Något som liknar vemod

Usch, jag är inte alls i form och fas. Känner mig nere, deppig, trött och ledsen. Varför? Egentligen vet jag inte. Men jag tittar på allt-allt ur den pessimistiska vinkeln, och då är ju förstås allt fel.

Har varit till gården vi bodde på fram till förra året. Vill inte bo där, men blev vemodig av att några andra bor där nu och trivs. Varför gjorde inte jag det? Hälsade på tuppen vi lämnade kvar. Honom och hans fruar saknar jag. Mycket!

Tittar mig i spegeln och möter en trött blick i ett ansikte som känns blekt. Kroppen under lika blek, och fet dessutom. Jag vet ju med intellektet att jag inte är fet, men jag väger de facto lika mycket nu som i julas, trots att jag kämpat massor-massor med både mat och motion sedan dess. Och det betyder ca 8 kg för mycket. Minst.

Åkte vägen förbi första huset vi bodde i här nere för 12-13 år sedan. Där finns inga känslor kvar, inte i huset, men i livet som det då såg ut. Vår ungdom, hela livet framför oss. Nytt jobb, första jobb efter utbildning. Lång flytt och första huset. Så många saker för första gången. Livet formades. Fortfarande.

Har haft en rolig-rolig dag med dottern på liten handelsträdgård där hon är igenkänd och mycket omtyckt. Sedan lunch i lilla grannstaden, ihop med make och dotter. Absolut inget som händer till vardags för oss! Och som grädde på moset en rejäl stund i speciellt badhus nära där vi förut bodde. Dottern mycket lycklig och uppspelt och så även jag. Speciell ledig dag för oss båda, fylld av roligheter. Men vad händer sen? När jag kommer hem? Då drabbar mig den stora tröttheten. Och med den kommer irritationen och den sura rösten. Som tillrättarvisar en dotter som ju bara vill fortsätta tillsammans-myset. Orättvist mot henne. Väldigt.

...och jag blir så ledsen på den där tröttheten som jag inte vill ha. Ledsen och besviken på mig själv som låter tröttheten gå ut över dottern. Blir låg och ledsen av det. Känner vemod.

Djuren och landet

Idag är det inte roligt att bo i stan. Idag längtar jag "hem", som dottern uttryckte det förra veckan. Trädgården är för trång. Det finns ingenting att ta sig för där ute. Regnet öser ner och jag blir sittande inne. Ensam. Inte så mycket som ett marsvin att prata med... Jag vill ha katt! Jag vill verkligen ha katt! Men jag är ju vuxen (sägs det) och måste kunna tänka lite logiskt också. Vi ska resa mycket - åka skidor, husvagnen på somrarna, helgtripper... - då vill inte katten, eller -erna, sitta ensamma hemma. Jag lovade mig själv dessutom när vi flyttade från studentlägenheten ut på landet, och fick se och uppleva våra katters lycka över sitt nya uteliv, att aldrig mer stänga in en katt, att inte ha innekatt. Men nu vacklar jag.

Idag vill jag, precis som dottern förra veckan, "flytta hem" igen... Jag saknar hunden, jag saknar hästarna, jag saknar hönorna. Jag saknar utrymmet, friheten och skogen. Jag känner mig som Ronja, och Ronja "ryms" inte i en villa i stan - så "enkelt" är det...

Äntligen, äntligen klart!

Nu har sista lasset med hästsläpet gått. Vi trodde vi skulle vara klara vid 18-tiden men klockan var snarare 20.30 innan vi var hemma igen (vilket alltså är i stan). Men nu är det verkligen, verkligen klart. Vi har städat klart. Vi har röjt klart. Vi har rensat klart. Vi har burit klart. Vi har putsat klart. Vi har packat klart. Och vi har flyttat klart! ...nejdå, vi bor fortfarande i ett kartonginferno men det har ingen som helst betydelse i sammanhanget. Vi är klara med bortforslingen av saker och det räcker.

Tusen, tusen tack till både min mamma och pappa som hjälpt oss så mycket! Vi hade inte hunnit annars... Jag ska aldrig mer flytta från en gård. Just nu känns det som att jag aldrig mer ska flytta. Punkt. Men sådant brukar ju gå över.

En nära-naturenupplevelse hann jag med under dagen idag, medan maken skrubbade källare... Jag gick en sista runda "runt kullen", som vi kallar en liten slinga på ca 2 km. Öppna gärden på den ena sidan och skog på den andra, en gammal traktorväg som går runt. Det har kommit vildsvin till trakten, och marken var mer bökad än sist jag gick där så jag var lite rädd. Är riktigt duktig på att skrämma upp mig och funderade på att vända. Men gaskade upp mig och övertygade mig själv om att ingen dött av attackerande vildsvin. Jag har nog inte ens hört talas om dylika attacker om inte svinen varit skadeskjutna och något vapen hade jag ju inte, så jag valde att fortsätta. Hann gå kanske 30 meter i stilla takt. Då small det! Så upplevde jag det, men förmodligen var inte ljudet så ljudligt. Men blott 2,5 meter framför mig exploderade ett rådjur upp ur diket, där det tydligen legat och tryckt. Stannade till 5 meter ut på gärdet och jag har svårt att avgöra vem av oss som var blev mest rädd. Jag fick ur mig "Men snälla rara vad du skräms!" innan den vände på en 5-öring och hastade in i skogen. Jag vet ju att vi bott nära naturen, men detta var ett speciellt avslut...

Vi lastade hästtransporten full med allehanda skräp. Trots att man tycker att man är klar, att det är tomt, finns det massor av mängder av skräp kvar. När maken slutligen körde iväg med det lasset och jag blev lämnad kvar ensam en timme, med färdigstädat hus som jag inte skulle gå in i mer, gick jag runt och försökte framkalla sentimentalitet. Men det gick inte. Jag är så klar och jag är så nöjd med vårt val att flytta. Jag är glad över våra 11 år därute, glad över livet med hästarna och livet nära naturen. Jag är väldigt glad att dottern fick sina första 7 år i en bullerby-idyll. Men nu var tiden inne att gå vidare. Från många håll får vi höra att vi är modiga som vågar ta steget. Det kanske är så? För sannerligen har vi inte bara flyttat - vi har bytt liv - och det kanske är just modigt? Hur som helst, det var helt rätt tillfälle och vi ser verkligen fram emot vårt nya liv i "stan"!

Lärarlantisen ÄR nu STADSBO!!

Vi håller på att städa ihjäl oss.
Vi bor i ett kartonginferno.
Vi har ingen aning om var de flesta av våra saker finns.
Vi kör hästtransport mer än någonsin som lantisar.
(...med flyttsaker)
Vi äter snabbmat, vilket är förödande för min sockermonsterskamp.
...men vi bor i stan så inget kan hindra mig från att vara bara glad!!!

Rasmus på luffen

Blogg-trogna läsare känner nog igen mig som Astrid Lindgren-fascinerad. Ikväll har jag andats "Rasmus på luffen". Ärligen kan jag erkänna att jag inte läst den boken, men filmen - kan något bli mer sommar än så?! Jag ska läsa den också, det lovar jag härmed...

Hur ska jag komma vidare härifrån då, för att komma till pudelns kärna i kvällens inlägg...? Jag har köpt ny cykel för att ha när vi flyttat. När jag bor i stan ska jag cykla så mycket det bara är möjligt. Jag ska cykla till jobbet, jag ska cykla och handla, jag ska cykla och hälsa på, jag ska cykla... dit jag ska helt enkelt. Men med ny cykel redan nu så måste den ju provas förstås! Igår var premiärturen. Tyckte jag tog i ordentligt och mätte upp den rundan till 13,5 km. Men jag blev inte ens trött! Jodå, lite ont i rumpan men konstigt vore det ju annars. Ikväll ville jag ha en större utmaning. Mätte upp två möjliga rundor; den ena 16,5 km och den andra 19,5 km. Bestämde mig för den längre, då den inte skulle sammafalla med gårdagens.

Sagt och gjort. Jag satte mig på cykeln och gav mig av. Det smådroppade lite från himlen men det såg ändå rätt ljust ut på densamma. Så jag cyklade vidare och tänkte att jag kunde gena hem efter 5 km om det blev värre. Efter dessa 5 km hade smådroppandet upphört och kvällssolen nästan spruckit fram. Jag cyklade självklart vidare, ut efter en grusväg jag sällan åkt. Och definitivt aldrig så långsamt som på cykel. Jag såg Rasmus och Paradis-Oskar bakom en loge. Jag lovar, de satt där med munspelet! Jag såg midsommarblomster, prästkragar, smörblommor. Jag doftade kaprifol. Jag hörde en råmande ko och ett skällande rådjur. Jag såg en lekande rävunge. Jag förnam Astrid Lindgren och hennes syskon "...lekande så det var märkvärdigt att de inte lekte ihjäl sig!" Och jag andades för-högsommar och "...kände livet i mig!" som Abbes pappa i Madicken uttryckte det.

Mina tankar i för-högsommaren går via Astrids böcker. Jag citerar henne oftare än vad som är hälsosamt... Ju äldre jag blir desto mer imponerad blir jag av hennes barnaskildringar. Hon visste verkligen exakt hur barn tänker. Hon har fångat 1000-tals barns känslor och tankar. Bara hennes sätt att använda ordet "rysa" - jag känner igen mina barnakänslor på pricken, men jag skulle inte minnas dem utan hennes skrivna ord. Hur jag ryste av välbehag, av spänning och skräck, av kärlek och av förväntan.

Så gick mina känslor och tankar under en mils cyklande. Jag nådde det lilla samhället samtidigt som regnet. Vi valde samma väg därifrån. Först regnade det lite. Sen regnade det mer. Sen spöregnade det och slutligen öppnades himlens fördämningar! Bilarna som körde förbi mig - för nu var jag efter en lite större asfalterad väg från det lilla samhället in mot storstan´- körde låååångsamt men med dubbel hastighet på vindrutetorkarna. Tänk efter hur mycket det regnar då, när man både saktar farten och sätter igång turbon på torkarbladen. Och tänk då också efter hur det såg ut med mig där på cykeln. Och lägg till den tanken att cyklisten ler över hela ansiktet och mellan varven sjunger för full hals; "REGNET DET BARA ÖSER NER OCH SEN SÅ KOMMER DET BARA MER OCH MER... Jag cyklade i bomullströja och bomullsbyxor. Jag kände hur benen blev tyngre och tyngre vartefter mina ljusgrå byxor blev mörkare och mörkare. Men hem kom jag och roligt har jag haft!

Undra hur Astrid skulle ha beskrivit det? Kanske finns det i "Rasmus på luffen"? Jag ska plocka fram den boken nu... ett löfte är ett löfte och jag vill läsa allt som kommit via Astrids penna.

Den mening jag önskar att jag fått säga till henne är följande:
Tack Astrid, för det fantastiska sätt du berikat mitt språk och mitt barnaminne! Utan det undrar jag om jag ens skulle ha kommit på tanken att njuta av min cykeltur i ösregnet i kväll...

Nojjig!!

Förra sommaren slog blixten ned med buller och bång här och utan rådiga grannar hade vi varit utan gården... eftersom vi själva var på väg över till Öland då. Nu varnas det stort för blixt och dunder de kommande timmarna. På aftonbladet kan man läsa: "I stort sett hela Svealand riskerar att drabbas av 500 blixtar i timmen" ...och hur rädd och nojjig blir jag då? Hur rädd blir jag att blixten ska slå ner och hela gården brinna upp? Vad händer då? Alltså, allvarligt - VAD händer i så fall? Vi har ju gården försäkrad men om den skulle brinna ner så antar jag att köparna drar sig ur köpet. Det tar ju en evighet att bygga upp huset igen och vi kan ju inte stå med lån på två hus under tiden. Ja, jag veeet att jag är nojjig och tänker för långt och för mycket och för - men jag är sån.

Kära goda godheten - led ovädret någon annan stans, ok?!

Avprickning

Listan med avprickade djur blir längre och längre.

Gammelman och Björnungen (hästarna) åkte först

Gammelmamman och Duvungen följde strax därpå

Hedemorahönorna åkte tillbaka till gården där de kläcktes

Två tuppar fick flaxa vidare till hönshimlen...

Hunden hälsade på hos sin blivande familj och hämtas på fredag

Resten av hönorna och dotterns tupp åkte nyss norrut, där de ska vara på sommarkollo

Som sagt, hunden åker på fredag

Katterna, de två grå, ska bo kvar - de ska avmaskas, så en avprickning blir det när det är gjort

Gammelkatten, makens och mitt första gemensamma husdjur, får också resa vidare. Jag tror Mazetti väntar på honom i Nangijala...

Dottern försäkrade sig härom veckan; "Men marsvinen får jag väl i alla fall ta med mig till stan!? ...och det får hon ju såklart! (även om vi inte har en susning om vad vi ska göra av dem när vi åker med husvagnen - de får väl följa i värsta fall...)

Nytt

En måndag kan man alltid använda som start på något nytt! Jag gör det - igen - med mitt ätande... Har ballat ur - igen. Har gått upp ett par kilo - igen. Har blivit ledsen - igen. Besviken - igen. Och slutligen förbannad - igen. Idag ska sockermonstret motas bort och slås ned. Samma kamp - igen. Jag har skrivit om mina omstarter så många gånger. Jag vet hur det går till. Jag vet hur svårt det är. Jag vet hur ont det gör. Men jobbet måste göras. Och jag är den enda som kan göra det.

Om jag förbiser mat- och sötintaget under gårdagen hade vi en underbart rolig dag! En ny bekantskap, en familj där jag träffat mamman några gånger under det senaste halvåret och promenerat tillsammans med, kom ut hit till oss. Tanken är att vi kanske ska åka till fjälls tillsammans nästa vinter och då är det ju bra om våra barn och män också känner varandra lite. Barnen hittade varandra direkt! Det brukar inte vara några problem, men här märktes att det inte bara fungerade bra - det stämde på alla plan. Roligt!! Männen hade heller inga problem att umgås - och då sker det ändå på engelska eftersom den besökande mannen är engelsman. Jag var nervös innan. Jag ställer så oerhört höga krav på mig själv i och med att jag är engelsklärare. "Undra vad de tänker om mig som lärare om jag inte hittar ord eller formulerar mig fel..." Så fåniga tankar går jag omkring med. De kom, det föll sig naturligt och det är ju faktiskt bara kul att försöka få fram riktig engelska. I klassrummet är det ju "aningen" anpassat...

Och slutligen, nyheter om inflyttning. Igår ringde också kvinnan som bor i "vårt" hus, dit vi ska flytta alltså. Nu hade det ordnat sig för henne med ny bostad, så vi får komma in en månad tidigare än vad som står på kontraktet. Den 2 juli påbörjas flytten in mot stadslivet. Som jag längtar!

Sköna maj välkommen!

Musöron och vitsippor i all ära, men körsbärsblom är ändå strået vassare!

Hejdå april!

Jag är glad att du är slut! Maj är den bästa månaden av alla, så även om jag tycker om dig också, april, så kan jag inte sticka under stol med att det känns bra att maj är här om nån timme.

Jag ska komma ihåg dig, april, som ytterligare en i raden där jag både flippade ur vad gäller maten men också tog tag i saken - igen. Hur jag igen kom upp på banan och började äta efter konstens alla regler, äta så där så jag vet att jag mår bra.

Sista dagen - den räknas väl ändå inte? Inte när jag har en älskad systerdotter som fyllt 12 år och för första gången bakat hela födelsedagsfikat själv? Inte räknas det när hon bakat chokladkakor med nonstop på, när hon bakat muffins med dumlekola i? Och när hon bakat sin första egna tårta - fylld med nutella för sin mosters, för min!!, skull... Säg mig då, april, att jag gjorde rätt som fikade som jag gjorde? Två kakor, en muffins, resterna av dotterns och en liten tårtbit. Inte var väl det alldeles uppåt väggarna?

Att sedan dottern bad så snällt; "Mamma kan vi inte äta på Pizza Hut, snääälla??"... Hur skulle jag kunna säga nej till det? Jag har en snart-7-åring som ätit på pizzeria 6-7 ggr i hela sitt lilla liv. När jag nu ändå hade fikat, kändes det ok att äta pizza också. Inte optimalt förstås, men ok. Hennes lysande ögon gjorde det värt alla extra kalorier. Det får vara så.

April 2007. Jag ska minnas dig som månaden när vi sålde vår gård också. Idag, den sista av dina 30 dagar, har vi skrivit på köpekontraktet. Med det också fått klart att våra katter och våra hönor - de sista djuren vi inte har placerat/sålt - ska få bo kvar!! Kan det bli bättre? Och även om jag längtar efter maj som kommer om drygt en timme, så ska jag minnas dina vackra musöron på björkarna. Jag ska minnas alla vitsipporna, de stora ängarna med vitsippor, blåsippor och gullvivor som du ger oss. Inte är det konstigt att det värker i hjärtat av skönhet när man ser det?

Maj imorgon - då glömmer jag att jag ätit så fel denna sista dag i april. Jag stiger in i maj med ny disciplin, beredd att ge sockermonstret en smäll så han segnar död ner i nåt dike. Kabbelekorna får stå där och se honom försvinna... Hejdå april - vi ses igen nästa år!!

Tre punkter

Imorgon skriver vi köpekontrakt på vår gård. Då är vi ett steg närmare försäljningen... och det är bra eftersom vi snabbt, snabbt behöver handpenningen. Eftersom...

...vi imorse "råkade" boka en nyare husvagn - 65 mil härifrån! Man får vara snabb när den säljs massor av tusenlappar billigare där uppe än här. Tack och lov har jag snälla föräldrar som bor lite närmare - men ändå långt ifrån - och gör sig en rejäl utflykt för att hämta den. Den åker sedan med dem ner hit när de kommer i slutet av juni. Kanske hinner de campa en del på två månader?

..."omstarten" går fortfarande riktigt bra. Jag har inte nolltolerans mot socker, men närapå. Det går bra! Vågen är snäll också. För 2 veckor sedan var jag 4 kg för "tjock", nu bara 2,5 kg. De ska vara borta till skolavslutningen. Ska! Idag har jag till och med stavgått en hel mil. Annars har träning lyst med sin frånvaro en längre period, men nu ska det bli ändring även där! Jag ska vara en smal och hyfsat vältränad stadsbo och husvagnscampare i sommar!

Ett litet vykort...

Det är vad jag skulle vilja skicka till första mäklaren som var här ute. Hans uppskattning, hans rekommenderade utgångspris... Tja, låt mig säga att det högsta budet just nu är 850.000 kr över det. Och budgivningen är fortfarande inte över. Det är sanslöst och inte klokt nånstans. Vi har nu också passerat det pris vi betalar för villan i stan.

Ojoj, detta gör inte ont nånstans!!!

*pustar ut*

Två bud redan lagda! YESYESYES! Nu ligger budet på utgångspris och då går våra kalkyler ihop. Mer behövs inte. Jag är lugn och avslappnad. Om det blir mer är bara ren bonus och kommer i så fall att underlätta badrumsrenovering, radonsanering etc. Och blir det ännu mer så... tja, hur blir det då? Placera pengar har jag aldrig behövt "bekymra" mig över förut. Men som sagt; jag är nöjd nu, verkligen toknöjd och samtidigt inser jag hur nervös jag varit...

Jag kräks!

Idag har matlusten lyst med sin frånvaro. Inte hungrig. Bara illamående. Anledning? Visning på huset stavas det... Maken var hemma för att ta emot de 7 anmälda spekulanterna. En kvart innan kom mäklaren och meddelande att det inte var sju stycken - det var tjugo stycken. Snälla, kära goda godheten, visst kommer ett par stycken att vara intresserade?? Kom igen nu budgivning!!!

Snabbare än... våren!

Dottern och jag är lediga en vecka. Igår styrde vi kosan norrut för att först hälsa på goda vänner si sådär 30 mil norrut och sedan fortsätta till mormor och morfar ytterligare 25 mil norr därom idag. Igår var det i det närmaste sommar på hemmaplan. Jag packade åt dottern och mig hela förmiddagen, och precis innan vi skulle sätta oss i bilen och åka iväg, slet jag av mig tröja och byxor och sjönk ner i en stol på altanen en kvart. Otroligt varmt och skönt!

Ju längre upp vi kom desto mer spår av våren såg vi. Hemma var det ju som sagt försommar snarare... Snö kvar i riktigt skyddade skogskanter. Mindre och mindre gröna gärden. Inte lika svullna knoppar i träden som hemma. Kom fram till våra vänner vid 18-tiden och då föll samtidigt kvällskylan. De hade också haft en sommarlik dag, men med riktigt kall natt som följd förstås - det är trots allt april i almanackan ännu! Samma väder imorse. Strålande sol och riktigt varmt när man befann sig i densamma.

Naturen runt om vittnar om att vi styrt norrut. Tussilago är överblommade hemma. Här hade de nyss vaknat.

Vattnet i bäcken porlade på riktigt ystert. Så glad man blir av det! Inte bara för att det är roligt att fota - vilket det är, jätteroligt!! - utan också för att det verkligen ser ut och låter som vår!

Och fotografen själv då? Undertecknad hamnade visst i samma dike för att komma på rätt höjd från vattenytan. Kallt om fötterna var det vill jag lova, det är ju smältvatten som rinner där!

Efter lunch åkte vi vidare mot mormor och morfar. Satt tysta både dottern och jag i närmare 25 mil. Anledningen? Vi lyssnade på "Saltkråkan" på CD i bilen. Det är ett osedvanligt gott sällskap när man är på resa! Jag har inte alls suttit och kört i bilen - jag har varit med Johan, Niklas, Teddy, Freddy och Båtsman ute i skärgården när dimman kommer rullande. Jag har suttit i handelsboden tillsammans med farbror Melker och känt hans ångest över sina saknade barn. Jag hörde inte läsas hur han drog ett lugnande piller upp i näsan, jag upplevde honom göra det!

När vi kom fram fanns inget kvar av sommarvärmen! Men värmen där inne gör gott förstås, och då pratar jag inte bara om celsius... Dottern längtar intensivt när man är på väg och hennes lycka är fullkomlig när hon får bada i deras uppmärksamhet! Vilken rikedom att få ha ett eget barn och uppleva hennes samspel med sina morföräldrar - mina föräldrar!

Men jag är inte här. Inte riktigt. Inte till 100%... Varför? Maken är kvar hemma. Han arbetar. Har inte så många semesterdagar kvar att ta ut, och fortfarande är vi ju bundna av djuren. Men för hur länge till? Duvan verkar ändå komma dit vi önskar, till det hem där de andra tre ska bo. Alla fyra på samma ställe. Det blev inget mer av mailväxlingen efter förra inlägget - tack och lov för det! Det var en riktig pärs! Men en värre pärs står vi inför nu. Jag skrev att maken arbetar. Det var fel... Han är på jobbet men har noll förmåga att koncentrera sig. Det vi står inför är förhoppningsvis av det trevligare slaget. Denna vecka är det visning av vårt hus!!! Sju anmälda till visning på en vardagkväll. Två av dem är spekulanter från Stockholm. Vad innebär det? Som jag hoppas att det innebär en stor och rejäl budgivning!! Kära goda godheten, säg att du är med oss... Säg det!

Så åkte jag dit på min blåögdhet

Jag lovade i ett svagt ögonblick en storprutare att köpa duvan, bara för att hon inte skulle behöva vara kvar ensam på gården när de andra tre hästarna flyttar. Magkänslan, som jag försöker följa, skrek nej men jag ignorerade den. Tyckte att duvans väl och ve var viktigare än min magkänsla. En unghäst som alltid haft sin flock omkring sig klarar inte av att bli lämnad ensam i dagar, kanske veckor - och därför skickade jag det där eländiga mailet där jag lovade henne att köpa.

Så kom då gammelmans och björnungens köpare hit, såg gamla mamman och duvan och ville köpa båda! Självklart ville jag sälja dem till samma ställe - totalt självklart!. Alltså skickade jag ett mail till den första intresenten, storprutaren, och meddelade att hästen var såld. Visst förstod jag att det inte var så populärt att göra så. Men jag är blåögd nog att inte fatta att det till och med var bindande, det mailet jag skickat där jag erbjöd henne hästen.

Mailväxlingen efter det har varit allt annan än trevlig. Jag vill verkligen inte sälja duvan till det här stället, ännu mindre nu efter detta, men vad har jag för val om hon går vidare? Kan jag hävda min okunskap? Kan jag trycka på att jag tänkte på hästens bästa? Förmodligen inte, vad bryr sig köplagar och bindande avtal om något så futtigt som en hästs känslor?

Fan... Varför kan det aldrig bara vara enkelt?

Vem kunde tro det?

Vem kunde tro det? Att alla våra fyra hästar skulle gå att sälja? Att det fanns människor som köper gamla hästar? Skadade och utförsäkrade hästar...? Och att det dessutom fanns någon som ville köpa alla fyra, alla fyra till samma ställe!!! Gammelman och björnungen åkte sent igårkväll. Köparen gav en mycket god magkänsla. Jag brukar försöka våga lita på den. Hon tittade på supermamman och duvan också. När hon fick höra att duvan var såld och att supermamman också är till salu, så sa hon direkt att hon ville köpa henne också. Frågade ett par gånger om duvan redan var såld. Det är hon ju inte. Bara en intresserad som bjudit väldigt lågt för henne... Jaja, så åkte de. Det kändes konstigt förstås, oroligt så länge de stod i transporten. Men också väldigt skönt. Det var dags, vi är färdiga. Och tänk att det ordnade sig för dem så de fick fortsätta leva, både gammelman och björnungen - och tillsammans!

På förmiddagen ringde hon och berättade att resan hade gått jättebra. Att de stått så stilla i transporten. De hade fått komma in i stallet de timmar som var kvar av natten och släpptes sedan ut med några stycken i en stor hage på morgonen. De hade sprungit runt med lyfta svansar. Gammelman hade rullat sig. De såg ut att tycka det var roligt. Sedan kom fortsättningen... De hade pratat i bilen på väg hem, hon och sambon. De ville köpa både gammelmamman och duvan. Båda! Alla fyra till samma plats! Det går ju inte att fatta ens...!! Det enda som inte var helt bra var att hon ville ta dem på avbetalning. Maken och jag pratade, och efter ytterligare ett telefonsamtal kom vi fram till att hon betalar gammelmamman kontant och får duvan på avbetalning, med mycket noggrant skrivet kontrakt. Det är kanske inte världssmart men jag väljer ändå att göra det, jag väljer att följa magkänslan och att chansa lite. Det innebär att vi i handen får 20000 för de tre hästarna som vi trodde skulle slaktas = varenda krona är bonus. Då återstår 30000 för duvan. Jag tänker fortsätta tro att det går att göra såhär, att vi kommer att få även de pengarna. Har jag fel har jag lärt mig en dyrköpt läxa. Men det innebär ändå att hästarna får fortsätta tillsammans och det är mer värt faktiskt. Att människorna på gården ska flytta till stan är ju inte hästarnas fel. De ska få fortsätta på bästa möjliga sätt och jag tror, genom att gå på magkänsla, att det här är just det - bästa möjliga sätt!

Håll tummarna eller dumförklara mig - jag har bestämt mig!
Kära goda godheten, visst är du med mig?

Sista påsken?

Igårkväll när dottern skulle sova ropade hon på maken.
-Pappa, det här är min sista påsk!
Hur makabert lät inte det?! Maken undrade såklart vad hon menade och fick som tur var en förklaring som inte vittnade om ond, bråd död.

-Nästa år bor vi ju i stan och där finns ingen skog som påskharen kan gömma påskägget i... (inget påskägg, ingen påsk; så stavas logik i dotterns tankar)

Samma sak fick vi höra imorse. Hon sörjer på sitt sätt det liv hon känner och oron inför det nya. Den (över)pedagogiska mamman (läs: Ina) har således författat ett brev från påskharen till dottern, där han förklarar att han vet om den förestående flytten och lovar att han ska leta reda på henne även nästa år. Det finns en liten skog bakom huset vi ska flytta till, och dit ska han nog våga sig, trots att han är osedvanligt skygg...

Vad gör man inte för att dottern inte ska behöva ha känslan av "sista påsken"? Nu gäller det bara att jag lyckas smita iväg upp i skogen utan att hon märker det.

Här är de!

Våra fyra fina fålar.

Måste ut och fota mer nu, det börjar gå upp för mig att de ska flytta - att vi ska flytta. Skiljas. Nej, inte bli sentimental nu. Det blir bra för dem. Jag säljer dem inte, jag placerar dem. De får det minst lika bra - förmodligen bättre - i sina nya hem. Nya hem med människor som har tid, intresse och engagemang. Alla de tre så viktiga ingredienserna har fattats hos oss en tid. Det blir bra. Men det är jobbigt med separationer... Det får det väl vara?

Nu går det undan!

Imorgon flyttar björnungen och gammelman. Just gammelman har jag inte fattat ännu, det kommer att bli jobbigt känner jag. Supermamman är också hon i det närmaste såld, vi satte ut annons även på henne. Jag väljer just nu mellan fyra intressanta spekulanter, som jag tror kan bli bra hem allihop. Och lill-Duvan har jag just skickat iväg ett mail, att den spekulanten som prutat ganska hårt ändå får henne för det priset. Det känns ändå bättre eftersom de andra hästarna snart försvinner från gården, och det inte blir så skoj för lill-Duvan att bo kvar här ensam. Och jag får ju pengar för alla hästarna som det ser ut nu - och det är stor skillnad mot att betala slakt och destruering.

Stora hunden är i stort sett också klart med omplacering. Vi ska träffas till kristihim för att se att deras hund och vår inte tänker hata varandra. Hönorna åker några till Sundsvall och några tillbaka till gården där jag köpte dem. Ena katten ska avlivas, han är gammal och maken upptäckte dessutom en knöl under magen på honom häromkvällen. Så det som just nu kvarstår är två katter. De fungerar lika bra ute som inne. Det senaste året har de bott i ladugården, men innan dess bodde de inne. Någon intresserad? :o)

Jo, och så den lilla detaljen att själva gården ju ska säljas. Den ligger ute till försäljning nu och om jag säger att jag inte är nervös så... *sjunger* ..." jag ljuger så bra!" Jag försöker intala mig det i alla fall. Jag försöker intala mig själv att inte ta ut någon nervositet eller ekonomisk undergång i förskott. Men vad gör vi om vi inte får gården såld? VAD?! Det finns ju inte på världskartan att ha råd med två boenden... Var cool nu, Ina. Cool - det klarar jag!