2006-03-29

Så har de första svanarna kommit...

...och med dem en ångestknut i magen. Annars brukar flyttfåglarna hälsas med glada miner och vårpirr i samma mage. De kommer med löfte om värme och ljusa kvällar, om sommar och ledighet. De är vackra och gracila där de glider över himlen. Egentligen har de samma budskap i år men med stort, brett sorgband lindat om sina smäckra halsar.

Sex stycken var det. De gled rakt över huset och jag hade bara lust att skrika ”NEEEJ!” Smittade eller inte, jag kommer inte att kunna titta på alla vackra svanar och tranor vi väntar på utan att samtidigt få hela strupen ihopsnörd av skräck. Tranorna brukar stanna här ute på vårt gärde, 10-20 meter från huset, och spatsera omkring. Vi brukar stå i köksfönstret, på första parkett och följa detta naturens skådespel, stolta över att bo som vi gör. Nu är jag beredd att sätta mig på första flyttbuss in mot stan...

Jag vet att känslan är förstorad, jag vet att risken är liten att vi smittas. Men den finns. Jag fick en sjukdom när jag väntade barn som nästan inte finns. Jag fick den. Jag vågar inte leva med tanken ”det drabbar inte mig” - jag vet att risken att just jag drabbas är extra stor. Nej, inte statistiskt kanske, men känslor bryr sig inte mycket om statistik. Nu gäller det att hitta ett sätt att handskas med rädslan. Jag ”mantrar” att risken är större att jag dör i bilen på väg till jobbet. Sant. Ändå är det svanarna som skrämde livet ur mig nu i dag. Det kommer att ta energi att lära sig handskas med detta...

2006-03-26

Historien om en termos

Termos
Vilka associationer ger det ordet? För mig blir det varm choklad med smörgås i skogen eller på isen en solig vårvinterdag. Alternativt en kaffeimpregnerad sak som alltid, alltid stått på köksbänken hos mamma och pappa. Den rymmer ca 5-10 dl varm dryck. Tillverkad av borstad stål är den termos som finns på min näthinna.

När maken hade varit och hämtat en ”termos”, som vi skulle köpa flytande kväve i för att ha hemma när veterinären kom för att frysmärka en triangel på björnungens ena skinka (som märke att han är skadad och utförsäkrad) så fick jag sagda association på näthinnan. Inte mer med det, mina funderingar låg snarare på hur man egentligen gör när man köper flytande kväve, det har jag aldrig gjort. Var finns den affären? Hur säger man? I sådana lägen är jag verkligen språkmänniska ut i fingertopparna, jag vet inte ens hur man uppför sig bland människor som har med kemiska saker att göra. Att jag sedan råkar vara gift med en kemist är en helt annan historia.

Vi fick inte tag på veterinären mer den veckan så termosen glömdes bort av mig. På väg till jobbet nästa dag fick jag däremot tankarna på annat. Allt gick bra efter landsvägen jag kör i dryga 2 mil. När jag sedan kom in mot staden och skulle svänga vänster i en rondell brakade det och small i de bakre regionerna av bilen. Igen är jag språkmänniska... Igen är jag liten och rädd... Snarare panikslagen... Får liksom ingen hejd på tankarna, ser hur bilen exploderar och flyger i luften, hur jag brinner upp och inte går att identifiera! Pang, bom, krasch typ... Ja, det finns säkert en diagnos på detta men jag klarar mig bra ändå, tack. Körde vidare, satt på helspänn. I nästa rondell tänkte jag att jag ju ändå måste prova att bromsa igen. PANG! Samma sak, det small och dundrade alldeles förskräckligt. Livrädd! Smög fram resten av vägen, gråtfärdig, såg tusenlapparna fladdra förbi, om jag nu skulle överleva detta och bilen måste repareras. Vågade knappt röra bromsen utan släppte istället gasen 500 meter från den korsning där jag skulle in... Min medtrafikanter fick vackert finna sig i att ligga bakom mig i 20 km/h. När jag slutligen svängde in på parkeringen vid skolan var jag helt slut men samtidigt lycklig. Jag hade överlevt! Gick ett varv runt bilen för att se om jag kunde se något. Jag kan inget om bilar, litar helt och fullt på maken då men han jobbar ju i annan stad. Tänkte att om jag nu tappat halva bakdelen av bilen borde jag ju kunna se det och ha något att säga när jag skulle förklara för honom vad som hänt och varför jag inte kunde köra hem på eftermiddagen.

Jag kör ju liten Ford KA. Där sitter baksätet i bagaget, det finns bara ett 4-5 dm stort utrymme mellan bakluckan och baksätet. Eftersom inga lösa, trasiga delar syntes utifrån öppnade jag bagageluckan för att se om något gått sönder inifrån, kanske var det hål därifrån ner mot gatan? Jag öppnar alltså bakluckan och där... Ja, där fanns inte det jag hade väntat mig, inget hål, inga trasiga delar. Där låg däremot denna termos! Om jag är en språkmänniska så är maken det inte! Det där var ingen termos, det där var en enorm 5-liters ”plåtflaska” liknande en gasoltub som man har till husvagnar! Hur han ens kunde komma på tanken att kalla det termos övergår min förmåga att förstå... Hur som helst, den hade alltså tippat omkull där bak i det lilla utrymmet som ändå finns och rullade mellan bilväggarna i plåt. Inte undra på att det small och inte undra på att jag var panikslagen!

Nåväl, några tusenlappar kostade det tack och lov inte och veckan efter - i torsdags närmare bestämt - körde jag med denna ”termos” ned till AGA-gas och försökte se ut som om jag handlade mat på Ica. ”Jag ska be att få köpa 3 liter flytande kväve!” Jag tror jag lyckades lura killen som sålde den, jag tror inte att han märkte hur malplacerad jag kände mig. Eller också förstod han precis! Det rök som den värsta skräckscen när han pumpade den -70° kalla vätskan över i min termos/tub/flaska. Hann med att ”bränna” mig på locket som inte är helt tätt när jag skulle binda fast den bak i bilen. Makens ord från morgonen ringde i öronen; ”OM termosen tippar måste du ut ur bilen, annars kvävs du...” Helt fel sak att säga till mig som redan är rädd för saker jag inte behärskar. Killen på AGA-gas säger precis innan jag kör iväg; ”Ha fläkten på så du får in ny luft i kupén!”

Språkmänniska må jag vara men 1+1 kan jag räkna ut och i detta läge blir det minst 3! Jag körde fläkten på 4:an, jag hade rutan öppen och hade i stort sett huvudet utanför medan jag körde den kilometer som skiljer AGA-gas från min skola. Trots det kvävdes jag nästan. Jo, det är säkert! Kvävdes av mina egna hjärnspöken. Stålbandet som snörde åt runt lungorna kände jag precis igen från när mitt hjärta sade upp sig och jag höll på att kvävas av vätska i lungor och hjärtsäck för snart 6 år sedan. Jag om nån vet väl hur det känns att kvävas! Som tur var träffade jag på en av mina kära kollegor när jag kom tillbaka till skolan och han lyssnade tålmodigt på min historia. Innan jag var klar skrattade vi så tårarna rann båda två. Vad galet hysterisk jag kan bli när rädslan griper tag i mig... Den här termosen/tuben/flaskan har bara varit skräck från början till slut för mig!

Nåväl, jag kom hem utan att kvävas, tro det eller ej. Veterinären kom och maken skötte alltsamman ute med honom. Nu är björnungen triangelmärkt och alla papper är inskickade till försäkringsbolaget. Tusenlappar borde komma flygande till oss om några dagar istället för från oss, som jag trodde för drygt en vecka sedan... Men det viktigaste är att björnungen ser glad ut, han leker och springer - stelt och stöppligt men han springer - tillsamman med de andra i hagen.

Och termosen - den är tillbakalämnad till veterinären! Slutet gott, allting gott!

2006-03-20

Överviktig energi?

Abstinensen river och sliter i mig. Så här känner jag sällan, även efter mina värsta återfallsperioder. Varför det är så jobbigt just den här gången vet jag inte. Jag vet ”bara” att jag måste igenom det. Jag har alltså återigen haft ett rejält återfall. Ätit som om varje sockermättad tugga vore min sista. Tryckt i mig godis i bilen på väg hem från jobbet. Ätit godis i mängder varje kväll i över en veckas tid. Jag hatar när det blir så här! Jag hatar när jag gör så här mot mig själv. Varför?

Jag har tänkt mycket på varför det blir så svårt när jag närmar mig ”målet”. Jag kommer under 70 kg, som är den övre gränsen, och genast kommer hjärnspökena. ”Jag ska bara...” ”Jag får...” ”Varför ska jag...” När man läser om överviktiga personer som inte tar sig i mål kan man ofta hitta att de (jag?) inte tillåter sig att lyckas. Att man (jag?) har en negativ självbild som ställer till det, som hindrar en från att lyckas. Det borde ju vara enkelt, det är ju ”bara” att låta bli. Men det är inte enkelt...

I Feng Shui-boken jag skrev om igår kretsar allt runt energi. När jag läser tillbaka i min blogg upptäcker jag att många, många inlägg handlar just om detta ord. Jag har inte varit medveten om att jag så ofta använder det ordet, att mitt ”må-bra” kretsar kring hur jag upplever energin. Är det en slump att jag så totalt fastnade i denna bok? Är energin det som slutligen kan ge mig svar på även detta med mitt rubbade sockerförhållande? En mening i boken sitter kvar, redan inristad i hjärnbalken; ”Jag (författaren själv alltså) har aldrig mött en överviktig person som har tomt i sitt hem.” Inte jag heller, av de jag kan komma på att jag har sett. Inklusive mitt eget. Jag har alltid, alltid haft rörigt omkring mig. I mitt rum som barn, i min lilla 1:a som tonåring, i mitt studentrum och senare även i vår studentlägenhet och i de två hus vi bott i, maken och jag.

Jag känner så tydligt i kroppen att jag mår bra av den rensning vi ägnat åt oss åt. Kan det vara så, vågar jag tro att det även kan hjälpa mig att få ordning på sockermonstret? Jag har på intet sätt gett upp. Jag ska vara smal till sommaren, de har retliga 5-6 kilona ska vara borta då. Men vågar jag tro att energin kan vara det som gör resan lite lättare? Det må vara hur det vill med det – tro kan försätta berg och just nu tänker jag tro på detta! Jag behöver både energi, tro och den där ilskan jag tidigare greppat för att få abstinensen under kontroll. Den river och sliter ikväll...

2006-03-19

Olika sorters böcker

Under läsåret har jag gått en kurs tillsammans med några kollegor som går ut på att läsa ungdomslitteratur. Det har varit en fröjd att fördjupa sig med tanke på mitt yrke som svensklärare. Det har varit upplyftande att märka hur mycket lättare det är att entusiasmera tonåringar att läsa böcker jag själv läst och tyckt om. Det har också varit en upptäckt hur fantastiskt många duktiga ungdomförfattare vi har, många av dem bara ungdomar själva. ”Det bådar gott för framtiden...” *ekar det i mina öron*

En lista på de ungdomsböcker jag läst och kan rekommendera: (jag bryr mig inte om några länkar, den som är intresserad hittar dem alla lätt på bokus eller adlibris...)

I taket lyser stjärnora handlar om 13-åriga Jenna som oroar sig för allt en 13-åring oroar sig för men som dessutom lever med sin svårt cancersjuka mamma. ”Mamma, om du dör då tar jag livet av mig” börjar boken. Man vet redan då att mamman kommer att dö.

Kyrkdjävulen handlar om 13-årige Matti som bor i Pajala. Hans familj visar sig ruva på en stor och hemsk hemlighet där små grönslemmiga djävlar spelar en central roll. ”Skräckel” kallar Lena Kjersén Edman den, man bör inte läsa direkt efter middagen om man är kräsmagad...

Shoo bre handlar om Elias och Oscar som bor i en invandrartät förort. Deras tonårsbekymmer med omöjlig, till och med förbjuden, kärlek i centrum men även kriminalitet och dödslängtan finns med. Om inte annat ett levande förortsspråkslexikon.

Sandor/slash/Ida handlar om två helt omaka tonåringar. Sandor som dansar balett, mest för att hans mamma vill det, som är lite utanför och udda. Ida som lärt sig använda sin kropp och sitt utseende för att få uppmärksamhet. Hemma hos Ida finns också en mamma, djupt deprimerad. Sandor och Ida möts på en chat och upptäcker trots att de är så olika att de också är väldigt lika varandra.

En liten kärlekssång, Storbritannien under 2:a världskriget. Två systrar skickas iväg och där de ska bo råkar de bli ensamma. Storasyster vacker och uppvaktad, lillasyster avundsjuk. Lillasyster hittar brev i ett stängt rum i huset som handlar om en kärlekshistoria. Samtidigt upplever hon något liknande i bokhandeln där hon tillbringar mer och mer tid.

Blåögd är Johan, isblå ögon för det mesta men ibland med en varm touch tycker Anna. Han är tuff, en ledartyp, och är intresserad av henne! Snabbt går det, för snabbt. Hon mister sin oskuld, han slår ner en svartskalle som råkat komma i vägen efter ett bråk med en italiensk pizzaägare. Anna skvallrar och livet blir sig aldrig mer likt...

Saknad: Jennie 3 år I en matsal i USA sitter en tonåring och läser förstrött om ett barn som försvann för 12-13 år sedan. Något får henne att titta närmare på bilden, hon får en konstig känsla. Hon känner igen flickan, hon känner igen klänningen - det är hon! Jakten på sanningen är inte alltid så enkel, är det sanning hon får reda på? Vad händer sen...?


Det är de jag just nu kommer ihåg att jag har läst. Läsvärda alla för ungdomar från 14 år och upp till vuxen ålder. Det har inte varit ”jobb” att läsa dem, jag hade gärna valt dem ändå.

Men nu har jag fastnat i en annan sorts bok än dessa ungdomsböcker. Jag har tidigare i bloggen skrivit om hur jag rensat ut i olika delar av huset. Hur köksskåpen fick sig en duvning, hela hallen på övervåningen, dataskåp och köpmansdisk. Maken har sedan rensat våra nattduksbord och vi har pratat om skrubbarna/krypvindarna på övervåningen. I samma veva som jag beställde några ungdomsböcker från bokus fick jag också på bokrean där på nätet ögonen på Rensa i röran med Feng Shui det enkla sättet att skapa ordning och harmoni i ditt hem. Den kostade under 50-lappen och eftersom jag ändå var i rensartagen tänkte jag att det kunde vara intressant att se vad som stod i den.

Jag är lätt skeptisk till för mig nya företeelser och detta är en sådan. Jag var alltså lite avvaktande när jag började läsa. Det fanns något sorts rutnät där man kan dela in huset, ett rum eller hela trädgården. Döm om min förvåning när det jag irriterat mig mest på, att vi trots att vi båda arbetar och har hyfsade löner ändå nästan alltid känner det som att vi inte har några pengar, visar sig vara vårt rörigaste område. I huset. I varje enskilt rum. I trädgården. Slump eller inte, jag tänker inte chansa - jag ska rensa dessa ställen! Det vi gjort ikväll är att rensa ur badrummet (två hela kassar med krämer, smink, parfym etc som inte står och tar plats längre) och bokhyllan. ”Man kan inte slänga böcker, man vill inte slänga böcker, man får inte slänga böcker” kontrar en vän genast. Jag hade sagt samma sak för en vecka sedan, men nu både kan och vill och får jag! Böcker står för kunskap men om man inte rensar ut kommer ingen ny in; ungefär så uppfattade jag boken. Återigen, sanning eller lögn spelar ingen roll. Jag har irriterat mig mycket på att jag inte får plats med nya böcker i mina bokhyllor utan de har istället blivit liggande på spridda ställen i huset. Nu är jag nöjd med kvällens utrensning, bokhyllan gapar härligt tom på många platser efter ny kunskap samtidigt som alla böcker jag köpt det senaste året har fått plats där.

I källaren har man enligt boken sitt förflutna. Efter lite högläsning för maken kom han själv att tänka på en riktig skräphög han dels har i källaren, men som också ligger i relationsrutan. Vi har ingen kontakt med makens bror och pappa. Jag är inte så naiv att jag tror att det kommer att ändras pga att han rensar sin stora skräphög i källaren, men om han kan känna att han städar ut lite av detta gamla infekterade samtidigt som han blir nöjd med att det blir ordning i källaren - det skadar ju ingen, det blir snarare en ”win win situation”.

Tur att jag är ledig imorgon så jag både hinner läsa ut boken och också kan röja vidare!

2006-03-16

Skolmatsal vc skolbibliotek – ett förtydligande

Efter Modernas kommentar angående skolmaten i mitt inlägg här nere; ”Lena Kjersén Edman; osorterat”, så känner jag att jag vill förtydliga. Jag skrev där att Lena Kjersén tyckte att man kunde strunta i skolmatsalen och istället fokusera på skolbiblioteket och att jag höll med. Det gör jag men formuleringen blev inte så bra...

Självklart är det viktigt vad som serveras i skolmatsalen, hur det serveras och att barnen får äta under lugna och trevliga former! Jag vet att det inte ser ut så idag. Men det jag nog mest tänkte på var att många klagar på maten i skolan på grund av att man ”ska” klaga på skolmaten. Om jag tittar på skolan där jag själv arbetar så, visst, det är inga kulinariska mästerverk, men det är heller inget större fel på maten. Större och mer varierat salladsbord, ja, jag håller med. Två maträtter att välja på, även den åsikten tycker jag ska drivas. Men att man inte kan äta i matsalen för att maten är så dålig, som lite för många av våra elever (inklusive deras föräldrar) hävdar, det köper jag inte!

Om dessa elever och deras föräldrar istället drev frågan om vad som ”serveras” i biblioteket, vilken skillnad de kunde göra. Den kraften skulle vara rätt riktad, föräldrar kan påverka - inget snack om saken!

Så för förtydligandets skull vill jag istället för att hävda att jag struntar i matsalen för bibliotekets räkning, istället låta båda väga lika tungt. Bra, hälsosam mat i magen och sedan en god bok som grädde på moset - där kan vi forma framtidens vuxna!

2006-03-15

Friskus och svettus

Vem eller vad i all världen är det? Jo, min pappa! Han har varit och kontrollerat sitt hjärta idag och fått positiva svar. Han är inte alls sämre än för 5 år sedan utan snarare bättre. Läkaren ifrågasatte till och med varför han alls åt den ena medicinen - den som dessutom ger honom de värsta biverkningarna.

”Hälsa från Friskus och Svettus också!” hörde jag honom säga i bakgrunden när jag pratade med mamma. Jag blir så glad!

Lena Kjersén Edman; osorterat

Igår upplevde jag en föreläsning av Lena Kjersén Edman. Ja, jag upplevde den, jag inte bara hörde den. Alla läskunniga eller snart-läskunniga borde få uppleva henne! Hon är ”bibliotekarie, litteraturvetare och läsfrämjare... Hon skriver också ofta och engagerat om barn- och ungdomslitteratur i tidningar och tidskrifter.”

Som bibliotekarie kommer det ofta tonårskillar till henne, som i årskurs 1 på gymnasiet ska läsa en klassiker. Trötta steg, hopsjunken kropp och intetsägande blick. ”Har du nån tunn…?” Hon brukar då ge dem ”Sagan om den lilla, lilla gumman” för som hon säger; ”Varför ska en klassiker vara tjock? Det finns alldeles för mycket tjocka böcker i världen, ordbajs!” I den boken finns hur mycket som helst att upptäcka för den 17-årige tonårskillen, om han låter bibliotekarien få lite kontakt med honom. (Och visst, bibliotekarien måste ju vara Lena eller som Lena och hon finns nog inte i så många kopior... men ändå.) Där i boken finns förra sekelskiftet, där finns filmens början, där finns konst, där finns hur man bygger spänning i en berättelse. Där finns en känd svensk författare tillika konstnär. Tonåringen tror förstås att hon skojar när hon ger honom den boken, men på allvar menar hon att den ger honom mer än många andra sk klassiker. Många (lärare) säger förresten att dessa tonårskillar har "dåligt språk", de har "litet ordförråd". Inte enligt Lena - de har ett annat ordförråd!

Läsmötet med dessa killar har oroat mig som lärare en hel del genom åren. Jag har varit av den bestämda åsikten att jag inte tycker om Fantasy. Jag levde i ”Kyrkdjävulen” av Mikael Niemi när jag läste den. Det är en fantasy-bok... Jag kanske måste omvärdera? Förresten är Fantasy bara ett annat namn på sagor. För det är vad det är. Tycker jag om poesi? Nej, eller förresten (efter 5 min med Lena) kanske... RAP då, mer allmänt, gillas det av "oss" svensklärare? Inte mycket. Men vad betyder det egentligen? Jo; "Rythm And Poetry"" Det tindrar helt plötsligt till i många svensklärares ögon.

Vi fick litteraturlistor av henne också. En för högstadiet och en för gymnasiet, indelade i olika grupper av böcker. Det mest intressanta är att på båda finns gruppen klassiker, vilket i sig inte är det intressanta utan snarare vilka böcker man hittar där. Några exempel:
”Flickan med svavelstickorna” (HC Andersen)
”Nussekudden” (Jaensson)
”Vem ska trösta Knyttet?” (Tove Jansson)
”Sagan om den lilla farbrorn” (Barbro Lindgren)
”Pricken” (Rey)

Sen fanns där förstås flera av de mer väntade. Men Lena är av den bestämda uppfattningen att det är en demokratisk rättighet att känna till dessa. Har man inte fått ta del av dem tidigare, så måste det rättas till!

När hennes egna barn gick i skolan var hon hjärtligt trött och irriterad på två saker.
1) Det eviga tjatet om skolresor och insamlingar och sockerkaksbakande och -köpande (inte hennes grej).
2) Det eviga tjatet och klagandet på matsalen.
Jag förstod först inte vad hon menade men när hon förklarade planterade hon helt klart ett frö i mig som mamma, med tanke på dotterns kommande skolgång. Det klagas och diskuteras och engageras i skolmaten. ”Det är ju bara mat, det kommer ut som bajs! Hur många av er har varit in i skolbiblioteket? frågade hon på ett föräldramöte där hon var med som mamma. Det som kommer in i barnen när de läser stannar hela livet!” Jag bestämde mig där och då att kämpa för skolbiblioteket och inte bry mig lika mycket om skolmaten - fokus på sådant som stannar!

Hon har skrivit egna böcker. Några exempel:
Författare som stör och berör
Rebellsjälar
Systrar
(som skrevs efter att Sveriges 20 genom tidernas bästa författare röstats fram. 18-2 till männen... Lena blev arg och skrev en bok om alla kvinnliga författare istället.)
Fler systrar (en fortsättning med mest moderna kvinnliga författare)

Om ni inte har förmånen att få uppleva henne som jag gjorde, kan det förhoppningsvis ge lite av känslan att läsa något hon skrivit. It is worth a try!

2006-03-14

Att välja till någon/något...

...kan betyda att man samtidigt väljer bort någon/något. Det är svårt, men ibland nödvändigt.

Igår fyllde jag år! Trettiosju stycken. Inte mycket att fira längre men varför inte ta det som en anledning till kalas? Det kan man ju inte ha för många av! Dottern och jag fixade och donade hela förmiddagen. Hon valde ut fin klänning och ville ha läppstift. Vi bakade och garnerade tårta ihop. Det blev en med sockerkaksbotten fylld med grädde och mosade hallon med lite florsocker i ett lager och citronkräm gjord på äggula, socker, citron och smör med krossade maränger ovanpå i det andra. Rosafärgad marsipan upptill med lila spritsad grädde på kanterna. Tyvärr glömde jag bort att fota den sockersöta, hjärtformade saken skapad helt efter dotterns önskemål.

Det var oerhört trevligt och lyckat alltsammans, med gäster, tillika vänner, från jobbet. Släkt och vänner utanför jobbet var ut och firade mig i söndags - det var förvisso också trevligt men det är inte själva ”trevligheten” det här ska handla om. ”Problemet”, om det nu är ett sådant, är att vi är så många trevliga människor på jobbet numera att det är omöjligt att bjuda hem alla samtidigt, åtminstone på vintern när man måste sitta inomhus. Det har givit mig lite huvudbry och magvärk på sistone när jag har funderat på att bjuda hem ”jobbet”. Jag skulle önska att jag hade plats med alla men när jag inte har det - hur ska jag välja? Igår valde jag lite annorlunda mot hur jag tidigare har tänkt och det känns både läskigt (jag är själv maniskt rädd för att bli ”bortvald” och nu valde jag ju bort några...) och härligt att tänka nytt.

Det var en positiv och härlig eftermiddag. Först lekte dottern med de barn till arbetskompisarna som var med. De träffas inte jätteofta, men de känner ändå varandra så väl nu att de kommer igång och leker direkt. Det var sol och härlig blå himmel ute. Jag som på grund av min förkylning har häckat inne hela helgen njöt nog extra tror jag. Sen fika inne och övriga jobbarkompisar dök upp eftersom. Glada skratt, avslappnad stämning och riktigt goda vänner. Vilket härligt jobbgäng jag har omkring mig ändå! Det är de som gör jobbet. De är de som gör att jag klarar av ”skitrektorn”. De, och alla härliga tonåringar!

Mental note: Jag har inte gjort något fel, jag har inte med vilje sårat någon. Jag har valt de jag umgås och pratar mest med och haft en härlig eftermiddag i goda vänners lag. Njut av det. Ha inte dåligt samvete. Ok? Ok?! Ok!

2006-03-12

Ser jag dubbelt?

Dottern fick rå om sin faster utan konkurrens av sin i och för sig omtyckta lilla kusin, men som ändå tar så mycket tid av faster nu sedan hon blev mamma. Hon var här och hälsade på utan både kusinen/sitt barn och sin sambo. För säkerhets skull satt dottern i hennes knä mest hela tiden och verkligen sög i sig av både tid och uppmärksamhet. Vi har alltid sagt att dottern är en kopia av sin faster i utseende, rörelsemönster och gester. Små nätta händer - något bara de två har, fötter som pekar inåt när de går - även bara hos de två, rakt och ganska tungt hår som faller ner över ögonen- dottern och faster är ensamma, vi andra har tunt, flygigt hår... Samma sätt att gestikulera, samma sätt att kisa med ögonen när de skojar. Det finns många exempel, här är ett bildbevis dessutom! Jag trodde jag såg dubbelt när den här bilden fastnade på min näthinna. Samma hand i två olika storlekar!

2006-03-10

Det är synd om mig! Eller...?

Tre dagar har jag varit förkyld och nu räcker det!! Vad bortskämd jag är med att inte vara sjuk så här. Tröttheten som jag ofta slåss med finns liksom där som en del av mig numera och den har jag lärt känna och kan hantera. Men detta... Att behöva stå stilla en halv minut när jag reser mig ur soffan för att liksom få med mig huvudet, få stopp på snurret och få fast huvudvärken så att jag kan röra mig utan att huvudet spricker. Att inte vilja äta annat än kakor och godis (vilket osökt leder in mig på den perfekta metoden att inte kunna äta en massa dumheter - vi har slut på smör och margarin! Det har inte funnits i någon form här hemma sen början på veckan och hur sugen jag än är på både det ena och det andra, från kladdiga chokladkakor till äppelpaj med vanlijvisp, så går det inte att baka utan fettet. Ett tips till andra kanske?) Att ha ont i ryggen efter alla timmar i soffan. Att ha en storlek för liten på huvudskålen utan möjlighet att byta ut den...

Ja, ni ser ju hur synd det är om mig! Eller...?

Nej, inte särskilt egentligen. Jag har en man som pysslar om mig efter konstens alla regler, jag har en dotter som stryker mig över pannan och frågar om det känns bättre. Som så gärna vill att jag ska titta när hon håller i sina marsvin, men som förnumstigt talar om att jag kan få ligga på soffan och titta. Jag kan vara hemma från jobbet och få pengar, även om det förstås svider med karensdag och 80% av lönen, så står jag ändå inte och faller med de kronor det handlar om. Även om jag tror att jag är oumbärlig på jobbet så vet jag ju att det varken gör från eller till om jag är borta 2-3 dagar.

Så egentligen är det inte så synd om mig, det gäller bara att titta på det med rätt inställning. (...fast jag sticker ju inte under stol med att det räcker, räcker, räcker nu - nu vill jag bli frisk!)

2006-03-08

Äkta kärlek

Dottern var hemma från dagis igår pga röda utslag som vi behövde kontrollera innan det kändes ok att hon vistades bland andra barn. Förutom utslagen är hon pigg som en mört och vi fick dagisklartecken av läkaren, så idag var hon tillbaka. Jag kom dit vid 14-tiden men såg henne ingenstans. ”Fröken” sa att hon nog var inne i lilla rummet med S (den stora, stora kärleken). Fröken passade också på att berätta att S hade haft kalas på dagis dagen innan (när dottern alltså inte var där), för att fira den 6:e födelsedagen. Hela 22 barn på plats, han blev firad efter konstens alla regler. När hans pappa hämtade honom på eftermiddagen frågade han om det hade varit många barn där. S svar:
- Nej, NN var inte här!”

Om inte det är kärlek, vad är det då?

2006-03-07

Fyra års hårt arbete...

...med lång tillbakablick till varför det blev som det blev.

(Det här inlägget är nästan löjligt långt. Anledning? Min historia från tjock till normalviktig är så lång och alla bitarna är viktiga.)

Idag är det på dagen fyra år sedan jag stegade iväg till viktväktarna. Arg, riktigt urförbannad för att prata klarspråk. Det är också fyra år sedan jag tog befälet över min övervikt.

Jag har varit mer eller mindre överviktig nästan hela mitt liv. Som barn var kombinationen av stillasittande och redan då sötsökande det som grundlade alltsammans. Jag lägger ingen skuld på mina föräldrar, de är utemänniskor som tidigt slet sitt hår över den bekväma lillasystern som gick sina egna vägar. Som hellre satt och pysslade med what ever än att vara ute och härja i snön, som hellre låg i sängen och läste en bok än var ute i solskenet. Som blev tvingad att följa med på cykelturer, som milt men bestämt tvingades att vara ute varje dag, som blivit skjutsad till diverse träningar mycket motvilligt, eftersom de förståndiga föräldrarna förstod att hon behövde tvingas till rörelse - uppmuntras räckte inte till. Vi hade heller inte fikabröd hemma, inte läsk eller godis. Jag är uppvuxen med lördagsgodis och läsk till fest. Kakor och bullar bakade mamma till jul, nån sockerkaka däremellan. I matväg fanns inte halvfabrikat, vi åt kött och fisk, nästan alltid kokt potatis och pasta någon gång ibland.

Sedan fanns naturligtvis inte den näringskunskap som så många besitter idag, (även om kampen att leva utifrån den kunskapen är en annan sida av myntet) så att jag drack choklad (gjord på kakao och strösocker, o’boy har vi heller aldrig haft) och åt rostat bröd med marmelad och ost till frukost var kanske inte så lyckat. Att jag drack saft kokad på de bär som plockades på hösten, var kanske heller inte så lyckat. Men att jag blev tjock, nej - det är inte mammas och pappas fel!

Jag skulle tro att jag hade missbruket i mig tidigt. Jag minns inget stopp, så länge jag kan minnas har jag ätit sötsaker tills jag blivit illamående om jag haft chansen. Jag köpte godis i smyg så fort jag kom åt, redan på mellanstadiet smet vi från skolan min kompis och jag och köpte på kiosken. När jag kom till högstadiet smugglade jag med pengar som jag dessutom tagit ur fickorna på de ytterplagg som hängde i hallen - en sorts snatteri med andra ord - och handlade dricka eller glass i stort sett varje dag i kafeterian. Jag flyttade hemifrån när jag började gymnasiet och hade då ingen annan än jag själv som bestämde vad jag åt. O’boy och rostat bröd till frukost, skollunch (tack och lov), mackor, godis och kakor hemma på kvällarna. Jag hade matlådor också minns jag, som mamma skickade med mig när jag var hem på helgerna, men jag åt mycket sötsaker.

Den mentala delen då? Retad blev jag i mellanstadiet och högstadiet. Jag minns smärtan i varje cell i kroppen, i v-a-r-j-e cell.

Något ska plockas ned från en hög hylla i klassrummet. M med stort M säger skrattande att Ina når om hon ligger ner för hon är ju bredare än hon är hög... Skrattet som följer som jag stämmer in i medan något går sönder på insidan. Han av alla.

Jag försökte banta men hade inte kunskapen. Tröståt eftersom jag var så misslyckad och tjock. Samtidigt spirade en ilska i mig att jag väl hade rätt att se ut så, jag var väl lika mycket värd ändå, jag var väl fin på mitt sätt. Stark har jag varit på mitt eget sätt, alltid. Samtidigt som jag har varit svag.

Intresse för killar hade jag förstås, förälskad var jag hela tiden. Barnslig om jag jämför med dagens tonåringar, men hjärtskärande förälskad. Att ingen visade intresse tillbaka skyllde jag på att jag var tjock. Helt enkelt.

Den första kyssen. En natt utanför huset där jag bodde på språkresan sommaren efter 8:an. Han hette Sean, var 17 år och såg rätt anskrämlig ut. Kompisen (som läser här!) stod lite längre ner på gatan med Pete, han var åtminstone snygg och dessutom 18 år. Att Sean såg anskrämlig ut spelade mindre roll, han kysste mig! Jag skrev i dagboken: ”Äntligen, 15 år men inte okysst längre!” Jag försökte senare på hösten förklara för en annan kompis att själva kyssen var en sak, att inte behöva vara okysst längre, men att han också hade stärkt mig i att det fanns någon som ville kyssa mig. Tjocka mig. Hon förstod nog inte mycket vad det handlade om, men jag hade redan då satt ord på dessa känslor inför mig själv.

Den andra kyssen. En grekisk yngling på Kreta sommaren därpå. Han var snygg, ojoj så snygg han var! Nu kunde jag lägga till meritlistan att inte var jag bara kysst, jag hade dessutom blivit det av en kille som var bland det snyggaste jag hade sett! Kompisen, en annan än hon i England, satt en bit ifrån med en annan grekiskt yngling - inte hälften så snygg som min. Michaelis hade ingen aning om hur viktig den sena kvällen där på den kretensiska stranden var för mig. (och mamma - du behöver inte sätta kaffet i vrångstrupen, jag var inte mogen för annat än oskyldiga kyssar)

Efter studenten åkte jag till USA som au-pair i ett halvår och kom tillbaka tjockare än någonsin. Kanske vägde jag 76-78 kg då. Jag har ju alltså aldrig som tonåring varit väldigt överviktig, men mullig på gränsen till rund. Från den här tiden känns det annorlunda, det är vuxna känslor och tankar på ett annat sätt än tidigare, jämförbara med dem jag har nu. Jag fortsatte att tänka på min vikt men utan kunskap eller riktig motivation att verkligen göra något åt det. Mamma försökte få mig att gå till viktväktarna. Aldrig, aldrig! Det skulle ju vara samma som att erkänna utåt att jag visste att jag var tjock. Det klarade jag inte. Ville inte, var rädd.

Flyttade till Umeå hösten 1990 och ett par månader senare hade jag träffat den som skulle bli maken. I första förälskelsen gick jag nog ner lite men sedan fastnade jag som så många andra i sambofällan, och kilo lades till kilo. Jag sprängde 80 kilo, jag sprängde 90 kilo och innan de 4,5 åren i Umeå var till ända sprängde jag även 100-kilosgränsen. Hemska, hemska gräns...

Där stannade jag. Jag slutade väga mig när vågen visade hemska 103 kilo och jag gissar att jag pendlade mellan 98 och 105 kilo under några år. Samma år som vi kämpade för att få barn. Utan resultat. Jag började arbeta på högstadiet och fick en kollega som även hon var överviktig, ungefär som jag. Med henne började jag prata, hon var den första någonsin förutom mamma och maken. Med henne kunde jag erkänna att jag var T-J-O-C-K. Hon hade en helt annan syn på det, avslappnad, och med henne kunde jag skoja om eländet. För eländigt var det... Jag har mått dåligt, alltid, alltid dåligt, av att vara tjock.

Hösten 1999 gick jag ner 8-10 kilo. Efter drygt ett år av djup kris mellan maken och mig var jag nyförälskad och glömde förmodligen bort att äta. I december var jag gravid - efter 6 års kamp var jag helt plötsligt gravid utan att vi ens tänkt på det! Sedan följde en graviditet jag inte önskar min värsta ovän. Jag kräktes hela vägen, alla sju månaderna jag hann med att ha dottern i magen. På MVC skrevs jag in på 88 kg men jag ljög och vet att jag då vägde 92 kg. Kvällen innan hon föddes, efter 32 graviditetsveckor, vägde jag 83 kilo - med bebis i magen alltså. När hon var född vägde jag under 80 kilo och kände att jag ändå fått någon sorts lön för mödan jag haft under den skittuffa graviditeten. På mindre än ett år hade jag fått barn och gått ner 20 kg!

Nu smakade maten igen. Nu var jag återigen sugen på sötsaker. Nu var jag för sjuk för att få röra mig (i och för sig inget jag saknade...). Kilo lades till kilo och tresiffrigt närmade sig med stormsteg. Där satt jag, hade överlevt en graviditetsrelaterad hjärtsjukdom med nöd och näppe. Fortfarande hade jag nedsatt pumpkraft och förstorat hjärta. Hur intelligent var det då att bli tjock igen? Skulle jag dö ifrån min dotter bara för att jag inte kunde låta bli att äta sötsaker? Skulle hon behöva leva med vetskapen att jag överlevde hjärtsjukdomen men sedan ”valde” att äta ihjäl mig? Nej, nu fick det absolut vara nog, en gång för alla!

Jag läste på om viktväktarna, pratade med kollegan om mina planer och den 7 mars 2002, drygt 1,5 år efter dotterns födelse, stegade vi iväg till viktväktarna. Jag vägde in på modiga 96,1 kilo och har därifrån kämpat. I maj 2003 gick jag i mål på 68 kilo!

Det har varit tufft varje dag sedan dess. Sockermonstret är hela tiden berett att slå till. Jag har varit upp på 79 kg och nästan gett upp. Men när ilskan får fäste igen vet jag att jag klarar det, då vet jag att jag tar befälet över monstret. För vilket är alternativet? Jag vet också att när livet blir tufft omkring mig är det väldigt lätt att ta till ätandet. Det kommer jag att få kämpa med hela livet, jag har ett missbrukarbeteende i mitt förhållande till sötsaker, och det har jag slutligen accepterat. Det har varit tufft, det är tufft - men det är värt det!


Idag när det är på dagen fyra år sedan jag bestämde mig och började min viktresa tycker jag att det är skönt att titta på dessa bilder. De två till vänster är från starten (ca 95 kg), och de två till höger är från målgången (ca 70 kg). Där befinner jag mig idag också och jag är stolt! Drömmålet ligger 5-7 kilo bort, men där jag är nu är inom hälsosam gräns (under 25 i BMI) och jag är stolt!

2006-03-06

Dags att tänka jobb igen

Nu är sportlovet över men jag har varit hemma även idag. Så är mitt schema lagt när jag arbetar 75%, jag är alltså lektionsfri på måndagar. Känns bra att börja arbetsveckan med en ledig dag! Fem veckor kvar till påsk och i lärarkretsar brukar man säga att det som inte är gjort till påsk kan man nästan glömma. Det innebär alltså att jag har fem effektiva veckor kvar tillsammans med min klass. Sen har vi förstås en hel drös dagar kvar där vi ska försöka vara effektiva men där vi också ska njuta av den sista tiden tillsammans. Usch, jag saknar dem redan...

Samtidigt börjar funderingarna på nästa läsår ta form. Dags att ta emot en ny klass. Vilka små 6:or som nu förbereder sig för att börja högstadiet till hösten blir ”mina”? Hur många flickor, hur många pojkar? Vad har de med sig i sitt bagage? Vilka stabila individer kommer vi att ha som byggmaterial från början och vilka kommer att kräva mer jobb? Hur de ligger till kunskapsmässigt är faktiskt inte lika spännande som hur de fungerar i grupp. Vilken social kompetens de kommer med. Var man måste börja bygga gruppen. Den energi som finns i en grupp tonåringar är spännande, på gränsen till att inte gå att tygla. När man lyckas utan att släcka lågan, då bär gruppen sig själv, då sitter man mitt i alltsammans och fyller på sina egna energidepåer. Då, inte förr, kan man också på allvar förmedla ämneskunskap.

Min nuvarande klass har en mycket stark och positiv killgrupp. Den har varit stabil och trygg sedan år 7. På tjejsidan har det inte varit så, där har vi slitit hårt... Mycket intriger, rena dokusåpan mellan varven. Ett par tjejer som funnits mindre än ett läsår hos oss som sedan bytt till andra skolformer, eftersom vardagen utanför skolan varit för tuff. Otroligt mycket arbete för att få in dem i gruppen innan vi insåg att det inte gick, de behövde annan hjälp. Bland de tjejer som funnits hos oss hela tiden rena världskrigen mellan varven, med extra möten dem emellan, med extra föräldrakontakter och hela tiden hårt arbete för att visa respekt gentemot dem för att de ska känna trygghet mot oss. Mantrat ”Alla behöver inte vara kompisar men alla måste acceptera varandra”. Vissa har till och med blivit tillsagda att inte titta på varandra när det har varit som mest infekterat. Detta under år 7 och 8. Fortfarande pyr det under ytan, det är svårt att komma åt och ifrån (...finns inte det dessutom på de flesta arbetsplatser?). Men de sköter sina kort väl, båda ”lägren”, och går åt varsitt håll när det behövs. Båda ”lägren” har insett att ingen har något att vinna på tjafset. Jag tror de tar med sig god kunskap i sin livserfarenhetsryggsäck.

Jag saknar dem redan men börjar känna nyfikenhet på nästa grupp som ska bli den bästa!

2006-03-05

En önskan har gått i uppfyllelse

Före sportlovet önskade jag mig att vintern skulle hålla i sig så vi kunde ägna sportlovet åt det som det är ämnat till - vintersport. Vi har åkt längdåkningsskidor, vi har åkt slalom, skridskor och pulka. Jag kan inte annat än vara nöjd! Här har snöat nästan varje dag, rejält dessutom, och de flesta runt omkring börjar låta lite konstigt... det suckas och stönas och små önskningar om våren hör man också däremellan. Jag längtar också efter våren, det ska jag inte sticka under stol med, men jag har bestämt mig för att njuta av vintern medan den är här. Jag är ju norrlänning av födsel och med stolthet (nej, inte norrlänning, jag är född medelpading och uppvuxen ångermanlänning - lite mer exakt geografi än Norrland, tack!) så att längta efter våren före april känns oförskämt. Det är ju ljust och när solen visar sig känner man att strålarna värmer, än så länge räcker det som vårgaranti för mig. Men, nu är alltså sportlovet över och vintern kan känna sig nöjd och dra sig tillbaka närhelst den önskar...

Just idag önskar den inte, det visar den med all önskvärd tydlighet. Här är vit vägg utanför huset! Det har snöat i en massa dagar, jag har tappat räkningen. Grannen som sköter snöröjningen efter vår lilla grusväg har plogat och plogat. Tror inte vägförvaltningens pengar kommer att räcka till i vinter... Det blir första gången sedan vi flyttade hit för snart 10 år sedan som vi i så fall måste betala lite själva också. Något jag i och för sig gärna gör, grannen sköter vår väg med den äran! På tre dagar har det åtminstone kommit lika många decimeter, då överdriver jag inte. Detta i mars, den första vårmånaden enligt någon meteorolog jag såg på TV häromdagen. Inte undra på att mina svealändska grannar börjar tröttna. Och detta samtidigt som jag är så där äckligt positiv. Det stör säkert många!

Men jag ska rätta in mig i ledet, jag ska också börja önska mig vår nu. Min första önskan från veckan före sportlovet har gått i uppfyllelse. Den andra önskningen var att våren gärna fick komma instövlande med stora steg direkt efteråt. Vi får se om även den går mig till mötes!

Jag låter bli att titta ut på den vita väggen, jag sätter mig istället och smakar på dessa ord en stund:


TAKDROPP

SNÖDROPPE

TUSSILAGO

VITSIPPA

NÄSSELFJÄRIL


(...att jag samtidigt hör grannen komma på snöröjningstur nr 5 på två dagar, tja - det är smällar man får ta...)

2006-03-03

Barntid / barnfri tid

Båda behövs och båda ger energi.

Igår var vi iväg och åkte slalom, maken, dottern och jag, mormor, morfar, dotterns kusiner som är flicka 11 år och pojke 13 år. Tredje gången i dotterns liv, ifjol åkte vi två gånger, så detta var alltså premiär för i år. Oj, vad det var roligt! Och vad duktig hon är, dottern. Hon hittade tekniken att svänga och bromsa ganska omgående, så selen vi köpte förra vintern för att kunna bromsa henne, kunde vi mer och mer släppa henne ifrån. Stolt som en tupp och sjungande åkte hon gång på gång på gång. Det är något med slalom och sång - jag sjunger, min kusin sjunger (eller sjöng som barn i alla fall), exilmamman sjunger och även hennes dotter som är jämngammal med min. Gör någon annan?

Vi stod på skidorna vid 10.30, tog paus för lunch ca 40-45 minuter och lämnade backen strax före 16. ”Visst åker vi ända tills de stänger liftarna!?!” Nästan fem timmar på skidor alltså, och där vi var fanns ingen sittlift, så det var verkligen skidorna i nästan 5 timmar. Ena skenbenet blått på henne när vi kom tillbaka, men hörde vi någon klagan? Nej... Hon är en fröjd att vara ute tillsammans med och nu vill jag åka mera, mera, mera!

Fylld av energi efter den dagen, med andra ord.

Mormor och morfar stod för barnpassning ikväll så maken och jag gav oss iväg in till Västerås. Där stod klippning på schemat för honom, det var bara för länge sedan nu... Frisören kammade mittbena på honom och skrattade. Inte så gott betyg, va´?! Nåväl, sedan gick vi på bio, något vi tillsammans gjort en - EN - gång sedan dottern föddes för 5,5 år sedan. Det var premiär för ”Små mirakel och stora” i Västerås ikväll och vi köpte biljetter till den. Har ju ingen aning om vad som finns, vad som rekommenderas eller vad man ska akta sig för. Vi är de första i Västerås som sett den! Det var bara maken och jag i hela salongen! Det kändes helt galet... Fnissande funderade vi på vad vi kunde ställa till med där inne när ingen såg oss. Om det eventuellt finns någon motsvarighet till flygplanens 10000-metersklubb... men vi sträckte oss till att sprida ut oss med jackor och påsar på fyra stolar och lägga upp benen på ryggstödet framför. Det får ju vara någon måtta på hur crazy man vågar vara!

Filmen var verkligen... annorlunda. Inget jag egentligen skulle rekommendera någon att se samtidigt som det är lite kul att ha sett den. Förmodligen för att jag är så svältfödd på film, skulle nog tycka att det mesta i en biosalong är underhållande. Så ta inga rekommendationer åt något håll från mig, det är väl så mycket till tips jag kan komma med.

Efter bion gick vi på italiensk restaurang (och igen gick tankarna till ovan nämnda exilmamma). Det ångrar vi inte! Förrätt (ruccolasallad, rödlök, parmesan och olivolja med vitlöksbröd för mig, vitlöksfrästa champinjoner med vitlöksbröd för maken), varmrätt (pasta med salami och pasta med oxfilé som vi åt och bytte tallrikar med varandra) och varsin cappucino med lite tryffel till efterrätt. Ett glas gott rödvin för mig, som inte behövde köra hem. Fantastisk service med magnifik mat och mysigt att äta ute på tu man hand, något vi inte är bortskämda med.

Även denna kväll energifylld, alltså!

Skönt att sedan komma hem och pussa på sovande dotter, som mumlar ”God natt, jag älskar dig” till svar. Tack mormor och morfar för hjälpen!

2006-03-01

Stipendium

Har sökt ett stipendium för att, om jag mot förmodan skulle få det, kunna gå en kurs på Paulúns näringscenter. Man får inget besked utan pengarna sätts in på kontot någon gång under mars månad, efter fondens sammanträde. Nu är klockan 21.16 den 1 mars och jag har kontrollerat kontot inte mindre än fem gånger under dagen... Chansen är förstås liten, det är första gången jag sökt stipendium, men det är spännande! :o)

Njuter av livet

Idag tror jag att jag ska sitta på en stol i mitt kök med öppna köksluckor och titta in i de fina, välordnade och nyskurade skåpen. Det var alltså köket som var platsen för städivriga fingrar igår kväll. Det behövdes där också! Både maken och jag lever tydligen i någon sorts föreställning om att det som inte syns inte finns. När man då plockar fram det som inte syns och städar bort det blir känslan som kommer efter härlig. Det ska jag spara och plocka fram nästa gång det känns motigt att ta sig för. Men nu känns det inte motigt, ikväll är det köpmansdisken i matrummet och dataskåpet i gästrummet som får akta sig, vi rensar och skurar vidare! Fram till dess ska jag sitta på en stol och njuta av mina köksskåp, med paus för en liten skidtur förstås!