Upp som en sol, ned som en pannkaka

Vi har inte bara firat födelsedag...

När mina föräldrar var här under två veckor nu gick det inte att undgå att märka att min pappa inte är riktigt frisk. Han andas tungt vid minsta ansträngning och oron sitter som en smäck, hos oss alla. Idag har han varit till läkare och efter röntgen där ska han slussas vidare. Det finns "något" i den ena lungan... Av de möjliga orsakerna nämns lungcancer. Det finns många fler möjliga orsaker, men efter det ordet blinkar stora, röda lampor och annat har inte så lätt att tränga igenom till medvetandenivå. Man hanterar ovissheten på olika sätt men oroliga är vi alla som finns omkring honom.

Det gäller att hålla modet uppe. Vi vet ju verkligen inte ännu. Jag har ingen dålig magkänsla - den har lett mig rätt tidigare; jag hoppas innerligt att så även är fallet den här gången. Samtidigt som det stora OM:et blinkar framför ögonen hela tiden. OmOmOmOmOmOmOmOmOmOmomomom...

Det får vara som det vill med det: oavsett anledning vill jag ha fram att jag älskar er, mamma och pappa. Jag talar om det för dottern flera gånger om dagen, ett par gånger i veckan för maken, men jag undrar när jag sa det till er senast? Varför ska man behöva bli skrämd så benmärgen stelnar för att komma på att få det ur sig? Så snurrar mina tankar också.

Kära goda godheten; visst finns du med...?
*positiva tankar*
...