2006-08-28

I like! :o)



Så lite kvar så det nästan inte går att se på bilden. Snart, snart är jag där - i mååål! Gissa om här kommer att hurras och ropas och gråtas och slås klackar i taket då?! Och firas, fast inte med ätande förstås... Undra om här finns någon läsare som har lust att komma med förslag vad jag skulle kunna göra för att fira 40 kilos viktnedgång. Jag är ju för sjutton gubbar snart där!!!

När jag ändå är igång med dessa nedräknare kan jag slänga in en jullovsräknare också. Det gäller ju att hålla fokus på de viktiga sakerna i livet! Pippi började ju skolan för att få jullov - en orsak så god som någon!


Översikt

Jag vill...
… nå min målvikt som bara är 0,9 kg bort!
… färga ögonfransarna
… sluta bita på naglarna (hade uppehåll i fem år men nu verkar det hopplöst att få nån hejd på det)
… vara ett stort stöd för en vän långt borta som mår riktigt, riktigt dålig
… börja rida igen (ska hämta hem hästarna till helgen)
… shoppa hejdlöst mycket kläder utan att tänka på vad det kostar
… åka till London och göra det
… byta chef!!
… åka till Grekland
… gå en fotokurs
… fortsätta kunna se det stora i det lilla
… åka på romantisk weekend med maken
… bli överraskad

Vissa saker lätta att göra verklighet av, andra svårare.

Jag har…
… rensat garderoben
… gått ner 40 kg i vikt!
… världens finaste dotter
… världens omtänksammaste man
… en rinnande näsa
… handlat för mycket kläder med tanke på ekonomin
… sagt ifrån till chefen!
… placerat om mina växter så de nya jag fick av mamma och pappa kommer till sin rätt
… gosat med hunden
… sett över höstens helger för lite planering/framförhållning
… sådär lagom långtråkigt, som gör att lugnet sprider sig i kroppen.

Vad rik jag är! Vad många värdefulla saker jag har/har gjort! (...och några mindre värdefulla)

Jag mår…
… bra :o) !!

2006-08-26

Gått över gränsen

Nu har min dumma skitrektor verkligen, verkligen, gått över gränsen!
(Den som vill uppdatera sig på tidigare händelse kan klicka först här, sen här och sist här...)

Från början. Klassföreståndarkollegan har haft ansiktsförlamning och smakbortfall under en vecka. Borrelia är testat men eftersom hon också har en misslyckad öronoperation några år tillbaka i tiden har hon varit i kontakt med öronavdelning. Läkaren där vill röntga så snart som möjligt, för det kan helt klart ha ett samband. Tid för röntgen beräknas under måndag eller tisdag. Hon har varit på jobbet, trots detta, så hon har verkligen inte orsakat några ”besvär” för vår så kallade chef...

På tisdag har vi en planerad utflykt med klassen, där vi ska arbeta tillsammans med dem utanför klassrummet för att så här i början lära känna varandra bättre. Eftersom detta med stor sannorlikhet sammanstrålar med kollegans röntgen planerade hon redan igår för att avblåsa utflykten. Jag kan inte åka ensam med klassen, de är för många för det. Halva vitsen är också att just vi två som klassföreståndare är med och dessutom finns det inte annan personal som kan följa istället, lektionerna måste ju fortsätta på skolan för alla dem som är kvar.

Detta var enligt dumma skitrektorn ett mycket dåligt beslut. De diskuterade lite fram och tillbaka och sedan kommer det: ”Ni är ju så många som försökt smita undan den här utflykten...!”

Om man ska plocka ut två stycken på skolan som med glädje gör allt sådant här ”jobba-ihop-gruppen-ha-roligt-tillsammans” så är det kollegan och jag. Och att då få detta kastat i ansiktet när man dessutom är orolig för sin sjukdom. Ja, det finns inget försvar!

Jag blev galen och vansinnig när kollegan berättade för mig. Har ju inte så mycket till övers för skitrektorn sedan tidigare och detta var verkligen droppen. Vi tog beslutet i vårt arbetslag att ändå ställa in, trots rektorns motsatta åsikter. Vi har helt enkelt inte folk så det räcker för att någon mer ska kunna följa med mig. Skitrektorn försökte senare tillrättavisa mig, att vi inte fick göra så, men då fick jag ur mig ilskan och det var skönt. Jag sade med väl valda ord till henne att vi hade fått nog i vårt arbetslag, att vi inte tog mer nu. Hon undrade vad jag menade med det och jag förklarade att vi inte uppskattade hennes svar till kollegan, om att försöka smita undan.

- Men så menade jag inte, i så fall ber jag verkligen om ursäkt...
- Den ursäkten behöver inte jag!
spottade jag ur mig, ge den till kollegan istället för det var den känsla hon gick ifrån jobbet med i alla fall!

Det kändes riktigt skönt att få ur sig lite av ilskan och det förde ju också det goda med sig att kollegan fick en ursäkt på telefon. Men vad menar hon egentligen? Är hon så dum så hon inte fattar hur elak hon är? Eller är hon helt enkelt bara så elak? Vi har fullt upp med oron över vad som är fel med kollegan, hon själv allra mest förstås, vad skulle hon annars vara? Lite stöd från chefen då, är det för mycket att önska?

Vore det inte för mina underbara arbetskamrater skulle jag verkligen överväga att byta jobb!

2006-08-22

Helt slut. Frustrerad.

Frustrerad är ordet som ligger på mina läppar mest hela tiden idag. Ledighetskänslan från helgen försvann i en grisblink när första lektionen med min klass började. Så många så svaga. Så många med stora brister, både teoretiskt, kunskapsmässigt, men även socialt. Omogna som bäst - i så fall mognar de. I annat fall med någon sorts annan svårighet som inte växer bort, som gör att det helt enkelt inte går att sitta stilla på en stol och koncentrera sig mer än 3 minuter i sträck. Våra ”små” klasser, som från början skulle vara max, jag repeterar max, 24 elever har nu stigit till minst 26. Tjugosex skilda individer, tjugosex olika behov. En tredjedel av dem skulle behöva mig vid sin sida nästan hela tiden. Har någon sett kloningsknappen? Jag behöver vara 10 st Ina samtidigt...

Försöker få stöd hos vår rektor (som någon läsare kanske kommer ihåg inte står på min top-10-favorit-lista...) att vi har fått väldigt många elever med särskilda behov i vår klass. Får fräsande till svar:
- Det finns elever med särskilda behov i alla klasser!!

Vad svarar man? Det var ju inte det jag påstod. Sen fortsätter hon med samma irriterade röst att det inte kunde bli annorlunda för nästan alla i vår klass har önskat att få gå i klassen med mig och klassföreståndarkollegan som lärare. Är det också fel? Är inte det något man som rektor istället borde lyfta fram som beröm? Nej, egentligen är det nog vårt fel att vi fick så många elever i samma klass med skiftande behov.

Jag kan inte mer än göra mitt bästa. Det ska jag göra! Det ska jag absolut göra för något annat vill jag inte. Men att känna att ”mitt bästa” inte räcker till, inte räcker till på långa vägar... ja, då kommer frustrationen och byter plats med glädjen, då blir det väldigt svårt att komma ihåg att jag har världens roligaste jobb...

2006-08-20

Höst fast sommar

Vi börjar närma oss slutet av augusti. Jag har börjat jobba igen, med min nya klass. Det känns bättre nu än i våras när de hälsade på men fortfarande svider det i hjärtat när jag tänker på min gamla klass. Det blir bättre när jag har lärt känna de nya små 13-åringarna, mer än bara till namnet - som jag kämpar rejält med för tillfället. När jobbet börjar i augusti så är känslan genast höst. I måndags, första arbetsdagen, öppnade sig himlen och dränkte motorvägen genom staden så den fick stängas av. Sedan har regnskurarna fortsatt att vara flera än uppehållen, så inget snack om saken - höst är det!

Men så igår. Lördag, helg, sol och varmt! Sommar igen! Kunde inte passat bättre! Vårt ”extrabarn” är här över helgen så dottern ser vi knappt till. De leker Ronja Rövardotter alla helgens vakna timmar. Mina föräldrar är också här och vi hjälptes åt på förmiddagen att riva det som var kvar av den av åskan sönderslagna gamla hagen och börja bygga ny. Solen stekte, jag gick i bikiniöverdel, visserligen med långbyxor för att skydda benen från tistlar och brännässlor, men ändå med solen på ryggen. Vilken härlig ledighetskänsla!

Efter lunch kom min syster och hennes barn också. Barnen hjälpte maken med hagen, vi andra pysslade på med annat och ledigheten spred sig i kroppen. Förmodligen beror det på att så tätt inpå lång ledighet, blott en vecka, har stressen inte hunnit börja byggas upp ännu. Alltså kan man faktiskt koppla av i samma ögonblick som man lämnar jobbet. Känslan i magen är bra, och jag försöker ju lyssna så mycket som möjligt på den och mår alltså riktigt bra!

Att morgonen började med lägstanotering på vågen igen spelar förstås också roll! 64,7 kg vilket betyder att det förargliga semesterpluset är ett minne blott och det endast återstår 1,7 kg till MÅÅÅÅÅL!!

2006-08-15

Tor slår med sin hammare!

Vi har varit på Öland med husvagnen. Norra delen, bödastranden, underbart! Det blev precis den semester jag hade hoppats på. Sol, bad, lata dagar på stranden med massor av lek både i sanden och i vattnet. Dottern som fyllt 6 år i sommar simmar inte än, långt ifrån, men är mer under vattnet än över efter allt badande. Hon simmar hundsim under vattnet och tar stora, fina simtag - tre, fyra stycken efter varandra - när man påminner henne. Behöver absolut gå i simskola nu i höst för att komma vidare.

Men det höll inte på att bli någon semester alls... På väg mot Öland fick vi ett telefonsamtal från grannen, som sett efter huset åt oss. De ringer aldrig, skickar bara SMS, så redan då förstod vi att det var något speciellt. Det var det! Här hade åskan gått ordentligt, och en blixt hade slagit ner bakom gården, i en tall. En rådig man i grannbyn visste att det var tomt här och åkte upp för att titta. Tog med sig grannen som ringde oss, och när de kom upp hit slog det upp 2 meter höga lågor i skogen 15-20 m från det lilla uthuset mellan ladan och bostaden. Vi hade mist hela gården om de inte hade åkt upp! Det regnade så kraftigt och med hjälp av flera som ringdes hit, kunde de springa med hinkar från stupröret och släcka. Det brann inte "på bredden" utan "på höjden", som tur var, men det brann i ett par stubbar och i torra grenar som låg där.

Alla säkringar, alla glödlampor, en jordfelsbrytare och telefonen blåste ut. Telefonen lagades igår först - vi har alltså även varit internetlösa eftersom vi bara har modem - det var svart långt in i ledningarna in i huset... Jordfelsbrytaren kan användas som marackas, alla säkringar är utbytta och... hästhagen, ståltråden, är borta, BORTA! Den har förångats ca 100 meter! Resten av den är svart och "krusig" - hela hagen har varit glödröd, runtom. Tur att hästarna är på sommarbete fortfarande. Hade de överlevt hade vi ändå inte haft någon stans att ha dem...

Ja, att gården står kvar är ett under i samarbete med otroliga grannar!! Vi frågade honom som ringde oss vilka mer som var här och hjälpte till. "Jag vet inte, här är fullt med folk, jag känner bara igen hälften!" Senare kom också brandkåren och blötlade för att det inte skulle ta fyr igen.

Vi behövde fundera några timmar om vi skulle avbryta semestern för att åka hem, men efter att frysar och kylskåp konstaterats ha överlevt och vi visste att släckningsarbetet var avklarat - och med grannen som nästan fräste åt oss att vi skulle skita i det nu och ta semester, läget var under kontroll, bestämde vi att göra just det. Sånt som behövde fixas kunde vänta tills vi kom hem. Men jag kan säga att det kommer att darra i hela mig nästa gång det blir oväder - fy bubblan vilka naturkrafter!