Trött, trött, trött... piggare!

Hade bestämt med en kompis att promenixa 10 km ikväll. När jag dunsat ner i soffan, efter att ha hämtat dottern på skolan och vi tillsammans lekt med nya kameran ett tag, kände jag att upp ur densamma orkade jag bara inte mera... Sms:ade kompisen att jag skulle dra mig ur men bjöd in henne på fika (vi har julsvacka i nyttighetsätningen båda och försöker stötta varandra efter bästa förmåga, men ibland tenderar det att bli; ...det är ok att äta, eller hur!?!). Genast ringde telefonen och hon protesterade i andra änden:
-Vi ska ut en sväng i alla fall först, och sedan fika!

Jaja, tänkte jag, det får bli som det vill med det. Jag orkar inte... Mentalt trött. Fysiskt trött och bara ingen lust med något. Nån timme senare står hon här utanför dörren. Jag steg ju upp ur soffan för att öppna dörren. Möttes av; "Kom igen nu!" Fick erkänna att jag hade slut på argument och gick istället och klädde på mig. Ca 50 minuter senare hade vi knatat snabbt runt 6-kilometersslingan jag mätt upp.

Gissa hur det kändes efteråt?! Gissa om jag är nöjd och stolt att jag tog mig ut?! Och gissa om jag uppskattar dylika vänner!!?