2006-02-28
Förresten…
Jag har åkt skidor idag också. Inte lika långt, men det berodde på att jag skulle få lunchgäster och ville hinna hem och duscha och göra mig i ordning i tid. Fatta, jag - jag! - stod på ett par längdåkningsskidor kl 10 på förmiddagen, frivilligt, ensam hemma - inte för dotterns eller någon annans skull utan bara för att jag själv ville det. Och vet ni vad? Det är kul!!
Mätt, vägd och godkänd
Dottern har varit på sitt sista BVC-besök idag. Nu tar skolhälsovården över och ytterligare ett steg ifrån småbarnsstadiet har tagits. Hon är inte lika tunn längre, tack och lov! Idag vägde hon hela 19 kg och mätte 114 cm i strumplästen. ”Vilken härlig och fin dotter ni har!” säger BVC-systern och både maken och jag pöser och jäser av stolthet. Förmodligen något hon säger till de flesta, men till oss menar hon det ju verkligen ;-) !
Hon fick också poliospruta, något vi förberett länge. I somras när maken var sjuk i Hepatit A (eller happy-titen, som en vän kallar den för att det ska låta lite positivt mitt i allt det tråkiga som var) fick dottern genomgå både provtagning och vaccination. Chockartat och svårt. Ledsen dotter och olyckliga föräldrar som var tvungna att hålla fast henne. Vi hade ju inget val - provtagningen var nödvändig för att se om även hon bar på antikroppar - men vad uschlig man känner sig som mamma när man håller fast det käraste man har för att hon ska stickas med en nål... Hur som helst, vi har varit rädda att det här skulle ha satt djupa spår med sprutskräck som följd, och därför har vi pratat mycket om sprutan hon nu skulle få, varför det var nödvändigt och pratat om hur det känns i magen när man oroar sig för något. Vi utlovade emla-salva och kletade dit en rejäl klutt på överarmen. Hon var laddad och taggad. Pratade i falsett med sköterskan och skrattade högt åt minsta skämt. Satte sig beslutsamt i mitt knä, fattade min hand med sin högra hand och pappas hand med sin vänstra. Såg aningen tveksam ut men svarade på tilltal angående den utlovade leksaken vi skulle gå och köpa efteråt. Vips var det gjort och hon skrattade hysteriskt åt alltsammans samtidigt som det rann några tårar över kinden. Så tapper mitt lilla hjärtegull, det är vid dylika tillfällen hjärtat svämmar över av kärlek!
Hon fick också poliospruta, något vi förberett länge. I somras när maken var sjuk i Hepatit A (eller happy-titen, som en vän kallar den för att det ska låta lite positivt mitt i allt det tråkiga som var) fick dottern genomgå både provtagning och vaccination. Chockartat och svårt. Ledsen dotter och olyckliga föräldrar som var tvungna att hålla fast henne. Vi hade ju inget val - provtagningen var nödvändig för att se om även hon bar på antikroppar - men vad uschlig man känner sig som mamma när man håller fast det käraste man har för att hon ska stickas med en nål... Hur som helst, vi har varit rädda att det här skulle ha satt djupa spår med sprutskräck som följd, och därför har vi pratat mycket om sprutan hon nu skulle få, varför det var nödvändigt och pratat om hur det känns i magen när man oroar sig för något. Vi utlovade emla-salva och kletade dit en rejäl klutt på överarmen. Hon var laddad och taggad. Pratade i falsett med sköterskan och skrattade högt åt minsta skämt. Satte sig beslutsamt i mitt knä, fattade min hand med sin högra hand och pappas hand med sin vänstra. Såg aningen tveksam ut men svarade på tilltal angående den utlovade leksaken vi skulle gå och köpa efteråt. Vips var det gjort och hon skrattade hysteriskt åt alltsammans samtidigt som det rann några tårar över kinden. Så tapper mitt lilla hjärtegull, det är vid dylika tillfällen hjärtat svämmar över av kärlek!
2006-02-27
Energi, massor av energi!
Som vi har städat, maken och jag, ikväll! Dottern är fortfarande tillsammans med mormor och morfar hos sin moster och sina kusiner. Kommer hem imorgon. Jag ska ha lunchgäster imorgon, medan maken är på jobb (stackars dem som inte är lärare...) och använde det som anledning att röja i dotterns rum. Behövdes i och för sig ingen anledning eftersom det alltid ser ut som om en tromb gått igenom efter att F varit här. De leker, de utnyttjar hela rummet, från golv till tak, och det är underbart. Vi brukar hjälpas åt att städa innan hon åker hem igen, men i söndags hann vi inte.
Efter rumsröjning hos dottern, med byte av gardiner, uppsättande av tavlor, byte av sängkläder, sortering i lådor och *viskar* - bortplockning av vissa saker vi inte tror att hon kommer att sakna - fortsatte vi ute i hallen på övervåningen. Där står en sekretär som vi köpte samma höst som vi flyttade ihop, 1991 var det visst... Då var bostaden en studentlägenhet i Umeå och efter det har vi bytt bostad två gånger. Innehållet i lådorna har varit detsamma. Det är tragiskt men det är sant! Nu slängde vi minst 95% av innehållet, och har helt plötsligt nytt utrymme att fylla med de kommande 15 årens småpryttlar som vi inte vet vad vi ska göra av.
Mellan sekretären och väggen finns en springa på ca 2 dm där vi tryckt in tavelramar, affischer och annat som ”nog-ska-upp-på-nån-vägg-nån-gång... Nu flyttade vi ut vissa saker i skrubben två meter bort och annat slängde vi. Jag vill nästan inte erkänna det men gissa hur dammigt och faktiskt äckligt det var bakom och mellan dem? Jätte... Nu är det i alla fall rensat och lyckas den här energin hålla i sig kommer huset att skimra efter den här veckan! Jag är taggad att rensa resten också. Vi har våra gömmor, det är ingen överdrift, och nu ska de tas omhand!
Mest av allt är jag i alla fall glad att energin är tillbaka!
Efter rumsröjning hos dottern, med byte av gardiner, uppsättande av tavlor, byte av sängkläder, sortering i lådor och *viskar* - bortplockning av vissa saker vi inte tror att hon kommer att sakna - fortsatte vi ute i hallen på övervåningen. Där står en sekretär som vi köpte samma höst som vi flyttade ihop, 1991 var det visst... Då var bostaden en studentlägenhet i Umeå och efter det har vi bytt bostad två gånger. Innehållet i lådorna har varit detsamma. Det är tragiskt men det är sant! Nu slängde vi minst 95% av innehållet, och har helt plötsligt nytt utrymme att fylla med de kommande 15 årens småpryttlar som vi inte vet vad vi ska göra av.
Mellan sekretären och väggen finns en springa på ca 2 dm där vi tryckt in tavelramar, affischer och annat som ”nog-ska-upp-på-nån-vägg-nån-gång... Nu flyttade vi ut vissa saker i skrubben två meter bort och annat slängde vi. Jag vill nästan inte erkänna det men gissa hur dammigt och faktiskt äckligt det var bakom och mellan dem? Jätte... Nu är det i alla fall rensat och lyckas den här energin hålla i sig kommer huset att skimra efter den här veckan! Jag är taggad att rensa resten också. Vi har våra gömmor, det är ingen överdrift, och nu ska de tas omhand!
Mest av allt är jag i alla fall glad att energin är tillbaka!
Sista OS-inlägget?
Nu är jag arg på hockeyn igen! Jag ändrade mig ju under själva finalen och upptäckte ändå att jag höll på Tre Kronor. Jag har gratulerat dem, och tycker att det guldet är lika roligt som de andra. Observera det; lika roligt, inte roligare. Varför tar man emot hockeylandslaget med ett stort jippo i Stockholm? Damkronorna får hänga med på ett hörn med sitt silver (eftersom det är samma idrott skulle jag gissa). Men var i hela friden är de andra guldmedaljörerna, de andra medaljörerna? Jag ställer bara frågan, var är de? Var deras medaljer mindre värda? Var deras insatser inte lika stora? Varför kunde man inte ta emot alla medaljörerna där på Medborgarplatsen ikväll? Curlingtjejerna, skidskyttetjejen, sprintlöparna, slalomtjejen osv osv. Det är jättehärligt att samlas och hylla hjältarna, få visa uppskattning och vara stolta över landsmännen/-kvinnorna, men jag kommer att fortsätta undra varför inte alla hjältar ska hyllas…
Apati - energi
Avslutade förra arbetsveckan med en dag i slalombacken tillsammans med 350 elever. Underbart roligt och inte blev det sämre av att solen sken från en klarblå himmel där vi var, medan dimman höll Västmanland inbäddad hela dagen. Blå himmel, gul sol och gnistrande vit snö - det blir inte bättre! Det kändes som en fin början av sportlovet som jag har den här veckan. Men tydligen inte...
Helgen har gått i apatins tecken. Jag har suttit i soffan, knappt orkat resa mig och dumstirrat på OS. Långt inne dunkar det dåliga samvetet, man kan inte sitta i soffan när det är helg och solen som hittat hit strålar där ute. Jag känner mig misslyckad, lat och som att jag smiter undan. Från vad vet jag inte, men jag har en tydlig känsla av att smita undan. Dottern hade sällskap av F så på henne gick det ingen nöd. Maken känner mig nog bättre än jag gör själv och tar det med ro. ”Vila du, du behöver det,” säger han och ändå tror jag att han tycker att jag är lat. Mormor och morfar har varit i stan hos kusinerna eftersom deras mamma/min syster har jobbat. Ingen har påverkats av att jag suttit i soffan och ändå sitter samvetet där som en smäck. Det dåliga samvetet.
Igår reste jag mig ur soffan med en kraftansträngning och ställde mig i duschen. F skulle skjutsas hem och vi var bjudna på middag av mormor inne hos syrran, som jobbade kväll. Det tog emot att ta mig ur soffan men ändå kändes det lite bättre när jag kom ur duschen. Det gick bra och kändes bra ända tills vi skulle passa på att storhandla efter middagen. Jag gäspade och gäspade och gäspade - det brukar vara migränvarning. Ingen migrän kom, tack och lov, men jag landade lika apatisk i soffan när vi kom hem igen. Somnade där till och med, men vaknade vid 2-tiden och smög upp till sovrummet. Somnade om direkt och sov till 10.30. Sanslöst hur mycket jag har sovit denna helg!
Men - jag kände direkt när jag vaknade att apatin hade bytts mot energi! Åt frukost, surfade lite, plockade undan i köket, ringde dottern och sedan - hör och häpna ni som känner mig - snörade jag på mig längdåkningspjäxorna!
Bakgrund: Jag lovade mig själv när jag slutade årskurs 6 att aldrig mer ställa mig på ett par längdåkningsskidor. Fram till dess bestod gymnastiken i skolan på vintern av längdåkning i elljusspåret, varv på varv på varv. Hur kul är det att åka längdåkning i Höga Kusten (=massor av backar) där 90% av befolkningen har dessa längdskidor som sitt livselixir, när man själv tillhör de 10% som inte får till vallan och därför har bakhalt uppför och dåligt glid nedför och ändå tvingas åka varje vecka och varje gång uppleva att bli omkörd och varvad av ”proffsen”? Inte kul alls, kan jag meddela! Magdalena Forsberg fanns där. Jag tycker hon är en superb elitidrottare och jag är självklart stolt över att komma från samma bygd, men då – för 25 år sedan i elljusspåret, var det inte ett dugg roligt. Hon är den som slog igenom och är ett känt namn idag, men det fanns många nästan i hennes klass redan då... som åkte om oss 10%-are. När vi började 7:an bussades vi till en annan skola och behövde inte dra skidorna på bussen. Då lade jag detta löfte, som jag levt med troget fram tills jag blev mamma. De senaste åren har jag åkt lite för dotterns skull. Jag tänker inte ärva ned min motvilja till henne. Men det har varit för dotterns skull har jag intalat mig- fram till idag.
Inte bara pjäxorna, jag klämde fast skidorna där under också och tog hunden med mig. Det är nästan skare, det har vi inte upplevt här nere konstaterade maken och jag häromkvällen. Skare stark nog att bära upp ett par skidor. Solen sken, jag skidade och hunden följde. Energin sprudlade i kroppen, benen var glada igen - inte tunga! Jag åkte drygt en timme, kanske 5-6 km, det är inte viktigt. Vingligt, utan teknik, men inte heller det är viktigt. Det viktiga är glädjen som är tillbaka i mig, energin som har hittat ”hem” igen och alla goda tankar som kommit och gått under skidturen. Kanske kan jag komma till ro med dessa apatiska dagar, de finns där och jag måste låta dem finnas. De går över, jag måste våga tro på det. Det är kroppens sätt att tala om att jag behöver stanna upp och återhämta mig efter en tuff arbetsperiod. Nu har jag en hel veckas sportlov att bygga upp energireserverna igen och jag ser fram emot den!
Helgen har gått i apatins tecken. Jag har suttit i soffan, knappt orkat resa mig och dumstirrat på OS. Långt inne dunkar det dåliga samvetet, man kan inte sitta i soffan när det är helg och solen som hittat hit strålar där ute. Jag känner mig misslyckad, lat och som att jag smiter undan. Från vad vet jag inte, men jag har en tydlig känsla av att smita undan. Dottern hade sällskap av F så på henne gick det ingen nöd. Maken känner mig nog bättre än jag gör själv och tar det med ro. ”Vila du, du behöver det,” säger han och ändå tror jag att han tycker att jag är lat. Mormor och morfar har varit i stan hos kusinerna eftersom deras mamma/min syster har jobbat. Ingen har påverkats av att jag suttit i soffan och ändå sitter samvetet där som en smäck. Det dåliga samvetet.
Igår reste jag mig ur soffan med en kraftansträngning och ställde mig i duschen. F skulle skjutsas hem och vi var bjudna på middag av mormor inne hos syrran, som jobbade kväll. Det tog emot att ta mig ur soffan men ändå kändes det lite bättre när jag kom ur duschen. Det gick bra och kändes bra ända tills vi skulle passa på att storhandla efter middagen. Jag gäspade och gäspade och gäspade - det brukar vara migränvarning. Ingen migrän kom, tack och lov, men jag landade lika apatisk i soffan när vi kom hem igen. Somnade där till och med, men vaknade vid 2-tiden och smög upp till sovrummet. Somnade om direkt och sov till 10.30. Sanslöst hur mycket jag har sovit denna helg!
Men - jag kände direkt när jag vaknade att apatin hade bytts mot energi! Åt frukost, surfade lite, plockade undan i köket, ringde dottern och sedan - hör och häpna ni som känner mig - snörade jag på mig längdåkningspjäxorna!
Bakgrund: Jag lovade mig själv när jag slutade årskurs 6 att aldrig mer ställa mig på ett par längdåkningsskidor. Fram till dess bestod gymnastiken i skolan på vintern av längdåkning i elljusspåret, varv på varv på varv. Hur kul är det att åka längdåkning i Höga Kusten (=massor av backar) där 90% av befolkningen har dessa längdskidor som sitt livselixir, när man själv tillhör de 10% som inte får till vallan och därför har bakhalt uppför och dåligt glid nedför och ändå tvingas åka varje vecka och varje gång uppleva att bli omkörd och varvad av ”proffsen”? Inte kul alls, kan jag meddela! Magdalena Forsberg fanns där. Jag tycker hon är en superb elitidrottare och jag är självklart stolt över att komma från samma bygd, men då – för 25 år sedan i elljusspåret, var det inte ett dugg roligt. Hon är den som slog igenom och är ett känt namn idag, men det fanns många nästan i hennes klass redan då... som åkte om oss 10%-are. När vi började 7:an bussades vi till en annan skola och behövde inte dra skidorna på bussen. Då lade jag detta löfte, som jag levt med troget fram tills jag blev mamma. De senaste åren har jag åkt lite för dotterns skull. Jag tänker inte ärva ned min motvilja till henne. Men det har varit för dotterns skull har jag intalat mig- fram till idag.
Inte bara pjäxorna, jag klämde fast skidorna där under också och tog hunden med mig. Det är nästan skare, det har vi inte upplevt här nere konstaterade maken och jag häromkvällen. Skare stark nog att bära upp ett par skidor. Solen sken, jag skidade och hunden följde. Energin sprudlade i kroppen, benen var glada igen - inte tunga! Jag åkte drygt en timme, kanske 5-6 km, det är inte viktigt. Vingligt, utan teknik, men inte heller det är viktigt. Det viktiga är glädjen som är tillbaka i mig, energin som har hittat ”hem” igen och alla goda tankar som kommit och gått under skidturen. Kanske kan jag komma till ro med dessa apatiska dagar, de finns där och jag måste låta dem finnas. De går över, jag måste våga tro på det. Det är kroppens sätt att tala om att jag behöver stanna upp och återhämta mig efter en tuff arbetsperiod. Nu har jag en hel veckas sportlov att bygga upp energireserverna igen och jag ser fram emot den!
2006-02-26
Jag klarade det inte
Jag höll trots allt på Sverige i hockeyfinalen. När de gjorde första målet kom det spontant: ”Ja!" men jag fortsatte snabbt med "…aeädrar…". Försökte upprätthålla min inställning att det hade blivit för mycket hockey vilket jag i och för sig fortfarande tycker, men jag är samtidigt svensk nog att inte kunna låta bli att hålla på dem. Så - grattis Tre Kronor till guldet!
2006-02-25
Skönt med lite OS-paus
Här har vi haft schlagerkväll med dottern och F, som är här i helgen. De skulle titta förstås, och vi dukade med kex, juice och lite choklad. Tända ljus, dämpad belysning. Allt på begäran av tjejerna. De satt stilla och tittade ungefär en låt, det var väl så länge fikat räckte skulle jag gissa. Sen var de tvungna att få dansa själva. De tyckte att elefantlåten var bäst - smaken är som baken; vi tyckte i alla fall att tjejerna var bäst!
Ett guld till!
Tänk att man kan tro att man ska dö i hjärtinfarkt genom att sitta framför TV’n! Jag ska absolut inte satsa på skidskytte - av flera anledningar, men den som verkar viktigast just nu är att jag har noll kontroll på mina nerver. Att inte vara påverkad alls egentligen, för vad spelar det mig för roll egentligen om Anna Carin Olofsson skjuter bort alla fem skotten i sista skyttet? Ändå sitter jag här med hjärtklappning och en puls som låter tro att det jag var jag själv där ute i spåret... Så av det drar jag slutsatsen att jag nog skulle lyckas med konststycket att på sin höjd lyckas träffa någon funktionär, så mycket som pipan på bössan skulle skaka om jag stod där.Sex guldmedaljer har vi nu och genast står vi där och slår oss för bröstet och orerar och skanderar hur duktiga vi är. Vi? Alla vi här hemma i Svedala har väl knappast varit särskilt duktiga? Nåja, det kan få vara så. Vi kan få tycka att vi är duktiga. Det jag däremot tycker instinktivt illa om är att det egentligen inte är den svenska insatsen som är viktigast, utan att det har gått rätt dåligt för Norge. Dåligt? Varför kan vi inte unna våra grannar i väst att vara så duktiga som de är? Visst, medaljer av den ädlaste valören har de ”bara” lyckats lägga beslag på två stycken, men de har ändå tagit 19 sammanlagt. Sverige har 13 stycken. Så för det första har det inte gått dåligt och för det andra skimrar inte Sveriges medaljer ljusare bara för att Norge inte har lika många guld. Njut av de svenska fullträffarna men låt bli att samtidigt skratta åt ”grannen”. (Här kan man dra flera paralleller till liknande beteende i samhället i stort och jag tycker lika illa om det på alla platser. Glädje smakar tydligen bara riktigt bra om någon annan samtidigt misslyckats. Varför är det så och vad beror det på?)
Jag tänker hålla på Finland i hockeyfinalen förresten. Jag tycker egentligen om hockey men nu har det blivit för mycket. Jag är uppvuxen i ”Foppa-land” och borde vara stolt över honom. Han är en makalös idrottsman, inte tu tal om saken, men han är väl inte allsmäktig gud ändå? Och nu har jag slagit över i min reaktion och tänker hålla på Finland. Jag är så trött på all hockey på TV. Alla matcher ska visas, spelar ingen roll om det så är Albanien-Uruguay som spelar... Pratet i studion handlar om hockey. Fem minuter innan Anna Carin skulle starta idag, med rejäl medaljchans dessutom, pratade man om var Sverige skulle stå i medaljligan när/om Sverige tog guld. Inte skidskytteguld utan hockeyguld! Den matchen är ju för sjutton gubbar inte förrän imorgon! OS var roligt att titta på tills hockeyn startade. Det är för mycket. Mera bob till folket, sådan idrott man aldrig annars får se! Det är kanske rätt skönt att det snart är över ändå, så man kan hinna idrotta själv istället...
2006-02-23
Jag sa ju det!
9B(äst) har gjort det igen! Jag har just rättat igenom deras läsförståelse på nationella provet. Ja, jag tog mig sedermera i kragen och fick det gjort. Jag vet ju att många av dem är ambitiösa och har arbetat hårt under de 2,5 år jag har varit ansvarig för deras svenskundervisning. Jag vet också att några av dem inte ”vaknade” förrän förra året, efter första betyget och alltså har missat att ta del av och ta in den kunskap som presenterats dem i år 7 och höstterminen i år 8... Jag är heller inte dummare än att jag vet att jag har haft tur med gruppen, att både ungdomarna, deras föräldrar och deras tidigare lärare ligger bakom den kunskapsbank de besitter- men kanske vågar jag ta åt mig lite av äran själv också?
Det är roligt att entusiasmera dem, att få uppleva hur glada och fyllda med energi de är när de tagit ett rejält steg upp i sin kunskapstrappa. Att stå med det kära besvär det innebär när de ska välja bok att läsa men inte kan. Inte för att de inte vill utan för att de vill läsa två eller flera. Att kunna lugna dem med att de får tid att läsa både två och tre böcker... Att nu i 9:an njuta och skörda det arbete vi har lagt ner tidigare. Att se skillnaden i att undervisa en grupp tonåringar jämfört med tjugofem individer. Där gruppen strävar åt samma håll och bryr sig om att få med alla, jämfört med individerna som strävar och drar åt tjugofem olika håll. Skörda lugnet som infinner sig när gruppen är trygg ihop, när olikheterna är accepterade, när eleverna med särskilda behov kan använda sina hjälpmedel utan att ifrågasättas av de andra. När de extra ambitiösa kan läsa fyra-fem böcker när de andra läser en eller två, utan att behöva bli kallade plugghästar. När den uppmärksamhet de får är positiv, att gruppen är stolt över att de är med.
Det finns så många saker att peka på som är viktiga för att komma dit vi är idag med denna klass. Det är förmodligen detta som kallas kompetens, lärarskicklighet. Sen att jag är duktig på satslösning är förstås också viktigt men det räcker inte, att jag för första gången under mina 10 år som lärare i år kände att jag bottnade i min egen kunskap när vi läste litteraturhistoria spelar förstås roll, men återigen - det räcker inte. Att jag läst en hel drös ungdomsböcker under vintern är viktigt, men inte det heller räcker. Ämneskunskapen är viktig, visst är den det, men utan den andra kompetensen kan jag aldrig förmedla ämnet till mina elever. Man måste alltså besitta båda för att vara en kompetent lärare. Det törs jag säga att jag är!
Resultatet på läsförståelsen på de nationella proven då?
G - 4 st starka
VG - 10 st
MVG - 9 st!!
Behöver jag tillägga att jag är stolt över dem??!
Det är roligt att entusiasmera dem, att få uppleva hur glada och fyllda med energi de är när de tagit ett rejält steg upp i sin kunskapstrappa. Att stå med det kära besvär det innebär när de ska välja bok att läsa men inte kan. Inte för att de inte vill utan för att de vill läsa två eller flera. Att kunna lugna dem med att de får tid att läsa både två och tre böcker... Att nu i 9:an njuta och skörda det arbete vi har lagt ner tidigare. Att se skillnaden i att undervisa en grupp tonåringar jämfört med tjugofem individer. Där gruppen strävar åt samma håll och bryr sig om att få med alla, jämfört med individerna som strävar och drar åt tjugofem olika håll. Skörda lugnet som infinner sig när gruppen är trygg ihop, när olikheterna är accepterade, när eleverna med särskilda behov kan använda sina hjälpmedel utan att ifrågasättas av de andra. När de extra ambitiösa kan läsa fyra-fem böcker när de andra läser en eller två, utan att behöva bli kallade plugghästar. När den uppmärksamhet de får är positiv, att gruppen är stolt över att de är med.
Det finns så många saker att peka på som är viktiga för att komma dit vi är idag med denna klass. Det är förmodligen detta som kallas kompetens, lärarskicklighet. Sen att jag är duktig på satslösning är förstås också viktigt men det räcker inte, att jag för första gången under mina 10 år som lärare i år kände att jag bottnade i min egen kunskap när vi läste litteraturhistoria spelar förstås roll, men återigen - det räcker inte. Att jag läst en hel drös ungdomsböcker under vintern är viktigt, men inte det heller räcker. Ämneskunskapen är viktig, visst är den det, men utan den andra kompetensen kan jag aldrig förmedla ämnet till mina elever. Man måste alltså besitta båda för att vara en kompetent lärare. Det törs jag säga att jag är!
Resultatet på läsförståelsen på de nationella proven då?
G - 4 st starka
VG - 10 st
MVG - 9 st!!
Behöver jag tillägga att jag är stolt över dem??!
ABC-lista
Hittade denna lista hos Myran och tja... jag hade väl inget bättre för mig så jag fyllde också i den. Eller inget bättre förresten - jag borde verkligen, verkligen rätta nationella prov istället men lyckas hitta 1000 och 1 ursäkter att inte göra det. Fortsätt gärna kedjan utan att vara personligt utmanad!
A is for age: 36, mindre än 3 veckor kvar till nästa födelsedag. Hu.
B is for booze of choice: Rödvin
C is for career: Från outbildad dagisfröken till lärare i svenska och engelska på högstadiet. Trivs med hormonstinna tonåringar, de har energi!
D is for your dad's name: Ina-pappan
E is for essential items to bring to a party: När det gäller personalfesterna är extra CD-skivor givet. Roligt sällskap kanske också räknas?
F is for favourite song at the moment: Den högste med Lena Philipsson, den fungerar fint som bakgrund till högljudd egensång i bilen på väg till och från jobbet.
G is for favourite game: Alfapet på nätet fastnade jag för men slutade när det slutade vara gratis.
H is for home town: Född i Sundsvall men uppvuxen på landet utanför en by i Höga Kusten.
I is for instruments you play: Blockflöjt, piano och gitarr spelade jag på låg- och mellanstadiet. Kan väl säga att karriären både började och slutade då och där...
J is for jam or jelly you like: Hallon är godast!
K is for kids: Dottern som fyller 6 år till sommaren.
L is for living arrangements: Litet rött hus på landet med gigantisk ladugård bredvid. I den finns utrymme att ta in hästarna, några hönor, fyra husvagnar och massor, massor av, enligt maken, ”bra-å-ha-saker” som man inte bör göra sig av med...
M is for mother's name: Ina-mamman
N is for name of your crush: Maken!!
O is for overnight hospital stays: 3 nätter på BB i mars 2000, 2 nätter på BB i juli, 4 nätter på HIA (hjärtintensiven) i Uppsala i juli 2000 och slutligen 6 veckor omväxlande på HIA & BB ”hemma” i juli-augusti 2000
P is for phobias: Spindlar och älgar, även om det är under kontroll numera...
Q is for quotes you like: ”Oavsett om du tror att du kommer att lyckas eller inte, kommer du att få rätt!”
R is for relationship that lasted the longest: Maken, det blir 16 år i år!
S is for sartorial style: (klädstil alltså!?) Jeans, linne eller t-shirt och kofta (kylan i skolan har gjort det till ett måste, har investerat i tre tunna yllekoftor i vinter)
T is for time you wake up: Klockradion sätter igång nån gång mellan 06.00 och 07.00, beroende på när jag ska iväg, och jag snoozar ca 20 minuter. På helgerna sover jag till 9.30-10, minst!
U is for underwear: Oftast vitt, slätt och enkelt och absolut inte string. *ryser* BH från Chantelle sitter bäst
V is for vegetables you love: Röd paprika at the moment faktiskt.
W is for weekend plans: Oftast lugn och ro, gärna med besök från goda vänner. Ibland när vi får djurvakt åker vi till vänner istället. Mycket, mycket utetid!
X is for x-rays you've had: Tänder. Hjärta. Lungor. Hjärna.
Y is for yummy food you make: Maken är kock här, men mina woker brukar uppskattas. Jag bakar hellre, allt från bröd och kakor till tårtor - helst som någon annan äter upp...
Z is for zodiac sign: Fisk
Å är för åt dem som du vill skicka listan vidare till: Alla som inte har något bättre för sig..
Ä är för älsklingstrend: Öhh... vet inte riktigt. Vet inte om det är en trend men de höga stövlarna som är moderna nu älskar jag!
Ö är för en önskan just nu: Att vintern ska ligga kvar över sportlovet nästa vecka och att det sedan, över en natt, ska bli riktig vår i luften!!
A is for age: 36, mindre än 3 veckor kvar till nästa födelsedag. Hu.
B is for booze of choice: Rödvin
C is for career: Från outbildad dagisfröken till lärare i svenska och engelska på högstadiet. Trivs med hormonstinna tonåringar, de har energi!
D is for your dad's name: Ina-pappan
E is for essential items to bring to a party: När det gäller personalfesterna är extra CD-skivor givet. Roligt sällskap kanske också räknas?
F is for favourite song at the moment: Den högste med Lena Philipsson, den fungerar fint som bakgrund till högljudd egensång i bilen på väg till och från jobbet.
G is for favourite game: Alfapet på nätet fastnade jag för men slutade när det slutade vara gratis.
H is for home town: Född i Sundsvall men uppvuxen på landet utanför en by i Höga Kusten.
I is for instruments you play: Blockflöjt, piano och gitarr spelade jag på låg- och mellanstadiet. Kan väl säga att karriären både började och slutade då och där...
J is for jam or jelly you like: Hallon är godast!
K is for kids: Dottern som fyller 6 år till sommaren.
L is for living arrangements: Litet rött hus på landet med gigantisk ladugård bredvid. I den finns utrymme att ta in hästarna, några hönor, fyra husvagnar och massor, massor av, enligt maken, ”bra-å-ha-saker” som man inte bör göra sig av med...
M is for mother's name: Ina-mamman
N is for name of your crush: Maken!!
O is for overnight hospital stays: 3 nätter på BB i mars 2000, 2 nätter på BB i juli, 4 nätter på HIA (hjärtintensiven) i Uppsala i juli 2000 och slutligen 6 veckor omväxlande på HIA & BB ”hemma” i juli-augusti 2000
P is for phobias: Spindlar och älgar, även om det är under kontroll numera...
Q is for quotes you like: ”Oavsett om du tror att du kommer att lyckas eller inte, kommer du att få rätt!”
R is for relationship that lasted the longest: Maken, det blir 16 år i år!
S is for sartorial style: (klädstil alltså!?) Jeans, linne eller t-shirt och kofta (kylan i skolan har gjort det till ett måste, har investerat i tre tunna yllekoftor i vinter)
T is for time you wake up: Klockradion sätter igång nån gång mellan 06.00 och 07.00, beroende på när jag ska iväg, och jag snoozar ca 20 minuter. På helgerna sover jag till 9.30-10, minst!
U is for underwear: Oftast vitt, slätt och enkelt och absolut inte string. *ryser* BH från Chantelle sitter bäst
V is for vegetables you love: Röd paprika at the moment faktiskt.
W is for weekend plans: Oftast lugn och ro, gärna med besök från goda vänner. Ibland när vi får djurvakt åker vi till vänner istället. Mycket, mycket utetid!
X is for x-rays you've had: Tänder. Hjärta. Lungor. Hjärna.
Y is for yummy food you make: Maken är kock här, men mina woker brukar uppskattas. Jag bakar hellre, allt från bröd och kakor till tårtor - helst som någon annan äter upp...
Z is for zodiac sign: Fisk
Å är för åt dem som du vill skicka listan vidare till: Alla som inte har något bättre för sig..
Ä är för älsklingstrend: Öhh... vet inte riktigt. Vet inte om det är en trend men de höga stövlarna som är moderna nu älskar jag!
Ö är för en önskan just nu: Att vintern ska ligga kvar över sportlovet nästa vecka och att det sedan, över en natt, ska bli riktig vår i luften!!
2006-02-22
Lugnt
Jag är inte arg på maken längre, det är lugnt. Vi redde ut alltsammans innan vi somnade. Jag är noggrann med det - somna aldrig osams. Det är svårt när man har olympiskt guld i långsurhet... Det krävs mycket självdiciplin och hårt arbete för att lyckas, men jag ger mig inte. Så - det krävdes diskussion och ordvrängning i nån timme men sedan var det... lugnt.
Lugnt är det också, relativt i alla fall, mellan hunden och marsvinen nu. Hunden har förstått att hon får nosa på dem en stund men att hon sedan ska ligga en bit ifrån. Det är mysigt att sitta i soffan och titta och lyssna på dem. Levande djur fyller en stor funktion hos oss!
.
Lugnt är det också, relativt i alla fall, mellan hunden och marsvinen nu. Hunden har förstått att hon får nosa på dem en stund men att hon sedan ska ligga en bit ifrån. Det är mysigt att sitta i soffan och titta och lyssna på dem. Levande djur fyller en stor funktion hos oss!
.
2006-02-19
Jaha, så rök vi ihop då...
...maken och jag.
Kort tillbakablick. Grannarnas två marsvin flyttade till oss tidigare ikväll pga att den yngste sonen i den familjen har blivit allergisk. Alltså kunde de inte ha marsvinen kvar. Dottern har önskat och blivit lovad marsvin till hösten och nu bestämde vi att tidigarelägga det för att rädda livhanken på dessa två.
De kom vid 17-tiden och efter middagen har jag suttit på vakt med hunden här inne. Att försöka få en valp, för det är hon trots sina 33 kg, att förstå att hon inte varken behöver vakta eller döda dessa två nya individer kräver sin kvinna. Jag har suttit på helspänn hela kvällen, ömsom berömt ömsom ryckt ut och stoppat henne. Hon betedde sig som en obstinat tvååring som vägrar sova trots att ögonen åker igen. Precis så var det, hon kunde inte släppa marsvinen med blicken, men ögonen slöts och hon nästan - men bara nästan - somnade men skakade på huvudet för att få upp dem igen. Irritationen växte hos mig, tålamodet höll på att ta slut. Hunden fick gå in i köket igen, jag orkade inte. Katterna kom in istället och smög runt väggarna samtidigt som de försökte bestämma sig för om de eller marsvinen var bytesdjuren.
Efter en stund gick maken ut till hästarna och tog hunden med. Hon brukar inte vika från hans sida då men nu stod hon istället kvar på trappan och klöste och hoppade på ytterdörren för att få komma in igen. Mer irritation. En av katterna kväljer i köket. Jag hann in och fick ut honom innan han kräktes på golvet. Hunden fortsätter klösa på ytterdörren. Jag ropar på maken att ropa på hunden. Irritationen fortsätter växa. Sätter mig i soffan igen, försöker varva ner. Då hör jag katt nummer två prassla med en påse. Rusar in i köket för att se hur han hoppar ner från köksbänken med en stor påse korvbröd i gapet. De är inte kloka när det gäller ätbara (för katt?) saker på köksbänkarna när vi inte är i köket. Kaffe, vällingpulver, mjöl, bröd, kiwi... ja, vad de kan tänkas komma över. En blick på deras magomfång stoppar tanken att de är undernärda. De får mat av oss, de fångar egen mat ute. Vi har gott om sork. Människomat som de har så mycket som nosat på ratas av oss, jag tänker inte äta något som nosats på av en nos som nyligen nosade på sork...
Vi försöker vara duktiga att inte lämna något framme överhuvudtaget. Maken glömmer det lite för ofta. Ikväll var fel tillfälle. Jag exploderade! Fick ut katten fort. Väldigt fort. Var fortfarande arg när maken kom in. Jag kan skylla på honom, på katterna och på mig. Jag sa det också, att jag inte visste vem jag skulle vara arg på men att jag var arg!
- Jaja, de är helt hopplösa på diskbänken, svarade han lugnt som vanligt.
- Ja, och du är hopplös att lämna på diskbänken! svarade jag. Irriterad stämma. Han fräste tillbaka och gick ut igen.
Där sitter vi nu. Han är fortfarande ute och jag är både ledsen och arg. Marsvinen som skulle vara så roliga...
Dottern och marsvinen är däremot kompatibla - hon tycker det var väldigt roligt och hon var försiktig och duktig...
Kort tillbakablick. Grannarnas två marsvin flyttade till oss tidigare ikväll pga att den yngste sonen i den familjen har blivit allergisk. Alltså kunde de inte ha marsvinen kvar. Dottern har önskat och blivit lovad marsvin till hösten och nu bestämde vi att tidigarelägga det för att rädda livhanken på dessa två.
De kom vid 17-tiden och efter middagen har jag suttit på vakt med hunden här inne. Att försöka få en valp, för det är hon trots sina 33 kg, att förstå att hon inte varken behöver vakta eller döda dessa två nya individer kräver sin kvinna. Jag har suttit på helspänn hela kvällen, ömsom berömt ömsom ryckt ut och stoppat henne. Hon betedde sig som en obstinat tvååring som vägrar sova trots att ögonen åker igen. Precis så var det, hon kunde inte släppa marsvinen med blicken, men ögonen slöts och hon nästan - men bara nästan - somnade men skakade på huvudet för att få upp dem igen. Irritationen växte hos mig, tålamodet höll på att ta slut. Hunden fick gå in i köket igen, jag orkade inte. Katterna kom in istället och smög runt väggarna samtidigt som de försökte bestämma sig för om de eller marsvinen var bytesdjuren.
Efter en stund gick maken ut till hästarna och tog hunden med. Hon brukar inte vika från hans sida då men nu stod hon istället kvar på trappan och klöste och hoppade på ytterdörren för att få komma in igen. Mer irritation. En av katterna kväljer i köket. Jag hann in och fick ut honom innan han kräktes på golvet. Hunden fortsätter klösa på ytterdörren. Jag ropar på maken att ropa på hunden. Irritationen fortsätter växa. Sätter mig i soffan igen, försöker varva ner. Då hör jag katt nummer två prassla med en påse. Rusar in i köket för att se hur han hoppar ner från köksbänken med en stor påse korvbröd i gapet. De är inte kloka när det gäller ätbara (för katt?) saker på köksbänkarna när vi inte är i köket. Kaffe, vällingpulver, mjöl, bröd, kiwi... ja, vad de kan tänkas komma över. En blick på deras magomfång stoppar tanken att de är undernärda. De får mat av oss, de fångar egen mat ute. Vi har gott om sork. Människomat som de har så mycket som nosat på ratas av oss, jag tänker inte äta något som nosats på av en nos som nyligen nosade på sork...
Vi försöker vara duktiga att inte lämna något framme överhuvudtaget. Maken glömmer det lite för ofta. Ikväll var fel tillfälle. Jag exploderade! Fick ut katten fort. Väldigt fort. Var fortfarande arg när maken kom in. Jag kan skylla på honom, på katterna och på mig. Jag sa det också, att jag inte visste vem jag skulle vara arg på men att jag var arg!
- Jaja, de är helt hopplösa på diskbänken, svarade han lugnt som vanligt.
- Ja, och du är hopplös att lämna på diskbänken! svarade jag. Irriterad stämma. Han fräste tillbaka och gick ut igen.
Där sitter vi nu. Han är fortfarande ute och jag är både ledsen och arg. Marsvinen som skulle vara så roliga...
Dottern och marsvinen är däremot kompatibla - hon tycker det var väldigt roligt och hon var försiktig och duktig...
2006-02-18
Flickan bakom bokhyllan
Jag leker ibland med tanken att försöka skriva något på riktigt*. Varje gång jag gör det går tankarna tillbaka till en föreläsning
av en författare på hotell Voksenåsen, magiskt vackert placerat på samma berg som hoppbacken Holmenkollen (som syns på bilden om man vet vad man letar efter). Det är alltså Oslo som är platsen, tiden är mitten av maj 1993 och anledningen var de två poäng norska som ingick i kursen svenska på grundskollärarlinjen. Dessa poäng fick vi ta på plats i Norge. En synnerligen god idé för övrigt, men denna blogg ska hålla sig till min tanke att skriva något på riktigt*, så åter till föreläsningen...
Författaren var Torill Thorstad Hauger, en mycket fascinerande kvinna som borde vara mer känd även i Sverige. Hon har skrivit många böcker, här följer bara några exempel:
Sigurd drakedreperen (Sigurd drakdräparen); Ravnejenta; Det kom ett skip til Bjørgvin i 1349; Amerika, Amerika! (den första i en serie vid namn Den lange reisen). De flesta faktiskt översatta till svenska, ändå är hon okänd här.
Vägen upp till Voksenåsen var kurvig och brant, den gick genom djup granskog och dit kom hon i taxi. Hon berättade med inlevelse hur hon fått taxiföraren att köra försiktigt för att inte råka köra på något av de troll som när som helst kunde dyka upp på vägen. Hon lät oss förstå att taxiföraren nog trodde han hade kört en halvgalen kvinna, samtidigt förstod vi aldrig om hon själv trodde på trollen eller om hon drev med föraren. Förmodligen precis vad hon ville uppnå. Vi kände oss osäkra på vad hon menade och lyssnade andäktigt för att kunna ”knäcka koden”. Vi var nyfikna och vetgiriga. Stod öppna för input.
Då berättade hon om sitt författarskap, hur böckerna kom till och hur hon arbetade. Hon jämförde med svenska författare som vi kände till, berättade om hur dessa svenska författare är stora i Norge samtidigt som hon liksom bara konstaterade att omvänt var det inte... Hon skickade hem ett 20-tal lärarstudenter till Sverige som förmodligen alla fungerar som norska författarambassadörer idag. Ni ser ju, föreläsning ligger numera snart 13 år bakåt i tiden, och jag minns den i detalj fortfarande. Helt klart en kvinna värd att känna till!
Det jag minns allra bäst från hennes målande föreläsning var hur hon beskrev när hon skulle skriva den tredje boken i en serie. De norska barnen väntade på den, hon själv hade i intervju efter intervju bekräftat att denna tredje bok snart skulle påbörjas. Hon försökte påbörja den. Men det blev inte så, det gick inte, hon fick inte bestämma! Det stod en liten flicka bakom hennes bokhylla och knackade på, ihärdigt, dag ut och dag in. Torill försökte övertala henne att vänta, hon hade en bok att skriva först innan den här flickan stod på tur. Men hon fortsatte att knacka, mer och mer ihärdigt. Torill försökte förstå hur hon fick plats där, bokhyllan stod ju mot en vägg förstås, men flickan fanns där, och hon fortsatte att knacka. ”Jag var tvungen att inse att den här flickans historia måste få komma på pränt innan jag skulle få ro att skriva den tredje boken...”, berättade hon för oss. Vi tittade lite misstänksamt på henne men vid det laget hade vi insett att vi bara förstod vad hon sa, hur hon tänkte och vad som rörde sig på insidan - det fick vi bara ta del av som små blixtnedslag.
Jag tänker på den här flickan när jag funderar på att skriva något på riktigt*. Jag kikar försiktigt, liksom lite sneglande, på min bokhylla här där jag sitter och skriver och undrar om det finns någon där bakom som tänker ge sig till känna någon gång. Jag hoppas det, det vore spännade!
*) Med detta uttryck menar jag ”skriva en bok” men det känns för stort att sätta på pränt, så jag fortsätter kalla det ”skriva något på riktigt”...
av en författare på hotell Voksenåsen, magiskt vackert placerat på samma berg som hoppbacken Holmenkollen (som syns på bilden om man vet vad man letar efter). Det är alltså Oslo som är platsen, tiden är mitten av maj 1993 och anledningen var de två poäng norska som ingick i kursen svenska på grundskollärarlinjen. Dessa poäng fick vi ta på plats i Norge. En synnerligen god idé för övrigt, men denna blogg ska hålla sig till min tanke att skriva något på riktigt*, så åter till föreläsningen...Författaren var Torill Thorstad Hauger, en mycket fascinerande kvinna som borde vara mer känd även i Sverige. Hon har skrivit många böcker, här följer bara några exempel: Sigurd drakedreperen (Sigurd drakdräparen); Ravnejenta; Det kom ett skip til Bjørgvin i 1349; Amerika, Amerika! (den första i en serie vid namn Den lange reisen). De flesta faktiskt översatta till svenska, ändå är hon okänd här.
Vägen upp till Voksenåsen var kurvig och brant, den gick genom djup granskog och dit kom hon i taxi. Hon berättade med inlevelse hur hon fått taxiföraren att köra försiktigt för att inte råka köra på något av de troll som när som helst kunde dyka upp på vägen. Hon lät oss förstå att taxiföraren nog trodde han hade kört en halvgalen kvinna, samtidigt förstod vi aldrig om hon själv trodde på trollen eller om hon drev med föraren. Förmodligen precis vad hon ville uppnå. Vi kände oss osäkra på vad hon menade och lyssnade andäktigt för att kunna ”knäcka koden”. Vi var nyfikna och vetgiriga. Stod öppna för input.
Då berättade hon om sitt författarskap, hur böckerna kom till och hur hon arbetade. Hon jämförde med svenska författare som vi kände till, berättade om hur dessa svenska författare är stora i Norge samtidigt som hon liksom bara konstaterade att omvänt var det inte... Hon skickade hem ett 20-tal lärarstudenter till Sverige som förmodligen alla fungerar som norska författarambassadörer idag. Ni ser ju, föreläsning ligger numera snart 13 år bakåt i tiden, och jag minns den i detalj fortfarande. Helt klart en kvinna värd att känna till!
Det jag minns allra bäst från hennes målande föreläsning var hur hon beskrev när hon skulle skriva den tredje boken i en serie. De norska barnen väntade på den, hon själv hade i intervju efter intervju bekräftat att denna tredje bok snart skulle påbörjas. Hon försökte påbörja den. Men det blev inte så, det gick inte, hon fick inte bestämma! Det stod en liten flicka bakom hennes bokhylla och knackade på, ihärdigt, dag ut och dag in. Torill försökte övertala henne att vänta, hon hade en bok att skriva först innan den här flickan stod på tur. Men hon fortsatte att knacka, mer och mer ihärdigt. Torill försökte förstå hur hon fick plats där, bokhyllan stod ju mot en vägg förstås, men flickan fanns där, och hon fortsatte att knacka. ”Jag var tvungen att inse att den här flickans historia måste få komma på pränt innan jag skulle få ro att skriva den tredje boken...”, berättade hon för oss. Vi tittade lite misstänksamt på henne men vid det laget hade vi insett att vi bara förstod vad hon sa, hur hon tänkte och vad som rörde sig på insidan - det fick vi bara ta del av som små blixtnedslag.
Jag tänker på den här flickan när jag funderar på att skriva något på riktigt*. Jag kikar försiktigt, liksom lite sneglande, på min bokhylla här där jag sitter och skriver och undrar om det finns någon där bakom som tänker ge sig till känna någon gång. Jag hoppas det, det vore spännade!
*) Med detta uttryck menar jag ”skriva en bok” men det känns för stort att sätta på pränt, så jag fortsätter kalla det ”skriva något på riktigt”...
2006-02-17
Jag ligger först för jag har saktat farten!
Motsägelsefullt? Inte alls. Det var en arbetskompis till maken som hade kommit fram till just det. Hur? Busenkelt! Han hade saktat farten i trafiken och ligger numera alltid först. Förut när han låg på och hetsade och körde för fort - då var han istället hela tiden sist, stressad och pressad att köra om den som låg framför.
Sedan vi köpte den lilla tegelröda KA-forden kör jag väldigt mycket lugnare. Tre mil till jobbet och tre mil från jobbet, varje dag. Jag erkänner att jag inte har varit särskilt lätt på gasen förut. Har försökt köra vettigt i skog (med tanke på viltrisken) men över öppna gärden med fri sikt har jag gärna stått på. Jag kör mycket och är därmed van och är väl också en hyfsat säker förare, men ändå finns inget försvar till att köra för fort. Farten dödar, det visar all forskning. Nej förresten, inte farten utan det hastiga stoppet som följer... Hur som helst, i liten KA finns mindre krocksskydd. Bara att inse. Jag tänker mycket på det, hur lätt något händer, vad utlämnad man är till alla sina med-(mot-)trafikanter och nu på senaste tiden, hur dumt det är att tro att jag ”vinner” (vaddå???) genom att pressa gasen närmare bilgolvet...
Därför har jag hittat 80 som min fart genom livet. Retar säkert gallfeber på hetsiga farbröder i vräkiga Mercedes. Desto roligare – så barnslig är jag nämligen! Och jag har också insett att makens arbetskompis hade roligt rätt; jag ligger hela tiden först! Vinner gör jag ändå. Jag vinner pengar för bilen drar mindre bensin när den körs lugnt. Jag vinner lugn för jag behöver inte bli irriterad på alla ”dj***a kärringar” som riskerar parkeringsböter - jag är numera själv stolt medlem i just den klubben!!
Sedan vi köpte den lilla tegelröda KA-forden kör jag väldigt mycket lugnare. Tre mil till jobbet och tre mil från jobbet, varje dag. Jag erkänner att jag inte har varit särskilt lätt på gasen förut. Har försökt köra vettigt i skog (med tanke på viltrisken) men över öppna gärden med fri sikt har jag gärna stått på. Jag kör mycket och är därmed van och är väl också en hyfsat säker förare, men ändå finns inget försvar till att köra för fort. Farten dödar, det visar all forskning. Nej förresten, inte farten utan det hastiga stoppet som följer... Hur som helst, i liten KA finns mindre krocksskydd. Bara att inse. Jag tänker mycket på det, hur lätt något händer, vad utlämnad man är till alla sina med-(mot-)trafikanter och nu på senaste tiden, hur dumt det är att tro att jag ”vinner” (vaddå???) genom att pressa gasen närmare bilgolvet...
Därför har jag hittat 80 som min fart genom livet. Retar säkert gallfeber på hetsiga farbröder i vräkiga Mercedes. Desto roligare – så barnslig är jag nämligen! Och jag har också insett att makens arbetskompis hade roligt rätt; jag ligger hela tiden först! Vinner gör jag ändå. Jag vinner pengar för bilen drar mindre bensin när den körs lugnt. Jag vinner lugn för jag behöver inte bli irriterad på alla ”dj***a kärringar” som riskerar parkeringsböter - jag är numera själv stolt medlem i just den klubben!!
2006-02-15
Björnungen ska få leva!
Nu är beslutet äntligen fattat. Vi har funderat på varsitt håll, maken och jag, vi har diskuterat och satt upp plus- och minuslistor. Vi har försökt tänka på björnungen i första hand, vi har tänkt på de andra hästarna, vi har tänkt hit och dit och fram och tillbaka. Vi har grubblat, grubblat, grubblat. Tyst för det mesta, i diskussion med andra där emellan, och tillsammans för att reda ut tankarna. Vi har försökt att inte tänka ekonomiskt, och har nu tagit det beslut som i slutändan ger oss minst pengar (om vi nu får några från försäkringen, det ska man inte ta för givet förrän pengarna sitter på kontot).
Björnungen ska få leva vidare!!
Han döms ut och får en frysmärkning i form av en triangel på ena skinkan. Det innebär att han får gå i hagen, det är ok ur djurskyddshänseende, enligt veterinärens utlåtande. Han får däremot inte användas till ridning, till kursverksamhet, i tävling. Han får gå kvar som det trädgårdssmycke vi nu har lagt ner mycket möda på att våga tro är ett värdigt hästliv.
Våra hästar går ute dygnet runt, året runt. De har tillgång till en stor ligghall med torrt spån där de kan söka skydd från sol, insekter, regn, snö eller blåst. Som de islandshästar de är söker de endast skydd från sol och insekter - regn och blåst uthärdas genom att placera rumpan mot vinden och stå alldeles stilla. De kan se ut som dränkta katter men sticker man in fingrarna i deras päls upptäcker man att de är torra bara någon halv centimeter in. Dåligt väder påverkar dem alltså inte det minsta. De går i flock, för tillfället är de tre stycken och när vi får hem vårt sto igen nästa vinter blir de fyra. Vår hage är inte jättestor men det är varierad terräng i en skogskant. Under sommarmånaderna går de i storflock tillsammans med minst 8-10 andra hästar på ett flera hektar stort bete med naturligt vatten som rinner där, skogspartier att söka skugga i och alltid alltid sällskap till lek, samvaro och trygghet. De yngre får leka av sig och de äldre går omkring med klok blick och vaktar sin hjord.
Det enda vi inte kommer att kunna erbjuda honom är den mentala utmaning ridningen kan ge. Förhoppningsvis blir han så frisk igen som han var innan den här påbörjade träningen, och då kan han följa med som handhäst. Det innebär att man rider en häst och har honom med i grimma och grimskaft. Det tycker de är roligt, hästarna, och själv har man fullt upp att hålla reda på både tyglar och grimskaft, men visst är det roligt! Förhoppningsvis kommer man också att kunna arbeta honom en del från marken. Det går att lära en häst ”konster”, precis som man kan med hundar. Så länge man pratar ”hästspråk” och ber dem om handlingar som finns i deras naturliga beteende, så kan de göra mycket. Att exempelvis stå med 400 kg häst i andra änden av ett grimskaft som hänger slakt, lyfta handen, vifta med fingret och av den rörelsen få hästen att gå bakåt, ett steg för varje fingervift - då känns det som att man kan trolla!
Med dessa tankar och denna vetskap har vi nu fattat beslutet att han ska få leva vidare som den invalid han ju är. Han borde kunna få ett fullgott liv ändå och han kommer att förbättra livskvalitén hos de båda andra genom sin blotta närvaro. Skulle vi senare upptäcka att vi hade fel, så finns ju slakteriet kvar...
Välkommen tillbaka lilla björn, jag har saknat dig trots att du funnits här!
(Maken är i skrivande stund ute och rider på vite gammelman. Det är länge sedan, jag håller tummarna att han ska hitta glädjen i ridningen igen, och det känns som att det kan bli så. Den har varit hans främsta energitankning och jag tror han behöver det!)
Björnungen ska få leva vidare!!
Han döms ut och får en frysmärkning i form av en triangel på ena skinkan. Det innebär att han får gå i hagen, det är ok ur djurskyddshänseende, enligt veterinärens utlåtande. Han får däremot inte användas till ridning, till kursverksamhet, i tävling. Han får gå kvar som det trädgårdssmycke vi nu har lagt ner mycket möda på att våga tro är ett värdigt hästliv.
Våra hästar går ute dygnet runt, året runt. De har tillgång till en stor ligghall med torrt spån där de kan söka skydd från sol, insekter, regn, snö eller blåst. Som de islandshästar de är söker de endast skydd från sol och insekter - regn och blåst uthärdas genom att placera rumpan mot vinden och stå alldeles stilla. De kan se ut som dränkta katter men sticker man in fingrarna i deras päls upptäcker man att de är torra bara någon halv centimeter in. Dåligt väder påverkar dem alltså inte det minsta. De går i flock, för tillfället är de tre stycken och när vi får hem vårt sto igen nästa vinter blir de fyra. Vår hage är inte jättestor men det är varierad terräng i en skogskant. Under sommarmånaderna går de i storflock tillsammans med minst 8-10 andra hästar på ett flera hektar stort bete med naturligt vatten som rinner där, skogspartier att söka skugga i och alltid alltid sällskap till lek, samvaro och trygghet. De yngre får leka av sig och de äldre går omkring med klok blick och vaktar sin hjord.
Det enda vi inte kommer att kunna erbjuda honom är den mentala utmaning ridningen kan ge. Förhoppningsvis blir han så frisk igen som han var innan den här påbörjade träningen, och då kan han följa med som handhäst. Det innebär att man rider en häst och har honom med i grimma och grimskaft. Det tycker de är roligt, hästarna, och själv har man fullt upp att hålla reda på både tyglar och grimskaft, men visst är det roligt! Förhoppningsvis kommer man också att kunna arbeta honom en del från marken. Det går att lära en häst ”konster”, precis som man kan med hundar. Så länge man pratar ”hästspråk” och ber dem om handlingar som finns i deras naturliga beteende, så kan de göra mycket. Att exempelvis stå med 400 kg häst i andra änden av ett grimskaft som hänger slakt, lyfta handen, vifta med fingret och av den rörelsen få hästen att gå bakåt, ett steg för varje fingervift - då känns det som att man kan trolla!
Med dessa tankar och denna vetskap har vi nu fattat beslutet att han ska få leva vidare som den invalid han ju är. Han borde kunna få ett fullgott liv ändå och han kommer att förbättra livskvalitén hos de båda andra genom sin blotta närvaro. Skulle vi senare upptäcka att vi hade fel, så finns ju slakteriet kvar...
Välkommen tillbaka lilla björn, jag har saknat dig trots att du funnits här!
(Maken är i skrivande stund ute och rider på vite gammelman. Det är länge sedan, jag håller tummarna att han ska hitta glädjen i ridningen igen, och det känns som att det kan bli så. Den har varit hans främsta energitankning och jag tror han behöver det!)
2006-02-13
Sportspegeln
Dag 1 på nystarten är snart till ända. Det känns bra, jag är taggad och har ätit bra. Vågen var inte så dum som jag trodde att den skulle vara (nä, jag vet att det inte är vågen som är dum, jag har ställt till det alldeles själv men men...) - jag har gått upp 1,5 kg sedan jag tappade fokus och det brukar vara värre... Jag brukar dra på mig vätska direkt när jag äter fel men den här gången kanske kroppen har låtit bli det. Jag är inte den som lämnar in protest!
Jag tog förövrigt exilmamman på orden och knöt på mig löparskorna idag. Strålande sol, -8° och gnistrande snö. I kallaste laget tänkte jag, och drog även på mig trendiga benvärmare för att spara vaderna. De kanske behövdes, det är så lätt att dra på sig smärta i vaderna, men jag hade helt klart kunnat lämna en av tröjorna hemma. Jag tog med hunden, stoppade mp3-propparna i öronen och gav mig av.
Lite bakgrund kanske är på plats: Jag är ingen van löpare, började för första gången någonsin i hela mitt liv förra vintern/våren. Tog mig igenom ett litet 5-kilometers lopp och ett lite större - vårruset i Stockholm så nog var det stort så det räckte - men som med allt annat så dog även löpningen ut när maken blev sjuk i somras. Försökte nån gång i höstas men hade inte lusten. Den har börjat komma tillbaka, jag är lite sugen att hitta tillbaka till bättre ork, bättre än den jag ”stoltserar” med idag...
Så, jag gav mig av och det kändes bra. Började ta emot mellan ”stockholmarn´" och brevlådan (tydliga mätpunkter efter vår grusväg) precis som vanligt för övrigt. Framme vid brevlådan är jag inne i ”andra andningen” så det flyter på bra igen. Orkar hålla farten i nästan 4 låtar, ca 15 minuter alltså. Det får jag väl ändå vara hyfsat nöjd med? Promenerade raskt en halvtimme till och var rejält svettig när jag kom in. Måste förresten göra något åt min mp3 för nu är inte låtarna ”löp-anpassade”. Det spelar faktiskt stor roll hur mycket jag kan peppa mig själv att orka fortsätta om jag har bra musik i öronen. Ser fram emot när det inte kommer att smaka blod i munnen, det är då det verkligen blir roligt att springa.
(*Nyper mig själv i armen och försöker förstå att det är jag - Ina - som skrev det där; ”det är då det verkligen blir roligt att springa”*. Hade någon sagt det åt mig för 10-15 år sedan, att jag skulle tycka så, då hade jag frust-skrattat den personen i ansiktet så jag hade blivit åtalad för förargelseväckande uppförande... Vem som helst kan ändra sig, det är jag ett levande bevis på!!)
Sportigheten följer för övrigt med in också för dottern är helt torsk på OS. Hon sitter så mycket hon får, och har fullt upp att hålla reda på vilka som är Sverige och inte. Jublet från henne ikväll när de svenska curlingdamerna vann över Canada visste inga gränser. Störtlopp följer hon med öppen mun och spända, knäppta händer i knät. Rodel såg hon lite av nyss och det var lika fascinerande som störtloppet. Den TV-restriktiva mamman uppmanar nästan till tittande för tillfället. Det här OS’et tror jag att hon kommer att minnas som sitt första. Det är häftigt att sitta bredvid och uppleva henne!
Jag tog förövrigt exilmamman på orden och knöt på mig löparskorna idag. Strålande sol, -8° och gnistrande snö. I kallaste laget tänkte jag, och drog även på mig trendiga benvärmare för att spara vaderna. De kanske behövdes, det är så lätt att dra på sig smärta i vaderna, men jag hade helt klart kunnat lämna en av tröjorna hemma. Jag tog med hunden, stoppade mp3-propparna i öronen och gav mig av.
Lite bakgrund kanske är på plats: Jag är ingen van löpare, började för första gången någonsin i hela mitt liv förra vintern/våren. Tog mig igenom ett litet 5-kilometers lopp och ett lite större - vårruset i Stockholm så nog var det stort så det räckte - men som med allt annat så dog även löpningen ut när maken blev sjuk i somras. Försökte nån gång i höstas men hade inte lusten. Den har börjat komma tillbaka, jag är lite sugen att hitta tillbaka till bättre ork, bättre än den jag ”stoltserar” med idag...
Så, jag gav mig av och det kändes bra. Började ta emot mellan ”stockholmarn´" och brevlådan (tydliga mätpunkter efter vår grusväg) precis som vanligt för övrigt. Framme vid brevlådan är jag inne i ”andra andningen” så det flyter på bra igen. Orkar hålla farten i nästan 4 låtar, ca 15 minuter alltså. Det får jag väl ändå vara hyfsat nöjd med? Promenerade raskt en halvtimme till och var rejält svettig när jag kom in. Måste förresten göra något åt min mp3 för nu är inte låtarna ”löp-anpassade”. Det spelar faktiskt stor roll hur mycket jag kan peppa mig själv att orka fortsätta om jag har bra musik i öronen. Ser fram emot när det inte kommer att smaka blod i munnen, det är då det verkligen blir roligt att springa.
(*Nyper mig själv i armen och försöker förstå att det är jag - Ina - som skrev det där; ”det är då det verkligen blir roligt att springa”*. Hade någon sagt det åt mig för 10-15 år sedan, att jag skulle tycka så, då hade jag frust-skrattat den personen i ansiktet så jag hade blivit åtalad för förargelseväckande uppförande... Vem som helst kan ändra sig, det är jag ett levande bevis på!!)
Sportigheten följer för övrigt med in också för dottern är helt torsk på OS. Hon sitter så mycket hon får, och har fullt upp att hålla reda på vilka som är Sverige och inte. Jublet från henne ikväll när de svenska curlingdamerna vann över Canada visste inga gränser. Störtlopp följer hon med öppen mun och spända, knäppta händer i knät. Rodel såg hon lite av nyss och det var lika fascinerande som störtloppet. Den TV-restriktiva mamman uppmanar nästan till tittande för tillfället. Det här OS’et tror jag att hon kommer att minnas som sitt första. Det är häftigt att sitta bredvid och uppleva henne!
2006-02-12
Jag vinner kampen!
Jag älskar känslan av att inte vara överviktig. Jag älskar att se min profil i spegeln när magen är nästan platt. Jag älskar känslan av att slinka ner i ett par jeans jag inte ens kunde drömma om för 6-8 år sedan.
Oftast går det bra att hålla fokus på att det är viktigare att må bra och inte behöva möta den överviktiga Ina i spegeln. Men ibland faller jag igenom och äter då ohämmat. Jag har inget naturligt förhållande till sötsaker utan när jag väl börjar äta finns inget stopp. Jag äter tills jag nästan kräks. Ingen njutning egentligen och förmodligen svårt att förklara för någon som inte upplevt det. Jag antar att det är samma som att försöka förklara varför alkoholisten tar den första supen - han/hon är ju nykter då.
Nu har jag ätit för mycket under snart ett par veckors tid. Imorgon drar jag åt snaran igen och vet då att jag har några dagars avgiftning framför mig. Jag mår verkligen skit under den perioden, och då är det extra viktigt att plocka fram de översta raderna i denna blogg. Jag gör det för att kunna hålla mig kvar i de normalviktigas gäng. Jag kan. Det är värt det!
Sista dagens ätande har något bitterljuvt över sig. Jag har just vinkat av svärmor och den sista kvarten innan maken och dottern skjutsade henne till tåget gick jag som på nålar. Det fanns nämligen en bit kladdkaka kvar från igår. Den har jag sett fram emot sedan jag vaknade imorse. För lite för att dela på, lagom för att kunna njuta av på egen hand. En godare kladdkaka har jag nog aldrig bakat! Den var god igår, men helt färsk och fortfarande varm kommer inte smaken fram helt och hållet. Nu var den makalös! Vanlig kladdkaka men med hackad choklad som gjorde hela skillnaden. Så här:
Kladdkaka
2 ägg
2,5 dl strösocker
5 msk kakao
150 g smält smör
1 tsk vaniljsocker
1,5 dl mjöl
1 nypa salt
100 g hackad 70%-ig choklad
Vispa socker och ägg, rör sedan ner övriga ingredienser. Grädda långt ner i ugnen i form med löstagbar kant i 150° i ca 26-28 minuter - den ska vara kladdig! Om du kan, låt den stå till nästa dag - då är den ännu godare!
Jag förstår att jag inte har ett normalt förhållande till sötsaker när jag blir otålig och nervös innan jag ska få äta. När jag vaktar ”mina” sötsaker som en hök. Det är inte roligt att veta att det är så, samtidigt är jag stolt och nöjd över att jag har koppel på odjuret. Jag får kämpa mellan varven, men jag vet att jag vinner kampen när jag ger mig sjutton på det. Jag ska fortsätta mata odjuret ikväll (med årets semla) men från och med imorgon ska den få dö svältdöden igen. Jag vet att kampen blir hård men jag vet också att jag kommer att gå vinnande ur den igen, odjuret står faktiskt utan chans. HA!
Oftast går det bra att hålla fokus på att det är viktigare att må bra och inte behöva möta den överviktiga Ina i spegeln. Men ibland faller jag igenom och äter då ohämmat. Jag har inget naturligt förhållande till sötsaker utan när jag väl börjar äta finns inget stopp. Jag äter tills jag nästan kräks. Ingen njutning egentligen och förmodligen svårt att förklara för någon som inte upplevt det. Jag antar att det är samma som att försöka förklara varför alkoholisten tar den första supen - han/hon är ju nykter då.
Nu har jag ätit för mycket under snart ett par veckors tid. Imorgon drar jag åt snaran igen och vet då att jag har några dagars avgiftning framför mig. Jag mår verkligen skit under den perioden, och då är det extra viktigt att plocka fram de översta raderna i denna blogg. Jag gör det för att kunna hålla mig kvar i de normalviktigas gäng. Jag kan. Det är värt det!
Sista dagens ätande har något bitterljuvt över sig. Jag har just vinkat av svärmor och den sista kvarten innan maken och dottern skjutsade henne till tåget gick jag som på nålar. Det fanns nämligen en bit kladdkaka kvar från igår. Den har jag sett fram emot sedan jag vaknade imorse. För lite för att dela på, lagom för att kunna njuta av på egen hand. En godare kladdkaka har jag nog aldrig bakat! Den var god igår, men helt färsk och fortfarande varm kommer inte smaken fram helt och hållet. Nu var den makalös! Vanlig kladdkaka men med hackad choklad som gjorde hela skillnaden. Så här:
Kladdkaka
2 ägg
2,5 dl strösocker
5 msk kakao
150 g smält smör
1 tsk vaniljsocker
1,5 dl mjöl
1 nypa salt
100 g hackad 70%-ig choklad
Vispa socker och ägg, rör sedan ner övriga ingredienser. Grädda långt ner i ugnen i form med löstagbar kant i 150° i ca 26-28 minuter - den ska vara kladdig! Om du kan, låt den stå till nästa dag - då är den ännu godare!
Jag förstår att jag inte har ett normalt förhållande till sötsaker när jag blir otålig och nervös innan jag ska få äta. När jag vaktar ”mina” sötsaker som en hök. Det är inte roligt att veta att det är så, samtidigt är jag stolt och nöjd över att jag har koppel på odjuret. Jag får kämpa mellan varven, men jag vet att jag vinner kampen när jag ger mig sjutton på det. Jag ska fortsätta mata odjuret ikväll (med årets semla) men från och med imorgon ska den få dö svältdöden igen. Jag vet att kampen blir hård men jag vet också att jag kommer att gå vinnande ur den igen, odjuret står faktiskt utan chans. HA!
2006-02-09
Den nionde februari 2000
En speciell dag, nästan lika speciell som dotterns födelsedag. Idag är det nämligen precis 6 år sedan vi ”såg” henne för första gången. Vi hade fått tid för ett VUL (vaginalt ultraljud) för att fastställa hur långt gången jag var. Jag hade ingen aning om SM (sista mens) och hade heller ingen aning om att jag var gravid när jag gjorde test. Saken var den att maken och jag skulle åka till London och jag hade på känn att mensen borde vara på gång. Jag hade många gånger under åren som gått när vi inte blev med barn trott att jag varit gravid och testat. Dagen efter negativt resultat kom ”hon” alltid, mensen alltså. Den här gången tänkte jag använda det omvänt, att testa bara för att lura igång ”henne” så jag skulle slippa ha eländet i London... Jag köpte test den 23/12 1999 och smög mig in på toa när jag kom hem. Ville inte berätta för nån för det hade ju inte med graviditet att göra. Kissade på stickan, lade undan den och läste lite i en tidning. Kollade klockan, tog upp testet och tittade.
TVÅ BLÅ!!!
Vad var nu detta??? Jag var gravid? Var jag gravid? Va, vad hade hänt? Jag smög ut från toan och in i vårt sovrum, som då låg vägg i vägg. Gömde testet i nattduksbordslådan (vilket ord!) och tänkte ut hur jag skulle gå vidare. Jag skulle öppna dörren, sticka ut huvudet och med lite nonchalant röst säga; ”Maken, kan du komma en stund…?” Det blev inte riktigt så. Jo, jag stack ut huvudet men det som kom ur min mun lät varken lugnt eller nonchalant. Jag krävde/röt/kommenderade i falsett; ”MAAAAKEN - KOM HIT, NU!!!” Han kom med undran i blicken förstås, jag drog upp lådan och visade honom och sen bara stirrade vi på varandra. Stor, varm kram samtidigt som vi bestämde oss för att ligga lågt, att inte säga något till någon. Min syster, hennes barn, deras pappa och mina föräldrar var på plats också eftersom det var dagen före julafton.
Det gick ”sådär”. Alla gick ut en halvtimme senare. Syrran och jag blev kvar i hallen lite längre och då bara hoppade orden ur min mun. Sen när jag gick ut stod pappa vid bilarna och så berättade jag för honom också och den bamsekram som följde väckte nyfikenhet hos mamma så även hon kom för att höra vad som stod på. På mindre än en timme hade jag berättat för tre personer - jag är inge´ bra på hemlisar...
Julen som följde fylldes med glädje, förundran och ”leta-SM-datum, utan resultat. Sen åkte vi till London maken och jag, och där gick jag och höll mig i brösten, de var så fruktansvärt ömma! Jag var också totalt fokuserad på färskpressad apelsinjuice, så nog växte det något i min mage, den saken stod klar. Väl hemma igen fick jag tid hos BM som bokade tid för VUL och det skedde alltså den 9/2 2000. Vi fick se 4,7 cm bebis på skärmen. Det finaste vi skådat, redan då. Vi fick 29/8 som datum för nedkomst och allt kretsade då kring detta datum förstås. Vad vi inte visste var att den 9/2 var på dagen fem månader innan dottern föddes... Vilken tur att jag då inte visste vad jag hade att vänta under de fem månaderna. Då hade jag nog inte haft samma goda, varma och kära minne av just den här dagen. Kräktes gjorde jag redan, men alla andra åkommor jag drabbades av var jag då lyckligt ovetande om. Nu har jag istället alltsammans bakom mig och jag kan sammanfatta det väldigt kort: Jag skulle göra om det utan att blinka! Hon, dottern, är värt alltsammans, precis alltsammans!
Jag berättade för henne ikväll, i korta drag vad det var för speciell dag idag. Hon suckade lyckligt och lindade armarna om min hals och bara kramades. Jag tror hon förstod att det var speciellt för mig, och att det var hennes sätt att dela känslan med mig. Hon lyckades! Älsklingen...
TVÅ BLÅ!!!
Vad var nu detta??? Jag var gravid? Var jag gravid? Va, vad hade hänt? Jag smög ut från toan och in i vårt sovrum, som då låg vägg i vägg. Gömde testet i nattduksbordslådan (vilket ord!) och tänkte ut hur jag skulle gå vidare. Jag skulle öppna dörren, sticka ut huvudet och med lite nonchalant röst säga; ”Maken, kan du komma en stund…?” Det blev inte riktigt så. Jo, jag stack ut huvudet men det som kom ur min mun lät varken lugnt eller nonchalant. Jag krävde/röt/kommenderade i falsett; ”MAAAAKEN - KOM HIT, NU!!!” Han kom med undran i blicken förstås, jag drog upp lådan och visade honom och sen bara stirrade vi på varandra. Stor, varm kram samtidigt som vi bestämde oss för att ligga lågt, att inte säga något till någon. Min syster, hennes barn, deras pappa och mina föräldrar var på plats också eftersom det var dagen före julafton.
Det gick ”sådär”. Alla gick ut en halvtimme senare. Syrran och jag blev kvar i hallen lite längre och då bara hoppade orden ur min mun. Sen när jag gick ut stod pappa vid bilarna och så berättade jag för honom också och den bamsekram som följde väckte nyfikenhet hos mamma så även hon kom för att höra vad som stod på. På mindre än en timme hade jag berättat för tre personer - jag är inge´ bra på hemlisar...
Julen som följde fylldes med glädje, förundran och ”leta-SM-datum, utan resultat. Sen åkte vi till London maken och jag, och där gick jag och höll mig i brösten, de var så fruktansvärt ömma! Jag var också totalt fokuserad på färskpressad apelsinjuice, så nog växte det något i min mage, den saken stod klar. Väl hemma igen fick jag tid hos BM som bokade tid för VUL och det skedde alltså den 9/2 2000. Vi fick se 4,7 cm bebis på skärmen. Det finaste vi skådat, redan då. Vi fick 29/8 som datum för nedkomst och allt kretsade då kring detta datum förstås. Vad vi inte visste var att den 9/2 var på dagen fem månader innan dottern föddes... Vilken tur att jag då inte visste vad jag hade att vänta under de fem månaderna. Då hade jag nog inte haft samma goda, varma och kära minne av just den här dagen. Kräktes gjorde jag redan, men alla andra åkommor jag drabbades av var jag då lyckligt ovetande om. Nu har jag istället alltsammans bakom mig och jag kan sammanfatta det väldigt kort: Jag skulle göra om det utan att blinka! Hon, dottern, är värt alltsammans, precis alltsammans!
Jag berättade för henne ikväll, i korta drag vad det var för speciell dag idag. Hon suckade lyckligt och lindade armarna om min hals och bara kramades. Jag tror hon förstod att det var speciellt för mig, och att det var hennes sätt att dela känslan med mig. Hon lyckades! Älsklingen...
Ren och skär depression
Idag har jag sett depression personifierad. En vän/bekant i periferin, vi ses sällan men det brukar vara energiska och positiva möten. Så var det inte idag - jag kände igen henne till utseendet men hela personligheten var borta. Jag visste om att hon inte mådde bra, det hade hon berättat, men detta...
Hon skrämde mig. Jag vill hjälpa men tror inte att jag står tillräckligt nära för att kunna vara till hjälp. Jag tror heller inte att jag själv räcker till. Man måste kunna tanka energi någonstans för att klara av att vara tankställe för andra. Just nu rör sig mitt energiflöde utåt på lite för många ställen så jag har fullt upp att hinna tanka som det redan är. Jag måste våga se att just jag inte är den som ska hjälpa henne. Det finns andra i hennes nätverk, det vet jag, och även om jag försökte så skulle det inte bli bra. Det är jättesvårt att acceptera att jag måste låta bli att försöka. Det är jättesvårt att våga lita på att det är bäst att göra så.
Hon var så utlämnad, så tom. Så nervös. Babblade på utan att kunna vänta på svar. Ställde frågor men gick vidare till nästa ämne innan jag ens hann öppna munnen. Sade samma sak om och om och om igen. Rörde sig oavbrutet. Tom blick. Totalt utan energi. Trött.
Hon skrämde mig. Jag vill hjälpa men tror inte att jag står tillräckligt nära för att kunna vara till hjälp. Jag tror heller inte att jag själv räcker till. Man måste kunna tanka energi någonstans för att klara av att vara tankställe för andra. Just nu rör sig mitt energiflöde utåt på lite för många ställen så jag har fullt upp att hinna tanka som det redan är. Jag måste våga se att just jag inte är den som ska hjälpa henne. Det finns andra i hennes nätverk, det vet jag, och även om jag försökte så skulle det inte bli bra. Det är jättesvårt att acceptera att jag måste låta bli att försöka. Det är jättesvårt att våga lita på att det är bäst att göra så.
Hon var så utlämnad, så tom. Så nervös. Babblade på utan att kunna vänta på svar. Ställde frågor men gick vidare till nästa ämne innan jag ens hann öppna munnen. Sade samma sak om och om och om igen. Rörde sig oavbrutet. Tom blick. Totalt utan energi. Trött.
2006-02-08
Logisk sorg
...eller sorglig logik
Vad konstigt det känns, att planera någons död. Surrealistiskt är ett ord som hela tiden dyker upp, jag står liksom utanför mig själv.
Jag har aldrig varit med när någon nära person gått bort, om jag inte räknar med min farmor och min mormor. De var såklart nära, och mormor dog dessutom för tidigt, endast 68 år gammal. Men då var jag bara 9 år och minns alltsammans med barnaminne, hur ledsna de vuxna var och hur otäckt det kändes. Jag har inga egna sorgminnen från det, jag hade mest fullt upp att hålla reda på hur ledsen framför allt mamma var, men även pappa. Min farmor dog när dottern låg i min mage och jag sörjer att hon aldrig fick se henne. Hon visste att jag väntade, men hon hann aldrig träffa sitt tredje barnbarnsbarn. Med henne känns det ändå som att hon fick leva färdigt, med moms och råge dessutom. Hon sade i flera år, efter att hon hamnade på ”ålderdomshem” att det räckte, att hon ville dö. Hon kunde aldrig vänja sig vid att inte klara sig själv. Denna stolta, rakryggade kvinna som klarat så många svårigheter - så många stora tunga svårigheter - hon var för stolt för att bli omhändertagen men hade inget val när kroppen blev för trött. Hon accepterade aldrig att hon var en mycket gammal kvinna, äldre människor var otäcka i hennes ögon. Hon ville inte sitta tillsammans med de andra i matsalen, ”…där var ju bara en massa gamlingar!” Att hon själv då passerat 90 hörde liksom inte dit.
Jag saknar den farmor och mormor jag hade som barn, men jag har aldrig som vuxen behövt kämpa med sorg efter en nära person som gått bort för tidigt. Jag är lyckligt lottad! Däremot har jag läst mycket om sorg, om föräldrar som mister sina barn. Jag har kontakt med en handfull mammor som lever med små ”barn i minne”. Det fungerade som någon sorts terapi när jag försökte bearbeta det jag gick igenom när jag väntade dottern och blev hjärtsjuk. När det stod klart att vi aldrig fick prova att få syskon. Idag är kontakten med dessa mammor viktig för mig. Det gemensamma i svår sorg verkar vara att man klarar av att hålla sig över vattenytan medan man planerar begravning, gravsten, kista osv. Sen när begravningen är över och folk runt omkring börjar tycka att man ska ”gå vidare”, det är då nästa fas sätter in, för ”över” är det ju inte - det kan ju aldrig gå över att leva med ett barn för lite i sin familj. Hur det tystnar från vänner och bekanta och man ”bara ska leva vidare”.
Parallellen är långsökt och förmodligen nästan oförskämd, men ändå är det dessa tankar jag haft sedan gårdagens besked om björnungen. Hur ”lätt” det känns innan känslorna kommer. Förutom tårarna som överrumplade mig i arbetsrummet igår, är det logik och förnuft som gäller. Vi pratar sinsemellan, maken och jag. Jag har pratat med en skadereglerare på försäkringsbolaget och diskuterat slakt som om det vore något nästan trevlig. Ordet ”slakt” används inte, men de flesta andra synonymer jag kan tänka mig; slockna, somna in, hjärtat stannar, trilla av pinn´, ta bort, levt klart...” Hur tar man reda på en död hästkropp som inte får gå till livsmedelsproduktion? Var och hur destruerar man honom och vad kostar det? Jag förklarar för alla som frågar hur vi tänker och funderar, som att jag hade positiva valalternativ. Hallå! Jag ska bestämma om hur och när han ska fuckin´ DÖ! Det kan inte bli annat än surrealistiskt.
Kanske funkar det så här tills vi sitter där i bilen, på väg hem från slakteriet, med tom hästtransport bakom oss... Då när det är ”klart”. Jag tänker utnyttja logiken och fortsätta samla fina tankar om honom, med en dåres envishet. Han är vårt första föl, tänk så många saker vi gjort för första gången med just honom. Han är vårt ”försöksföl” på gott och ont. Självklart har vi ibland gjort fel men när vi fått beröm över hur trevlig han är, hur lagom nyfiken han är på människor, positivt inställd men ändå med en god portion respekt - då pöser vi över av stolthet. Jag ska samla på positiva minnen nu när jag ändå klarar av att göra allt så förnuftigt. Sorgen och smärtan får jag ta sen...
Vad konstigt det känns, att planera någons död. Surrealistiskt är ett ord som hela tiden dyker upp, jag står liksom utanför mig själv.
Jag har aldrig varit med när någon nära person gått bort, om jag inte räknar med min farmor och min mormor. De var såklart nära, och mormor dog dessutom för tidigt, endast 68 år gammal. Men då var jag bara 9 år och minns alltsammans med barnaminne, hur ledsna de vuxna var och hur otäckt det kändes. Jag har inga egna sorgminnen från det, jag hade mest fullt upp att hålla reda på hur ledsen framför allt mamma var, men även pappa. Min farmor dog när dottern låg i min mage och jag sörjer att hon aldrig fick se henne. Hon visste att jag väntade, men hon hann aldrig träffa sitt tredje barnbarnsbarn. Med henne känns det ändå som att hon fick leva färdigt, med moms och råge dessutom. Hon sade i flera år, efter att hon hamnade på ”ålderdomshem” att det räckte, att hon ville dö. Hon kunde aldrig vänja sig vid att inte klara sig själv. Denna stolta, rakryggade kvinna som klarat så många svårigheter - så många stora tunga svårigheter - hon var för stolt för att bli omhändertagen men hade inget val när kroppen blev för trött. Hon accepterade aldrig att hon var en mycket gammal kvinna, äldre människor var otäcka i hennes ögon. Hon ville inte sitta tillsammans med de andra i matsalen, ”…där var ju bara en massa gamlingar!” Att hon själv då passerat 90 hörde liksom inte dit.
Jag saknar den farmor och mormor jag hade som barn, men jag har aldrig som vuxen behövt kämpa med sorg efter en nära person som gått bort för tidigt. Jag är lyckligt lottad! Däremot har jag läst mycket om sorg, om föräldrar som mister sina barn. Jag har kontakt med en handfull mammor som lever med små ”barn i minne”. Det fungerade som någon sorts terapi när jag försökte bearbeta det jag gick igenom när jag väntade dottern och blev hjärtsjuk. När det stod klart att vi aldrig fick prova att få syskon. Idag är kontakten med dessa mammor viktig för mig. Det gemensamma i svår sorg verkar vara att man klarar av att hålla sig över vattenytan medan man planerar begravning, gravsten, kista osv. Sen när begravningen är över och folk runt omkring börjar tycka att man ska ”gå vidare”, det är då nästa fas sätter in, för ”över” är det ju inte - det kan ju aldrig gå över att leva med ett barn för lite i sin familj. Hur det tystnar från vänner och bekanta och man ”bara ska leva vidare”.
Parallellen är långsökt och förmodligen nästan oförskämd, men ändå är det dessa tankar jag haft sedan gårdagens besked om björnungen. Hur ”lätt” det känns innan känslorna kommer. Förutom tårarna som överrumplade mig i arbetsrummet igår, är det logik och förnuft som gäller. Vi pratar sinsemellan, maken och jag. Jag har pratat med en skadereglerare på försäkringsbolaget och diskuterat slakt som om det vore något nästan trevlig. Ordet ”slakt” används inte, men de flesta andra synonymer jag kan tänka mig; slockna, somna in, hjärtat stannar, trilla av pinn´, ta bort, levt klart...” Hur tar man reda på en död hästkropp som inte får gå till livsmedelsproduktion? Var och hur destruerar man honom och vad kostar det? Jag förklarar för alla som frågar hur vi tänker och funderar, som att jag hade positiva valalternativ. Hallå! Jag ska bestämma om hur och när han ska fuckin´ DÖ! Det kan inte bli annat än surrealistiskt.
Kanske funkar det så här tills vi sitter där i bilen, på väg hem från slakteriet, med tom hästtransport bakom oss... Då när det är ”klart”. Jag tänker utnyttja logiken och fortsätta samla fina tankar om honom, med en dåres envishet. Han är vårt första föl, tänk så många saker vi gjort för första gången med just honom. Han är vårt ”försöksföl” på gott och ont. Självklart har vi ibland gjort fel men när vi fått beröm över hur trevlig han är, hur lagom nyfiken han är på människor, positivt inställd men ändå med en god portion respekt - då pöser vi över av stolthet. Jag ska samla på positiva minnen nu när jag ändå klarar av att göra allt så förnuftigt. Sorgen och smärtan får jag ta sen...
2006-02-07
Så har domen fallit…
…och den blev tung och hård. Björnungen är utdömd, stämpel i pappret att han ska gå till slakt, han ska avlivas. Först blev det alldeles tomt, svart liksom. Jag berättade för några arbetskamrater, eftersom jag satt i mitt arbetsrum när maken ringde, ungefär som man berättar om vädret eller vad man ska äta till middag. Gick vidare och släppte iväg en klass som inte hade någon vikarie, sedan in i arbetsrummet i den änden av skolan. Då brast det. Tårarna rann och det gjorde ont, ont, ont…Det blir säkert bra, det är skönt att vi inte behöver bråka för att få ut pengarna på försäkringen. Samtidigt kan jag inte låta bli att se den lilla fölungen som nyfiket kikar fram bakom mammas svans, sommaren ”för länge sen”. Hur sommarnatten kändes, hur jag rös i den kyliga gryningen. Hur jag spanande smög in i hagen för att inte störa, mamman kanske hade lagt sig ner åtminstone. Hur jag hann bli lite orolig eftersom jag inte såg till henne. Längst ner i hörnet, så långt från oss människor hon kunde komma, dit hade hon gått. Där stod hon med torr, nyfiken fölunge. På tre timmar hade hon fött honom, fått honom torr och han hade förmodligen också redan diat. Han var redo att se sig om i världen. Jag minns hur jag satte mig ner på huk och småpratade. Hur han lämnade mammas trygga sida och sakta närmade sig mig, gnäggade lite…
Ja, jag kan skriva spaltkilometer om detta första möte och alla andra speciella tillfällen. Just nu gör det bara ont. Senare kommer jag säkert att kunna känna glädje att jag fått uppleva dem även om björnungen inte finns kvar. Det går inte in, han ska dö nu…
2006-02-05
Bara en till Lassie, sen björnungehämtning
Hur i hela friden kunde jag glömma Agneta Sjödin?? Som tur är påminde mamma mig. Jag var dagbarn hos Agnetas mormor Anna när jag var liten (3-5 år). Eftersom Agnetas mamma var ensam med henne (det var ju inte lika vanligt med skilsmässofamiljer då så det ansågs lite konstigt...) hjälpte mormor till mycket. Alltså lekte vi tillsammans en hel del, Agneta och jag, när hon var där.
Maken och dottern har hämtat björnungehästen. Han travar så fint när han ska visa upp sig för gammelman i hagen, så länge han får göra det rakt fram eller till vänster. Till höger gör han det inte. Nu går de där som om de aldrig gjort annat, björnungen, gammelman och lilla duvan - en trio i hästar, en trio i hästfärger. Så vacker tavla, så rofylld. Vad som göms bakom bilden vet vi inte än. Det får vi reda på under tisdagen, hoppas vi. Eller hoppas - jag vet inte om jag kan kalla det ”hoppas”, fast kanske? Att inte veta är nog det värsta ändå...
Maken och dottern har hämtat björnungehästen. Han travar så fint när han ska visa upp sig för gammelman i hagen, så länge han får göra det rakt fram eller till vänster. Till höger gör han det inte. Nu går de där som om de aldrig gjort annat, björnungen, gammelman och lilla duvan - en trio i hästar, en trio i hästfärger. Så vacker tavla, så rofylld. Vad som göms bakom bilden vet vi inte än. Det får vi reda på under tisdagen, hoppas vi. Eller hoppas - jag vet inte om jag kan kalla det ”hoppas”, fast kanske? Att inte veta är nog det värsta ändå...
2006-02-04
Jag mötte Lassie
Efter att ha läst "Tankar om stort och smått" bloggade Thinkerbell om lassie-möten. Jag började med att skriva kommentar där men det blev så väldigt långt så jag bestämde att istället låta det bli en egen blogg. Jag hoppar över att kategorisera som de båda ovan nämnda gör men så här ser min Lassie-lista ut:
Jag har gått i samma skola som Magdalena Forsberg i 7 år och min mamma var hennes klassföreståndare i 6 år. Mamma hade henne i idrott i åk 4-6 så hon måste ju ha del i framgången??
När Magdalena skulle komma till min skola och föreläsa i höstas skulle jag ringa henne innan för planering. Jag tillbringade en ganska lång stund med att grubbla på hur jag skulle presentera mig...
- Hej, det är Ina (mitt riktiga namn är relativt ovanligt)! (Nej, man kan för sjutton gubbar inte ringa MAGDALENA FORSBERG och presentera sig med förnamn!!)
- Hej, det är Ina XX (för- och efternamn alltså). (Nej, jag har ju gift mig så det namnet säger henne absolut ingenting...)
- Hej, det är Ina ”som-förut-hette-XX” (för- och flick-efternamn). (Nej, så mycket kan jag inte behöva krångla till det...)
- Hej, det är Ina från XX-skolan i Västmanland... (Nej, även om hon inte känner mig så känner hon till mig, då verkar det ju dumt att helt strunta i ”historien”...)
- Hej, det är Ina - XX's dotter (mamma har haft kontakt med henne även under hennes år som ”idrottsstjärna”) (...och jag är fortfarande 12 år och hänger mamma i kjolarna... kändes för barnsligt)
Så vad gjorde jag? Jo, jag ringde MAGDALENA FORSBERG och sa:
- Hej, det är Ina... Det blev en kort paus, sen utropar hon ”Hej! Du har ju precis lika röst som din mamma!” Behöver jag tillägga att trevligare och naturligare ”världsstjärna” har jag svårt att tänka mig.
Oj, det blev långt, nu ska jag försöka komma vidare.
Jag har lekt med och varit 12-årsförälskad i Fredrik Nyberg. (...och vem f*n är det undrar nog de flesta - jo, den slalomåkare som aldrig ger upp. Han har tävlat i världscupen i too many years... men tog pallplats häromsisten, den äldste någonsin på pallen i världscupen i slalom. Uthållig!
Jag har kört över Stig Strands skidor på den tiden när han var nästan lika stor som ”Stenis”.
Dotterns egen sköterska på neonatalen i Uppsala var Staffan Lings syster (Staffan & Bengt, ”Sant och sånt").
Bilen vi köpte i höstas köpte vi av Beppe Wolgers son.
Jag har stött ihop med Magnus Härenstam tre gånger samma vecka och avslutade det sista mötet med att käckt hejja på honom... Jag var 18 och skämdes en hel vecka efteråt, han var förmodligen hyfsat van.
Jag har sett Magnus Uggla, Orup, "Soffi-propp" och sångaren i A-ha på Östermalm samma eftermiddag, fast inte tillsammans - jo, Orup och Sofia för det var så länge sedan att de var gifta då.
Vet inte om det räknas som Lassies, vad släkten varit med om, men den här är så utöver det vanliga, så jag tar med den också:
Jag har en kusin (som var den som i ungdomen tävlade i samma klubb som Fredrik Nyberg) som var au-pair i Los Angeles. Mamman i familjen hade en bror som tillhörde eliten av fotografer ”over there”. Efter att kusinen tillbringat en helg med familjen i Lake Tahoe ringer denne bror och vill prata med henne, kusinen alltså. Hans samtal gick ut på att eftersom de varit på semester hade hon missat en fotografering som han hade tänkt att hon skulle få följa med på. Han hade fotat Tom Cruise för Yamaha hela helgen... Det här var när Top Gun var stor, och min kusin tillhörde inga undantag, hon var lika betagen och betuttad i honom som alla andra tonåringar... Som plåster på såren fick hon istället följa honom på Oscarsgalan med press-kort, så hon kom in ”back stage”, där bara megastjärnor och superfotografer hade tillträde. Hon passade på att heja på Patrick Swayze som förvirrat svarade henne. Han grubblade säkert vad det var för viktig person han inte kunde placera, eftersom där bara var viktiga personer...
Hur ser din lassie-lista ut?
Jag har gått i samma skola som Magdalena Forsberg i 7 år och min mamma var hennes klassföreståndare i 6 år. Mamma hade henne i idrott i åk 4-6 så hon måste ju ha del i framgången??
När Magdalena skulle komma till min skola och föreläsa i höstas skulle jag ringa henne innan för planering. Jag tillbringade en ganska lång stund med att grubbla på hur jag skulle presentera mig...
- Hej, det är Ina (mitt riktiga namn är relativt ovanligt)! (Nej, man kan för sjutton gubbar inte ringa MAGDALENA FORSBERG och presentera sig med förnamn!!)
- Hej, det är Ina XX (för- och efternamn alltså). (Nej, jag har ju gift mig så det namnet säger henne absolut ingenting...)
- Hej, det är Ina ”som-förut-hette-XX” (för- och flick-efternamn). (Nej, så mycket kan jag inte behöva krångla till det...)
- Hej, det är Ina från XX-skolan i Västmanland... (Nej, även om hon inte känner mig så känner hon till mig, då verkar det ju dumt att helt strunta i ”historien”...)
- Hej, det är Ina - XX's dotter (mamma har haft kontakt med henne även under hennes år som ”idrottsstjärna”) (...och jag är fortfarande 12 år och hänger mamma i kjolarna... kändes för barnsligt)
Så vad gjorde jag? Jo, jag ringde MAGDALENA FORSBERG och sa:
- Hej, det är Ina... Det blev en kort paus, sen utropar hon ”Hej! Du har ju precis lika röst som din mamma!” Behöver jag tillägga att trevligare och naturligare ”världsstjärna” har jag svårt att tänka mig.
Oj, det blev långt, nu ska jag försöka komma vidare.
Jag har lekt med och varit 12-årsförälskad i Fredrik Nyberg. (...och vem f*n är det undrar nog de flesta - jo, den slalomåkare som aldrig ger upp. Han har tävlat i världscupen i too many years... men tog pallplats häromsisten, den äldste någonsin på pallen i världscupen i slalom. Uthållig!
Jag har kört över Stig Strands skidor på den tiden när han var nästan lika stor som ”Stenis”.
Dotterns egen sköterska på neonatalen i Uppsala var Staffan Lings syster (Staffan & Bengt, ”Sant och sånt").
Bilen vi köpte i höstas köpte vi av Beppe Wolgers son.
Jag har stött ihop med Magnus Härenstam tre gånger samma vecka och avslutade det sista mötet med att käckt hejja på honom... Jag var 18 och skämdes en hel vecka efteråt, han var förmodligen hyfsat van.
Jag har sett Magnus Uggla, Orup, "Soffi-propp" och sångaren i A-ha på Östermalm samma eftermiddag, fast inte tillsammans - jo, Orup och Sofia för det var så länge sedan att de var gifta då.
Vet inte om det räknas som Lassies, vad släkten varit med om, men den här är så utöver det vanliga, så jag tar med den också:
Jag har en kusin (som var den som i ungdomen tävlade i samma klubb som Fredrik Nyberg) som var au-pair i Los Angeles. Mamman i familjen hade en bror som tillhörde eliten av fotografer ”over there”. Efter att kusinen tillbringat en helg med familjen i Lake Tahoe ringer denne bror och vill prata med henne, kusinen alltså. Hans samtal gick ut på att eftersom de varit på semester hade hon missat en fotografering som han hade tänkt att hon skulle få följa med på. Han hade fotat Tom Cruise för Yamaha hela helgen... Det här var när Top Gun var stor, och min kusin tillhörde inga undantag, hon var lika betagen och betuttad i honom som alla andra tonåringar... Som plåster på såren fick hon istället följa honom på Oscarsgalan med press-kort, så hon kom in ”back stage”, där bara megastjärnor och superfotografer hade tillträde. Hon passade på att heja på Patrick Swayze som förvirrat svarade henne. Han grubblade säkert vad det var för viktig person han inte kunde placera, eftersom där bara var viktiga personer...
Hur ser din lassie-lista ut?
2006-02-03
Dygnsrytm
Underbara fredag! Jag älskar fredagseftermiddagar. Hela helgen kvar, tre lediga dagar (eftersom jag inte arbetar måndagar) vilket också innebär tre sovmorgnar. Tre ljuvliga sovmorgnar!
I snart 37 år har jag varit morgontrött. Jag fyller 37 om drygt en månad. Första morgonen när jag hade kommit hem från BB fick mamma väcka mig. Jag hade sovit hela natten och hade ingen brådska att vakna. Inte då och inte senare. Min mormor hoppades att min mamma skulle bli vuxen när hon fyllde 40 och med det menade hon att hon hoppades att mamma slutligen skulle bli morgonpigg. Nu är mamma inne på sitt 69:e år och hon är fortfarande precis lika morgontrött som hon var när hon var 23, 28, 32 (när jag föddes), 45 och 59... Mormor gav upp hoppet och insåg att hon var bortom räddning, för visst var något fel när man var uppe på nätterna och sov på morgnarna? Mormor, hur fina minnen jag än har av dig så håller jag inte med i detta. Jag vägrar, verkligen vägrar, att se mig som mindre värd bara för att jag hellre gör saker på kvällarna och istället använder morgnarna till att ligga halvt medvetslös i sängen. Jag sover gärna till 10.30-11.00 och jag kan utan problem sova ända fram emot 12-tiden om det hann bli morgon innan jag kom i säng. Men ack så vanligt det är att nästan få en fnysning till svar när man sover halva förmiddagarna. Väldigt vanligt. Skulle man däremot fnysa mot någon som gått och lagt sig 21.30, ja då är man oförskämd. Inte kan man ju ringa hem till någon efter 21 en vardag?! Jaså, säger jag - då ska man låta bli att ringa hem till folk man inte känner före 10 också.
Nu har jag alltså tre sovmorgnar framför mig och nåde den som sabbar dem för mig! Jag har också tre nätter där jag inte behöver känna att jag borde gå och sova för att orka upp. Nätter när jag kan hinna med många saker som är precis lika mycket värda som om jag gjorde dem på morgnarna. Klockan är 19.45 och snart kan dygnet börja!
I snart 37 år har jag varit morgontrött. Jag fyller 37 om drygt en månad. Första morgonen när jag hade kommit hem från BB fick mamma väcka mig. Jag hade sovit hela natten och hade ingen brådska att vakna. Inte då och inte senare. Min mormor hoppades att min mamma skulle bli vuxen när hon fyllde 40 och med det menade hon att hon hoppades att mamma slutligen skulle bli morgonpigg. Nu är mamma inne på sitt 69:e år och hon är fortfarande precis lika morgontrött som hon var när hon var 23, 28, 32 (när jag föddes), 45 och 59... Mormor gav upp hoppet och insåg att hon var bortom räddning, för visst var något fel när man var uppe på nätterna och sov på morgnarna? Mormor, hur fina minnen jag än har av dig så håller jag inte med i detta. Jag vägrar, verkligen vägrar, att se mig som mindre värd bara för att jag hellre gör saker på kvällarna och istället använder morgnarna till att ligga halvt medvetslös i sängen. Jag sover gärna till 10.30-11.00 och jag kan utan problem sova ända fram emot 12-tiden om det hann bli morgon innan jag kom i säng. Men ack så vanligt det är att nästan få en fnysning till svar när man sover halva förmiddagarna. Väldigt vanligt. Skulle man däremot fnysa mot någon som gått och lagt sig 21.30, ja då är man oförskämd. Inte kan man ju ringa hem till någon efter 21 en vardag?! Jaså, säger jag - då ska man låta bli att ringa hem till folk man inte känner före 10 också.
Nu har jag alltså tre sovmorgnar framför mig och nåde den som sabbar dem för mig! Jag har också tre nätter där jag inte behöver känna att jag borde gå och sova för att orka upp. Nätter när jag kan hinna med många saker som är precis lika mycket värda som om jag gjorde dem på morgnarna. Klockan är 19.45 och snart kan dygnet börja!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)