Så känner jag mig nu. Har fått frågan "Hur är det?" hur många gånger som helst idag, och jag har inte först fattat varför alla ser så medlidsamma ut när de frågar. Jag har stängt av... Fast det har jag inte. Jag var ruskigt nära att börja storgråta när jag tittade på film med en elevgrupp idag. Känslosam film förvisso, men mina tårar tryckte på av en helt annan anledning.
Pappa är alltså hemma igen, o-opererad. När han ska in istället är det ingen som vet. Hur tankarna och känslorna har gått uppe hos mamma och pappa idag vet jag inte. Jag har inte pratat med dem ännu. Men nu ska vi alltså gå över jul- och nyårshelgen och undra och fundera.
Hur kan det gå till så? Hur kan det få gå till så? Att man ringer en patient på söndagkväll och akut ska ha in honom på måndag för att kunna operera tisdag morgon. Att sedan skjuta upp det från tisdag morgon till tisdag efter lunch - det kan hända, det är inte så konstigt om det dyker upp akuta fall. Men att sedan bara låta det bli tyst. Pappa satt i sitt rum utan att veta något alls. Klockan passerade 13 och han fick veta att det skulle ske senare. Inget mer. Mamma ringde till slut växeln och fick veta att på operation fanns ingen kvar. "Jo, det måste det göra för ni har en man som går och väntar på operation!" sa hon och blev framkopplad. Då fick hon veta att han skulle få vänta till onsdag, men inte direkt på morgonen utan efter lunch... Mamma ringde tillbaka till pappa, som fortfarande inte visst något alls. Ingen hade pratat med honom. Ingen hade informerat honom.
Då fick han nog! Han åkte helt sonika hem och jag tycker faktiskt att han gjorde rätt... Det får vara hur det vill i sjukvården men den nonchalans han drabbats av just på detta sjukhus vid varje vistelse, och det börjar vara några stycken, den nonchalansen är inte ok! Man måste kunna upprätthålla någon sorts information i alla fall.
Så vad som nu händer vet väl ingen... Vi ska fira jul och nyår med detta hängande över oss. Alla mår dåligt på sitt sätt och som det känns nu är både julfriden och Kära goda godheten på semester annorstädes...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Men fy vilken dålig stil! Tycker verkligen din pappa gjorde rätt som åkte hem. Det är ju så man skäms som representant för sjukvården trots att jag jobbar någon helt annan stans och inom annat område.
Hoppas du/ni kan känna lite julstämning trots detta.
Kramar till dig!
Vet du Malin, att den kommentaren var viktig! Det känns bra att någon som arbetar inom sjukvården verkligen reagerar och tycker det är dålig stil. Man blir ju lite orolig att det är så här det är... Fast jag vet ju att det inte är så! Har bara gott att säga om både hjärt- och neonatalvård!! Men ändå tvekar man... Får man bara åka iväg så där? Men såklart man får!! Det vet jag ännu säkrare nu.
Go'natt & kram tillbaka!
Skicka en kommentar