Jag var på coop och handlade när maken ringde och frågade om jag var klar snart - det händer aldrig. Hörde ju på rösten på honom också att det var något.
-Pappa gick bort på älgpasset... kom det från andra sidan luren.
Det här är komplicerat. Vi har inte haft någon kontakt med farfar på 8 år, innan dottern föddes alltså, efter strul i relationen mellan mig och maken året innan dottern föddes. Vi har försökt, vi har vänt ut och in på oss själva, för att hitta ett sätt att han ska träffa sitt barnbarn. Det har ju inte varit enklare av att de bor 110 mil härifrån.
Farmor har kommit ner ett par ggr/år, men farfar har inte gjort det, och vi har heller inte varit välkomna dit. Även om vi någonstans insett att det inte skulle komma till någon lösning, fanns möjligheten där så länge han fanns kvar. Nu gör han inte det längre...
En ensam farmor/mamma är det som finns kvar. De tre barnen bor 110-150 mil därifrån. Även om maken inte träffat sin pappa och umgåtts med honom de senaste nästan 10 åren, så var han ändå hans pappa och det är klart att tillvaron gungar här nu. Dessutom med min pappas sjukdom, som vi inte har något svar på ännu.
Kan nån bara knäppa med fingrarna så man kan få vakna upp? Tillvaron snurrar...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hu Ina, tänker på er. Ta hand om varandra.
Tack snälla du. Det är overkligt. Hittar inget annat ord just nu.
Oj, det känns som att det är mycket runt omkring din familj nu. Vet ju hur jobbigt det har varit känslomässigt med makens släkt
Kram
Carina! Det är mycket nu, det är väl sannerligen det minsta man kan säga... Tack för omtanken!
Kram
Skicka en kommentar