Var är utgången?

Jag vill inte vara i det här rummet längre. Jag vill inte det! Jag vill ut... Jag vill hitta utgången, den stora nödutgången med blinkande lampor som visar vägen ut ur detta inferno. Det går inte längre. Vi orkar inte mer. Vi har inte krafter kvar att börja om och börja om.

Pappa har pratat med läkaren idag. IGEN hade han inget svar. Igen vill han att pappa ska komma tillbaka. Igen behöver de gå in med nål och slang utifrån. Det eller "öppna" - operation. Vad säger man? Vad säger pappa? Jag tror att han letar utgången lika mycket som jag, fast samtidigt lika uppgivet. Kommer det ens att komma ett svar?

I somras på Öland gick vi och väntade och väntade. Kändes lite olustigt att vara så långt borta för snart skulle han ju få veta, snart skulle ju svaret komma. Det känns som i ett annat liv. Var det bara ett par månader sedan? Fast samtidigt - ett par månader att vänta på ett dylikt besked, det är ett annat liv i tideräkning...

Man orkar inte. Det är omänskligt. Fast vilket är alternativet? Man tar ett steg till, man andas en minut till. Man gör det man måste göra. Man till och med skrattar ibland, fast det sätter sig på tvären i nästa ögonblick. Men man fortsätter. För man har inget annat val. Jag kräver omval!