Så var dagen här...

Dagen när det var dags att säga hejdå till klassen. Jag har skakat, jag har darrat, jag har haft gråten i halsen. Men när det väl gällde, när jag skulle säga de sista orden, avskedet, då var jag stabil och nästan oberörd. Fick en känsla av att stå utanför alltsammans. Jag är allt annat än oberörd men utåt sett var det inga problem att hålla rösten stabil. Jag tror också att de här två sista veckorna när jag bara har gått runt kvidande att jag inte inte vill att det ska ta slut, de veckorna har varit ett led i min bearbetning av detta faktum. Jag kan nästan bli lite arg på mig själv - varför binder jag eleverna så nära? Varför låter jag dem krypa in under skinnet? Eller det vet jag ju egentligen, jag vill ha det så, jag vill ha dem som ”mina stora barn” som dottern och jag kallar dem här hemma.

-Mamma, vilken tur att du har mig nu när du inte får några nya stora barn förrän till hösten!

Ja, vilken tur att jag har dottern! Och vilken tur jag har som har världens bästa jobb! Många varma kramar - till och med efterfrågat av killen jag kramar på bilden; ”Men ska vi inte kramas då??!” (med glimten i ögat men ändå på allvar). Många föräldrakramar med tack från hjärtat, som det låter, att de är så nöjda med dessa tre år. Stolta de också, med all rätt! 9Bäst är nämligen den enda klassen på skolan som klarat alla betyg i alla ämnen av alla eleverna!!!

Glad, glad sommar älskade ungar och må det gå er väl i livet!

Jag borde ha hållit fast vid VVF!

Jag har ihärdigt hävdat att det enda jag tänkt engagera mig i under pågående fotbolls-VM är VVF... alltså klubben Våga Vägra Fotboll! Dottern har med stora ögon sett alla gul-blå flaggor som invaderar vårt avlånga land, och igår när hon såg en bil med flaggorna fladdrande från bilrutorna fick hon något så längtansfullt i blicken att inte ens mitt engagemang i sagda klubb kunde stå emot. Klart tjejen ska ha fotbollsflaggor! Vi har jagat runt i staden idag och till slut hittade vi dem! Två stycken för 29:- på Team Sportia. Jag skämdes genom hela kroppen när jag betalade, men vad gör man inte för tindrande ögon på ögonstenen?

På hemvägen skulle jag förstås prova flaggorna. Jag ville ju se ännu mer tindrande ögon! Det gick så bra så - i ca 25 meter. Sen vevade jag ned rutan för att ta in flaggan, som förstås fladdrade iväg! Jag hade glömt vinddraget som uppstod i 70 km/h...

Så om jag skämdes när jag inhandlade de små otygen, gissa vad jag gjorde när maken hade vänt bilen och jag fick springa ut i gatan och skamset plocka upp den lille rymmaren? Till på köpet passerade en polisbil och jag vet inte om man ens får stiga ur bilen där. Maken hade alltså kört vidare för att vända tillbaka igen. Polisen log och vinkade... hehe, jättekul... *not* Typ ingenstans!

Dottern har nu sina två flaggor (den ena med misstänkt nötta hörn för att vara nyinköpt...) därute och sprang glatt omkring med dem fram till bolibompa började 18.30. I samma veva kom jag på att Sverige ju faktiskt spelar sin första match ikväll. Tack bolibompa för att jag åtminstone slipper titta på eländet!

Konversation med dottern

Dialog i bilen på väg hem från staden, precis inkomna i skogen en bit hemifrån.

-Mamma, minns du älgen som vi såg från bilen här i skogen i vintras?
-Ja
-Varför hade den stått kvar i skogen när de andra två klev ut i vägen och blev överkörda?
(Till saken hör att den halvtimmeslånga bilfärden hade kantats av fler varför än vad egentligen var möjligt.)
-Vad menar du?
-Jomen när de där två älgarna blev överkörda i vintras och bara en klarade sig. Varför stod den kvar i skogen?
-Men snälla rara, hur ska jag veta det? Hur ska jag kunna svara på det? Snälla, tänk lite innan du säger varför, varför, varför… Jag har väl aldrig varit älg?
Det är tyst i baksätet en stund. Ändå ”hör” man hjärnverksamheten, att inte gå förlorande ur den här dialogen.
-Men mamma! Har du aldrig varit med när morfar har skjutit en älg då så du har kunnat titta på dens hjärna??!

Om jag hade varit det så borde jag ju ha vetat varför den här älgen hon nu mindes valde att stanna i skogen när hans vänner klev ut i vägen och blev överkörda i en dubbelolycka... Så att hon frågade varför var ju inte konstigt alls om man tänker efter!

Nya elever

Med en smäll är man tillbaka i verkligheten efter dessa nästan overkliga dagar i London. Idag kom våra blivande 7:or på besök till skolan. Vi tog emot vår klass, kollegan H och jag. De fick lite information, de fick chans att titta på varandra och på oss. De fick se sig om i skolan. De mötte två glada, positiva lärare som pratade om hur de såg fram emot att lära känna dem, såg fram emot att börja arbeta tillsammans. En av dessa lärare spelade ett spel. Jag spelade ett spel... Hoppas det inte lyste igenom för mycket.

Jag har inte klippt navelsträngen till min nuvarande klass ännu. Det har kollegan H gjort mycket effektivare än jag. Jag försöker, men förmodligen inte tillräckligt hårt. Jag vill verkligen inte, inte på något sätt. Jag vill inte säga hejdå till dem på tisdag. Det är ju inte ens en vecka kvar... Kan någon stoppa tiden?!

Den blivande 7:an ska inte heta ”b” som den tidigare. Lika bra det. Den bokstaven är redan tagen och använd. Den betyder ”bäst”. Vår blivande klass ska heta ”g”. Vi har tidigare skojat om att det blir ”guld” men just nu tror jag det blir ”gå härifrån”. Nej, jag är inte så positiv. Det jag har vetat i snart 3 år, att den här klassen som jag har nu ska sluta, har helt plötsligt gått upp för mig på riktigt. Jag vill inte.

Det är nu det gäller att plocka fram professionalismen. Det är nu det gäller. Det är inte mina blivande elevers fel, de ska inte veta hur min känsla sitter på tvären i magen. De ska möta en positiv lärare som tycker att det här ska bli riktigt, riktigt roligt! Till hösten ska jag tycka det på riktigt. Just nu tänker jag sitta i ett hörn och tjura. Jag vill inte säga hejdå till 9bäst!!

London i korthet

Regent Palace Hotel – centralt men lite ruffigt, ändå hyfsat rent för att vara London

Buss – turistrunda för att se de största sevärdheterna i snabb följd

Big Ben – been there done that men den är stor!!

Westminster Abbey – mäktig, utan tvekan

Houses of Parliament – sett från vattnet är det en häftig fasad

Båt på Themsen – strååålande sol och 25° varmt, bättre blir det inte!

Saint Paul’s Cathedral – vi såg kupolen i alla fall

Shopping – no comments

Buckingham Palace – ingen drottning i sikte

Shopping – no comments

Hard Rock Café – fantastiskt gott men hög volym… ålderstecken?

Shopping – no comments

Leicester Square – folkvimmel

Covent Garden – mysigt tillhåll med otrevlig ordningsvakt

Boots – inte visste jag att de hade så goda smoothies!

Shopping – no comments

TGI Friday – godare blir inte maten och barnsligare blir inte ett gäng lärare, säger bara ”heliumballonger”

HMV – jag har köpt ”Lilla Huset” på DVD *glad*

Shopping – no comments

Carnaby Street – mysigt och massor av vespor på torget i norra änden

Hamley’s – ja, vad säger man… har man barn så är det klart att man handlar…

Next – varför finns inte den klädaffären i Sverige? Eller det kanske är lika bra, det skulle blir mycket mycket dyrt. Allt var fint, allt passade bra!

Shopping – no comments

The Lion King (musical) – den var helt makalös!! Vilken scenografi, vilka sångare, vilken upplevelse! Se den!!

Picadilly Circus – tur man slipper köra där… Hotellet låg där.

Shopping – no comments

Prêt a Manger – Snabbmatställe med något så ovanligt som nyttigt, ekologiskt, utan konstgjorda ämnen och snabbt; samtidigt! Vill ha i Sverige!!

Shopping – no comments

Shopping – no comments

Shopping – no comments

Lillywhites - heeelt galen shopping!! Fem våningar sportkläder och skor med helt galna priser. Där sprack både plånbok och resväska, fick köpa ny!

Detta på 60 timmar - varav vi var tvungna att sova ca 18-20 (tre nätter) – så ”rätt” bra tempo med andra ord!! Det har varit helt underbart, jätteroligt och fullständigt förödande för ekonomin... Men det är smällar man får ta!