Att ta vara på tiden

Sedan jag var sjuk och låg en hel sommar på hjärtintensiven slängs jag med jämna mellanrum mot något som liknar dödsångest. Från början var det smärta i bröstkorgen, tills en läkare sa åt mig att hjärtsvikt inte gör ont. En hel eftermiddag grät jag när jag hade ont i en arm - förklaringen hos mig själv var blodpropp (jag hade ju en propp i slutet av sommaren då som gjorde mig halvsidesförlamad) tills en annan läkare på akuten förklarade att man inte får blodproppar i armarna...

Det är så lätt att hitta värsta tänkbara förklaring och så svårt att våga tänka positivt. Samtidigt som jag tror att det är livsnödvändigt! Och egentligen spelar det ju ingen roll. Ingen människa vet hur lång eller kort tid man har sig tilldelat i livet, så oavsett om man "tror" att man ska dö i en sjukdom eller inte, så borde vi alla bli bättre på att ta vara på tiden. Vem vet när den är över? Det är riktigt otäckt att tänka så, men också det livsnödvändigt. Skulle det värsta hända mig eller någon nära så hoppas jag kunna känna att man levt fullt ut tillsammans och fyllt livet med så bra saker man bara kunnat!

Det är svårt. Men jag försöker.
*...tar ett djupt andetag och går ut till maken, "färdigsurad"...*