Nu vet även dottern

Vi har medvetet låtit bli att prata med dottern om den förestående flytten så länge vi inte vetat vart vi ska ta vägen. Nu när det är klart med det, när vi kan peka ut ett hus, så var det dags. Jag har gruvat mig. Jag har verkligen gruvat mig, för dottern är konservatism personifierat. Hon grät en hel helg när vi bytte soffa, så vad skulle detta bli...? Men man ska aldrig sluta förvånas! Hon blev lite ledsen en liten stund, men sedan har hela dagen bara varit förväntan i stora portioner. Så häftigt att se och höra henne! Vi har åkt förbi huset, vi har varit och tittat på skolan där hon ska gå och vi har tittat på bilder från husets insida. Hon har också ställt alla svåra frågor om djuren, men hon klarar även den informationen. Hon förstår, och frågar mera när hon inte gör det. Det som återkommit hela dagen är just frågan: "Men varför ska vi flytta?" Hon har lagt till ett par gånger att hon ju vill men att hon inte kan förstå varför. Det är den fråga där jag själv känner att mina svar är lite luddiga - kanske just därför den återkommer.

Tack för era gratulationer förresten! Och ni som känner till mig och vart vi är på väg - här på bloggen vill jag inte säga mer... Jag kommer att bo inom cykelavstånd från min skola, även om det inte är jättenära. Tyvärr är annonsen borttagen från hemnet redan, men jag kan maila lite bilder till den som vill det - hojta till i så fall!

Det är vårt!

Vi vann budgivningen på huset! Det känns så otroligt bra, samtidigt som det förstås är helt, helt overkligt! Vi hade en lista på viktiga punkter:

* "Rätt" sida av stan
* Nära en skola
* Förstås nära en bra skola
* Fristående villa
* Med garage
* Friköpt tomt
* Fjärrvärme
* Hyfsat fräscht så man inte måste renovera allt direkt
* Nån del av tomten mot en allmänning
* Inte över 2,2 miljoner

Alla punkter utom de två sista är uppfyllda. Vi behövde gå över vårt högsta tänkta bud med 100.000 kr och det är ju inte så illa. Vi har betalt 100.000 kr för huset med andra ord... *vissla* ...citat från en vän som är kunnig i bortförklaringarnas mecka. Tror det är hans yrke, typ!

Eftersom vi nu ska flytta från landet in till stan måste vi ju stå ut med att få grannar, det är liksom det som är grejen - att vi ska ha folk omkring oss... Därför låter vi bli att lägga allt för mycket fokus på den näst sista punkten också. De övriga är uppfyllda och vi ser verkligen fram mot detta!!!

Nu är det fredageftermiddag och jag ska just till att lämna jobbet. En hel veckas påsklov ligger framför mig, och det mina vänner, det gör inte ont nånstans!!

YES!

Ny mäklare här idag - viktigt att höra med flera. För det första sa första mäklaren att han skulle ta 4% i arvode. Han idag sa 3%. Men det viktigaste; han ansåg gården vara värd mellan 3- och 400000 kronor mer än han som var här tidigare. Gissa om det känns bra?!!!

Saknar ni mig?

Jag tänker, andas, drömmer, lever hemnet. Tänk om det bara kunde ramla ner ca 500000 kr i skallen på oss - då kunde vi köpa det hem vi verkligen, verkligen vill ha. Det finns hus som är helt ok för den summa vi klarar också, men när man ska byta hem och liv så vill man att det ska vara mer än "ok". Så någon? Någon som har 500000 kr över? Jag ber inte om några miljonbelopp... bara en fjuttig femhundratusing.

Jag har svårt att koncentera mig på jobbet. Jag har svårt att koncentrera mig på umgänge. Jag har svårt att koncentrera mig. Punkt. Den som inte vill prata hemnet och "hus-till-salu" göre sig icke besvär. Jag är inte medvetet otrevlig - jag håller "bara" på att byta liv!

Gästblogg: min mamma skriver!

Mamma och jag pratade i telefonen om mitt senaste blogginlägg. Jag fick en kommentar att jag liknar henne eftersom jag i detalj kommer ihåg så många saker. "Det skulle jag också göra..." sa hon och genast frågade jag om hon inte kunde anta utmaningen att själv skriva. Sagt och gjort!

Bloggen är lång, men till mammas försvar ska jag säga att jag först fick en kortare variant där jag istället fick berättat en massa saker som hon valt att hoppa över. Jag protesterade och vissa av de sakerna är med nu i den omarbetade versionen. Ta dig tid och läs och få en inblick i hur livet i norra Sverige kunde te sig från slutet på 30-talet och framåt...
Tack mamma!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Mitt liv i 2:or och 7:or
1937

Jag är redan från start en kvällsmänniska, föds kl. 22 den 30 juni bakom kammardörren i mormors hus. Min äldre syster, två år, är då stolt och glad, något hon inte riktigt förstår ett par år senare. Jag är inte den perfekta lillasystern, milt uttryckt.

1942

Fem år gammal är jag helt fascinerad av läsning och ber min mamma lära mig denna konst. Ja, det är väl enkelt. Vi har dagstidningen Nya Norrland, och mamma pekar på de tre första bokstäverna: ”Det är så enkelt: N Y A, det blir ju nya”. Sen lär hon mig bokstäverna, och då är min lycka gjord. Jag hinner läsa ut Bibeln, den enda bok vi äger, innan jag börjar skolan.

Jag är inte den allra modigaste varelsen. En dag ser jag mamma hänga upp nåt högt upp i rönnen på gården, och på min fråga vad hon gör, svarar hon att det är mat till talgoxen. Jag går till utedasset, och där börjar jag fundera över den där oxen. Efter mer än en timme hittar mamma en förtvivlad dotter, som fruktar en förfärlig död orsakad av detta stora monster som ska kunna nå ända dit upp i rönnen...

Ute i Europa är det krig, och när vi äntligen kommer i besittning av en radioapparat, får vi barn finna oss i absolut tystnad under nyheterna. En kväll i veckan är det dansmusik en halvtimme, och då kan pappa ta några varv runt köksgolvet med mamma. För övrigt är vi om kvällarna upptagna med rävspel, där pappa oftast låter oss barn vinna.

Jag har en dag hittat en väldigt passande platt sten för att hoppa hage inne i köket, där solen ger en fin hopphage genom sexrutorsfönstret. Min storasyster vägras vara med, varpå hon ställer sig och skuggar hagen. Jag har vapnet i handen och slungar det med all kraft mot henne. Vad gör hon? Jo, hon duckar, varpå stenen krossar fönsterrutan. Nu måste jag sätta mig under fällbordet för att se vem som först kommer in, mamma eller pappa. Jag har tur - pappa kommer och jag får följa med honom till affären och köpa en ny ruta. Det finns alltså ingen anledning för mamma att göra någon större affär av händelsen.

1947

De stora kollårar, som har kantat vägarna, är borta. Under krigsåren har bensin ersatts med kol, och vi tyckte det var ganska roligt när skolskjutschauffören fick lov att stanna och fylla på kol i gengasaggregatet. De flesta ransoneringskuponger är borta, endast kaffedito finns kvar ännu ett par år. Vi har äntligen fått elström och kan för gott ställa undan fotogen- och karbidlampor.

Min småskollärare ger pappa ett förslag att jag kan få hoppa över en klass, om jag läser extra hemma hos henne under sommaren. Jag spelar enmansbadminton, lärarinnan väver mattor, och efter mjölkning och kvällsstök räknar jag ett par tal. Godkänd för flytt till högre klass!

1952

Familjen är nu utökad med ytterligare två flickor och två pojkar med den tredje på väg. Pappa har arbete på kraftverksbygget med jämn inkomst i stället för de två utbetalningstillfällen, som skogsarbete ger, och det betyder ekonomisk möjlighet att låta mig gå i realskola.

Sista årets klassfoto visar tydligt vilket sommarjobb jag har innehaft; i byns kiosk, som är en nyhet under kraftverksbyggeepoken, och jag har där fri tillgång till alla dess godsaker.

Min stora, mycket hemliga kärlek är Folke Olofsson, som jag för mig själv döper till Fluor Syre, då de kemiska beteckningarna för dessa är FO. Bara jag vet.

1957

Efter realexamen går jag gymnasiets latinlinje och tar studentexamen i Söderhamn. Nyförlovad ser jag framtiden an med spänning tillsammans med den man som jag har träffat tre år tidigare.

Sverige blir världsmästare i ishockey, och ingen torde glömma den spänning som radion förmedlar. Jag har ganska vag kännedom om sporten och har inte en aning om ”effektiv speltid” och kan därför inte begripa hur två minuter kan bli dubbelt upp i Sovjetunionen.

TV får jag stifta bekantskap med vid en demonstration, där vi på en TV-skärm får se vad som försiggår i rummet intill. Det är svårt att förstå att vi inom en snar framtid kommer att i vårt vardagsrum kunna se vad som händer i en helt annan del av världen.

Sovjets uppskjutning av Sputnik 1 och någon månad senare Sputnik 2 med hunden Laika är det stora samtalsämnet under hösten, och visst känns det både spännande och farligt inför framtiden.

1962

Vi bor nu sedan två år tillbaka i Närke och har blivit föräldrar till en dotter. Vid 10 månaders ålder drabbas hon av hjärnhinneinflammation, och vi görs uppmärksamma på att man inte kan lova att allt kommer att gå bra. Tack vare snabb insats vid Örebro barnsjukhus klarar hon krisen och tillfrisknar.

Återigen världsmästare i ishockey, nu i USA. I bilen på väg till skolan hör jag: ”Den gliiiider i mål, den gliiiider i mål!” På kvällen får vi se matchen i TV.

Vi flyttar till Köping, där jag får tjänst i grundskolan och får sätta de nya sifferbetygen, som ställer till så mycket elände i början. Att i en klass med sex elever dela ut 7% 1:or och 5:or, 24% 2:or och 4:or samt 38% 3:or är förstås omöjligt. Jag har i denna klass tre st 5:or, två st 4:or och en 3:a. Tack och lov att min rektor har förstått betygssättningen rätt.

1967

Äntligen hem till Norrland från de svarta vintrar som vi upplevt i Mellansverige.

Jag firar 30-årsdagen i vår husvagn, som är vårt hem under sommaren. Vi bor vid Ishallen i Sundsvall, där min man isolerar kylaggregatet med benägen hjälp av mig. Jag får tjänst på högstadiet i Söråker, och den första verkligt positiva upplysningen vid skolstart är femdagarsvecka. Mina ämnen är svenska och engelska, och betyg ges varje termin. Ordnings- och uppförandebetygen tas bort till många lärares förtvivlan. Jag har aldrig saknat dem.

1972

Har äntligen klarat av lärarutbildning, en speciell sådan för oss som tjänstgjort under den kaotiska period, när skolan blir nioårig och många lärare vidareutbildas.

Vi bor nu i norra Hälsingland, granne med Agneta Sjödins mormor och morfar, där vår andra dotter, treåriga Ina, är dagbarn. Ständig kamp vid matbordet, då Ina inte vill äta. Hon kommer undan en hel del genom att vid obevakade ögonblick tömma tallriken ut genom balkongdörren, som finns vid hennes plats. En fredagmorgon berättar hon stolt att hon minsann har ätit upp både ägg och fil och dessutom plockat undan från bordet. Jo, visst! På eftermiddagen hittar jag hela frukosten mellan den öppna köksdörren och väggen. Jag berättar förstås i lärarrummet, något som en av lärarna berättar för sin man, tandläkaren. Kort därefter blir Ina kallad till tandkliniken för undersökning. Hon tappar totalt fattningen när tandläkaren börjar prata om ägg, men kan inte komma på något sätt att bemöta sanningen. På hemvägen kommer det dock: ”Mamma, vilken underlig tandläkare som pratar om ägg! Han borde väl tala om morötter!” TV:ns barnprogram har verkligen gjort sitt.

1977

Bor nu sedan tre år i Höga Kusten, där vi blir kvar i 25 år. Efter sex år i mellanstadiet med studier under tiden har jag nu adjunktskompetens och undervisar i högstadiet sv, en och SO. Jag blir kvar i 18 år. En alldeles speciell elev, som jag har i både mellan- och högstadiet , är Magdalena Forsberg.

Vår första irländska setter, Chicko, är två år och betyder väldigt mycket för oss. När jag kommer hem möts jag av en lycklig, svansviftande familjemedlem som glatt hoppar ut ur hundgården när grinden öppnas. Ännu har han inte kommit på hur man tar sig ut själv.

Den 40:e födelsedagen minns jag med verkligt blandade känslor. Det är sista gången min mamma besöker oss. Hon dör ett halvår senare, 67 år gammal.

1982

Äldsta dottern är färdig undersköterska och arbetar i Örnsköldsvik. Ina börjar detta år i högstadiet och finns alltså i samma skola som jag, vilket i början är lite svårt att tackla, något som många lärarbarn har vittnat om. Hon är lycklig ägare till ett gotlandsruss, Russica, som vi betraktar som medlem av familjen.

Jag blir faster till tvillingpojkar, som tillsammans med sin tvååriga syster och senare en yngre bror kommer att betyda mycket för vår familj. En av tvillingarna kommer till mig vid ett tillfälle och tillkännager skadeglatt att hans bror säger ”Ukkaha” om Russica. På frågan vad han säger får jag till svar: ”Ja säjer Ukkaha, ja.”

1987

Dagen före 50-årsdagen tror man att livet närapå är slut, men det finns massor kvar. Sedvanlig firning och överraskning av mina f.d. elever, som håller sitt löfte sedan ett år tidigare att uppvakta mig, värmer och ger mig ett fint minne. Senare åker vi med våra flickor till London där vi tillbringar en händelserik vecka. Vi hamnar mitt i valyra, där Järnladyn Mrs Thatcher innehar huvudrollen.

Vår äldsta dotter bor numera i Stockholm, Ina har ett år kvar till studentexamen. Som nybliven körkortsinnehavare kör hon med sin kompis efter oss till fjällen, medan modern får nackspärr av att sitta bakåtvänd i stort sett hela vägen.

1992

Ännu en skolresa med avgående klass. Vi åker tåg till Göteborg, bor på hotell nära Liseberg och stortrivs. Det är så kul att se hur dessa 16-åringar, väldigt osäkra vid första frukostbuffén, redan nästa morgon uppträder som vana hotellgäster. Efter dagens program får de fritt välja vad de vill göra, och ingen missköter sig. De går på bio, ut och ”kollar på stan” efter att ha talat om för oss ledare vad de tänker ta sig för med.

Buss tillsammans med en parallellklass till Stockholm, där jag lämnar över ansvaret till en kollega, då jag och min man ska hämta Chorro, vår nya settervalp. Två månader senare får han sällskap av Chita, och tillsammans ger de två resp fyra år senare liv till 21 valpar, som säljs över hela Sverige.

”Äldstjänta” flyttar till Sundsvall och gifter sig.

1997

Två barnbarn, 4 resp. 2 år, förändrar och förgyller kapitalt vår tillvaro. Alla lov inkl. sommarlovet får vi vara tillsammans med dem.

Ina är gift sedan tre år, är utbildad lärare och ”ranchägare” med islandshästar och katter.

Våra valpar har gett oss många nya och värdefulla kontakter med köparna, och vi ordnar i år vår fjärde setterträff.

Min 60:e födelsedag firas förstås tillsammans med våra närmaste, även den en oförglömlig dag.

Jag har bestämt mig för att arbeta bara ett läsår till och ta ut förtida pension. Inte för att jag känner mig utarbetad eller trött, men jag känner mig lite osäker om jag kommer att hänga med i alla nymodigheter. De nya betygskriterierna har stötts och blötts i vårt kollegium, och det verkar inte vara alldeles lätt att komma till absolut klara riktlinjer. Jag har verkligen försökt att få mina elever och deras föräldrar att förstå vad som kommer att krävas inför gymnasiet, men jag har hittills inte varit speciellt framgångsrik.

2002

Vårt tredje barnbarn, Inas dotter, fyller två år och det känns fortfarande som ett under att både hon och mamman verkligen finns efter den kamp som föregick detta underverk.

Jag är åter i skolan! Nu i en liten byskola som hotades av nedläggning om ingen behörig lärare dök upp. Jag undervisar elva barn i tre årskurser, ett inte alltför lätt uppdrag, särskilt med tanke på att jag inte varit på detta stadium på över 20 år. Det är en upplevelse och jag är glad och nöjd med mitt beslut att ta denna chans.

2007

En hel massa snö så långt. Pensionärer i slalombackarna är kanske inte en helt vanlig syn. Inte desto mindre har vi hittills i år njutit av att vara tillräcklig friska för att unna oss detta otroliga nöje.

I skrivande stund har vi fortfarande mycket snö, och mera är på väg enligt våra vänner i Norrköping. Nåja, ”vänner” är kanske att ta i, men de kan väl inte styra vädergudarna.

Vi hoppas på en fin sommar och kommer att fira min 70:e födelsedag tillsammans med våra barns familjer på någon tilltalande plats.

70 år verkar vara förskräckligt många, men det finns alltid mera att hoppas på. Jag frågade vid ett tillfälle min studentkamrat Olle Häger, som tillsammans med Hans Villius gjort så många intressanta TV-program, hur de kunnat hitta så många 100-åringar med hjärnverksamhet som en ungdom. I filmen ”Hundra svenska år” intervjuades många väldigt gamla människor som kunde berätta om händelser från början av förra seklet. ”Men”, tillade jag, ”det fina med detta är ju att jag kanske har mer än 30 år kvar!” ”Så har jag också tänkt när jag har suttit vid köksbordet och lyssnat på dessa fantastiska människor”, sa Olle.
Med den förhoppningen sätter jag punkt.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Behöver jag tillägga att både mamma och jag ser fram emot massor av kommentarer?!

Mitt liv i 2:or och 7:or

Har blivit utmanad av Christine. Jag ska beskriva mitt liv i årtal som slutar på 2:or och 7:or! Vi får väl se om jag minns/vad jag minns... Here we go!

1967: Jag finns inte ännu men maken föds.

1972: Jag fyller 3 år och vi flyttar till en liten by söder om Sundsvall. Där var jag dagbarn hos grannen, som också var Agneta Sjödins mormor - tja, eller hon är väl hennes mormor om hon fortfarande lever. Agneta lever, men mormor Anna menade jag...

1977: Vi har flyttat vidare till det ställe jag kallar barndomshem. Jag går ut 1:an och har älskat mitt första år i skolan! Allt med skolan! Jag hade längtat efter det sedan jag var 3-4 år så känslan när det äntligen var dags var just "äntligen"!

1982: Fortfarande tyckte jag mycket om skolan, var sanslöst förälskad i Magnus och började högstadiet. Där höll förälskelsen i sig, men objektet byttes ut mot Mikke istället. Han var inte lika imponerad som bästisen och jag var förälskade. Stackars 15-åring... Och så oskyldiga barn vi fortfarande var - om man jämför med dagens 13-åriga tjejer.

1987: Nu har jag flyttat hemifrån och går gymnasiet i en stad 5 mil från föräldrahemmet. Jag tog körkort detta år - hjälp, det är TJUGO ÅR sedan!!! - och var olyckligt kär i Micke (märk stavningsskillnaden, det var inte samma kille). Tillsammans med honom stod jag på alla MoDo:s hemmamatcher det året och lärde mig massor av hockey. Förälskelsen fick aldrig något svar, men han utvecklades till en mycket viktig vän.

1992: Oj, nu har det hänt massor igen! Jag har tagit studenten, sett George Michaels konsert "Faith", tågluffat, varit i USA som au-pair, jobbat på dagis i Stockholm, börjat lärarlinjen i Umeå och träffat en kille i samma studentkorridor. Där blev vi kvar ett år och flyttade sedan vidare till en studentlägenhet. Just detta år skaffade vi vårt första gemensamma husdjur; en katt som döptes till Zeb. Namnet till trots finns knappast en fegare katt. Han hänger fortfarande med - han fyller 15 år i år! Och killen i studentkorridoren är mannen jag benämner "maken" i denna blogg!

1997: Lärarexamen är i hamn, jag påbörjar mitt 3:e år som lärare och det andra på den skola där jag fortfarande jobbar. Inte för att jag varit för feg för att prova annat utan för att jag faktiskt trivts så bra där tillsammans med mina goa kollegor! Vi har blivit gårdsägare, flyttat "...söder om Dalälven" som var mitt önskemål när Ume-tiden var över. Jag är fru sedan 3 år och också trippel islandshästägare, vi köper "gammelmamman" det här året.

2002: Nu har jag blivit mamma!! Det odiskutabelt största, häftigaste och viktigaste som någonsin hänt - kärleken är total! *älskar gränslöst* Dottern är 2 år och jag inser att den hjärtsjuka mamman inte kan fortsätta vara så överviktig som hon är så jag stegar iväg till viktväktarna. Under året går jag ner runt 25 kg och är förstås tokstolt över min bedrift!

2007: Nyss fyllda 38 år, lättare än någonsin, stormtrivs i mig själv men med en ständig kamp att inte släppa in sockermonstret. Det kommer att vara en ständig kamp, jag har accepterat det, men det är värt det! Vi har också just påbörjat den mentala resan att lämna livet på landet. Det känns spännande! Undra hur vårt boende ser ut till hösten när maken ska fira sin fyrtionde födelsedag?!

Jag ser gärna att någon/några antar utmaningen, men jag pekar inte ut någon specifik. Ni som antar utmaning får väldans gärna hojta till med ett meddelande. Ja, meddelande får man såklart gärna skriva ändå ;o) !!

Nej, jag hinner inte blogga

All tid går åt till att lusläsa husannonser. Ja, där är vi. "Lärar-lantis" kommer som det ser ut nu att måsta bytas ut till något annat. Det känns pirrigt men roligt. Svårt men nödvändigt. Spännande! På måndag kommer en mäklare ut hit för att värdera vår gård. Hoppas den är värd massor!

När livet gungar...

Maken höll sig hyfsat frisk medan dottern och jag låg för ankar i feber och förkylning. Lite snorig och lite hostig, men inte mer. Efter vår underbart underbara sportlovsresa vände det. Han blev sämre och sämre. Tillslut ringde han läkare. Diagnos: Lunginflammation. Då gungar livet. För mig. Ja, för mig. Totalt ologiskt, totalt orättvist med tanke på hur jag beter mig. Arg, stingslig, irriterad, tyst. Alla egenskaper jag avskyr, de iklär jag mig i kubik. Varför? Hur mycket jag än har vridit och vänt på frågan, både för mig själv, tillsammans med maken och tillsammans med en vän jag litar mycket på, och som dessutom har yrkesmässiga kunskaper att handskas med "gungande människor", så kommer jag inte åt pudelns kärna.

Varför jag är arg, stingslig, irriterad och tyst har jag som sagt inget svar på. Jag förstår att det är en reaktion på något annat, men vad är detta "andra"? Den känsla som utkristalliseras är att jag inte vill bo här! Men varför fräser och irriterar jag mig på maken för det? Igen - livet gungar.

Det finns inget logisk runt mig och sjukdomar. Jag är märkt av min egen historia. Mer än jag anar när det inte stormar på havet, som det gör nu. Det jag så tydligt känner är att det är en förklaring, men absolut ingen ursäkt. Jag kan inte bete mig som jag gjort de senaste dagarna. Det är inte rätt mot maken och det är heller inte rätt mot mig. Jag mår inte bra när jag gör så. Skulden ligger tung på mina axlar. Av mig själv lägger jag dit mer än jag mäktar med att bära. Att jag ska bära andras skuldbeläggande också gör att det inte bara gungar, jag ramlar. Jag är inte stolt någonstans över detta och när ilskans eld brinner ner till glöd kommer tårarna istället. Som jag har gråtit de senaste dygnen. Ja, jag är patetisk, men döm mig inte för det. Det gör jag riktigt bra själv nämligen...

"Vill inte bo här" skrev jag. Vad gör vi åt det då? Sedan dottern föddes för snart 7 år sedan har den känslan kommit och gått, kommit och gått. Det finns så många fördelar med att bo på landet. Riktigt, riktigt många fördelar... Men inte bara fördelar. Jag vill ha grannar. Jag vill att dottern ska ha kompisar inom gångavstånd. Jag vill ha nära till aktiviteter; träningsmöjligheter för oss alla, en bio utan att det blir ett dagsprojekt, möjlighet att glida ner på stan ett par timmar på lördag. Så vad gör jag? Surfar runt bland hus som är till salu. Just nu brinner ett stort hus med 2 lägenheter om vardera 3 rum och kök i mitt huvud. Vad säger ni, mor & far, är ni på väg mot Västmanland?

Igen som min kloka kollega sa för många år sedan; "Det är svårt med stora känslor och stora beslut..." Undra om hon har en aning om hur ofta jag använder det? Måste komma ihåg att fråga!

Sockermonstret, del ∞

...så var vi där igen då. Sjukdom och sedan skidåkningsresa, men avsteg från min vanliga mat och framför allt matplanering bjuder in sockermonstret som får mig att vartefter öka intaget. Men den här gången har jag inte frossat. Jag har inte det. Jag har säkert ätit mycket i jämförelse med många andra, men med mina mått mätt har det varit under kontroll. Visst, jag har ätit ett par kanelbullar, marabous dajmchoklad och lösgodis vid ett tillfälle. Vi har druckit choklad i slalombacken, gjord på havremjölk, kakao och bara lite socker. Jag har ätit smörgås, som jag nästan aldrig annars gör, men det har varit bra bröd, grovt bröd. Inte totalt kasst, om jag får säga det själv, med tanke på hur mycket vi varit på benen. Suget sitter som en smäck efter sockerintaget. Kläderna gör det inte... men jag återkommer angående det.



Maken har hållit jämna steg med mig. Han har ätit det jag har ätit. För en gångs skull kan jag säga att vi rört oss lika mycket - annars är han ju den avsevärt mer aktive av oss - och då tycker man ju att resultatet ska vara likvärdigt också. Var det så? Skulle inte tro det! *fnyser*

Han står på +/-0 i vikt. Jag då? Äh, det är väl inte så viktigt...?

Jodå, jag ska skriva det. Jag ska inte hemlighålla något. Såg det redan när vi åkte från Sälen igår och jag skulle dra på mig jeansen. Bullen som ramlade över byxlinningen var liksom en ny och mycket otrevlig bekantskap. Anade redan där att det skulle innebära värstanotering på vågen, för även om jag brukar svälla över magen så har jag inte upplevt det så tydligt tidigare. Och jag hade inte fel - tyvärr - inte den här gången heller...

Min målvikt ligger på 63 kg. Jag trivs där, kläderna sitter bra och jag känner mig lätt och pigg i kroppen. Har haft tufft att komma tillbaka dit efter julens utsvävningar och till och från bristande motivation under vintern. Var nere på 63,7 innan jag blev sjuk. Och vad visade då vågen? Ska jag kanske komma till saken?

Jo, eländiga ofattbara 67,2 kg!!! Va´?!! 3,5 kg upp av sjukdom och skidvecka. Ska det behöva vara så?! Och 4,2 kg till målet...

Tröstlöst. Tröttsamt. Trögt. Men! Jag ska dit. Jag ska dit! Jag SKA dit!!!

Sportlov

Det har jag nu. Men det höll bokstavligen på att gå upp i feberrök... Avslutade förra veckans jobb på torsdagen med utvecklingssamtal fram till 19.00 på kvällen. Var rejält dålig redan den morgonen - ja, redan onsdagmorgon faktiskt - men med alvedon och senare också nässpray klarar man mer än man tror. Maken hämtade mig, förstod redan på morgonen att jag inte skulle klara av att köra hem så han hade även skjutsat in mig. Borde ha stannat hemma, men men... Väl hemma kraschade jag på soffan och är knappt medveten om mer efter det. Torsdagkväll feber from hell... Fredag minns jag inte, sov mest tror jag. Lördag aningen, aning bättre. Var uppe 15 minuter åt gången. Söndag jättedålig igen. Maken försökte ringa Hälso- och sjukvårdsupplysningen men hela Västmanland hade tydligen lagt sig i influensa samtidigt. Då hade jag framför allt väldigt ont i bihålorna och ville ha penicillin snabbt om så nu var fallet... men utan att komma fram till sjukvården går ju inte det. Ok, måndag lite, lite bättre igen och vi packade för att åka till Sälen.

Ja, faktiskt. Hade för ett par veckor sedan bokat en stuga tisdag-lördag och vad gör man? Dottern var frisk igen - hon hade den här sjukan en vecka före mig, och något avbeställningsskydd hade vi inte tagit när vi bokat stugan med så kort varsel.

Tisdagmorgon kom och jag mådde verkligen, verkligen inte bra. Usch... Men med hjälp av bilbältet kunde jag sitta upp i alla fall. Resan var lång och riktigt jobbig. Men väl framme i Sälen blev vi så positivt överraskade av vår mysiga lilla stuga att jag ett tag glömde bort att jag mådde så dåligt. Tidig kvällning, knappt någon sömn - börjar vara en följetong nu, sedan frukost så gott det gick, lunchförberedelser och så iväg till backen. Laddad med alvedon och nässpray förstås. Det gick! Hela förmiddagen gick! Dottern strålar och sjunger när hon åker. Jag älskar det! Till lunch frös jag rejält så vi åkte tillbaka till stugan för mer kläder och passade samtidigt på att äta där. Tinade upp och med mer kläder var det bara roligt hela eftermiddagen! Åkte från backen 16.40 när alla liftar hade stängt.

Så fortsatte vi. Tidig nattning, frukost i stugan, sedan skidåkning så länge det gick. På torsdagen tog vi en lite längre eftermiddagspaus och åkte tillbaka till kvällsöppet istället. Och dottern åkte. Och åkte. Och åkte lite till. Vi fick köra en del "skidvett" (vilket många barn, ungdomar och vuxna saknar och det retar gallfeber på mig...) vartefter fartens tjusning greppade henne. Då hittade hon på att åka "Följa John" istället.
-Mamma, du är John!! ekade det redan när vi hoppade av liften. Så skulle jag åka med lagom svängar, i lagom fart - ganska fort helst - och göra gymnastiska övningar samtidigt. Jag åkte halva backen ner och stannade sedan. Blixtsnabbt kom det:
-Varför stannar du?!! Ja, varför stannade jag? Kanske för att hon skulle få chans att vila benen. Inte nödvändigt. För att vila sina gamla föräldrar då? Vi var inte gamla. Nähä. Det var bara att köra hela backen i ett svep för att hålla lilla fröken på gott humör!

Onsdag-torsdag var hela fjället inbäddad i tät, tät dimma. Vi njöt ändå i fulla drag, men hoppades så klart på väderprognosen som sade sol inför fredagen. Jag hade sett ut "ett och annat" fotomotiv där uppe på fjället också. Tog lite bilder att ha som jämförelse om nu solen skulle visa sig. Fredagen kom och lyckan visste inga gränser när solen faktiskt fanns där! Visserligen mådde jag återigen sämre och trodde inte att jag skulle klara av en hel dag ute. Solen lockade mig tillräckligt att ta mig upp på fjället i alla fall och när jag väl hade åkt ett par åk kändes det mycket bättre!

Här kommer lite bilder från vår kortvecka, dimma först, sol sedan och även på stor-åkarn själv *HAHA*, samt en detalj av vår mysiga stuga: