2007-04-30

Hejdå april!

Jag är glad att du är slut! Maj är den bästa månaden av alla, så även om jag tycker om dig också, april, så kan jag inte sticka under stol med att det känns bra att maj är här om nån timme.

Jag ska komma ihåg dig, april, som ytterligare en i raden där jag både flippade ur vad gäller maten men också tog tag i saken - igen. Hur jag igen kom upp på banan och började äta efter konstens alla regler, äta så där så jag vet att jag mår bra.

Sista dagen - den räknas väl ändå inte? Inte när jag har en älskad systerdotter som fyllt 12 år och för första gången bakat hela födelsedagsfikat själv? Inte räknas det när hon bakat chokladkakor med nonstop på, när hon bakat muffins med dumlekola i? Och när hon bakat sin första egna tårta - fylld med nutella för sin mosters, för min!!, skull... Säg mig då, april, att jag gjorde rätt som fikade som jag gjorde? Två kakor, en muffins, resterna av dotterns och en liten tårtbit. Inte var väl det alldeles uppåt väggarna?

Att sedan dottern bad så snällt; "Mamma kan vi inte äta på Pizza Hut, snääälla??"... Hur skulle jag kunna säga nej till det? Jag har en snart-7-åring som ätit på pizzeria 6-7 ggr i hela sitt lilla liv. När jag nu ändå hade fikat, kändes det ok att äta pizza också. Inte optimalt förstås, men ok. Hennes lysande ögon gjorde det värt alla extra kalorier. Det får vara så.

April 2007. Jag ska minnas dig som månaden när vi sålde vår gård också. Idag, den sista av dina 30 dagar, har vi skrivit på köpekontraktet. Med det också fått klart att våra katter och våra hönor - de sista djuren vi inte har placerat/sålt - ska få bo kvar!! Kan det bli bättre? Och även om jag längtar efter maj som kommer om drygt en timme, så ska jag minnas dina vackra musöron på björkarna. Jag ska minnas alla vitsipporna, de stora ängarna med vitsippor, blåsippor och gullvivor som du ger oss. Inte är det konstigt att det värker i hjärtat av skönhet när man ser det?

Maj imorgon - då glömmer jag att jag ätit så fel denna sista dag i april. Jag stiger in i maj med ny disciplin, beredd att ge sockermonstret en smäll så han segnar död ner i nåt dike. Kabbelekorna får stå där och se honom försvinna... Hejdå april - vi ses igen nästa år!!

2007-04-29

Tre punkter

  • Imorgon skriver vi köpekontrakt på vår gård. Då är vi ett steg närmare försäljningen... och det är bra eftersom vi snabbt, snabbt behöver handpenningen. Eftersom...

  • ...vi imorse "råkade" boka en nyare husvagn - 65 mil härifrån! Man får vara snabb när den säljs massor av tusenlappar billigare där uppe än här. Tack och lov har jag snälla föräldrar som bor lite närmare - men ändå långt ifrån - och gör sig en rejäl utflykt för att hämta den. Den åker sedan med dem ner hit när de kommer i slutet av juni. Kanske hinner de campa en del på två månader?

  • ..."omstarten" går fortfarande riktigt bra. Jag har inte nolltolerans mot socker, men närapå. Det går bra! Vågen är snäll också. För 2 veckor sedan var jag 4 kg för "tjock", nu bara 2,5 kg. De ska vara borta till skolavslutningen. Ska! Idag har jag till och med stavgått en hel mil. Annars har träning lyst med sin frånvaro en längre period, men nu ska det bli ändring även där! Jag ska vara en smal och hyfsat vältränad stadsbo och husvagnscampare i sommar!
  • 2007-04-25

    Ett litet vykort...

    Det är vad jag skulle vilja skicka till första mäklaren som var här ute. Hans uppskattning, hans rekommenderade utgångspris... Tja, låt mig säga att det högsta budet just nu är 850.000 kr över det. Och budgivningen är fortfarande inte över. Det är sanslöst och inte klokt nånstans. Vi har nu också passerat det pris vi betalar för villan i stan.

    Ojoj, detta gör inte ont nånstans!!!

    Tre dagar senare

    Nystartade, igen, i måndags. Utan motivation men med en framtvingad disciplin. Det ÄR verkligen medicinen!! Jag måste använda versaler, kursiv och fet stil på ordet ÄR för det är svaret, sanningen och vägen att vandra. Jag ser det ju så tydligt. Efter en disciplinär start. Tjurighet och med blodiga knogar i kampen mot monstret... Blott tre dagar senare så kan disciplinen luta sig tillbaka och vila.

    Motivationen har tagit över. Det är inte ens svårt. Det är till och med lätt!!! Det enda som irriterar mig i dagsläget är att jag inte kan minnas det när jag ramlar. När sockermonstret går över lik för att få klorna i mig. Då försvinner motivation och disciplin i en salig röra ner i avfallskvarnen... Jaja, men nu har jag båda med mig i medvind och jag njuter!!

    2007-04-22

    *spottar i nävarna*

    Imorgon är det "back-on-track" som gäller. Igen. Bara att ta tjuren vid hornen, rikta en stor, fet spark rakt i skrevet på sockermonstret och om igen bestämma sig! Finns inte motivationen - och det gör den verkligen inte den här gången - så får man plocka fram disciplinen. Så får jag plocka fram disciplinen. Vad har jag för val? Vad har jag för val???

    Jag har ju bestämt mig - jag ska aldrig mer bli tjock. Det finns bara en väg. Slingrig. Obekväm. Dåligt upplyst. Osandad. Mycket mötande trafik. Stora gropar. Men det är den enda vägen. Jag styr in där imorgon!

    Repris på reprisen...

    Det här är värre än alla SVT's sommarrepriser... För nu är jag där igen då... Att jag måste "börja om" efter en totalt urflippad matvecka. Åh, vad trött jag är på mig själv. Vanlig vardag utan frestelser och med stenhård planering, då fungerar det. Minsta lilla det händer något annat så blir det svårt och är tankarna på annat håll som nu, med försäljning av gården och den stundande flytten, samtidigt som jag åker bort/hem till mamma och pappa - ja, då finns inte ens viljan att göra rätt kvar.

    Vem straffar jag? Mig själv...
    Vem får sopa upp efter mig efteråt? Jag själv...
    Vem blir besviken varje gång? Jag själv...
    Och vem får kämpa på med SAMMA kilon igen och igen och igen? Jodå, jag själv...

    När ska jag komma till insikt att klara av att bryta detta beteende? Det är nervöst nu, läskigt. Jag har inte viljan att börja om "för det är ju så mycket med att sälja gården och inför flytten"... Jamen vi flyttar 1 augusti - hur tjock hinner jag inte bli om jag struntar i alltsammans ända tills dess??? Jag fattar med hjärnan att jag måste bryta, men jag VILL INTE. Vill inte ha den kamp det innebär att ta mig upp på rätt spår igen. Känner mig som två personer, en som står och förklarar logiskt om än rätt lamt, och en som stampar i golvet, spottar och fräser som en fyraåring att jag inte vill.

    Men jag måste bryta. Jag ska inte bli tjock! Jag ska inte göra det mot mig själv. Jag ska inte möta den här sommaren med 5-10 kg plus runt midjan. Jag SKA INTE!!!

    Varför måste det vara sån dj***a kamp HELA TIDEN!!???

    2007-04-18

    *pustar ut*

    Två bud redan lagda! YESYESYES! Nu ligger budet på utgångspris och då går våra kalkyler ihop. Mer behövs inte. Jag är lugn och avslappnad. Om det blir mer är bara ren bonus och kommer i så fall att underlätta badrumsrenovering, radonsanering etc. Och blir det ännu mer så... tja, hur blir det då? Placera pengar har jag aldrig behövt "bekymra" mig över förut. Men som sagt; jag är nöjd nu, verkligen toknöjd och samtidigt inser jag hur nervös jag varit...

    2007-04-17

    Jag kräks!

    Idag har matlusten lyst med sin frånvaro. Inte hungrig. Bara illamående. Anledning? Visning på huset stavas det... Maken var hemma för att ta emot de 7 anmälda spekulanterna. En kvart innan kom mäklaren och meddelande att det inte var sju stycken - det var tjugo stycken. Snälla, kära goda godheten, visst kommer ett par stycken att vara intresserade?? Kom igen nu budgivning!!!

    2007-04-16

    Snabbare än... våren!

    Dottern och jag är lediga en vecka. Igår styrde vi kosan norrut för att först hälsa på goda vänner si sådär 30 mil norrut och sedan fortsätta till mormor och morfar ytterligare 25 mil norr därom idag. Igår var det i det närmaste sommar på hemmaplan. Jag packade åt dottern och mig hela förmiddagen, och precis innan vi skulle sätta oss i bilen och åka iväg, slet jag av mig tröja och byxor och sjönk ner i en stol på altanen en kvart. Otroligt varmt och skönt!

    Ju längre upp vi kom desto mer spår av våren såg vi. Hemma var det ju som sagt försommar snarare... Snö kvar i riktigt skyddade skogskanter. Mindre och mindre gröna gärden. Inte lika svullna knoppar i träden som hemma. Kom fram till våra vänner vid 18-tiden och då föll samtidigt kvällskylan. De hade också haft en sommarlik dag, men med riktigt kall natt som följd förstås - det är trots allt april i almanackan ännu! Samma väder imorse. Strålande sol och riktigt varmt när man befann sig i densamma.

    Naturen runt om vittnar om att vi styrt norrut. Tussilago är överblommade hemma. Här hade de nyss vaknat.

    Vattnet i bäcken porlade på riktigt ystert. Så glad man blir av det! Inte bara för att det är roligt att fota - vilket det är, jätteroligt!! - utan också för att det verkligen ser ut och låter som vår!

    Och fotografen själv då? Undertecknad hamnade visst i samma dike för att komma på rätt höjd från vattenytan. Kallt om fötterna var det vill jag lova, det är ju smältvatten som rinner där!

    Efter lunch åkte vi vidare mot mormor och morfar. Satt tysta både dottern och jag i närmare 25 mil. Anledningen? Vi lyssnade på "Saltkråkan" på CD i bilen. Det är ett osedvanligt gott sällskap när man är på resa! Jag har inte alls suttit och kört i bilen - jag har varit med Johan, Niklas, Teddy, Freddy och Båtsman ute i skärgården när dimman kommer rullande. Jag har suttit i handelsboden tillsammans med farbror Melker och känt hans ångest över sina saknade barn. Jag hörde inte läsas hur han drog ett lugnande piller upp i näsan, jag upplevde honom göra det!

    När vi kom fram fanns inget kvar av sommarvärmen! Men värmen där inne gör gott förstås, och då pratar jag inte bara om celsius... Dottern längtar intensivt när man är på väg och hennes lycka är fullkomlig när hon får bada i deras uppmärksamhet! Vilken rikedom att få ha ett eget barn och uppleva hennes samspel med sina morföräldrar - mina föräldrar!

    Men jag är inte här. Inte riktigt. Inte till 100%... Varför? Maken är kvar hemma. Han arbetar. Har inte så många semesterdagar kvar att ta ut, och fortfarande är vi ju bundna av djuren. Men för hur länge till? Duvan verkar ändå komma dit vi önskar, till det hem där de andra tre ska bo. Alla fyra på samma ställe. Det blev inget mer av mailväxlingen efter förra inlägget - tack och lov för det! Det var en riktig pärs! Men en värre pärs står vi inför nu. Jag skrev att maken arbetar. Det var fel... Han är på jobbet men har noll förmåga att koncentrera sig. Det vi står inför är förhoppningsvis av det trevligare slaget. Denna vecka är det visning av vårt hus!!! Sju anmälda till visning på en vardagkväll. Två av dem är spekulanter från Stockholm. Vad innebär det? Som jag hoppas att det innebär en stor och rejäl budgivning!! Kära goda godheten, säg att du är med oss... Säg det!

    2007-04-09

    Så åkte jag dit på min blåögdhet

    Jag lovade i ett svagt ögonblick en storprutare att köpa duvan, bara för att hon inte skulle behöva vara kvar ensam på gården när de andra tre hästarna flyttar. Magkänslan, som jag försöker följa, skrek nej men jag ignorerade den. Tyckte att duvans väl och ve var viktigare än min magkänsla. En unghäst som alltid haft sin flock omkring sig klarar inte av att bli lämnad ensam i dagar, kanske veckor - och därför skickade jag det där eländiga mailet där jag lovade henne att köpa.

    Så kom då gammelmans och björnungens köpare hit, såg gamla mamman och duvan och ville köpa båda! Självklart ville jag sälja dem till samma ställe - totalt självklart!. Alltså skickade jag ett mail till den första intresenten, storprutaren, och meddelade att hästen var såld. Visst förstod jag att det inte var så populärt att göra så. Men jag är blåögd nog att inte fatta att det till och med var bindande, det mailet jag skickat där jag erbjöd henne hästen.

    Mailväxlingen efter det har varit allt annan än trevlig. Jag vill verkligen inte sälja duvan till det här stället, ännu mindre nu efter detta, men vad har jag för val om hon går vidare? Kan jag hävda min okunskap? Kan jag trycka på att jag tänkte på hästens bästa? Förmodligen inte, vad bryr sig köplagar och bindande avtal om något så futtigt som en hästs känslor?

    Fan... Varför kan det aldrig bara vara enkelt?

    2007-04-07

    "Det var länge sen...

    ...jag fota´ några blommor, så jag sticker väl iväg och gör det nu..."

    Det är roligt att fota blommor och träna på inställningar på kameran. De står så beskedligt kvar och väntar på att jag ska hitta det jag har tänkt mig. Jag kan tänka om och prova igen och igen. Det som inte finns en sportslig att få chans till när man fotar barn och djur - det jag annars mest ägnar mig åt. Men frågan är vad jag ska göra av alla foton sedan? Jag kan ju fota, redigera och radera men det känns som om något inte riktigt blev som jag tänkt mig då. Hm, får fundera vidare på det. Under tiden får ni som råkar glida förbi här beskåda mina alster. Visst känner ni er osedvanligt hedrade?!

    Vem kunde tro det?

    Vem kunde tro det? Att alla våra fyra hästar skulle gå att sälja? Att det fanns människor som köper gamla hästar? Skadade och utförsäkrade hästar...? Och att det dessutom fanns någon som ville köpa alla fyra, alla fyra till samma ställe!!! Gammelman och björnungen åkte sent igårkväll. Köparen gav en mycket god magkänsla. Jag brukar försöka våga lita på den. Hon tittade på supermamman och duvan också. När hon fick höra att duvan var såld och att supermamman också är till salu, så sa hon direkt att hon ville köpa henne också. Frågade ett par gånger om duvan redan var såld. Det är hon ju inte. Bara en intresserad som bjudit väldigt lågt för henne... Jaja, så åkte de. Det kändes konstigt förstås, oroligt så länge de stod i transporten. Men också väldigt skönt. Det var dags, vi är färdiga. Och tänk att det ordnade sig för dem så de fick fortsätta leva, både gammelman och björnungen - och tillsammans!

    På förmiddagen ringde hon och berättade att resan hade gått jättebra. Att de stått så stilla i transporten. De hade fått komma in i stallet de timmar som var kvar av natten och släpptes sedan ut med några stycken i en stor hage på morgonen. De hade sprungit runt med lyfta svansar. Gammelman hade rullat sig. De såg ut att tycka det var roligt. Sedan kom fortsättningen... De hade pratat i bilen på väg hem, hon och sambon. De ville köpa både gammelmamman och duvan. Båda! Alla fyra till samma plats! Det går ju inte att fatta ens...!! Det enda som inte var helt bra var att hon ville ta dem på avbetalning. Maken och jag pratade, och efter ytterligare ett telefonsamtal kom vi fram till att hon betalar gammelmamman kontant och får duvan på avbetalning, med mycket noggrant skrivet kontrakt. Det är kanske inte världssmart men jag väljer ändå att göra det, jag väljer att följa magkänslan och att chansa lite. Det innebär att vi i handen får 20000 för de tre hästarna som vi trodde skulle slaktas = varenda krona är bonus. Då återstår 30000 för duvan. Jag tänker fortsätta tro att det går att göra såhär, att vi kommer att få även de pengarna. Har jag fel har jag lärt mig en dyrköpt läxa. Men det innebär ändå att hästarna får fortsätta tillsammans och det är mer värt faktiskt. Att människorna på gården ska flytta till stan är ju inte hästarnas fel. De ska få fortsätta på bästa möjliga sätt och jag tror, genom att gå på magkänsla, att det här är just det - bästa möjliga sätt!

    Håll tummarna eller dumförklara mig - jag har bestämt mig!
    Kära goda godheten, visst är du med mig?

    Sista påsken?

    Igårkväll när dottern skulle sova ropade hon på maken.
    -Pappa, det här är min sista påsk!
    Hur makabert lät inte det?! Maken undrade såklart vad hon menade och fick som tur var en förklaring som inte vittnade om ond, bråd död.

    -Nästa år bor vi ju i stan och där finns ingen skog som påskharen kan gömma påskägget i... (inget påskägg, ingen påsk; så stavas logik i dotterns tankar)

    Samma sak fick vi höra imorse. Hon sörjer på sitt sätt det liv hon känner och oron inför det nya. Den (över)pedagogiska mamman (läs: Ina) har således författat ett brev från påskharen till dottern, där han förklarar att han vet om den förestående flytten och lovar att han ska leta reda på henne även nästa år. Det finns en liten skog bakom huset vi ska flytta till, och dit ska han nog våga sig, trots att han är osedvanligt skygg...

    Vad gör man inte för att dottern inte ska behöva ha känslan av "sista påsken"? Nu gäller det bara att jag lyckas smita iväg upp i skogen utan att hon märker det.

    2007-04-06

    Nu kom verkligheten ikapp henne

    En sista ridtur på gammelman för dottern, medan maken cyklade med och fotade. Tillsammans satt vi sedan i soffan och tittade på bilderna. Då kom tårarna på dottern...
    -Jag vill inte att vi ska sälja honom. Jag är ju van att bo på landet, jag har gjort det sedan jag föddes.

    "Bekräfta, bekräfta - inte vara rädd för hennes tårar" mantrar jag i huvudet. Talar om att hon såklart får vara ledsen, det är konstigt att sälja hästarna som vi alltid har haft. Påminner sedan om något roligt vi ska göra när vi flyttat. Hon gråter en stund, och frågar sedan vad det allra första är som vi ska göra när vi flyttat in.

    -Förstås måste vi packa upp allt först, men sedan?

    Efter lite funderande tillsammans kom hon på att hon ville att vi ska åka till badhuset då. Så det bestämde vi nu ikväll. Den 1 augusti, eller eventuellt den 1 juli om det blir tidigare flytt, packar vi först ur sakerna och sedan åker vi till badhuset. Ett löfte är ett löfte!

    En massa F

    Undra om sockermonstret egentligen heter fockermonftret? För när jag drabbas av F:en så skiter det sig big time. F som i förändring, förberedelse och förkylning. Jag kan inte träna pga förkylning och fokus ligger helt klart på annat än vad jag stoppar i munnen. Jag får inte plats med något annat än vardagens bestyr ihop med flyttfunderingar...

    Och genast är han där, det hatade sockermonstret. Det börjar lite smygande med att jag tillåter mig mer kolhydrater till maten. Lite potatis, en smörgås. Sen lite glass och ett par godisbitar. Sen är det igång. Pizza till middag, "det-är-ju-lika-bra-att-passa-på-medan-jag-ändå-äter-"sånt"...". GI-hamburgare på Max. Jag hade mått mycket bättre om jag inte vetat hur förbenat gott det var! Ytterligare en sak att sukta efter... Mjukglass, lite till löviktsgodis (vaddå lite förresten?!), hembakad mjuk kaka till mitt kvällste, mer honung än vanligt i samma te. Korv med bröd i varje korvmoj jag passerar... Varför?

    Så fort jag inte är på min vakt, så fort jag inte planerar varenda sak jag stoppar i munnen så skiter det sig. Jag planerar inte mina återfall, jag planerar tiden när jag äter som jag ska. När inte tid, engagemang och ork finns till det så ramlar jag av banan. Då golvas jag av sockermonstret, tjong! så ligger jag där, utslagen.

    Men han har ingen aning om min hämndplan. På tisdag ska han dö - japp, utan pardon är hans dagar räknade. Då ska han inte bara knockas... Han ska nackas! Jag har börjat planera igen, och mot det står han sig slätt!

    Här är de!


    Våra fyra fina fålar.

    Måste ut och fota mer nu, det börjar gå upp för mig att de ska flytta - att vi ska flytta. Skiljas. Nej, inte bli sentimental nu. Det blir bra för dem. Jag säljer dem inte, jag placerar dem. De får det minst lika bra - förmodligen bättre - i sina nya hem. Nya hem med människor som har tid, intresse och engagemang. Alla de tre så viktiga ingredienserna har fattats hos oss en tid. Det blir bra. Men det är jobbigt med separationer... Det får det väl vara?

    Nu går det undan!

    Imorgon flyttar björnungen och gammelman. Just gammelman har jag inte fattat ännu, det kommer att bli jobbigt känner jag. Supermamman är också hon i det närmaste såld, vi satte ut annons även på henne. Jag väljer just nu mellan fyra intressanta spekulanter, som jag tror kan bli bra hem allihop. Och lill-Duvan har jag just skickat iväg ett mail, att den spekulanten som prutat ganska hårt ändå får henne för det priset. Det känns ändå bättre eftersom de andra hästarna snart försvinner från gården, och det inte blir så skoj för lill-Duvan att bo kvar här ensam. Och jag får ju pengar för alla hästarna som det ser ut nu - och det är stor skillnad mot att betala slakt och destruering.

    Stora hunden är i stort sett också klart med omplacering. Vi ska träffas till kristihim för att se att deras hund och vår inte tänker hata varandra. Hönorna åker några till Sundsvall och några tillbaka till gården där jag köpte dem. Ena katten ska avlivas, han är gammal och maken upptäckte dessutom en knöl under magen på honom häromkvällen. Så det som just nu kvarstår är två katter. De fungerar lika bra ute som inne. Det senaste året har de bott i ladugården, men innan dess bodde de inne. Någon intresserad? :o)

    Jo, och så den lilla detaljen att själva gården ju ska säljas. Den ligger ute till försäljning nu och om jag säger att jag inte är nervös så... *sjunger* ..." jag ljuger så bra!" Jag försöker intala mig det i alla fall. Jag försöker intala mig själv att inte ta ut någon nervositet eller ekonomisk undergång i förskott. Men vad gör vi om vi inte får gården såld? VAD?! Det finns ju inte på världskartan att ha råd med två boenden... Var cool nu, Ina. Cool - det klarar jag!

    2007-04-01

    Inte klokt nån stans!

    Jag har knappt hämtat mig från chocken över dotterns helt oväntat positiva reaktion inför flytten. Hon har fortsatt idag; "Tänk, jag som inte ville flytta men nu längtar jag!" Det har varit svårt nog att smälta det. Men som om det räcker...

    Det innebär en hel del planering att avyttra en hel gård med alla djuren. Visst, vi har "bara" fyra hästar - det finns ju dem som har fyrtio - men det kräver ändå sin kvinna/man till uppgiften att hantera det. Vi har funderat fram och tillbaka med hur vi ska göra med Björnungen, som ju har sin skada men är pigg och glad i hagen, leker med gammelman och verkar tycka att livet är helt ok. Gammelman ja, jag skrev ju om honom här tidigare, att han verkade så oerhört trött nu och att gnistan i hans ögon slocknat. Han har tänt den igen! Nu leker de ihop igen - en gammelman och en konvalescent, som om de båda vore unghingstar...

    Nåväl, vi kom dit hän att vi i allafall bestämde att sätta ut Björnungen på annons innan vi bokar något med slaktbilen. Skrev en annons om hur läget är, att han har den här skadan, men om någon är intresserad av en väldigt positiv och duktig flockledare så finns han här. Idag kom annonsen ut. Och som det har ringt! Den sista som ringde nu ikväll blev intresserad när jag sa att jag ska sälja/slakta alla hästarna. Några snabba ord om gammelman och hon sa direkt: "Jag tar dem, jag sätter in handpenning imorgon!" Ska de jobba mycket då? Nej, förstås inte. Hon har barnridning varannan torsdag och där ska de gå med. Annars ska de få skrota runt på gården som sällskap åt yngre hästar och bara njuta av livet.

    Så en annons på en Björnungen ledde till att både Gammelman och Björnungen ska få fortsätta leva. Istället för att betala för avlivning får vi betalt för dem. Men framför allt - de ska få fortsätta leva tillsammans!!

    Bättre kunde det inte bli! *glad*