Pratade med mamma och pappa i telefonen nyss, för att planera när vi ska åka dit i höst. Att prata med pappa känns alltid speciellt i maggropen, jag är orolig och nervös innan hans röst hörs i luren. Jag är "helt enkelt" så förbannat djävla orolig att mista honom, och att risken finns skrevs oss på näsan med all önskvärd tydlighet efter svärfars plötsliga bortgång. Hur som helst, han kom till luren och då finns lugnet där i samma sekund. Hans underbara galghumor. Hur han hanterar sin situation och allas vår oro just den vägen.
Vad sägs om följande kommentar:
"Det är svårt att sova för det fastnar slem i lungorna så jag har satt kuddar under madrassen för att halvsitta. Det är så innan cancern stelnat. Nu flyter den omkring. Det behöver bli en cancerkaka innan det blir hårt men den har bara inte jäst klart än..."
Det kanske är svårt att förstå "humorn" i det men att få skratta lite uppgivet sådär, att inte "komma åt" att bli djup och orolig; det hjälper mig. Och viktigast av allt - jag tror det hjälper pappa!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Älskade, underbara dotter!
TACK för detta fina inlägg!
Man måste känna oss ganska väl, om man ska förstå den sortens humor. Den hjälper oss två, och på ett underligt, underbart sätt får den oss att tro att så länge vi kan hantera oron med galghumor, och t.o.m. skicka denna vidare, mår hela vår familj bra av den.
Nu väntar vi bara på ett glädjande svar från läkaren.
Skicka en kommentar