Att resa till farfars begravning

Vi begav oss mot tågstationen i fredags. Dottern var stirrig, pratade med allt och alla och snurrande omkring. Tåg från vår stad till Stockholm går relativt fort och väl där hade vi nästan en hel timme på oss. För att dottern skulle få röra lite på sig, halvsprang vi till Åhléns och hon fick köpa en liten leksak att ha på tåget. Vi hann det och köpa mat på centralen, innan det var dags att stiga på nattåget som skulle ta oss långt norrut i vårt avlånga land.

Vi hade bokat en 3-sängshytt och ujujuj vad trångt det var! Men det går ju... Klockan var bara 16 när vi steg ombord så det var lång tid kvar till sovdags. Vi började med att äta det vi köpt. Dottern lekte lite med sin leksak med det blev också några promenader fram och tillbaka i tåget, vi stod bland annat längst bak och tittade ut en lång stund. I Gävle var det ett lite längre uppehåll, så där var vi ute och lekte "ta-fatt" och "vem-kan-springa-med-högsta-knälyften" på perrongen. Folk trodde väl att vi var galna, men en 7-åring behöver ju få rusa av sig.

Dittills hade vi lyckats hålla tankarna på avstånd vart vi egentligen var på väg... Men när dottern lagt sig och faktiskt somnat runt 19.30 (!) kunde maken och jag prata om det. Hur vi båda tänkte, hur det kändes. Hos mig var det ett stort lugn. Jag var verkligen bara lugn. Men för maken var det värre. Han kände en stress i sig, var lite nervös över hur det skulle bli att komma "hem". Han har inte varit där på 8 år och den gången fick han ta så mycket verbal skit - den gången han försökte förklara sitt val att leva vidare med mig efter vårt minst sagt kaotiska kris-år. Detta kris-år är vad som legat oss i fatet, anledningen till att svärfar bröt med oss och till och med valde bort sitt första barnbarn, den enda dottern av barnbarnen... Det gick inte att förstå då - det går inte att förstå nu. Vi är självklart ledsna och frustrerade över det, men vi måste gå vidare. Vi måste lämna det bakom oss.

Nåväl, vi lade oss också tidigt och med hostmedicin och också en sömntablett lyckades jag få några timmars sömn vilket var helt nödvändigt. Kl 5.30 steg vi upp, duschade, gjorde oss i ordning, åt frukost och kom sedan fram så långt det går att ta sig med tåg. Där hämtades vi av svägerskans sambo, som kom med bil från sina föräldrar i en bit längre söderut. Bilresan - 15 mil - kändes väldigt lång, men jag var fortfarande bara lugn. Den sista biten in in mot samhället spelades en film upp... Att köra där, det kändes som igår samtidigt som ett helt liv passerat, med bil in i byn, och upp mot gården som är makens barndomshem. Flaggan vajade på halvstång, gårdsplanen var full av bilar.

Som om inte bråket med makens pappa är nog, så har han också en bror med fru som valt att vända oss ryggen. Där kan jag inte ens förklara anledningen. Vi hade "pratat ut" om det som var med svärfar/farfar, var överens om att lämna det bakom oss och gå vidare när de sedan vände och meddelade att vi inte "fanns" längre. Det finns bråk i många familjer, men den här går nog till historien... Hur som helst, maken och jag har fortsatt att stötta varandra i att vi inte kan förändra någon annan, vi kan bara göra något åt vårt eget förhållningssätt (vilket vi fick hjälp av en terapeuft att komma fram till). Så att träffa makens bror och fru kändes minst lika "spännande" som något annat den här konstiga dagen. De har en son som är ett år yngre än dottern. Som Birk och Ronja hittade de varandra direkt, trots föräldrarnas osämja. De lekte som om de aldrig gjort annat. Kusinen berättade runt om sig: "VAD SÖÖÖT HON ÄR!!" ...och som mamma blir man ju inte så lite stolt då!! Hans pappa (makens bror) och mamma hälsade på oss, hos henne anade jag till och med ett försök till leende. Stelt, men ändå lite, konverserade hon under dagen. Kanske, kanske kan vi "vinna" en kusin, även om vi förlorat chansen att någonsin få en farfar? Jag hoppas!!

Sen var det då begravning. Begravning i denna norrländska landsända är traditionsfylld, om inte till och med traditionstyngd. Det är vita slipsar på de närmaste, oskrivna seder om vem som köper vilket blomarrangemang, närmaste familjen framme runt kistan på stolar, de övriga i kyrkbänkarna. Kistan bärs in av familjens män, och efteråt bärs den ut och sänks ner av desamma. Man går runt graven och släpper ner en blomma eller placerar ut sina blomarrangemang/kransar, man går alltså inte fram till kistan inne i kyrkan. Det var fint, stämningsfullt. "Lagom" prat. Mina tankar vandrade lite svart ett par gånger - hur onödigt att vi satt där nu, dottern och jag, att hon aldrig fick träffa sin farfar... Jag satt och var arg på honom. Mina tankar äger jag, men jag lämnade graven med ett "förlåt". Jag vet inte vad det står för men det kom så spontant. Jag ville så gärna att det hade sett annorlunda ut!

Lunch i församlingshemmet med närmare ett 100-tal släktingar, grannar och vänner. En äldre man som levt sitt liv i en liten bygd - då går man "man ur huse". Fortfarande lugn inom mig, trygghet. Det kändes bra att vara tillbaka. Jag är stolt över min man och min dotter. Jag hör hemma där, på besök. "Stoppklossen" är borta nu - igen, jag är inte glad över det, men på det sätt livet förändrades kommer både bra och dåliga saker. Vi tänker ta vara på de bra. Det ger farmor sällskap. Det ger dottern möjlighet att få se var hennes pappa växte upp. Efter lunchen åkte vi tillbaka till föräldrahemmet. Många människor följde med, alla tillresta släktingar. Vi var ett 25-tal där. Middag bjöds, dottern och den nyfunne kusinen lekte och lekte och lekte. Vid 18.30 var det dags för oss att vända tillbaka de 15 milen till tågstationen, för att ta nattåget tillbaka hem. Vi återvänder i november för att göra farmor sällskap en vecka, och för att hjälpa henne att "göra vinter" på gården.

Tågresan hem gick bra. Den gick så bra så den får ett eget inlägg...!