Det vackraste ordet

Just idag är det allra vackraste ordet i vårt språk detta:

S O M M A R L O V !

Jag jobbade som en liten myra igår, för att sortera, städa, plocka undan och göra klart. Så "klar" har jag inte varit inför terminsavslut någonsin tidigare, så jag känner verkligen att jag har just det - sommarlov - från allra första dagen. Nu ska jag bara göra precis vad jag vill i åtta (8!!) veckor. Varje inarbetad minut under det gångna året känns helt rätt placerad nu. Jag älskar mitt jobb september-maj också, men oj vad extra skönt det känns i juni-augusti!

Avslutningsfin

Det blev inte mycket till sol och värme på dotterns första skolavslutning nu ikväll. Finklädd som sig bör, men kallt kallt och regn regn, så både kofta och regnjacka ovanpå finkläderna. Skolavslutning utomhus. Inövade sånger. Så fina barn, så stämningsfullt. I ösregnet och isvinden. Äsch... Traditionen är att fika tillsammans på ängen bakom skolan efteråt. Ingen ville fika på ängen... så vi trängde in oss i klassrummen istället. Mycket av det som hade kunnat vara blev inte. Egentligen tur att det var dotterns första. Hon vet inte vad hon "missat". Värre för 6:orna som skulle säga hejdå till varandra, till skolan och till sin lärare. Men vädret råder vi ju inte över! Lagom tills vi kom tillbaka hem sprack solen fram. Irriterande först, men sedan kom vi på att vi ju då kunde fota finkläderna i alla fall!


Två timmar på stan tog det att hitta skor med klack! Jajamen, ska det va´ så ska det! Det vi förresten också gjorde på stan då i måndags var att inhandla sommarböcker - något jag fått tips om av en arbetskompis. Hon har äldre barn och de är så glada i denna tradition; det är liksom inte sommarlov på riktigt förrän de också har en hög med böcker att möta sommaren med. Ett tips jag gärna skickar vidare. Alla sätt att uppmuntra läsning ska basuneras ut!!

Jag är KLAR!

Åh, jag är äntligen, ä n t l i g e n klar med läsning, bedömning och kommentarsskrivning av de kärleksarbeten mina elever lämnade in för ett par veckor sedan. Det tar tid, det tar något så ohyggligt med tid, och även om det är rolig tid detta, att ta del av 14-åringars stora, allvarliga tankar om kärlek, så blir det ju så nedrans stressigt när det är skolavslutning imorgon... Nej, det går inte att tidigarelägga arbetet. Det måste vara vår, för de har mera hormoner i omlopp då, mina kära tonåringar. Deras arbeten blir bättre. Viljan att "skriva av sig" så mycket mera påtaglig.

Och i morgon, tillsammans med betygen, lämnar jag också tillbaka deras kärleksarbeten. Med uppmaningen att vara rädda om, för tänk så underbara att plocka fram och läsa om sisådär 15-20 år!

Avslutning med eleverna i morgon. Studiedag fredag, måndag, tisdag. Arbetsplatsröjning onsdag och ev torsdag. Men sen - SEN ÄR DET
S O M M A R L O V ! ! !

Ljuva ord!

Som en spark i magen

Jobb i morgon. Det känns som jag blivit sparkad i magen...

I torsdags hade vi avstämningsmöte med ett par personer som varit inne i vår klass för att hjälpa oss med de svårigheter runt ett par elever vi kämpat med under lång tid. Efter en stund frågar kvinnan varför jag är där, varför jag inte gått hem. Jag förstod inte ens frågan, "...det är ju snart sommarlov, det är så lite kvar...". Då vände hon sig till min rektor och frågade varför han inte hade skickat hem mig. Genast försvarar jag honom genom att tala om att jag inte berättat hur illa det är.

Nu efter 4,5 dags ledighet, med så mycket roligheter och avslappning det går att få in på den tiden, förstår jag i alla fall frågan. Jag är så otroligt nära "väggen". Så nära att jag kan känna kylan från den, för den är just det - kylig. Kylan sprids till mig trots att jag försöker värja mig. Jobb i morgon skrev jag. Jag förstår logiskt att jag borde stanna hemma. Jag vet på förhand att jag inte kommer sova utan hjälp av läkemedel i natt. Jag kan räkna ut hur jag mår i morgon bitti. Riktig ångest har jag nog aldrig haft. Men den känsla som finns där i morgon är så nära ångest jag hittills varit. Maken frågar samma fråga, varför jag inte stannar hemma. Och jag svarar med en 4-årings envishet; "Men det är ju så lite kvar...!! Eleverna slutar på torsdag. Jag vill orka. Jag vill göra läsårsavslut med dem. Sedan har jag ju en lång sommar att vila på.

För jag bara måste få vila då. Det bara måste bli så...

Idag är jag låg

Känns som att "vårglättigheten" bara var en yta, en fasad jag satte upp. Nu är det tungt och mörkt igen. Vill egentligen bara gråta, men vet inte riktigt varför. På jobbet blev en liten, liten sak, som jag egentligen inte är direkt inblandad i men ändå till viss del på grund av klassförestånderi och schemaläggning, stor och personligt riktad mot mig. Av chefen, som jag trilskats så mycket med tidigare. H*n har förändrats och förbättrats under det gångna året, när det kommit en chef till att dela ansvar med, men igår föll h*n rakt ner tillbaka i gammalt beteende. Och jag föll ned tillsammans och tog åt mig, blev sårad och tilltufsad.

Den starka känslomässiga reaktionen från min sida står inte i proportion till vad som hände. Det är mer ett resultat av att jag balanserar på tunn, tunn tråd. En tunn tråd som jag så lätt tappar balansen från. En tråd som inte är ombonande eller mysig alls. Bara tunn, vass och svår...

Makalösa tonåringar

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. jag har makalösa tonåringar! Min klass har ett tufft schema med engelska, språk och svenska från 12 till 15.30 på fredageftermiddag. Idag hade de dessutom svenskprov sista lektionen, och de 45 minuter vi har till vårt förfogande skulle inte räcka, då detta prov är omfattande. Alltså meddelade jag för drygt en vecka sedan att de idag skulle jobba över till kl 16.00 och sedan få kompensation en fredag längre fram, när de inte behöver ha den svensklektionen alls. Inga protester. Inget ifrågasättande. Ok! var den mest spännande reaktion jag möttes av.

Så var vi då där idag. Trötta är de ju förstås. Jag bad dem vid engelsklektionens slut inför den längre rasten på eftermiddagen, att inte bara fylla på med cola och godis, utan åtminstone äta en smörgås också, eftersom de behövde orka koncentrera sig och prestera ända fram till 16.00. När jag gick genom cafeterian sitter fyra av tjejerna där, mumsande på varsin chokladboll.
-Men smörgåsarna då? frågar jag när jag susar förbi varpå de glatt håller upp pappret från varsin smörgås. De hade lyssnat!

Kl 14.40 började vi. De ställde i ordning klassrummet, i raka rader. Satte sig ner och proven delades ut. Några handuppräckningar som jag hjälpte. Några blickar sökande bekräftelse, att bli sedda, som när de mötte min och fick ett leende tillbaka, vände blick och koncentration tillbaka ner i provet på bänken. Jag meddelade 30 min, 20 min och 10 min kvar. Det var det enda pratet, förutom de fåtalet frågor då. På 70 minuter. En fredageftermiddag i en årskurs 8...

Jobbiga tonåringar? Okoncentrerade? Svårmotiverade? Inte mina. Tvärtom! Och som jag respekterar och imponeras av dem! När proven var insamlade, ställde de tillbaka bänkarna i ursprunglig ordning. Satte upp stolarna. Stannade bakom varsin bänk i väntan på avslut.
-Ni är makalösa, vet ni det?! Vad fantastiskt det är att få uppleva er! Ha nu en riktigt skön helg, det är ni väl värda!
-Trevlig helg du också, Ina. Vi ses nästa vecka. Tack för idag. Tja'rå. Ses!

Med ett stort leende lämnar jag klassrummet och skolan och promenerar ut mot helgen. Jag har världens bästa jobb med världens bästa tonåringar!

Mera blomster (i repris)

...de publicerades våren för två år sedan också!

Hittade det här fotot när jag tittade igenom de foton jag använt i bloggen. Blommorna har jag fotat själv, men takdroppet och fjärilen tror jag är lånade bilder. Minns i ärlighetens namn inte. Hur som helst så strålar det vår ur bilderna. Och det är samma känsla i luften här. Jag gick hem utan jacka från jobbet idag. Visserligen var det aningen kyligt och jag hade t-shirt och tunn kofta på mig, men ändå. Krokus, scilla och snödroppar överallt. Det är underbart!

(Märks det att jag samlar på positiva saker? Det behövs... Nästan så jag får dåligt samvete av två glada inlägg, men man måste se ljus för att orka. Det är precis lika tungt med all oro för pappa och allt hårt jobb med trasiga tonåringar som tidigare. Jag försöker dock plocka fram lite ljus och härlig vårkänsla för att tanka energi också!)

Långt borta

Det var bara en vecka sedan, men OJ vad detta känns långt borta. En vecka på jobbet så var den känslan historia...

En dag på jobbet...

Eller: Trasiga tonårsrelationer

I min klass finns sex stycken tjejer som är vänner och ovänner om vartannat. Inte helt lätt att hänga med. Så här:

1:an är informell ledare, hon styr de andra med järnhand
2:an är för tillfället "kronprinsessa" till 1:an, helt utan eget "jag", är "ingen" utan 1:an
3:an är trean i trion. Hon finns med så länge hon gör som 1:an säger men bryter ihop när hon försöker gå något som liknar en egen väg, som direkt "dissas" av 1:an förstås. Vägrar då att gå till skolan på några dagar och överväger starkt att byta skola.
4:an kom ny i höstas och var först 2:ans bästis, skolkade och hade urtrist attityd. Sedan blev hon 5:ans bästis - bra för dem båda och attityden mot oss vuxna förändrades drastiskt
5:an hör egentligen inte alls till det här gängen, men har ingen annan att umgås med i klassen då de få tjejer som finns utöver dessa inte alls passar ihop med henne. Utanför skolan har 5:an andra kompisar, men i skolan är det dessa som finns.
6:an har varit väldigt utanför länge. Mobbad, så länge 1:an bestämt sig för att hon inte har i gänget att göra och förstås den primära anledningen till vårt hårda arbete. Ingen ska behöva ha ont i magen av att gå till skolan!

Vi har slagit knut på oss själva för att hitta en lösning. Tjejerna är övertygade om sin egen/sitt gängs sanning. Helt säkra på att "de andra" ljuger. Föräldrarna är helt säkra på detsamma. Vi har bjudit in dem, föräldrarna till barn 1-3 & 6, för att tillsammans med professionell hjälp utifrån, komma till en lösning där alla ska kunna existera tillsammans. Bara 6:ans föräldrar kom. De andra behövde inte för deras flickor hade inte gjort något, de talar sanning... De vet att deras barn talar sanning och de andra ljuger... Samtidigt som 1:ans föräldrar vägrar komma förbjuder de oss att samtala med flickan om de inte är närvarande...

Ridå.

Timme ut och timme in har vi jobbat med detta. I onsdags påbörjades ett samarbete med två andra utomstående. Planen är att börja jobba i hela klassen, för att sedan rikta in arbetet mot det här gänget utan att de märker att de är målet. Vi förde ett mycket långt samtal där vi försökte ge dem en så klar bild som möjligt av situationen. Vilket är nästan omöjligt eftersom det här handlar om en division jag under mina 12 år som lärare inte ens varit i närheten av. De antog utmaningen och ska komma om en vecka för att påbörja arbetet. 6:ans utsatthet i fokus förstås.

Samma eftermiddag, i onsdags, blir helt plötsligt 1:an och 6:an vänner igen. Fridens? Njae... Nu ska detta diskuteras och analyseras och stötas och blötas. Hos rektor. Hos skolsyter. Hos specialpedagogen. För sig själva. Trots att alla vuxna inblandade trycker på vikten att göra detta utanför lektionstid, så är det (förstås) lektionerna de tar i anspråk. Att ingen av nr 1-3 & 6 har betyg i alla kärnämnen kommer väl knappast som någon överraskning...? Jaha, förutom detta, att de använder lektionstid, är det fridens då? Nej. Nu rubbas cirklarna. Nu blir konstellationerna annorlunda. Då poppar andra konflikter upp. Idag klippte 1:an helt sonika till 4:an. Efteråt samtalade de tillsammans med specialpedagogen. Det gick hyfsat. Men samtidigt fick 4:an föra talan även för 2:an och 5:an som absolut inte själva vågar säga vad de tycker om 1:an. Detta i sin tur leder till att 4:an känner sig som en svikare som lämnat ut sina vänner... och bryter ihop i tårar och går hem.

1:an vill också gå hem för hon är också ledsen "...och förresten har jag kräkts också!" (eh, ja visst, troligt. Inte.) Blir ombedd att leta reda på mig eftersom jag är klassföreståndare men nej, det vill hon inte. Går istället och meddelar expeditionen att hon tänker gå hem. Men sitter kvar i skolan. Utan att gå på den lektion jag har, där hon skulle ha varit med...

Så här snurrigt är det hela tiden och hur mycket jag än försöker lämna jobbet på jobbet så hinner jag av den här anledningen inte med jobbet - ja just ja! Jag har ju lektioner att förbereda, utföra och efterarbeta också!! Och utöver detta har jag också ett gäng killar som absolut inte klarar av korridorstiden. De stökar runt med varandra och med andra, så förutom sin i gruppen inbördes beundran, är resten av eleverna runt om dem hjärtligt trötta på stöket. Det var otroligt intensivt idag runt båda grupperna, plus att jag har 5 lektioner på fredagar så det är fullt upp ändå. När så en av kollegorna kommer in och säger: "NN (en otroligt "välartad", noggrann flicka) har svalt en bit av en penna som fastnat i halsen!" ...ja, då bröt jag ihop i en halvskrattande/halvgråtande hög!

Det händer saker på jobbet varje dag!

Men vad drygt!

Jag har sjukersättning på 25% pga svårt att hantera stress, att jag snabbt promenerar i riktning mot "väggen" när jag jobbar heltid. Jag har gång på gång försökt jobba 100% sedan jag kom tillbaka efter föräldraledigheten för 6 år (!) sedan och i bagaget hade jag ju då också hjärtsjukdomshistoriken. Efter några år med många 25%-iga sjukskrivningsperioder och ännu fler läkarmöten, blev jag "sjukpensionerad" på 25% under en begränsad tid på 2 år. Numera heter det inte pension utan istället sjukersättning och skillnaden mot sjukskrivning är att det löper över längre tid, men fortfarande tidsbegränsat, och att man får 60% av lönen istället för de 80% man får vid sjukskrivning.

Vad är det som är drygt då? Jo, idag ligger ett brev från försäkringskassan; "Eftersom du varit sjuk en längre tid ska Försäkringskassan utreda om du behöver stöd att komma tillbaka till arbetslivet" Är det bara jag som reagerar på formuleringen? Jag är i arbetslivet, men arbetar 75%. Dessutom har jag sjukersättning fram till oktober -08, vad ska utredas nu? Har de helt plötsligt sådan framförhållning?

Usch, vad det river upp oro och grubblerier. Jag klarar mig precis med näsan ovanför vattenytan på 75%. Att jobba 100% känns fullständigt övermäktigt... och den oron som satte sig i magen direkt nu kan jag helt klart leva utan. Jag orkar inte fler saker att grubbla på.

Hjärtat stannade

Nerverna ligger utanpå. Minst sagt. Jag blir alltid rädd när telefonnumret på displayen visar dotterns skola/fritids eller tidigare dagis. Än mer idag. Nerverna utanpå. Sällan har det ringt därifrån, hon är en osedvanligt frisk unge. Kanske därför jag blir rädd. Och extra rädd idag, eftersom oron sitter som en ständig följeslagare. Egentligen kanaliserad mot pappa, men snabbt, snabbt ändrade den riktning. Jag svarade. Hjärtat stannade. Ingen där... Försökte själv ringa upp. Gick inte. Till saken hör att kommunen igår lade om till ip-telefoni. Vilket betyder att det inte alls fungerar någonstans i kommunen för tillfället... Och just då ringer de från dotterns fritids. Utan att komma fram. Gha!. Det ringde igen, då fungerade det. Jag hörde fritidsfrökens röst i andra änden. Presenterade sig både länge och väl. Jag hade lust att skrika att jag visste att det var hon - kom till saken!

Nerverna utanpå. Överreagerar. Pulsen nära max. Dottern hade ont i halsen... Grät och ville gå hem. Jag hämtade henne förstås. Gjorde te med mycket honung när vi kom hem. Tog tillvara ögonblicket. Eleverna fick gå hem tidigare en fredageftermiddag, de såg inte alls ledsna ut. Dottern och jag fick mysstund i soffan. Nerverna ligger utanpå. Men pulsen har sjunkit. Lite.

Ettbarns-mamma, eller?

Ja, jag har ett barn. Det bor ett barn under mitt tak. Jag får barnbidrag för ett barn. Vi har en barnstol i bilen och bokar 3 platser på tåget, när vi åker hela familjen. Så ja - jag har ett barn.

Men riktigt så enkelt är det inte. Det finns två barn till som står mig lika nära. Barn där jag märker att jag handlar instinktivt med känsla innan intellektet hinner med. Jag har märkt det några gånger när det hänt saker runt dem och "lejonmamman" anar fara. Idag hände det igen. Ja, jag vet att jag inte tänker logiskt då - inte först. Det jag gör är fokuserat på barnen. Det är inte med fokus att trampa på eller sopa undan någon annan. Men igen, jag tror jag skrivit det förr, så är jag rädd att det är så det uppfattas...

"Lejonmamma" skriver jag... det stämmer till viss del. Jag har ju också en pedagogisk roll att ikläda mig, och jag vinglar däremellan. Ibland är jag superkänsliga-med-alla-nerver-på-utsidan-lejonmamman och i nästa grisblink istället pedagogen med "barnet-i-centrum" framför ögonvitorna. Egentligen inte motpoler, bara olika sätt att hantera det från min sida - både utåt och emotionellt. Pedagogen hinner dock alltid tänka först och agera sedan. Vid oro/fara är jag oftast pedagog på jobbet... Aldrig är jag det mot mitt barn, och sällan mot de andra två nära-nära.

Så egentligen har ja minst tre barn. Ibland har jag ca 50 st... Jag är van att lägga mig i. Jag är van att vara den som gasar och driver framåt. Det betyder inte att de som har dessa barn under sina tak, får barnbidrag för dem, räknar antalet bilstolar i bilen och som beställer fler tågbiljetter, har blivit lurade på sitt/sina barn - det är bara "så enkelt" att de här barnen har fler vuxna ögon omkring sig. Barnet som bor under mitt tak, som är mitt eget, har förhoppningsvis också vuxna omkring sig som reagerar grisblinkssnabbt. Det är min sanna förhoppning!

Barnet i centrum. Så måste det alltid vara. Jag är en vuxen som agerar, snabbt, med mycket känslor och ibland snabbare än tanken. Sen om det råkar vara mitt eget barn, mina elever eller några andra som står mig nära, nära... det är liksom inte det som hör hit.

Pippi Långstrump

I UK kom jag äntligen över den av mig så eftertraktade "Pippi Longstocking" som illustrerats av Lauren Child, mer känd som författare och illustratör till Charlie och Lola. Den är underbar! Genom att följa den första länken får man en glimt av hur det ser ut.

"Pippi är Pippi" var min första ganska tjuriga reaktion, hon ska se ut som "Pippi"... Men det konstiga är att trots att det så tydligt är Childs illustration så är det ändå "den rätta Pippi". Jag tror att Astrid ler i sin himmel. Lola kanske är Pippis syster, eller varför inte dotter eller till och med dotterdotter? De är lika på många sätt. En bra tanke, tyvärr inte min från början. Jag läste det någonstans, men minns tyvärr inte var... Påminn mig gärna så jag kan ära den som äras bör!

Det är flera månader sedan mina elever läste något av Astrid Lindgren. Som av en händelse ska jag ha med den här boken - få se om någon blir nyfiken? Jag hoppas det. Och jag tror det!

Dramatik

Här åker man till UK och har hela tiden i bakhuvudet att det kan smälla till med terroristattacker i vilket gathörn som helst. Och när man då väl klarat en vecka där utan minsta terrorist så vågar man knappt tro att man ska ta sig hem i flygplanet utan att störta lite grann i alla fall... Men det händer inte heller - tack för det!! Missförstå mig rätt... Så tillbaka till skolan idag, första jobbdagen efter jullovet. Skönt att komma in i vardagslunken igen, tänker man, och vilken tur att jag överlevde den farliga resan. Ja, jag har "lite" katastroftänkande...

Jag har idag påbörjat mitt "nya liv" ...igen... för "helt plötsligt" är det TIO kilo för mycket runt midjan. Den här gången betyder det nya livet promenad till och från jobbet, vilket tar ca 30 minuter i vardera riktningen. Kom fram till skolan, körde en lektion - underbart att möta min klass igen, de är så härliga nu!! - och sedan språkval i svenska och engelska med elever som både är lite mindre studiemotiverade och också ganska svaga. Svårt med egna motorn alltså. När den elevgruppen ser en polisbuss komma med blåljusen på, inkörande på cykelbanan utanför klassrumsfönstret, ja då behöver man inte vara Einstein för att räkna ut att undervisning gjorde sig icke mera besvär...

Jag blev ju också nyfiken och också lite orolig när vi samtidigt hörde en helikopter cirkulera ovanför skolan. Jag lyckades med konststycket att hålla eleverna kvar i klassrummet. En bedrift om jag får säga det själv! Men efter lektionen gick jag för att ta reda på vad som hade hänt.

Väpnat bankrån på en av de närmaste bankerna från skolan sett. Rånarna hade tagit i stort sett samma flyktväg från banken som jag hade promenerat - bara det att jag var ute 30-45 minuter före dem. Tur man är morgonpigg, eller nåt... Helikoptern hördes ovanför oss mest hela tiden och vi såg polisbilar köra på vägen utanför. Vägspärrar ut ur stan hörde vi. Efter ett tag kunde vi läsa att vad som misstänktes vara ena rånarluvan hittats på gatan söder om skolan. Och ytterligare lite senare greps de i en lägenhet på gatan norr om skolan. De hade alltså rört sig i våra krokar...

Man behöver inte ut i vida världen för lite vardagsdramatik inte!

Betygsättartider

G
VG
MVG
G+
VG-
nästan-MVG
G- (...hejja hejja, kämpa!)
G+ (...slöhög, skärp dig! Ta vara på din kapacitet!)
VG
G?
...snart jullov!

Mammahjärtat gråter ikväll

Ja, mammaögonen också för den delen... Dotterns magvärk är tillbaka. Jag ska försöka att inte bli hysterisk eller övertolka, men tårarna rinner redan på mig så hysterisk är jag väl redan...

Dottern har två läxor i veckan. En ramsa hon ska lära sig utantill och en matte-målarläxa. Från allra första början har det varit en mycket vinglig lina jag balanserar på när jag ska försöka hjälpa henne. Hon vill inte öva - hon vill kunna och när hon inte kan så låser hon sig. Hon blir ledsen och besviken på sig själv; "Jag kan inte..." är det enda hon får ur sig då och sedan kommer tårarna. Jag har försökt lätta på hennes egna krav på sig själv; vi har lekt, vi har skojat, lockat och pockat. Pratat om varför man övar... Ja, allt allt jag kan hitta i min "pedagogiska ådra" - jag är ju trots allt svensklärare själv. Känner själv att magen har börjat knyta sig på mig när ramsboken kommer fram. Hur ledsen och besviken ska hon bli på sig själv den här gången då? Och den här veckan är värst hittills.

Matteläxan går bra. Där är det uppgifter som ex "Sofia och Erik har 10 kolor som de delar lika. Rita dem med sina kolor!" De övar lika, färre, fler, lika med, dubbelt och hälften. De begreppen kan hon, men hon kan inte läsa siffror över 9. Hon är inte säker på hur många fingrar hon har, får alltid räkna dem. Och har ingen taluppfattning över 20. Hon kan inte klockan, hon kan inte pengar... Så det är just den här matteläxan som går lätt - mycket även i matten är en stor kamp.

Ovanpå allt detta har hon upptäckt att hon inte kan läsa, att hon till och med är långt ifrån, när de andra nu läser. Hon är stupsäker på
Cc, Ss, Aa, Ll, Rr, Oo, Ii
Känner ofta igen några till men många bokstäver gissar hon eller säger att hon inte kan. Hon ser "bilden" SOL - alla andra stavar hon igenom, om de så kommer 3 BIL efter varandra, så hon ser inte ordbilderna.
Bb, Dd, Pp gissar hon hejvilt. Likaså Åå, Ää, Öö...

Ikväll har hon flera gånger berättat att en tjej i klassen har läst sedan hon var 5 år. Med beundran och avundsjuka i rösten. Droppen kom efter bolibompa när hon hämtade Bröderna Lejonhjärta. Inget konstigt med den, hon satt och bläddrade och tittade på bilderna. Sedan hämtade hon Ronja och samma med den. Sen kom hon med Mio min Mio som vi inte läst ännu.
"Får jag titta i den?"
"Ja, så klart du får!"
När hon hämtat fjärde boken, hon plockade bland Astrid Lindgren-böckerna, sa hon samtidigt att hon älskade så tjocka böcker. Att de var de bästa hon hade.
"Mamma, visst lär jag mig läsa extra fort när jag tittar i de här? Och visst längtar du tills jag kan läsa och läsa för dig?"
Vilka krav och förväntningar på sig själv... Ouppnåeliga. Och då kommer värken i magen och funderingen på om hon ska gå till skolan dagen därpå som ett brev på posten...

Vad ska jag göra?? Jag har redan en känsla av att hennes fröken tycker att jag är lite "hysterisk", att jag ska coola ner lite och låta tiden ha sin gång. Det skulle jag kunna gå med på om dottern inte så tydligt nu visar att det inte är ok längre... Sedan hon var bebis har jag pratat om detta, att jag inte vill att hon ska behöva uppleva hur "alla andra" lär sig men inte hon. Och vad händer? Precis just jävla det!

Jag känner mig så otillräcklig...

Eleverna är på plats

Vi tillbringade hela dagen igår med vår klass - en så kallad klassföreståndardag. Klassen, som ju gav oss så mycket magvärk förra året. För att de är så många, så svaga som verkligen behöver så mycket hjälp. Några av dem borde inte ens gå i vanlig klass men är inte "tillräckligt svaga" för att platsa någon annan stans. Just de barnen/ungdomarna far mycket illa i den svenska skolan idag...

Hur som helst så var det en ny klass vi hade framför oss igår. Så kändes det, fast vi samtidigt kände igen dem alla. Lite längre, lite mer solblekta i håret och med lite brunare nyans än i våras - men annars var de sig lika. På utsidan. På insidan måtte de ha satt rekord i att mogna. Vilken skillnad!

Idag de två första lektionerna. Den första sv2 med nya 7:or. De 9:or jag hade ifjol var väl... hm... inte de mest studiemotiverade jag stött på. Den här gruppen kändes - bra! Sedan språkval svenska/engelska med 8:orna. Samla de svagaste eleverna tillsammans med de mest studieomotiverade, blanda dem och gör en grupp. Där är språkvalsgruppen identifierad. Man ska vara både skicklig pedagog och trollkarl för att få till det. Till och med den gruppen var med, var mottaglig, hängde med i mitt prat, de log och skrattade till och med och det är ingen självklarhet bland 14-åringar, som vaktar sin coolhet... Efter lektionerna stod jag och småhoppade. Underbara tonåringar!! Det här är världens roligaste jobb!

Jag "skriver" så många bloggar i huvudet

Där författar jag lite om mycket, och ibland mycket om lite. Men jag får ju inte ut nåt här... I och för sig är det väl inte världsviktigt kan jag tänka, solen går säkert upp imorgon även om jag inte "publicerar" något, men det är frustrerande för mig att inläggen kommer så glest. Vad har jag då tänkt skriva om under de senaste dagarna?

Om dottern som "hindrade" mig från att shoppa - vilket jag märkt att jag gärna gör när jag dragit åt snaran runt sockret. Helt omedvetet från hennes sida förstås, men jag fick upp ögonen för vad jag gjorde. "Det var ju så sött!"

Om uppackandet som gått i stå, känns det som.

Om hur vågen hånflinade mig i ansiktet trots nästan 2 veckors aktivt viktminskande, tills i fredags, då jag istället tappade 1,5 kg på ett dygn. Finns det mästerskap i att samla på sig vätska??...

...och kanske nån kurs i att samla på sig motivation i samma mängd?

Om hur dottern och jag åkte till Gröna Lund, och hur vi "hamnade" i en berg-och-dalbana som jag trodde var en barnvariant - men det var tokfullständigt helfel! Det var en vuxenvariant, utan tvekan. Dottern upplevde en nära-döden-stund, och hade för ett ögonblick stigit utanför sig själv, av ren och skär skräck. Hur vi hamnade där? Dålig förundersökning av undertecknad och ett mycket missvisande namn; "Vilda musen". Jag tog för givet att det var något litet utifrån namnet...

Om det ständigt närvarande orosmolnet om pappas sjukdom. Måtte han få ett svar på torsdag, han bara måste det. Och förresten - det måste vara ett bra svar också - ok?!!

Om dotterns start på fritids. Blott två dagars inskolning kändes kort, kort... men med den sociala lilla varelse hon är så löste hon det med den äran! *stolt mammahjärta*

Tja, säkert fler saker också som jag inte kommer ihåg just nu. Men jag återkommer; när som helst nu. Vilket år som helst!

Schemaläggning

Eller 3D-pussel upphöjt i 10...
Inte för att jag är nån fena på matte (jag törs säga att jag var det men eftersom det är 21 år sedan jag hade matte i skolan så är inte ämnet speciellt uppdaterat...) men jag fattar att det vi håller på med nu, kollegan och jag - att schemalägga inför nästa läsår (...och minnesstarka läsare kanske också då inser att jag vann den "kampen"; schemaläggningen ligger på mig igen!!) kräver både sin man och sin kvinna.

Det är två år sedan jag gjorde det sist. Redan då var det en näst intill omöjlig uppgift. Sedan dess har det kommit till 24 grupptimmar som ska in i den till bristningsgränsen fullpackade skolan... Vi har ett skriande behov av fler salar, och hela tiden trycks det in fler elever, vilket i sin tur leder till fler grupptimmar, som innebär att fler lektioner, fler grupper, fler lärare och fler klassrum ska parallelläggas. Kollegan jag jobbar med är matematiker. Han har räknat ut matematiskt att det går, om allt faller på plats utan minsta lucka i schemat. Den som varit i närheten av årets schema inser att det är en (nästan?) omöjlig uppgift att få ihop utan luckor. Men det är vårt jobb!

...det borde räcka va´? En eloge förresten om någon fortfarande läser... Det gjorde inte det, räckte alltså. Idag, efter sju (7) dagars heltidsarbete, med bara svenska, SO och NO kvar att lägga ut i 3 klasser (av 24 st) upptäckte vi att det saknades 6 timmar idrott... Idrottslektionerna har en av idrottslärarna lagt, och eftersom vi är en idrottsskola där alla elever har idrott minst 4 ggr/vecka - de allra flesta alla fem dagarna - så är idrotten både prioriterad och omfattande. Rektor hade fört över detta i schemaläggningsprogrammet, dubbelkollat men inte gjort den uppdatering av programmet som vi hade fått ett stort varningsmail från programtillverkaren att absolut göra innan något alls fördes in. Denna miss gör att vi får riva upp allt och "...börja om från början, börja om på nytt..." *nynnar*

Jag är faktiskt inte arg. Uppgiven ett tag, men det är inte värt energin att bli arg. Gjort är gjort, hon gjorde det inte av illvilja förstås utan för att hon inte förstod. Ingen idé att bränna ilska och negativ energi. Det vi gjorde var att meddela våra vikarier att de har jobb resten av terminen... Så kan det gå!

...det kan vara så att den uteblivna ilskan också kan förklaras av att nästan i samma ögonblick som detta uppenbarade sig, kom en av mina gamla, kära 9Bäst-elever och hälsade på. Goa, underbara, härliga ungdom - vad glad jag blev!!

Gästblogg: min mamma skriver!

Mamma och jag pratade i telefonen om mitt senaste blogginlägg. Jag fick en kommentar att jag liknar henne eftersom jag i detalj kommer ihåg så många saker. "Det skulle jag också göra..." sa hon och genast frågade jag om hon inte kunde anta utmaningen att själv skriva. Sagt och gjort!

Bloggen är lång, men till mammas försvar ska jag säga att jag först fick en kortare variant där jag istället fick berättat en massa saker som hon valt att hoppa över. Jag protesterade och vissa av de sakerna är med nu i den omarbetade versionen. Ta dig tid och läs och få en inblick i hur livet i norra Sverige kunde te sig från slutet på 30-talet och framåt...
Tack mamma!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Mitt liv i 2:or och 7:or
1937

Jag är redan från start en kvällsmänniska, föds kl. 22 den 30 juni bakom kammardörren i mormors hus. Min äldre syster, två år, är då stolt och glad, något hon inte riktigt förstår ett par år senare. Jag är inte den perfekta lillasystern, milt uttryckt.

1942

Fem år gammal är jag helt fascinerad av läsning och ber min mamma lära mig denna konst. Ja, det är väl enkelt. Vi har dagstidningen Nya Norrland, och mamma pekar på de tre första bokstäverna: ”Det är så enkelt: N Y A, det blir ju nya”. Sen lär hon mig bokstäverna, och då är min lycka gjord. Jag hinner läsa ut Bibeln, den enda bok vi äger, innan jag börjar skolan.

Jag är inte den allra modigaste varelsen. En dag ser jag mamma hänga upp nåt högt upp i rönnen på gården, och på min fråga vad hon gör, svarar hon att det är mat till talgoxen. Jag går till utedasset, och där börjar jag fundera över den där oxen. Efter mer än en timme hittar mamma en förtvivlad dotter, som fruktar en förfärlig död orsakad av detta stora monster som ska kunna nå ända dit upp i rönnen...

Ute i Europa är det krig, och när vi äntligen kommer i besittning av en radioapparat, får vi barn finna oss i absolut tystnad under nyheterna. En kväll i veckan är det dansmusik en halvtimme, och då kan pappa ta några varv runt köksgolvet med mamma. För övrigt är vi om kvällarna upptagna med rävspel, där pappa oftast låter oss barn vinna.

Jag har en dag hittat en väldigt passande platt sten för att hoppa hage inne i köket, där solen ger en fin hopphage genom sexrutorsfönstret. Min storasyster vägras vara med, varpå hon ställer sig och skuggar hagen. Jag har vapnet i handen och slungar det med all kraft mot henne. Vad gör hon? Jo, hon duckar, varpå stenen krossar fönsterrutan. Nu måste jag sätta mig under fällbordet för att se vem som först kommer in, mamma eller pappa. Jag har tur - pappa kommer och jag får följa med honom till affären och köpa en ny ruta. Det finns alltså ingen anledning för mamma att göra någon större affär av händelsen.

1947

De stora kollårar, som har kantat vägarna, är borta. Under krigsåren har bensin ersatts med kol, och vi tyckte det var ganska roligt när skolskjutschauffören fick lov att stanna och fylla på kol i gengasaggregatet. De flesta ransoneringskuponger är borta, endast kaffedito finns kvar ännu ett par år. Vi har äntligen fått elström och kan för gott ställa undan fotogen- och karbidlampor.

Min småskollärare ger pappa ett förslag att jag kan få hoppa över en klass, om jag läser extra hemma hos henne under sommaren. Jag spelar enmansbadminton, lärarinnan väver mattor, och efter mjölkning och kvällsstök räknar jag ett par tal. Godkänd för flytt till högre klass!

1952

Familjen är nu utökad med ytterligare två flickor och två pojkar med den tredje på väg. Pappa har arbete på kraftverksbygget med jämn inkomst i stället för de två utbetalningstillfällen, som skogsarbete ger, och det betyder ekonomisk möjlighet att låta mig gå i realskola.

Sista årets klassfoto visar tydligt vilket sommarjobb jag har innehaft; i byns kiosk, som är en nyhet under kraftverksbyggeepoken, och jag har där fri tillgång till alla dess godsaker.

Min stora, mycket hemliga kärlek är Folke Olofsson, som jag för mig själv döper till Fluor Syre, då de kemiska beteckningarna för dessa är FO. Bara jag vet.

1957

Efter realexamen går jag gymnasiets latinlinje och tar studentexamen i Söderhamn. Nyförlovad ser jag framtiden an med spänning tillsammans med den man som jag har träffat tre år tidigare.

Sverige blir världsmästare i ishockey, och ingen torde glömma den spänning som radion förmedlar. Jag har ganska vag kännedom om sporten och har inte en aning om ”effektiv speltid” och kan därför inte begripa hur två minuter kan bli dubbelt upp i Sovjetunionen.

TV får jag stifta bekantskap med vid en demonstration, där vi på en TV-skärm får se vad som försiggår i rummet intill. Det är svårt att förstå att vi inom en snar framtid kommer att i vårt vardagsrum kunna se vad som händer i en helt annan del av världen.

Sovjets uppskjutning av Sputnik 1 och någon månad senare Sputnik 2 med hunden Laika är det stora samtalsämnet under hösten, och visst känns det både spännande och farligt inför framtiden.

1962

Vi bor nu sedan två år tillbaka i Närke och har blivit föräldrar till en dotter. Vid 10 månaders ålder drabbas hon av hjärnhinneinflammation, och vi görs uppmärksamma på att man inte kan lova att allt kommer att gå bra. Tack vare snabb insats vid Örebro barnsjukhus klarar hon krisen och tillfrisknar.

Återigen världsmästare i ishockey, nu i USA. I bilen på väg till skolan hör jag: ”Den gliiiider i mål, den gliiiider i mål!” På kvällen får vi se matchen i TV.

Vi flyttar till Köping, där jag får tjänst i grundskolan och får sätta de nya sifferbetygen, som ställer till så mycket elände i början. Att i en klass med sex elever dela ut 7% 1:or och 5:or, 24% 2:or och 4:or samt 38% 3:or är förstås omöjligt. Jag har i denna klass tre st 5:or, två st 4:or och en 3:a. Tack och lov att min rektor har förstått betygssättningen rätt.

1967

Äntligen hem till Norrland från de svarta vintrar som vi upplevt i Mellansverige.

Jag firar 30-årsdagen i vår husvagn, som är vårt hem under sommaren. Vi bor vid Ishallen i Sundsvall, där min man isolerar kylaggregatet med benägen hjälp av mig. Jag får tjänst på högstadiet i Söråker, och den första verkligt positiva upplysningen vid skolstart är femdagarsvecka. Mina ämnen är svenska och engelska, och betyg ges varje termin. Ordnings- och uppförandebetygen tas bort till många lärares förtvivlan. Jag har aldrig saknat dem.

1972

Har äntligen klarat av lärarutbildning, en speciell sådan för oss som tjänstgjort under den kaotiska period, när skolan blir nioårig och många lärare vidareutbildas.

Vi bor nu i norra Hälsingland, granne med Agneta Sjödins mormor och morfar, där vår andra dotter, treåriga Ina, är dagbarn. Ständig kamp vid matbordet, då Ina inte vill äta. Hon kommer undan en hel del genom att vid obevakade ögonblick tömma tallriken ut genom balkongdörren, som finns vid hennes plats. En fredagmorgon berättar hon stolt att hon minsann har ätit upp både ägg och fil och dessutom plockat undan från bordet. Jo, visst! På eftermiddagen hittar jag hela frukosten mellan den öppna köksdörren och väggen. Jag berättar förstås i lärarrummet, något som en av lärarna berättar för sin man, tandläkaren. Kort därefter blir Ina kallad till tandkliniken för undersökning. Hon tappar totalt fattningen när tandläkaren börjar prata om ägg, men kan inte komma på något sätt att bemöta sanningen. På hemvägen kommer det dock: ”Mamma, vilken underlig tandläkare som pratar om ägg! Han borde väl tala om morötter!” TV:ns barnprogram har verkligen gjort sitt.

1977

Bor nu sedan tre år i Höga Kusten, där vi blir kvar i 25 år. Efter sex år i mellanstadiet med studier under tiden har jag nu adjunktskompetens och undervisar i högstadiet sv, en och SO. Jag blir kvar i 18 år. En alldeles speciell elev, som jag har i både mellan- och högstadiet , är Magdalena Forsberg.

Vår första irländska setter, Chicko, är två år och betyder väldigt mycket för oss. När jag kommer hem möts jag av en lycklig, svansviftande familjemedlem som glatt hoppar ut ur hundgården när grinden öppnas. Ännu har han inte kommit på hur man tar sig ut själv.

Den 40:e födelsedagen minns jag med verkligt blandade känslor. Det är sista gången min mamma besöker oss. Hon dör ett halvår senare, 67 år gammal.

1982

Äldsta dottern är färdig undersköterska och arbetar i Örnsköldsvik. Ina börjar detta år i högstadiet och finns alltså i samma skola som jag, vilket i början är lite svårt att tackla, något som många lärarbarn har vittnat om. Hon är lycklig ägare till ett gotlandsruss, Russica, som vi betraktar som medlem av familjen.

Jag blir faster till tvillingpojkar, som tillsammans med sin tvååriga syster och senare en yngre bror kommer att betyda mycket för vår familj. En av tvillingarna kommer till mig vid ett tillfälle och tillkännager skadeglatt att hans bror säger ”Ukkaha” om Russica. På frågan vad han säger får jag till svar: ”Ja säjer Ukkaha, ja.”

1987

Dagen före 50-årsdagen tror man att livet närapå är slut, men det finns massor kvar. Sedvanlig firning och överraskning av mina f.d. elever, som håller sitt löfte sedan ett år tidigare att uppvakta mig, värmer och ger mig ett fint minne. Senare åker vi med våra flickor till London där vi tillbringar en händelserik vecka. Vi hamnar mitt i valyra, där Järnladyn Mrs Thatcher innehar huvudrollen.

Vår äldsta dotter bor numera i Stockholm, Ina har ett år kvar till studentexamen. Som nybliven körkortsinnehavare kör hon med sin kompis efter oss till fjällen, medan modern får nackspärr av att sitta bakåtvänd i stort sett hela vägen.

1992

Ännu en skolresa med avgående klass. Vi åker tåg till Göteborg, bor på hotell nära Liseberg och stortrivs. Det är så kul att se hur dessa 16-åringar, väldigt osäkra vid första frukostbuffén, redan nästa morgon uppträder som vana hotellgäster. Efter dagens program får de fritt välja vad de vill göra, och ingen missköter sig. De går på bio, ut och ”kollar på stan” efter att ha talat om för oss ledare vad de tänker ta sig för med.

Buss tillsammans med en parallellklass till Stockholm, där jag lämnar över ansvaret till en kollega, då jag och min man ska hämta Chorro, vår nya settervalp. Två månader senare får han sällskap av Chita, och tillsammans ger de två resp fyra år senare liv till 21 valpar, som säljs över hela Sverige.

”Äldstjänta” flyttar till Sundsvall och gifter sig.

1997

Två barnbarn, 4 resp. 2 år, förändrar och förgyller kapitalt vår tillvaro. Alla lov inkl. sommarlovet får vi vara tillsammans med dem.

Ina är gift sedan tre år, är utbildad lärare och ”ranchägare” med islandshästar och katter.

Våra valpar har gett oss många nya och värdefulla kontakter med köparna, och vi ordnar i år vår fjärde setterträff.

Min 60:e födelsedag firas förstås tillsammans med våra närmaste, även den en oförglömlig dag.

Jag har bestämt mig för att arbeta bara ett läsår till och ta ut förtida pension. Inte för att jag känner mig utarbetad eller trött, men jag känner mig lite osäker om jag kommer att hänga med i alla nymodigheter. De nya betygskriterierna har stötts och blötts i vårt kollegium, och det verkar inte vara alldeles lätt att komma till absolut klara riktlinjer. Jag har verkligen försökt att få mina elever och deras föräldrar att förstå vad som kommer att krävas inför gymnasiet, men jag har hittills inte varit speciellt framgångsrik.

2002

Vårt tredje barnbarn, Inas dotter, fyller två år och det känns fortfarande som ett under att både hon och mamman verkligen finns efter den kamp som föregick detta underverk.

Jag är åter i skolan! Nu i en liten byskola som hotades av nedläggning om ingen behörig lärare dök upp. Jag undervisar elva barn i tre årskurser, ett inte alltför lätt uppdrag, särskilt med tanke på att jag inte varit på detta stadium på över 20 år. Det är en upplevelse och jag är glad och nöjd med mitt beslut att ta denna chans.

2007

En hel massa snö så långt. Pensionärer i slalombackarna är kanske inte en helt vanlig syn. Inte desto mindre har vi hittills i år njutit av att vara tillräcklig friska för att unna oss detta otroliga nöje.

I skrivande stund har vi fortfarande mycket snö, och mera är på väg enligt våra vänner i Norrköping. Nåja, ”vänner” är kanske att ta i, men de kan väl inte styra vädergudarna.

Vi hoppas på en fin sommar och kommer att fira min 70:e födelsedag tillsammans med våra barns familjer på någon tilltalande plats.

70 år verkar vara förskräckligt många, men det finns alltid mera att hoppas på. Jag frågade vid ett tillfälle min studentkamrat Olle Häger, som tillsammans med Hans Villius gjort så många intressanta TV-program, hur de kunnat hitta så många 100-åringar med hjärnverksamhet som en ungdom. I filmen ”Hundra svenska år” intervjuades många väldigt gamla människor som kunde berätta om händelser från början av förra seklet. ”Men”, tillade jag, ”det fina med detta är ju att jag kanske har mer än 30 år kvar!” ”Så har jag också tänkt när jag har suttit vid köksbordet och lyssnat på dessa fantastiska människor”, sa Olle.
Med den förhoppningen sätter jag punkt.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Behöver jag tillägga att både mamma och jag ser fram emot massor av kommentarer?!