"Ta vara på tiden" skrev jag visst...

Ja, det kan man ju inbilla sig. Svara mig då på varför jag skriker åt min gråtande dotter som är panikslagen inför stickorna hon fick i foten igår?

Jag förbannar allt vad makens hepatit för 2 år sedan förde med sig för dottern. Eftersom det är en anmälningsskyldig sjukdom var man tvungen att ta prover även på dottern, som varit på förskolan innan vi visste vilken sjukdom det rörde sig om. Hon var tillräckligt skräckslagen över en pappa som bara låg ner och en mamma som bara grät, av utmattning och av oro - så att ovanpå allt detta bli fasthållen och tvingad till provtagning på infektionsavdelningen vid ett par tillfällen och sedan även vaccinering... det blev för mycket. Hon har sedan dess utarbetat en total fobi för allt som kan liknas vid nålstick. Dit hör således stickor som bör petas bort med hjälp av nål.

Igår lyckades hon springa in fyra rejäla trästickor i ena foten. Paniken kom i nästa nanosekund. Skrik och gråt där på plats, men hon lyckades själv peta bort den som stack ut. De andra fick helt enkelt vara. I morse hade hon ont och det var lite rött och svullet. Vi satte emblasalva (bedövningssalva) och sedan utbröt det stora gråt- och skriksammanbrottet. Hon grät, hon vrålade i högan sky, och vägrade fullständigt att så mycket som sätta foten i knät på mig. Vi lirkade, både maken och jag, lockade med leksaksköp efteråt, vi försökte förklara sakligt och pedagogiskt, peppa och locka och avleda. Hon grät och skrek oavbrutet och tillslut så hör jag mig själv vråla tillbaka att jag "...i alla fall måste få en chans att titta på foten. Lugna ner dig nu och lyssna..." Pedagogiskt va´?! Nä, inte mycket...

Av rädsla för den skrikande mamman, eller utmattning - jag vet inte vilket - så lugnar hon sig något. Jag pillrar och petar men får inte komma in under stickan. Hon kämpar på, nu är hon tapper istället, för hon vet att om det inte går så måste vi ringa vårdcentralen. Det är också svårt sammankopplat med panik för henne, eftersom vårdinträttningen var det som startade allt detta... Tillslut orkar varken hon eller jag mer, vi är mentalt slutkörda båda, hon gråter och tårarna bränner bakom mina ögonlock. Jag lovar henne dyrt och heligt att de bara ska titta på foten och om - OM - de måste ta ut stickorna ska hon bedövas innan.

Sköterskan lyssnade på både mig och dottern. Utifrån hur det såg ut, - inte jätteinfekterat i alla fall - hennes "historia" och reaktion (hon visade prov på panikgråt även där, om än av det mattare slaget) så lämnades stickorna att krypa ut av sig själva. Så igen - snälla goda godheten - visst ordnas det väl med den saken?

Vi har kramats och pratat mycket ikväll. Om hennes reaktion och hennes tankar. Om min reaktion och mina tankar. Jag tror att mammahjärtat tar mer stryk av dylika upplevelser, så länge de inte är ofta förekommande... men om jag är stolt över det? Nä, inte nånstans. Ordet förlåt är välanvänt och jag hoppas att hon känner hur mycket jag menar det.