På ett ögonblick kan det vara över

För snart 11 år sedan kraschade en bil in i en lyktstolpe, kom i rotation och passagerarsidan smällde rakt in i ett träd. Killen som satt där trädet gick in i bilen var elev på skolan där jag jobbar. Det här var fredagkväll och på måndagen hade vi något som kan liknas vid krismöte. Killen levde fortfarande, mot alla odds. Han skulle ha dött vid kraschen. Han skulle ha dött i helikoptern på väg till Uppsala. Han hade mindre än 10% chans att klara den första operationen. Men med sekunder på rätt sida, läkarskicklighet, 20 liter blod, en orubblig egen vilja, massor av kärlek och stöttning och kanske en vakande hand över sig var han på rätt sida om de hopplösa oddsen. I två månader intensivvårdades han, i ytterligare fyra månader vårdades han på sjukhus. Att han skulle komma ur rullstolen var i stort sett omöjligt och så många andra saker också... Han ska "helt enkelt" inte finnas med. Men det gör han!

Idag är han tillbaka hos oss som klassmedhjälpare i min klass. För mig är det extra speciellt eftersom "den hockeyspelande 18-årige elevassistenten" jag tidigare skrivit om, var just den här killens assistent. Jag har inte träffat honom så många gånger sedan han slutade hos oss, men de gånger det hänt har det känts som om vi känner varandra, eftersom hockey-assistenten/fd kollegan (...som jag saknar saknar!!) hela tiden haft nära kontakt med honom.

Idag berättade han för mina elever om olyckan. Det var knäpptyst i klassrummet, förstås måste jag ju tillägga. Det går inte att höra en sådan berättelse utan att påverkas. Som vuxen identifierar jag mig med hans föräldrar; hur telefonsamtalet från sjukhuset mottogs och hur de överhuvud taget överlevde att vaka över honom, att se honom under den halvårslånga sjukhusperioden. Han lade fokus på hur mycket hans kompisar hade betytt, att man ska tänka sig för hur man behandlar varandra - i förlängningen för att man faktiskt inte vet när det kan vara över. Kan det påverka någon enda att tänka lite längre än en tonårsnäsa räcker så är det värt det. Han inledde sin berättelse ungefär så här: "Det jag har varit med om hade jag helst sluppit. Samtidigt vill jag inte vara utan det och önskar egentligen att alla ska vara med om. Fast jag vill att de slipper." Precis så snurrigt är det säkert. Insikten är stor och viktig, men vägen dit har varit överdjävlig många gånger...

Som om det inte räcker, överlevde han tsunamin också men det är en annan historia...