”Varför måste Mazetti dö på samma dag som Jesus?”

Eller: ”Lovsång till en katt”

Maken och jag träffades i en studentkorridor hösten 1990. Våren 1991 tackade vi ja till en studentlägenhet (trots min mammas svaga protester ”När ni bor i korridoren kan jag ju låtsas att ni inte bor ihop...” ...det gick lite fort i hennes ögon...) och i samma ögonblick började jag operation övertalning att få skaffa katt. Det tog ett år och i augusti 1992 hämtade vi en liten kattunge som vi döpte till Zeb. Det var kolossalt fel, för fegare katt får man leta efter. Inte mycket av originalets tuffhet där inte! Ytterligare ett år gick och vi läste på om vårt nya husdjur. En katt vill ha sällskap! Jag ville ha en ny liten kattunge, för Zeb var ju stor nu, och jag ville dessutom ha en långhårig.

Runt om i Umeå, där vi studerade och bodde, fanns lappar uppsatta av en kvinna som fungerade som kattomplacerare. Jag ville ju ha en långhårig kattunge, men tänkte ändå att det kunde vara idé att ringa henne, kanske hade hon någon kattunge som behövde omplaceras? Jag fick berätta hur det såg ut hos oss, att vi hade en ensam 1-åring som behövde sällskap, att vi önskade en unge och gärna långhårig... Hon sa genast att hon då hade katten till oss. En långhårig (rätt!) 1-åring (fel!) som hette Mazetti. Jag var tveksam, men tänkte väl ändå att vi kunde åka dit och titta på katten, samtidigt som vi då kunde prata vidare.

Vi gjorde i ordning transportburen ”just in case” och åkte dit. Hennes man skickades iväg för att hämta katten - hon hade 12 egna och ackorderade därför ut sina omplaceringar - och vi bjöds på kaffe. Sen kom då mannen tillbaka, vi gick ut i hallen och där släpptes katten - nej jag menar Katten med stort K - ut och klev rakt upp i famnen på mig. Jag bestämde mig innan han hade kommit ur buren. Det var han eller ingen! Otroligt stark känsla som jag inte kunnat förklara med annat än ”kärlek vid första ögonkastet”!

En kärlek som höll i sig. Jag tycker om Zeb, vår första katt, men älskade Mazetti. Vi bodde kvar i Umeå i tre år och under de åren var de innekatter. När vi var färdiga med studierna och i januari 1995 flyttade söderut, till ett hus vi hyrde invid ett stort stall, fick katterna förstås gå ut. I stallet bodde Soda - en jättelik, gul, okastrerad hankatt som inte tittade med blida ögon på de nya inkräktarna. De fick en tuff tid... Zeb låg mest under altanen och tryckte, han flyr hellre än fäktas. Mazettis öron såg mer och mer illa sargade ut, han fäktade hellre än flydde... Ett par av hans tänder gick av i de gräsliga fighterna och ofta låg han inne och slickade sina revor.

På hösten dök ett erbjudande upp om att veterinärförsäkra sina katter för en billig penning. Vi gjorde det och tänkte inte mer på saken. Efter några veckor blev Zeb sjuk och då fick vi börja räkna dagarna. Efter tecknandet av försäkringen hade man 30 dagars karens, alltså 30 dagar innan försäkringen började gälla. Zeb blev sjuk på den 31:a dagen! Tre dagar senare, efter intensivvård på djursjukhus, kunde vi lättade hämta hem honom. Kalaset kostade oss ca 800:- medan försäkringen fick punga ut med närmare 5000:-!! Ok, sa vi, det var Zebs smala lycka, för så mycket pengar hade vi aldrig lagt på honom... En månad till gick, sen var Mazetti sjuk på samma vis! Igen åkte vi till djursjukhus, igen fick vi uppleva att ha en katt i intensivvård och igen fick vi kvittera ut en frisk katt för ca 800:- medan föräkringsbolaget stod för resten. Utan försäkring hade vi stått med en katt och nästan 6000:- mindre. Hängde ni med? Zeb hade avlivats medan vi hade betalat för Mazetti... Gräsligt orättvist, men så kände vi. Nu behövde vi ju som tur var inte vara så orättvisa och sensmoralen får bli: ”Försäkra era katter!”

Ytterligare en vinter passerade och på våren köpte vi egen gård. Den 15 maj 1996 gick flyttlasset, med de två katterna som följeslagare naturligtvis. Vi höll dem instängda ett par dagar för att de skulle boa in sig. Sedan höll Mazetti på att riva stället, han skulle ut - kosta vad det kosta ville!!

Den följande våren och sommaren sjöng katterna! Det är säkert! Man kunde ta på deras lycka! En hel gård till bara dem. Ingen ”Soda-djävel” (som vi moget kallat stallkatten...), inga bilar, ingenting som störde deras tillvaro. Bara sorkar och småfåglar att jaga - för Mazetti, och att äta - för Zeb...

Mazetti strövade, blev borta i dagar och nätter. Vi ropade och letade. Varje gång i början med stor oro i magen. Vad hade hänt? I grannbyn ett par kilometer bort hade han ofta synts till, där trafiken är snabb och tung. Vi försökte hålla honom inne, men vad hade han då för liv? Igen och igen väntade vi på honom och han kom alltid hem, stod där vid ytterdörren och jamade som om det bara var ett par timmar sedan sist.

Så fick vi barn på sommaren 2000. När vi äntligen fick komma hem från sjukhuset på hösten, skulle katterna förstås bo ute. Vi hade förresten tre katter vid det laget, för vi hade tagit hand om en till. Zeb och Silas, som den tredje hette, gillade läget om än med trumpen uppsyn. De åt sin mat ute och bodde i ladugården, där vi bäddat och fixat så de skulle känna sig hemma. Men Mazetti? Bo i en ladugård? Skulle aldrig falla honom in - han traskade iväg och blev borta. Först ett par dagar bara, kom hem och upptäckte att han ändå inte var välkommen in. Då försvann han igen och blev borta längre. Efter ett par sådana resor insåg vi att om vi ville ha honom kvar så var det bara vackert att släppa in honom. ”Barn som växer upp med djur löper mindre risk att utveckla allergier!” bestämde vi oss då att tro på. Sagt och gjort, tre katter boade in sig inomhus igen och dottern sade verkligen inte nej till sällskapet.

Åren gick, Silas fick ”vandra vidare” eftersom han inte trivdes med omställningen att först flytta hit och sedan få barnsällskap. Mazetti och dottern sågs ofta ihop. Zeb höll sig på behörigt avstånd. ”Barn kan göra ont!” är hans fasta övertygelse men han accepterade ändå förändringen och passade på att krypa upp i makens eller mitt knä när dottern hade somnat om kvällarna.

Mazetti älskade främmande! Ju fler desto trevligare! Han låg på rygg mitt på köksgolvet med magen i vädret och krävde att bli kliad. Han trampade från knä till knä för att hinna få så mycket uppmärksamhet som möjligt. Han klöste aldrig, verkligen aldrig, och många av våra vänner och bekanta som inte är så förtjusta i katter har genom åren sagt att det inte gällt Mazetti. Många har velat ta med honom hem, mer eller mindre på allvar.

Ute var hans värld! Han strövade omkring, kilometer efter kilometer, med sin långa svans rakt upp. Han var en fenomenal jägare, som släpat hem allt från näbbmöss till stora fältharar! Han har till och med suttit på spänn och siktat in sig på en älg!

Ja, det kan bli spaltkilometer om denne katt. Allt skrivet i dåtid, imperfekt. Hans strövande blev hans död.

Veckan före påsk för 1,5 år sedan glömmer jag aldrig! Jag kom från jobbet och maken sade att en kvinna från grannbyn ringt och frågat om vi saknat vår katt. Han låg där, skadad. Dottern och jag väntade hemma och maken åkte. Den syn som mötte mig när han kom tillbaka med honom... Det önskar jag att jag kunde sudda från näthinnan. Tassarna var blodiga. Klorna borta eller sönderslitna. Blodig runt magen, smutsig. Överkörd? Slagits med hund? Pälsen som satt fast mellan hans sargade klor kanske kan vittna om det. Det spelar ingen roll.

Vi åkte till djursjukhuset. Han var nedkyld, han var chockad, men han levde. Han röntgades och lades in. Jag strök över handduken han låg invirad i och gick därifrån. Med tanken att han kanske inte skulle klara det, men ändå utan att ta riktigt farväl... Det ångar jag.

Ett par dagar gick, vi hade ständig telefonkontakt med veterinärer. Han hade varit svårt nedkyld, så kall att han kunde ha dött bara av det... Men nu såg han starkare ut, blev sakta bättre. Hade varit uppe på benen och ätit lite. Jag skulle ha hämtat honom på långfredagsmorgon, men eftersom det ändå återstod lite av pengarna som försäkringsbolaget betalar, och han inte alls var riktigt pigg ännu, bestämde vi tillsammans med veterinären att han kunde vara kvar till lördag förmiddag, för observation. Så här efteråt undrar jag hur jag egentligen tänkte. Varifrån skulle jag ha fått pengar för att kunna åtgärda hans söndertrasade tassar? Det fanns liksom inte i medvetandet, då gällde det bara att han fortfarande levde och ändå blev bättre, även om det gick sakta.

Sent på långfredagskvällen ringde telefonen. Numret visade djursjukhuset. Då behövde man inte vara Einstein för att förstå att något var fel... Samtalet lät ungefär så här:

-Mazetti har hastigt blivit mycket sämre. Han kräks blod, har blodig diaree. Jag behöver sätta in akuta insatser för att ta reda på vad som tillstött, eller också...
-...avliva honom?
-Ja, så dålig är han. Det är inte alls säkert att det går att rädda honom, men jag försöker gärna.
...paus medan tankarna flyger...
-Hur skulle du ha gjort om det var din katt?
-...han är gammal och mycket trött efter skadan...
-Vad rekommenderar du...? Eller hur skulle du göra om han var din?
-Jag skulle avliva...
-Jag kommer direkt, hinner jag? Det tar 45 minuter.
-Du kanske skulle hinna men jag tycker inte det är rätt att han ska behöva vänta...

Att han var dålig förstod jag när veterinären började prata, hur dålig först i slutet. Hon ville inte hålla liv i honom den knappa timme det skulle ta för mig att ta mig dit för att vara med. Hon lovade att klappa om honom extra, att det var det bästa för honom. Jag gav henne mitt godkännande, bestämde att han skulle kremeras där och sedan lade vi på.

Som jag grät! I flera dagar. Vi pratade mycket om det med dottern. Hon förstod ju inte fullt ut att han var borta för alltid. Han hade ju kommit och gått som han velat under hela hennes liv. Vi påskpyntade och pratade om påsken mitt i all sorgen, men själv drog jag inga paralleller förrän dotterns, vid det här laget klassiska, kommentar kom:

-Varför måste Mazetti dö på samma dag som Jesus?

Ja, varför var han tvungen att dö över huvud taget??

Jag grät massor då. Jag gråter faktiskt fortfarande ibland när något minne kommer över mig. Vi fick 12 år tillsammans med den mest fantastiska katt man tänka sig. Det var för lite men jag är tacksam över att vi fick uppleva honom!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Den här bloggen kom till för jag trodde för ett ögonblick att han låg i soffan, när jag kom in i TV-rummet. Det visade sig vara en beige/gul utklädningsdräkt som dottern lämnat där...