För 100 år sedan...

...just idag kom en liten tös till världen på gården Näs i Vimmerby, Småland. Hon fick namnet Astrid Eriksson och var nummer två i en barnaskara som kom att bli fyra stycken. Äldst var en bror vid namn Gunnar, sedan kom då Astrid och senare två yngre systrar. Föga anade hennes föräldrar denna dag att deras nyfödda lilla knytte skulle komma att älskas av så många. Att hon skulle betyda så mycket och spela så stor roll för flera generationers barn. Men föräldrarna, som hette Samuel August och Hanna, var trots sin förmodade ovetskap den kvällen, till stor inspiration och betydelse för flickans kommande skrivande. Det första jag tänker på är att föräldrarna alltid visade varandra hur mycket de tyckte om varandra. Samuel August stod ofta i köket och vänslades med Hanna - en syn som knappast tillhörde vanligheterna i ett bondkök för nästan 100 år sedan. Närheten och värmen i familjen spelade säkert roll för hur hon beskrev relationer människor emellan.

Det andra som jag fastnat för var att i det huset fick barnen leka. De fick leka vilt! Att Pippi Långstrump leker "inte nudda golv" med Tommy och Annika är ingen slump, ingen av Astrid verbalt påhittad lek - det var en lek hon och hennes syskon med liv och lust gav sig in i i "kammaren". Där klättrade de runt sängarna, byrån, spisen, pallen och allt gick ut på att inte tappa balansen och sätta en fot i golvet. Att spisen var sotig och dessutom kritades en gång i veckan bekymrade dem inte. Vad mer uppseendeväckande var att det heller inte bekymrade mamma Hanna, hon lät barnen hållas. Hur många mödrar i 1900-talets början tänkte så? Utomhus lekte de också "...så det var märkvärdigt att vi inte lekte ihjäl oss" som Astrid själv har sagt. De hoppade i hö så det kved i deras inälvor, de glömde helt bort att de varken fick blöta sig eller kunde simma - doppade sig i ån gjorde de ändå. De levde i, med och av naturen. Andades den. Det märker man också tydligt i hennes böcker. Hur Madicken måste ligga på knä i vårgräset och betrakta vitsippan, så den inte ska ha blommat förgäves. Eller hur bullerbyflickorna kysser grodor och leker prinsessor i vårdiket medan bullerbypojkarna smyger i buskarna. Jag har en nära känsla av hur det vattnet ser ut, låter, luktar och upplevs trots att jag inte ordagrant kan återge hur det är beskrivet. Riktig vinter känner man in i benmärgen när Emil sliter i snöstormen för att få Lukas framåt i drivorna, allt medan Alfred ligger nedbäddad i blodförgiftning i släden bakom. Hur han gråter, Emil, och säger till Lukas; "Man blir så stark när man måste!" Emils förtvivlan känner man lika starkt som man känner vinterns kyla och storm.

Barndomen var idyllisk, lycklig och fri. Som tonåring kanske hon revolterade? Hamnade i dåligt sällskap? Var för nyfiken för den tid hon levde i? Hon har själv uttryckt en tröst till alla sorgsna tonåringar, att det går över. Det bottnar säkert i en egen sorgsenhet under den delen av sitt liv. När hon dessutom som 18-åring väntade barn med en 30 år äldre gift man var Vimmerby alldeles för litet. Astrid reste till Köpenhamn och födde där en son, som hon med stor sorg fick lämna kvar i fosterfamilj. Själv flyttade hon till Stockholm, arbetade och använde sina pengar till resor till sonen i Köpenhamn. En chef hon hade, Sture Lindgren, blev så småningom hennes make och då kunde hon äntligen resa till sonen för att hämta hem honom. Att ha varit tvungen att lämna sin son tros vara en anledning till många ensamma barn i hennes berättelser. Rasmus som bor på barnhem, Mio min Mio som bor i fosterfamilj, Skorpan Lejonhjärta som ligger ensam i sin kökssoffa...

Astrid födde en dotter också, och barnen fanns alltid i hennes närhet. Hon betraktade inte deras lek, hon lekte tillsammans med dem, hon var där. Hon skrev också, och att Pippi kom till efter dotterns önskemål från sängen; "Mamma, berätta om Pippi Långstrump" känner många till. Det är nästan så man vill tacka henne för hennes lunginflammation!

Den speciella kvällen där på gården Näs för 100 år sedan fylldes Hannas och Samuel Augusts hjärtan av kärlek till sin nyfödda dotter, det är jag säker på. Att hon senare kom att bli en av Sveriges mest omtyckta personer, mest lästa författare som de allra flesta av oss svenskar tycker oss ha en relation till, det visste de inget om. Och kanske hade det heller inte spelat så stor roll? En nyfödd bebis är ju ett mirakel i sig. Hur de tänkte och kände kan jag bara gissa. Däremot vet jag att mitt barnaminne inte hade varit detsamma utan henne. Mina egna minnen av naturen omkring mig, ett barns upplevelser, hade inte varit nertecknade med Astrid Lindgrens språk - och därmed hade de med all säkerhet varit en stor portion fattigare.

Idag firas det 100-årsdag i Nangijala med pompa och ståt - det är vad jag hoppas på i alla fall!