Jag tror att jag har flyttat nu

Jag är inte 100% säker på alla funktioner ännu, men från och med nu ska jag nog ändå fortsätta bloggandet härifrån:
http://mitteget.wordpress.com/

Största skillnaden är att jag kan lägga vissa saker bakom lösenord, så jag inte behöver vara så hemlig med allt, allt längre. Jag hoppas ni följer med. Välkomna dit! Hoppas ni ska trivas!

Pappablod i ådrorna minsann!

Jag är lik pappa på många sätt. Oftast påpekar mamma det, och hon känner oss båda utan och innan, så hon ser det ju tydligt och klart förstås. En sida är ganska elak; när vi känner oss orättvist behandlade och har hunnit förbereda oss bara lite, lite så kan vi bli väldigt bitska i kommentarerna.

Idag hade jag möte med försäkringskassan. Jag har haft tillfällig sjukersättning i 2 år (det som förr hette förtidspension) och nu i oktober går den ut. Den fantastiska regeringen (missa inte ironin däri...) har lyckats plocka bort det. Genom att det inte finns så finns inte heller vi som av olika anledningar behöver den. Busenkelt! Busenkla pengar rakt ner i statskassan - måste ju röra sig om miljardbelopp allra minst! Hur som helst. Först grät jag, för allt är så eländigt. Sen grät jag ännu mer för jag blir så förbannat frustrerad av att bli ifrågasatt. Men sen kom iskylan. Jag stirrade ut i luften. Mötte inte blicken. Svarade på tilltal men mycket avmätt. Kände hur pappa-blodet tog fart i mig, hur stoltheten rätade ryggen. "Jag kan må hända inte påverka beslutet men jag kan med all önskvärd tydlighet visa vad jag känner inför det..."

Hör mig själv säga: "Jag förstår att jag inte kan rikta ilskan mot dig, men den där Reinfeldt skulle jag kunna slå på käften!" ...hm, universitetsutbildad pedagog minsann... *visslar* Det hjälper ju inte ett enda dugg. Jag kommer inte att få några pengar för de 25% jag inte arbetar, om det nu inte visar sig att mitt hjärta tar stryk av all oron, stressen och sorgen. Och det hoppas jag naturligtvis innerligt, innerligt att det inte gjort!! Och då har jag inte annat att göra än att "gilla läget". Vara tacksam att vi inte står och faller med de 60% lön jag får för de 25% jag inte jobbar. Det blir mindre guldkant på tillvaron, men vi har fortfarande pengar till mat och räkningar!

Och jag är framför allt stolt över mitt pappa-blod!!

Pappas rygg

Dottern vill ofta bli kliad på ryggen. Mina händer ser så stora ut mot hennes lilla rygg, fortfarande brun efter två solveckor på Öland. Medan jag kliar ser jag istället en bild av mina små barnahänder mot pappas rygg. Ofta, ofta fick jag klia. Han drog av sig t-shirten och jag satt bakom honom och rev med mina små naglar. Först klia, sedan stryka, sedan klappa. Ofta ofta fick jag hämta en blöt handduk för att också badda ryggen. Minnet sviker mig, jag försöker minnas om den skulle vara varm eller kall, men jag kan inte känna det. Men jag känner hur pappas kraftiga rygg, blek på vintern och lite rödbrun på sommaren, känns under mina små händer. Efter baddandet skulle den klias igen. En stund av närhet från min barndom.

Dotterns rygg kliar, "...som morfars!" talar hon stolt om. Min också, det är ett tvärsäkert arv i rakt nedstigande led.

Ny månad

Vad bär den med sig? Törs jag tänka det? Vill jag tänka det?

Under det 1,5 år som gått sedan pappa blev sjuk har jag om och om och om igen sagt och tänkt att nu kan det inte bli värre. Men tänk så lite man förstår. Det blir bara värre och värre precis hela tiden. Han är så väldigt sjuk nu, men orsaken bakom är svårare att förstå. Är det biverkningar av strålningen? Han genomgick ju skittuff strålning både mot huvudet och lungan under augusti. Eller är det depression? De saker pappa är duktig på och som han sätter värde i, klarar han inte längre av att göra. Så depression vore konstigare om han inte fick, än om det är vad som slagit klorna i honom. Eller är det tumörerna som galopperar? Det är faktiskt den orsak jag minst av allt tror på, men oavsett anledning så saknar jag min vanliga, glada och varma pappa! Han lever, men jag saknar honom så det skär i bröstet. Jag är så fruktansvärt rädd att han inte "kommer tillbaka".

Han har legat på sjukhus sedan i torsdags, då var han uttorkad och väldigt dålig. Han är arg på situationen, han är arg och frustrerad över det mesta. Vad som egentligen snurrar i huvudet på honom vet jag inte, men något är det ju. Jag pratade med honom igår, och utan tvekan är det en gammal man på andra sidan luren. Han låter som min farmor lät när hon var över 90 år och önskade att få dö. Jag är så rädd att pappa ska ha gett upp. Att han inte vill kämpa mer. Jag är rädd för det onaturliga lugnet jag hörde igår. En så sorgsen stämma utan livsgnista. Samtidigt är jag jätterädd att han ska vara arg igen när han kommer hem till mamma.

Att åka upp till dem ligger förstås som prioritet nummer 1, när det blir läge. Mamma vill avvakta nu och se hur det blir när han kommer hem. Han kanske behöver vila lite innan vi kommer, och att vi då bara stannar ett kortare tag så att det inte blir så jobbigt. Och egentligen - egentligen - skulle det vara en glädjedag idag. De har blivit erbjudna kontrakt på en lägenhet här i vår stad med inflytt 1 oktober. Så om bara september kan passera med lite lugn, så kanske kanske det finns ett litet litet ljus framåt hösten? Kära goda godheten, jag ber till dig nu. Hjälp oss!