Hjärtat

Mitt eget, ska kontrolleras på torsdag. Den årliga kontrollen. Jag har ingen som helst anledning att tro att det ska ha försämrats, men ändå smyger sig nervositeten på. Ändå kommer tankarna. Lyckan över livet. Oron över hur tunn tråden är. Hur lätt det tar slut. Och ändå hur lätt det är att fokusera på "fel" saker. Gnälla på röran i nya huset, istället för att njuta av det - huset alltså (...jag tänker inte börja njuta av röran, där går nån sorts gräns). Sucka över att jag måste stiga upp tidigt för att ta dottern till skolan och själv fortsätta till jobbet. Vaddå - jag har en dotter att ta till skolan och jag har ett jobb att cykla vidare till.

Utan min erfarenhet, att ha varit nära "andra sidan", skulle jag nog inte grubbla så mycket. På gott och ont. Men imorgon tar jag dottern vid handen, stegar upp på hjärt och lämnar prover. Hon förfasas över sticket i min arm samtidigt som hon frotterar sig i uppmärksamheten. Det har gått mer än 7 år, jag är där bara 1 ggr/år numera, och ändå känns vi igen. "Nej, men inte är det lilla lilla bebisen som blivit så stor?!" ...jo, det är ju det och vi mår båda riktigt bra. Tänk att vi båda mår så bra!! *ödmjuk*