Födelsedag!

Idag firar vi 8-åring här i huset. Det gör vi genom att dra till Stockholm och gå på Skansen bland annat. Vi ska också hinna med vasamuseum, bio, restaurangbesök, hotellövernattning och innan vi vänder hem igen snusa nyfödd liten bebiskusin. Vilket mysigt dygn vi har framför oss!!

Avslutningsfin

Det blev inte mycket till sol och värme på dotterns första skolavslutning nu ikväll. Finklädd som sig bör, men kallt kallt och regn regn, så både kofta och regnjacka ovanpå finkläderna. Skolavslutning utomhus. Inövade sånger. Så fina barn, så stämningsfullt. I ösregnet och isvinden. Äsch... Traditionen är att fika tillsammans på ängen bakom skolan efteråt. Ingen ville fika på ängen... så vi trängde in oss i klassrummen istället. Mycket av det som hade kunnat vara blev inte. Egentligen tur att det var dotterns första. Hon vet inte vad hon "missat". Värre för 6:orna som skulle säga hejdå till varandra, till skolan och till sin lärare. Men vädret råder vi ju inte över! Lagom tills vi kom tillbaka hem sprack solen fram. Irriterande först, men sedan kom vi på att vi ju då kunde fota finkläderna i alla fall!


Två timmar på stan tog det att hitta skor med klack! Jajamen, ska det va´ så ska det! Det vi förresten också gjorde på stan då i måndags var att inhandla sommarböcker - något jag fått tips om av en arbetskompis. Hon har äldre barn och de är så glada i denna tradition; det är liksom inte sommarlov på riktigt förrän de också har en hög med böcker att möta sommaren med. Ett tips jag gärna skickar vidare. Alla sätt att uppmuntra läsning ska basuneras ut!!

Min allra käraste dotter!

Försiktigt, försiktigt frågade jag henne idag när jag hämtade henne, hur det nu hade gått idag. Inte så "big deal" i hennes engagemang men svar fick jag i alla fall...
-Bra! Hon sa förlåt för vad hon hade trott! (...att dottern inte ville leka med henne mera)
-Vad sa du då?
-...
-Vad sa du när hon sa förlåt?
-Jag hann inte säga nåt för då lekte vi!
-Vem bestämde lek?
-Eh... jag, men sen stannade jag och frågade vad hon ville göra. Då sa hon "jaga" och vet du mamma, jag sprang inte ens mitt fortaste!
Det är omtänksamhet, jag förstår det. Dottern är snabb som en vessla, och springer ifrån de flesta. Nu fick vännen dels bestämma lek, och också sedan vinna den.

En till spark i magen

När jag kom hem från jobbet idag och i vanlig ordning frågar dottern hur det varit i skolan, möts jag av:
-Sätt dig i soffan, mamma, jag vill berätta en sak...

Så satte vi oss där. Hon började berätta och samtidigt kom tårarna. Hon har fått höra att hennes allra bästa vän tycker att hon styr och ställer. Känner man dottern minsta lilla så förstår man att det inte är något hon pysslar med. Inte medvetet. Vännen hade inte sagt något till henne själv, utan bara gått undan, sagt att hon ville vara ifred. Det utrymmet gavs hon. Senare får dottern berättat för sig av en tredje flicka, att vännen tycker så här.

-Jag visste ju inte mamma. Hon har inte sagt något. Jag vet hur jag ska göra, jag ska fråga vad hon vill att vi ska göra. Men tänk om hon bara går. Tänk om hon inte vill lyssna på mig i morgon heller... Och hon grät, från hjärtat. Oron stark och äkta. Oro att det ska bli som på förra skolan. Hon vet ju hur ont det gör... Sådana tårar gör så förbannat ont, även i mig! Vad som än händer runt omkring, men mitt barns tårar skär rakt igenom. Hon är så rakt igenom helt ledsen.

Jag frågar om jag ska skriva till hennes fröken, så hon får hjälp, så hon kan be om hjälp om vännen inte vill lyssna. Nej, hon vill göra det själv. Vad jag kan göra för att hjälpa?
-Ring vännens mamma och berätta.

Varken mer, varken mindre. Hon har huvudvärk och kan inte sova. Som sin mamma, men av annan anledning. Vännens mamma har hört samma men i annan version. Ledsen flicka även där. Vi hoppas att de båda möts i morgon och kan lösa denna första krock ganska enkelt ändå. Det är ju så här med vänner - ibland missförstår man varandra. Men det gör ju ont. Och jag kände mig igen sparkad i magen. Inte dotterns oro också, när jag redan som det är letar med ljus och lykta efter orken. Orken som tagit semester alldeles för tidigt...

Makalösa ALV-dagar

Vi är nu tillbaka efter ett par helt makalösa dagar i Vimmerby och Astrid Lindgrens Värld. Nånstans visste jag vad jag gjorde, som beställde den här resan för några veckor sedan. Jag kunde ju inte ana då riktigt hur tuff den sista perioden i skolan skulle bli, och att komma bort bort bort och göra något annat, det var precis vad jag behövde!

Maken, dottern, jag och vårt "extrabarn" styrde bil och husvagn mot Vimmerby i torsdagseftermiddag. En resa på 4-5 timmar så det är inte gjort i en handvändning, men eftersom vi alla trivs så fantastiskt bra där valde vi att ändå åka så långt på vår husvagnspremiär för i år.

Vi stannade och åt middag vid en liten sjö ett par mil norr om Vimmerby. Barnen vadade och björkkvistarna hängde ner i vattnet, solen på väg ner... lugnet lade sig som en varm, skön filt runt mig. En stund! Sedan blev det spännande minsann, för in på rastplatsen kom 3 polisbilar och 2 polismotorcyklar, som ställde upp för hastighetskontroll. Bil efter bil vinkades in. Många sköna hundralappar försvann nog från semesterkassorna där, men jag kan inte annat än tycka det är bra - för varför denna jäkt? Man vet ju att "hastighet dödar"... Nåja, mest spännande var när det kom 3 motorcyklar förbi som svarta streck. Snabbt, snabbt följde en polismotorcykel och en -bil efter, och vi hörde en av poliserna säga : "...186 km/h". Precis när vi skulle åka kom de tillbaka, och jag antar dessa motorcyklister hade kört klart där och då. Deras körkort drogs med all säkerhet in. Hela upplevelsen var i alla fall en mycket spännande start på semestern för två 7-åriga barn!

Väl framme i Vimmerby möttes vi av min mesta promenadkompis med familj, som av en slump fanns på samma camping. Barnen lekte på lekplatsen ett tag, sedan lämnade vi barnen hos makarna och gav oss av på en promenad tillsammans - förstås! Vi var ute i drygt 90 minuter, men då gick det inte så fort så länge vi var kvar inne i Vimmerby eftersom jag "guidade" förbi huset där Astrid Lindgren föddes, sockerdricksträdet etc. Vidare ut på landsbygden och då fick vi upp farten. Lika varm som dagen varit, lika kylig blev kvällen.

Så kom fredagen och vi gick in i parken när den öppnade kl 10.00. Alla fyra barnen lekte ihop och tittade på Emil och Madicken. Tittade på allsång med pippis poliser och prussiluskan... och sedan var det dags för kompisen med familj att åka vidare.

När de hade åkt gick vi raka vägen till Ronja och Mattisborgen, som hade fått vänta eftersom de andra barnen var lite yngre. Både dottern och kompisen älskar det stället. De två åren vi varit där i borgen tidigare har det varit samma man som spelat Mattis, Ronjas pappa, och honom mötte vi ju på tåget från Luleå i höstas när vi hade varit på farfars begravning. Dottern kan denna historia utan och innan eftersom vi läst boken och hon sedan lyssnat på CD-bokens inläsning gång på gång på gång på gång... Mötet där på tåget stärkte hennes intryck, milt sagt, eftersom han då mötte henne som Mattis och hon satt åtminstone en timme inne i hans kupé, och pratade om allt som inträffar i boken. Vi hörde hur de sjöng rövarsången tillsammans och hur hon läxade upp honom för att han hade skadat Birk när han fångade honom i skogen...

Det blir svårt att få ihop alla trådar här... Jag sökte reda på hans namn när vi kom hem, och skickade ett kort som tack för hur han bemötte dottern där på tåget. Under tiden jag sökte, för det var inte det enklaste, hittade jag namnet på en av min mammas fd elever, som kommer från samma barndomsby som jag. Ungefär samtidigt gick jag med på facebook, och hittade då denna tjej där - vän med "Mattis". Hon har till och med en chefsroll där på ALV!! Via henne fick jag veta att Mattis inte skulle jobba i sommar, så det har vi förberett dottern på. Hon har bearbetat det, som den lilla konservativa varelse hon är, genom att intala/uttala "Det är en annan Mattis nu men han kan OCKSÅ vara bra!!"

Tillbaka till fredagen då. Barnen hade en underbar eftermiddag där i borgen, "trots" "fel" Mattis och lekte så det stod härliga till. Samtidigt gick jag iväg för att träffa denna tjej från min barndomsby. Eg känner vi inte varandra, bara känner till, som man gör i små byar men knytpunkterna var så många så vi ville ändå ses. Vi hade en jättetrevlig stund tillsammans och hon avslutar vårt möte med att berätta att på lördagen skulle vår Mattis hoppa in som "vikarie" eftersom en annan "Mattis" för sommaren var sjuk. Jag vet inte vem av oss som sken mest, dottern eller jag! Och så säger hon, barndomsbysbekantingen, att hon ska berätta för honom att vi är där...

Det var stor förväntan hos dottern när vi redan på morgonen bänkade oss i borgen på lördag. Så kom han då, den "rätte" Mattis. De börjar alltid med att hälsa publiken välkommen, frågar varifrån man kommer och spexar lite runt det. Sedan frågade en av rövarna om det fanns några som hette Ronja där. Nä, ingen vilket tydligen förvånade dem. Då frågade Mattis om det fanns några som hette XX där. Dottern räckte förstås upp handen och svarade JAA! varpå han sträcker händerna rakt upp och vrålar, som han gör i rollen som Mattis; "DÄR ÄR DU JU!!" ...sen startade skådespelet och vi njöt ikapp, alla fyra. Det är proffsig teater, inget snack om saken - och dottern är alls inte för gammal, som jag ibland befarat. Vill ju inte att hon ska växa ifrån detta... Jag tycker snarare att många har lite bråttom när man tar dit 3-5åringar. Det finns så mycket i parken ändå så man behöver inte hasta runt till allt allt... för det är ju ganska läskiga och svåra berättelser, Ronja och även Lejonhjärta. Nåväl, när första akten av skådespeleriet var avslutad och barnen bjuds in att leka i borgen tillsammans med dem, tar Mattis sikte rakt på dottern och sträcker ut armarna mot henne. Hon är inte sen att besvara det och den kramen, det är nog bland det goaste jag har sett! De pratade länge, länge och jag är lika imponerad nu som i höstas, hur han lyckas bekräfta henne. Möta henne på precis rätt plats!

(...jag gör ett undantag och visar mer av dottern än vanligt, eftersom hennes glada nuna liksom "gör" hela bilden...)

Lördagen gick alltså helt i Ronjas tecken. Vi var till Lejonhjärta en sväng, men sedan tillbaka igen. De andra figurerna får ursäkta, men gårdagen var vigd åt Mattis...

Helt ok!

Med en badbåt tog vi oss ut en bit i stora sjön idag. Landade på en ö med sand och klippor. Maken och jag har bott i det här landskapet i 13,5 år och det här var första gången - närapå skandal kan jag tycka. Dottern hann fylla nästan 8... Jaja, nu är premiären gjord och det blir fler gånger, det kan jag lova!! Hon ser väl inte ut att ha det så illa, dottern? Till och med jag har doppat mig, den 1/6! Och det var skönt!

Fröet möter ägget

Dottern och jag befann oss tidigare ikväll i ett nära samtal. Det handlade om "blommor & bin", och precis som jag anat är (var) dottern så ovetande man bara kan vara över livets skapelse. Konstigt egentligen, för hon vet ju hur det går till både bland hästar, hönor och katter. Men man ska ju lyckas göra kopplingen däremellan också förstås!

Hur som haver. Hon pratade om att eftersom jag är hjärtsjuk och inte kan ha fler bebisar i magen så borde maken och jag gå åt olika håll här hemma. Jag förstod inte hennes tankegång riktigt, så jag frågade vad hon menade.
-Jo, är man kär så kan det bli en bebis om man möts... och mamma, i så fall dör du.

Jag såg hennes allvarsamma min och hade inte svårt att hålla samma allvar. Det här var viktigt för henne. Så mjukt jag kunde förklarade jag att det inte är någon fara alls, att man kan pussas och kramas och vara tillsammans med den man är kär i. Det blir inte bebisar av det.
-Men hur går det till då? Fröet och ägget som blir en bebis. Hur...?

Jag fortsatte försiktigt. Fröet finns i pappans snopp och ägget i mammans snippa, så när de möts kan det bli bebis.
-Har man snoppen vid snippan alltså? Gjorde ni så när jag kom in i din mage mamma?

Hon fick även detta bekräftat och nickade bara. Sen satt hon tyst en stund. Så kom det:
-Mamma. Det är mitt fel att du är sjuk...

Jag blir tårögd av hennes stora ansvar och den skuld hon tyckte sig bära. Hon fick förstås höra på alla sätt jag kunde komma på att det inte är så. Att det inte är någons fel. Ingen kan veta när en sjukdom slår till. Att jag gärna lever med mitt hjärta, jag fick ju henne... Jag är glad över mitt trasiga hjärta eftersom jag fick det dyrbaraste tänkbara.

Jag har ibland undrat hur det ska bli, att prata om "blommor och bin". Aldrig kunde jag ana att det skulle bli så allvarsamt, djupt och nära. Hon bär stor klokhet, och tar också kanske just därför på sig stort ansvar. Tur att hon kan sätta ord på det!

Den 11 maj - en sommardag!

I helgen har vi haft riktigt sommarvärme. Väderleksprognosen säger att det drar in kallare väder nu, så vi ville verkligen ta vara på den här sommarsöndagen. Alltså packade vi matsäck (engångsgrill, grillkorv, korvbröd och juice) och åkte till en strand här i närheten. Man får inte köra ända ut utan måste gå en bit, ca 15 minuter, men i dessa omgivningar gör det inte mycket:

Vi trodde att dottern med kompis skulle nöja sig att blöta fötterna, att vattnet skulle vara rejält kallt, och vi hade heller inte med några handdukar eller badkläder. Det var farligt nära "...det bara blidde så!" som Tjorven och Pelle i Saltkråkan säger på midsommarafton när de helt plötsligt badar så mycket de kan i sina finkläder... men tjejerna klarade sig med byxbakarna torra i alla fall.

Det smakar gudomligt med grillkorv när man lekt på stranden och i vattnet ett tag och eftersom solen sedan valde att ta skydd bakom tunna moln, gick vi mot bilen när vi ätit klart. Vi valde en annan väg då, och bilden här nere vittnar tydligt om vilken landskapsblomma vi har i vårt landskap!

Morfar i norr & massa foton

Vi har varit och hälsat på mamma & pappa över den extra långa helgen. Älskade, kämpande pappa! Han slåss både mot biverkningar och oro - förstås. Hur skulle det annars kunna fungera? Illamåendet och smärtan rev och slet i honom när cellgifterna banar väg genom systemet. Ändå höll han skenet uppe så pass att ett av barnbarnen som var med inte förstod att han var dålig. Jag hörde samtalet med mamman dagen efter; "Jo, igår var han tydligen jättedålig men jag märkte inget..." De vet hans sjukdom, de tar in så mycket de klarar av oro och funderingar, och samtidigt får de chans att vara nära, nära. Det är skönt att se hur alla tre barnbarnen kryper nära när de har chansen. Hur de alla söker hans sällskap. Så har det alltid varit, med alla människor, pappa är en person man gärna umgås med. Och nu märks det förstås extra. Man tänker mer när man ser det i sjukdomens spotlight; hur barnen söker uppmärksamheten och närheten och hur de får den i precis hur stora portioner som helst. Klyschan "Världens bästa morfar" känns sannerligen allt annat än klyschartad efter dagar som dessa!

Vi har rest många mil idag och så här på våren märks det så tydligt hur långt vårt land är. Här kommer lite exempel:



Visserligen fanns bara lite av snön kvar - de har haft massor precis som i resten av inlandet/fjällvärlden, och det försvann på en vecka - men dottern lekte glatt i det lilla som var kvar.


Det är något speciellt med rinnande vatten. Jag kan hålla på hur länge som helst för att få till bilden. Här lite längre slutartid så att det verkligen syns hur bråttom smältvattnet har på sin väg ner från skogen mot den stora älven.


En av mina morbröder hade en kull valpar. Fem små busiga gråbollar, som charmade oss fullständigt förstås. Tur att det är jakthundar ut i minsta molekyl, det går inte ens att tänka tanken att ha en i villan i stan...!


Ofta hängde alla fem i dotterns kläder och hår - här syns en av dem i jakt på det i kepsen instoppade håret. Bilden ser kanske lite konstigt ut, vilket beror på att jag "blurrat" till dotterns ansikte.



Mormor och morfar bor nära den stora älven. Med nära menar jag ca 10-15 meter. Utsikten från köksbordet är enastående. Alla dras till älven sommar som vinter. Dottern tränade "slå kotte med pinne" länge länge, och i slutet var det farligt nära att hon tog årets första dopp, men i sista ögonblicket hittade hon balansen igen och konstaterade att hon bara "blev lite lite blöt i ena stöveln!"


Så påbörjade vi resan hemåt och efter nån mil hittade vi en flock renar i en trädgård. Jo, faktiskt! Jag smög så nära jag kunde komma, men efter att ha studerat mig en kort stund...


...fann de som säkrast att "bättre fly än illa fäkta". Renar känns ganska "norrut", eller?


Efter ganska många mil i bil nådde vi den stora europavägen som följer norrlandskusten. Vi var inte ensamma idag!


Vi var heller inte ensamma om en bensträckare vid Hagsta Krog men däremot var vi solo runt naturstigen vid den lilla "sjön" som finns där. Konstigt...


Jag fotade våren, som nu mer än halvvägs, förstås var mycket längre gången än uppe hos mamma & pappa.


Vitsippor kan man aldrig fota för många. Här kröp jag långt, långt nere i ett dike för att få den rätta vinkeln på bilden. Ca 5 minuter senare kändes det ganska olustigt, eftersom vi mötte...


...den här lille(/lilla?) "kompisen". Helt öppet, mitt på gräsmattan som fungerar som stig, låg den i solen. Vi var inte nära att trampa på den, men heller inte jättelångt ifrån. Den var ganska loj och lät oss ta en närmare titt, vänja oss vid känslan och upptäcka att så farlig var den ju ändå inte. Alla tre barnen/ungdomarna såg en huggorm för första gången, så det tog lite tid att få ner pulsen.


Till slut ringlade den vidare ut på en sten och ner mot vattnet. Så vackert mönstrad, nästan blå faktiskt.


Den gav sig av över vattnet över till en liten ö. Tyckte nog att det räckte med uppmärksamhet från oss människovarelser! Kanske hade vi här också svaret till varför vi var så ensamma runt den lilla sjön...


Ju längre söderut vi kom, desto grönare var träden. Vitsippor blommar i stora mattor, man kan omöjligt ligga på knä och närmare betrakta dem alla. Men när vi anlänt hemma igen, kunde jag i alla fall låta alla blommor på marken runt huset få varsin egen stund. Här vackra pingstliljor...


Men det mest fantastiska av allt är våra tre superstora megajättehäftiga körsbärs/bigarråträd. Men hur mycket kan ett och samma träd blomma??? Det är magiskt - det finns inga andra ord! Och samtidigt då helt omöjligt att hinna ägna varje blomma egen uppmärksamhet. Hoppas de inte blir ledsna...!


Vackrare placerad klätterstege än så här kan man väl ändå inte ha? Vi bestämde snabbt att vi lever i Körsbärsdalen förstås, och väntar ivrigt på Skorpan och Jonatan... Allt går att koppla till Astrid Lindgren!

Tack snälla mamma & pappa för allt. Vi ses kanske i slutet av maj!

Självförtroende & självkänsla

Dottern har gott om båda - så härligt!! Idag visade hon prov på det.

Vi åkte ner på stan efter hennes skola och gick till frisören. Äntligen fick hon klippa lugg, har velat det ett tag men jag har tvekat för jag har inte varit så säker på att hon vetat vad det inneburit. Svårt att ångra sig sen... Men hon var så nöjd efteråt. När håret var fönat och fixat utbrast hon:
"Men mamma vad jag blev VACKER!"