Äntligen, äntligen klart!

Nu har sista lasset med hästsläpet gått. Vi trodde vi skulle vara klara vid 18-tiden men klockan var snarare 20.30 innan vi var hemma igen (vilket alltså är i stan). Men nu är det verkligen, verkligen klart. Vi har städat klart. Vi har röjt klart. Vi har rensat klart. Vi har burit klart. Vi har putsat klart. Vi har packat klart. Och vi har flyttat klart! ...nejdå, vi bor fortfarande i ett kartonginferno men det har ingen som helst betydelse i sammanhanget. Vi är klara med bortforslingen av saker och det räcker.

Tusen, tusen tack till både min mamma och pappa som hjälpt oss så mycket! Vi hade inte hunnit annars... Jag ska aldrig mer flytta från en gård. Just nu känns det som att jag aldrig mer ska flytta. Punkt. Men sådant brukar ju gå över.

En nära-naturenupplevelse hann jag med under dagen idag, medan maken skrubbade källare... Jag gick en sista runda "runt kullen", som vi kallar en liten slinga på ca 2 km. Öppna gärden på den ena sidan och skog på den andra, en gammal traktorväg som går runt. Det har kommit vildsvin till trakten, och marken var mer bökad än sist jag gick där så jag var lite rädd. Är riktigt duktig på att skrämma upp mig och funderade på att vända. Men gaskade upp mig och övertygade mig själv om att ingen dött av attackerande vildsvin. Jag har nog inte ens hört talas om dylika attacker om inte svinen varit skadeskjutna och något vapen hade jag ju inte, så jag valde att fortsätta. Hann gå kanske 30 meter i stilla takt. Då small det! Så upplevde jag det, men förmodligen var inte ljudet så ljudligt. Men blott 2,5 meter framför mig exploderade ett rådjur upp ur diket, där det tydligen legat och tryckt. Stannade till 5 meter ut på gärdet och jag har svårt att avgöra vem av oss som var blev mest rädd. Jag fick ur mig "Men snälla rara vad du skräms!" innan den vände på en 5-öring och hastade in i skogen. Jag vet ju att vi bott nära naturen, men detta var ett speciellt avslut...

Vi lastade hästtransporten full med allehanda skräp. Trots att man tycker att man är klar, att det är tomt, finns det massor av mängder av skräp kvar. När maken slutligen körde iväg med det lasset och jag blev lämnad kvar ensam en timme, med färdigstädat hus som jag inte skulle gå in i mer, gick jag runt och försökte framkalla sentimentalitet. Men det gick inte. Jag är så klar och jag är så nöjd med vårt val att flytta. Jag är glad över våra 11 år därute, glad över livet med hästarna och livet nära naturen. Jag är väldigt glad att dottern fick sina första 7 år i en bullerby-idyll. Men nu var tiden inne att gå vidare. Från många håll får vi höra att vi är modiga som vågar ta steget. Det kanske är så? För sannerligen har vi inte bara flyttat - vi har bytt liv - och det kanske är just modigt? Hur som helst, det var helt rätt tillfälle och vi ser verkligen fram emot vårt nya liv i "stan"!