Utmanad!

Efter förra bloggen med en lista på 100 saker känns det bra att utmaningen från Moderna blott består av 5 punkter. Jag ska svara på fem saker som jag vill ska hända under 2007. Så här får det bli:

1. Saker och ting faller på plats på skolan igen så att jag får komma tillbaka till känslan att verkligen trivas på jobbet med mina elever.


2. Dottern löser läskoden, om inte till våren så i alla fall till hösten när hon börjar 1:an. Jag önskar så för hennes skull att hon inte ska behöva ha svårt med läsning och skrivning.


3. Att jag nästa jul kan titta tillbaka på ett år som normalviktig - till det finns inget alternativ, men att det inte ska vara samma kamp att hålla den. Att jag kanske lyckats hitta lite balans i mitt ätande.


4. Jag smäller i med en rejäl önskning - att jag fått stå i direktsändning i bingolotto och snurra på hjulet och kammat hem 3-5 miljoner kronor!


5. Fast mest av allt att alla mina nära och kära ska få vara friska och må bra. Bort, bort med de depressioner som några vänner kämpar med och inga andra läskigheter vill vi veta av heller!

Nu skickar jag utmaningen vidare till Grodis, till Malin och till Veronika. God fortsättning!

Min 100-lista

Efter att ha läst här hos Cliff Hanger klickade jag på "100-saker om mig-länken" och hamnade således här. Jag vet att det är ett tag sedan dessa 100-listor florerade, men jag fick aldrig ihop någon då. Men nu så!

Bättre sent än aldrig!
Sent ska syndaren vakna!
Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!
Fint folk kommer sent

Se - talesätten om hur bra det är att vara/komma sent är många, således måste det ju innebära att det är bra att vara sen! Räcker det som inledning till min lista? Här är den i alla fall:

1. Jag är mamma till världens goaste solstråle till dotter.
   
2. Att vänta henne var de värsta 7 månaderna i mitt liv, med tanke på hur jag mådde.
   
3. Jag skulle göra det igen utan att blinka!
   
4. När jag hade gått 32 veckor av graviditetens 40 packade mitt hjärta ihop och jag hamnade på hjärtintensiven i Uppsala.
   
5. Förlöstes med kejsarsnitt, och fick efter narkosen veta att barnet, som var en dotter, vägde 1,5 kg och mådde efter omständigheterna väl.
   
6. Jag har gått ner 40 kg i vikt och är numera normalviktig.
   
7. Jag är sedan dess fanatiskt intresserad av näringslära.
   
8. Jag har fler år som överviktig än normalviktig i mitt liv.
   
9. Anser mig som socker-alkoholist.
   
10. Skulle kunna gå genom eld för chokladpralinen ”NK-mint” som köps – inte helt oväntat – på NK i Stockholm.
    
11. Jag är lärare i år 7-9 i grundskolan…
    
12. …vilket innebär att jag gått i mammas fotspår…
    
13. … och fortfarande efter mer än 10 år i katedern har min klassföreståndare Torsten som förebild i mycket av vad jag gör som lärare
    
14. Jag har varit på Kreta… *räknar*… 12 gånger
    
15. Det går kanske att räkna ut att jag gärna gör saker jag redan provat
    
16. Jag tycker det är fruktansvärt otäckt att sitta innerst på bussen eller på tåg.
    
17. Alltså bokar jag alltid plats i gången när jag åker tåg
    
18. Jag träffade min man i en studentkorridor.
    
19. Han visade sig vara perfekt för mig! *älskar*
    
20. Jag var fruktansvärt rädd för att vara ensam hemma när jag var liten.
    
21. Jag var också helt enkelt livrädd för älgar bara jag var ute på gården. Det gick inte över förrän maken och jag flyttade ut hit och jag stött på älgar från hästryggen så många gånger att jag insett att jag inte ska dö när jag ser dem...
    
22. Jag hatar, verkligen hatar, cigarettrök.
    
23. Ändå har jag feströkt i 20-årsåldern…
    
24. Jag äger fyra islandshästar.
    
25. Jag tog körkort 3 veckor efter jag fyllde 18 år…
    
26. …men har hittills (när jag snart fyller 38 år) aldrig ägt en bil. Maken äger bilarna och jag hästarna – hästkraft som hästkraft liksom…
    
27. Jag har huslån och CSN-lån, försöker annars akta mig för skulder.
    
28. Jag väntar på ”Plötsligt händer det…” (men köper sällan trisslotter)
    
29. …och har 1000 planer och drömmar för vad jag i så fall skulle göra för pengarna.
    
30. Jag älskar stunden precis innan det roliga börjar.
    
31. Det betyder att fredageftermiddag, innan jag åker från jobbet men är färdig med alla arbetsuppgifter, är veckans bästa stund.
    
32. Det innebär också att veckan innan sommarlovet börjar är årets bästa.
    
33. Håller helt med om att sommaren är som vackrast ”mellan hägg och syren”.
    
34. Jag är otroligt åkrädd.
    
35. Men älskar att själv köra bil.
    
36. Jag kan skriva utan att titta på tangentbordet.
    
37. Klarar till och med av att samtidigt prata med maken (kanske inte de djupaste samtalen men ändå…)
    
38. Jag är Astrid Lindgrens största fan.
    
39. Jag känner igen mig i så många av hennes karaktärer och önskar jag hade känt henne personligen.
    
40. Min mamma är på vissa bilder lik Astrid Lindgren i sin ungdom.
    
41. Jag älskar att trycka i mig för mycket godis (undra varför jag blev tjock…)
    
42. Jag är stolt över min viktminskningsprestation!
    
43. Jag är samtidigt oerhört ödmjuk att just jag råkade ha styrkan att klara av det.
    
44. Och jag är 100% inställd på att aldrig - aldrig - bli tjock igen.
    
45. Det krävs hårt arbete och en massa djävlaranamma för att klara det – med det ska gå!! Det finns helt enkelt inget alternativ.
    
46. Jag avskyr strömming och annan fisk med små ben i.
    
47. Men älskar lax och inlagd sill.
    
48. Jag prenumererar på allt för många hälsotidningar.
    
49. Även en fototidning kommer regelbundet i min brevlåda.
    
50. Jag brevväxlade med väldigt många personer i min barn- och ungdom.
    
51. Jag har kontakt med vänner från både högstadie- och gymnasietiden fortfarande, och det är också några av mina närmaste vänner.
    
52. Jag saknar att maken och jag inte regelbundet umgås med andra par eller familjer...
    
53. …eller andra personer överhuvudtaget. De behöver inte vara varken par eller familjer. Någon som bor hyfsat nära som vill spela spel, äta middag, åka på lördagsutflykt eller något liknande. Många av vännerna bor med andra ord ganska långt borta - tyvärr!
    
54. Äntligen har jag kommit till hälften – vad ska resten handla om då???
    
55. Jag är gränslöst morgontrött, nästan sjukligt faktiskt.
    
56. Och därmed också väldigt kvällspigg – eller varför inte säga nattpigg!?
    
57. Jag drar gärna igång med projekt efter kl 22 på kvällarna.
    
58. Där är maken och jag inte kompatibla…
    
59. Jag älskar tapeten i vår hall, verkligen! Finare finns inte!
    
60. Önskar vi hade råd att bo på landet men ha övernattningslägenhet i stan. Nån som vill skänka en?
    
61. Har åkt slalom sedan jag var 5-6 år, men alltid varit farträdd.
    
62. Tävlade i 8-12-årsåldern, det gick ”sådär” (till skillnad från Fredrik Nyberg som tävlade samtidigt). Jag har en silvermedalj som bästa resultat – då var vi 2 st i min grupp!
    
63. Jag har varit i San Diego som au-pair.
    
64. Är av någon anledning rädd för Asien och kommer alltså inte att flyga lika långt österut, som det var västerut, till Kalifornien.
    
65. Är barnsligt förtjust i ”Lilla huset på prärien”.
    
66. Har en del av serien på DVD.
    
67. Och hela serien på videoband… över 20 st inspelade på long-play.
    
68. Jag är född i Medelpad och uppvuxen i Ångermanland.
    
69. Tycker de svenska landskapen tillhör allmänbildning, vilket maken fick erfara som inte kunde dem.
    
70. Skulle vilja bo i Norge och i Storbritannien någon gång under mitt liv.
    
71. Skulle också vilja kunna tala flytande norska, isländska, italienska och persiska, som är de vackraste/mest fascinerande språken jag vet.
    
72. Jag värnar för djurens rättigheter.
    
73. Men är absolut inte vegetarian.
    
74. En av de bästa böcker jag läst är ”Natten är min egen” av Marit Paulsén.
    
75. En annan mycket bra bok är ”Broarna i Madison County”. Den går inte ens att jämföra med filmen!!
    
76. Och ytterligare en bok som jag aldrig kommer att glömma är ”I taket lyser stjärnorna” som ju egentligen är en ungdomsbok, men som alla ändå borde läsa.
    
77. Jag skrattar ihjäl mig åt gammal hederlig ”stand up”. Favoriter är Babben, Ronny Eriksson, Thomas Eriksson, Lennie Norman och Claes Malmberg.
    
78. Min allra största idoldyrkan handlade om Gyllene Tider. Jag kunde det mesta om de fem halländska gossarna, som gjorde succé under 80-talet.
    
79. Även George Michael stod högt upp på favoritlistan, men något senare.
    
80. Har sett konserter med både Gyllene Tider och George Michael under 2000-talet. George så sent som i november.
    
81. Jag äger en PowerBook, alltså en Mac – och klagar därmed oavbrutet på PC’s begränsningar… (vi har sådana eländiga apparater på jobbet)
    
82. Vår ladugårdsbyggnad är större än de flesta villaträdgårdar.
    
83. Jag såg ett lodjur från vardagsrumsfönstret förra våren.
    
84. Vi ser vilda djur nästan dagligen från huset.
    
85. Men människor är det ovanligare med
    
86. Jag bor med andra ord långt ute på landet
    
87. Jag började dricka kaffe för 3 år sedan, avskydde det innan och kommer ihåg hur det smakade då – nu smakar det helt annorlunda och gott!
    
88. Har uselt lokalsinne men är å andra sidan rätt duktig på att läsa karta.
    
89. Är moster åt två.
    
90. Jag har 13 kusiner mellan 16 och 50 år på mammas sida. Tre halvkusiner tror jag på pappas sida som jag inte känner.
    
91. Jag och bästisen var dödligt förälskade i "Mikke" i 9B när vi gick i 7:an. Han var inte _riktigt_ lika imponerad...
    
92. Jag har hål i öronen men skulle aldrig pierca mig – det är fult och äckligt!
    
93. Jag vill heller inte tatuera mig men om jag skulle göra det skulle det vara dotterns fot- och handavtryck från när hon föddes, och den skulle sitta strax över hjärtat.
    
94. Stark symbolik eftersom hon är mitt hjärta, men också att mitt hjärta var anledningen till att hon föddes för tidigt och var så liten som avtrycket visar.
    
95. Jag är alltså inte lika säker på att jag inte ska tatuera mig som jag är säker på att inte pierca mig… lite häftigt vore det ändå…
    
96. Jag har 5 högskolepoäng i isländska, 2 poäng danska, 1 poäng norska och 1 poäng persiska!
    
97. Jag jobbade på att nå 200 högskolepoäng, men stannade på 185. Kanske tar jag 15 till någon gång…?
    
98. Medelhavet måste vara guds gåva till människan.
    
99. Frågan är bara varför det är så långt dit…
    
100. Jag hoppas att 2007 ska bli ett minst lika bra år som 2006 varit!

Orkade någon ända hit?? Finns det kanske till och med någon mer än jag som inte gjort sin 100-lista ännu? I så fall kan ni anse er som utmanande!

Så ska julen firas!

Vi har varit på lyxjul! Hela stora familjen, vilket innebär maken, jag och dottern, mormor och morfar, min syster och hennes två barn (11 & 13 år gamla), på Högfjällshotellet i Sälen. Vi har sparat ett helt år till detta. Mormor kom med den lysande idéen förra året, att vi skulle spara pengar, varje familj för sig. Med vår ekonomi är det enda sättet att få ihop det. Jag är avundsjuk på människor som åker till Thailand hit och till alperna dit och vidare på äventyrsresa hitåt och surfresa ditåt... Hur som helst, jag är avundsjuk, samtidigt som jag tror att när man fått gneta och spara som vi har gjort under året, så kanske man lättare kommer ihåg att njuta och vara tacksam medan man faktiskt upplever det man jobbat för. Jag ska inte snurra in mig mer i det - självklart finns det olika kategorier människor oavsett ekonomiska förutsättningar - men låt mig sammanfatta med att jag njuter mer av något jag inte har "till vardags".

Tidigt i höstas började vi titta på vad vi skulle kunna göra av pengarna. Jag ville inte åka ifrån "julen". Dottern är så pass liten ännu att tomte, gran, julklappar och pepparkakor måste finnas med. Vi surfade runt på måfå och hittade detta alternativ och bestämde oss tämligen omgående. Vi har längtat och väntat och samtidigt med fasa insett ju längre in i december vi kommit att snön lyst med sin frånvaro. Nu åkte ju inte vi för snön i första hand, men visst ville vi åka lite skidor. Tack och lov för snökanoner! Det var inte många pister öppna, men vi har fått åka en del i alla fall. Dottern mest! Hon behövde inget liftkort och skidor köpte vi åt henne i höstas, så hon har faktiskt åkt vid tre tillfällen utan att det kostat en krona. Systerdottern på 11 år har mer än en gång önskat att hon var under 8 år hon också... Igår fick vi i stort sett bära in dottern efter drygt 6 timmar på skidor - hon ville inte sluta!

Men det var ju inte bara skidåkning! Vi har:

ätit underbar hotellfrukost fyra morgnar i rad

blivit serverade minst lika goda middagar lika många dagar

bakat pepparkakor

julpysslat

sjungit karaoke (endast dottern - jag lovar!)

besökt julkrubban i kyrkan (lycko dem som bor i Norrköping där den prästen verkar i vanliga fall!)

besökt midnattsmässa och julotta (här delade vi upp oss - nån måtta på kyrkligheten får det vara, trots att det är jul)

ätit julbord

dansat runt granen

fått julklapp ur handen av tomten (igen endast dottern)

och slutligen gick dottern skidskola...

...och apropå det... Vi bokade skidskola imorse för att hon skulle få lite tips och hjälp för att utvecklas åt rätt håll. Om man får en privatlektion under en timme - alltså egen uppmärksamhet av kille i 20-årsåldern - när man är som dottern, då njuter och busar man! Hon gjorde precis som han! Vid ett tillfälle åkte han baklänges uppför knappliften (han hade spänt på sig skidorna bak och fram för att kunna åka baklänges framför dottern). Vad gör dottern? Joodå, hon försöker detsamma - det gick nästan att ta sig runt, sen stod hon på näsan så snön yrde om henne...


Här är en bild från dansen runt granen och dottern i full fart. Vi såg inte till henne mycket, hon var överallt och ingenstans!


Här får hon sin julklapp av tomten. Vi vuxna hade lite åsikter om tomtens förmåga till inlevelse, men jag tror inte barnen tyckte något... På andra bilden är hon på väg nerför backen för att möta sin skidskollärare. Mycket ivrig och förväntansfull. När hon träffade på honom och han frågade om hon tyckte att de skulle åka lite skidor svarade hon: "Ja, det tycker jag, jag är väl förberedd!" Trots att jag känner henne baxnar jag ofta över hennes ordval!


Och på dessa två sista bilder är hon mitt i sin lektion. Koncentrationen räckte väl "sådär" men buset var det inget fel på. Med tanke på var hennes skidor befinner sig på första bilden hoppas jag att hans skidor var försäkrade mot repor! På den andra bilden har hon precis startat ett av de sista åken nedför backen.

Ja - det har varit en fantastisk jul! Alla julens ingredienser som för mig är viktiga, men helt utan julstress. Otroligt! Jag gör gärna om det - och rekommenderar andra som glömmer att njuta av julen för all stress att göra detsamma! Det enda är att jag hoppas på mer snö "nästa gång"!!

Hur gick det då?

Jag tackade nej innan jag visste om jag skulle få jobbet. Jag bestämde mig natten mot fredag. Magkänslan ville verkligen inte - och den fick bestämma. Jag är inte klar med mig själv, jag vill inte riskera mitt eget mående och fortfarande är det så mycket kamp att hålla vikten. För mycket för att jag ska känna mig redo att anta utmaningen att hjälpa andra... Så är mina egna tankar i alla fall - rätt eller fel, det beror förmodligen på vem som (be)dömer, men jag är min egen domare och för mig är det rätt. Det är huvudsaken!

Försöker sätta mina tankar på pränt

Ju längre tiden går, desto längre blir perioderna när jag känner "Nej, jag vill inte göra det. Jag vill nog inte ha det där jobbet." Det verkar inte klokt, det lät ju som mitt drömjobb. Det var/är mitt drömjobb! Vadan denna tvekan?? Hjärnsläpp? Kanske...

Jag kände av det efter första intervjun, när min omedelbara reaktion när jag kom ut därifrån, var att gå och köpa något att stoppa i munnen. Jag satte ord på det utan att förstå det vid andra intervjun. Jag fick frågan hur jag kunde vara så säker på att inte gå upp i vikt igen. Jag är säker, jag är verkligen bergsäker på det. Men! Jag vill inte ha press på mig från jobbet att jag måste vara smal. Det känns oerhört otäckt att jobbet skulle hänga på hur många kilo jag väger.

Det här är nog svårt att förstå för någon utomstående, för jag förstår det knappt själv. Jag är så säker på min egen styrka, men jag vill ha den för mig - inte för någon annan. Självklart får jag inte sparken av att gå upp några kilo, om ens alls för det går väl inte att sparka folk för att de går upp i vikt? Men det är inte det som är grejen. Grejen är att detta är för nära, för personligt, ännu. Det är allramest där skon klämmer.

Jag har haft ett enormt sug efter att lasta i mig sötsaker och onyttigheter sedan intervjun i söndags. Jag har inte gett efter allt för illa, men jag känner att den här stressen vill jag inte ha. Jag vill inte gå på stan och fundera på om jag kan köpa en chokladbit eller om någon av "kunderna" ser... Jag vill inte att kunderna och de jag i så fall skulle jobba med tittar på mig och funderar på om jag har koll på läget. Jag vill ha det här för mig själv ännu.

Utan att jag förstod varför frågade jag maken i helgen efter en komplimang jag fick av honom, hur i hela friden han kunde tycka att jag var snygg förut. Jag pressade och triggade; han kunde ju verkligen inte ha tyckt det. Alltså ljög han under alla dessa år...! Så gick jag på ett tag. Men han är trygg. Han ljuger inte. Han tyckte verkligen att jag var snygg då också. Jag kan ju inte hjälpa att jag är gift med en man med urusel smak... Nej, skämt åsido - det sitter för honom i min insida - förstås, vill jag tillägga. Han tycker att jag är mer attraktiv nu, mer tilltragande. Inte för att jag gått ner 40 kg utan för att jag trivs så fantastiskt mycket bättre i mig själv. Där sitter "det", enligt honom. Hur som helst, för att återgå till min tanke med den här bloggen - hade det funnits minsta lilla nyans i hans röst att jag "måste" vara smal hade det blivit svårt. Jag har gjort den här resan för min egen skull, hela vägen rakt igenom - och det är jätteviktigt fortfarande, viktigare än jag hade en susning om för ett par veckor sedan.

Det är, som det känns nu, nödvändigt att hålla det för mig själv. Jag är nog inte redo att ha det som jobb - än. Vi får se hur jag tänker imorgon... Kanske får jag besked då? Kanske ändrar jag mig då? Jag vet inte, men ett vet jag - det känns "nej" i mycket längre perioder åt gången vartefter timmarna går.

Det står för något.

Oj, äntligen!

Det snöar!
Äntligen - nu snöar det!!

Lite nytt

Jag var lite trött på den bruna medaljongtapeten till bakgrund som hängt med i över ett år nu. Och tänk att trots att jag tillverkat hemsida efter hemsida efter hemsida genom att traggla html sida upp och sida ner, så kan jag inte hitta energi och lust att göra egen här. Alltså får det bli vad blogspot har att bjuda på och den som mest föll mig på läppen var denna prickiga tingest... Lite kunde man modellera med färger och typsnitt så jag kan ju låtsas att den har en väldigt personlig prägel. Jaja, huvudsaken är väl att det är läsbart och det tycker jag.

Det som återstår är att få hit en besöksräknare och jag väntar och väntar och väntar på mail från sitemeter med mitt lösenord, men de har väl viktigare saker för sig... *knycker sårat på nacken*

Och förresten så går jag och väntar på jobbesked också. Det pendlar gruvligt mellan hur jag ska ställa mig till ett eventuellt jobberbjudande. Faktiskt mest för att jag inte vill byta arbetskompisar. Saknar dem redan efter att ha varit hemma i drygt en vecka... Men en massa annat också förstås, som jag inte riktigt kan sätta ord på, men som ändå betyder att ett nej inte skulle bottna i feghet. Det är ju jag som ska leva med ett beslut, så huvudsaken är ju att just jag bottnar i det kommande beslutet.

JAG VILL HA BESKED!

Pepparkakshus

Dottern och jag har monterat och dekorerat pepparkakshus ikväll. Delarna köpte jag på coop, nån måtta på husmoderligheten får det minsann vara... Men förutom det använde jag också limpistol för att montera ihop delarna. Det var att gå över gränsen enligt dottern som snabbt kontrade med:
-Jag trodde man gjorde pepparkakshus för att kunna äta det!

Fick förklara länge och väl hur äckligt det är med allt damm som hinner lägga sig över hela härligheten under jul- och nyårshelgen. Och hur mycket godare det är att äta de pepparkakor vi bakat av den egentillverkade degen. Och dessutom muta henne med de non-stop som var över...

Fint blev det i alla fall. Nu är det stora problemet att hunden inte förstår det olämpliga med att förstöra för dottern eller att äta lim för den delen... Var ska vi placera konstverket?! Den tidigare nämnda köpmansdisken går bort eftersom hunden med lätthet når dit.

Feng Shui

Jag måste hitta känslan igen. Den sköna känslan av att ha få saker. I våras läste jag boken Rensa i röran med Feng Shui. Innan dess hade vi börjat rensa, maken och jag, och när boken var läst blev vi som besatta. Vi rensar fortfarande, i mindre skala, men "känslan" är borta. När dottern var hos mormor och morfar i höstas fick hennes rum sig en rejäl genomgång. Övriga huset är inte på långa vägar lika illa som i våras - men sakta kryper ”grejerna” tillbaka. Varje låda som dras ut gömmer röra. Varje garderob vittnar om hasten sakerna som göms där har blivit inslängda med.

Maken och jag har olika strategier. Jag har rörigt omkring mig, överallt, tills det går över gränsen och då rensar jag som besatt. Maken vill ha ordning ”på ytan”. Sen hur det ser ut i stängda lådor och garderober är inte lika viktigt. Det ska se bra ut utåt. Fast jag är nog också sådan om jag tänker efter, när hemmet ska ”visas upp”. Men när jag väl går över den nämnda gränsen så ska det rensar överallt samtidigt. Frenetiskt!

Jag fick spel nyss på dotterns krit- och målarbokslåda i matrummet. Av nån anledning har en av lådorna i köpmansdisken (som by the way var så rätt för 12-14 år sedan...) blivit hennes med dylika saker. Hon sitter helst vid köksbordet och ritar och då var det lättast att ha sakerna där. Förresten, jag rättar mig - dotterns lådor ska det stå, de är nämligen sedan en tid tillbaka två till antalet... Försökte rensa och städa i dem, hämtade små askar att ha pennor och kritor i, mönstersaxar i en, pennvässare och linjal i en annan. Pärlorna som också fanns där och visst några små figurer också - en åsna, en sjörövare och en prinsessa - skulle jag förpassa till lämpligare plats i linneskåpet(!), som också det har en hylla till diverse ”dotterns saker”. Men hör och häpna, även där är det numera två hyllor. Vilket förstås innebär att våra lakan och handdukar, som ju egentligen är det som ska finnas där, trängs på blott två hyllor. Det blir rörigt. Allt är rörigt och jag får spel!

Det tar tid att omorgansiera men nu dj****r ska det göras! För att inte tala om allt som ska kastas, som ska ut ur detta hus! Gha!! Feng shui hitåt!!

Jag tar ett djupt andetag...

Det är nu det gäller. Det är så lätt att säga att man ska göra ditten och datten, att man ska våga ta språnget, att man inte ska bli stående på ett ben och tveka inför nyheter och utmaningar. Munnen går så himla lätt, men shit vad svårt det är i verkligheten! Jag har hela tiden sedan Vardagsglimtarn tog språnget och flyttade till Italien med två barn, utan att varken hon eller hennes man kunde italienska eller hade någon anknytning just dit - "bara" av lusten att göra något mer av livet, varit djupt imponerad av deras självklara mod. Ännu mer nu, ja så oerhört mycket mer nu! Jag blir ju livrädd och tokfeg och jätteliten och gråtfärdig av att byta jobb. Hallå!! Eventuellt byta jobb Hur stort är det egentligen!?

Jag blir rakt igenom trött på mig själv! Jamen, faktiskt. Jag har inte ens blivit erbjuden jobbet ännu. Jag vet att vi är fyra av "massor" som gått vidare. Jag gjorde så gott jag kunde på intervjun. Jag kunde ju inte göra mer än vara mig själv och svara så ärligt och genomtänkt jag kunde. Jag låtsades inte att allt var underbart med att ta detta språng. Jag "erkände" att det känns läskigt... Fel? Kanske, men jag måste vara jag.

I veckan får jag svar. Ska jag hoppas på 25% chans att få det eller ska jag hoppas på 75% chans att slippa? Alltså slippa vara den som måste ta beslutet... Igen - det är svårt med stora känslor och stora beslut, som en god vän sa för många år sedan. Och igen - som Jonatan säger i Bröderna Lejonhjärta: "Man måste göra saker man egentligen inte vågar, för annars är man ingen människa utan bara en liten lort".

I skrivande stund kan jag mycket väl nöja mig med att vara en liten lort...

Prat i nattmössan

Jag går alltid in till dottern innan jag själv går och lägger mig. Hon sover i en loftsäng så jag får klättra upp på en liten pall för att nå henne. Brukar släta till täcket, stryka henne över håret och viska ”...älskar dig!” innan jag tassar vidare in till makens och mitt sovrum. Ibland får jag samma svar, uttalat i sömnen.

Igårkväll när jag gjorde som alltid - klättrade upp och strök henne över håret - satte hon sig käpprätt upp i sängen och stirrade tomt ut i natten, förbi mig, genom mig. Mumlade något ohörbart. Repeterade det högre, fortsatte att stirra. ”Vad säger du gumman?”

-Mamma, är du här!!? Är det du som är här mamma?
-Ja, vännen jag är här. Hur är det? frågar jag så mjukt jag kan. Vill inte skrämma, inte väcka.
-Tack för att du kom mamma!

Sen lade hon sig ner igen och sov vidare. Lugnt, inget som skvallrade om hennes uppjagade röst bara någon sekund innan. Sömnen är ett mysterium!

Lucia kom först

Sen kom dottern som tomtemor tillsammans med en stjärngosse tillika tjej. Sedan kom några tärnor och efter det en drös tomtar och pepparkakor, så som det brukar se ut. Men det var början av tåget som förvånade och gladde mig. Så underbart med en tjej som vill vara stjärngosse vid 6 års ålder. Och lika underbart med en tjej till som tydligt minns den kliande luciakronan vid 3 års ålder och sedan dess ihärdigt vägrat allt vad glitter heter - alltså får det bli tomte. Och så underbart med personal som ändå låter dem gå längst fram.

Jag gillar traditioner. Jag gillar att de haft ”kristendom” nu inför lucia och jul och jag gillar att lucia firas i kyrkan. Samtidigt är det underbart att man, trots tung tradition här ute i landsbygden, vågar rucka lite på traditionerna också...

Efter luciatåget samlades vi till grötfrukost i skolan, alla. Trångt och trevligt. Dottern ivrig över att det fanns gröt kokt på havremjölk så att även jag kunde äta. Hon vet om sin egen aningen känsliga laktosmage, men är ännu mer noggrann med vad jag kan äta och inte. Stolt serverade hon både mig och sig själv gröt ur den egna grytan. Försökte ihärdigt övertala den pojke som inte heller tål mjölk, som hon är rätt förtjust i dessutom, att också smaka men där gick hon bet.

Efter lucia och gröt och samvaro smet jag in på personaltoan och bytte om till mina fleeceunderkläder och ovanpå det mitt regnställ, som jag är så nöjd över att jag köpte i våras. Sen knöt jag på mig skorna, petade in mp3-lurarna i öronen och promenerade hem medan maken körde - samma väg - till jobbet. Drygt 7 km, jag var hemma 10.30 vilket innebär samma tid som jag masat mig ur sängen den senaste veckan (förutom igår när jag steg upp för att äta frukost med dottern för att sedan gå i säng igen). Oj, vad det kändes bra att ha promenaden gjord redan på förmiddagen!!

Sedan kom ett bakslag, mera tårar, men jag kom upp ur gropen igen utan att hela dagen blev svart. Alltid något. Hämtade dottern och så åkte vi och handlade på coop. Stannade i kafét för en kaffe åt mamma och en kaka åt dottern - trodde jag. Nejdå, när dottern får välja fritt är det princessbakelse som gäller. Visst - såklart hon fick! Och som hon njöt! Och pratade om mormor och morfar, som annars brukar vara de som står för ”att gå på kondis”. Det känns som det går åt rätt håll. Jag mår liiite bättre och maken påstår att jag ser gladare ut. Skönt!

Kanske kände jag ändå på mig?

Några av er lurades ju igår att jag hade stora nyheter att förmedla. Det jag menade var att jag bytt adress på bloggen - att det var den stora nyheten. Men kan man tänka sig... Jag har en stor nyhet - på riktigt!

Jag gick vidare!! Jag ska på en intervju till på söndag!

Livsgnistan som verkligen lyst med sin frånvaro de senaste dagarna, mer än jag tidigare upplevt, fick lite fyr i alla fall. Jag kan ana något som känns som förhoppning och förväntan. Det känns bra!

Jag finns om jag syns och jag syns om jag finns

Får jag be om en tjänst så här ett par dagar före lucia? Nu när jag har bytt adress och oroar mig att jag tappat identiteten... kan ni som svischar förbi här hinna sätta ett litet märke som kommentar? Bara så jag vet vilka jag ska leta vidare efter för att berätta den STORA NYHETEN! Eller ska jag kanske helt enkelt ringa aftonbladet och expressen och uppmärksamma att de missat mig på löpsedeln??

Får fundera på det...

Cross och GT 25 år!

Solklart vad det handlar om, eller hur? Mamma, åtminstone du borde förstå det sistnämnda... (hon tyckte nämligen att jag var lite tjatig i min musiksmak när jag var 12-13 år)

Jag har fått låna en crosstrainer av en vän (tack!!) för att se om det är något jag kommer att använda eller om det bara blir en dyr klädhängare om jag skulle köpa en egen. Vi har provat lite så där halvhjärtat dottern och jag under fredagkväll och igår, lördag. Halvhjärtat är det förstås inte från dotterns sida - jag ändrar mig. Hon går in i sin ”träning” med liv och lust! Idag var det så dags för mig att äntra denna tingest för första gången med tanke att verkligen ta i och bli svettig.

För att ha något att göra samtidigt satte jag en DVD i spelaren, det är här GT 25 år kommer in. Det är alltså DVD’n som släpptes efter sommaren 2004 när Gyllene Tider körde en lång rad konserter för att fira sitt 25-årsjubileum. Jag var där förstås! Jag var galen i dessa fem halländska killar i början av 80-talet. Upptäckte dem när andra skivan; ”Moderna Tider” släpptes, och har väl egentligen inte släppt dem sedan dess. Även om jag inte erkände det öppet under några år för det har väl aldrig varit riktigt ”coolt” att gilla GT. Men se på Per Gessle; coolt eller inte - mannen vet hur man skriver hits!

Tillsammans blev det hårt slit för mig på crossen samtidigt som jag sjöng för full hals - så länge flåset orkade. Det var inte så länge kan jag avslöja… Det blev 30 minuters effektiv tid, jag stoppade alltså klockan när jag ändrade motstånd eller när jag behövde hämta andan. Pulsmätare hade jag på mig också - ska det va´ så ska det! Det är roligare när man kan mäta! Efter 30 minuter orkade jag inte mer. Då började de riktigt bra låtarna komma. Jag tänkte sätta mig i soffan och titta klart... men! Så kom jag på det! Jag stoppade och bestämde mig för att jag får titta vidare nästa gång. Längtar!

*nynnar* ”Leva livet kom så ska vi leva...”, ”...om du har lust så har jag lust att leva, om du har lust...”, ”Ljudet av ett hjärta behöver ljudet av ett annat hjärta...” ”Billy och jag hade pluggat ihop...”, ”Min tjej och jag har råkat ut för ett problem, hon blir kallad kriminell jag blir kallad bohem...” osv osv

Nödvändig lördag

Ja, nu är det helg igen och det är inte bara skönt, det är helt nödvändigt!! Jag gick från jobbet efter halva dagen igår, 1,5 cm från "väggen".

Jag är helt slut av den hopplösa arbetssituationen jag sitter fast i, dessutom toppat med en rektor smidig som en stelopererad, höggravid flodhäst. Kom till jobbet igår, det är en bedrift bara det som det är nu, och möttes av rektor som ville informera om ett elevärende, ett mycket tungt sådant. Passade på att berätta om hur jag mår, att det snart inte går längre, och gav också ett exempel på hur hopplöst det ser ut i vår klass, trots att kollegan och jag bokstavligen jobbar häcken av oss. Vi ska åka till Stockholm med skolan den om några dagar och det fungerar som en "morot", att peppa dem att fixa tillvaron i skolan för att få chans att representera skolan utanför "väggarna". I mitt arbetslag på 6 klasser har vi stängt av 9 elever, som av olika anledningar inte går att ta ansvar för under så "fria former" som denna resa innebär. Av dessa 9 elever går 6 st i min klass! Det säger en del... Alltså våra elever gör verkligen sitt bästa utifrån sin situation, men att ha så många i samma klass som behöver extra hjälp och stöd för att fungera - det går inte! Svaret från rektor: "Det är väl inget sätt att mäta hur det står till i en klass!" Istället för att bekräfta det vi känner och upplever går hon i nåt sorts försvar...

Jag skulle sedan återberätta för klassföreståndarkollegan och då bara brast det. Tårarna rann och jag bara sjönk ihop. Hade 10 minuter på mig att samla mig för att gå på lektion - vilket jobb man har!! Körde två lektioner efter varandra, som gick på rutin, jag kan inte påstå att jag vet vad jag gjorde, och gick sedan igen för att prata med rektor. Hade redan igårkväll, innan dumheten från rektor som fick det att svämma över, funderat på att sjukskriva mig eftersom jag inte sover - hade då sovit 18 timmar på 5 nätter (vilket borde ligga på minst 35h!) - och det är klart att det märks. Stress, stress, stress. Som tur var var inte "min" rektor anträffbar, utan bara den andra - som har sina brister vad gäller ledarskapet, men som däremot är varmhjärtad och empatisk. "GÅ HEM NU!" var hennes svar när jag berättade, och sa att jag skulle försöka ta mig igenom de två lektioner som var kvar...

Pratade med klassföreståndarkollegan igen, grät mer, och åkte sedan därifrån...

Nu försöker jag fatta att det är "klart", att jag ska få vila en vecka till att börja med. Kommer alltså att vara sjukskriven nästa vecka åtminstone. Och som jag hoppas att jag ska få chans att lämna detta bakom mig sedan - på grund av ett nytt jobb!!

Vaddå "Klart jag provar om jag får chansen..."?

Provar? Jag vill haaaaa jobbet!!!

Så var det gjort!

Intervjun ligger nu i dåtid. Konstigt. Det är hur jag måste sammanfatta det hela. Innan visste jag knappt vad jag skulle förvänta mig. Nu efteråt vet jag bara att jag inte vet. Jag vet inte vad jag ska känna. Jag vet inte vad jag känner.

Halva jag skriker JAAAAAA och andra halvan lika tydligt NEEEEEEEJ. Vad trött jag blir. Varför räcker det inte med ett ord i skallen?

Om jag ska försöka bena upp det, så tror jag att det dels handlar om det gamla vanliga: ”Man vet vad man har men inte vad man får…” Men också detta att arbetsglädjen just nu sitter i mina arbetskamrater. De är anledningen till att jag orkar gå till jobbet, eftersom själva arbetsuppgiften är överdj***ig. Skulle jag få och tacka ja till detta nya jobb innebär det i stort sett avsaknad av arbetskamrater. Å andra sidan många andra vuxna att umgås med, även om de inte är där på jobb.

Jag vet inte. Klart jag ska chansa om jag får chansen. Men det är svårt med stora beslut!!

Det fungerar inte...

Under veckan som gått har jag varit så less på att hela tiden vara på min vakt. Att hela tiden planera och avstå sötsaker. Så trött på att hela tiden vara steget före sockermonstret. Det har lett till att jag släppt efter lite. Ätit lite tårta när en kollega som fyllt 60 bjöd. Tagit av chokladkladdkaka hos en annan kollega som firade födelsedag. Ätit mackor till middag, i och för sig med bra pålägg men ändå, en dag… Trodde ett tag att jag skulle kunna leva ”måttligt” under december när det är så mycket frestelser, så mycket som är riktigt gott, hela tiden. Men... Det är bara att inse att jag inte klarar måttlighet. Intaget ökar lite från dag till dag, jag unnar mig lite här och lite där, lite mer och lite mer och så är det helt plötsligt helt galet mycket och inte måttligt nånstans!

Dagen idag har bestått av bra frukost, eller ok i alla fall - hann aldrig med nån färsk frukt utan tog bara vanlig müsli. Våra gäster kom vid 11-tiden och till lunch åt vi sheperd´s pie, fast inte med lammfärs som det ska vara i originalet, utan med älgfärs istället. Mycket vitkål till det och paprika. Så långt allt väl. Sen bjöd vi på adventsfika. Dukade upp lussebullar (för 3:e gången gillt fungerade!!), pepparkakor och marknadsnougat med mintsmak. Varför gjorde jag sådan igår?? VARFÖR?????? Hur kan jag tro att jag ska klara det godaste av godis med måttlighet? Så dumt, så obota korkat...

Började bra. En lussebulle, tre pepparkakor - får ses som ok tycker jag. Sedan tre nougatbitar (skurna ca 2x2x2 cm). Sen tre till, och fyra till och så tre till... Vet inte hur många gånger jag tog om. Hamnar i nån sorts koma. När gästerna åkt åt jag som besatt.

Känner mig som världens sämsta, totalt hopplöst fall...

Middag? Vi hade inga planer. Behövde åka till Ikea och där på området finns Pizza Hut. Tänkte att det kan vara kul för dottern att se hur en pizzeria ser ut på insidan. Ursäkt? Njae... eller såklart: Ja! Varför måste en 6-åring veta det? Pizza till middag, mjukglass med strössel och kolasås till efterrätt. Proppmätt när jag kom hem, men vad gör jag då? Jodå, jag har ätit upp det sista av marknadsnougaten...

Planen nu är som följer:
Strikt viktminskning från och med NU till den 13/12. Därifrån över personalfest (den 15:e) och julen, som vi ska fira i fjällvärlden från den 23:e till den 27:e, och över nyår, fram till den 2/1 får gå som det går. Jag ska göra så gott jag kan, men inte känna mig misslyckad (som jag gör nu) om det brakar iväg. Jag vet ju att jag kan ta tag i de extra kilon det kommer att bli. Jag vet också att jag inte kan bestämma mig för att inte äta alls, för då misslyckas jag. Vilket leder till att jag går upp i vikt och känner mig misslyckad. Tillåter jag mig innebär det förmodligen lika många extrakilon men utan känslan av att jag är "världens sämsta".

Det känns som en hyfsad kompromiss att dra i bromsen fram till lucia. Inte släppa efter totalt. Och igen kämpa för att knocka och golva sockermonstret...

*ledsen*

Lussebullar

I år verkar det ha gått troll i detta... I onsdags satte vi en deg, dottern och jag. I min iver att hitta hälsosamma alternativ fastnade jag förstås för Arlas fullkornsvarianter. ”Fungerar det med fullkornsvetemjöl så fungerar det så klart med dinkel...”, typ. Jag älskar smaken av dinkel - äter ofta dinkelgröt till frukost och är bröd bakat på dinkel får jag behärska mig att inte överäta. Jag älskar också smaken av saffran! En mycket njutbar smak.

Var för sig. Inte ihop!

Dottern åt med förtjusning, jag nästan kräktes. Arma barn vad hon är indoktrinerad på grova mjöler och gryn i allt. Så måste jag ju tänka då. Maken gjorde förresten pannkakor med rivna morötter i häromsistens. ”Pappa, vad du gör goda pannkakor!!” fick han då höra. Så - ja, hon är indoktrinerad. Men det finns hopp! Igår när hon fick en som mellanmål ville hon inte ha för den var inte så god nu när den var kall, fick vi veta. Inte utan att man drar en suck av lättnad!

Dessa 40 bullar fick gå i soporna... Igår gjordes så ny omgång deg. Sent på kvällen, maken och jag tillsammans i köket. Hög mysfaktor. Han plockade fram, jag mätte upp, hällde i och rörde runt. När det sista av mjölet är på väg ner i bunken får jag liksom syn på mjölburken (för övrigt jättebra burkar från Tupperware). Tänker ”Vad gör rågmjölsburken på bänken?”. Tittar igen på degbunken där jag stelnat i min rörelse att hälla i det sista mjölet. Tittar tillbaka på mjölburken och då, först då går det upp för mig. ”Ja, vad i h***e gör rågmjölsburken där?!! Jag har ju lyckats hälla rågmjöl i degen!

Gha!

Smakar på degen... och konstaterar att det smakar värre med kombinationen rågmjöl-saffran än dinkel-saffran. Det vill inte säga lite det! Alltså späds det hela med vatten och får rinna ner i avloppet. Kan man bli annat än trött på sig själv?

Ikväll gäller det. Tredje gången gillt! Annars blir här inga andra bullar...

16 års kärlek

Ikväll är det exakt 16 år sedan maken och jag kom vidare från intensiv tedrickning i gemensamma TV-rummet i studentkorridoren där vi båda bodde. Vidare genom en kväll på ”Krogen-Krogen” i Umeå, ett studenthak som firade någon sorts jubileum. Sista tryckarlåten frågade maken om vi skulle dansa. Jag minns svaret jag gav:
-Ja, det ska vi!
Sen släppte vi liksom inte varandra och har campat ihop sedan dess.

Sexton år. Sexton år! Det är mer än åldern på mina elever! Vad mycket vi har hunnit! Först bodde vi kvar i våra studentrum men redan inom ett år bytte vi dem mot en studentlägenhet istället. I Umeå blev vi kvar under utbildningstiden och där hann vi också både förlova och gifta oss. Inte undra på att den staden skimrar i rosa i min värld!

När studierna var avklarade hade jag ett mål; ”söder om Dalälven”. Makens faster i Östergötland lockade oss så där sökte maken ett par jobb. Tyvärr fick han inget av dem, men däremot dök chansen upp på ett företag i Västerås. Då fick vi ta fram kartboken! Det kanske är galet att flytta till en stad vi innan inte ens visste var den låg, men så fick det bli i alla fall. Vi har aldrig ångrat oss! I själva staden Västerås har vi i och för sig aldrig bott, utan hyrde i början ett hus på landet någon mil utanför. Nära det huset fanns ett stall och där lärde vi känna de första västmanlänningarna. Där lärde vi oss också mer om islandshästen.

Ett par år senare hittade vi vår egen gård och i samma veva hade vi också köpt två egna ”islänningar”. Nu hade vi båda fast jobb, var tryggt gifta sedan några år, ägde gården vi bodde på och livet kändes... klart? Att vi inte hade barn låtsades jag nästan inte om. Varför låta något som inte ”blev” vara viktigt? Jag hade ju allt det andra. Hästarna, gården, fast jobb, ett trist – förlåt - tryggt! - förhållande...

Det har inte varit rakt utstakat alltid, denna väg som kallas förhållande. En period efter några år här på gården med jobb och hästar och renovering men utan barn... var vägen nog inte ens en stig i skogen. Då hade både vi och våra närmaste i stort sett gett upp. Men bara ”i stort sett”. Vi kämpade både maken och jag för att hitta tillbaka. Med stort hjärta, öppna kort och enorm generositet från maken lyckades vi plåstra ihop det sår som varit öppet under nästan en helt år. Vi lärde oss massor om oss själva. Vi lärde oss massor om varandra och framför allt lärde vi oss massor om oss som par.

Och som om inte det vore nog så bestämde sig dottern för att hon väntat klart. Endast 3 månader efter att den stora vändpunkten kommit, flyttade hon in i min mage. Helt oväntat, total överaskning - men OJ så efterlängtad!! Tyvärr blev det inte mycket tid över att njuta av detta stora eftersom jag var så dålig hela tiden. Kräktes ut och in på mina inälvor. Kunde inte äta nästan något. Högt blodtryck redan i v 15. Inlagd då och senare inlagd pga havandeskapsförgiftning. I vecka 28 var vi på det klara med att några normala 40 veckor lång gravidetet skulle det inte bli. Nu handlade det om en svår balansgång. Dottern mådde förstås bäst i min mage, där varje timme spelade roll för hennes utveckling, medan jag blev allt sämre av att ha henne där. Vi stod under noggrann kontroll.

Igen tog det hela en ny vändning. Mitt hjärta sade upp sig! Vi som hela tiden trott att jag skulle föda för tidigt pga havandeskapsförgiftning befann mig nu istället i en ambulans med destination hjärtintensiven i Uppsala. ”Graviditetsrelaterad hjärtsvikt” - en sjukdom som nästan inte finns... Vi kom dit en fredageftermiddag. Planering och provtagning i drygt ett dygn och på söndagmorgon förlöstes jag med kejsarsnitt. En upplevelse jag inte önskar någon annan - men jag ska inte fördjupa mig i det övergrepp själva snittet utvecklades till... Jag väcktes ur narkosen och fick veta att bebisen i min mage var en dotter, drygt 1,5 kg tung och endast 40 cm lång - men efter omständigheterna väldigt pigg, stark och livskraftig! Det blev en lång sommar på sjukhus. Jag fick ligga länge på hjärtintensiven och dottern behövde tid på sig på neonatalen, även om hon hela tiden var pigg och stark.

Från den hösten, år 2000, har inget varit sig likt! Vi kom hem med den dyrbaraste gåva och hon har varit till glädje oavbrutet sedan dess. Maken och jag förundrades över att det var denna period, som småbarnsföräldrar, som ska vara den slitigaste för förhållandet. Vi hade aldrig haft det bättre! Kanske för att dottern var förståndig nog att vänta med att komma tills vi hade hittat fram till stigen och vägen där vi färdas fram i vårt förhållande?

Hela 16 år har gått sedan vi blev ett par. I dagarna är det också 7 år sedan en bestämd och stark liten tös tog plats i min livmoder. Vi hade många år på tumanhand, maken och jag, och vi var verkligen mer än redo att bli tre. Fler blir vi inte, det går inte att riskera mitt hjärta med fler graviditeter, och därför är det extra häftigt att känna att vi är en färdig familj just på talet tre. Och egentligen - allt tack vare en sen kväll på ”Krogen-Krogen”...

Shoppat mig lycklig

Direkt efter jobbet igår åkte jag mot Stockholm. Målet var en kusin i södra delarna av huvudstaden, men vägen dit hade jag lite olika planer för. Stannade först vid Barkarby Outlet. Drack en ljuvlig caffe latte och åt en smörgås. Så skönt att vara ensam ibland. Bara ha sig själv att bry sig om. Jag strosade runt där en god stund; hittade eccostövlar åt dottern, och en stor, stor hög med kläder åt mig själv. Mest inne på Mexx. Fick hejda mig när jag upptäckte att jag räknade de kläder jag ville ha i 1000-lappar, fick vackert hänga tillbaka mer än hälften. Kom därifrån med 1590:- sparade!! Hade betalt 850:- Vilket kap, eller hur?!

Kom till kusinen vid 20.30 och stretade emot godisgrisen som skrek och dreglade i örat på mig. Men jag klarade det! Kusinen hade varit till Åland och inhandlat diverse sötsaker. Inte vet jag om det har med släktskapet att göra, men vi gillar helt klart samma sorts godis. Hur som helst, jag drack en kopp te och nöjde mig med det! *stolt*

Lördagen kom och jag styrde kosan mot Älvsjömässan där ”Allt för Hälsan” stod på programmet. Kom dit runt 11-snåret och hade hela dagen till förfogande. Återigen för mig själv. Stannade hur länge jag ville där det kändes intressant. Struntade blankt i sådant som inte intresserade mig.

Återigen gick det att shoppa! En bok, en jacka, omega3-tabletter, bröd, proteinbars att ha som mellanmål... Och för att inte tala om alla gratis smakprover på mer eller mindre nyttiga saker. Mest nyttiga faktiskt! Ett par ställen var extra givmilda, när jag visade intresse för nyttiga alternativ i skolcafeterian. Där fick jag med mig både juice, nyttigare snacks, blev bjuden på en kopp kaffe etc. Träffade många trevliga försäljare som förstås var lika intresserade av ”Hälsa” som jag och samtalet med självaste Fredik Paulún står förstås högt i kurs hos mig! Så att det hade gått drygt 6 timmar när jag slutligen begav mig hemåt förvånar mig inte.

Fattigare i kassan, igen, men energisk och lycklig!

Jag är inte bara mamma, jag är svensklärare också

Av någon anledning pratade dottern om advent idag när jag kom från jobbet. Jag försöker återge dialogen:
-Snart är det advent, mamma!
-Ja, vet du vad det ordet betyder?
-Nej...
-Det betyder "vänta".
-Aha.
-Vet du vad man väntar på då, gumman?
-Ja, på julen!
-Precis. Och varför firar vi jul då...?
-Men mamma, det var ju för att den där bebisen föddes i ett stall!
-Vem var det nu igen? Just ja, det var ju tomten!!
-Men MAMMA!! Han har ju funnits jämt! Nej, det var han... han... Den där pojken som föddes i stallet...
-Ja, vem var det nu igen?
-Vänta, jag vet!!! Jag har en bok om det - jag hämtar den!

Varpå hon rusar upp för trappan till sitt rum, får snabbt som ögat fram boken "Följ med till stallet", studsar lika snabbt nedför trappan igen och sladdar ner i soffan bredvid mig. Vi sätter oss och läser. Nöjt konstaterar hon att det är Jesus det handlar om, och i nästa andetag pratar vi om att han när han var vuxen korsfästes och dog, lades i en grotta och att Gud hämtade honom efter tre dagar.

-Så skelettet finns kvar på jorden men huden har åkt till himlen... kommer det aningen tveksamt från henne. För några dagar sedan pratade vi om kropp och själ i ett annat sammanhang. Det var tydligen för svårt, så det blev "hud" istället. Goa unge, vad underbart att få följa hennes tankar!

Apropå rubriken så glädjer det ett svensklärarhjärta att det så självklart dök upp för henne att söka informationen hon behövde i en bok. Och mammahjärtat mår bra av att hon har en så trygg barnatro. Önskar jag kunde vara lika säker som hon att himlen verkligen finns där...

Jag längtar norrut!

Dessa tre ord trodde jag aldrig att jag skulle skriva. Jag, som utflyttad ”norrlänning” (avskyr ordet för han ni tänkt på hur stort Norrland är egentligen?) är så nöjd över att bo söder om Dalälven. Jag gillar inte snö i april. Jag gillar inte mera snö i maj. Jag gillar inte myggor och knott. Det passar mig utmärkt att bo här. Men den här hösten går till historien! Jag blir galen på grågeggan utanför dörren. Det är inte ens bara dimma. Det är banne mig ärtsoppa! Och vem vill leva i ärtsoppa? Vem vill vara ute i det? Inte jag i alla fall.

Mina föräldrar, som bor i inlandet ca 55 mil norrut härifrån räknat, håller istället på att skotta sig fördärvade. Där snöar det. Sen snöar det lite till och så fortsätter det att snöa ganska mycket mera när det ändå håller på. Och de skottar. Jag vill inte ha det så heller. Jag vill ha -2° och 2 dm nysnö. Men framför allt vill jag ha sol! Jag vill ut ur den grågeggiga ärtsoppan som dryper av klibbig fukt (antar att det är något som ska likna regn).

På ett sätt är det bra med väder. Man får tycka precis vad som helst. Man behöver inte vara överens. Vad man än tycker går det inte att göra något åt. Och egentligen - är det inte själva tyckandet som är det viktiga? Och just nu tycker jag att det räcker!

Jobbet är sökt

Ansökan är skriven. Inskickad. Tiden går ut på måndag. Kollegorna, de inblandade, informerade. Nu kan jag bara vänta. Om det blir aktuellt tar jag beslutet då.

Visst låter jag genomtänkt och cool? Det är jag inte...

Plus och minus!

Plus eller minus?

Den här gången handlar inte +/-tecknen om min vikt vilket det så ofta annars gör. Nej, den här gången handlar det om att väga fördelar mot nackdelar. Runt vad? Jobbet! Mitt jobb fanns utannonserat i helgen. Ja, inte mitt befintliga lärarjobb alltså, utan mitt drömjobb! Det jobb som på pricken beskriver det jag går runt och säger att jag vill syssla med. Det jobb som skulle innebära att jag får jobba med mitt största intresse.

Vad bra!! .................................Eller?

Ja, allt allt det är jättebra. Om det inte vore för att det jobb jag har också är min dröm... Det jobb jag har är världens roligaste, av dem jag provat på alltså. Det jobb jag har innebär världens bästa kollegor. Utan konkurrens! Det jobb jag har innebär sommarlov, höstlov, jullov, sportlov och påsklov. Det är inte oviktigt, allrahelst inte som småbarnsmamma.

Men jobbet då?! Tänk att få jobba med detta stora, nya intresse som upptar så stora delar av mitt liv numera.

Har fanken ska jag göra???

Ur 6-årings mun

Dottern lekte nån rollek med en häst, ett par prinsessor, en liten dockhussäng och en liten tygbit. Hon kan hålla på i timmar med detta, helt för sig själv, inne i sin fantasivärld. Pratar på med olika röster för olika karaktärer. Idag var diskussionerna vilda prinsessorna emellan. Jag satt bredvid och läste en bok, så jag var inte riktigt koncentrerad på hennes monolog, men vissa saker bröt igenom. Plötsligt hör jag: "FAN!" Hon märker att jag tittar till på henne och försvarar sig med: "Jag leker!" Jag svarar så lugnt jag kan att jag ändå inte vill att hon ska svära...

-Svära? SVÄRA! Jag har inte SVÄRIT!
-Men jag hörde ju "FAN".
-Jag HAR INTE sagt det!! Behöver jag tillägga att hon vid det här laget är mycket förolämpad?!
-Ok, jag kanske hörde fel...

Hon muttrade en stund, men lekte sedan vidare. Prinsessorna är fortfarande upprörda.

-FAN FAN FAN! hör jag tre gånger snabbt efter varandra.
-Men gumman, nu sa du ju det igen!
-VADDÅ?!
-Fan
-Nej, mamma jag säger VVAAA!

De upprörda prinsessorna nästan spottar ur sig VVAAA!? Då låter det som FAAA - och jag lade tydligen till -N själv...

Det tar en stund för henne. Hon är inte klar. Fortfarande rätt så förolämpad tillägger hon:
-Jag svär faktiskt ALDRIG! Jag svär inte. Jag vet att man inte ska svära... för det ska man inte...
lång paus
...fast man får SÄGA svär... för det säger man ju i SVÄRmor och SVÄRfar!

Halloween och "Dr Snake"

Vi har haft svart duk med små självlysande spindlar på köksbordet sedan i lördags. Vårt ”helgbarn” (vi är avlastningsfamilj en helg/månad till ett barn jämnårigt med dottern) var här och h*n hade med sig halloweenutstyrseln och därmed gjorde vi i ordning en snabb och improviserad halloweenmiddag för dottern, helgbarnet, mormor och morfar, som fortfarande var här. Vad vi åt var inte viktigt för barnen - jo, att förrätten bestod av pumpasoppa tillverkad av innanmätet av den urkarvade pumpagubben, som har lyst spöklikt på altanen i stort sett hela tiden sedan han blev klar - utan det var klädsel och dukning som stod i fokus.

Dukningen har legat kvar tills i dag. Spindlar är inte mitt favoritkryp även om jag inte alls är nästintill paniskt rädd som jag tidigare var. Men fortfarande stör det mig en del att ha dessa små kryp som bordsdekoration. Vad gör man inte för dottern (...och för att man inte kommer sig för att rensa bort det...)?

Därifrån tar jag ett hopp till Animal Planet, en kanal vi har tillgång till sedan vi införskaffade abonnemang via Boxer-Robert. Där finns ett program sent på fredagkvällar om en läkare tillika ormspecialist, som tar hand om de flesta svåra fall med ormbett i södra Kalifornien. Han heter Dr Bush men här hemma kallas han för Dr Snake av förklarliga skäl. Förutom specialkunskaper i ormarnas väldigt finurligt uppbyggda gift, som dessutom förändras hela tiden, har han också gedigna kunskaper i spindelgift. Svarta Änkan är exempelvis inte att leka med, och för ett par veckor sedan fick man följa en kvinna som blivit biten ett par gånger av någon annan mycket läskig spindelart, som jag dessvärre glömt namnet på. De skulle vara ganska sällsynta och skygga (kan en spindel vara skygg) så att bli utsatt två gånger var mycket ovanligt. Orsaken visade sig när de drog fram sin säng... jag ryser långt in i benmärgen när jag tänker på vad som fanns bakom deras sänggavel! Ett helt bo av dessa läskiga varelser! Hon såg ut som om hon var svårt brännskadad där hon blivit biten. Det hade liksom ruttnat bort en stor bit ur armen.

Och vidare därifrån till de skidaffärer vi gjorde i helgen - ja, det är tvära kast här! Dottern har blivit med slalomskidor! Med mannen som sålde skidorna pratade vi en del om kända skidåkare Eftersom min mamma har undervisat Magdalena Forsberg i grundskolan kom vi att prata om henne, bara helt apropå. :o)

Och så ett steg till då - till drömmarnas värld!

Där räcker det att hjärnan snuddat vid olika ämnen för att väva ihop det till en duk eller en matta. Drömmattan i natt var synnerligen komplex och läskig! Och verklig.

Jag åkte bil med Magdalena Forsberg. Vi hade pratat med hennes mamma och jag kom lite senare till bilen. Magdalena var stressad och skyndade rätt irriterad på mig. Jag i min tur blev stressad av att ha fördröjt henne. Alltså hoppade jag snabbt in i bilen samtidigt som jag märkte hur hon sopade och sopade något ut genom bilrutan. När min bildörr slog igen bredvid mig fick jag syn på vad hon sopade - stora, svarta, glänsande spindlar. Stora som fågelspindlar men annars såg de ut som dem bakom gaveln på sängen jag beskrev ovan (samtidigt kom nog det glansiga från de självlysande halloweenspindlarna på vårt köksbord...) Jag kände då hur det kittlade i nacken och vände mig således om. I ögonvrån såg jag 10-15 stycken komma krypande över min axel fram över bröst och arm. Jag skrek, nej jag vrålade rakt ut, slet upp dörren och började hysteriskt sopa ut dem ur bilen. Magdalena blev ännu mer irriterad och beordrade mig att stänga dörren så vi kunde komma iväg. Jag visste inte vilket som var värst; att reta henne ytterligare och låta dörren vara öppen eller att stänga dörren och bli sittande med spindlarna

Hur det slutade? Jag vet inte för där tog min dröm slut.

När jag vaknade imorse tänkte jag på Dr Snake. Han verkar vara en synnerligen sympatisk läkare så just den tanken var rätt angenäm. Sedan är ju varken de kaliforniska ormarna eller spindlarna direkt självskrivna på min popularitetslista. Men just imorse var det bara själva doktorn jag hade i tankarna... :o)

Ålderdom

Ur mitt minne från Ronja Rövardotter:

När Skalle-Per blir dålig kryper oron i kroppen på Mattis. Han frågar Lovis, sin kvinna och Ronjas mamma, vad det är för fel.
- Ålderdom, svarar hon sakligt och lugnt.
- Men det dör man väl inte av? svarar Mattis och får höra precis det han inte vill, att jo, det är precis vad som kommer att hända.
- GHA! Nej, det tillåter jag inte!! vrålar han medan Lovis, återigen lugnt, svarar honom:
- Mycket styr du över Mattis, men inte det. Det kan du inte bestämma!

När Skalle-Per senare verkligen har dött skriker Mattis ur sig saknaden:
- HAN FATTAS MIG!

Ingen annan än Astrid Lindgren kan skildra det stora, svåra så naket och enkelt, men ändå inte förenklat. Så självklart i all sin oförklarlighet.

Varför dessa tankar hos mig?

På min pappas sida finns bara en moster till honom kvar. Hans mamma var äldst av sina syskon (hon dog 2000, bara ett par månader innan dottern föddes), sedan hade hon några bröder och sist kom en halvsyster, sedan deras mamma blivit änka och gift om sig. Denna syster, min pappas moster alltså, ligger nu på sjukhus. Svag och tärd av samma ”sjukdom” som Skalle-Per; nämligen ålderdom.

Hon är lite över 80 år, hennes man nästan 90 men fortfarande väldigt pigg. Så ensam han är nu. Så lite vi kan göra för att trösta. ”Du blir bra igen!” vill man säga till henne. ”Det ordnar sig! till honom... Det enda som kan ”ordna sig” är att hon inte dör nu, på sjukhuset, utan får bli så pass pigg att hon kan komma hem igen. Men ”ålderdomen” har henne i sitt grepp och det är gräsligt. Även om hon kommer hem kan det inte finnas mycket tid kvar... Jag vill också vråla som Mattis:

- GHA! Nej, det tillåter jag inte!!

Jag VILL INTE!

Jag vill inte tänka på vad jag stoppar i munnen, jag vill inte undvara en massa saker, jag vill inte stålsätta mig varje gång jag går förbi lösviktsgodiset på affären, jag vill inte äta nyttigt för nyttighetens skull, jag vill inte behöva tänka hela tiden, jag vill inte väga godsaker mot motion på guldvåg, jag vill inte låta bli Toblerone, jag vill inte låta bli den nya dajmchokladen, jag vill inte läsa fler innehållsdeklarationer, jag vill inte köpa yttepyttelite godis, JAG VILL INTE MER!!!

Jag vill inte vara tjock igen!

Jag slog latmasken på käften!

Steg upp 9.30. Hade redan igårkväll mentalt förberett mig på en morgonpromenad före frukost idag. Det har varit skralt på den fronten på sistone... Jag vill inte ut och gå. Jag verkligen, verkligen ville inte.

Gick en tuff match med latmasken. Käftsmällar åt båda håll. Högersvingar också skulle jag tro. Det ömmade på alla ställen i alla fall. Tusen anledningar till att låta honom vinna. Ett exempel: ”Jag är ju ledig, jag gör vad jag vill med tiden...” (riktigt djäkla dum ursäkt men den låter skitbra just där och då)

Till slut kom jag på vinnarslaget! Det finns ett gäng tjejer som kämpar med viktnedgång/stillastående på samma sätt som jag. Vi håller kontakt via nätet. Till dem skulle jag rapportera om jag tagit mig ut på den planerade promenaden. Jag kom inte på nån ursäkt som skulle duga till dem, och därmed svingade jag in en vänsterkrok på latmasken och som avslutning stampade jag honom över ryggen också.

Jag plockade fram kläder, bylsade på mig efter konstens alla regler, knöt på skorna, kopplade hunden och gav mig av. Strålande sol, klarblå himmel och -5°. Ledig dag. Visst är det synd om mig? *not*

Ändå var det skittrögt. Det var tråkigt. Jag ville inte. Latmasken hade tydligen lyckats bita sig fast i ena hälsenan... Men jag gick. Efter drygt en kilometer tänkte jag vända. Bara för att det var så tråkigt. Men då blev jag arg på mig själv. Vad har jag att gnälla över?? Jag har, förutom alla andra goda anledningar, läkarord på att jag ska fortsätta med mina långa promenader för att hålla mitt höga kolesterol i schack. Smart att låta bli då! *not*

Jag stegade vidare. 2,5 km är sträckan jag gick. Sen fick jag vända och genast gick det lättare - jag var ju på väg hem igen! Som en hemkär häst. Så fort näsan pekar hemåt går det fortare. När jag kom tillbaka efter ca 5 km promenad var jag fortfarande lite barnsligt trumpen. Jag ville ju inte gå och ändå hade jag gjort det. Kändes som nån varit dum mot mig... Klokt reagerat! *not*

Men nu sitter jag i alla fall här mätt efter en underbar frukost. Gröt kokt på 1 dl dinkelflingor. I den blandar jag diverse godsaker, idag blev det: ett rivet päron, en kiwi i småbitar, 6-7 naturella cashewnötter, 1 msk naturella solroskärnor, 1 msk linfrö, 1 tsk vardera av kanel, kardemumma och ingefära och så havremjölk till det. Jag har faktiskt något som skulle kunna vara vilsen energi i kroppen. Inte mycket, men jag anar den i alla fall!

Höstlovstorsdag

Mer än halva lovveckan har gått. I och för sig arbetade jag i måndags, så om man räknar det har jag bara varit ledig tre dagar, inklusive idag. Tröttheten sitter fortfarande som ett band runt pannan. Igår hade jag till och med ett rejält (för att vara jag) migränanfall. Jag blir aldrig så att jag kräks och måste ligga helt stilla i ett mörkt rum, men jag får rejäla synrubbningar och mår illa och har ont i huvudet. En av mina hjärtmediciner, seloken, har som ”biverkning” att det hjälper mot migrän, så jag har det absolut inte ofta längre. På något sätt känns det värre då när jag väl får det, för jag är så ovan numera...

Idag har jag suttit ensam inne en lång stund mitt på dagen. Spelat lite dataspel. Läst ett par tidningar. Tittat i luften. Filosoferat. Frågor har kommit och gått. Stora frågor och små. ”Is this it”, liksom... Är det livet som passerar medan jag sitter och tittar på? Ja, inte står det på paus bara för att jag gör det. Hur länge ska jag vara så trött som jag ofta är? Ibland väljer jag att låta bli att lyssna på kroppen och kör på ändå. Det går ett tag. Sedan blir återhämtningssträckan ännu längre. Summan av tid när jag tryckt på paus är densamma.

Jag var ute en stund också. Vintervitt och riktigt bitande kyligt på kinderna. Svårt att hitta handskar som är varma nog. Strosade runt bland våra djur. Först till hästhagen. Gick ett varv för att se över stängslen. Förvånad upptäckte jag att ingen av hästarna följde mig - deras nyfikenhet brukar ta över rätt snart när vi rör oss i hagen. På slutet kom de två yngre fram i alla fall. Jag stod en stund med stort, tungt hästhuvud i famnen och tittade i luften. Man behöver faktiskt inte sitta som en säck potatis i soffan för att ”bara vara”. Det ger bra mycket mer energi att ”bara vara” tillsammans med en häst. Pausknappen är inte lika självklart nedtryckt då.

Sedan vidare in i ladugården där katterna bor. De låg ihopkurade på en varm filt. Kurrar genast när man kommer fram och stryker dem över ryggen. Det går bra att ställa svåra frågor till katter, de tar dem med sig utan att göra något väsen av det.

Sen in till hönshuset där vi har kycklingar igen. De är så fina - inte lätt att vara liten kyckling när vintern kom så plötsligt! Tur att vi har två rejäla värmelampor. Jag glömde ett ögonblick bort att de inte alls är lika tama som katterna, så jag satte mig på huk och skulle börja stryka dem över ryggarna med mitt pekfinger. Oj, vilket kackel det blev! Halvstora kycklingar som yrade runt, runt. De var inte alls övertygade om mysfaktorn i den behandlingen...

Blev stående ute på gårdsplanen en god stund medan mörkret föll. Månen är nästan full ikväll, vinden har äntligen mojnat, eller vänt. Här på gården är det i alla fall vindstilla. Dessa stunder för mig själv under vårt stora vårdträd brukar jag vara rakt igenom lycklig, lite melankolisk, men lycklig. Ikväll kom inte den känslan lika självklart som tidigare. Jag kände lycka också, men mest sorg. Det förvånar och besvärar mig för jag har sannerligen inget att vara sorgsen över och jag förstår inte känslan...

Sen fick det vara slut med djupa, svåra tankar! Jag gick resolut in och plockade fram dammsugaren istället. Det rensar både golv och tankar bra och ger energi!

Blåst på konfekten

Maken skulle jobba förmiddag i Örebro. Mormor och morfar är här, de skulle vara med dottern så jag kunde följa med till Örebro. Hotell bokat, mysigt restaurangbesök inplanerat, lite shopping, hotellets bubbelpool… kanske bio. Ja, ett mysigt dygn på tu-man-hand.

Men vad händer? Jo, vintern bestämmer sig för att komma till den här delen av vårt avlånga land just idag. Och i den här delen av vårt avlånga land kan alldeles för många inte köra på vinterväg. Det har stått lastbilar härs och tvärs över vägarna på åtminstone tre ställen som vi skulle passera. E18 avstängd. Blåst och snödrev. Då kan man inte ge sig iväg, hur mycket man än har planerat ett mysdygn.

Så här sitter jag i soffan medan maken fortsätter sitt spackelarbete på övervåningen. Så kan det gå! Jag hoppas det snart går fler tåg - utan snökaos...

5 anledningar att le!

- Dottern är hemma igen!
- Solen skiner!
- Jag har en hel veckas höstlov framför mig!
- Jag har haft lååång sovmorgon!
- Jag är smal!

Jag har världens bästa man!

I helgen har jag varit på kryssning ihop med 10 andra mer eller mindre hel- och halvgalna kvinnor, mammor. Vi var ett gäng från ett snack på nätet, och vår gemensamma nämnare är viktminskning. Vissa hade jag träffat en gång tidigare men merparten var helt nya - alltså helt nya IRL (”in real life” - på nätet känner vi varandra).

Vi träffades vid båten, delade upp oss i hytterna, bytte om och fixade till oss och sedan åt vi tillsammans. Sedan var det nattklubben med ett rätt känt band på scenen. Jag är ingen ”styrdansmänniska” egentligen eftersom jag är mer än lovligt dålig på det. Men med ålder kommer mod att inte bry sig så numera tycker jag att det är bara roligt istället!

En ålandsfärja är som en stor raggningsklubb, inte snack om annat! Och med min erfarenhet, att ha varit väldigt stor men samtidigt osynlig, är det svårt att inte smickras av uppmärksamheten. Överförfriskade män som tänkt sig en dans där han får stå och hålla i sig i damen /läs: mig/ får tänka om. En mycket användbar replik har visat sig vara följande:

- SSCHKKAaaaa vi danscha? sluddrar ovan nämnde man
- Ja, gärna! svarar jag, ...när du kan stå upp själv!

Det fungerade varje gång!

Nu var inte alla så onyktra så de inte kunde stå upp utan jag dansade med många trevliga, stiliga män som inte verkade störas allt för mycket av mina missade steg som ibland hamnar ovanpå deras fötter. Som jag skrev, jag smickras mycket av att stå så pass i centrum - jämfört med vilken plats jag tidigare hade på liknande tillställningar. Självklart beror det inte bara på mina tappade kilon, det mesta sitter förmodligen i min nyvunna självkänsla. Jag älskar att synas, jag älskar att stå i centrum nu och jag antar att det inte är en slump att jag får höra från olika håll att jag strålar. Jag mår ju så bra!

Nu kanske någon uppmärksam läsare börjar undra varför detta inlägg har en rubrik om min man. Det är inte så konstigt egentligen!

Jag vet var jag har mig själv. Jag vet att jag inte går över gränsen. Dans och skratt är ok. Sedan räcker det. Jag vet att jag hör hemma hos honom och vill inte byta ut honom mot något i världen, samtidigt som jag njuter av den uppmärksamhet jag får. Jag vill inte såra honom. Vi har en historia som gör att det skulle kunna finnas sådana känslor. Igår kväll när vi hade gått och lagt oss frågade jag rakt ut om han inte var det minsta orolig, om det inte stör honom alls. Dels att jag kommer hem och tycker att jag haft så roligt, att jag fått så mycket uppmärksamhet och att jag dessutom bubblar om det. Han är trygg i sig själv, han är trygg i vårt förhållande och jag älskar honom. Följande fick jag till svar:

- Nej, jag oroar mig inte alls och det stör mig inte heller. Du är värd all uppmärksamhet och jag vet ju hur roligt du tycker att det är att dansa! Du är glad när du kommer hem och det gör ju gott för oss två också.

Hur många är gifta med en sådan man? Jag bara undrar... Att han dessutom, medan jag är ute och roar mig på mitt sätt, trivs bäst här hemma med hammare i näven och gipsskivor i travar, med slipmaskiner och betsning av golv. Ja, det är en bonus jag knappt kan greppa! Han är bäst och han är min!!

Dottern är på vift!

Ända långt borta hos mormor och morfar - över 50 mil. I två hela veckor! Hon har det underbart! Det är fantastiskt och underbart att vara 6 år och få obegränsad uppmärksamhet av både mormor och morfar under så lång tid. Knappt en vecka har gått. En vecka återstår innan jag få ha henne i mitt knä igen, får trycka ner min näsa i hennes hår. Möta de glada ögonen, så fulla av liv. Lyssna till hennes underbara funderingar om ditt och datt. Idag har saknaden slagit mig med basebollträ. Det river och sliter i maggropen. Jag längtar efter henne så det värker i mig. Längtan och saknad går hand i hand. Hennes glada röst med ord som berättar om dagens äventyr ger lite balsam på såren. Men det river och sliter fortfarande…

Jag älskar henne gränslöst!

En missad lunch bjuder in sockermonstret

Missbrukaren är på besök - men han åker ut innan morgonen!!

Så här har min matdag sett ut:
Frukost: gröt på boveteflingor med kanel, ingefära, cashew, mandel, rivet äpple och havremjölk.

Lunch: Hann inte pga möte med rektor och ett brandlarm som gick mitt i alltsammans... Sedan skulle jag vara med på orienteringstävlingen som skolan anordnade för alla elever på eftermiddagen... Åt en banan.

Mellis 1: Två grillkorvar med vitt korvbröd och ketchup och senap.
Mellis 2: En till grillkorv och en festis

Nu var jag bortom räddning... Stannade på Statoil på väg tillbaka till skolan. Köpte en 100g Marabou chokladkaka med dajmkulor och en påse gelegodis - lättsockrad - big difference... *NOT!* I bilen åt jag det mesta av godispåsen. Tillbaka på skolan satte jag i mig chokladen... Jobbade lite, sedan slappade jag i personalrummet. Drack en kopp kaffe, pratade med kollegor och hade en riktigt trevlig stund. Men godissugen!

Mellis 3: En kopp choklad ur kaffeautomaten och en vit tekaka med margarin och ost. Doppade och sörplade och njöt!!

Samtal med några elevers föräldrar, det var därför vi var kvar på skolan.

En timmes paus från samtal när kollegan och jag skrev ihop lite kommentarer och förberedde inför morgondagen. Kollegan undrade om jag skulle äta min mat. MAT?? Nej, skulle inte tro det...

Två samtal till, färdig strax före 20.00. Väntade in två andra kollegor och åt under tiden en rejäl sockerkaksbit, som den ena kollegan haft med sig. Planerade godisintaget i bilen på väg hem. Kollegan bara gapade när jag berättade om min dag och mitt tankesätt. Jag har ju aldrig "erkänt" för någon förut, det har varit väldigt, väldigt privat och mycket genant - nu kan jag konstatera att den här dagen förlorade jag. Samtidigt vet jag att det är "lika bra" att äta klart...

Hem vid 21.00. Stannade återigen på Statoil (den mack jag brukar få köra en annan väg för att undvika). En till 100g dajmchokladkaka och en fanta i bilen. Har precis nu fikat kubb och mjölk och har ett par chocolate chip-kakor kvar. Börjar känna mig nöjd och illamående. Det läskiga är att jag mår som en kung nu - allt är roligt och jag känner mig till och med snygg mitt i allt. Snacka om läskiga lyckohormoner!!!

Inatt ska sockermonstret golvas. Jag konstaterar att utan lunch och sedan tillgång till grillkorv utan möjlighet att äta annat - ja, då sket det sig BIG TIME. Samtidigt är jag jättesäker att detta var en engångsgrej. Imorgon är jag på banan igen - med sockerabstinens förvisso, men på banan!!

Råder det något tvivel om att jag är missbrukare?

En vanlig vardag?

Släpper av dottern vid skolan 7.25. Frukost serveras 7.30 och då ska de sitta på plats. Planen är att lämna 7.15 så redan där sitter stressen som en fin klump i magen. Mina egna lektioner börjar 8.00 och att då hamna bakom en bil som kör 65 km/h på 70-väg, ja det finns helt enkelt inte med i tidsramen. Vid andra rondellen är trafikkaos. Jag stod i kö i 10 minuter. Nu är det näst intill omöjligt att komma i tid. Har lite flyt med rödljusen så jag hinner ändå - jag kliver in i arbetsrummet exakt 8.00. Sliter av mig jackan, rycker med mig materialet och rusar till första lektionen.

Pojkar i år 9 som har vaknat nu, i 11:e timmen. Nu börjar frågorna om VG att komma. Hur? När år 7 och år 8 har bestått av lek och stök och bråk. De är dessutom nya för mig så jag har kort om tid att bilda mig en uppfattning om deras nivå inom alla bedömningsområden...

Sedan 10 minuters rast och engelska i min egen klass, år 7. Prov tillbakalämnas. Får svart på vitt att ett par elever till (förutom de fyra som redan jobbar i liten grupp) behöver extra hjälp för att ha någon chans att klara av detta. Jag har anat det, provresultatet bara bekräftade. Stökigt och okoncentrerat. Lektionen i annan sal än ”min vanliga”, svårt för eleverna att hitta sin plats, att komma till ro. Utsikt åt andra hållet, alltså är aktiviteten på skolgården mycket intressantare än min lektion.

Provgenomgång, nedtystning, hopsamlingen. Genomgång av ny text. Många har svårt att förstå. Några gäspar när kompisarna inte hänger med. Efter en genomgång är 3-4 elever ”klara” med texten medan några är på god väg och ett par knappt har förstått att vi har öppnat böckerna...

Nästa lektion prov i engelska i en 9:a. Andra änden av skolan. Proven tillverkades i helgen och kopierades igår, på min sjukskrivningsdag. När skulle jag annars ha hunnit? Hann se när jag bytte material att det satt en lapp om en förälder som hade ringt och ville bli uppringd. Vaktade provet, ganska lugnt. Hann sitta en stund - första gången under dagen.

Efter detta prov vidare till matsalen. Hann igen se lappen om föräldern som ville bli uppringd. ”Kollegan får ta det sen...” hann jag tänka innan jag rusade till matsalen. Slängde i mig sallad, bönor och fiskpinnar som jag petade paneringen av. Försöker äta bra, men det också blir svårare under stress. Stress pga träff med vår skolpsykolog angående en utredning på en av våra elever.

Kollegan och jag hann ses 2 minuter innan. Hon hade fått stå vakt utanför slöjden, efter att ha haft en mobb 9:or ”som skulle slå ihjäl en kille i klassen”. Killen åt med henne i matsalen och sedan stod hon som sagt var vakt. Hon hade alltså inte hunnit ringa mamman på lappen...

Skolpsykologens genomgång bekräftade vad vi redan sett. En elev med stora svårigheter att läsa och skriva. Det som ”brukar” funka då är att istället ta in via öronen. Det kan inte den här eleven. H*n måste se i bilder. Vi pratade också om resten av klassen med psykologen. Tio elever ytterligare med inlärningssvårigheter och också sociala svårigheter - ofta går ju de två hand i hand... Alltså 11 stycken som var och en behöver anpassat material. Ovanpå detta 15 normalpresterande elever men som också behöver få ses och synas.

Tillbaka till arbetsrummet. Jo, jag smet faktiskt iväg och kissade också - lyx! Ringde mamman på lappen. Hon ville ha ett möte - det 3:e den här terminen - för att diskutera sitt barns problem. Långt samtal, ”...jag återkommer när jag pratat med rektor.”

Pratade med en av arbetskompisarna som förra året hade sitt barn i vår dåvarande klass; 9Bäst. Hon stöttar och lyssnar. Bekräftar att jag är duktig på mitt jobb, engagerad. Jag grät en skväll... hon med. Usch! Men där hade jag ju inte tid att sitta. Vidare till nästa lektion med min klass. Svenska på schemat. Läsning. Tre vill byta bok, två vet inte var det utdelade uppgiftspappret är, en vill lämna lapp angående en aktivitet utanför skolan, tre kommer inte igång, nån vill ha en bok jag inte har i klassrummet... 100% koncentration från mig hela tiden. Hann jag se alla? Nej... Inte de två tysta tjejerna. De behöver ju få synas lika mycket, men hur ska jag lyckas med det? Nån som sett kloningsknappen?

Iväg och byta material igen, vidare till ett annat klassrum igen. Språkval; engelska med 19 elever ur 4 klasser som alla har det gemensamt att de 1) har svårt för engelska och 2) tycker att det är bland det tråkigaste man kan råka ut för... Genomgång av a/an och substantiv i plural. Alltså att det heter one cat men two cats. Ingen självklarhet i denna grupp i år 7 - något de borde ha klarat av i år 4. Ändå är det enklare här där alla behöver hjälpen. Svårare i ”vanlig” engelska där de sitter tillsammans med dem som i år 7 är relativt flytande på engelska redan.

Lektionen slutar 16.00. Konferensen börjar 16.00. Jag hann med andra ord inte kissa, men jag har ju gjort det en gång idag. Man kan ju inte räkna med att hinna vad som helst! Genomgång av eleverna i vårt arbetslag och jag börjar nästan gråta - inte så att de andra ser det, men inuti, av hur det ser ut i vår klass. Hur omöjlig vår situation är - både min, kollegans men framför allt att elevernas situation.

Sprang ifrån en minut för att hinna haffa rektor innan hon går hem för att stämma av samtalet från mamman på lappen. En plan för det samtalet gjorde vi upp efter kl 17.00. Alltså efter min arbetstid. Och innan dess hann en mamma till ringa angående att hennes son hade åkt ut från en lektion. Jag kunde som tur var hänvisa till att den berörda läraren skulle ringa senare under kvällen. Svårt att uttala sig när man inte varit inblandad i den aktuella situationen.

Hinner in på toa innan jag ska åka, 30 minuter efter arbetstidens slut. Maken ringer. ”Går det bra?” Jag börjar skratta... ”...på toa eller i jobbet...?” Jag hade att välja på att skratta eller gråta...

Kommer hem 18.10. Helt slut.

Ännu en dag på jobbet är till ända. Men många återstår... Mitt i allt detta ska jag hinna känna att detta är roligt. Hur då? Så - Lars Lejonborg, vad gör du åt detta???

Nu mår jag BRA!

Vad underbart det är att må bra igen när man varit riktigt dålig!

I morse väckte dottern mig vid 6-tiden och vi kunde ligga och mysa och småprata en lång stund tillsammans. När vi steg upp gick jag på toa och sedan upp på vågen... morgonrutin - och vågen som jag nu törs lita på stannade på 62,9 kg. Precis där jag vill ha den alltså! Då mådde jag riktigt bra av det också!

Maken hade kokat gröt, dottern sett till att ljusen i nya lampan i köket var tända så det var riktig mysig höststämning att slå sig ned vid frukostbordet. Gröten smakade gudomligt, jag kan inte säga annat! Energin spritter runt i kroppen igen och jag kan konstatera att "...efter regn kommer solsken" men även att "...efter sjukdom kommer energi!!"

Idag ska bli en härlig dag!!

Matförgiftad

Igår var vi inne i staden. Först var dottern på kalas på badhuset. Där åt jag en räksallad. Sedan gick vi på stan en stund och efter det vidare ut till Ikea. Där åt vi middag. Jag åt deras gravade lax.

Någon timme senare när vi var hemma igen började jag få ont i magen. Det blev bara värre. Jag har nog aldrig mått så dåligt som det gågna dygnet! Försökte gå och lägga mig vid 1-tiden. 2.30 gav jag upp och släpade mig ner till badkaret i källaren istället. Maken fick vackert följa med för jag var rädd att ramla/svimma. Halvsov där i 1,5 timme, fick fylla på med varmvatten 2 el 3 ggr.

Släpade mig upp men kom bara en trapp, sen höll jag på att svimma. Hann slänga mig ner på golvet i hallen och ropa på maken. Ingen trevlig syn för honom, hittade mig i en hög på hallgolvet. Han hjälpte mig upp, jag fortsatte att må PYTON. ONT i magen, alldeles snurrig och dessutom en DJ***ULSK värk i ryggen, runt njurarna tror jag.

Har legat hela dagen. Önskar att jag hade fått kräkas ur mig alltsammans istället - nu måste det ju genom hela systemet. Har kanske druckit 2 dl på hela dagen och lyckats få i mig 4-5 skedar havregrynsgröt. Målet för kvällen är att dricka mer. Jag MÅSTE ju!

Mina mått :o)

Egentligen är ju siffran på vågen bara en siffra som inte säger så jättemycket. Ofta får man rådet att mäta sig om vågen "bråkar" och inte går ner som man har tänkt sig... Jag har inte varit så flitig med måttbandet, men har ändå några siffror sparade. Nu är det väldigt roligt att ha dem och så här ser de ut:

Vikt: 95 kg - 80 kg - 64 kg

Byst: 116 cm - 106 cm - 92 cm

Midja: 103 cm - 93 cm - 78 cm

Höft: 126 cm - 116 cm - 102 cm

Lår: 71 cm - 65 cm - 57,5 cm

Överarm: 37 cm - 32 cm - 27,5 cm

Det är lite häftigt att upptäcka att jag då - för 30 kg sedan - var större runt midjan än vad jag numera är runt höfterna... Jag är så oerhört glad att jag haft styrkan till denna viktresa!!

...och med denna blogg ska jag försöka sätta punkt, åtminstone för ett tag, på vikt-bloggande. Antar att det kan bli lite tjatigt i längden...

Efterlysning

Eller: Värsta träningspasset!!!

Efterlysning på vad? Bröst!
Träningspass; var då? På Twilfit - som ju säljer underkläder...

Jag är i desperat behov av ny BH, eller för att vara ärlig - flera stycken. Jag överdriver inte om jag säger att jag provat mellan 50 och 75 st BH:ar (heter det så?) och det - DET är jobbigt!! Expediten var helt otrolig, bara hämtade nya, nya, nya... hon gav sig inte förrän 19.10, de stängde 19.00 och maken hade väntat hem mig 18.30. Tur att det finns mobiler...

Jag behöver verkligen - AKUT - nya behåar... Anledning? Brösten har försvunnit!!!!!!!!!!!!!

Jag har hittills varit lite så där förvånad men inte speciellt bekymrad... Visst, de har krympt vartefter resten av kroppen gjort det. Ändå har de varit förvånatsvärt intakta. Fram till förra året. Då började de försvinna fortare. Under våren ännu lite fortare. Men nu, efter sommaren. Nu vet jag inte vad det är för skinnpåsar som hänger där - jag känner inte igen dem och har inte riktigt lust att lära känna dem heller!

Jag har gått från 95D när jag var som störst...

...till 75D, som jag fick hjälp att prova ut på Twilfit för ca 1 år sedan. Då var den riktigt trång runtom...

...nu till 70C!!!!!!!!!!! ...och enda anledningen till att det fortfarande är C är för att jag måste vika ihop brösten i BH:n. Gha!

VEM tog mina bröst????

"Jag är klar!"

Dessa tre ord har jag övat att säga de senaste två dagarna på jobbet. Av nån anledning är det flera som kommenterat just dessa två dagar att jag ser slankare ut, att jag är fin, vad duktig jag är och så det klassiska NU RÄCKER DET VÄL!? Jag har pratat mycket med en kollega/kompis som jag alltid pratat mycket vikt med och hennes ord väger tungt för mig. Hon har också sagt att det räcker. "Ärligt Ina, du är skitsnygg nu, jag menar verkligen att det räcker. SE DIG I SPEGELN!"

Den kommentaren tillsammans med samtalet med en annan, verkligen SMAL kollega igår, har fått mig att tänka. Smal-smala kollegan frågade rakt ut hur mycket jag vägde. Ja, jag väger ju 63 (och nåt hekto)... Jag kontrade och frågade henne. Hon är 168-169 cm så ett par cm längre än jag alltså och jag hade nog gissat på 53-54 kg - för hon är verkligt smal i mina ögon. Tunn, smalhöftad etc. Hon sa "Oftast mellan 57 & 60, nu väger jag nog 59". Resten av kvällen gick åt till att få in det i skallen, det bara snurrade.

"Jag väger bara FYRA KILO mer än supermegajätteotroligt smala kollegan!"

Där och då bestämde jag mig verkligen att göra paus nu. Jag inser att jag inte ser hur smal/nätt jag faktiskt är. Jag tror ärligt att jag skulle bli snyggare av att tappa 4-5 kg till... i känslan är det ärligt. Jag förstår nu att det inte är logiskt.

Det känns märkligt och skitläskigt att säga "Jag är klar!" för det är jag ju inte, skriker känslan. Jag är ju faktiskt fortfarande KNUBBIG! Eller?? ... Jag är irriterad på att jag får ta stl 36/38 på tröjor, "för vad ska då smala personer kunna ha?" Jamen du ÄR JU SMAL får jag till svar... Så även den kommentaren betyder ju att jag inte har fattat i huvudet vad som hänt på kroppen.

Det är 7 ÅR sedan jag vägde 103 kg - alltså 40 kg mer än nu. Det är 4 år sedan jag gick till VV, då vägde jag 96 kilo (efter att ha varit gravid och kräkts mig ner till 80 kg och vänt upp igen). Huvudet har alltså haft låååååång tid på sig att fatta och ändå, ÄNDÅ, sitter jag här nu väldigt, väldigt nära "lite till så blir jag lycklig"... Just det där som man hör ”alla” fd överviktiga vittna om. Men det gäller ju inte mig! Nä, tjena...

Nu gäller det att logiken är starkare än känslan! Samtidigt är jag ju jättenervös över att klara av att jämnvikta, eftersom jag aldrig lyckats med det. Gå ner i vikt kan jag. Jag vet precis hur man gör och där är jag trygg. Men att jämnvikta. De gånger jag har provat har jag gått upp - det ska inte hända, det får inte hända den här gången. Kanske ligger en del av viktfixeringen där också? Så länge jag ”får” viktminska vet jag hur man gör. Som sagt, logiken måste få vara starkare än känslan för nu bromsar jag.

Nu är jag klar!!!

Oväntat ledsen

Skickade just ett mail till en vän som jag ansett vara en av mina närmaste och viktigaste. Pga flytt har de - han och hans familj - hamnat långt borta. Långt borta jämfört med tidigare eftersom vi då fanns på samma jobb, nu skiljer det snarare 20 mil. Jag var hans mentor när han var ny för två år sedan, men egentligen var det oftast han som var mitt stora bollplank. Han som fick mig att se det positiva hur jobbigt det än kändes. Han som kunde utkristallisera vad som faktiskt betydde något och vad jag skulle lämna dithän.

Han är inte en del av jobbet längre, och det visste jag redan i våras. Men att han skulle försvinna helt och hållet - det gör mig både ledsen och besviken. Eftersom det varit så jobbigt på jobbet nu i höst hade han behövts mer än någonsin, där, på plats. Nu när jag skulle formulera ett litet lättsamt mail i stil med ”Vad hände, vart tog ni vägen?” upptäckte hur jag faktiskt satt och grät. Det är jobbigt när människor som varit nära plötsligt visar sig befinna sig långt, långt borta.

Morgonstund...

Efter att ha sovit gott för första gången på flera nätter, vaknade jag utsövd vid 9-tiden. Då var dottern och maken uppe sedan ett par timmar och hade redan hunnit gå ut. Jag steg upp, satte mig vid datorn för att kolla mail och inlägg på en diskussionssida om vikt och hälsosamt liv där jag är aktiv. Skrev några svar, bland annat hade en tjej frågat om jag kommit iväg ut på min morgonrunda ännu, som jag där hade lovat skulle bli av idag. Har ju varit lite si och så med promenerandet på sistone så jag lovade där för att faktiskt ta mig iväg idag. Jag var kollad direkt - ingen återvändo med andra ord.

Gick på toa, upp för att klä på mig och framför allt för att få en morgonvikt - naken och direkt efter toabesök - alla hekton är viktiga! Jag såg redan igårkväll (ja, jag är vågberoende och det får vara så... väger mig nästan alltid både morgon och kväll) att det fanns chans till ett fint minus. Förra veckans officiella vikt var 64,7 och målet är alltså 63 kg.

Gissa om glädjen stod högt i tak när vågen stannade på 63,1 kg!!? Alla tre gångerna jag vägde om mig, dessutom! Efter det var det lätt att klä sig för en rejäl morgontur. Jag tog till och med löparskorna för att tvinga upp mig i lite fart för en gångs skull. Det är väldigt länge sedan! Ett par glas vatten och en halv banan, sedan var jag redo. Rundan jag valde är drygt 6 km och jag varvade promenad med löpning. Det är svår att få nån kraft i steget när man inte har någon mat i magen, men det gick hyfsat ändå.

Solen sken från en klarblå himmel. Jag hade bara linne och tunna träningsbyxor på mig och ändå var klockan bara 9.30 när jag gav mig iväg. Underbar britt-sommar som gör det mycket lätt att vara ute! Väl tillbaka efter rundan sedan smakade det gudagott med frukost! Vilken underbar morgon och förmiddag!

Vad var det som hände?

Vad var det som hände egentligen??!

Tre av nio lärare på plats. Så såg det ut i mitt arbetslag idag! Av de nio teoretiska lärare som vi vanligtvis är fanns idag endast 3 stycken på plats. En klass på hajk med medföljande personal, två lärare sjuka och två med sjuka barn - då blev vi inte fler. Några ”fasta vikarier” finns (förstås) inte nu för tiden utan vi får sköta det själva bäst det går.

Det är konstigt. Efter en sådan dag borde jag vara halvt hysterisk eller åtminstone gråtfärdig, med tanke på hur jag har mått den senaste tiden. Nejdå, då biter jag ihop käkarna stenhårt och bara kör. Peppar de ungdomar jag har som ändå går att ge stort ansvar och således även stor frihet. Jag har sådana 9:or även i år men de har inte börjat bra. I tisdags fick de veta hur stor min besvikelse över detta var - inte sagda med samma fina ordalag - och idag berättade jag att jag fortfarande var både ledsen och besviken, men att de skulle få chans att visa att jag hade fel, att det var överstökat nu. Alltså fick de klara sig själva till stor del medan jag agerade biologilärare för min egen klass.

Jag är rätt vilse i en NO-sal, där det finns alltmöjligt ”farligt”. Kemikalierna förvisso inlåsta, men brännare till exempel, förstås olika tekniska prylar som man säkert kan klämma sig på. Limpistoler som man måste hålla uppsikt över. Ett dragskåp där man säkert kan experimentera på ena eller andra sättet... Med min klass där som inte kan sitta stilla och koncentrera sig mer än 3 minuter åt gången så var spänningen – och anspänningen – stor att klara av situationen.

Ja, då går det som på räls förstås. Både i egna klassen och de som lämnats att klara sig själva. Då står man där efter lektionen och undrar vad som egentligen hände. Eller varför inget hände, som jag trodde skulle hända men som inte borde ha hänt. Då står man där med en konstig känsla av lättnad och ”...jag måste ha missat något...”. Förvåningen över det inträffade är stor. Men större är förvåningen över att jag sedan faktiskt fick beröm - jodå, beröm! - av skitrektorn att vi rott hela båten på bara tre personer idag.

Än är inte kokta fläsket stekt!

Vad ska jag göra sen? Och hur?

Sen. Efter vaddå?

Jag vill förändra.
Jag vill förändra!
Jag vill förändra!

Jag har arbetat på samma skola i mer än 10 år nu, med uppehåll för barnledighet och ett års utflykt till en skola ute på landet (till skillnad från den stora i staden, som jag nu jobbar på). Jag är hjärtligt trött på rektorerna. Jag är frustrerad och gråtfärdig över den grupp jag ska vägleda under de kommande 3 åren. Inte pga individerna, de är naturligtvis trevliga barn, i början av sina tonår, allesammans, var för sig eller i grupp utan krav på inlärning.

Men eftersom jag har ett mål tre år fram i tiden, att de allesammans ska ha nått åtminstone betyget godkänt i svenska och engelska (som är mina ämnen och alltså mitt ansvar), och att nästan halva gruppen fortfarande inte har nått målen för år 5... Ja, då är tiden knapp och individerna för många för att klara av uppgiften. Att stå i klassrummet med den vetskapen är frustration från första minuten. Och att stå i klassrummet tillsammans med 26 individer där fler än hälften inte besitter förmågan, av olika anledningar, att låta bli bänkgrannen, att koncentrera sig mer än 2 minuter åt gången, att vänta på sin tur, att sitta stilla på stolen, att hålla tyst och åtminstone försöka hänga med i genomgången så att man senare kan ta sig an given uppgift... Ja, de knän som behövs för att klara detta trolleri, de besitter inte undertecknad.

Jag fick en - 1 - lektion förra veckan när allt fungerade. Det försöker jag leva på. Men även om det kommer fler sådana finns frustrationen kvar som besk eftersmak, att det inte räcker till - de kommer inte att nå målen ändå...

Allt detta är en sorts bakgrund till att jag funderar över meningen med livet, eller åtminstone meningen med yrkeslivet... Rektorerna är inte värda utrymmet på skärmen, klassen ger mig ont i magen. Men byt då!! Visst låter det enkelt?

Mina vänner! Det kan sammanfattas i två ord; mina vänner. Punkt liksom. Ett härligare gäng att arbeta med kan inte finnas. Personal som har gått vidare till andra skolor bekräftar det; ”Visst är det bra här men den sammanhållningen som finns i personalen hos er - ja, den kan inte matchas!” Jag vet det ju av egen erfarenhet också eftersom jag provat en skola utanför staden.

Och som om inte det vore nog så är det ju det här med hälsan, med vikten, med att äta rätt och kanske kunna peppa andra i den sits jag tidigare var. Jag skulle verkligen vilja arbeta med det! Jag skulle vilja fördjupa mig och lära mig mer om näringslära, jag skulle vilja ägna mer av livet åt det. Det finns ett behov av det - det räcker att se sig om ute på stan, övervikten blir verkligen inte mindre... men hur gör jag? Jag kanske kan ta över någon valstuga efter helgen, ställa mig där och hoppas att någon kommer förbi som vill lyssna? Eller ska jag stega in på ”nåt hälsoställe” (hur flummigt låter inte det?) och fråga om de behöver mig?

Jag vill föreläsa! Där är nog min allra, allra största dröm!

Men för att kunna göra det måste jag väl vinna något världsmästerskap i något, klättra upp på Mount Everest i bikini eller ha en taskig barndom och bli komiker. Jag kommer inte att kvala in i någon av de grupperna...

Alltså går jag till jobbet imorgon igen. Försöker göra mitt bästa, även om jag vet att det inte räcker till - för egentligen älskar jag ju mitt jobb. Jag går till jobbet - eller också...

Vad ska jag göra? Och framför allt - HUR?!