Utmanad!

Efter förra bloggen med en lista på 100 saker känns det bra att utmaningen från Moderna blott består av 5 punkter. Jag ska svara på fem saker som jag vill ska hända under 2007. Så här får det bli:

1. Saker och ting faller på plats på skolan igen så att jag får komma tillbaka till känslan att verkligen trivas på jobbet med mina elever.


2. Dottern löser läskoden, om inte till våren så i alla fall till hösten när hon börjar 1:an. Jag önskar så för hennes skull att hon inte ska behöva ha svårt med läsning och skrivning.


3. Att jag nästa jul kan titta tillbaka på ett år som normalviktig - till det finns inget alternativ, men att det inte ska vara samma kamp att hålla den. Att jag kanske lyckats hitta lite balans i mitt ätande.


4. Jag smäller i med en rejäl önskning - att jag fått stå i direktsändning i bingolotto och snurra på hjulet och kammat hem 3-5 miljoner kronor!


5. Fast mest av allt att alla mina nära och kära ska få vara friska och må bra. Bort, bort med de depressioner som några vänner kämpar med och inga andra läskigheter vill vi veta av heller!

Nu skickar jag utmaningen vidare till Grodis, till Malin och till Veronika. God fortsättning!

Min 100-lista

Efter att ha läst här hos Cliff Hanger klickade jag på "100-saker om mig-länken" och hamnade således här. Jag vet att det är ett tag sedan dessa 100-listor florerade, men jag fick aldrig ihop någon då. Men nu så!

Bättre sent än aldrig!
Sent ska syndaren vakna!
Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!
Fint folk kommer sent

Se - talesätten om hur bra det är att vara/komma sent är många, således måste det ju innebära att det är bra att vara sen! Räcker det som inledning till min lista? Här är den i alla fall:

1. Jag är mamma till världens goaste solstråle till dotter.
   
2. Att vänta henne var de värsta 7 månaderna i mitt liv, med tanke på hur jag mådde.
   
3. Jag skulle göra det igen utan att blinka!
   
4. När jag hade gått 32 veckor av graviditetens 40 packade mitt hjärta ihop och jag hamnade på hjärtintensiven i Uppsala.
   
5. Förlöstes med kejsarsnitt, och fick efter narkosen veta att barnet, som var en dotter, vägde 1,5 kg och mådde efter omständigheterna väl.
   
6. Jag har gått ner 40 kg i vikt och är numera normalviktig.
   
7. Jag är sedan dess fanatiskt intresserad av näringslära.
   
8. Jag har fler år som överviktig än normalviktig i mitt liv.
   
9. Anser mig som socker-alkoholist.
   
10. Skulle kunna gå genom eld för chokladpralinen ”NK-mint” som köps – inte helt oväntat – på NK i Stockholm.
    
11. Jag är lärare i år 7-9 i grundskolan…
    
12. …vilket innebär att jag gått i mammas fotspår…
    
13. … och fortfarande efter mer än 10 år i katedern har min klassföreståndare Torsten som förebild i mycket av vad jag gör som lärare
    
14. Jag har varit på Kreta… *räknar*… 12 gånger
    
15. Det går kanske att räkna ut att jag gärna gör saker jag redan provat
    
16. Jag tycker det är fruktansvärt otäckt att sitta innerst på bussen eller på tåg.
    
17. Alltså bokar jag alltid plats i gången när jag åker tåg
    
18. Jag träffade min man i en studentkorridor.
    
19. Han visade sig vara perfekt för mig! *älskar*
    
20. Jag var fruktansvärt rädd för att vara ensam hemma när jag var liten.
    
21. Jag var också helt enkelt livrädd för älgar bara jag var ute på gården. Det gick inte över förrän maken och jag flyttade ut hit och jag stött på älgar från hästryggen så många gånger att jag insett att jag inte ska dö när jag ser dem...
    
22. Jag hatar, verkligen hatar, cigarettrök.
    
23. Ändå har jag feströkt i 20-årsåldern…
    
24. Jag äger fyra islandshästar.
    
25. Jag tog körkort 3 veckor efter jag fyllde 18 år…
    
26. …men har hittills (när jag snart fyller 38 år) aldrig ägt en bil. Maken äger bilarna och jag hästarna – hästkraft som hästkraft liksom…
    
27. Jag har huslån och CSN-lån, försöker annars akta mig för skulder.
    
28. Jag väntar på ”Plötsligt händer det…” (men köper sällan trisslotter)
    
29. …och har 1000 planer och drömmar för vad jag i så fall skulle göra för pengarna.
    
30. Jag älskar stunden precis innan det roliga börjar.
    
31. Det betyder att fredageftermiddag, innan jag åker från jobbet men är färdig med alla arbetsuppgifter, är veckans bästa stund.
    
32. Det innebär också att veckan innan sommarlovet börjar är årets bästa.
    
33. Håller helt med om att sommaren är som vackrast ”mellan hägg och syren”.
    
34. Jag är otroligt åkrädd.
    
35. Men älskar att själv köra bil.
    
36. Jag kan skriva utan att titta på tangentbordet.
    
37. Klarar till och med av att samtidigt prata med maken (kanske inte de djupaste samtalen men ändå…)
    
38. Jag är Astrid Lindgrens största fan.
    
39. Jag känner igen mig i så många av hennes karaktärer och önskar jag hade känt henne personligen.
    
40. Min mamma är på vissa bilder lik Astrid Lindgren i sin ungdom.
    
41. Jag älskar att trycka i mig för mycket godis (undra varför jag blev tjock…)
    
42. Jag är stolt över min viktminskningsprestation!
    
43. Jag är samtidigt oerhört ödmjuk att just jag råkade ha styrkan att klara av det.
    
44. Och jag är 100% inställd på att aldrig - aldrig - bli tjock igen.
    
45. Det krävs hårt arbete och en massa djävlaranamma för att klara det – med det ska gå!! Det finns helt enkelt inget alternativ.
    
46. Jag avskyr strömming och annan fisk med små ben i.
    
47. Men älskar lax och inlagd sill.
    
48. Jag prenumererar på allt för många hälsotidningar.
    
49. Även en fototidning kommer regelbundet i min brevlåda.
    
50. Jag brevväxlade med väldigt många personer i min barn- och ungdom.
    
51. Jag har kontakt med vänner från både högstadie- och gymnasietiden fortfarande, och det är också några av mina närmaste vänner.
    
52. Jag saknar att maken och jag inte regelbundet umgås med andra par eller familjer...
    
53. …eller andra personer överhuvudtaget. De behöver inte vara varken par eller familjer. Någon som bor hyfsat nära som vill spela spel, äta middag, åka på lördagsutflykt eller något liknande. Många av vännerna bor med andra ord ganska långt borta - tyvärr!
    
54. Äntligen har jag kommit till hälften – vad ska resten handla om då???
    
55. Jag är gränslöst morgontrött, nästan sjukligt faktiskt.
    
56. Och därmed också väldigt kvällspigg – eller varför inte säga nattpigg!?
    
57. Jag drar gärna igång med projekt efter kl 22 på kvällarna.
    
58. Där är maken och jag inte kompatibla…
    
59. Jag älskar tapeten i vår hall, verkligen! Finare finns inte!
    
60. Önskar vi hade råd att bo på landet men ha övernattningslägenhet i stan. Nån som vill skänka en?
    
61. Har åkt slalom sedan jag var 5-6 år, men alltid varit farträdd.
    
62. Tävlade i 8-12-årsåldern, det gick ”sådär” (till skillnad från Fredrik Nyberg som tävlade samtidigt). Jag har en silvermedalj som bästa resultat – då var vi 2 st i min grupp!
    
63. Jag har varit i San Diego som au-pair.
    
64. Är av någon anledning rädd för Asien och kommer alltså inte att flyga lika långt österut, som det var västerut, till Kalifornien.
    
65. Är barnsligt förtjust i ”Lilla huset på prärien”.
    
66. Har en del av serien på DVD.
    
67. Och hela serien på videoband… över 20 st inspelade på long-play.
    
68. Jag är född i Medelpad och uppvuxen i Ångermanland.
    
69. Tycker de svenska landskapen tillhör allmänbildning, vilket maken fick erfara som inte kunde dem.
    
70. Skulle vilja bo i Norge och i Storbritannien någon gång under mitt liv.
    
71. Skulle också vilja kunna tala flytande norska, isländska, italienska och persiska, som är de vackraste/mest fascinerande språken jag vet.
    
72. Jag värnar för djurens rättigheter.
    
73. Men är absolut inte vegetarian.
    
74. En av de bästa böcker jag läst är ”Natten är min egen” av Marit Paulsén.
    
75. En annan mycket bra bok är ”Broarna i Madison County”. Den går inte ens att jämföra med filmen!!
    
76. Och ytterligare en bok som jag aldrig kommer att glömma är ”I taket lyser stjärnorna” som ju egentligen är en ungdomsbok, men som alla ändå borde läsa.
    
77. Jag skrattar ihjäl mig åt gammal hederlig ”stand up”. Favoriter är Babben, Ronny Eriksson, Thomas Eriksson, Lennie Norman och Claes Malmberg.
    
78. Min allra största idoldyrkan handlade om Gyllene Tider. Jag kunde det mesta om de fem halländska gossarna, som gjorde succé under 80-talet.
    
79. Även George Michael stod högt upp på favoritlistan, men något senare.
    
80. Har sett konserter med både Gyllene Tider och George Michael under 2000-talet. George så sent som i november.
    
81. Jag äger en PowerBook, alltså en Mac – och klagar därmed oavbrutet på PC’s begränsningar… (vi har sådana eländiga apparater på jobbet)
    
82. Vår ladugårdsbyggnad är större än de flesta villaträdgårdar.
    
83. Jag såg ett lodjur från vardagsrumsfönstret förra våren.
    
84. Vi ser vilda djur nästan dagligen från huset.
    
85. Men människor är det ovanligare med
    
86. Jag bor med andra ord långt ute på landet
    
87. Jag började dricka kaffe för 3 år sedan, avskydde det innan och kommer ihåg hur det smakade då – nu smakar det helt annorlunda och gott!
    
88. Har uselt lokalsinne men är å andra sidan rätt duktig på att läsa karta.
    
89. Är moster åt två.
    
90. Jag har 13 kusiner mellan 16 och 50 år på mammas sida. Tre halvkusiner tror jag på pappas sida som jag inte känner.
    
91. Jag och bästisen var dödligt förälskade i "Mikke" i 9B när vi gick i 7:an. Han var inte _riktigt_ lika imponerad...
    
92. Jag har hål i öronen men skulle aldrig pierca mig – det är fult och äckligt!
    
93. Jag vill heller inte tatuera mig men om jag skulle göra det skulle det vara dotterns fot- och handavtryck från när hon föddes, och den skulle sitta strax över hjärtat.
    
94. Stark symbolik eftersom hon är mitt hjärta, men också att mitt hjärta var anledningen till att hon föddes för tidigt och var så liten som avtrycket visar.
    
95. Jag är alltså inte lika säker på att jag inte ska tatuera mig som jag är säker på att inte pierca mig… lite häftigt vore det ändå…
    
96. Jag har 5 högskolepoäng i isländska, 2 poäng danska, 1 poäng norska och 1 poäng persiska!
    
97. Jag jobbade på att nå 200 högskolepoäng, men stannade på 185. Kanske tar jag 15 till någon gång…?
    
98. Medelhavet måste vara guds gåva till människan.
    
99. Frågan är bara varför det är så långt dit…
    
100. Jag hoppas att 2007 ska bli ett minst lika bra år som 2006 varit!

Orkade någon ända hit?? Finns det kanske till och med någon mer än jag som inte gjort sin 100-lista ännu? I så fall kan ni anse er som utmanande!

Så ska julen firas!

Vi har varit på lyxjul! Hela stora familjen, vilket innebär maken, jag och dottern, mormor och morfar, min syster och hennes två barn (11 & 13 år gamla), på Högfjällshotellet i Sälen. Vi har sparat ett helt år till detta. Mormor kom med den lysande idéen förra året, att vi skulle spara pengar, varje familj för sig. Med vår ekonomi är det enda sättet att få ihop det. Jag är avundsjuk på människor som åker till Thailand hit och till alperna dit och vidare på äventyrsresa hitåt och surfresa ditåt... Hur som helst, jag är avundsjuk, samtidigt som jag tror att när man fått gneta och spara som vi har gjort under året, så kanske man lättare kommer ihåg att njuta och vara tacksam medan man faktiskt upplever det man jobbat för. Jag ska inte snurra in mig mer i det - självklart finns det olika kategorier människor oavsett ekonomiska förutsättningar - men låt mig sammanfatta med att jag njuter mer av något jag inte har "till vardags".

Tidigt i höstas började vi titta på vad vi skulle kunna göra av pengarna. Jag ville inte åka ifrån "julen". Dottern är så pass liten ännu att tomte, gran, julklappar och pepparkakor måste finnas med. Vi surfade runt på måfå och hittade detta alternativ och bestämde oss tämligen omgående. Vi har längtat och väntat och samtidigt med fasa insett ju längre in i december vi kommit att snön lyst med sin frånvaro. Nu åkte ju inte vi för snön i första hand, men visst ville vi åka lite skidor. Tack och lov för snökanoner! Det var inte många pister öppna, men vi har fått åka en del i alla fall. Dottern mest! Hon behövde inget liftkort och skidor köpte vi åt henne i höstas, så hon har faktiskt åkt vid tre tillfällen utan att det kostat en krona. Systerdottern på 11 år har mer än en gång önskat att hon var under 8 år hon också... Igår fick vi i stort sett bära in dottern efter drygt 6 timmar på skidor - hon ville inte sluta!

Men det var ju inte bara skidåkning! Vi har:

ätit underbar hotellfrukost fyra morgnar i rad

blivit serverade minst lika goda middagar lika många dagar

bakat pepparkakor

julpysslat

sjungit karaoke (endast dottern - jag lovar!)

besökt julkrubban i kyrkan (lycko dem som bor i Norrköping där den prästen verkar i vanliga fall!)

besökt midnattsmässa och julotta (här delade vi upp oss - nån måtta på kyrkligheten får det vara, trots att det är jul)

ätit julbord

dansat runt granen

fått julklapp ur handen av tomten (igen endast dottern)

och slutligen gick dottern skidskola...

...och apropå det... Vi bokade skidskola imorse för att hon skulle få lite tips och hjälp för att utvecklas åt rätt håll. Om man får en privatlektion under en timme - alltså egen uppmärksamhet av kille i 20-årsåldern - när man är som dottern, då njuter och busar man! Hon gjorde precis som han! Vid ett tillfälle åkte han baklänges uppför knappliften (han hade spänt på sig skidorna bak och fram för att kunna åka baklänges framför dottern). Vad gör dottern? Joodå, hon försöker detsamma - det gick nästan att ta sig runt, sen stod hon på näsan så snön yrde om henne...


Här är en bild från dansen runt granen och dottern i full fart. Vi såg inte till henne mycket, hon var överallt och ingenstans!


Här får hon sin julklapp av tomten. Vi vuxna hade lite åsikter om tomtens förmåga till inlevelse, men jag tror inte barnen tyckte något... På andra bilden är hon på väg nerför backen för att möta sin skidskollärare. Mycket ivrig och förväntansfull. När hon träffade på honom och han frågade om hon tyckte att de skulle åka lite skidor svarade hon: "Ja, det tycker jag, jag är väl förberedd!" Trots att jag känner henne baxnar jag ofta över hennes ordval!


Och på dessa två sista bilder är hon mitt i sin lektion. Koncentrationen räckte väl "sådär" men buset var det inget fel på. Med tanke på var hennes skidor befinner sig på första bilden hoppas jag att hans skidor var försäkrade mot repor! På den andra bilden har hon precis startat ett av de sista åken nedför backen.

Ja - det har varit en fantastisk jul! Alla julens ingredienser som för mig är viktiga, men helt utan julstress. Otroligt! Jag gör gärna om det - och rekommenderar andra som glömmer att njuta av julen för all stress att göra detsamma! Det enda är att jag hoppas på mer snö "nästa gång"!!

Hur gick det då?

Jag tackade nej innan jag visste om jag skulle få jobbet. Jag bestämde mig natten mot fredag. Magkänslan ville verkligen inte - och den fick bestämma. Jag är inte klar med mig själv, jag vill inte riskera mitt eget mående och fortfarande är det så mycket kamp att hålla vikten. För mycket för att jag ska känna mig redo att anta utmaningen att hjälpa andra... Så är mina egna tankar i alla fall - rätt eller fel, det beror förmodligen på vem som (be)dömer, men jag är min egen domare och för mig är det rätt. Det är huvudsaken!

Försöker sätta mina tankar på pränt

Ju längre tiden går, desto längre blir perioderna när jag känner "Nej, jag vill inte göra det. Jag vill nog inte ha det där jobbet." Det verkar inte klokt, det lät ju som mitt drömjobb. Det var/är mitt drömjobb! Vadan denna tvekan?? Hjärnsläpp? Kanske...

Jag kände av det efter första intervjun, när min omedelbara reaktion när jag kom ut därifrån, var att gå och köpa något att stoppa i munnen. Jag satte ord på det utan att förstå det vid andra intervjun. Jag fick frågan hur jag kunde vara så säker på att inte gå upp i vikt igen. Jag är säker, jag är verkligen bergsäker på det. Men! Jag vill inte ha press på mig från jobbet att jag måste vara smal. Det känns oerhört otäckt att jobbet skulle hänga på hur många kilo jag väger.

Det här är nog svårt att förstå för någon utomstående, för jag förstår det knappt själv. Jag är så säker på min egen styrka, men jag vill ha den för mig - inte för någon annan. Självklart får jag inte sparken av att gå upp några kilo, om ens alls för det går väl inte att sparka folk för att de går upp i vikt? Men det är inte det som är grejen. Grejen är att detta är för nära, för personligt, ännu. Det är allramest där skon klämmer.

Jag har haft ett enormt sug efter att lasta i mig sötsaker och onyttigheter sedan intervjun i söndags. Jag har inte gett efter allt för illa, men jag känner att den här stressen vill jag inte ha. Jag vill inte gå på stan och fundera på om jag kan köpa en chokladbit eller om någon av "kunderna" ser... Jag vill inte att kunderna och de jag i så fall skulle jobba med tittar på mig och funderar på om jag har koll på läget. Jag vill ha det här för mig själv ännu.

Utan att jag förstod varför frågade jag maken i helgen efter en komplimang jag fick av honom, hur i hela friden han kunde tycka att jag var snygg förut. Jag pressade och triggade; han kunde ju verkligen inte ha tyckt det. Alltså ljög han under alla dessa år...! Så gick jag på ett tag. Men han är trygg. Han ljuger inte. Han tyckte verkligen att jag var snygg då också. Jag kan ju inte hjälpa att jag är gift med en man med urusel smak... Nej, skämt åsido - det sitter för honom i min insida - förstås, vill jag tillägga. Han tycker att jag är mer attraktiv nu, mer tilltragande. Inte för att jag gått ner 40 kg utan för att jag trivs så fantastiskt mycket bättre i mig själv. Där sitter "det", enligt honom. Hur som helst, för att återgå till min tanke med den här bloggen - hade det funnits minsta lilla nyans i hans röst att jag "måste" vara smal hade det blivit svårt. Jag har gjort den här resan för min egen skull, hela vägen rakt igenom - och det är jätteviktigt fortfarande, viktigare än jag hade en susning om för ett par veckor sedan.

Det är, som det känns nu, nödvändigt att hålla det för mig själv. Jag är nog inte redo att ha det som jobb - än. Vi får se hur jag tänker imorgon... Kanske får jag besked då? Kanske ändrar jag mig då? Jag vet inte, men ett vet jag - det känns "nej" i mycket längre perioder åt gången vartefter timmarna går.

Det står för något.

Oj, äntligen!

Det snöar!
Äntligen - nu snöar det!!

Lite nytt

Jag var lite trött på den bruna medaljongtapeten till bakgrund som hängt med i över ett år nu. Och tänk att trots att jag tillverkat hemsida efter hemsida efter hemsida genom att traggla html sida upp och sida ner, så kan jag inte hitta energi och lust att göra egen här. Alltså får det bli vad blogspot har att bjuda på och den som mest föll mig på läppen var denna prickiga tingest... Lite kunde man modellera med färger och typsnitt så jag kan ju låtsas att den har en väldigt personlig prägel. Jaja, huvudsaken är väl att det är läsbart och det tycker jag.

Det som återstår är att få hit en besöksräknare och jag väntar och väntar och väntar på mail från sitemeter med mitt lösenord, men de har väl viktigare saker för sig... *knycker sårat på nacken*

Och förresten så går jag och väntar på jobbesked också. Det pendlar gruvligt mellan hur jag ska ställa mig till ett eventuellt jobberbjudande. Faktiskt mest för att jag inte vill byta arbetskompisar. Saknar dem redan efter att ha varit hemma i drygt en vecka... Men en massa annat också förstås, som jag inte riktigt kan sätta ord på, men som ändå betyder att ett nej inte skulle bottna i feghet. Det är ju jag som ska leva med ett beslut, så huvudsaken är ju att just jag bottnar i det kommande beslutet.

JAG VILL HA BESKED!

Pepparkakshus

Dottern och jag har monterat och dekorerat pepparkakshus ikväll. Delarna köpte jag på coop, nån måtta på husmoderligheten får det minsann vara... Men förutom det använde jag också limpistol för att montera ihop delarna. Det var att gå över gränsen enligt dottern som snabbt kontrade med:
-Jag trodde man gjorde pepparkakshus för att kunna äta det!

Fick förklara länge och väl hur äckligt det är med allt damm som hinner lägga sig över hela härligheten under jul- och nyårshelgen. Och hur mycket godare det är att äta de pepparkakor vi bakat av den egentillverkade degen. Och dessutom muta henne med de non-stop som var över...

Fint blev det i alla fall. Nu är det stora problemet att hunden inte förstår det olämpliga med att förstöra för dottern eller att äta lim för den delen... Var ska vi placera konstverket?! Den tidigare nämnda köpmansdisken går bort eftersom hunden med lätthet når dit.

Feng Shui

Jag måste hitta känslan igen. Den sköna känslan av att ha få saker. I våras läste jag boken Rensa i röran med Feng Shui. Innan dess hade vi börjat rensa, maken och jag, och när boken var läst blev vi som besatta. Vi rensar fortfarande, i mindre skala, men "känslan" är borta. När dottern var hos mormor och morfar i höstas fick hennes rum sig en rejäl genomgång. Övriga huset är inte på långa vägar lika illa som i våras - men sakta kryper ”grejerna” tillbaka. Varje låda som dras ut gömmer röra. Varje garderob vittnar om hasten sakerna som göms där har blivit inslängda med.

Maken och jag har olika strategier. Jag har rörigt omkring mig, överallt, tills det går över gränsen och då rensar jag som besatt. Maken vill ha ordning ”på ytan”. Sen hur det ser ut i stängda lådor och garderober är inte lika viktigt. Det ska se bra ut utåt. Fast jag är nog också sådan om jag tänker efter, när hemmet ska ”visas upp”. Men när jag väl går över den nämnda gränsen så ska det rensar överallt samtidigt. Frenetiskt!

Jag fick spel nyss på dotterns krit- och målarbokslåda i matrummet. Av nån anledning har en av lådorna i köpmansdisken (som by the way var så rätt för 12-14 år sedan...) blivit hennes med dylika saker. Hon sitter helst vid köksbordet och ritar och då var det lättast att ha sakerna där. Förresten, jag rättar mig - dotterns lådor ska det stå, de är nämligen sedan en tid tillbaka två till antalet... Försökte rensa och städa i dem, hämtade små askar att ha pennor och kritor i, mönstersaxar i en, pennvässare och linjal i en annan. Pärlorna som också fanns där och visst några små figurer också - en åsna, en sjörövare och en prinsessa - skulle jag förpassa till lämpligare plats i linneskåpet(!), som också det har en hylla till diverse ”dotterns saker”. Men hör och häpna, även där är det numera två hyllor. Vilket förstås innebär att våra lakan och handdukar, som ju egentligen är det som ska finnas där, trängs på blott två hyllor. Det blir rörigt. Allt är rörigt och jag får spel!

Det tar tid att omorgansiera men nu dj****r ska det göras! För att inte tala om allt som ska kastas, som ska ut ur detta hus! Gha!! Feng shui hitåt!!

Jag tar ett djupt andetag...

Det är nu det gäller. Det är så lätt att säga att man ska göra ditten och datten, att man ska våga ta språnget, att man inte ska bli stående på ett ben och tveka inför nyheter och utmaningar. Munnen går så himla lätt, men shit vad svårt det är i verkligheten! Jag har hela tiden sedan Vardagsglimtarn tog språnget och flyttade till Italien med två barn, utan att varken hon eller hennes man kunde italienska eller hade någon anknytning just dit - "bara" av lusten att göra något mer av livet, varit djupt imponerad av deras självklara mod. Ännu mer nu, ja så oerhört mycket mer nu! Jag blir ju livrädd och tokfeg och jätteliten och gråtfärdig av att byta jobb. Hallå!! Eventuellt byta jobb Hur stort är det egentligen!?

Jag blir rakt igenom trött på mig själv! Jamen, faktiskt. Jag har inte ens blivit erbjuden jobbet ännu. Jag vet att vi är fyra av "massor" som gått vidare. Jag gjorde så gott jag kunde på intervjun. Jag kunde ju inte göra mer än vara mig själv och svara så ärligt och genomtänkt jag kunde. Jag låtsades inte att allt var underbart med att ta detta språng. Jag "erkände" att det känns läskigt... Fel? Kanske, men jag måste vara jag.

I veckan får jag svar. Ska jag hoppas på 25% chans att få det eller ska jag hoppas på 75% chans att slippa? Alltså slippa vara den som måste ta beslutet... Igen - det är svårt med stora känslor och stora beslut, som en god vän sa för många år sedan. Och igen - som Jonatan säger i Bröderna Lejonhjärta: "Man måste göra saker man egentligen inte vågar, för annars är man ingen människa utan bara en liten lort".

I skrivande stund kan jag mycket väl nöja mig med att vara en liten lort...

Prat i nattmössan

Jag går alltid in till dottern innan jag själv går och lägger mig. Hon sover i en loftsäng så jag får klättra upp på en liten pall för att nå henne. Brukar släta till täcket, stryka henne över håret och viska ”...älskar dig!” innan jag tassar vidare in till makens och mitt sovrum. Ibland får jag samma svar, uttalat i sömnen.

Igårkväll när jag gjorde som alltid - klättrade upp och strök henne över håret - satte hon sig käpprätt upp i sängen och stirrade tomt ut i natten, förbi mig, genom mig. Mumlade något ohörbart. Repeterade det högre, fortsatte att stirra. ”Vad säger du gumman?”

-Mamma, är du här!!? Är det du som är här mamma?
-Ja, vännen jag är här. Hur är det? frågar jag så mjukt jag kan. Vill inte skrämma, inte väcka.
-Tack för att du kom mamma!

Sen lade hon sig ner igen och sov vidare. Lugnt, inget som skvallrade om hennes uppjagade röst bara någon sekund innan. Sömnen är ett mysterium!

Lucia kom först

Sen kom dottern som tomtemor tillsammans med en stjärngosse tillika tjej. Sedan kom några tärnor och efter det en drös tomtar och pepparkakor, så som det brukar se ut. Men det var början av tåget som förvånade och gladde mig. Så underbart med en tjej som vill vara stjärngosse vid 6 års ålder. Och lika underbart med en tjej till som tydligt minns den kliande luciakronan vid 3 års ålder och sedan dess ihärdigt vägrat allt vad glitter heter - alltså får det bli tomte. Och så underbart med personal som ändå låter dem gå längst fram.

Jag gillar traditioner. Jag gillar att de haft ”kristendom” nu inför lucia och jul och jag gillar att lucia firas i kyrkan. Samtidigt är det underbart att man, trots tung tradition här ute i landsbygden, vågar rucka lite på traditionerna också...

Efter luciatåget samlades vi till grötfrukost i skolan, alla. Trångt och trevligt. Dottern ivrig över att det fanns gröt kokt på havremjölk så att även jag kunde äta. Hon vet om sin egen aningen känsliga laktosmage, men är ännu mer noggrann med vad jag kan äta och inte. Stolt serverade hon både mig och sig själv gröt ur den egna grytan. Försökte ihärdigt övertala den pojke som inte heller tål mjölk, som hon är rätt förtjust i dessutom, att också smaka men där gick hon bet.

Efter lucia och gröt och samvaro smet jag in på personaltoan och bytte om till mina fleeceunderkläder och ovanpå det mitt regnställ, som jag är så nöjd över att jag köpte i våras. Sen knöt jag på mig skorna, petade in mp3-lurarna i öronen och promenerade hem medan maken körde - samma väg - till jobbet. Drygt 7 km, jag var hemma 10.30 vilket innebär samma tid som jag masat mig ur sängen den senaste veckan (förutom igår när jag steg upp för att äta frukost med dottern för att sedan gå i säng igen). Oj, vad det kändes bra att ha promenaden gjord redan på förmiddagen!!

Sedan kom ett bakslag, mera tårar, men jag kom upp ur gropen igen utan att hela dagen blev svart. Alltid något. Hämtade dottern och så åkte vi och handlade på coop. Stannade i kafét för en kaffe åt mamma och en kaka åt dottern - trodde jag. Nejdå, när dottern får välja fritt är det princessbakelse som gäller. Visst - såklart hon fick! Och som hon njöt! Och pratade om mormor och morfar, som annars brukar vara de som står för ”att gå på kondis”. Det känns som det går åt rätt håll. Jag mår liiite bättre och maken påstår att jag ser gladare ut. Skönt!

Kanske kände jag ändå på mig?

Några av er lurades ju igår att jag hade stora nyheter att förmedla. Det jag menade var att jag bytt adress på bloggen - att det var den stora nyheten. Men kan man tänka sig... Jag har en stor nyhet - på riktigt!

Jag gick vidare!! Jag ska på en intervju till på söndag!

Livsgnistan som verkligen lyst med sin frånvaro de senaste dagarna, mer än jag tidigare upplevt, fick lite fyr i alla fall. Jag kan ana något som känns som förhoppning och förväntan. Det känns bra!

Jag finns om jag syns och jag syns om jag finns

Får jag be om en tjänst så här ett par dagar före lucia? Nu när jag har bytt adress och oroar mig att jag tappat identiteten... kan ni som svischar förbi här hinna sätta ett litet märke som kommentar? Bara så jag vet vilka jag ska leta vidare efter för att berätta den STORA NYHETEN! Eller ska jag kanske helt enkelt ringa aftonbladet och expressen och uppmärksamma att de missat mig på löpsedeln??

Får fundera på det...

Cross och GT 25 år!

Solklart vad det handlar om, eller hur? Mamma, åtminstone du borde förstå det sistnämnda... (hon tyckte nämligen att jag var lite tjatig i min musiksmak när jag var 12-13 år)

Jag har fått låna en crosstrainer av en vän (tack!!) för att se om det är något jag kommer att använda eller om det bara blir en dyr klädhängare om jag skulle köpa en egen. Vi har provat lite så där halvhjärtat dottern och jag under fredagkväll och igår, lördag. Halvhjärtat är det förstås inte från dotterns sida - jag ändrar mig. Hon går in i sin ”träning” med liv och lust! Idag var det så dags för mig att äntra denna tingest för första gången med tanke att verkligen ta i och bli svettig.

För att ha något att göra samtidigt satte jag en DVD i spelaren, det är här GT 25 år kommer in. Det är alltså DVD’n som släpptes efter sommaren 2004 när Gyllene Tider körde en lång rad konserter för att fira sitt 25-årsjubileum. Jag var där förstås! Jag var galen i dessa fem halländska killar i början av 80-talet. Upptäckte dem när andra skivan; ”Moderna Tider” släpptes, och har väl egentligen inte släppt dem sedan dess. Även om jag inte erkände det öppet under några år för det har väl aldrig varit riktigt ”coolt” att gilla GT. Men se på Per Gessle; coolt eller inte - mannen vet hur man skriver hits!

Tillsammans blev det hårt slit för mig på crossen samtidigt som jag sjöng för full hals - så länge flåset orkade. Det var inte så länge kan jag avslöja… Det blev 30 minuters effektiv tid, jag stoppade alltså klockan när jag ändrade motstånd eller när jag behövde hämta andan. Pulsmätare hade jag på mig också - ska det va´ så ska det! Det är roligare när man kan mäta! Efter 30 minuter orkade jag inte mer. Då började de riktigt bra låtarna komma. Jag tänkte sätta mig i soffan och titta klart... men! Så kom jag på det! Jag stoppade och bestämde mig för att jag får titta vidare nästa gång. Längtar!

*nynnar* ”Leva livet kom så ska vi leva...”, ”...om du har lust så har jag lust att leva, om du har lust...”, ”Ljudet av ett hjärta behöver ljudet av ett annat hjärta...” ”Billy och jag hade pluggat ihop...”, ”Min tjej och jag har råkat ut för ett problem, hon blir kallad kriminell jag blir kallad bohem...” osv osv

Nödvändig lördag

Ja, nu är det helg igen och det är inte bara skönt, det är helt nödvändigt!! Jag gick från jobbet efter halva dagen igår, 1,5 cm från "väggen".

Jag är helt slut av den hopplösa arbetssituationen jag sitter fast i, dessutom toppat med en rektor smidig som en stelopererad, höggravid flodhäst. Kom till jobbet igår, det är en bedrift bara det som det är nu, och möttes av rektor som ville informera om ett elevärende, ett mycket tungt sådant. Passade på att berätta om hur jag mår, att det snart inte går längre, och gav också ett exempel på hur hopplöst det ser ut i vår klass, trots att kollegan och jag bokstavligen jobbar häcken av oss. Vi ska åka till Stockholm med skolan den om några dagar och det fungerar som en "morot", att peppa dem att fixa tillvaron i skolan för att få chans att representera skolan utanför "väggarna". I mitt arbetslag på 6 klasser har vi stängt av 9 elever, som av olika anledningar inte går att ta ansvar för under så "fria former" som denna resa innebär. Av dessa 9 elever går 6 st i min klass! Det säger en del... Alltså våra elever gör verkligen sitt bästa utifrån sin situation, men att ha så många i samma klass som behöver extra hjälp och stöd för att fungera - det går inte! Svaret från rektor: "Det är väl inget sätt att mäta hur det står till i en klass!" Istället för att bekräfta det vi känner och upplever går hon i nåt sorts försvar...

Jag skulle sedan återberätta för klassföreståndarkollegan och då bara brast det. Tårarna rann och jag bara sjönk ihop. Hade 10 minuter på mig att samla mig för att gå på lektion - vilket jobb man har!! Körde två lektioner efter varandra, som gick på rutin, jag kan inte påstå att jag vet vad jag gjorde, och gick sedan igen för att prata med rektor. Hade redan igårkväll, innan dumheten från rektor som fick det att svämma över, funderat på att sjukskriva mig eftersom jag inte sover - hade då sovit 18 timmar på 5 nätter (vilket borde ligga på minst 35h!) - och det är klart att det märks. Stress, stress, stress. Som tur var var inte "min" rektor anträffbar, utan bara den andra - som har sina brister vad gäller ledarskapet, men som däremot är varmhjärtad och empatisk. "GÅ HEM NU!" var hennes svar när jag berättade, och sa att jag skulle försöka ta mig igenom de två lektioner som var kvar...

Pratade med klassföreståndarkollegan igen, grät mer, och åkte sedan därifrån...

Nu försöker jag fatta att det är "klart", att jag ska få vila en vecka till att börja med. Kommer alltså att vara sjukskriven nästa vecka åtminstone. Och som jag hoppas att jag ska få chans att lämna detta bakom mig sedan - på grund av ett nytt jobb!!

Vaddå "Klart jag provar om jag får chansen..."?

Provar? Jag vill haaaaa jobbet!!!

Så var det gjort!

Intervjun ligger nu i dåtid. Konstigt. Det är hur jag måste sammanfatta det hela. Innan visste jag knappt vad jag skulle förvänta mig. Nu efteråt vet jag bara att jag inte vet. Jag vet inte vad jag ska känna. Jag vet inte vad jag känner.

Halva jag skriker JAAAAAA och andra halvan lika tydligt NEEEEEEEJ. Vad trött jag blir. Varför räcker det inte med ett ord i skallen?

Om jag ska försöka bena upp det, så tror jag att det dels handlar om det gamla vanliga: ”Man vet vad man har men inte vad man får…” Men också detta att arbetsglädjen just nu sitter i mina arbetskamrater. De är anledningen till att jag orkar gå till jobbet, eftersom själva arbetsuppgiften är överdj***ig. Skulle jag få och tacka ja till detta nya jobb innebär det i stort sett avsaknad av arbetskamrater. Å andra sidan många andra vuxna att umgås med, även om de inte är där på jobb.

Jag vet inte. Klart jag ska chansa om jag får chansen. Men det är svårt med stora beslut!!

Det fungerar inte...

Under veckan som gått har jag varit så less på att hela tiden vara på min vakt. Att hela tiden planera och avstå sötsaker. Så trött på att hela tiden vara steget före sockermonstret. Det har lett till att jag släppt efter lite. Ätit lite tårta när en kollega som fyllt 60 bjöd. Tagit av chokladkladdkaka hos en annan kollega som firade födelsedag. Ätit mackor till middag, i och för sig med bra pålägg men ändå, en dag… Trodde ett tag att jag skulle kunna leva ”måttligt” under december när det är så mycket frestelser, så mycket som är riktigt gott, hela tiden. Men... Det är bara att inse att jag inte klarar måttlighet. Intaget ökar lite från dag till dag, jag unnar mig lite här och lite där, lite mer och lite mer och så är det helt plötsligt helt galet mycket och inte måttligt nånstans!

Dagen idag har bestått av bra frukost, eller ok i alla fall - hann aldrig med nån färsk frukt utan tog bara vanlig müsli. Våra gäster kom vid 11-tiden och till lunch åt vi sheperd´s pie, fast inte med lammfärs som det ska vara i originalet, utan med älgfärs istället. Mycket vitkål till det och paprika. Så långt allt väl. Sen bjöd vi på adventsfika. Dukade upp lussebullar (för 3:e gången gillt fungerade!!), pepparkakor och marknadsnougat med mintsmak. Varför gjorde jag sådan igår?? VARFÖR?????? Hur kan jag tro att jag ska klara det godaste av godis med måttlighet? Så dumt, så obota korkat...

Började bra. En lussebulle, tre pepparkakor - får ses som ok tycker jag. Sedan tre nougatbitar (skurna ca 2x2x2 cm). Sen tre till, och fyra till och så tre till... Vet inte hur många gånger jag tog om. Hamnar i nån sorts koma. När gästerna åkt åt jag som besatt.

Känner mig som världens sämsta, totalt hopplöst fall...

Middag? Vi hade inga planer. Behövde åka till Ikea och där på området finns Pizza Hut. Tänkte att det kan vara kul för dottern att se hur en pizzeria ser ut på insidan. Ursäkt? Njae... eller såklart: Ja! Varför måste en 6-åring veta det? Pizza till middag, mjukglass med strössel och kolasås till efterrätt. Proppmätt när jag kom hem, men vad gör jag då? Jodå, jag har ätit upp det sista av marknadsnougaten...

Planen nu är som följer:
Strikt viktminskning från och med NU till den 13/12. Därifrån över personalfest (den 15:e) och julen, som vi ska fira i fjällvärlden från den 23:e till den 27:e, och över nyår, fram till den 2/1 får gå som det går. Jag ska göra så gott jag kan, men inte känna mig misslyckad (som jag gör nu) om det brakar iväg. Jag vet ju att jag kan ta tag i de extra kilon det kommer att bli. Jag vet också att jag inte kan bestämma mig för att inte äta alls, för då misslyckas jag. Vilket leder till att jag går upp i vikt och känner mig misslyckad. Tillåter jag mig innebär det förmodligen lika många extrakilon men utan känslan av att jag är "världens sämsta".

Det känns som en hyfsad kompromiss att dra i bromsen fram till lucia. Inte släppa efter totalt. Och igen kämpa för att knocka och golva sockermonstret...

*ledsen*

Lussebullar

I år verkar det ha gått troll i detta... I onsdags satte vi en deg, dottern och jag. I min iver att hitta hälsosamma alternativ fastnade jag förstås för Arlas fullkornsvarianter. ”Fungerar det med fullkornsvetemjöl så fungerar det så klart med dinkel...”, typ. Jag älskar smaken av dinkel - äter ofta dinkelgröt till frukost och är bröd bakat på dinkel får jag behärska mig att inte överäta. Jag älskar också smaken av saffran! En mycket njutbar smak.

Var för sig. Inte ihop!

Dottern åt med förtjusning, jag nästan kräktes. Arma barn vad hon är indoktrinerad på grova mjöler och gryn i allt. Så måste jag ju tänka då. Maken gjorde förresten pannkakor med rivna morötter i häromsistens. ”Pappa, vad du gör goda pannkakor!!” fick han då höra. Så - ja, hon är indoktrinerad. Men det finns hopp! Igår när hon fick en som mellanmål ville hon inte ha för den var inte så god nu när den var kall, fick vi veta. Inte utan att man drar en suck av lättnad!

Dessa 40 bullar fick gå i soporna... Igår gjordes så ny omgång deg. Sent på kvällen, maken och jag tillsammans i köket. Hög mysfaktor. Han plockade fram, jag mätte upp, hällde i och rörde runt. När det sista av mjölet är på väg ner i bunken får jag liksom syn på mjölburken (för övrigt jättebra burkar från Tupperware). Tänker ”Vad gör rågmjölsburken på bänken?”. Tittar igen på degbunken där jag stelnat i min rörelse att hälla i det sista mjölet. Tittar tillbaka på mjölburken och då, först då går det upp för mig. ”Ja, vad i h***e gör rågmjölsburken där?!! Jag har ju lyckats hälla rågmjöl i degen!

Gha!

Smakar på degen... och konstaterar att det smakar värre med kombinationen rågmjöl-saffran än dinkel-saffran. Det vill inte säga lite det! Alltså späds det hela med vatten och får rinna ner i avloppet. Kan man bli annat än trött på sig själv?

Ikväll gäller det. Tredje gången gillt! Annars blir här inga andra bullar...