Jag orkar inte. Helt ärligt orkar jag inte!!
Har inte mer än hunnit hämta andan från förra helgens skitjobbiga händelse, så slås benen undan igen. Nu med slägghammare...
Det lugnande beskedet om pappa tidigare i höst var bedrägligt. Detta "det" i lungan som nästan var borta har tydligen fortsatt att hämma hans syreupptagning, för alla symptom kvarstår eller har till och med förvärrats. Ny röntgen för ett par veckor sedan och beskedet därifrån var riktigt skrattretande; "...har ej tillvuxit... vi ska fundera på hur vi ska gå vidare..." Vad skulle pappa göra under tiden? I de mörkaste stunderna känns det som om de väntar på att han ska "försvinna" - ja, att han ska dö... SHIT vad det tar emot att skriva så!!!!!
Sen ingenting, ingenting och ingenting. Men så idag - titta i kalendern, det är söndag! - ringer en sköterska från sjukhuset långtborta där han var i somras...
-Du ska läggas in i morgon.
I morgon!
Nu rivs alltallt upp igen. För pappa. För mamma. För alla oss andra runt omkring. Snöret runt halsen dras åt, det måste vara en snara jag fastnat i... Ett skollov står för dörren igen, ett lov där jag så förtvivlat väl behöver vila upp mig. Precis som i somras. Varför måste timingen vara så överjordiskt sämst hela tiden?! Samtidigt skäms jag över min reaktion. Jag ska stötta mamma och pappa, inte bryta ihop i en egen liten hög. Men det gör jag.
Shit, jag är så himla livrädd...
Jag älskar dig pappa, det vet du va´!?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Men vad ska de göra då? De kan ju inte bara lägga in honom för inläggandets skull utan måste ju ha tänkt sig någonting. Sa de inte det? Nu kanske han äntligen får klarhet i detta och någon behandling för det. Så han och alla ni andra kan koppla av.
Du ska se att det går bra!
Många kramar till dig.
Har själv en mamma som bollats mellan att de inte vet till operationer och till att de inte vet och till.....Men så tillslut visste de. Det var det bästa, att veta och sen i hennes fall kunna åtgärda! Hoppas det blir så även för din pappa att han nu får veta (äntligen) och kunna åtgärda...
Men stackars dig...tar det då aldrig slut på bekymmer. Man får väl hoppas att han får hjälp den här gången
Kram
Det är klart att han vet! Det vet vi båda, och det är en otrolig tröst att ha dig och din syster att ha kontakt med och få lämpa över en del av denna helvetiska oro.
Vi kommer snart.
Kramar
Skicka en kommentar