Pappablod i ådrorna minsann!

Jag är lik pappa på många sätt. Oftast påpekar mamma det, och hon känner oss båda utan och innan, så hon ser det ju tydligt och klart förstås. En sida är ganska elak; när vi känner oss orättvist behandlade och har hunnit förbereda oss bara lite, lite så kan vi bli väldigt bitska i kommentarerna.

Idag hade jag möte med försäkringskassan. Jag har haft tillfällig sjukersättning i 2 år (det som förr hette förtidspension) och nu i oktober går den ut. Den fantastiska regeringen (missa inte ironin däri...) har lyckats plocka bort det. Genom att det inte finns så finns inte heller vi som av olika anledningar behöver den. Busenkelt! Busenkla pengar rakt ner i statskassan - måste ju röra sig om miljardbelopp allra minst! Hur som helst. Först grät jag, för allt är så eländigt. Sen grät jag ännu mer för jag blir så förbannat frustrerad av att bli ifrågasatt. Men sen kom iskylan. Jag stirrade ut i luften. Mötte inte blicken. Svarade på tilltal men mycket avmätt. Kände hur pappa-blodet tog fart i mig, hur stoltheten rätade ryggen. "Jag kan må hända inte påverka beslutet men jag kan med all önskvärd tydlighet visa vad jag känner inför det..."

Hör mig själv säga: "Jag förstår att jag inte kan rikta ilskan mot dig, men den där Reinfeldt skulle jag kunna slå på käften!" ...hm, universitetsutbildad pedagog minsann... *visslar* Det hjälper ju inte ett enda dugg. Jag kommer inte att få några pengar för de 25% jag inte arbetar, om det nu inte visar sig att mitt hjärta tar stryk av all oron, stressen och sorgen. Och det hoppas jag naturligtvis innerligt, innerligt att det inte gjort!! Och då har jag inte annat att göra än att "gilla läget". Vara tacksam att vi inte står och faller med de 60% lön jag får för de 25% jag inte jobbar. Det blir mindre guldkant på tillvaron, men vi har fortfarande pengar till mat och räkningar!

Och jag är framför allt stolt över mitt pappa-blod!!

Ny månad

Vad bär den med sig? Törs jag tänka det? Vill jag tänka det?

Under det 1,5 år som gått sedan pappa blev sjuk har jag om och om och om igen sagt och tänkt att nu kan det inte bli värre. Men tänk så lite man förstår. Det blir bara värre och värre precis hela tiden. Han är så väldigt sjuk nu, men orsaken bakom är svårare att förstå. Är det biverkningar av strålningen? Han genomgick ju skittuff strålning både mot huvudet och lungan under augusti. Eller är det depression? De saker pappa är duktig på och som han sätter värde i, klarar han inte längre av att göra. Så depression vore konstigare om han inte fick, än om det är vad som slagit klorna i honom. Eller är det tumörerna som galopperar? Det är faktiskt den orsak jag minst av allt tror på, men oavsett anledning så saknar jag min vanliga, glada och varma pappa! Han lever, men jag saknar honom så det skär i bröstet. Jag är så fruktansvärt rädd att han inte "kommer tillbaka".

Han har legat på sjukhus sedan i torsdags, då var han uttorkad och väldigt dålig. Han är arg på situationen, han är arg och frustrerad över det mesta. Vad som egentligen snurrar i huvudet på honom vet jag inte, men något är det ju. Jag pratade med honom igår, och utan tvekan är det en gammal man på andra sidan luren. Han låter som min farmor lät när hon var över 90 år och önskade att få dö. Jag är så rädd att pappa ska ha gett upp. Att han inte vill kämpa mer. Jag är rädd för det onaturliga lugnet jag hörde igår. En så sorgsen stämma utan livsgnista. Samtidigt är jag jätterädd att han ska vara arg igen när han kommer hem till mamma.

Att åka upp till dem ligger förstås som prioritet nummer 1, när det blir läge. Mamma vill avvakta nu och se hur det blir när han kommer hem. Han kanske behöver vila lite innan vi kommer, och att vi då bara stannar ett kortare tag så att det inte blir så jobbigt. Och egentligen - egentligen - skulle det vara en glädjedag idag. De har blivit erbjudna kontrakt på en lägenhet här i vår stad med inflytt 1 oktober. Så om bara september kan passera med lite lugn, så kanske kanske det finns ett litet litet ljus framåt hösten? Kära goda godheten, jag ber till dig nu. Hjälp oss!

Vad fort det går

Mycket har hänt sedan jag skrev sist. Känslomässigt åker jag berg- och dalbana. Å ena sidan försöker jag förhålla mig till att jag inte kommer att ha en pappa i livet så mycket längre. Å andra sidan försöker jag ingjuta hopp, att behandlingarna ska hjälpa och att han kan få må bättre.

Om cellgiftsbehandlingen var tuff så var det ändå bara uppvärmning inför strålning. Och det allra, allra värsta är ju den förbannade spridningen. Att han har metastaser i hjärnan. Två har man hittat; en på vardera sida i huvudet. De är också strålade. Tre veckor strålades lungtumören och fem dagar strålades huvudet.

Det går inte att förklara vad det gör med en familj. Vi kommer närmare varandra på ett sätt, samtidigt som vi var och en har vår egen relation till pappa, som drastiskt förändras nu. Det är en förändring som inte låter sig göras enkelt. Jag är så ledsen. Så rakt in i hjärtat ledsen över vad som händer med honom... Så tvingar jag mig själv att lyfta näsan ovanför vattenytan ett tag igen. Våga hoppas att det han nu kämpar med ska vara biverkningar av strålningen och inte cancern som bryter ner och sönder.

"Kära goda godheten" ...du har väl inte lämnat oss?

En bra helg!

Jag påminner mamma & pappa att ta vara på bra stunder. Påminner mig själv om det minst lika ofta. Nu ska jag få ned dem i skrift också, för att inte glömma dem. Det har varit en bra helg! I fredags kom mina syskonbarn hit. De är tonåringar, och jag är så glad att de båda söker upp oss, kommer hit och sitter och pratar en stund. Umgås. Så viktigt! På kvällen tog vi sedan med en vän ut på restaurang. Hon har hjälpt oss med fiskar, hamster och blomvattning under vår semester - tack så mycket!! En jättetrevlig stund på utsökt italiensk restaurang. (...någon som vet var man i Sverige kan få tag på crodino? Vardagsglimtarn kanske? Det var fantastiskt gott!)

Pratade med mamma i telefonen och fick veta att de kommit hem från sjukhuset-långt-borta där pappa har strålats under den gångna veckan. Permis, strålningen fortsätter i 1,5 vecka till. Han har inte mått så bra under veckan, pappa, men förhoppningsvis kan några dagar hemma under helgen få bli bättre.

Lördag, lång lat förmiddag. Jag börjar ha vänt på dygnet på tok för mycket nu, med tanke på att jag snart ska jobba igen men jag njuter av mina långa ensamma vakna nätter. Några per år behöver jag, vill jag ha. Sedan fick vi visserligen åka iväg och köpa en ny diskmaskin då den andra packade ihop och lade av. Bokstavligt, det var en packning av något slag som tyckte att den gjort sitt. Vi sonderade terräng lite men bestämde oss för att köpa den billigaste - det rör sig ändå om 3000:- som ska trollas fram hux flux, och det samma månad som maken får halv lön eftersom han varit hemma med lägsta-ersättning från FK, de sista barndagarna för dottern. Vi har gott om kött i frysen, det får sån lov att gå - jag vägrar vara utan diskmaskin. Nåväl, med diskmaskinen inbaxad på köksgolvet åkte vi vidare till Pizza Hut och åt deras helgbuffé. Jag sysslar med något som kanske inte ska rekommenderas dem som har några semesterkilon, men jag väljer nu att göra så - jag äter klart innan jag skärper till matintaget igen efter semestern.

Helgbuffé på Pizza Hut, det innebär att mjukglassen ingår i priset. Med sås. Eller också gör man som jag. Såsen ingår i priset, med glass. Det är nåt med mig och nougat. Vanlig nougat man kan köpa i affären, guldnougat från godishyllan, nutella (det levde jag på en hel tågluff en gång) och så glassåsen noisette. Oj, vad det var gott! Kvällen innan hade vi ju ätit ute på restaurang också och där har de de ljuvligaste chokladtryfflar till efterrätt. Tillsammans med deras cappucino, ja - det är verkligen njutning att få unna sig goda sötsaker!

Telefon med mamma igen. Pappa hade haft en riktigt bra dag. Jag blir så glad och så lugn av att få höra det. Två av mina kusiner som är i 25-årsåldern var där med sina respektive och hälsade på. De går nästan som barn i huset, och både mamma och pappa är väldigt glada när de kommer dit. Så underbart rätt att de kom dit just den här helgen!

Idag var det kalasdags! En nybliven 4-åring med hälften av generna från Storbritannien och kalaset hade också en tydlig prägling av den brittiska sidan; små sandwishes med olika fyllning, barnen åt kakor också, och sedan scones med clotted cream tror jag det heter; ett "fluffigt" vispat smör (hur ska jag få det att låta gott, för det är det?...) och så marmelad på det förstås. Jag drack kaffe först men ändrade mig förstås till te sedan; det är inte varje dag man bjuds "Afternoon tea". Massor av gott att äta förstås, men allra roligast att övriga gäster, som jag inte träffat så många av tidigare, var väldigt trevliga och lättpratade alla. Speciellt Fru Didriksson förstås, som jag träffade för första gången trots att vi "känner varandra" genom bloggarna! (Jag hoppas vi ses snart igen!) Vi blev segdragna gäster, både vi och Didrikssons-familjen lämnade inte kalaset förrän vid 19-tiden och då hade kalasämnet somnat ifrån alltsammans. "Dags att gå" kan man ju tyda det som...

På hemväg åt vi en delikat middag bestående av varmkorv på Statoil - ja, ibland blir det så... För väl hemma igen var det bara att stoppa dottern i säng - hon ska till fritids i morgon. Får en lite lugnare dag, jag kan hämta henne tidigare, men sedan drar det igång för oss alla tre! När hon hade somnat, akvariet var rengjort, dotterns väska packad inför morgondagen så ringde mamma. Jag vågade nästan inte fråga hur det var, för att få två bra dagar efter varandra, när veckan innan varit så pass jobbig - det var nästan mer än jag vågade hoppas på. Men även idag hade det varit en rätt så bra dag! Och då blev min söndag ännu lite bättre. I morgon åker de tillbaka till sjukhuset-långt-borta, och jag håller tummarna att det får bli en så bra vecka som möjligt ändå. Kämpa på, pappa!!

Så nu sitter jag här... mitt-i-natten och i morgon är den sista lediga dagen på det här sommarlovet. Med facit i hand och med givna förutsättningar har det ändå varit en bra sommar. Med några riktigt svarta och tunga dagar - den med hjärntumörsbeskedet den svartaste av dem alla. Men ändå, vi har haft mamma och pappa här på försommaren, vi var där en vecka i juni/juli, mina syskonbarn har varit där uppe en lång sammanhängande period och min syster var där en vecka också. Vi fick underbara solveckor på Öland med så mycket strandtid vi kunde önska. Vi har varit på Astrid Lindgrens Värld så både jag och dottern blivit "mätta". Trots att det känns motigt att komma igång med jobbet, har jag ändå sammanfattningsvis haft en, efter förutsättningarna, bra sommar!

Livet rullar på

När ett besked som det vi fick kommer, att pappa dessutom har drabbats av hjärntumör, tror man att tiden stannar. Det gör den kanske också, i alla fall för oss som finns där i cirkeln runt om pappa, ja och för honom själv också naturligtvis. Vad vet vi om tidens gång egentligen? Men sedan upptäcker man i alla fall att det snurrar på. Dag efter dag passerar. Timme kommer, timme går. Mellan varven har jag svårt att andas, men faktiskt fungerar jag "som vanligt" också, däremellan. Jag vill inte detta. Verkligen verkligen VILL INTE men vad har jag att sätta emot? Vad har jag att säga till om? Inget alls överhuvudtaget. Jag har bara att finna mig i det och försöka förhålla mig. Livets gång. Ja, ok, det är ju så det är. Men varför just med cancer? Det känns så omöjligt, så farligt, så skrämmande och så oerhört att tufft att slåss mot. Pappa kämpar, och ändå är det så tydligt vad både behandling, biverkningar och svår oro gör med honom. Att måsta genomgå behandling som ligger precis på gränsen till vad man klarar, det är närapå omänskligt. Och om inte jag har något val så gäller det i minst lika hög grad för pappa. Jag kan inte greppa helheten, då kan jag inte andas. Jag får ta små bitar i taget.
Orka kämpa, pappa! Fortsätt kämpa!!!

TUSEN TACK alla goa kända och okända som kommenterat här nedanför och alla ni som hört av på andra sätt också. Jag blir varm av omtanken både om mig men också förstås om pappa, som är okänd för de allra flesta av er. TACK!

Vi hade i alla fall tur med vädret

...men resten vet'e fan...!

Semester på Öland. Revansch från förra sommaren när oron för pappas hälsa överskuggade så pass att det bara regnade... I år strålar solen, verkligen strålar, och jag har trots att vi nu vet att det är lungcancer pappa har, och att han ska in och strålas nu i augusti, känt viss tillförsikt. Vågat hoppas att det ska bli en bra höst, att jag lyckats tanka lite energi.

Idag skulle så pappa till stora sjukhuset långt borta för att förbereda inför strålning och få resultat av en hjärnröntgen. Förra veckan var han in och gjorde en sådan på sjukhuset nära. Huvudvärk, upplevelse att han tappar ord och en incident i tidigare i somras när halva ansiktet liksom domnade bort gjorde att läkaren på stora sjukhuset ville ha en sådan gjord innan strålningen påbörjades. En koll "för säkerhets skull" - så har jag intalat mig. Men varför skulle det vara så? Varför skulle det få vara enkelt?

Istället är det fan så illa det bara kunde vara. Han har hjärntumör. Hjärntumör!

Det går inte att fatta. Jag fattar det inte. Här sitter vi på Öland igen, med samma oro, samma overklighetskänsla som förra året. Pappa är verkligen svårt sjuk och det ska vi lära oss leva med. Det måste vi lära oss leva med. Han ska hitta ett sätt att förhålla sig. Mamma ska göra det och alla vi andra som också finns runt omkring och som har vår egen relation till honom. Oron för pappa, hur han mår och hur det är för honom att vara så sjuk. Min egen oro. Makens, dotterns, min syster och hennes barn... Alla påverkas. Av den förbannade och verkligen djupt hatade cancern. Tvi den!

Som en spark i magen

Jobb i morgon. Det känns som jag blivit sparkad i magen...

I torsdags hade vi avstämningsmöte med ett par personer som varit inne i vår klass för att hjälpa oss med de svårigheter runt ett par elever vi kämpat med under lång tid. Efter en stund frågar kvinnan varför jag är där, varför jag inte gått hem. Jag förstod inte ens frågan, "...det är ju snart sommarlov, det är så lite kvar...". Då vände hon sig till min rektor och frågade varför han inte hade skickat hem mig. Genast försvarar jag honom genom att tala om att jag inte berättat hur illa det är.

Nu efter 4,5 dags ledighet, med så mycket roligheter och avslappning det går att få in på den tiden, förstår jag i alla fall frågan. Jag är så otroligt nära "väggen". Så nära att jag kan känna kylan från den, för den är just det - kylig. Kylan sprids till mig trots att jag försöker värja mig. Jobb i morgon skrev jag. Jag förstår logiskt att jag borde stanna hemma. Jag vet på förhand att jag inte kommer sova utan hjälp av läkemedel i natt. Jag kan räkna ut hur jag mår i morgon bitti. Riktig ångest har jag nog aldrig haft. Men den känsla som finns där i morgon är så nära ångest jag hittills varit. Maken frågar samma fråga, varför jag inte stannar hemma. Och jag svarar med en 4-årings envishet; "Men det är ju så lite kvar...!! Eleverna slutar på torsdag. Jag vill orka. Jag vill göra läsårsavslut med dem. Sedan har jag ju en lång sommar att vila på.

För jag bara måste få vila då. Det bara måste bli så...

Något som liknar vemod

Usch, jag är inte alls i form och fas. Känner mig nere, deppig, trött och ledsen. Varför? Egentligen vet jag inte. Men jag tittar på allt-allt ur den pessimistiska vinkeln, och då är ju förstås allt fel.

Har varit till gården vi bodde på fram till förra året. Vill inte bo där, men blev vemodig av att några andra bor där nu och trivs. Varför gjorde inte jag det? Hälsade på tuppen vi lämnade kvar. Honom och hans fruar saknar jag. Mycket!

Tittar mig i spegeln och möter en trött blick i ett ansikte som känns blekt. Kroppen under lika blek, och fet dessutom. Jag vet ju med intellektet att jag inte är fet, men jag väger de facto lika mycket nu som i julas, trots att jag kämpat massor-massor med både mat och motion sedan dess. Och det betyder ca 8 kg för mycket. Minst.

Åkte vägen förbi första huset vi bodde i här nere för 12-13 år sedan. Där finns inga känslor kvar, inte i huset, men i livet som det då såg ut. Vår ungdom, hela livet framför oss. Nytt jobb, första jobb efter utbildning. Lång flytt och första huset. Så många saker för första gången. Livet formades. Fortfarande.

Har haft en rolig-rolig dag med dottern på liten handelsträdgård där hon är igenkänd och mycket omtyckt. Sedan lunch i lilla grannstaden, ihop med make och dotter. Absolut inget som händer till vardags för oss! Och som grädde på moset en rejäl stund i speciellt badhus nära där vi förut bodde. Dottern mycket lycklig och uppspelt och så även jag. Speciell ledig dag för oss båda, fylld av roligheter. Men vad händer sen? När jag kommer hem? Då drabbar mig den stora tröttheten. Och med den kommer irritationen och den sura rösten. Som tillrättarvisar en dotter som ju bara vill fortsätta tillsammans-myset. Orättvist mot henne. Väldigt.

...och jag blir så ledsen på den där tröttheten som jag inte vill ha. Ledsen och besviken på mig själv som låter tröttheten gå ut över dottern. Blir låg och ledsen av det. Känner vemod.

Fröet möter ägget

Dottern och jag befann oss tidigare ikväll i ett nära samtal. Det handlade om "blommor & bin", och precis som jag anat är (var) dottern så ovetande man bara kan vara över livets skapelse. Konstigt egentligen, för hon vet ju hur det går till både bland hästar, hönor och katter. Men man ska ju lyckas göra kopplingen däremellan också förstås!

Hur som haver. Hon pratade om att eftersom jag är hjärtsjuk och inte kan ha fler bebisar i magen så borde maken och jag gå åt olika håll här hemma. Jag förstod inte hennes tankegång riktigt, så jag frågade vad hon menade.
-Jo, är man kär så kan det bli en bebis om man möts... och mamma, i så fall dör du.

Jag såg hennes allvarsamma min och hade inte svårt att hålla samma allvar. Det här var viktigt för henne. Så mjukt jag kunde förklarade jag att det inte är någon fara alls, att man kan pussas och kramas och vara tillsammans med den man är kär i. Det blir inte bebisar av det.
-Men hur går det till då? Fröet och ägget som blir en bebis. Hur...?

Jag fortsatte försiktigt. Fröet finns i pappans snopp och ägget i mammans snippa, så när de möts kan det bli bebis.
-Har man snoppen vid snippan alltså? Gjorde ni så när jag kom in i din mage mamma?

Hon fick även detta bekräftat och nickade bara. Sen satt hon tyst en stund. Så kom det:
-Mamma. Det är mitt fel att du är sjuk...

Jag blir tårögd av hennes stora ansvar och den skuld hon tyckte sig bära. Hon fick förstås höra på alla sätt jag kunde komma på att det inte är så. Att det inte är någons fel. Ingen kan veta när en sjukdom slår till. Att jag gärna lever med mitt hjärta, jag fick ju henne... Jag är glad över mitt trasiga hjärta eftersom jag fick det dyrbaraste tänkbara.

Jag har ibland undrat hur det ska bli, att prata om "blommor och bin". Aldrig kunde jag ana att det skulle bli så allvarsamt, djupt och nära. Hon bär stor klokhet, och tar också kanske just därför på sig stort ansvar. Tur att hon kan sätta ord på det!

Morfar i norr & massa foton

Vi har varit och hälsat på mamma & pappa över den extra långa helgen. Älskade, kämpande pappa! Han slåss både mot biverkningar och oro - förstås. Hur skulle det annars kunna fungera? Illamåendet och smärtan rev och slet i honom när cellgifterna banar väg genom systemet. Ändå höll han skenet uppe så pass att ett av barnbarnen som var med inte förstod att han var dålig. Jag hörde samtalet med mamman dagen efter; "Jo, igår var han tydligen jättedålig men jag märkte inget..." De vet hans sjukdom, de tar in så mycket de klarar av oro och funderingar, och samtidigt får de chans att vara nära, nära. Det är skönt att se hur alla tre barnbarnen kryper nära när de har chansen. Hur de alla söker hans sällskap. Så har det alltid varit, med alla människor, pappa är en person man gärna umgås med. Och nu märks det förstås extra. Man tänker mer när man ser det i sjukdomens spotlight; hur barnen söker uppmärksamheten och närheten och hur de får den i precis hur stora portioner som helst. Klyschan "Världens bästa morfar" känns sannerligen allt annat än klyschartad efter dagar som dessa!

Vi har rest många mil idag och så här på våren märks det så tydligt hur långt vårt land är. Här kommer lite exempel:



Visserligen fanns bara lite av snön kvar - de har haft massor precis som i resten av inlandet/fjällvärlden, och det försvann på en vecka - men dottern lekte glatt i det lilla som var kvar.


Det är något speciellt med rinnande vatten. Jag kan hålla på hur länge som helst för att få till bilden. Här lite längre slutartid så att det verkligen syns hur bråttom smältvattnet har på sin väg ner från skogen mot den stora älven.


En av mina morbröder hade en kull valpar. Fem små busiga gråbollar, som charmade oss fullständigt förstås. Tur att det är jakthundar ut i minsta molekyl, det går inte ens att tänka tanken att ha en i villan i stan...!


Ofta hängde alla fem i dotterns kläder och hår - här syns en av dem i jakt på det i kepsen instoppade håret. Bilden ser kanske lite konstigt ut, vilket beror på att jag "blurrat" till dotterns ansikte.



Mormor och morfar bor nära den stora älven. Med nära menar jag ca 10-15 meter. Utsikten från köksbordet är enastående. Alla dras till älven sommar som vinter. Dottern tränade "slå kotte med pinne" länge länge, och i slutet var det farligt nära att hon tog årets första dopp, men i sista ögonblicket hittade hon balansen igen och konstaterade att hon bara "blev lite lite blöt i ena stöveln!"


Så påbörjade vi resan hemåt och efter nån mil hittade vi en flock renar i en trädgård. Jo, faktiskt! Jag smög så nära jag kunde komma, men efter att ha studerat mig en kort stund...


...fann de som säkrast att "bättre fly än illa fäkta". Renar känns ganska "norrut", eller?


Efter ganska många mil i bil nådde vi den stora europavägen som följer norrlandskusten. Vi var inte ensamma idag!


Vi var heller inte ensamma om en bensträckare vid Hagsta Krog men däremot var vi solo runt naturstigen vid den lilla "sjön" som finns där. Konstigt...


Jag fotade våren, som nu mer än halvvägs, förstås var mycket längre gången än uppe hos mamma & pappa.


Vitsippor kan man aldrig fota för många. Här kröp jag långt, långt nere i ett dike för att få den rätta vinkeln på bilden. Ca 5 minuter senare kändes det ganska olustigt, eftersom vi mötte...


...den här lille(/lilla?) "kompisen". Helt öppet, mitt på gräsmattan som fungerar som stig, låg den i solen. Vi var inte nära att trampa på den, men heller inte jättelångt ifrån. Den var ganska loj och lät oss ta en närmare titt, vänja oss vid känslan och upptäcka att så farlig var den ju ändå inte. Alla tre barnen/ungdomarna såg en huggorm för första gången, så det tog lite tid att få ner pulsen.


Till slut ringlade den vidare ut på en sten och ner mot vattnet. Så vackert mönstrad, nästan blå faktiskt.


Den gav sig av över vattnet över till en liten ö. Tyckte nog att det räckte med uppmärksamhet från oss människovarelser! Kanske hade vi här också svaret till varför vi var så ensamma runt den lilla sjön...


Ju längre söderut vi kom, desto grönare var träden. Vitsippor blommar i stora mattor, man kan omöjligt ligga på knä och närmare betrakta dem alla. Men när vi anlänt hemma igen, kunde jag i alla fall låta alla blommor på marken runt huset få varsin egen stund. Här vackra pingstliljor...


Men det mest fantastiska av allt är våra tre superstora megajättehäftiga körsbärs/bigarråträd. Men hur mycket kan ett och samma träd blomma??? Det är magiskt - det finns inga andra ord! Och samtidigt då helt omöjligt att hinna ägna varje blomma egen uppmärksamhet. Hoppas de inte blir ledsna...!


Vackrare placerad klätterstege än så här kan man väl ändå inte ha? Vi bestämde snabbt att vi lever i Körsbärsdalen förstås, och väntar ivrigt på Skorpan och Jonatan... Allt går att koppla till Astrid Lindgren!

Tack snälla mamma & pappa för allt. Vi ses kanske i slutet av maj!

Äh

För det första har jag ont i halsen. För det andra har det snöat så det är vitt på backen. Jag gillar inte förkylningar och jag gillar verkligen inte aprilväder!

Läkartid

På fredag ska jag till VC för att få min sköldkörtel kontrollerad. Det är kanske långsökt, men med tanke på hur prickfritt jag skött maten så borde jag ha gått ner i vikt under dessa 10 veckor. Det är ju inte heller så att jag inte kan detta. Jag har gjort det förr och vet hur kroppen brukar reagera. Den reagerar inte som vanligt och heller inte som väntat, det är då ett som är säkert. Jag har utebliven viktnedgång, trötthet och frusenhet som symptom, bland annat. Dessutom har jag det i arvbagaget också. Jag fick en tid på fredag och det känns skönt att förhoppningsvis kunna bocka av att det var det inte...

Mera blomster (i repris)

...de publicerades våren för två år sedan också!

Hittade det här fotot när jag tittade igenom de foton jag använt i bloggen. Blommorna har jag fotat själv, men takdroppet och fjärilen tror jag är lånade bilder. Minns i ärlighetens namn inte. Hur som helst så strålar det vår ur bilderna. Och det är samma känsla i luften här. Jag gick hem utan jacka från jobbet idag. Visserligen var det aningen kyligt och jag hade t-shirt och tunn kofta på mig, men ändå. Krokus, scilla och snödroppar överallt. Det är underbart!

(Märks det att jag samlar på positiva saker? Det behövs... Nästan så jag får dåligt samvete av två glada inlägg, men man måste se ljus för att orka. Det är precis lika tungt med all oro för pappa och allt hårt jobb med trasiga tonåringar som tidigare. Jag försöker dock plocka fram lite ljus och härlig vårkänsla för att tanka energi också!)

Jag känner mig svag

Förkylningen river och sliter i kroppen. Förmodligen är det influensa jag har, men tack vare sprutan jag tog före jul så blir det inte värre än så här. Och tack så mycket, det räcker så bra som det är... När man är sjuk blir man matt och trött i kroppen. Det är precis vad som hänt även denna gång. Men inte visste jag att motivation väger så tungt. Att motivation blev mig övermäktigt att orka bära. Den föll tungt i backen, och sedan i söndags har jag slitit hårt för att få upp den igen. Men jag har inte orkat, jag har inte fått upp den. Sockermonstret satte sig i ett tidigt stadium mitt uppe på motivationen för att snabbt göra den ännu tyngre. Alltså helt omöjligt att lyfta. Och utan motivation under armen, men med sockermonster framför näsan, så... ja, då blir det som det blir. Den planerade ätdagen i lördags där godis och kakor var ok, blev istället lördagsöndagmåndagtisdagonsdag.

Jag är lika förkyld idag, som igår, minst. Men idag har jag i alla fall lyckats trycka undan sockermonstret så pass att jag ruckat motivationen från golvet och med stor möda tryckt fast den på mig igen. Absolut inte utan möda, och inte roligt någonstans, men igen - jag har inget annat alternativ. Jag ska fortsätta kämpa. Vad är min kamp jämfört med pappas? Och vad har han för val? Inget. Med den tanken orkar jag bära motivationen vidare. Jag ska fixa detta - igen!

Från rödaste rött till svartaste svart

Rött som i massor av liv, glädje och kraft.
Svart som i natten, död och sorg.

Däremellan flyger mina tankar. Mitt spektrum är stort, spretigt och intensivt. Så klart det kommer att gå bra! Så klart kommer tumören att krympa, pappa få tillbaka en del av sin andningförmåga. Så klart han inte kommer att behöva må så dåligt av behandlingen. Av den cytostatikabehandling som påbörjades igår. Han kommer att klara det och han kommer att klara det bra!

Sedan blir hålet stort, svart och djupt. Hur blir det sen? Om sen kommer alldeles snart? Hur utvecklas lungcancer? Hur blir det för pappa? Hur ska vi andra kunna stötta mitt i all egen förtvivlan? Stötta pappa, stötta varandra och hitta styrkan i det vi har här och nu. När allt är svart och hålet djupt, då är det svårt. Ibland måste man få stanna en stund i det svarta.

Men sedan är det allas vår skyldighet, inför oss själva och inför varandra, att i alla fall försöka klättra upp. Försöka klättra upp mot ljuset, upp mot det klart lysande röda! Vi har varandra nu. Just nu har vi det. Det är det enda vi vet, och det ska vi ta vara på.

Om man tänker en stund, ligger det mycket i ordspråket:
"Fyll dagarna med liv, inte bara livet med dagar!"

Antioxidanter

Har varit på hälsomässa idag och där fanns ett ställe att kolla mängden antioxidanter i kroppen. Jag äter ju efter konstens alla regler med frukt, bär och grönsaker... motionerar regelbundet och ligger under 25 i BMI. Skalan man mättes i var mellan 10.000-60.000. Man skulle ligga över 35.000 för att inte behöva göra något åt det.

Jag var helt säker på att jag låt way over... men tji fick jag!

Jag hade 29.000...

Bortförklarade det inför mig själv med att det inte var en pålitlig mätmetod, att den visade så bara för att de skulle få sälja sitt kosttillskott. Den förklaringen gick om intet när maken, som äter identiskt som jag, landade på 59.000 och hon som pratade med mig avrådde mig att köpa deras kosttillskott eftersom jag har min hjärtsjukdom...

Så nu sitter jag här rätt chockad och ledsen, milt sagt. Hon var mycket allvarlig i sitt bemötande, tryckte hårt på att jag måste hitta saker att förändra. Mat och motion finns inget att säga om, hon sa gång på gång; "Du är fullt medveten", utan påpekade istället min sömn och stressen. Tack så mycket... den negativa jobbrelaterade stressen är svår att komma åt... pappas lungcancer kan jag dessvärre inte ändra på... och att FK nu ska utreda min 25%-iga sjukersättning kan jag ju heller inte påverka. Det som finns kvar är sömnen. Jag ska göra ett ärligt försök att komma i säng runt 22.00 även om det känns helt omöjligt. Jag har det att välja på eller dö i förtid, typ. Jag klarade av att gå ner över 30 kg i vikt när jag kände dödens snara om halsen... nu är det sömnen jag har att ta tag i. Jag ska sannerligen försöka!

Men vad drygt!

Jag har sjukersättning på 25% pga svårt att hantera stress, att jag snabbt promenerar i riktning mot "väggen" när jag jobbar heltid. Jag har gång på gång försökt jobba 100% sedan jag kom tillbaka efter föräldraledigheten för 6 år (!) sedan och i bagaget hade jag ju då också hjärtsjukdomshistoriken. Efter några år med många 25%-iga sjukskrivningsperioder och ännu fler läkarmöten, blev jag "sjukpensionerad" på 25% under en begränsad tid på 2 år. Numera heter det inte pension utan istället sjukersättning och skillnaden mot sjukskrivning är att det löper över längre tid, men fortfarande tidsbegränsat, och att man får 60% av lönen istället för de 80% man får vid sjukskrivning.

Vad är det som är drygt då? Jo, idag ligger ett brev från försäkringskassan; "Eftersom du varit sjuk en längre tid ska Försäkringskassan utreda om du behöver stöd att komma tillbaka till arbetslivet" Är det bara jag som reagerar på formuleringen? Jag är i arbetslivet, men arbetar 75%. Dessutom har jag sjukersättning fram till oktober -08, vad ska utredas nu? Har de helt plötsligt sådan framförhållning?

Usch, vad det river upp oro och grubblerier. Jag klarar mig precis med näsan ovanför vattenytan på 75%. Att jobba 100% känns fullständigt övermäktigt... och den oron som satte sig i magen direkt nu kan jag helt klart leva utan. Jag orkar inte fler saker att grubbla på.

Cancerdjävulen igen

Det finns ju där under ytan hela tiden. Ibland får jag bort det några stunder i taget, men minsta lilla så finns det där igen. På måndag ska pappa till en annan stad, en stor stad med stort sjukhus. En sk "second opinion". Ny röntgen, träffa annan läkare och få behandling bestämd. Nervöst och oroligt, men jag fortsätter med en dåres envishet att också tvinga fram förhoppning. Jag måste också känna förhoppning och tilltro - och försöker samtidigt skicka det vidare i tanken. Till pappa. Och till mamma.

Ett telefonsamtal ikväll gör tanken tung igen. En mycket kär vän, tillika pensionerad kollega, ringde. Länge, länge sedan sist, säkert över ett år. Hon har under det året förlorat sin "vän", som hon säger. Mannen hon hann få 9 år tillsammans med. Hon har också förlorat hunden de haft tillsammans. Nu ringer hon för att berätta att även hon har en tung måndag framför sig. Då läggs hon in på annat stort sjukhus för att utreda hur tumören de hittat i hennes mage ska behandlats. Hon bor några mil ifrån. Jag ska nog ändå köra de milen i helgen för att hälsa på henne, om hon orkar med mitt besök. Magkänslan säger så och den brukar ha rätt. Tyvärr, måste jag säga i det här fallet...

Sedan tvingar jag tillbaka förhoppning och tilltro. Jag åker för att träffa henne nu och jag åker tillbaka när hon skrivs ut från sjukhuset. Så klart. På samma sätt som jag litar på att Kära goda godheten finns i dubbel upplaga för att lugna, stötta och stärka. Dubbel upplaga, för att finnas på plats på båda de stora sjukhusen på måndag.

Men nu räcker det väl?!

Dottern blev piggare och piggare allt eftersom sedan senaste inlägget. Onsdag var hon hemma, klagade att hon hade tråkigt och ville gå ut. Matlust kunde vi väl inte direkt skryta med men de få gånger hon haft magsjuka har det sett ut så, det har varit väldigt trögt att komma igång med ätandet. Så igår fick hon gå till skolan. Maken flexade ut lite tid och hämtade henne tidigare för att inte första dagen skulle bli så lång. Middagen gick i med lite påminnelser. Hon fick ett chokladhjärta som alla-hjärtansdagspresent och det åt hon. Gick och lade sig. Somnade.

Kl 00.10 vaknade hon och hade ont i magen. Gick upp och kissade och sa sedan glatt godnatt. Försvann upp i sin nya loftsäng, som hon alltså sov i för andra natten, och det blev tyst. Efter 10 minuter till, när maken och jag äntligen var på väg i säng, ropade hon igen. Jag ställde mig på en stol bredvid och försökte höra på vilket sätt hon hade ont i magen. Det kunde hon inte svara på, men satte sig upp på knä i sängen... tack och lov! För i samma andetag kaskadkräktes hon rakt ut i luften. Hon befann sig alltså ca 1.70 upp i luften. Två omgångar till kom. Det var "kräk" överallt! Själv hann jag ta skydd under loftsängen och klarade därmed överkroppen. Ja, fler detaljer behövs väl inte.

Vi sanerade både dotter och rum efter bästa förmåga. Hon fick lägga sig i min säng och jag lade mig i gästsängen. Maken har "vabbat" idag igen och vi är hjärtligt trötta på allt vad kräksjukor heter nu. Mest dottern som är upprörd över att inte få vara i skolan. Jag vägrar förresten att må illa. Vägrar!

Meny hos en magsjuk

Efter att ha varit magsjuk i söndags kändes dottern piggare igår eftermiddag, berättade maken när jag kom hem från norr (återkommer angående den resan). Hon hade ätit, visserligen inte som vanligt men ändå lite riktig mat. Vi funderade fram och tillbaka igår kväll, maken och jag, om hon behövde en dag till hemma. Den frågan löste hon själv! Vid 1-tiden ropade hon för att tala om att hon hade kräkts. Det som hon ändå hade petat i sig till middag kom på returen. Ut i sängen, hela täcket, kudden och över ett gosedjur också för säkerhet skull, för att jobbet skulle bli riktigt gjort.

I morse sov hon till 8.30. Gick från sängen till soffan och där har hon legat hela dagen. Menyn har sett ut som följer:

2/3 äpple
3 vetekex med bregott
1 mun nyponsoppa
3 muggar äppeljuice
2 tärningar vitt bröd
1 salt pinne

Ja, that's it. En gång har hon kissat och det efter att jag bad henne. Bör man börja bli orolig?