig mer hamna heller. Aldrig, aldrig mer ska jag må som jag mådde då.
Därför plockar jag fram disciplinen och kör på - ner mot 63 kg!
2007-07-28
Tillbaka!
Ja, just tillbaka efter 2,5 vecka i husvagnen. Inte hemma... Vårt nya hem är inte hemma ännu men det kommer väl så småningom får jag hoppas. Även om hemkänslan lyser med sin frånvaro är det ändå skönt att vara tillbaka. Mest ser jag fram emot att få sova i min egen säng inatt. Husvagnssängen har varit så gruvligt tokhård!
Det har varit skönt att vara iväg även om vädret inte gjort nån människa lyrisk i år. Trots det kommer man om några år inte att minnas det, åtminstone inte genom att titta bland de (många) foton jag tagit - kamerna har en förmåga att komma fram när även solen gör det. Nåväl, skönt har det ändå varit. Vi har kunnat vara på stranden en hel del, även om doppen i havet varit av den snabbare sorten. Solen har kommit och gått men barn har ändå roligt så länge det finns sand och vatten. Vilken härlig sysselsättningsförmåga de har.
Jag känner att texten liksom lyser igenom av "Jodå, det har varit ok men..." Och detta men beror förstås på oron över pappa. Det går upp och ner men mycket ner. Han har varit två vändor till sjukhus; en gång för provtagning och en gång för att han var så dålig. Penicillin insatt nu, en infektion har tydligen tillstött efter undersökningen när de gick ner i lungan på honom. Vi väntar fortfarande på besked vad det ursprungliga beror på, varför han så lätt blir andfådd och varför han har så ont. Oron har legat som ett dämpande lock hela resan. Vi väntar på besked, otåligt och samtidigt skräckslaget.
Men mest väntar jag på att vi alla ska få vakna upp ur mardrömmen och upptäcka att det bara var en ond dröm... som är över nu. Snälla!
Det har varit skönt att vara iväg även om vädret inte gjort nån människa lyrisk i år. Trots det kommer man om några år inte att minnas det, åtminstone inte genom att titta bland de (många) foton jag tagit - kamerna har en förmåga att komma fram när även solen gör det. Nåväl, skönt har det ändå varit. Vi har kunnat vara på stranden en hel del, även om doppen i havet varit av den snabbare sorten. Solen har kommit och gått men barn har ändå roligt så länge det finns sand och vatten. Vilken härlig sysselsättningsförmåga de har.
Jag känner att texten liksom lyser igenom av "Jodå, det har varit ok men..." Och detta men beror förstås på oron över pappa. Det går upp och ner men mycket ner. Han har varit två vändor till sjukhus; en gång för provtagning och en gång för att han var så dålig. Penicillin insatt nu, en infektion har tydligen tillstött efter undersökningen när de gick ner i lungan på honom. Vi väntar fortfarande på besked vad det ursprungliga beror på, varför han så lätt blir andfådd och varför han har så ont. Oron har legat som ett dämpande lock hela resan. Vi väntar på besked, otåligt och samtidigt skräckslaget.
Men mest väntar jag på att vi alla ska få vakna upp ur mardrömmen och upptäcka att det bara var en ond dröm... som är över nu. Snälla!
2007-07-12
Sockermonstret har ingen medkänsla
När garden är nere och oron sitter i bröstkorgen, då slår sockermonstret till med all kraft. Jag blir så arg på detta - jag tänker inte på något annat än pappa och var nästa ställe jag kan köpa något sött finns. Idag har vi traskat runt på Astrid Lindgrens Värld och där finns förutom alla underbara små teater- och lekplatser också gott om sötsaker. Jag vet, med all önskvärd tydlighet...
2007-07-10
Att "bota" oro
Att "bota" oro låter sig göras medelst shopping... Åtminstone för korta stunder i taget. Prislappen på dagens orosdämpning blev därmed hyfsat hög. Vissa saker planerade, andra av impulskaraktär. Tur det inte finns några nattöppna butiker - jag hade säkert hittat en anledning att bege mig ditåt i så fall.
Fysiskt reser vi söderut imorgon, men tankarna befinner sig i norr. Ursäkta tjatigheten men "...kära goda godheten, visst finns du med?!"
Fysiskt reser vi söderut imorgon, men tankarna befinner sig i norr. Ursäkta tjatigheten men "...kära goda godheten, visst finns du med?!"
2007-07-09
Upp som en sol, ned som en pannkaka
Vi har inte bara firat födelsedag...
När mina föräldrar var här under två veckor nu gick det inte att undgå att märka att min pappa inte är riktigt frisk. Han andas tungt vid minsta ansträngning och oron sitter som en smäck, hos oss alla. Idag har han varit till läkare och efter röntgen där ska han slussas vidare. Det finns "något" i den ena lungan... Av de möjliga orsakerna nämns lungcancer. Det finns många fler möjliga orsaker, men efter det ordet blinkar stora, röda lampor och annat har inte så lätt att tränga igenom till medvetandenivå. Man hanterar ovissheten på olika sätt men oroliga är vi alla som finns omkring honom.
Det gäller att hålla modet uppe. Vi vet ju verkligen inte ännu. Jag har ingen dålig magkänsla - den har lett mig rätt tidigare; jag hoppas innerligt att så även är fallet den här gången. Samtidigt som det stora OM:et blinkar framför ögonen hela tiden. OmOmOmOmOmOmOmOmOmOmomomom...
Det får vara som det vill med det: oavsett anledning vill jag ha fram att jag älskar er, mamma och pappa. Jag talar om det för dottern flera gånger om dagen, ett par gånger i veckan för maken, men jag undrar när jag sa det till er senast? Varför ska man behöva bli skrämd så benmärgen stelnar för att komma på att få det ur sig? Så snurrar mina tankar också.
Kära goda godheten; visst finns du med...?
*positiva tankar*
...
När mina föräldrar var här under två veckor nu gick det inte att undgå att märka att min pappa inte är riktigt frisk. Han andas tungt vid minsta ansträngning och oron sitter som en smäck, hos oss alla. Idag har han varit till läkare och efter röntgen där ska han slussas vidare. Det finns "något" i den ena lungan... Av de möjliga orsakerna nämns lungcancer. Det finns många fler möjliga orsaker, men efter det ordet blinkar stora, röda lampor och annat har inte så lätt att tränga igenom till medvetandenivå. Man hanterar ovissheten på olika sätt men oroliga är vi alla som finns omkring honom.
Det gäller att hålla modet uppe. Vi vet ju verkligen inte ännu. Jag har ingen dålig magkänsla - den har lett mig rätt tidigare; jag hoppas innerligt att så även är fallet den här gången. Samtidigt som det stora OM:et blinkar framför ögonen hela tiden. OmOmOmOmOmOmOmOmOmOmomomom...
Det får vara som det vill med det: oavsett anledning vill jag ha fram att jag älskar er, mamma och pappa. Jag talar om det för dottern flera gånger om dagen, ett par gånger i veckan för maken, men jag undrar när jag sa det till er senast? Varför ska man behöva bli skrämd så benmärgen stelnar för att komma på att få det ur sig? Så snurrar mina tankar också.
Kära goda godheten; visst finns du med...?
*positiva tankar*
...
Födelsedag!
Inför gårdagens kalas hade dottern önskat sig en "prinsesstårta". Hon menade inte vad man får om man bestället det på konditori, utan det skulle såklart finnas en prinsessa på den. Sagt och gjort - det är skoj med tårtor tycker jag, och någon stans hade jag sett en barbievariant. Sökte på det och hittade. Det var inte speciellt svårt faktiskt, och dottern var överlycklig! Bildbevis serveras härmed:
På själva födelsedagen idag väckte vi henne med sång (krax) - trodde vi, senare fick vi höra att hon varit upp och kollat läget, men nöjt krupit tillbaka i sängen igen när hon såg de väntande paketen på köksbordet. Hon öppnade sina paket och blev nog mest glad över foppa-tofflekopiorna inköpta för en billig penning på Lindex... Bland det fulaste jag vet, men hon är lycklig. Det är väl bara att börja vänja sig; hennes smak kommer inte alltid att sammanfalla med min, det vet jag ju...
Förutom presenterna hon fick på sängen måste jag visa en bild på ett cindy-hus som jag köpte av en kollega i våras men stuvade undan för att ge dottern i födelsedagspresent. Kollegan rensade hemma och hennes dotter, som haft huset, kan knappt ha använt det. Det var 2 flyttkartonger och så hela huset i en 3:e kartong. Vi har plockat fram huset, det mesta av möblerna, lite porslin och matvaror till kylskåpet, ett par dockor och lite kläder till dem. Men det finns bil, häst, hästtransport, sulky, tält, uppblåsbar båt, sovsäckar, resegarderob, mera porslin (en hel silverservis bland annat), massor av kläder, en uppsättning solstolar... etc etc som får vänta på vinden till jul eller annat lämpligt tillfälle. Vi byggde upp det inatt, maken och jag, och dottern fick gå in i det rummet där huset ska stå (gästrummet) med förbundna ögon imorse. Gissa om hon gjorde stora ögon och sedan var fullt sysselsatt hela förmiddagen!! Vi betalade 800:- för ALLT detta, jag antar att det var "kompispris" på högsta nivå? Här är hon i full fart med leken - iförd födelsedagspresentsklänning och (för stora) foppa-tofflor:
Som om inte detta var nog... Idag hämtade vi dessutom vår nya bil. När vi ändå har lagt om alla lånen när vi bytte bostad, passade vi på att köpa ny bil. Den skulle levereras idag. När det blev bestämt sa jag till dottern; "Tänk, då får du en bil på din födelsedag!". Bilföräljaren lade det på minnet, och bilen var verkligen födelsedagspyntad. Heliumballonger, serpentiner, rosetter... Dottern bara gapade - och det gjorde hennes föräldrar med!
Efteråt på ett café kom en redan klassisk dialog:
(jag) -Tänk, du fick en hel bil på din födelsedag. Undra vad pappa ska få när han fyller jämnt till hösten?
(dottern) -Va?! Fyller pappa 77 år?
...
-Nej, han fyller 40 och det kallas att fylla jämnt. Men vad tycker du att han ska få då?
-Ett par handskar...
Här är prioriteringarna glasklara! Och åldersbestämningen också... eller?!
Sedan frisörbesök, hämtade en kompis som sover över och slutligen det traditionella födelsedagsbesöket på en speciell restaurang i grannstaden - som vi tidigare bodde nära! Våfflor förstås och läsk... Tur att vi åt tårta igår! Så nog är hon firad på höjden och längden, dottern på sin 7:e födelsedag!
På själva födelsedagen idag väckte vi henne med sång (krax) - trodde vi, senare fick vi höra att hon varit upp och kollat läget, men nöjt krupit tillbaka i sängen igen när hon såg de väntande paketen på köksbordet. Hon öppnade sina paket och blev nog mest glad över foppa-tofflekopiorna inköpta för en billig penning på Lindex... Bland det fulaste jag vet, men hon är lycklig. Det är väl bara att börja vänja sig; hennes smak kommer inte alltid att sammanfalla med min, det vet jag ju...
Förutom presenterna hon fick på sängen måste jag visa en bild på ett cindy-hus som jag köpte av en kollega i våras men stuvade undan för att ge dottern i födelsedagspresent. Kollegan rensade hemma och hennes dotter, som haft huset, kan knappt ha använt det. Det var 2 flyttkartonger och så hela huset i en 3:e kartong. Vi har plockat fram huset, det mesta av möblerna, lite porslin och matvaror till kylskåpet, ett par dockor och lite kläder till dem. Men det finns bil, häst, hästtransport, sulky, tält, uppblåsbar båt, sovsäckar, resegarderob, mera porslin (en hel silverservis bland annat), massor av kläder, en uppsättning solstolar... etc etc som får vänta på vinden till jul eller annat lämpligt tillfälle. Vi byggde upp det inatt, maken och jag, och dottern fick gå in i det rummet där huset ska stå (gästrummet) med förbundna ögon imorse. Gissa om hon gjorde stora ögon och sedan var fullt sysselsatt hela förmiddagen!! Vi betalade 800:- för ALLT detta, jag antar att det var "kompispris" på högsta nivå? Här är hon i full fart med leken - iförd födelsedagspresentsklänning och (för stora) foppa-tofflor:
Som om inte detta var nog... Idag hämtade vi dessutom vår nya bil. När vi ändå har lagt om alla lånen när vi bytte bostad, passade vi på att köpa ny bil. Den skulle levereras idag. När det blev bestämt sa jag till dottern; "Tänk, då får du en bil på din födelsedag!". Bilföräljaren lade det på minnet, och bilen var verkligen födelsedagspyntad. Heliumballonger, serpentiner, rosetter... Dottern bara gapade - och det gjorde hennes föräldrar med!
Efteråt på ett café kom en redan klassisk dialog:
(jag) -Tänk, du fick en hel bil på din födelsedag. Undra vad pappa ska få när han fyller jämnt till hösten?
(dottern) -Va?! Fyller pappa 77 år?
...
-Nej, han fyller 40 och det kallas att fylla jämnt. Men vad tycker du att han ska få då?
-Ett par handskar...
Här är prioriteringarna glasklara! Och åldersbestämningen också... eller?!
Sedan frisörbesök, hämtade en kompis som sover över och slutligen det traditionella födelsedagsbesöket på en speciell restaurang i grannstaden - som vi tidigare bodde nära! Våfflor förstås och läsk... Tur att vi åt tårta igår! Så nog är hon firad på höjden och längden, dottern på sin 7:e födelsedag!
2007-07-08
Firar 7-åring
Tänk, imorgon firar vi vår stora 7-åring! Sju år sedan hon föddes, åtta veckor för tidigt och liten som en räka (1564 g) men stark och redo för livet redan då. Sentimentaliteten lyste med sin frånvaro när vi lämnade gården i torsdags, men nu är den desto starkare i sin närvaro.
Tänk att jag överlevde!
Tänk att dottern överlevde!
Tänk att hon klarade sig utan men trots sin tidiga entre!
Tänk att vi har haft dessa fantastiska 7 år tillsammans!
Tänk vilken lycka hon är för oss och för många andra!
Tänk hur hjärtat svämmar över när hon sjunger Martin Stenmarcks "Mamma jag älskar dig"
Tänk att just jag fick bli hennes mamma!
...älskar dig gränslöst och villkorslöst, gumman!
Tänk att jag överlevde!
Tänk att dottern överlevde!
Tänk att hon klarade sig utan men trots sin tidiga entre!
Tänk att vi har haft dessa fantastiska 7 år tillsammans!
Tänk vilken lycka hon är för oss och för många andra!
Tänk hur hjärtat svämmar över när hon sjunger Martin Stenmarcks "Mamma jag älskar dig"
Tänk att just jag fick bli hennes mamma!
...älskar dig gränslöst och villkorslöst, gumman!
2007-07-05
Äntligen, äntligen klart!
Nu har sista lasset med hästsläpet gått. Vi trodde vi skulle vara klara vid 18-tiden men klockan var snarare 20.30 innan vi var hemma igen (vilket alltså är i stan). Men nu är det verkligen, verkligen klart. Vi har städat klart. Vi har röjt klart. Vi har rensat klart. Vi har burit klart. Vi har putsat klart. Vi har packat klart. Och vi har flyttat klart! ...nejdå, vi bor fortfarande i ett kartonginferno men det har ingen som helst betydelse i sammanhanget. Vi är klara med bortforslingen av saker och det räcker.
Tusen, tusen tack till både min mamma och pappa som hjälpt oss så mycket! Vi hade inte hunnit annars... Jag ska aldrig mer flytta från en gård. Just nu känns det som att jag aldrig mer ska flytta. Punkt. Men sådant brukar ju gå över.
En nära-naturenupplevelse hann jag med under dagen idag, medan maken skrubbade källare... Jag gick en sista runda "runt kullen", som vi kallar en liten slinga på ca 2 km. Öppna gärden på den ena sidan och skog på den andra, en gammal traktorväg som går runt. Det har kommit vildsvin till trakten, och marken var mer bökad än sist jag gick där så jag var lite rädd. Är riktigt duktig på att skrämma upp mig och funderade på att vända. Men gaskade upp mig och övertygade mig själv om att ingen dött av attackerande vildsvin. Jag har nog inte ens hört talas om dylika attacker om inte svinen varit skadeskjutna och något vapen hade jag ju inte, så jag valde att fortsätta. Hann gå kanske 30 meter i stilla takt. Då small det! Så upplevde jag det, men förmodligen var inte ljudet så ljudligt. Men blott 2,5 meter framför mig exploderade ett rådjur upp ur diket, där det tydligen legat och tryckt. Stannade till 5 meter ut på gärdet och jag har svårt att avgöra vem av oss som var blev mest rädd. Jag fick ur mig "Men snälla rara vad du skräms!" innan den vände på en 5-öring och hastade in i skogen. Jag vet ju att vi bott nära naturen, men detta var ett speciellt avslut...
Vi lastade hästtransporten full med allehanda skräp. Trots att man tycker att man är klar, att det är tomt, finns det massor av mängder av skräp kvar. När maken slutligen körde iväg med det lasset och jag blev lämnad kvar ensam en timme, med färdigstädat hus som jag inte skulle gå in i mer, gick jag runt och försökte framkalla sentimentalitet. Men det gick inte. Jag är så klar och jag är så nöjd med vårt val att flytta. Jag är glad över våra 11 år därute, glad över livet med hästarna och livet nära naturen. Jag är väldigt glad att dottern fick sina första 7 år i en bullerby-idyll. Men nu var tiden inne att gå vidare. Från många håll får vi höra att vi är modiga som vågar ta steget. Det kanske är så? För sannerligen har vi inte bara flyttat - vi har bytt liv - och det kanske är just modigt? Hur som helst, det var helt rätt tillfälle och vi ser verkligen fram emot vårt nya liv i "stan"!
Tusen, tusen tack till både min mamma och pappa som hjälpt oss så mycket! Vi hade inte hunnit annars... Jag ska aldrig mer flytta från en gård. Just nu känns det som att jag aldrig mer ska flytta. Punkt. Men sådant brukar ju gå över.
En nära-naturenupplevelse hann jag med under dagen idag, medan maken skrubbade källare... Jag gick en sista runda "runt kullen", som vi kallar en liten slinga på ca 2 km. Öppna gärden på den ena sidan och skog på den andra, en gammal traktorväg som går runt. Det har kommit vildsvin till trakten, och marken var mer bökad än sist jag gick där så jag var lite rädd. Är riktigt duktig på att skrämma upp mig och funderade på att vända. Men gaskade upp mig och övertygade mig själv om att ingen dött av attackerande vildsvin. Jag har nog inte ens hört talas om dylika attacker om inte svinen varit skadeskjutna och något vapen hade jag ju inte, så jag valde att fortsätta. Hann gå kanske 30 meter i stilla takt. Då small det! Så upplevde jag det, men förmodligen var inte ljudet så ljudligt. Men blott 2,5 meter framför mig exploderade ett rådjur upp ur diket, där det tydligen legat och tryckt. Stannade till 5 meter ut på gärdet och jag har svårt att avgöra vem av oss som var blev mest rädd. Jag fick ur mig "Men snälla rara vad du skräms!" innan den vände på en 5-öring och hastade in i skogen. Jag vet ju att vi bott nära naturen, men detta var ett speciellt avslut...
Vi lastade hästtransporten full med allehanda skräp. Trots att man tycker att man är klar, att det är tomt, finns det massor av mängder av skräp kvar. När maken slutligen körde iväg med det lasset och jag blev lämnad kvar ensam en timme, med färdigstädat hus som jag inte skulle gå in i mer, gick jag runt och försökte framkalla sentimentalitet. Men det gick inte. Jag är så klar och jag är så nöjd med vårt val att flytta. Jag är glad över våra 11 år därute, glad över livet med hästarna och livet nära naturen. Jag är väldigt glad att dottern fick sina första 7 år i en bullerby-idyll. Men nu var tiden inne att gå vidare. Från många håll får vi höra att vi är modiga som vågar ta steget. Det kanske är så? För sannerligen har vi inte bara flyttat - vi har bytt liv - och det kanske är just modigt? Hur som helst, det var helt rätt tillfälle och vi ser verkligen fram emot vårt nya liv i "stan"!
2007-07-04
Lärarlantisen ÄR nu STADSBO!!
Vi håller på att städa ihjäl oss.
Vi bor i ett kartonginferno.
Vi har ingen aning om var de flesta av våra saker finns.
Vi kör hästtransport mer än någonsin som lantisar.
(...med flyttsaker)
Vi äter snabbmat, vilket är förödande för min sockermonsterskamp.
...men vi bor i stan så inget kan hindra mig från att vara bara glad!!!
Vi bor i ett kartonginferno.
Vi har ingen aning om var de flesta av våra saker finns.
Vi kör hästtransport mer än någonsin som lantisar.
(...med flyttsaker)
Vi äter snabbmat, vilket är förödande för min sockermonsterskamp.
...men vi bor i stan så inget kan hindra mig från att vara bara glad!!!
2007-06-13
Sockermonstret - igen...
Idag har sockermonstret bjudit in sig och blivit insläppt. Eller insläppt och insläppt... han är ju som han är - han slår in dörren och klampar in utan att jag riktigt hinner reagera. Men imorgon är en ny dag. Nu är jag redo igen och har motat ut honom, byggt ny, starkare dörr och låst med dubbla lås. Imorgon är han chanslös. Jag kommer att må dåligt, som jag alltid gör när sockret ska ur kroppen, men jag är beredd och vet orsaken. Då går det att stå emot!
2007-06-12
Rasmus på luffen
Blogg-trogna läsare känner nog igen mig som Astrid Lindgren-fascinerad. Ikväll har jag andats "Rasmus på luffen". Ärligen kan jag erkänna att jag inte läst den boken, men filmen - kan något bli mer sommar än så?! Jag ska läsa den också, det lovar jag härmed...
Hur ska jag komma vidare härifrån då, för att komma till pudelns kärna i kvällens inlägg...? Jag har köpt ny cykel för att ha när vi flyttat. När jag bor i stan ska jag cykla så mycket det bara är möjligt. Jag ska cykla till jobbet, jag ska cykla och handla, jag ska cykla och hälsa på, jag ska cykla... dit jag ska helt enkelt. Men med ny cykel redan nu så måste den ju provas förstås! Igår var premiärturen. Tyckte jag tog i ordentligt och mätte upp den rundan till 13,5 km. Men jag blev inte ens trött! Jodå, lite ont i rumpan men konstigt vore det ju annars. Ikväll ville jag ha en större utmaning. Mätte upp två möjliga rundor; den ena 16,5 km och den andra 19,5 km. Bestämde mig för den längre, då den inte skulle sammafalla med gårdagens.
Sagt och gjort. Jag satte mig på cykeln och gav mig av. Det smådroppade lite från himlen men det såg ändå rätt ljust ut på densamma. Så jag cyklade vidare och tänkte att jag kunde gena hem efter 5 km om det blev värre. Efter dessa 5 km hade smådroppandet upphört och kvällssolen nästan spruckit fram. Jag cyklade självklart vidare, ut efter en grusväg jag sällan åkt. Och definitivt aldrig så långsamt som på cykel. Jag såg Rasmus och Paradis-Oskar bakom en loge. Jag lovar, de satt där med munspelet! Jag såg midsommarblomster, prästkragar, smörblommor. Jag doftade kaprifol. Jag hörde en råmande ko och ett skällande rådjur. Jag såg en lekande rävunge. Jag förnam Astrid Lindgren och hennes syskon "...lekande så det var märkvärdigt att de inte lekte ihjäl sig!" Och jag andades för-högsommar och "...kände livet i mig!" som Abbes pappa i Madicken uttryckte det.
Mina tankar i för-högsommaren går via Astrids böcker. Jag citerar henne oftare än vad som är hälsosamt... Ju äldre jag blir desto mer imponerad blir jag av hennes barnaskildringar. Hon visste verkligen exakt hur barn tänker. Hon har fångat 1000-tals barns känslor och tankar. Bara hennes sätt att använda ordet "rysa" - jag känner igen mina barnakänslor på pricken, men jag skulle inte minnas dem utan hennes skrivna ord. Hur jag ryste av välbehag, av spänning och skräck, av kärlek och av förväntan.
Så gick mina känslor och tankar under en mils cyklande. Jag nådde det lilla samhället samtidigt som regnet. Vi valde samma väg därifrån. Först regnade det lite. Sen regnade det mer. Sen spöregnade det och slutligen öppnades himlens fördämningar! Bilarna som körde förbi mig - för nu var jag efter en lite större asfalterad väg från det lilla samhället in mot storstan´- körde låååångsamt men med dubbel hastighet på vindrutetorkarna. Tänk efter hur mycket det regnar då, när man både saktar farten och sätter igång turbon på torkarbladen. Och tänk då också efter hur det såg ut med mig där på cykeln. Och lägg till den tanken att cyklisten ler över hela ansiktet och mellan varven sjunger för full hals; "REGNET DET BARA ÖSER NER OCH SEN SÅ KOMMER DET BARA MER OCH MER... Jag cyklade i bomullströja och bomullsbyxor. Jag kände hur benen blev tyngre och tyngre vartefter mina ljusgrå byxor blev mörkare och mörkare. Men hem kom jag och roligt har jag haft!
Undra hur Astrid skulle ha beskrivit det? Kanske finns det i "Rasmus på luffen"? Jag ska plocka fram den boken nu... ett löfte är ett löfte och jag vill läsa allt som kommit via Astrids penna.
Den mening jag önskar att jag fått säga till henne är följande:
Tack Astrid, för det fantastiska sätt du berikat mitt språk och mitt barnaminne! Utan det undrar jag om jag ens skulle ha kommit på tanken att njuta av min cykeltur i ösregnet i kväll...
Hur ska jag komma vidare härifrån då, för att komma till pudelns kärna i kvällens inlägg...? Jag har köpt ny cykel för att ha när vi flyttat. När jag bor i stan ska jag cykla så mycket det bara är möjligt. Jag ska cykla till jobbet, jag ska cykla och handla, jag ska cykla och hälsa på, jag ska cykla... dit jag ska helt enkelt. Men med ny cykel redan nu så måste den ju provas förstås! Igår var premiärturen. Tyckte jag tog i ordentligt och mätte upp den rundan till 13,5 km. Men jag blev inte ens trött! Jodå, lite ont i rumpan men konstigt vore det ju annars. Ikväll ville jag ha en större utmaning. Mätte upp två möjliga rundor; den ena 16,5 km och den andra 19,5 km. Bestämde mig för den längre, då den inte skulle sammafalla med gårdagens.
Sagt och gjort. Jag satte mig på cykeln och gav mig av. Det smådroppade lite från himlen men det såg ändå rätt ljust ut på densamma. Så jag cyklade vidare och tänkte att jag kunde gena hem efter 5 km om det blev värre. Efter dessa 5 km hade smådroppandet upphört och kvällssolen nästan spruckit fram. Jag cyklade självklart vidare, ut efter en grusväg jag sällan åkt. Och definitivt aldrig så långsamt som på cykel. Jag såg Rasmus och Paradis-Oskar bakom en loge. Jag lovar, de satt där med munspelet! Jag såg midsommarblomster, prästkragar, smörblommor. Jag doftade kaprifol. Jag hörde en råmande ko och ett skällande rådjur. Jag såg en lekande rävunge. Jag förnam Astrid Lindgren och hennes syskon "...lekande så det var märkvärdigt att de inte lekte ihjäl sig!" Och jag andades för-högsommar och "...kände livet i mig!" som Abbes pappa i Madicken uttryckte det.
Mina tankar i för-högsommaren går via Astrids böcker. Jag citerar henne oftare än vad som är hälsosamt... Ju äldre jag blir desto mer imponerad blir jag av hennes barnaskildringar. Hon visste verkligen exakt hur barn tänker. Hon har fångat 1000-tals barns känslor och tankar. Bara hennes sätt att använda ordet "rysa" - jag känner igen mina barnakänslor på pricken, men jag skulle inte minnas dem utan hennes skrivna ord. Hur jag ryste av välbehag, av spänning och skräck, av kärlek och av förväntan.
Så gick mina känslor och tankar under en mils cyklande. Jag nådde det lilla samhället samtidigt som regnet. Vi valde samma väg därifrån. Först regnade det lite. Sen regnade det mer. Sen spöregnade det och slutligen öppnades himlens fördämningar! Bilarna som körde förbi mig - för nu var jag efter en lite större asfalterad väg från det lilla samhället in mot storstan´- körde låååångsamt men med dubbel hastighet på vindrutetorkarna. Tänk efter hur mycket det regnar då, när man både saktar farten och sätter igång turbon på torkarbladen. Och tänk då också efter hur det såg ut med mig där på cykeln. Och lägg till den tanken att cyklisten ler över hela ansiktet och mellan varven sjunger för full hals; "REGNET DET BARA ÖSER NER OCH SEN SÅ KOMMER DET BARA MER OCH MER... Jag cyklade i bomullströja och bomullsbyxor. Jag kände hur benen blev tyngre och tyngre vartefter mina ljusgrå byxor blev mörkare och mörkare. Men hem kom jag och roligt har jag haft!
Undra hur Astrid skulle ha beskrivit det? Kanske finns det i "Rasmus på luffen"? Jag ska plocka fram den boken nu... ett löfte är ett löfte och jag vill läsa allt som kommit via Astrids penna.
Den mening jag önskar att jag fått säga till henne är följande:
Tack Astrid, för det fantastiska sätt du berikat mitt språk och mitt barnaminne! Utan det undrar jag om jag ens skulle ha kommit på tanken att njuta av min cykeltur i ösregnet i kväll...
2007-06-11
Nojjig!!
Förra sommaren slog blixten ned med buller och bång här och utan rådiga grannar hade vi varit utan gården... eftersom vi själva var på väg över till Öland då. Nu varnas det stort för blixt och dunder de kommande timmarna. På aftonbladet kan man läsa: "I stort sett hela Svealand riskerar att drabbas av 500 blixtar i timmen" ...och hur rädd och nojjig blir jag då? Hur rädd blir jag att blixten ska slå ner och hela gården brinna upp? Vad händer då? Alltså, allvarligt - VAD händer i så fall? Vi har ju gården försäkrad men om den skulle brinna ner så antar jag att köparna drar sig ur köpet. Det tar ju en evighet att bygga upp huset igen och vi kan ju inte stå med lån på två hus under tiden. Ja, jag veeet att jag är nojjig och tänker för långt och för mycket och för - men jag är sån.
Kära goda godheten - led ovädret någon annan stans, ok?!
Kära goda godheten - led ovädret någon annan stans, ok?!
2007-06-06
Avprickning
Listan med avprickade djur blir längre och längre.
Gammelman och Björnungen (hästarna) åkte först
Gammelmamman och Duvungen följde strax därpå
Hedemorahönorna åkte tillbaka till gården där de kläcktes
Två tuppar fick flaxa vidare till hönshimlen...
Hunden hälsade på hos sin blivande familj och hämtas på fredag
Resten av hönorna och dotterns tupp åkte nyss norrut, där de ska vara på sommarkollo
Som sagt, hunden åker på fredag
Katterna, de två grå, ska bo kvar - de ska avmaskas, så en avprickning blir det när det är gjort
Gammelkatten, makens och mitt första gemensamma husdjur, får också resa vidare. Jag tror Mazetti väntar på honom i Nangijala...
Dottern försäkrade sig härom veckan; "Men marsvinen får jag väl i alla fall ta med mig till stan!? ...och det får hon ju såklart! (även om vi inte har en susning om vad vi ska göra av dem när vi åker med husvagnen - de får väl följa i värsta fall...)
Dottern försäkrade sig härom veckan; "Men marsvinen får jag väl i alla fall ta med mig till stan!? ...och det får hon ju såklart! (även om vi inte har en susning om vad vi ska göra av dem när vi åker med husvagnen - de får väl följa i värsta fall...)
2007-05-30
Schemaläggning
Eller 3D-pussel upphöjt i 10...
Inte för att jag är nån fena på matte (jag törs säga att jag var det men eftersom det är 21 år sedan jag hade matte i skolan så är inte ämnet speciellt uppdaterat...) men jag fattar att det vi håller på med nu, kollegan och jag - att schemalägga inför nästa läsår (...och minnesstarka läsare kanske också då inser att jag vann den "kampen"; schemaläggningen ligger på mig igen!!) kräver både sin man och sin kvinna.
Det är två år sedan jag gjorde det sist. Redan då var det en näst intill omöjlig uppgift. Sedan dess har det kommit till 24 grupptimmar som ska in i den till bristningsgränsen fullpackade skolan... Vi har ett skriande behov av fler salar, och hela tiden trycks det in fler elever, vilket i sin tur leder till fler grupptimmar, som innebär att fler lektioner, fler grupper, fler lärare och fler klassrum ska parallelläggas. Kollegan jag jobbar med är matematiker. Han har räknat ut matematiskt att det går, om allt faller på plats utan minsta lucka i schemat. Den som varit i närheten av årets schema inser att det är en (nästan?) omöjlig uppgift att få ihop utan luckor. Men det är vårt jobb!
...det borde räcka va´? En eloge förresten om någon fortfarande läser... Det gjorde inte det, räckte alltså. Idag, efter sju (7) dagars heltidsarbete, med bara svenska, SO och NO kvar att lägga ut i 3 klasser (av 24 st) upptäckte vi att det saknades 6 timmar idrott... Idrottslektionerna har en av idrottslärarna lagt, och eftersom vi är en idrottsskola där alla elever har idrott minst 4 ggr/vecka - de allra flesta alla fem dagarna - så är idrotten både prioriterad och omfattande. Rektor hade fört över detta i schemaläggningsprogrammet, dubbelkollat men inte gjort den uppdatering av programmet som vi hade fått ett stort varningsmail från programtillverkaren att absolut göra innan något alls fördes in. Denna miss gör att vi får riva upp allt och "...börja om från början, börja om på nytt..." *nynnar*
Jag är faktiskt inte arg. Uppgiven ett tag, men det är inte värt energin att bli arg. Gjort är gjort, hon gjorde det inte av illvilja förstås utan för att hon inte förstod. Ingen idé att bränna ilska och negativ energi. Det vi gjorde var att meddela våra vikarier att de har jobb resten av terminen... Så kan det gå!
...det kan vara så att den uteblivna ilskan också kan förklaras av att nästan i samma ögonblick som detta uppenbarade sig, kom en av mina gamla, kära 9Bäst-elever och hälsade på. Goa, underbara, härliga ungdom - vad glad jag blev!!
Inte för att jag är nån fena på matte (jag törs säga att jag var det men eftersom det är 21 år sedan jag hade matte i skolan så är inte ämnet speciellt uppdaterat...) men jag fattar att det vi håller på med nu, kollegan och jag - att schemalägga inför nästa läsår (...och minnesstarka läsare kanske också då inser att jag vann den "kampen"; schemaläggningen ligger på mig igen!!) kräver både sin man och sin kvinna.
Det är två år sedan jag gjorde det sist. Redan då var det en näst intill omöjlig uppgift. Sedan dess har det kommit till 24 grupptimmar som ska in i den till bristningsgränsen fullpackade skolan... Vi har ett skriande behov av fler salar, och hela tiden trycks det in fler elever, vilket i sin tur leder till fler grupptimmar, som innebär att fler lektioner, fler grupper, fler lärare och fler klassrum ska parallelläggas. Kollegan jag jobbar med är matematiker. Han har räknat ut matematiskt att det går, om allt faller på plats utan minsta lucka i schemat. Den som varit i närheten av årets schema inser att det är en (nästan?) omöjlig uppgift att få ihop utan luckor. Men det är vårt jobb!
...det borde räcka va´? En eloge förresten om någon fortfarande läser... Det gjorde inte det, räckte alltså. Idag, efter sju (7) dagars heltidsarbete, med bara svenska, SO och NO kvar att lägga ut i 3 klasser (av 24 st) upptäckte vi att det saknades 6 timmar idrott... Idrottslektionerna har en av idrottslärarna lagt, och eftersom vi är en idrottsskola där alla elever har idrott minst 4 ggr/vecka - de allra flesta alla fem dagarna - så är idrotten både prioriterad och omfattande. Rektor hade fört över detta i schemaläggningsprogrammet, dubbelkollat men inte gjort den uppdatering av programmet som vi hade fått ett stort varningsmail från programtillverkaren att absolut göra innan något alls fördes in. Denna miss gör att vi får riva upp allt och "...börja om från början, börja om på nytt..." *nynnar*
Jag är faktiskt inte arg. Uppgiven ett tag, men det är inte värt energin att bli arg. Gjort är gjort, hon gjorde det inte av illvilja förstås utan för att hon inte förstod. Ingen idé att bränna ilska och negativ energi. Det vi gjorde var att meddela våra vikarier att de har jobb resten av terminen... Så kan det gå!
...det kan vara så att den uteblivna ilskan också kan förklaras av att nästan i samma ögonblick som detta uppenbarade sig, kom en av mina gamla, kära 9Bäst-elever och hälsade på. Goa, underbara, härliga ungdom - vad glad jag blev!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)