Sedan jag blev sjuk för snart 5,5 år sedan tål jag inte stress. Ibland känns det som att det blir värre med tiden. Det känns som att jag blir känsligare och känsligare. Gråten kommer så fort. Jag är inte frisk och det gör mig ledsen.
Maken skulle behöva åka till Tyskland pga jobbet med kort varsel - imorgon redan för att vara exakt. Jag klarar det inte.
Kanske ska vi inte bo på en gård, kanske borde vi bo i lägenhet eller åtminstone en mindre villa i stan istället. Men vi vill ju båda bo så här. Än så länge är de två på hans jobb med samma ansvar men i mars går den andre i pension utan att ersättas. Den här gången är det inte helt lyckat för den andre att åka men han kommer ändå förhoppningsvis att kunna göra det. Men hur blir det i mars, april, framtiden?
Säg att maken skulle åka imorgon. Så här skulle det se ut:
Han skulle eventuellt hinna skjutsa dottern till dagis först. Sedan måste jag ta vid. Jag jobbar till 17.00 och har 45 minuters körväg till dagis. Kan alltså inte hämta henne förrän framåt 18.00. I och för sig kan jag väl gå lite tidigare, det är konferens sista timmen, så säg att jag kan hämta henne 17.00. Hon har varit hemma sjuk nästan en vecka och imorgon ska vara första dagisdagen - ska den behöva vara från 7.30-17.00? Nåväl, när jag kommer hem måste hunden få komma ut. Då har hon suttit i hundgård sen 7.15. Fungerar inte heller... Sen ska hästarna ha mat, och dottern och jag också, ja hund och katter också förresten. Allt detta bör ske inom ca 1 timme från det att vi kommit hem, inklusive hundpromenad med dotter som inte orkar följa med. Ska jag då ta en häst med som hon kan rida på? Häst och kopplad hund, med dotter som inte vill rida - det räcker att tänka tanken... Hemma ensam kan jag ju hur som helst inte lämna henne.
Säg att jag tar mig så långt, så ska jag natta barn, gå med hunden igen (hon löper och kan alltså inte släppas ut ensam ens i 5 minuter), mata hästarna en gång till, mata och natta hos hönsen och så småningom få mig själv i säng också. Fredagmorgon- promenad med hunden, mata hästarna, få iväg både mig själv och dotter till skola och dagis. Och sen samma snurr på kvällen igen.
Ja, maken gör många av de här sakerna i vanliga fall, även om han inte gör det samtidigt eftersom vi ändå är två. När han går med hunden är jag med dottern eller vice versa. Jag vill också kunna göra allt men jag klarar det inte. Det känns som att jag inte kan andas, jag storgråter. Både för att jag inte klarar det och för att jag känner mig värdelös som inte gör det.
Barn och hund i villa i stan kanske jag skulle fixa, men att själv sköta en hel gård för ett dygn, jag kvävs av stress... Stress att jag inte klarar det och stress av skam att jag inte gör det. Ingen självklar avlastning finns, ingen lösning som jag kan se. Vad tänker de på makens jobb egentligen när han säger att han inte kan??? Ikväll känner jag mig verkligen som en värdelös trasa...
2005-11-30
2005-11-29
På en skör tråd...
Imorse hängde mitt liv på en skör tråd - igen. Jag har ju ”lekt” med döden förut, den sommaren jag var sjuk och låg på HIA (hjärtintensiven). Det här var annorlunda. Jag har ju min nya bil, den lilla tegelröda söta, som jag skrev om. Den är verkligen mysig, fin, gullig, rolig - ja det mesta man kan tänka sig faktiskt. Men jag ska ju vara ärlig och säga att så värst trafiksäker kanske den inte är. Åtminstone inte om man jämför med stora Saab eller Volvo, eller alla dessa SUVar. Den är inte värdelös, helt klart inte. Den har krockkudde i ratten och i dörrarna, men den är liten. Det stör mig en aning eftersom jag kör så pass mycket, men samtidigt så har vi ju nu tagit detta beslut, att köra denna Ford KA.
Så vad hände då? Jo, jag hann ut på ”stora vägen” som vi säger. Där är mycket trafik 7.30 på morgonen. Det höll på att ljusna. Rätt som det var stod en älg framför bilen! Förmodligen var jag inte riktigt nära att köra på den. Jag hann bromsa, det var inte halt så bromsarna tog bra. Älgen var på väg av körbanan ner på min sida när den vänder och går tillbaka. Jättestressad förstås. Bilen i mötande körfält har hunnit stanna ute på vägrenen, jag gör det samma och upptäcker i samma stund att det fanns två älgar till, en på höger sida och en på vänster. Blinkar frenetiskt åt mötande trafik och börjar sakta rulla vidare. Blir jätteskakig, rädd och ledsen. Måste stanna igen. Tänk om… Tänk om… Tänk om…
Ringer skolan och säger att jag blir lite sen. Kollegan lovar att öppna mitt klassrum, tur att jag har 9B(äst) hinner jag tänka. Ringer lokalradion så att de går ut med en viltvarning. Hoppas alla andra hade lika stor tur som jag! Eftersom älgarna gick åt varsitt håll finns ju risk att de snart är uppe på vägen igen, för att leta reda på varandra…
Jobbet fungerar hyfsat ändå, lyckas skaka av mig det värsta. Öppnar mail här på jobbet, maillistan som jag skriver på har varit tyngd av sorgliga mail den senaste tiden. Kollegor som gått bort i cancer, föräldrar till dagiskompisar som behandlas för cancer, vänner med cancer. De flesta med cancer när jag tänker efter. Men nu i eftermiddag även ett mail från en mamma som berättar att en familj i deras vänskapskrets förlorat sin lille 6-åring i en bilolycka. Som jag förstod det var hela familjen i bilen men den här pojken klarade sig inte. Vari ligger meningen? Varför brast hans tråd när min höll? Jag får dåligt samvete över att känna glädje att min höll, när så många andra hela tiden briste. Vari ligger rättvisan?
Sänder tankar till alla som har det jobbigt. Jag har det verkligen, verkligen jättebra!
Så vad hände då? Jo, jag hann ut på ”stora vägen” som vi säger. Där är mycket trafik 7.30 på morgonen. Det höll på att ljusna. Rätt som det var stod en älg framför bilen! Förmodligen var jag inte riktigt nära att köra på den. Jag hann bromsa, det var inte halt så bromsarna tog bra. Älgen var på väg av körbanan ner på min sida när den vänder och går tillbaka. Jättestressad förstås. Bilen i mötande körfält har hunnit stanna ute på vägrenen, jag gör det samma och upptäcker i samma stund att det fanns två älgar till, en på höger sida och en på vänster. Blinkar frenetiskt åt mötande trafik och börjar sakta rulla vidare. Blir jätteskakig, rädd och ledsen. Måste stanna igen. Tänk om… Tänk om… Tänk om…
Ringer skolan och säger att jag blir lite sen. Kollegan lovar att öppna mitt klassrum, tur att jag har 9B(äst) hinner jag tänka. Ringer lokalradion så att de går ut med en viltvarning. Hoppas alla andra hade lika stor tur som jag! Eftersom älgarna gick åt varsitt håll finns ju risk att de snart är uppe på vägen igen, för att leta reda på varandra…
Jobbet fungerar hyfsat ändå, lyckas skaka av mig det värsta. Öppnar mail här på jobbet, maillistan som jag skriver på har varit tyngd av sorgliga mail den senaste tiden. Kollegor som gått bort i cancer, föräldrar till dagiskompisar som behandlas för cancer, vänner med cancer. De flesta med cancer när jag tänker efter. Men nu i eftermiddag även ett mail från en mamma som berättar att en familj i deras vänskapskrets förlorat sin lille 6-åring i en bilolycka. Som jag förstod det var hela familjen i bilen men den här pojken klarade sig inte. Vari ligger meningen? Varför brast hans tråd när min höll? Jag får dåligt samvete över att känna glädje att min höll, när så många andra hela tiden briste. Vari ligger rättvisan?
Sänder tankar till alla som har det jobbigt. Jag har det verkligen, verkligen jättebra!
2005-11-28
VAB (vård av barn) och 15 år tillsammans!!!
Dottern vaknade efter bara en timme igår och hade jätteont i ett öra. Stackars alla öronbarn, säger jag bara. Vi är totalt förskonade, det här var första gången hon hade riktigt öronvärk på kvällen/natten och hon är drygt 5 år. Stackars liten, tapper men ledsen. Försökte verkligen sova, men det gick ju inte. Hela hennes lilla kropp skakade som avledning. Samtidigt tryckte hon sig på örat och grät. Jag minns min pappas ord när jag var liten, att han önskade att han kunde ta min smärta de gånger jag hade ont. Nu när jag själv har barn, förstår jag precis vad han menade. Tänk om man bara kunde ta över det onda. Dubbel dos nässpray och maxdos alvedon, efter inrådan av hälso- och sjukvårdsupplysningen. Upprätt läge, kramandes i soffan, en halvtimme, sen lyckades hon faktiskt somna. Då hade maken pallat upp sängen också så att hon inte låg platt.
Jag har ledig dag på måndagar så självklart är dottern hemma med mig idag. Kanske tycker människor att det är konstigt att hon annars är på dagis på måndagar, men det här är min återhämtningsdag. Om jag ska klara alla ”måsten”, både roliga och jobbiga, måste jag ha en helt egen dag. Det har tagit tid att komma fram till det, jag har ju under 3 års tid försökt arbeta heltid, men alltid fått ge upp efter några månader. Har varit sjukskriven 25% mer än jag har varit frisk, tror jag. Nu planerade jag det här läsåret så från början. Även om det kostar mig pengar att bara vara tjänstledig så väljer jag det. Tycker inte det är roligt att nästan tigga om sjukskrivning varannan månad, när jag själv vet att jag är så trött att jag mest bara vill sitta i en hög och gråta. Då betalar jag hellre själv.
Men idag har vi alltså varit hemma tillsammans dottern och jag. Hon började dagen med Trazan och Banarne på video. Sen frukost och efter det har vi pysslat lite *hemligt, hemligt – julklappstillverkning...* Åt lunch och har sedan varit ute. Hunden måste ju få röra på sig, och eftersom hon löper går det inte att släppa henne lös. Dottern för hängig för att kunna följa med på några längre promenader, så då satte jag henne på hästryggen istället. TUR att vi har världens lugnaste, coolaste och mest stabile häst. Hunden i långlina, springande i zick-zack framför hästen. Långlinan trasslade in sig i hästbenen mer än en gång och jag trodde att han skulle bli rädd - men inte det. Tack och lov, för det var tillräckligt jobbigt ändå! Hunden vill in i skogen för att följa alla härliga rådjurslukter. Funkar dåligt när jag sitter fast i linan 15 meter bakom. Trassla ut henne ur skogen, trassla loss henne från hästbenen, trassla loss mig själv och hjälpa dottern att få upp huvudet på gammelman som tycker att grästuvan under mulen passar sig utmärkt att fördriva tiden med... Nu är vi tillbaka inne igen, hon leker framför mig med en stor mjukiskanin, en Nalle Puh, en liten leksakshäst som sitter fast i en nyckel och fem böcker som hon bygger koja till lilla hästen med. Vilken fantasi!
Själv borde jag resa mig och börja med middagen... Snacka om fest ena dagen och grå vardag nästa, kontrasten från i lördags kunde inte vara större! MEN kanske blir det lite fest när maken kommer hem ändå för idag firar vi faktiskt 15 år tillsammans!!!
Tillägg till tidigare inlägg:
Maken kom hem för en stund sedan. Han hade presenter med! Först en blombukett som ser nästan ut som en brudbukett, med både rosor och amaryllis. En guldfärgad stjärna runt om, som ställning. Jättefin! Sen sa han att man behöver värme i ett förhållande, i det paketet som hörde till den kommentaren fanns en kupévärmare till min nya lilla bil :) Man behöver förutom värme också humor, och det tyckte jag att det var! Till det andra paketet sa han det i ett förhållande även behövdes passion. Jag trodde att det var parfymen ”passion” men tji fick jag! Jag har en stor passion i livet, en riktigt stor, och det är en mintchokladpralin som tillverkas och säljs på NK i Stockholm; ”NK-mints”. Smakade den på ett dop för snart tre år sedan och trodde nog att jag skymtat himmelriket :-) ! Sade till en kusin senare att jag drömde våta drömmar om den, och det var väl antagligen det maken tagit fasta på. Överraskad blev jag i vart fall, och här sket sig nog min julklapp till mig själv, att komma under 70 innan jul, men det får det vara värt! Jag ska äta upp allesammans rakt av - har jag ”tur” blir jag dålig i magen så kanske de inte sätter sig på höfterna!
Jag har ledig dag på måndagar så självklart är dottern hemma med mig idag. Kanske tycker människor att det är konstigt att hon annars är på dagis på måndagar, men det här är min återhämtningsdag. Om jag ska klara alla ”måsten”, både roliga och jobbiga, måste jag ha en helt egen dag. Det har tagit tid att komma fram till det, jag har ju under 3 års tid försökt arbeta heltid, men alltid fått ge upp efter några månader. Har varit sjukskriven 25% mer än jag har varit frisk, tror jag. Nu planerade jag det här läsåret så från början. Även om det kostar mig pengar att bara vara tjänstledig så väljer jag det. Tycker inte det är roligt att nästan tigga om sjukskrivning varannan månad, när jag själv vet att jag är så trött att jag mest bara vill sitta i en hög och gråta. Då betalar jag hellre själv.
Men idag har vi alltså varit hemma tillsammans dottern och jag. Hon började dagen med Trazan och Banarne på video. Sen frukost och efter det har vi pysslat lite *hemligt, hemligt – julklappstillverkning...* Åt lunch och har sedan varit ute. Hunden måste ju få röra på sig, och eftersom hon löper går det inte att släppa henne lös. Dottern för hängig för att kunna följa med på några längre promenader, så då satte jag henne på hästryggen istället. TUR att vi har världens lugnaste, coolaste och mest stabile häst. Hunden i långlina, springande i zick-zack framför hästen. Långlinan trasslade in sig i hästbenen mer än en gång och jag trodde att han skulle bli rädd - men inte det. Tack och lov, för det var tillräckligt jobbigt ändå! Hunden vill in i skogen för att följa alla härliga rådjurslukter. Funkar dåligt när jag sitter fast i linan 15 meter bakom. Trassla ut henne ur skogen, trassla loss henne från hästbenen, trassla loss mig själv och hjälpa dottern att få upp huvudet på gammelman som tycker att grästuvan under mulen passar sig utmärkt att fördriva tiden med... Nu är vi tillbaka inne igen, hon leker framför mig med en stor mjukiskanin, en Nalle Puh, en liten leksakshäst som sitter fast i en nyckel och fem böcker som hon bygger koja till lilla hästen med. Vilken fantasi!
Själv borde jag resa mig och börja med middagen... Snacka om fest ena dagen och grå vardag nästa, kontrasten från i lördags kunde inte vara större! MEN kanske blir det lite fest när maken kommer hem ändå för idag firar vi faktiskt 15 år tillsammans!!!
Tillägg till tidigare inlägg:
Maken kom hem för en stund sedan. Han hade presenter med! Först en blombukett som ser nästan ut som en brudbukett, med både rosor och amaryllis. En guldfärgad stjärna runt om, som ställning. Jättefin! Sen sa han att man behöver värme i ett förhållande, i det paketet som hörde till den kommentaren fanns en kupévärmare till min nya lilla bil :) Man behöver förutom värme också humor, och det tyckte jag att det var! Till det andra paketet sa han det i ett förhållande även behövdes passion. Jag trodde att det var parfymen ”passion” men tji fick jag! Jag har en stor passion i livet, en riktigt stor, och det är en mintchokladpralin som tillverkas och säljs på NK i Stockholm; ”NK-mints”. Smakade den på ett dop för snart tre år sedan och trodde nog att jag skymtat himmelriket :-) ! Sade till en kusin senare att jag drömde våta drömmar om den, och det var väl antagligen det maken tagit fasta på. Överraskad blev jag i vart fall, och här sket sig nog min julklapp till mig själv, att komma under 70 innan jul, men det får det vara värt! Jag ska äta upp allesammans rakt av - har jag ”tur” blir jag dålig i magen så kanske de inte sätter sig på höfterna!
2005-11-27
Bröllop
Tillbaka från bröllopet! Jag kan säga att mina ben skakade misstänksamt mycket när vi klev ur bilen utanför kyrkan. Såg svågern E och hans fru redan på parkeringen och de såg också oss. De dröjde sig kvar vid bilen, förmodligen för att slippa göra entré tillsammans med oss... Det var inget litet bröllop det här, 155 bjudna gäster varav 150 stycken var på plats. Svägerskan, alltså makens syster som jag tidigare kallade Aa, och jag handskas helt olika med situationen. Jag behöver prata, prata och prata och gör också det oavsett om människorna runt omkring mig vill höra eller inte. Svägerskan sluter sig istället och tystnar. Ingen av oss gör antagligen fel, vi bara handskas olika med situationen, men tillsammans fungerar det inte så bra...
Hur som helst, vi fick följa en fantastisk vigselceremoni. De var fantastiskt vackra. Kyrkan var fantastiskt vackert smyckad. Prästen var fantastiskt rolig - han ska faktiskt få ett eget stycke längre ner tack vare det! Vilken tacksam helg att gifta sig, vad vackert det blir med julblommorna amaryllis till brudbukett. Tärnans klänning var exakt samma nyans röd som brudens bukett, mycket iögonfallande. Inte blev effekten sämre av att hennes bukett då istället var vit, men av samma sorts blommor.
Vid festen senare fick vi glögg som fördrink, med tillhörande pepparkaka. Bordsplacering för 150 personer tar en stund, men tillslut satt vi alla till bords. Förrätten stod framställd redan och sedan flöt det på. Vinet var gudagott, maten likaså. Stämningen god och min bordskavaljer urtrevlig. Det var verkligen fest!
Jag kände mig snygg dessutom, och det är inte vanligt att jag både känner det så och dessutom vågar erkänna det. Fick positiva kommentarer om mina Stövlar! - hur kul var inte det?! Mitt nyinköpta snöhalsband fick jag också höra positivt om, och om någon bara hade sett min BH hade de säkert sagt något om den också. ;-P Det är häftigt att kunna känna så om sig själv, förmodligen för alla, men jag tror lite speciellt för en sådan som jag som så länge har föraktat hur jag sett ut . Jag hade som mål att komma under 70 kg till det här bröllopet, men klarade det inte riktigt. Jag har gått ner drygt 5 kg under några veckor och har 1,5 kvar. Som julklapp ska jag klara det, men redan nu känns det bra!
Tillbaka till bröllopet så. Allt var roligt, allt var fint - men så fanns ju förstås en smolk i bägaren också... Hur kan man bara bete sig så som makens bror och fru gör? Inte ett ord, knappt en blick. De låtsades som om vi inte fanns. När maken och brodern möttes öga mot öga i en trång passage hejade de i alla fall. Alla kusinerna på pappans sida var där. De blev ihopställda av andra för fotografering. Maken och brodern arm vid arm, knappast avslappnat. Systern Aa stod i utkanten tillsammans med den äldste av dem. Jag stod bakom E’s fru, såg hur hon vred sin kamera och lät bli att ta med systern... den äldste kusinen kom ju heller inte med på det fotot, men det var väl en smäll hon fick ta. Nä, jag fattar inget, jag ägnar inte fler rader eller fler tankar åt dem.
Jag pratar om prästen istället - han var underbar! Det var stämningsfullt, det var högtidligt som det ska vara och han var personlig – senare förstod vi att det berodde på att han kände brudgummen sedan barnsben. Han var rolig, han var underbart rolig! Hela församlingen skrattade högt vid ett flertal tillfällen både i kyrkan och senare, när han höll tal vid middagen. Utan överdrift kan jag säga att om han var präst i en kyrka här i närheten skulle jag gå i kyrkan varje söndag! Att han har sin tro tvivlar jag inte på, och han fick fram brudens och brudgummens speciella sidor på ett både varmt och roligt sätt. Jag skulle tro att alla var lika varma i hjärtat som jag var, tack vare honom. Han bor inte längre kvar där de växte upp, han är kyrkoherde på en helt annat plats. Långt ifrån där vi bor men på en plats vi besökt ett par gånger och kommer att komma tillbaka till. Vid nästa tillfälle ska vi se till att även få plats med ett kyrkobesök!
Jag lät förresten bli att hålla något tal på temat respekt och ärlighet. Däremot hade de ett album framlagt där de ville att man skulle skriva och där de också skulle klistra in foton på gästerna som togs under kvällen. Där skrev jag det, ungefär så här:
I (ny)förälskade tider är allt lätt. När det stormar - för det gör det ju ibland... minns dessa två ord: Respekt och Ärlighet. Så länge man respekterar varandra och är ärliga kan man reda ut även de svåraste saker. Vi vet!
Hur som helst, vi fick följa en fantastisk vigselceremoni. De var fantastiskt vackra. Kyrkan var fantastiskt vackert smyckad. Prästen var fantastiskt rolig - han ska faktiskt få ett eget stycke längre ner tack vare det! Vilken tacksam helg att gifta sig, vad vackert det blir med julblommorna amaryllis till brudbukett. Tärnans klänning var exakt samma nyans röd som brudens bukett, mycket iögonfallande. Inte blev effekten sämre av att hennes bukett då istället var vit, men av samma sorts blommor.
Vid festen senare fick vi glögg som fördrink, med tillhörande pepparkaka. Bordsplacering för 150 personer tar en stund, men tillslut satt vi alla till bords. Förrätten stod framställd redan och sedan flöt det på. Vinet var gudagott, maten likaså. Stämningen god och min bordskavaljer urtrevlig. Det var verkligen fest!
Jag kände mig snygg dessutom, och det är inte vanligt att jag både känner det så och dessutom vågar erkänna det. Fick positiva kommentarer om mina Stövlar! - hur kul var inte det?! Mitt nyinköpta snöhalsband fick jag också höra positivt om, och om någon bara hade sett min BH hade de säkert sagt något om den också. ;-P Det är häftigt att kunna känna så om sig själv, förmodligen för alla, men jag tror lite speciellt för en sådan som jag som så länge har föraktat hur jag sett ut . Jag hade som mål att komma under 70 kg till det här bröllopet, men klarade det inte riktigt. Jag har gått ner drygt 5 kg under några veckor och har 1,5 kvar. Som julklapp ska jag klara det, men redan nu känns det bra!
Tillbaka till bröllopet så. Allt var roligt, allt var fint - men så fanns ju förstås en smolk i bägaren också... Hur kan man bara bete sig så som makens bror och fru gör? Inte ett ord, knappt en blick. De låtsades som om vi inte fanns. När maken och brodern möttes öga mot öga i en trång passage hejade de i alla fall. Alla kusinerna på pappans sida var där. De blev ihopställda av andra för fotografering. Maken och brodern arm vid arm, knappast avslappnat. Systern Aa stod i utkanten tillsammans med den äldste av dem. Jag stod bakom E’s fru, såg hur hon vred sin kamera och lät bli att ta med systern... den äldste kusinen kom ju heller inte med på det fotot, men det var väl en smäll hon fick ta. Nä, jag fattar inget, jag ägnar inte fler rader eller fler tankar åt dem.
Jag pratar om prästen istället - han var underbar! Det var stämningsfullt, det var högtidligt som det ska vara och han var personlig – senare förstod vi att det berodde på att han kände brudgummen sedan barnsben. Han var rolig, han var underbart rolig! Hela församlingen skrattade högt vid ett flertal tillfällen både i kyrkan och senare, när han höll tal vid middagen. Utan överdrift kan jag säga att om han var präst i en kyrka här i närheten skulle jag gå i kyrkan varje söndag! Att han har sin tro tvivlar jag inte på, och han fick fram brudens och brudgummens speciella sidor på ett både varmt och roligt sätt. Jag skulle tro att alla var lika varma i hjärtat som jag var, tack vare honom. Han bor inte längre kvar där de växte upp, han är kyrkoherde på en helt annat plats. Långt ifrån där vi bor men på en plats vi besökt ett par gånger och kommer att komma tillbaka till. Vid nästa tillfälle ska vi se till att även få plats med ett kyrkobesök!
Jag lät förresten bli att hålla något tal på temat respekt och ärlighet. Däremot hade de ett album framlagt där de ville att man skulle skriva och där de också skulle klistra in foton på gästerna som togs under kvällen. Där skrev jag det, ungefär så här:
I (ny)förälskade tider är allt lätt. När det stormar - för det gör det ju ibland... minns dessa två ord: Respekt och Ärlighet. Så länge man respekterar varandra och är ärliga kan man reda ut även de svåraste saker. Vi vet!
2005-11-25
Ny i familjen - tegelröd pärla
Gamla bilen gick inte igenom besiktningen så snabbt som attan behövde vi hitta ny. Surfade runt och letade lite och hittade en pärla! Passande nog hade förra familjen kallat henne ”Pärlan” också, så det kanske får fortsätta så. Den är mindre än vår ordinarie bil. Den är äldre än vår ordinarie bil. Den har färre finesser än vår ordinarie bil. Det är jag som alltid kört vår ordinarie bil, men inte nu längre! Har haft den nya för första gången idag och älskar den redan! Mest älskar jag växelspaken som också den är tegelröd :-)
Håll en tumme för mig imorgon när det är dags för det stora bröllopet. Jag ska vara snygg, jag ska vara säker och jag ska stråla! Jag har ju de Snygga! Bruna! Stövlarna! Så vad kan gå fel? Inget, eller hur?!
2005-11-24
”Släkten är värst”…
… eller ”man väljer sina vänner men inte sin släkt”.
På lördag ska vi på bröllop. Makens ene kusin gifter sig. Det borde kännas jätteroligt. Det gör det inte.
Makens släkt är ett kapitel för sig. Vi är långt ifrån felfria i min släkt heller, men makens slår alla rekord. Inte många släkter är förresten felfria när man pratar öppet om det, bråk och fejder finns hos de flesta. Varför?
Bakgrund:
För 7 år sedan krisade jag rejält. Efteråt kan jag logiskt förklara mycket av vad som hände, då fattade jag ingenting. Jag hängde med när snöbollen började rulla och trodde att jag var ärlig mot mig själv. Jag var ärlig mot maken också, på riktigt, berättade hur jag kände. Vi försökte göra något åt det men eftersom problemet låg hos mig - kalla det 30-årskris eller what ever - och vi sökte i vårt förhållande hittade vi inget svar.
Jag började chatta. Jag hade levt i ett äktenskap som gått på halvfart, vi förblev barnlösa år efter år, jag var mycket överviktig och hade inte upplevt uppskattning från andra män på väldigt många år, om någonsin. Inte på det sätt jag gjorde på en chatt ute i cyber-rymden i alla fall, där krasst ingen kunde se min utsida, bara insidan. Visst, där fanns flåsande sexgalningar, men när man lärde sig att sortera, hittade jag många intressanta människor att byta tankar med. Makens och mitt konverserande hade avstannat. Jag levde mitt liv vid datorn.
Snart hade jag börjat maila med en man 50 mil bort. Han smickrade mig, han skrev intressanta saker, han besvarade mina funderingar och jag lät honom tro att mitt äktenskap var mer över än det egentligen var. Kontakten övergick till telefonsamtal. En nyfikenhet att träffas föddes. Jag berättade för maken, kanske för att få honom att slå näven i bordet och ställa ultimatum, istället möttes jag av: ”Gör det du måste göra.” Jag träffade chatt-mannen. Det var konstigt, det var annorlunda, det var svårt. Jag blev deppigare och deppigare, jag drev mig själv till snabbare och snabbare förändringar. När jag var hos maken längtade jag bort. När jag var hos chatt-mannen längtade jag ”hem”. Maken sa fortfarande ”Gör det du måste göra.”
Spiralen snurrade. Jag avslutade, upptog, avslutade, upptog. Försökte planera en relation med logik; ”vi fortsätter över sommaren och utvärderar till hösten”. Hallå!? Hur kunde jag ens fantisera om att det gick att göra så? Jag var säker - 100% säker!
Oväntat, för mig i alla fall som nog bara kunde se mig själv, avslutade chatt-mannen vår så kallade relation. Jag var inte välkommen som planerat. Jag försökte ställa ultimatum: ”Får jag inte komma nu kommer jag aldrig!” Ok, var det enda jag fick till svar. Han hade förmodligen förstått hur hopplös situationen var. Otroligt att han orkade i 8 månader. Världen rämnade, marken gungade, jag bröt ihop. Jag hade skaffat lägenhet, inte för att bo ensam, utan i samförstånd med maken att om det fanns en väg tillbaka måste vi nog sära oss på alla plan först. Att bo där ensam, jag kräktes nästan vid tanken. Ändå hade jag så mycket till respekt, både för mig själv men framför allt för maken, att jag inte tänkte klänga mig fast i vårt (fd) gemensamma hem. Maken, lugn som vanligt - irriterade mig till döds mellan varven men samtidigt det som räddade oss i allt detta - talade om att ingen av oss mådde bättre av att bo på varsitt håll. Vi befann oss under samma tak och han tröstade mig.
Ett par dagar senare kom som på beställning en flerdagars aktivitet med hästarna. Vi åkte tillsammans, skönt att lämna hem och historia bakom oss. Den långhelgen upptäckte vi, trevande, att vi faktiskt skrattade ihop ibland. Att vi trivdes i varandras sällskap. Att vi sökte varandra bland alla andra.
Tillbaka i vardagen igen var min plan att ändå bo i lägenheten, jag ville inte bo ”hemma” bara för att han tyckte synd om mig. Igen fick han mig att förstå att jag skulle stanna. ”Vi lovar inte varandra något, vi bara provar hur det känns. Ett par veckor gick, jag började komma på fötter och - tro det eller ej - vi båda mådde som bäst när vi var tillsammans. Jag kunde inte och kan fortfarande inte förstå att han klarade av att förlåta, att våga gå vidare och att lita på mig igen. Efter ett par månader fick jag till svar när jag om igen frågade om han verkligen ville att jag skulle bo där; ”Det blev som jag hela tiden hoppades och önskade. Fortfarande kändes det väl trevande, samtidigt blev vi som nyförälskade :)
I november blev dottern till! Efter fem års barnlöshet flyttade hon in i min livmoder, blott ett par månader efter att vi ”flyttat ihop i sängkammaren” igen...
Resultat:
Makens pappa är den som har blivit mest sårad av detta... Ja, du läste rätt! Han bor 100 mil bort, han har inget med oss att göra överhuvudtaget, men jag har sårat honom för livet. De såren kan aldrig läka! Eh? Han kan aldrig förlåta, han kommer aldrig mer hit för han kan inte se mig i ögonen. Han har bett mig dra åt h*vete. Jag kan fortsätta, men vad tjänar det till? Om han sagt detta i affekt skulle jag kunna förlåta och gå vidare. Om han kunde säga ”Så här tycker jag, men vi måste bete oss som vuxna människor” skulle jag också kunna gå vidare och träffas. Kanske kan jag förlåta lika bra som maken kunde med mig, om jag bara får chansen. Men jag får inte det. Jag skiter i gubben, rakt av. Men för makens skull och för min dotter - hans förstfödda barnbarn. Men nej, han vidhåller vad han sagt, han står för varje ord och han tänker inte berömma mig *spottar han ur sig*. Maken har förklarat, maken har skrikit, maken har bönat och bett, men han har inte gjort nåt fel, han har bara sagt vad han tycker.
Det är låst, vi ses inte, vi pratar inte, vi finns inte i varandras världar. Han kränkte maken massor, och det är svårt när det är pappa som gör det. Vi gick i samtal för att få hjälp att handskas med det och idag går det faktiskt bra. Maken handskas bra med att leva faderslös, trots att han lever... Dotterns frågor tar vi när de kommer. Än är hon för liten.
Är det färdigt där? I wish... Makens bror gick i pappans fotspår. De lät som inspelningar av varandra. Samma ordval, samma tonfall, totalt fördömande. Ett par år gick, broderns fru tyckte att vi skulle prata ut, gå vidare. Brodern bad om ursäkt, han menade det eller också har han ljugande ögon. Jag tyckte om honom innan allt detta, så det betydde mycket för mig att vi rensade luften. Däremot fungerade inte broderns frus försök att sära på mig och deras syster. Nu hänger ingen med längre... Maken, A, har en lillebror, E. De har också en lillasyster, Aa. E’s fru försökte få en kil mellan mig och Aa. Det fungerade inte. Så dagen efter detta utredande samtal mellan maken, E, hans fru och Aa, går frun i taket. Vrålar och skriker och lägger en massa ord i våra munnar som vi aldrig har sagt. De åkte härifrån utan att vi lyckades reda ut något. Maken sa senare att hon inte lyckades ”sätta sig” på mig, och det var nog en ny erfarenhet för henne. Det är inte lätt att diskutera omkull mig när jag har kommit över den första konflikträdslan, och hon gick alltså bet.
En vecka senare fick vi via syster Aa veta att de brutit med oss alla. Maken ringde för att höra om det stämde och det gjorde det... Ja, det är sorgligt alltsammans.
Hugade läsare kanske undrar hur jag ska knyta ihop den här säcken. Det kommer nu. Vi ska på bröllop på lördag. Makens kusin gifter sig alltså, och E och hans fru kommer. Det kan bli hur ”kul” som helst *grimas*. Över hundra gäster är bjudna, vi får väl hålla oss i varsin ände av lokalen om det skulle behövas. Varför?
Vad har jag lärt mig?
Man kan förlåta det mesta, det har maken visat. Jag vill förlåta, jag får inte chansen. Vari ligger skillnaden? Jag summerar med två ord: ÄRLIGHET och RESPEKT. För att klara av kriser, eller relationer över huvud taget, krävs dessa två ord tillsammans: ärlighet och respekt. Funderar faktiskt på att skriva ett bröllopstal på det temat, men jag ska väl kanske inte utmana ödet?
På lördag ska vi på bröllop. Makens ene kusin gifter sig. Det borde kännas jätteroligt. Det gör det inte.
Makens släkt är ett kapitel för sig. Vi är långt ifrån felfria i min släkt heller, men makens slår alla rekord. Inte många släkter är förresten felfria när man pratar öppet om det, bråk och fejder finns hos de flesta. Varför?
Bakgrund:
För 7 år sedan krisade jag rejält. Efteråt kan jag logiskt förklara mycket av vad som hände, då fattade jag ingenting. Jag hängde med när snöbollen började rulla och trodde att jag var ärlig mot mig själv. Jag var ärlig mot maken också, på riktigt, berättade hur jag kände. Vi försökte göra något åt det men eftersom problemet låg hos mig - kalla det 30-årskris eller what ever - och vi sökte i vårt förhållande hittade vi inget svar.
Jag började chatta. Jag hade levt i ett äktenskap som gått på halvfart, vi förblev barnlösa år efter år, jag var mycket överviktig och hade inte upplevt uppskattning från andra män på väldigt många år, om någonsin. Inte på det sätt jag gjorde på en chatt ute i cyber-rymden i alla fall, där krasst ingen kunde se min utsida, bara insidan. Visst, där fanns flåsande sexgalningar, men när man lärde sig att sortera, hittade jag många intressanta människor att byta tankar med. Makens och mitt konverserande hade avstannat. Jag levde mitt liv vid datorn.
Snart hade jag börjat maila med en man 50 mil bort. Han smickrade mig, han skrev intressanta saker, han besvarade mina funderingar och jag lät honom tro att mitt äktenskap var mer över än det egentligen var. Kontakten övergick till telefonsamtal. En nyfikenhet att träffas föddes. Jag berättade för maken, kanske för att få honom att slå näven i bordet och ställa ultimatum, istället möttes jag av: ”Gör det du måste göra.” Jag träffade chatt-mannen. Det var konstigt, det var annorlunda, det var svårt. Jag blev deppigare och deppigare, jag drev mig själv till snabbare och snabbare förändringar. När jag var hos maken längtade jag bort. När jag var hos chatt-mannen längtade jag ”hem”. Maken sa fortfarande ”Gör det du måste göra.”
Spiralen snurrade. Jag avslutade, upptog, avslutade, upptog. Försökte planera en relation med logik; ”vi fortsätter över sommaren och utvärderar till hösten”. Hallå!? Hur kunde jag ens fantisera om att det gick att göra så? Jag var säker - 100% säker!
Oväntat, för mig i alla fall som nog bara kunde se mig själv, avslutade chatt-mannen vår så kallade relation. Jag var inte välkommen som planerat. Jag försökte ställa ultimatum: ”Får jag inte komma nu kommer jag aldrig!” Ok, var det enda jag fick till svar. Han hade förmodligen förstått hur hopplös situationen var. Otroligt att han orkade i 8 månader. Världen rämnade, marken gungade, jag bröt ihop. Jag hade skaffat lägenhet, inte för att bo ensam, utan i samförstånd med maken att om det fanns en väg tillbaka måste vi nog sära oss på alla plan först. Att bo där ensam, jag kräktes nästan vid tanken. Ändå hade jag så mycket till respekt, både för mig själv men framför allt för maken, att jag inte tänkte klänga mig fast i vårt (fd) gemensamma hem. Maken, lugn som vanligt - irriterade mig till döds mellan varven men samtidigt det som räddade oss i allt detta - talade om att ingen av oss mådde bättre av att bo på varsitt håll. Vi befann oss under samma tak och han tröstade mig.
Ett par dagar senare kom som på beställning en flerdagars aktivitet med hästarna. Vi åkte tillsammans, skönt att lämna hem och historia bakom oss. Den långhelgen upptäckte vi, trevande, att vi faktiskt skrattade ihop ibland. Att vi trivdes i varandras sällskap. Att vi sökte varandra bland alla andra.
Tillbaka i vardagen igen var min plan att ändå bo i lägenheten, jag ville inte bo ”hemma” bara för att han tyckte synd om mig. Igen fick han mig att förstå att jag skulle stanna. ”Vi lovar inte varandra något, vi bara provar hur det känns. Ett par veckor gick, jag började komma på fötter och - tro det eller ej - vi båda mådde som bäst när vi var tillsammans. Jag kunde inte och kan fortfarande inte förstå att han klarade av att förlåta, att våga gå vidare och att lita på mig igen. Efter ett par månader fick jag till svar när jag om igen frågade om han verkligen ville att jag skulle bo där; ”Det blev som jag hela tiden hoppades och önskade. Fortfarande kändes det väl trevande, samtidigt blev vi som nyförälskade :)
I november blev dottern till! Efter fem års barnlöshet flyttade hon in i min livmoder, blott ett par månader efter att vi ”flyttat ihop i sängkammaren” igen...
Resultat:
Makens pappa är den som har blivit mest sårad av detta... Ja, du läste rätt! Han bor 100 mil bort, han har inget med oss att göra överhuvudtaget, men jag har sårat honom för livet. De såren kan aldrig läka! Eh? Han kan aldrig förlåta, han kommer aldrig mer hit för han kan inte se mig i ögonen. Han har bett mig dra åt h*vete. Jag kan fortsätta, men vad tjänar det till? Om han sagt detta i affekt skulle jag kunna förlåta och gå vidare. Om han kunde säga ”Så här tycker jag, men vi måste bete oss som vuxna människor” skulle jag också kunna gå vidare och träffas. Kanske kan jag förlåta lika bra som maken kunde med mig, om jag bara får chansen. Men jag får inte det. Jag skiter i gubben, rakt av. Men för makens skull och för min dotter - hans förstfödda barnbarn. Men nej, han vidhåller vad han sagt, han står för varje ord och han tänker inte berömma mig *spottar han ur sig*. Maken har förklarat, maken har skrikit, maken har bönat och bett, men han har inte gjort nåt fel, han har bara sagt vad han tycker.
Det är låst, vi ses inte, vi pratar inte, vi finns inte i varandras världar. Han kränkte maken massor, och det är svårt när det är pappa som gör det. Vi gick i samtal för att få hjälp att handskas med det och idag går det faktiskt bra. Maken handskas bra med att leva faderslös, trots att han lever... Dotterns frågor tar vi när de kommer. Än är hon för liten.
Är det färdigt där? I wish... Makens bror gick i pappans fotspår. De lät som inspelningar av varandra. Samma ordval, samma tonfall, totalt fördömande. Ett par år gick, broderns fru tyckte att vi skulle prata ut, gå vidare. Brodern bad om ursäkt, han menade det eller också har han ljugande ögon. Jag tyckte om honom innan allt detta, så det betydde mycket för mig att vi rensade luften. Däremot fungerade inte broderns frus försök att sära på mig och deras syster. Nu hänger ingen med längre... Maken, A, har en lillebror, E. De har också en lillasyster, Aa. E’s fru försökte få en kil mellan mig och Aa. Det fungerade inte. Så dagen efter detta utredande samtal mellan maken, E, hans fru och Aa, går frun i taket. Vrålar och skriker och lägger en massa ord i våra munnar som vi aldrig har sagt. De åkte härifrån utan att vi lyckades reda ut något. Maken sa senare att hon inte lyckades ”sätta sig” på mig, och det var nog en ny erfarenhet för henne. Det är inte lätt att diskutera omkull mig när jag har kommit över den första konflikträdslan, och hon gick alltså bet.
En vecka senare fick vi via syster Aa veta att de brutit med oss alla. Maken ringde för att höra om det stämde och det gjorde det... Ja, det är sorgligt alltsammans.
Hugade läsare kanske undrar hur jag ska knyta ihop den här säcken. Det kommer nu. Vi ska på bröllop på lördag. Makens kusin gifter sig alltså, och E och hans fru kommer. Det kan bli hur ”kul” som helst *grimas*. Över hundra gäster är bjudna, vi får väl hålla oss i varsin ände av lokalen om det skulle behövas. Varför?
Vad har jag lärt mig?
Man kan förlåta det mesta, det har maken visat. Jag vill förlåta, jag får inte chansen. Vari ligger skillnaden? Jag summerar med två ord: ÄRLIGHET och RESPEKT. För att klara av kriser, eller relationer över huvud taget, krävs dessa två ord tillsammans: ärlighet och respekt. Funderar faktiskt på att skriva ett bröllopstal på det temat, men jag ska väl kanske inte utmana ödet?
2005-11-23
Stafettpinnen tagen
Thinkerbell startade en stafett på sin blogg och jag tar härmed pinnen. Håll till godo:
1. Välj tre ord för att symbolisera dig själv i högstadiet:
blyg, populär, sportig, rädd, gullig, smörig, lillgammal, duktig, tuff, teaterapa, ambitiös, plugghäst, hemmakär, aktiv, störig, högljudd, framåt, realistisk (Om jag får tillägga något själv så måste det bli kär för det var jag hela tiden, men objekten växlade fort! Jag var blyg på insidan, dåligt självförtroende, men på utsidan trodde nog de flesta att jag var rätt säker på mig själv och jag vågade ta för mig även om insidan skakade...)
2. Vilken bok läste du senast? Fem ORD för att beskriva varför jag ska, eller ska avstå att, läsa den.
Kyrkdjävulen av Mikael Niemi. Du SKA läsa den; skräck, äckel (skräckel), kulturkrockar (i samma land), grymhet och helt vriden :)
3. Finns det någon känd person som förändrat dig eller ditt liv på något sätt? Vem och hur har denna någon förändra dig?
*tänker så det knakar* Nej, inte som förändrat mig... Kanske kan man säga att Bob Geldof fick upp mina ögon för den oerhörda orättvisan i världen, när han körde Band Aid 1984. Jag var förmodligen inte så rolig att lyssna på när jag gick igång, allrahelst inte bland mina kompisar som mest var intresserade av var helgens party skulle gå av stapeln... :) Jag tycker fortfarande det är gräsligt hur fördelningen I-/U-länder ser ut, men gör jag något aktivt, förutom att jag köper rättvisemärkta varor när jag kan? Nej...
4. Skriv tre saker som du och din partner tycker olika om (har du ingen aktuell partner kan du väl svara för nåt X)
- Var gränsen för städat/ostädat går
- Vitsen med navkapslar (våra blev stulna och jag tyckte det var helt onödiga pengar att köpa nya...)
- musiksmak, till viss del.
Vi tycker väldigt lika om det mesta!
5. Vad är det sista du skulle berätta för din mamma?
Eftersom hon läser här måste jag säga pass på den... ;-D
Hon vet förmodligen mer än hon skulle vilja, jag har en förmåga att bluddra om det mesta...
6. Vem ringer du först när hela världen står på ända, allt är deppigt och inget funkar?
Svar: Mamma (då utgår jag från att jag pratar med maken "öga mot öga" så att säga...)
7. Vilken är din största personliga sorg?
Vet inte om jag kan kalla det personlig sorg, men jag skulle väldigt gärna ha velat träffa min morfar. Jag skulle också ha velat ha den storebror som dog när han föddes 6 år innan jag kom.
8. Vad frambringar mest ångest:
inte ringt mamma på en vecka (händer inte)
dåligt städat eller ostädat (händer hela tiden)
gått upp i vikt (irriterande, men inte ångest)
larm om farliga livsmedel (oroar men inte ångest)
boendet (nöjd)
räntehöjningar (bundna)
välja fonder/telebolag/elbolag (bryr mig INTE, vägrar!)
för mycket på TV-tittande (surfande snarare...)
tränat för lite (nöjd med min träning)
är utomhus för lite (händer inte)
inte bytt till vinterdäck (maken sköter det med den äran)
annalkande sjukdomssäsong (vi är friska av oss*peppar peppar*)
ätit skräpmat/godis (händer sällan = ingen oro)
Måste alltså skapa en egen - att det analoga TV-nätet slocknar i april och jag helst vill strunta i det... Välj box, välj parabol, teckna avtal - jag vill INTE!! Det ger nästan ångest faktiskt! Dumt...
Finns månne någon som tar stafettpinnen och skickar den vidare?
1. Välj tre ord för att symbolisera dig själv i högstadiet:
blyg, populär, sportig, rädd, gullig, smörig, lillgammal, duktig, tuff, teaterapa, ambitiös, plugghäst, hemmakär, aktiv, störig, högljudd, framåt, realistisk (Om jag får tillägga något själv så måste det bli kär för det var jag hela tiden, men objekten växlade fort! Jag var blyg på insidan, dåligt självförtroende, men på utsidan trodde nog de flesta att jag var rätt säker på mig själv och jag vågade ta för mig även om insidan skakade...)
2. Vilken bok läste du senast? Fem ORD för att beskriva varför jag ska, eller ska avstå att, läsa den.
Kyrkdjävulen av Mikael Niemi. Du SKA läsa den; skräck, äckel (skräckel), kulturkrockar (i samma land), grymhet och helt vriden :)
3. Finns det någon känd person som förändrat dig eller ditt liv på något sätt? Vem och hur har denna någon förändra dig?
*tänker så det knakar* Nej, inte som förändrat mig... Kanske kan man säga att Bob Geldof fick upp mina ögon för den oerhörda orättvisan i världen, när han körde Band Aid 1984. Jag var förmodligen inte så rolig att lyssna på när jag gick igång, allrahelst inte bland mina kompisar som mest var intresserade av var helgens party skulle gå av stapeln... :) Jag tycker fortfarande det är gräsligt hur fördelningen I-/U-länder ser ut, men gör jag något aktivt, förutom att jag köper rättvisemärkta varor när jag kan? Nej...
4. Skriv tre saker som du och din partner tycker olika om (har du ingen aktuell partner kan du väl svara för nåt X)
- Var gränsen för städat/ostädat går
- Vitsen med navkapslar (våra blev stulna och jag tyckte det var helt onödiga pengar att köpa nya...)
- musiksmak, till viss del.
Vi tycker väldigt lika om det mesta!
5. Vad är det sista du skulle berätta för din mamma?
Eftersom hon läser här måste jag säga pass på den... ;-D
Hon vet förmodligen mer än hon skulle vilja, jag har en förmåga att bluddra om det mesta...
6. Vem ringer du först när hela världen står på ända, allt är deppigt och inget funkar?
Svar: Mamma (då utgår jag från att jag pratar med maken "öga mot öga" så att säga...)
7. Vilken är din största personliga sorg?
Vet inte om jag kan kalla det personlig sorg, men jag skulle väldigt gärna ha velat träffa min morfar. Jag skulle också ha velat ha den storebror som dog när han föddes 6 år innan jag kom.
8. Vad frambringar mest ångest:
inte ringt mamma på en vecka (händer inte)
dåligt städat eller ostädat (händer hela tiden)
gått upp i vikt (irriterande, men inte ångest)
larm om farliga livsmedel (oroar men inte ångest)
boendet (nöjd)
räntehöjningar (bundna)
välja fonder/telebolag/elbolag (bryr mig INTE, vägrar!)
för mycket på TV-tittande (surfande snarare...)
tränat för lite (nöjd med min träning)
är utomhus för lite (händer inte)
inte bytt till vinterdäck (maken sköter det med den äran)
annalkande sjukdomssäsong (vi är friska av oss*peppar peppar*)
ätit skräpmat/godis (händer sällan = ingen oro)
Måste alltså skapa en egen - att det analoga TV-nätet slocknar i april och jag helst vill strunta i det... Välj box, välj parabol, teckna avtal - jag vill INTE!! Det ger nästan ångest faktiskt! Dumt...
Finns månne någon som tar stafettpinnen och skickar den vidare?
Tiden - den här höstens svurne fiende
Ett par av mina vänner har skrivit ”minut-för-minut-dagbok” i sina bloggar för att se stressen, eller ”ickestressen”. Jag funderade också på att göra det, men tror jag avstår. Men tiden är något jag hela tiden går omkring och har som en panikklump av i magen. Jag hinner inte det jag ska, jag hinner aldrig ikapp och hela tiden är det saker jag ska göra... Jag kan inte riktigt ta på varför det känns så, men jag har lärt sedan tidigare att just oförmågan att ta på det som är jobbigt, gör det extra jobbigt. Paradoxalt nog. Jag jobbar som en galning på jobbet. Minst 5 saker igång samtidigt hela tiden, bokstavligen. Planering, rättning, elevkontroll, nytt närvaroprogram via webben, föräldrakontakter, samarbete, kurs i ungdomslitteratur (jag ska alltså läsa böcker, men närdå?) - hela tiden nya saker, stimulerande som jag vill göra men stressen sitter som en klump i magen och en boja runt foten. Det är jobbigt, fysiskt jobbigt, att hela tiden stressa.
Hemma samma sak, vi hinner inte med. Jag är världens mest bortskämda fru - så finns det i skrift - det är med andra ord erkänt nu. Vi försöker så gott det går dela på bördan, men jag har inte hälften av orken och inte heller hälften av kunskapen som maken har. Han sitter aldrig ner, det gör jag. Han är aldrig stilla, det är jag. Han har alltid 100 saker på gång, det har inte jag. Men jag har 1 miljon saker i huvudet, det har inte han. Jag har 100 kontakter jag ska hålla, det har inte han. Jag har 1000 saker att planera och organisera, det har inte han. På ytan ser det ojämt ut; ”...tänk att A är den som gör allt hemma hos er!” Hur många gånger får jag höra det? Jag blir gråtfärdig, faktiskt. Jag har fullt upp, jag sliter så mycket jag kan och orkar, men på ett annat plan.
Vi har ständigt lite för ostädat, ständigt påbörjade renoveringsprojekt som inte blir avslutade, ständigt klädhögar som borde sorteras. Jag kan fortsätta i all oändlighet men det hjälper ju inte. Jag förstår inte hur jag ska få tiden att räcka.
Jag försöker ha relationer som ger energi men är tydligen väldigt duktig på att fastna i sådana som tar energi. Vänner som tar energi borde jag kunna ”göra mig av med” men även det är svårt. Släkt som tar energi vill jag inte göra mig av med. Jag vill finnas där som stöd och hjälp, men inte det räcker heller till. Vänner och släktingar som mår dåligt är det naturligtvis synd om, det är inte jag som är offret. Samtidigt tycker jag synd om mig själv som i dessa lägen inte får uppleva friska relationer . Det är svårt att få ner det i skrift. Jag vill hjälpa, både för dessa personers skull men också, egoistiskt, för min egen skull.
Var tankar jag energi? Bland alla mina vänner som ger energi förstås, från min mamma som jag pratar så bra med, från min dotter som är min glädje och kärlek, och främst och allra mest från min helt fantastiske make. Vad har jag gjort för att förtjäna honom? Kanske man inte behöver förtjäna, kanske jag bara hade en otroligt, osannolik tur som råkade hamna i just den studentkorridor där han bodde. Många faktorer spelade in att jag hamnade ens i den staden där vi studerade, och att jag då också lyckades träffa just den korridoren, ja, det måste ha varit fet tur eller sjungande magi. Det var inte knädarrande kärlek, det var aldrig nervositet och fjärilar i magen, det var liksom ”klart” på en gång. Det gjorde att jag ofta tvivlade i början. Var vi kära? Var det ”bara” en god vän? Jag vet nu efter alla dessa år, att så värst ljusrosa är inte vårt förhållande men den trygghet jag känner med honom, den byter jag inte mot något. Den generositet han visar mig, den finns ingen annan stans. Jag har aldrig blivit knäsvag av honom, men jag älskar honom innerligt och djupt.
Tilllbaka till stressen då... För några veckor sedan tänkte jag att den här hösten såg rätt lugn ut, att vi skulle hinna adventspyssla, slå in paketen till adventskalendern till dottern, fixa och dona och göra fint hemma, helt ”enkelt” hinna vara tillsammans som familj. Sen var det någon som rivstartade och övar att köra det här fordonet som kallas livet i maxfart. Jag ser varken till krockkudde eller ABS-bromsar och undrar ibland hur det ska sluta.
Hjälp!
Hemma samma sak, vi hinner inte med. Jag är världens mest bortskämda fru - så finns det i skrift - det är med andra ord erkänt nu. Vi försöker så gott det går dela på bördan, men jag har inte hälften av orken och inte heller hälften av kunskapen som maken har. Han sitter aldrig ner, det gör jag. Han är aldrig stilla, det är jag. Han har alltid 100 saker på gång, det har inte jag. Men jag har 1 miljon saker i huvudet, det har inte han. Jag har 100 kontakter jag ska hålla, det har inte han. Jag har 1000 saker att planera och organisera, det har inte han. På ytan ser det ojämt ut; ”...tänk att A är den som gör allt hemma hos er!” Hur många gånger får jag höra det? Jag blir gråtfärdig, faktiskt. Jag har fullt upp, jag sliter så mycket jag kan och orkar, men på ett annat plan.
Vi har ständigt lite för ostädat, ständigt påbörjade renoveringsprojekt som inte blir avslutade, ständigt klädhögar som borde sorteras. Jag kan fortsätta i all oändlighet men det hjälper ju inte. Jag förstår inte hur jag ska få tiden att räcka.
Jag försöker ha relationer som ger energi men är tydligen väldigt duktig på att fastna i sådana som tar energi. Vänner som tar energi borde jag kunna ”göra mig av med” men även det är svårt. Släkt som tar energi vill jag inte göra mig av med. Jag vill finnas där som stöd och hjälp, men inte det räcker heller till. Vänner och släktingar som mår dåligt är det naturligtvis synd om, det är inte jag som är offret. Samtidigt tycker jag synd om mig själv som i dessa lägen inte får uppleva friska relationer . Det är svårt att få ner det i skrift. Jag vill hjälpa, både för dessa personers skull men också, egoistiskt, för min egen skull.
Var tankar jag energi? Bland alla mina vänner som ger energi förstås, från min mamma som jag pratar så bra med, från min dotter som är min glädje och kärlek, och främst och allra mest från min helt fantastiske make. Vad har jag gjort för att förtjäna honom? Kanske man inte behöver förtjäna, kanske jag bara hade en otroligt, osannolik tur som råkade hamna i just den studentkorridor där han bodde. Många faktorer spelade in att jag hamnade ens i den staden där vi studerade, och att jag då också lyckades träffa just den korridoren, ja, det måste ha varit fet tur eller sjungande magi. Det var inte knädarrande kärlek, det var aldrig nervositet och fjärilar i magen, det var liksom ”klart” på en gång. Det gjorde att jag ofta tvivlade i början. Var vi kära? Var det ”bara” en god vän? Jag vet nu efter alla dessa år, att så värst ljusrosa är inte vårt förhållande men den trygghet jag känner med honom, den byter jag inte mot något. Den generositet han visar mig, den finns ingen annan stans. Jag har aldrig blivit knäsvag av honom, men jag älskar honom innerligt och djupt.
Tilllbaka till stressen då... För några veckor sedan tänkte jag att den här hösten såg rätt lugn ut, att vi skulle hinna adventspyssla, slå in paketen till adventskalendern till dottern, fixa och dona och göra fint hemma, helt ”enkelt” hinna vara tillsammans som familj. Sen var det någon som rivstartade och övar att köra det här fordonet som kallas livet i maxfart. Jag ser varken till krockkudde eller ABS-bromsar och undrar ibland hur det ska sluta.
Hjälp!
2005-11-20
Söndagkväll efter en elektronisk datahelg :)
Vi har kompisar, ett par, som vet allt och lite till om datorer och annan elektronik. När vi ses brukar jag drabbas av ha-begär, det finns så många saker jag vill ha när de visar vad som finns. Men den här gången kände jag verkligen innan de kom att det var lugnt, det var inget åt det hållet jag önskade mig eller behövde. Så är de här en kvart och jag skulle lätt kunna bränna 25000:- på just dylika saker som jag helt plötsligt tror att jag inte bara vill ha utan också behöver... Hur kan det komma sig?
Förvisso slocknar den vanliga TV’n här i april och eftersom vi bor på landet behöver vi själv ordna en digital lösning inom några månader om inte TV’n ska lysa svart. Jag har faktiskt lekt med tanken att låta den göra det bara för att jag inte vill fördjupa mig. Nu hade de med sin boxer-box som de använder i sommarstugan för att se om det fungerar med en sådan här. Det gjorde det. Alltså vill jag ha en! Eller ännu hellre två, förresten...
Jag har en Apple PowerBook, personaldator, som alltså kommunen egentligen äger ännu. Dessa två har också Apple, och de hjälper mig med allt! De uppdaterar, kommer med nya program, hjälper mig med musik till min iTunes, med nya versioner till min iPhoto och de finns alltid där i min iChat som support. Jag har till och med fått ett eget, privat, hemmagjort program att hålla reda på mina elever i skolan. Som tur är förstår jag inte hur mycket jobb det ligger bakom för då skulle jag skämmas rejält - nu skäms jag bara så att jag kan leva med det, det är nedlagt enormt mycket jobb på det!! Och som inte det var nog så fick jag en palm handdator också!! Hur ska jag kunna bjuda tillbaka??? Jag vet ju att ni läser här - tack, tack, tack, tack, tack!!!Jag tror ni förstår hur uppskattat det är, sen kan ni dubbla med 10 och höja upp med några siffror också... Vi är glada att ni är våra vänner!
Gissa förresten var jag fick hjälp att sätta in bilder här?! Ingen 10.000-kronorsfråga direkt... ;-D
Den här bilden visar vår hund springande på åsen i närheten av vårt hem. Det är så brant där, bilden är inte sned! Dottern har fullt upp att inte stå på öronen, och jag med för den delen!
Förvisso slocknar den vanliga TV’n här i april och eftersom vi bor på landet behöver vi själv ordna en digital lösning inom några månader om inte TV’n ska lysa svart. Jag har faktiskt lekt med tanken att låta den göra det bara för att jag inte vill fördjupa mig. Nu hade de med sin boxer-box som de använder i sommarstugan för att se om det fungerar med en sådan här. Det gjorde det. Alltså vill jag ha en! Eller ännu hellre två, förresten...
Jag har en Apple PowerBook, personaldator, som alltså kommunen egentligen äger ännu. Dessa två har också Apple, och de hjälper mig med allt! De uppdaterar, kommer med nya program, hjälper mig med musik till min iTunes, med nya versioner till min iPhoto och de finns alltid där i min iChat som support. Jag har till och med fått ett eget, privat, hemmagjort program att hålla reda på mina elever i skolan. Som tur är förstår jag inte hur mycket jobb det ligger bakom för då skulle jag skämmas rejält - nu skäms jag bara så att jag kan leva med det, det är nedlagt enormt mycket jobb på det!! Och som inte det var nog så fick jag en palm handdator också!! Hur ska jag kunna bjuda tillbaka??? Jag vet ju att ni läser här - tack, tack, tack, tack, tack!!!Jag tror ni förstår hur uppskattat det är, sen kan ni dubbla med 10 och höja upp med några siffror också... Vi är glada att ni är våra vänner!
Gissa förresten var jag fick hjälp att sätta in bilder här?! Ingen 10.000-kronorsfråga direkt... ;-D
Den här bilden visar vår hund springande på åsen i närheten av vårt hem. Det är så brant där, bilden är inte sned! Dottern har fullt upp att inte stå på öronen, och jag med för den delen!
2005-11-16
Sälja hästarna.
Även om det i skrift kanske ser lätt ut, så tro inget annat än att det här är bland de svåraste beslut vi stått inför... Åt lunch idag med en god vän, tillika min mentor vad gäller djuren och gården - det hon inte vet är inte värt att veta, både av erfarenhet och av utbildning. Hon är dessutom den som har lånat en av våra hästar nu, för att ta föl på henne. Hur som helst, jag berättade för henne och även om hon inte kan förstå att vi väljer bort hästarna när hon ser till sitt eget liv, kan hon ändå sätta sig in i och diskutera utifrån vårt bästa.
Vi tror att det blir som följer:
Två av de fyra hästarna ska säljas. En som är snart 8 år och en som är snart 2 år. Tvååringen är förmodligen inga problem, hon är en hon och det är alltid en fördel, hon är ung och ska inte vara mycket hanterad än, vilket hon heller inte är. Alltså sätts en annons ut... Men 8-åringen, där har vi magvärken. Han är vår förstfödde :) Första fölet som föddes hos oss, jag såg honom endast ett par timmar gammal, när han nyfiket tittade fram bakom mammans svans och mötte mig med en gnäggning. Men - jag får inte fastna i sentimentalitet, det är svårt nog ändå! Problemet är att han haltade i våras, mycket. Han undersöktes på alla möjliga sätt på djursjukhuset i Strömsholm men man hittade inget definitivt att sätta fingret på. Han fick vila tre månader i våras och har under sommaren gått i en stor hästflock och där sprungit och busat mycket. Inga problem, han verkade frisk. Men något har fastnat i huvudet på honom, det har blivit mentalt. Han vill inte gå fram, han vill inte jobba, han vill inte lämna gården... Vem köper en sådan häst? Ingen garanti att han går att rida, ingen garanti att han är hel eftersom vi inte ens vet vad som var ”trasigt”.
Väninnan, klok som vanligt, tyckte att vi skulle lämna bort honom till en proffsig tränare, som dels utmanar honom, försöka få den mentala spärren att släppa och även se så att hans ben håller. Gör det inte det, får man försöka se krasst på det, på att vi vet, och då måste han ju gå till slakt. Om han håller som en häst ska, vet vi det och kan med gott samvete sälja honom. Att lämna till en tränare är allt annat än gratis, men å andra sidan kan vi säkert vid försälning få ut så mycket mer för honom som tränad, än vad han kan ge i det skick han är nu.
Jag vill inte tänka ekonomi - jag skulle nästan kunna ge bort honom! Men det är definitivt ingen garanti att han hamnar på ett bra ställe, hos någon som tar väl hand om honom. Det är ju i slutändan det enda som spelar någon roll!
De två vi ska ha kvar då? Ja, vite gammelman, han får bo kvar! Han är gammal och det är vårt utlånade sto också. De behöver inte mer motion än vi kan ge genom det dottern vill rida. Hon tycker ju dessutom att det är väldigt, väldigt roligt och då verkar det ju aningen korkat att sälja de hästar vi de facto har... Om det går fort att sälja får vi ta hem gammelsto som sällskap till gammelman, det sa min väninnan också ja till, självklart till och med! Och till hösten när hon har fölat (stot, inget väninnan!) får vi ha både föl och gammelsto här, så att gammelman slipper vara ensam. Att vara just ensam tar död på livsglädjen hos vilken häst som helst och vi vill ju att de ska få en fin ålderdom!
Vi tror att det blir som följer:
Två av de fyra hästarna ska säljas. En som är snart 8 år och en som är snart 2 år. Tvååringen är förmodligen inga problem, hon är en hon och det är alltid en fördel, hon är ung och ska inte vara mycket hanterad än, vilket hon heller inte är. Alltså sätts en annons ut... Men 8-åringen, där har vi magvärken. Han är vår förstfödde :) Första fölet som föddes hos oss, jag såg honom endast ett par timmar gammal, när han nyfiket tittade fram bakom mammans svans och mötte mig med en gnäggning. Men - jag får inte fastna i sentimentalitet, det är svårt nog ändå! Problemet är att han haltade i våras, mycket. Han undersöktes på alla möjliga sätt på djursjukhuset i Strömsholm men man hittade inget definitivt att sätta fingret på. Han fick vila tre månader i våras och har under sommaren gått i en stor hästflock och där sprungit och busat mycket. Inga problem, han verkade frisk. Men något har fastnat i huvudet på honom, det har blivit mentalt. Han vill inte gå fram, han vill inte jobba, han vill inte lämna gården... Vem köper en sådan häst? Ingen garanti att han går att rida, ingen garanti att han är hel eftersom vi inte ens vet vad som var ”trasigt”.
Väninnan, klok som vanligt, tyckte att vi skulle lämna bort honom till en proffsig tränare, som dels utmanar honom, försöka få den mentala spärren att släppa och även se så att hans ben håller. Gör det inte det, får man försöka se krasst på det, på att vi vet, och då måste han ju gå till slakt. Om han håller som en häst ska, vet vi det och kan med gott samvete sälja honom. Att lämna till en tränare är allt annat än gratis, men å andra sidan kan vi säkert vid försälning få ut så mycket mer för honom som tränad, än vad han kan ge i det skick han är nu.
Jag vill inte tänka ekonomi - jag skulle nästan kunna ge bort honom! Men det är definitivt ingen garanti att han hamnar på ett bra ställe, hos någon som tar väl hand om honom. Det är ju i slutändan det enda som spelar någon roll!
De två vi ska ha kvar då? Ja, vite gammelman, han får bo kvar! Han är gammal och det är vårt utlånade sto också. De behöver inte mer motion än vi kan ge genom det dottern vill rida. Hon tycker ju dessutom att det är väldigt, väldigt roligt och då verkar det ju aningen korkat att sälja de hästar vi de facto har... Om det går fort att sälja får vi ta hem gammelsto som sällskap till gammelman, det sa min väninnan också ja till, självklart till och med! Och till hösten när hon har fölat (stot, inget väninnan!) får vi ha både föl och gammelsto här, så att gammelman slipper vara ensam. Att vara just ensam tar död på livsglädjen hos vilken häst som helst och vi vill ju att de ska få en fin ålderdom!
2005-11-14
Paulún för hela slanten!
Fredrik Paulún, har nån hört det namnet? Han är min idol! Har varit på föreläsning nu ikväll och säger bara mera, mera, MERA! Tänk att få en egen heldag med honom, så man kan ställa alla frågor om sig själv och inte behöva ta hänsyn till alla andra. Jag är så peppad nu och ser att jag är på rätt väg. Får vetenskaplig förklaring till varför jag mår så bra när jag äter rätt, blir övertygad om vikten att äta fisk, frukt och fibrer. Att hålla dottern borta från ”dolt” socker – nu ska jag nagelfara korvpaketen i jakt på socker och plocka bort alla sådana från vår inköpslista.
Jag tycker om att han bygger sin fakta på forskning. Sådant som det inte finns belägg för är han mycket noggrann att påpeka att det är hans egna slutsatser/iakttagelser. Jag tycker om att lära mig nya saker om sådant som intresserar mig. Jag har lätt att bli lite fanatisk när jag går igång på något, så imorgon kommer mina arbetskamrater att få hålla i hatten om de ska slippa frälsning :-) Jag är verkligen superintresserad av detta ämne, kan lätt tänka mig att arbeta med det - fast jag trivs ju med mitt lärarjobb också så inte vet jag hur jag ska få ihop det? Kanske kan man läsa till näringsfysiolog på halvfart...?
Rubriken till trots måste jag ändå skriva att jag varit ute i regn och rusk både igårkväll och idag på förmiddagen. Igår med grannen som sällskap och idag på förmiddagen med hunden.
Idag var det spöregn och halv storm här, men jag är ju inte gjord av socker så lite vatten tål jag! Snygg kan man inte påstå att jag var, men det fungerade. Regnställ och keps med huva över, då slipper man regn i ansiktet. Eftersom jag skulle gå långt och fort ville jag inte ha gummistövlar utan istället tog jag plastpåsar över mina gå-skor. Knöt dem över vaden och drog regnbyxorna ovanpå. Det fungerade!! Undrar bara vad gubbarna på jordindustrin som jag gick förbi tänkte... För det första att vara ute i sådant väder, för det andra med plastpåsar på fötterna och för det tredje ge sig iväg över ett 2-3 km långt gärde där det är allt annat än slätt. Hunden i lång lina som jag fäster i ett bälte runt midjan för att slippa gå och hålla i den.
Det var både jobbigt och skönt, men mest av allt var det roligt med hunden. Jag vågade mig på att släppa henne, hon har dragit från mig några gånger och vägrat komma tillbaka, men efter de två sista gångerna på valpkursen, kändes det som att jag skulle våga prova i alla fall. Det fungerade utmärkt! Hon har grym koll på var jag finns och letar genast reda på mig när jag smiter undan. Häromkvällen kändes det mest jobbigt och väldigt lite roligt med hund, nu känns det mest roligt och bara lite jobbigt. Det går åt rätt håll i alla fall! Ikväll vill jag bara vara glad och nöjd så frågan om att sälja hästar skriver jag mer om någon annan kväll...
Jag tycker om att han bygger sin fakta på forskning. Sådant som det inte finns belägg för är han mycket noggrann att påpeka att det är hans egna slutsatser/iakttagelser. Jag tycker om att lära mig nya saker om sådant som intresserar mig. Jag har lätt att bli lite fanatisk när jag går igång på något, så imorgon kommer mina arbetskamrater att få hålla i hatten om de ska slippa frälsning :-) Jag är verkligen superintresserad av detta ämne, kan lätt tänka mig att arbeta med det - fast jag trivs ju med mitt lärarjobb också så inte vet jag hur jag ska få ihop det? Kanske kan man läsa till näringsfysiolog på halvfart...?
Rubriken till trots måste jag ändå skriva att jag varit ute i regn och rusk både igårkväll och idag på förmiddagen. Igår med grannen som sällskap och idag på förmiddagen med hunden.
Idag var det spöregn och halv storm här, men jag är ju inte gjord av socker så lite vatten tål jag! Snygg kan man inte påstå att jag var, men det fungerade. Regnställ och keps med huva över, då slipper man regn i ansiktet. Eftersom jag skulle gå långt och fort ville jag inte ha gummistövlar utan istället tog jag plastpåsar över mina gå-skor. Knöt dem över vaden och drog regnbyxorna ovanpå. Det fungerade!! Undrar bara vad gubbarna på jordindustrin som jag gick förbi tänkte... För det första att vara ute i sådant väder, för det andra med plastpåsar på fötterna och för det tredje ge sig iväg över ett 2-3 km långt gärde där det är allt annat än slätt. Hunden i lång lina som jag fäster i ett bälte runt midjan för att slippa gå och hålla i den.
Det var både jobbigt och skönt, men mest av allt var det roligt med hunden. Jag vågade mig på att släppa henne, hon har dragit från mig några gånger och vägrat komma tillbaka, men efter de två sista gångerna på valpkursen, kändes det som att jag skulle våga prova i alla fall. Det fungerade utmärkt! Hon har grym koll på var jag finns och letar genast reda på mig när jag smiter undan. Häromkvällen kändes det mest jobbigt och väldigt lite roligt med hund, nu känns det mest roligt och bara lite jobbigt. Det går åt rätt håll i alla fall! Ikväll vill jag bara vara glad och nöjd så frågan om att sälja hästar skriver jag mer om någon annan kväll...
2005-11-13
Halloween och stora, svåra beslut
Söndag, lat dag. Sovit dåligt, slumrat länge i sängen på förmiddagen. Sitter i soffan och spelar Pac Man - rätt intelligensbefriande :) Maken och dottern varit ute hela förmiddagen istället, maken har lagat hästtransporten för att den ska gå igenom besiktningen, dottern täljt träbitar i värsta Emil-stil. Nu är de ute och rider och jag EM Å ESS TE E ta itu med mina rättningshögar! Fast först måste jag ju skriva blogg, det gäller att ha prioriteringarna klara!
Igår hade vi liten försenad halloweenfest hos grannarna. Det roligaste med alltsammans är förberedelserna som frun i det huset, H, och jag gör. Muffins som vi glaserar med florsocker och citronjuice, sedan är det fantasin och de mörkare sidorna som får ta över. Gelegodis, cocktailbär, godissnören och röd karamellfärg kommer man långt med! Spindlar, sönderbitna råttor med blod som rinner, rödsprängda ögon... Vi har roligt när vi gör dem och barnen uppskattar dem massor! H hade även med ett förslag på spöken man gör av marsmallows doppade i vit choklad och sedan målar dit ögon på. Jättesöta, men så svåra de var att göra! Som att stöpa ljus trodde jag, och såg framför mig hur de blev längre och längre i ”luvan” ju fler gånger man doppade dem. Gissa hur mycket vit, smält choklad rinner... Gissa hur svårt det var att hitta ett sätt att fästa dem uppochner medan de ska stelna och gissa slutligen hur många som lossnade när marsmallowen blev varm av chokladen... Men det viktigaste var ju att det blev gott - och det blev det!
Annars hade vi runda mackor som vi delade och byggde ansikten av. Blå keso, oliver, vindruvor, majskorn, minimorötter, paprika, skinka, salami, hårdkokt ägg, räkor, sallatsblad - sen är det bara fantasin som sätter gränsen. Roliga skapelser blir det och som avslutning blev det även tävling i att våga äta upp sin smörgås, så har man ordnat middagen även bland barn som inte tycker ätandet är det viktigaste här i livet (som dottern...) Glömde - avhuggna fingrar gjorda av korvbitar dekorerade med en röd nagel med små snitt över ”leden” faststuckna med grillpinnar av trä i en utskuren pumpa blir effektfull bordsdekoration.
Det är dessutom roligt att klä ut sig. Skulle någon ha sagt till mig för 12-15 år sedan att det bor en liten teaterapa i min make skulle jag bara ha garvat, men nu vet jag vad som kan gömma sig djupt i en människa. Han klädde sig i röda nylonstrumpbyxor, svarta benvärmare, svart halloweenkjol (genomskinlig med fladdermödd på) och röd tight topp. Till det jättesminkad i ansiktet med blå ögonskugga, rött läppstift och rött rouge. Rödsprayat hår och feminin gång. Grann-mannen såg lite chockad ut, men barnen jublade!
Efter maten blev det nedvarvning med hjälp av bolibompa medan vi hann plocka bort och istället duka fram muffins och spöken som efterrätt. Lite skuggteater och fiskedamm avslutade det hela och vi var hemma igen vid 20.30. Dottern var väldigt trött men väldigt nöjd. Det behövs inte så mycket för att vardagen ska bli fest för en 5-åring!
När dottern hade somnat och maken nattat djuren (vilket betyder att hästarna fått sitt kvälls-hö, hönorna fått sin morgonmat - de sitter på sina pinnar när det är mörkt och kliver inte ner förrän det ljusnar på morgonen så de kan få det på kvällen - och det är släckt ute) kom han och satte sig med mig i soffan och lyfte det svåra ämnent; ska vi ha kvar hästarna eller sälja dem? Usch, vad det är svårt! Ingen av oss har egentligen det rätta intresset kvar, så vore det bara oss två det gällde så skulle beslutet vara lättare att fatta. Men nu är dottern 5 år, tycker det är jätteroligt att rida och har vuxit in i det över sommaren, så hon klarar det bra nu. Då är frågan om man kan ha hästar bara för att hon tycker det är roligt. Som om inte det var svårt nog så har vi dessutom en häst som det bara finns en av - vår vite gammelman. Han är 23 år så han är pensionär med all rätt. Han är klok och förståndig, ansvarstagande och trygg. Har han ett barn på ryggen får man spränga en bomb bredvid honom, han skulle ändå inte så mycket som vifta på svansen - då är han ansvar personifierad. Dottern rider honom, dottern avgudar honom och jag har alltid sagt att han ska få dö hemma. En islandshäst kan bli 40 år... Jag väger argumenten hit och dit, sälja - ha kvar, sälja - ha kvar… Som det känns nu, efter vårt prat igårkväll, så ska vi sälja de två yngre hästarna vi har. Den ena är 7 och den andra är snart 2. Vi har ju även ett sto, som för tillfället är utlånad och väntar föl. Kanske tar vi hem henne under vintern, om vi säljer de andra två, så att gammelman får sällskap. Sen till våren när hon ska föla får vi se hur vi gör. En till pensionär som sällskap kanske? Blä - det är så svårt med stora beslut!
Igår hade vi liten försenad halloweenfest hos grannarna. Det roligaste med alltsammans är förberedelserna som frun i det huset, H, och jag gör. Muffins som vi glaserar med florsocker och citronjuice, sedan är det fantasin och de mörkare sidorna som får ta över. Gelegodis, cocktailbär, godissnören och röd karamellfärg kommer man långt med! Spindlar, sönderbitna råttor med blod som rinner, rödsprängda ögon... Vi har roligt när vi gör dem och barnen uppskattar dem massor! H hade även med ett förslag på spöken man gör av marsmallows doppade i vit choklad och sedan målar dit ögon på. Jättesöta, men så svåra de var att göra! Som att stöpa ljus trodde jag, och såg framför mig hur de blev längre och längre i ”luvan” ju fler gånger man doppade dem. Gissa hur mycket vit, smält choklad rinner... Gissa hur svårt det var att hitta ett sätt att fästa dem uppochner medan de ska stelna och gissa slutligen hur många som lossnade när marsmallowen blev varm av chokladen... Men det viktigaste var ju att det blev gott - och det blev det!
Annars hade vi runda mackor som vi delade och byggde ansikten av. Blå keso, oliver, vindruvor, majskorn, minimorötter, paprika, skinka, salami, hårdkokt ägg, räkor, sallatsblad - sen är det bara fantasin som sätter gränsen. Roliga skapelser blir det och som avslutning blev det även tävling i att våga äta upp sin smörgås, så har man ordnat middagen även bland barn som inte tycker ätandet är det viktigaste här i livet (som dottern...) Glömde - avhuggna fingrar gjorda av korvbitar dekorerade med en röd nagel med små snitt över ”leden” faststuckna med grillpinnar av trä i en utskuren pumpa blir effektfull bordsdekoration.
Det är dessutom roligt att klä ut sig. Skulle någon ha sagt till mig för 12-15 år sedan att det bor en liten teaterapa i min make skulle jag bara ha garvat, men nu vet jag vad som kan gömma sig djupt i en människa. Han klädde sig i röda nylonstrumpbyxor, svarta benvärmare, svart halloweenkjol (genomskinlig med fladdermödd på) och röd tight topp. Till det jättesminkad i ansiktet med blå ögonskugga, rött läppstift och rött rouge. Rödsprayat hår och feminin gång. Grann-mannen såg lite chockad ut, men barnen jublade! Efter maten blev det nedvarvning med hjälp av bolibompa medan vi hann plocka bort och istället duka fram muffins och spöken som efterrätt. Lite skuggteater och fiskedamm avslutade det hela och vi var hemma igen vid 20.30. Dottern var väldigt trött men väldigt nöjd. Det behövs inte så mycket för att vardagen ska bli fest för en 5-åring!
När dottern hade somnat och maken nattat djuren (vilket betyder att hästarna fått sitt kvälls-hö, hönorna fått sin morgonmat - de sitter på sina pinnar när det är mörkt och kliver inte ner förrän det ljusnar på morgonen så de kan få det på kvällen - och det är släckt ute) kom han och satte sig med mig i soffan och lyfte det svåra ämnent; ska vi ha kvar hästarna eller sälja dem? Usch, vad det är svårt! Ingen av oss har egentligen det rätta intresset kvar, så vore det bara oss två det gällde så skulle beslutet vara lättare att fatta. Men nu är dottern 5 år, tycker det är jätteroligt att rida och har vuxit in i det över sommaren, så hon klarar det bra nu. Då är frågan om man kan ha hästar bara för att hon tycker det är roligt. Som om inte det var svårt nog så har vi dessutom en häst som det bara finns en av - vår vite gammelman. Han är 23 år så han är pensionär med all rätt. Han är klok och förståndig, ansvarstagande och trygg. Har han ett barn på ryggen får man spränga en bomb bredvid honom, han skulle ändå inte så mycket som vifta på svansen - då är han ansvar personifierad. Dottern rider honom, dottern avgudar honom och jag har alltid sagt att han ska få dö hemma. En islandshäst kan bli 40 år... Jag väger argumenten hit och dit, sälja - ha kvar, sälja - ha kvar… Som det känns nu, efter vårt prat igårkväll, så ska vi sälja de två yngre hästarna vi har. Den ena är 7 och den andra är snart 2. Vi har ju även ett sto, som för tillfället är utlånad och väntar föl. Kanske tar vi hem henne under vintern, om vi säljer de andra två, så att gammelman får sällskap. Sen till våren när hon ska föla får vi se hur vi gör. En till pensionär som sällskap kanske? Blä - det är så svårt med stora beslut!
2005-11-10
Rädd om min tid
Mina fantastiska elever, de är så flexibla. Torsdagar har vi engelska på morgonen och svenska på eftermiddagen. Idag var jag tvungen att byta. Jag kom inflåsande 2 minuter innan lektionsstart, de rann in i klassrummet med sina engelskböcker förstås.
- Nej, hämta svenskan istället!
De rann ut och kom tillbaka inom en minut, hade kopplat om och tog sig an svenskuppgiften. Anledningen var att jag skulle på en föreläsning på eftermiddagen och idag var det störtomöjligt att få till en vikarie. Alltså skulle de få klara sig själva... Ingen optimal lösning men med min klass fungerar det i nödfall.
Jag hann senare starta eftermiddagslektionen, de ska läsa om Astrid Lindgren på engelska och senare ska vi läsa Pippi Longstocking. Sen kastade jag mig i bilen och störtade ner på stan. Kom ett par minuter för sent till föreläsningen - jag avskyr att vara försenad! Föreläsningskvinnan var usel... Det är så trist, så slösaktigt med tid och vi gick i halvtid. Min tid är mer värdefull än så. VARFÖR är så många föreläsare riktigt dåliga? Jag har arbetat i snart 11 år och kan räkna de duktiga förläsarna jag upplevt på fortbildningstillfällen på ena handens fem fingar. Så illa är det faktiskt! :( Kan det vara så att de är duktiga på sin forskning men helt kassa på att förmedla det? Man kan inte ställa sig framför 25 svensklärare och läsa innantill, och dessutom låta som att det är första gången man ser just den texten. Håhåjaja, om jag bara kunde komma på något att föreläsa om skulle jag nog kunna bli rätt bra ;-) !
Summan av eftermiddagen... Eleverna hade inte behövt vara ensamma. Jag hade kunnat planera på min två timmar långa håltimme istället för att göra det på tisdagkväll, som vi nu har planerat. Jag hade sparat minst 500 kronor. Istället för föreläsningen gick jag och kollegan på stan och då blev det ett armband till bröllopet, strumpbyxor till dottern, ett par saker till hennes adventskalender och svarta oliver på en italiensk mataffär där kollegan skulle köpa pesto. Jaja, värre saker har väl inträffat!
- Nej, hämta svenskan istället!
De rann ut och kom tillbaka inom en minut, hade kopplat om och tog sig an svenskuppgiften. Anledningen var att jag skulle på en föreläsning på eftermiddagen och idag var det störtomöjligt att få till en vikarie. Alltså skulle de få klara sig själva... Ingen optimal lösning men med min klass fungerar det i nödfall.
Jag hann senare starta eftermiddagslektionen, de ska läsa om Astrid Lindgren på engelska och senare ska vi läsa Pippi Longstocking. Sen kastade jag mig i bilen och störtade ner på stan. Kom ett par minuter för sent till föreläsningen - jag avskyr att vara försenad! Föreläsningskvinnan var usel... Det är så trist, så slösaktigt med tid och vi gick i halvtid. Min tid är mer värdefull än så. VARFÖR är så många föreläsare riktigt dåliga? Jag har arbetat i snart 11 år och kan räkna de duktiga förläsarna jag upplevt på fortbildningstillfällen på ena handens fem fingar. Så illa är det faktiskt! :( Kan det vara så att de är duktiga på sin forskning men helt kassa på att förmedla det? Man kan inte ställa sig framför 25 svensklärare och läsa innantill, och dessutom låta som att det är första gången man ser just den texten. Håhåjaja, om jag bara kunde komma på något att föreläsa om skulle jag nog kunna bli rätt bra ;-) !
Summan av eftermiddagen... Eleverna hade inte behövt vara ensamma. Jag hade kunnat planera på min två timmar långa håltimme istället för att göra det på tisdagkväll, som vi nu har planerat. Jag hade sparat minst 500 kronor. Istället för föreläsningen gick jag och kollegan på stan och då blev det ett armband till bröllopet, strumpbyxor till dottern, ett par saker till hennes adventskalender och svarta oliver på en italiensk mataffär där kollegan skulle köpa pesto. Jaja, värre saker har väl inträffat!
2005-11-09
Lägereldarnas lägereld
Trött, trött, trött, trött, trött... Kunde inte komma på någon annan tanke efter lunch. Sitter man uppe till framemot 01.30 på nätterna innan en arbetsdag får man liksom skylla sig själv. Gjorde färdigt ett prov, som den klassen i och för sig inte ska skriva förrän på fredag, men det är ändå bäst att göra klart när man väl har börjat, tycker jag. Slutar tidigt på onsdagar och hämtar dottern vid 14-tiden. Idag visste jag inte hur jag skulle orka ta mig för något, men det var bara att bita i det sura äpplet. Eller surt och surt förresten, när man väl kommer igång och inte svimmar av i soffan så går det ju.
Sagt och gjort, packade pick-nick när vi kom hem, byltade på oss kläder och gav oss upp i skogen framför huset. Det är ung skog, men väldigt tät - ogallrad, finns det ordet? Hunden tätt i hälarna, dottern vill dressera henne och samtidigt försöka undvika att bli nedtrampad. Hon väger snart 10 kg mer nu, hunden alltså. Det gick bra i alla fall. Vi hittade en klippavsatts där vi kunde breda ut vår pick-nickfilt och det smakar himmelskt med en smörgås och en kopp kaffe utomhus! Dottern fick dito macka och en kopp varm choklad istället. Vi satt och filosoferade om livet, låtsades se lejon och giraffer mellan träden och slutligen blev dottern lite kall så hon önskade sig en lägereld. Jag tog upp tråden om Bröderna Lejonhjärta, eftersom de sitter vid lägereldarnas lägereld, Skorpan och Jonatan. Dottern har självklart varken fått boken läst för sig eller sett filmen ännu, men i somras när vi var på Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby, såg hon Tengils soldater i Törnrosdalen. Jag försökte förklara så kortfattat som möjligt varför det fanns läskiga soldater där mitt i alla trevligheten, och sedan dess har hon mjölkat mig mellan varven om denna historia. Jag ser fram emot när hon blir äldre så vi kan ge oss in i Bröderna Lejonhjärtas, Mio min Mios och Ronjas värld. Tack Astrid för allt du lämnat till oss!
Nåväl, mörkret föll och vi fick bege oss ut ur skogen och följa skogskanten istället. Maken kom från jobbet, körandes efter vår grusväg, och jag sprang och viftade med armarna för att han skulle få syn på oss. Det var kanske 200 meter kvar fram till vägen där han körde. Han såg oss inte. Vi fick gå hela vägen hem... Det är ca 3 km allt som allt, dottern klarar det galant i vanliga fall men idag blev det jobbigt eftersom vi ju hann tro att vi skulle få skjuts sista dryga kilometern.
Nu leker dottern i duschen och jag satte mig vid datorn för att betala räkningar. Det här var mycket roligare, men det är väl dags att ta tag i det jag egentligen skulle ägna mig åt! Ha en trevlig kväll, om det nu finns några läsare där ute!
Sagt och gjort, packade pick-nick när vi kom hem, byltade på oss kläder och gav oss upp i skogen framför huset. Det är ung skog, men väldigt tät - ogallrad, finns det ordet? Hunden tätt i hälarna, dottern vill dressera henne och samtidigt försöka undvika att bli nedtrampad. Hon väger snart 10 kg mer nu, hunden alltså. Det gick bra i alla fall. Vi hittade en klippavsatts där vi kunde breda ut vår pick-nickfilt och det smakar himmelskt med en smörgås och en kopp kaffe utomhus! Dottern fick dito macka och en kopp varm choklad istället. Vi satt och filosoferade om livet, låtsades se lejon och giraffer mellan träden och slutligen blev dottern lite kall så hon önskade sig en lägereld. Jag tog upp tråden om Bröderna Lejonhjärta, eftersom de sitter vid lägereldarnas lägereld, Skorpan och Jonatan. Dottern har självklart varken fått boken läst för sig eller sett filmen ännu, men i somras när vi var på Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby, såg hon Tengils soldater i Törnrosdalen. Jag försökte förklara så kortfattat som möjligt varför det fanns läskiga soldater där mitt i alla trevligheten, och sedan dess har hon mjölkat mig mellan varven om denna historia. Jag ser fram emot när hon blir äldre så vi kan ge oss in i Bröderna Lejonhjärtas, Mio min Mios och Ronjas värld. Tack Astrid för allt du lämnat till oss!
Nåväl, mörkret föll och vi fick bege oss ut ur skogen och följa skogskanten istället. Maken kom från jobbet, körandes efter vår grusväg, och jag sprang och viftade med armarna för att han skulle få syn på oss. Det var kanske 200 meter kvar fram till vägen där han körde. Han såg oss inte. Vi fick gå hela vägen hem... Det är ca 3 km allt som allt, dottern klarar det galant i vanliga fall men idag blev det jobbigt eftersom vi ju hann tro att vi skulle få skjuts sista dryga kilometern.
Nu leker dottern i duschen och jag satte mig vid datorn för att betala räkningar. Det här var mycket roligare, men det är väl dags att ta tag i det jag egentligen skulle ägna mig åt! Ha en trevlig kväll, om det nu finns några läsare där ute!
2005-11-08
Hundar & ungar
Hundkurs både söndag och måndag. Har inte tyckt att det varit så roligt de senaste två gånger och till och med ”skolkat” en gång när jag inte orkade ta mig in till stan för 90 minuters kamp. Men som det lossnade nu de här två gångerna! Mormor och morfar har varit hemma med dottern så maken och jag har kunnat åka tillsammans. Det är riktigt fascinerande att se en människa som är väldigt duktig med djur, som nära på kan kommunicera med dem. Det kan vår instruktör! Imponerande att se hur vår hund älskar honom och är beredd att följa honom till världs ände om han ber henne. Om man lyckas lära sig en bråkdel av vad han kan, blir det bara roligt med hund. Nu är det lite roligt och mycket jobbigt! Fast det kanske kan bli bättre eftersom det ändå kändes som att det lossnade.
”Kusinen från landet”, en känsla jag ibland har när jag inte vet hur jag ska uppföra mig, inte riktigt vet vad som väntas av mig eller helt enkelt när min svaga självbild lyser igenom alltför starkt. Jag applicerar det till och med på hunden! Det märks så tydligt att hon är en ”lantis”, hon blir stressad och uppjagad av alla intryck i stan med en massa andra hundar runtomkring. Igår blev det äntligen omvänt! Vi håller till rätt nära en ridskola och ibland kommer det hästar förbi. En hund slet sig igår precis när två hästar kom skrittande. Det tog säkert 10 minuter att fånga in den och de andra hundarna höll på att krypa ur skinnet; hälften rädda och hälften arga. Vår hund satt ner, tittade sig omkring med stora ögon och verkligen uttryckte att hon inte förstod vad de oväsnades för - det var ju bara två hästar! Det viktiga är ju att hon kommer att fungera ute hos oss, på landet där vi bor och lever, och det gör hon ju uppenbarligen mer än jag riktigt hade förstått tidigare!
Så är höstlovet över och återigen sitter jag i klassrummet och skriver. Eventuella läsare kanske undrar vad jag är för sorts pedagog som ägnar tiden åt blogg när jag har klassen framför mig. Jag är överflödig! De är 9:or och de är tok-fokuserade på sin uppgift, alltså tycker de att jag stör om jag går runt och diskuterar med dem. Vi har just avslutat boken Trägudars Land som vi läst gemensamt och diskuterat en hel del under resans gång, så att säga. Nu har de en individuell skrivuppgift som de arbetar med och pennorna glöder!
”Kusinen från landet”, en känsla jag ibland har när jag inte vet hur jag ska uppföra mig, inte riktigt vet vad som väntas av mig eller helt enkelt när min svaga självbild lyser igenom alltför starkt. Jag applicerar det till och med på hunden! Det märks så tydligt att hon är en ”lantis”, hon blir stressad och uppjagad av alla intryck i stan med en massa andra hundar runtomkring. Igår blev det äntligen omvänt! Vi håller till rätt nära en ridskola och ibland kommer det hästar förbi. En hund slet sig igår precis när två hästar kom skrittande. Det tog säkert 10 minuter att fånga in den och de andra hundarna höll på att krypa ur skinnet; hälften rädda och hälften arga. Vår hund satt ner, tittade sig omkring med stora ögon och verkligen uttryckte att hon inte förstod vad de oväsnades för - det var ju bara två hästar! Det viktiga är ju att hon kommer att fungera ute hos oss, på landet där vi bor och lever, och det gör hon ju uppenbarligen mer än jag riktigt hade förstått tidigare!
Så är höstlovet över och återigen sitter jag i klassrummet och skriver. Eventuella läsare kanske undrar vad jag är för sorts pedagog som ägnar tiden åt blogg när jag har klassen framför mig. Jag är överflödig! De är 9:or och de är tok-fokuserade på sin uppgift, alltså tycker de att jag stör om jag går runt och diskuterar med dem. Vi har just avslutat boken Trägudars Land som vi läst gemensamt och diskuterat en hel del under resans gång, så att säga. Nu har de en individuell skrivuppgift som de arbetar med och pennorna glöder!
2005-11-05
De är mina!!
De! Snygga! Bruna! Stövlarna! är MINA!
Maken och jag skulle åka till den lilla staden i grannkommunen idag, en snabbis bara för att titta på Dressman om det fanns byxor till en kavaj vi sett ut åt honom. På väg dit kom vi på att vi skulle åka till Uppsala istället. En timme att köra och vi var ju för ovanlighetens skull barnfria då dottern tillbringat dagen med mormor och morfar, så beslutet var lättfattat.
Där i en skoaaffär, exlusivare variant, fanns de. Jag svalde hårt innan jag tittade på prislappen och hade väl i bakhuvudet bestämt att det till och med var ok med över 1500. Ekonomin är lite ansträngd även om det börjar se lite ljusare ut. De kostade 1000 - bara, känns det som!
Att de dessutom expedierades av Snygg! Urtrevlig! Charmör! gjorde inte saken sämre...
Man kan shoppa sig lycklig! Ytlig? Jag? *fnyser* haha, ibland måste man få - så det så!
Maken och jag skulle åka till den lilla staden i grannkommunen idag, en snabbis bara för att titta på Dressman om det fanns byxor till en kavaj vi sett ut åt honom. På väg dit kom vi på att vi skulle åka till Uppsala istället. En timme att köra och vi var ju för ovanlighetens skull barnfria då dottern tillbringat dagen med mormor och morfar, så beslutet var lättfattat.
Där i en skoaaffär, exlusivare variant, fanns de. Jag svalde hårt innan jag tittade på prislappen och hade väl i bakhuvudet bestämt att det till och med var ok med över 1500. Ekonomin är lite ansträngd även om det börjar se lite ljusare ut. De kostade 1000 - bara, känns det som!
Att de dessutom expedierades av Snygg! Urtrevlig! Charmör! gjorde inte saken sämre...
Man kan shoppa sig lycklig! Ytlig? Jag? *fnyser* haha, ibland måste man få - så det så!
2005-11-04
Hetsjakt på stövlar, ankor och besökare
Hela 89 besökare har i skrivande stund varit in på sidan sedan jag satte dit räkneverk för knappt en vecka sedan. Vad jag är nyfiken på alla som tittar in! Jag har bara gett ut adressen aktivt på en mailinglista jag skriver på men har själv surfat runt lite bland bloggar jag sökt och förstås lämnat spår efter mig där, om sidorna hade räkneverk. Jag försöker skriva en kommentar också eftersom jag själv tycker det är roligt när jag får en oväntad på min sida. Jag blir glad för de som inte är oväntade också, missförstå mig rätt :-) !
Idag har jakten på bröllopskläder fortsatt. Fast först skjutsade jag dottern till (fd) bästisen. (Fd för hon är 1 år äldre och går i förskoleklass nu och när tjejerna inte är tillsammans dagligen på dagis blir de per automatik, när man bor långt ifrån varandra som man gör på landet, mindre tighta - tyvärr!) Sen använde jag förmiddagen till att försöka hitta på ursäkter för att slippa ge mig iväg ut på en rejäl promenad. Jag hittade ingen, eller lyckades kväva latmasken, what ever, och gav mig således iväg. Drygt 1,5 timme tog det, motvind bort och över ett lerigt gärde på tillbakavägen, där jag dessutom var rädd att dränka både mig och hunden i det enorma och läskigt djupa diket jag var tvungen att ta mig över. Sen säger människor att det är tråkigt och händelsefattigt på landet...?!
Maken kom från jobbet med hämtad dotter. Hon berättade med inlevelse att de hade ”skrubbat ankorna”. ”Vi hade varmt vatten med skum i, och en borste. Sen borstade vi dem på huvudet men de smet men vi fick tag i halsarna eller näbbarna så vi kunde göra klart!” Jag undrade stilla om bästisens mamma hade varit med, men fick genast veta att hon var tvungen att vara inne och laga mat så de hade klarat det själva. Stackars ankor! Måste nog höra med mamman vid tillfälle hur mycket av det här som faktiskt stämmer...
Vi åt lunch och gav oss sedan av mot den större staden, där jag arbetar och där min syster bor. Där mormor och morfar också har varit ett par dagar nu. Lämpade av dottern och rusade sedan runt i affärer. Jakten på De! Bruna! Stövlarna! går vidare... Ut och in i olika affärer i rasande fart. Brun kofta/kavaj/sjal att ha över det snygga linnet eller De! Bruna! Stövlarna! - ska det behöva vara så svårt!?! En timme och 12 affärer senare fick vi avbryta hetsjakten för middagen stod på bordet hos syrran. Då hade vi hängt undan en kavaj till maken - han behöver egentligen ingen men den var snygg och satt snyggt... Bröllopsgästerna får väl titta på honom istället för på mig om jag nu inte hittar det jag letar efter.
Dottern sover kvar i stan så maken och jag sitter här barnfria. Konstigt. Vi är inte vana. Hur myser man när man inte ”får” fika eller duka upp något annat ätbart. Klart jag ”får”, men jag vill inte prioritera ätandet, jag vill prioritera min viktminskning. Varför är mys så starkt ihopkopplat med ätande?
Hjälp mig med alternativ, inte nyttiga saker i munnen utan alternativ till ätande när man ändå vill ha en speciell stund med sin man - jaja, jag vet vad man tänker på :-) Det ordnar sig säkert utan tips här, men annat??!! Det var väl ett smart sätt att tigga om kommentarer så jag vet vilka som kikar in här?!!
Idag har jakten på bröllopskläder fortsatt. Fast först skjutsade jag dottern till (fd) bästisen. (Fd för hon är 1 år äldre och går i förskoleklass nu och när tjejerna inte är tillsammans dagligen på dagis blir de per automatik, när man bor långt ifrån varandra som man gör på landet, mindre tighta - tyvärr!) Sen använde jag förmiddagen till att försöka hitta på ursäkter för att slippa ge mig iväg ut på en rejäl promenad. Jag hittade ingen, eller lyckades kväva latmasken, what ever, och gav mig således iväg. Drygt 1,5 timme tog det, motvind bort och över ett lerigt gärde på tillbakavägen, där jag dessutom var rädd att dränka både mig och hunden i det enorma och läskigt djupa diket jag var tvungen att ta mig över. Sen säger människor att det är tråkigt och händelsefattigt på landet...?!
Maken kom från jobbet med hämtad dotter. Hon berättade med inlevelse att de hade ”skrubbat ankorna”. ”Vi hade varmt vatten med skum i, och en borste. Sen borstade vi dem på huvudet men de smet men vi fick tag i halsarna eller näbbarna så vi kunde göra klart!” Jag undrade stilla om bästisens mamma hade varit med, men fick genast veta att hon var tvungen att vara inne och laga mat så de hade klarat det själva. Stackars ankor! Måste nog höra med mamman vid tillfälle hur mycket av det här som faktiskt stämmer...
Vi åt lunch och gav oss sedan av mot den större staden, där jag arbetar och där min syster bor. Där mormor och morfar också har varit ett par dagar nu. Lämpade av dottern och rusade sedan runt i affärer. Jakten på De! Bruna! Stövlarna! går vidare... Ut och in i olika affärer i rasande fart. Brun kofta/kavaj/sjal att ha över det snygga linnet eller De! Bruna! Stövlarna! - ska det behöva vara så svårt!?! En timme och 12 affärer senare fick vi avbryta hetsjakten för middagen stod på bordet hos syrran. Då hade vi hängt undan en kavaj till maken - han behöver egentligen ingen men den var snygg och satt snyggt... Bröllopsgästerna får väl titta på honom istället för på mig om jag nu inte hittar det jag letar efter.
Dottern sover kvar i stan så maken och jag sitter här barnfria. Konstigt. Vi är inte vana. Hur myser man när man inte ”får” fika eller duka upp något annat ätbart. Klart jag ”får”, men jag vill inte prioritera ätandet, jag vill prioritera min viktminskning. Varför är mys så starkt ihopkopplat med ätande?
Hjälp mig med alternativ, inte nyttiga saker i munnen utan alternativ till ätande när man ändå vill ha en speciell stund med sin man - jaja, jag vet vad man tänker på :-) Det ordnar sig säkert utan tips här, men annat??!! Det var väl ett smart sätt att tigga om kommentarer så jag vet vilka som kikar in här?!!
2005-11-03
Dresskod okänd
Har shoppat vidare för att hitta kläder till bröllopet idag. Vill! Ha! Bruna! Snygga! Stövlar! Kan lätt tänka mig att betala 1500:- för dem bara jag hittar sådana som jag vill ha. Har sett två par på stan i höst, sittande på andra tjejers/kvinnors fötter. Nästa gång jag ser ska jag fråga var de har köpt dem, för jag hittar inga i de affärer jag sökt igenom. Hittade ett par som var ”sådär” idag. Billiga i och för sig, 580:-, men det är ändå dyrt för stövlar som inte känns rätt.
Har köpt två bruna kjolar till idag (en igår) så jag måste bestämma vilken jag ska ha. Har köpt en kofta att ha över men vet inte om man kan ha det på ett bröllop. Måste det kanske vara kavaj? Kan man ens ha en trikåkjol? Den är snygg, men kanske lite vardaglig? Usch, jag känner mig verkligen som ”kusinen från landet” i sådana här lägen... Samtidigt vill jag S*K*I*T*A i vad andra tänker och tycker, för jag är jag och stolt över det numera. Skit samma om kläderna är för lite uppklädda, jag är nöjd med den som är inne i kläderna och det räcker ju!
Har köpt två bruna kjolar till idag (en igår) så jag måste bestämma vilken jag ska ha. Har köpt en kofta att ha över men vet inte om man kan ha det på ett bröllop. Måste det kanske vara kavaj? Kan man ens ha en trikåkjol? Den är snygg, men kanske lite vardaglig? Usch, jag känner mig verkligen som ”kusinen från landet” i sådana här lägen... Samtidigt vill jag S*K*I*T*A i vad andra tänker och tycker, för jag är jag och stolt över det numera. Skit samma om kläderna är för lite uppklädda, jag är nöjd med den som är inne i kläderna och det räcker ju!
2005-11-02
Skräckel, bröllopskläder & annat
Höstlovsvecka. Efterlängtad och välbehövlig. Vad gör jag? Jo, jag arbetar! Ingen fara, en dag bara och den dagen var igår. Först städade jag skrivbordet på skolan, planerade litteraturhistoria med en kollega och båda insåg att vi måste läsa på ordentligt för kunna förmedla på ett bra sätt till eleverna. Egen planering och pappersplockande, det är så mycket papper hela tiden!!
På kvällen var jag hemma hos samma kollega tillsammans med två andra svensklärare. Vi går en kurs tillsammans; ”Med hjärta för boken”, där det är meningen att vi ska kunna inspirera våra elever att läsa mera. Jag är helt fast i ungdomsboksdjungeln nu! Det finns massor av riktigt bra böcker. Varför har jag i alla år varit så dålig på att läsa ungdomsböcker? Ingen idé iofs att ”gråta över spilld mjölk” utan bättre då att kavla upp ärmarna och se till att läsa allt vad tygen håller nu när jag är så laddad.
Jag bara måste skriva om en bok; Kyrkdjävulen av Mikael Niemi. Jag har aldrig läst deckare, skräckböcker och heller aldrig sett filmer av den sorten, så kanske det är pga min ovana jag fastnade så. Kanske för att maken kommer därifrån, från Tornedalen, så jag känner igen så mycket av den annorlunda kulturen som finns i vårt avlånga land. När det gäller Tornedalen är verkligen landet avlångt! Men det är klart - sätter man en nål i Skåne och svänger runt landet så hamnar norra Norrland i södra Italien istället, och att det är annan kultur där är liksom inget konstigt. Samma norrut med andra ord... Tappade jag tråden nu? :) typ…
Kyrkdjävulen kallas för en ”skräckelbok” och Lena Kjersén Edman som skrivit efterordet påpekar helt riktigt att man inte bör komma direkt från middagsbordet när man läser den. Den är... äcklig! Den har många handlingar, många betydelser och jag kunde inte släppa den. Huvudpersonerna är Matti, Simon och Malin. De går i 7:an när boken börjar och deras historielärare, ”Älgen”, tar med dem på studiebesök till kyrkan. Där får de se ”kyrkdjävulen” som finns i en kista i sakristian. Simon petar på den och efter den stunden är inget sig likt. Det är farligt, de försöker lösa det och de försöker sluta men de styr inte över det...
Idag har jag gått på stan i grannkommunen i 2,5 timmar! Det är en bedrift i en liten stad! Min mamma var hos frisören och jag skulle leta kläder till ett bröllop vi är bjudna på till första advent. Jag behövde tiden för jag hann ändra mig tre gånger. Hela tiden hade jag en kavaj i bakhuvudet som jag tänkte ha. Den köpte jag i våras, den var lite liten då men jag var ju på väg ner i vikt... Att maken blev sjuk och min viktminskning kom av sig vet vi ju vid det här laget, men jag trodde att jag skulle kunna ha den nu. Köpte först en kjol, hittade sen ett jättefint linne i brunt och turkost, festligt och läckert tycker jag själv, och det skulle passa jättefint till kavajen. Men inte till kjolen så den fick jag lämna tillbaka och istället leta efter en enfärgad. Hittade en tillslut och kände mig mycket nöjd. Ända tills jag kom hem. Och provade kavajen. Den är ju jättemycket för liten fortfarande, den kommer att passa när jag har gått ner klart - det hade jag glömt/förträngt... Fortfarande är jag djupt förälskad i linnet men jag måste hitta något annat att ha över. Och jag måste köpa en annan kjol för den var inte så snygg som jag först tyckte. Jag är alltså långt ifrån klar fast jag trodde det. Så kan det gå!
På kvällen var jag hemma hos samma kollega tillsammans med två andra svensklärare. Vi går en kurs tillsammans; ”Med hjärta för boken”, där det är meningen att vi ska kunna inspirera våra elever att läsa mera. Jag är helt fast i ungdomsboksdjungeln nu! Det finns massor av riktigt bra böcker. Varför har jag i alla år varit så dålig på att läsa ungdomsböcker? Ingen idé iofs att ”gråta över spilld mjölk” utan bättre då att kavla upp ärmarna och se till att läsa allt vad tygen håller nu när jag är så laddad.
Jag bara måste skriva om en bok; Kyrkdjävulen av Mikael Niemi. Jag har aldrig läst deckare, skräckböcker och heller aldrig sett filmer av den sorten, så kanske det är pga min ovana jag fastnade så. Kanske för att maken kommer därifrån, från Tornedalen, så jag känner igen så mycket av den annorlunda kulturen som finns i vårt avlånga land. När det gäller Tornedalen är verkligen landet avlångt! Men det är klart - sätter man en nål i Skåne och svänger runt landet så hamnar norra Norrland i södra Italien istället, och att det är annan kultur där är liksom inget konstigt. Samma norrut med andra ord... Tappade jag tråden nu? :) typ…
Kyrkdjävulen kallas för en ”skräckelbok” och Lena Kjersén Edman som skrivit efterordet påpekar helt riktigt att man inte bör komma direkt från middagsbordet när man läser den. Den är... äcklig! Den har många handlingar, många betydelser och jag kunde inte släppa den. Huvudpersonerna är Matti, Simon och Malin. De går i 7:an när boken börjar och deras historielärare, ”Älgen”, tar med dem på studiebesök till kyrkan. Där får de se ”kyrkdjävulen” som finns i en kista i sakristian. Simon petar på den och efter den stunden är inget sig likt. Det är farligt, de försöker lösa det och de försöker sluta men de styr inte över det...
Idag har jag gått på stan i grannkommunen i 2,5 timmar! Det är en bedrift i en liten stad! Min mamma var hos frisören och jag skulle leta kläder till ett bröllop vi är bjudna på till första advent. Jag behövde tiden för jag hann ändra mig tre gånger. Hela tiden hade jag en kavaj i bakhuvudet som jag tänkte ha. Den köpte jag i våras, den var lite liten då men jag var ju på väg ner i vikt... Att maken blev sjuk och min viktminskning kom av sig vet vi ju vid det här laget, men jag trodde att jag skulle kunna ha den nu. Köpte först en kjol, hittade sen ett jättefint linne i brunt och turkost, festligt och läckert tycker jag själv, och det skulle passa jättefint till kavajen. Men inte till kjolen så den fick jag lämna tillbaka och istället leta efter en enfärgad. Hittade en tillslut och kände mig mycket nöjd. Ända tills jag kom hem. Och provade kavajen. Den är ju jättemycket för liten fortfarande, den kommer att passa när jag har gått ner klart - det hade jag glömt/förträngt... Fortfarande är jag djupt förälskad i linnet men jag måste hitta något annat att ha över. Och jag måste köpa en annan kjol för den var inte så snygg som jag först tyckte. Jag är alltså långt ifrån klar fast jag trodde det. Så kan det gå!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)