”Hockeyspelande 18-årig elevassistent”

Vad får man för bild av den rubriken? Knappast den jag tänker beskriva i alla fall, åtminstone inte om man inte känner den jag menar.

Jag är ju som sagt lärare i svenska på högstadiet. Älskar mitt jobb, småhoppar för mig själv ibland när en lektion, som gått ovanligt bra, är slut och eleverna lämnat klassrummet. Detta efter snart 11 år! Jag trivs, och väldigt bra just på min skola. Vi har gott rykte, något man måste förvalta och arbeta för att behålla. Vi har många elever, nästan för många känns det som ibland, och därmed har vi också god ekonomi. Så tråkigt att ens behöva nämna, men ekonomin styr så mycket i skolan. ”Alla elever med behov av särskild stöd har rätt till det.” Ungefär så står det i vår läroplan, vårt styrdokument, men tydligen är ekonomin en starkare ”lag” än skollagen. Nåväl, det är ett sidospår... Jag vill skriva om hur bra jag trivs och att stämningen på just min skola är överlag mycket god. Jag har några av mina bästa vänner som arbetskamrater och det betyder mycket såklart!

En av dem är extra speciell för mig. Han kom till skolan för 8-10 år sedan som en hockeyspelande 18-åring som skulle vara elevassistent till en kille som varit inblandad i en mycket svår trafikolycka. (Min skola är en idrottsskola, vi har många sk idrottsprofiler och alla elever har idrott 4-5 timmar/vecka - hur bra som helst i dagens samhälle! Vi vet att 600 tonåringar i vår stad idrottar mer än hälften av veckans sju dagar, borde inte det uppmärksammas på något sätt?) Med idrottsprofilsbakgrunden går det kanske att förstå att vi sett många unga idrottskillar som assistenter och praktikanter hos oss under åren, mer eller mindre lyckade... Ingen tänkte väl speciellt mycket på den här killen, när han dök upp hos oss. Men allteftersom tiden gick började vi inse att han inte var någon serietillverkning. Mognad och ödmjukhet tillsammans med värme och humor, en god portion medmänsklighet och känsla för de svaga - i en och samma 18-åring! Jag, en ”tant” på 26 upptäckte att jag berättade saker för honom nästan ingen annan fått höra. Vad var nu detta? Nej, inte förälskelse eller flirt på jobbet, inte på något sätt. Ja, han är snygg så man blir vimmelkantig innan man vant sig, men jag var gift redan då och han... nej, det går inte ens att förklara på det sättet, det har aldrig handlat om en sådan relation. Kanske är vi själsliga syskon, kanske hade vi bara ett behov av varandra trots att vi var ett väldigt omaka ”par”...?

Han arbetade hos oss under ett par år. Jag krisade i mitt äktenskap och hans öron fick ta emot det mesta. Samtidigt hade han träffat en tjej som han var upp över öronen förälskad i, så jag fick också höra en del. Han flyttade till en stad 15 mil bort tillsammans med den här tjejen och påbörjade sin lärarutbildning (delvis tack vare mig sa han en gång - så stolt har jag sällan varit). Vi hade mycket sporadisk kontakt under åren, nåt mail en eller två gånger per år, men ändå kontakt. I slutet av sin utbildning hade han separerat från sin tjej, slitigt och bråkigt som det lätt blir, och allt för snabbt träffat en ny. ”För snabbt” för han visste inte vad det stod för, han ville inte såra denna fantastiska tjej men han trodde inte att han så snart kunde vara så kär. Men det var han! Kan man någon gång vara säker på att personer är rätta för varandra så är han och hans sambo, som hon numera är, ett skolboksexempel på det!

Vi upptog kontakten igen, jag fick träffa hans sambo och hur svårt det än är att tro så är hon lika underbar som person hon också! Numera är jag en ”tant” på 36, hon blott 22 (han har hunnit bli 28) och ändå hade hon så mycket att lära mig om relationer till släktingar man bråkar med. En annan historia, jag kanske tar den vid annat tillfälle. De två är nu viktiga i mitt (och makens - vi redde ut vår kris) umgänge. När han var färdig lärare åkte de utomlands och arbetade ett halvår. Jag höll koll på lediga lärarjobb åt honom, det skulle vara en radie på 15 mil från den stad jag arbetar i. Det dök oväntat upp ett på min skola, han sökte och fick det! Det är helt galet att han kom tillbaka, det är helt galet att vi numera är lärarkollegor och det är helt galet vad roligt det är!

Han utmanar mina pedagogiska tankar, han utmanar mitt sätt att, med 10 års erfarenhet, bli lite lat och hellre göra något jag redan tidigare provat än att tänka nytt. Han lutar sig mot min erfarenhet, och jag inspireras av hans nytänkande och härliga iver. Han berömmer när jag gör något bra och han ger kritik på ett konstruktivt sätt när jag inte är så genomtänkt eller när jag inte gör ett bra jobb. Vice versa naturligtvis också, och varje vecka tackar jag min lyckliga stjärna att jag får uppleva detta på min arbetsplats!

I augusti fick de barn! Nästa sommar ska de gifta sig! Det kommer att bli en saga, de är så vackra, de är så kära och hon vill vara prinsessa för en dag. Maken och jag går omkring och är lite nykära ”av bara farten” när vi umgås med dem. Jag tackar alltså min lyckliga stjärna att vi även har dem på fritiden!