Grannen och jag brukar vara ute och gå tillsammans. Vi har haft ett uppehåll under halva november och december, utan egentlig anledning annat än att det inte blivit av. Nu har vi tagit upp det igen med början igårmorse. Då gick vi efter plogad väg men det blåste så pass att det ändå var rejält jobbigt. Ca en timme höll vi på då. Imorse, eller i förmiddags om jag ska vara ärlig, eftersom jag sov till 10.15... jaja, när jag hade stigit upp och druckit ett glas vatten och en espresso med mjölk - vad blir det förresten, blir det cappucino? Jaja, cappucino eller inte - med kaffe, vatten och en halv banan i magen gav vi oss iväg. Minus 6 grader, massor av vit rimfrost i träden och vindstilla. Det är så vinter ska vara! Vackert så man nästan tappar andan, hög och klar luft som ändå gör det lätt att andas trots att man nästan tappat den... Det är inte bara på sommaren man kan njuta av att vara ute! En timmes promenad efter plogad väg - underbart! Sista biten genom skogen, som i vanliga fall känns rätt kort och kanske tar 10 minuter i rask takt, blev über-seg och tog åtminstone 20 minuter istället. Vi var helt färdiga efteråt! Alldeles färska älgspår i snön i skogen, det brukar få oss att se lite nervösa ut i alla fall men nu orkade vi knappt kommentera dem. Jag lyfte ögonen några meter framför mig för att se att de inte stod precis i vår väg, men sedan kämpade vi vidare.
Så underbart det är att ramla ner vid köksbordet efteråt och bli serverad ”frunch”!
Nu kommer jag inte att blogga mer i år – återkommer år 2006 istället :-) !
Gott Nytt År!
2005-12-31
2005-12-30
Babblande, osammanhängande tankar
Maken och jag har gått på stan idag. Dottern var med mormor och morfar, så bara han och jag med egentid - ovanligt och nästan svårt att veta vad man ska hitta på. Vi lämnade i alla fall tillbaka espressomaskinen jag köpt. Jag hann även titta lite på mellandagsrean, kläder då menar jag, och köpte en street-one kofta (börjar ha några stycken nu, älskar dem!) och ett par svarta jeans. Shit, det var länge sedan kläder satt åt på rätt sätt! De som satt åt förut i höst, för jag hade blivit för tjock, har varit för stora ett tag nu men den ”sitt-åt-känslan” är annorlunda. Fortfarande sitter de här nya åt lite för mycket över magen men jag hoppas det bättrar sig om ett par kilo till. Inte konstigt att det finns skinn över, jag har ju trots allt haft 30 kg till under huden...
Dottern sover i stan med mormor och morfar, i mosters lägenhet. Hon hade bestämt att sova i dubbelsängen mellan mormor och morfar men ändrade sig sedan. Liggande i en stor saccosäck, tittande på TV, meddelade hon att där ville hon även sova. Jag ringde vid 23.30 och då sov hon fortfarande där på golvet. Ja, äpplet faller inte så långt från trädet... Jag har sovit både i baden-baden på altanen när jag var liten, och även i grannens hammock. Det finns en speciell tjusning i att sova där man inte ”ska”.
Grannen och hans kärlek har varit här. De bor mest i Stockholm hos henne, men tillbringar mer och mer av tiden i hans hus här ute på landet också. Vårt hus är hans barndomshem, och där han bor nu var då hans farmor och farfars hus. Vi har renoverat det mesta, och han tycker det är roligt att se vad som hänt sedan sist. När vi hade bott här ca 1 år hjälpte han oss att dra bort stora (fula) cypresser som hade passat bäst framför ett slott - inte framför ett litet rött hus på landet. När cypresserna fick ge vika för traktorns kraft kom ett par små legobitar fram, som legat gömda under dem i många år. Grannen dök ner, greppade dem och utbrast:
- Dem har jag letat efter! Som vi skrattade! När vi sedan renoverade i vardagsrummet hittade vi en gammal napp bakom elementet. Den fick grannen i 40-årspresent men han försökte ihärdigt övertyga oss alla om att det var brorsans!
Dottern sover i stan med mormor och morfar, i mosters lägenhet. Hon hade bestämt att sova i dubbelsängen mellan mormor och morfar men ändrade sig sedan. Liggande i en stor saccosäck, tittande på TV, meddelade hon att där ville hon även sova. Jag ringde vid 23.30 och då sov hon fortfarande där på golvet. Ja, äpplet faller inte så långt från trädet... Jag har sovit både i baden-baden på altanen när jag var liten, och även i grannens hammock. Det finns en speciell tjusning i att sova där man inte ”ska”.
Grannen och hans kärlek har varit här. De bor mest i Stockholm hos henne, men tillbringar mer och mer av tiden i hans hus här ute på landet också. Vårt hus är hans barndomshem, och där han bor nu var då hans farmor och farfars hus. Vi har renoverat det mesta, och han tycker det är roligt att se vad som hänt sedan sist. När vi hade bott här ca 1 år hjälpte han oss att dra bort stora (fula) cypresser som hade passat bäst framför ett slott - inte framför ett litet rött hus på landet. När cypresserna fick ge vika för traktorns kraft kom ett par små legobitar fram, som legat gömda under dem i många år. Grannen dök ner, greppade dem och utbrast:
- Dem har jag letat efter! Som vi skrattade! När vi sedan renoverade i vardagsrummet hittade vi en gammal napp bakom elementet. Den fick grannen i 40-årspresent men han försökte ihärdigt övertyga oss alla om att det var brorsans!
2005-12-29
Den blå timmen
Jag tror att det är tydligare i norra Sverige att timmen innan det mörknar på vintern är blå. Just nu stämmer det även här i Västmanland. Det faller blå snö därute! Det viner och blåser på andra sidan om skogen. Vi bor skyddat från nordanvinden och tycker alltså att det snöoväder de varnat för i flera dagar bara är mysigt. Maken var ute och red nyss och då kom han ut på andra sidan skogen, utan skydd för nämnda nordanvind, och där blåste det!
Jag har suttit inne hela dagen. Det är onödigt, ohälsosamt, otillåtet och alldeles, alldeles -underbart! Dottern och jag har tittat på Teskedsgumman, vi har läst Bamse som så passande låg i brevlådan imorse, vi har fixat lite på hennes rum och jag har suttit i soffan och tittat ut i luften - det jag i vanliga fall (vardagar) har sådant behov av men samtidigt brukar få dåligt samvete av. Idag lyckades jag med konststycket att bara njuta! Det är vilsamt, nödvändigt och väldigt skönt med jullov!
Jag har suttit inne hela dagen. Det är onödigt, ohälsosamt, otillåtet och alldeles, alldeles -underbart! Dottern och jag har tittat på Teskedsgumman, vi har läst Bamse som så passande låg i brevlådan imorse, vi har fixat lite på hennes rum och jag har suttit i soffan och tittat ut i luften - det jag i vanliga fall (vardagar) har sådant behov av men samtidigt brukar få dåligt samvete av. Idag lyckades jag med konststycket att bara njuta! Det är vilsamt, nödvändigt och väldigt skönt med jullov!
2005-12-28
Byråkratins Sverige
Vi har fyra hästar. Två av dem är födda 1982, alltså blir de 24 år nästa år, den ena är ett sto (hona) och den andre är valack (kastrerad hane). De är båda födda på Island och de kom till Sverige i slutet av 80-talet. De andra två är avkommor till stoet, de är 6 och 2 år gamla.
Den 1 januari 2006 ska alla, alla, hästar utan undantag ha så kallat hästpass. Där ska framgå härstamning, ålder, kön, färg, tecken osv osv. Man ska tydligen också kunna se vaccinationer, eventuella behandlingar som kan spela roll vid slakt - alltså om köttet kan användas till människoföda eller inte. Så långt låter det väl ok. Men kan någon, vem som helst, förklara för mig varför mina två gamla hästar ska ha detta? De är båda födda på Island och levde sina första år där. Hur många hästpass vi än utfärdar kommer vi aldrig att veta vilka behandlingar de fick då, och således kommer heller aldrig deras kött att användas till människoföda.
Det är förstås inte gratis heller att utfärda dessa pass. Ikväll har en bekant till oss varit här och identifierat hästarna, hon har chipmärkt de två yngre (än är det bara obligatoriskt på hästar födda 2003 eller senare och därför tänker jag inte göra det på mina gamla hästar) och förklarat vilka papper som ska skickas in. För dem som redan är registrerade i svenska islandshästföreningen (SIF) kostar det 500:- att få pass. För dem som inte är registrerade i SIF är kostnaden 800:-. Två av mina är registrerade och två är det inte, summan för hästpassen blir alltså 2600:- Sedan ska jag också betala för chipmärkningen av de två yngre och eftersom jag nu känner en som gör det behövde jag bara betala själva chipen, à 200:-. Hela kalaset går alltså på 3000 kronor!!! Hutlöst!
Vad får jag för dessa pengar? Ingenting... Jo, jag får rätt att slakta min häst på slakteri, utan pass får de inte ta emot hästen. Jag får rätt att behandla min häst på djursjukhus eller av veterinär hemma, utan pass får veterinären inte utföra annat än akut sjukvård och djursjukhuset tar inte ens emot hästen. Jag får betäcka mitt sto med för avel godkänd hingst. Dessa saker fick jag förut utan pass, men efter 1/1 2006 är det hästpass som gäller, utan undantag.
Det är ok för yngre hästar. Idéen med att alla hästar ska vara kända, och att man ska kunna följa vilka behandlingar de har genomgått innan de skickas ut i livsmedelsindustrin, är naturligtvis bra. Men varför ska det gälla alla hästar, även dem där passen ändå inte kan berätta hela livshistorien? Vore det inte bättre att det infördes för alla hästar födda efter ett visst datum, förslagsvis efter den 1/1 2000? Hur många struntar nu i detta och låter istället sina hästar stå utan vård om de skadas och gräver ner dem i skogen efter en icke-godkänd slakt istället för att låta ett slakteri ta hand om dem?
Korkat är vad det är, men nu är det i alla fall gjort! Tur att vi har fått tillbaka pengar på skatten så jag har råd att utfärda pass till de hästar jag ägt i snart 10 år eller som är födda här på gården... Jag har gjort det jag ska, men vad jag tycker om det kan ingen komma åt och jag tycker att det är just - korkat!
2005-12-27
Aj! :-(
Ryggen håller på att knäcka mig idag! Vaknade med en konstig värk i eller bakom höger skulderblad. Det blev värre och värre under dagen, och efter att ha gått med hunden i skogen och varit till isbanan med dottern för att hon skulle få inviga sina nya skridskor, lade jag mig i badkaret. Hade hoppats att det skulle hjälpa, men aj som f*n vad ont det gjorde av värmen! Efter badet kom tårarna, så ont har jag sällan haft. Spelade ingen roll i vilken ställning, liggande, sittande, stående - alla var lika outhärdliga. Tog ett par panodil och började väl så smått fundera på hur det skulle bli med en natt på akuten. Det släppte! Antar att alla muskler i ryggen krampade av att försöka avbelasta. Nu har jag nyss svalt två panodil till för värken var på väg tillbaka. Jag har alltså bara bedövat smärtan, vet fortfarande inte varifrån den kommer eller vad som orsakat den. Hoppas en natts sömn ska hjälpa!
2005-12-26
Julfrid och barndomsminnen
Sitter ensam i soffan. Har tänt fem stora ljus på min nya ljusbricka. Granen står med sina ljus i hörnet. Vackert! Sjunger julsånger för mig själv och myser!
Det har snöat och här är riktigt vinter - äntligen! Dottern och mormor har åkt skidor, först ett par kilometer och sedan tre till. Samtidigt har dottern fått höra hur kul jag tyckte det var med skidåkning i hennes ålder... *not* På vintern åkte vi eljusspåret på gympan minst en gång i veckan på låg- och mellanstadiet. Alla åkte skidor, det var ju liksom det enda som fanns att göra. Jag avskydde det! Bakhalt i uppförsbackarna och dåligt glid i nedförsbackarna. Ofta funderade jag på att vända skidorna. I samma elljusspår föddes en världsstjärna förresten, jag växte upp i samma by som Magdalena Forsberg. Hon svischade förbi redan då, jisses vilken fart! Kanske en anledning till att jag avskydde det...
När jag började sjuan fick vi åka buss ett par mil till en annan by. Då behövde vi inte dra skidorna på bussen och då lovade jag mig själv att aldrig mer åka längdskidor. Det höll jag i nästan 20 år. Numera åker jag lite med dottern och när vi är hos mormor och morfar brukar jag ta mig runt det spår morfar gör i deras skog. (*viskar*: det är ok men skvallra inte för mormor!!)
Åter till min lilla egenpaus i soffan. Det är mysigt med ljuset, det är mysigt med vintern där ute och det är mysigt med jullov! Jag mår bra! :-)
Det har snöat och här är riktigt vinter - äntligen! Dottern och mormor har åkt skidor, först ett par kilometer och sedan tre till. Samtidigt har dottern fått höra hur kul jag tyckte det var med skidåkning i hennes ålder... *not* På vintern åkte vi eljusspåret på gympan minst en gång i veckan på låg- och mellanstadiet. Alla åkte skidor, det var ju liksom det enda som fanns att göra. Jag avskydde det! Bakhalt i uppförsbackarna och dåligt glid i nedförsbackarna. Ofta funderade jag på att vända skidorna. I samma elljusspår föddes en världsstjärna förresten, jag växte upp i samma by som Magdalena Forsberg. Hon svischade förbi redan då, jisses vilken fart! Kanske en anledning till att jag avskydde det...
När jag började sjuan fick vi åka buss ett par mil till en annan by. Då behövde vi inte dra skidorna på bussen och då lovade jag mig själv att aldrig mer åka längdskidor. Det höll jag i nästan 20 år. Numera åker jag lite med dottern och när vi är hos mormor och morfar brukar jag ta mig runt det spår morfar gör i deras skog. (*viskar*: det är ok men skvallra inte för mormor!!)
Åter till min lilla egenpaus i soffan. Det är mysigt med ljuset, det är mysigt med vintern där ute och det är mysigt med jullov! Jag mår bra! :-)
2005-12-25
Åh, vad det är roligt med jul!
Åh, vad skönt att det är över!
Dottern ivrig förstås, väntade och väntade. Undra hur många gånger vi hörde: ”När kommer tomten?!” - rätt så många var det i alla fall... Men den lilla rackarungen hade tidigare berättat för morfar att hon vet att tomten inte finns, men att hon inte vill berätta det för oss. Tänk va´, hon börjar ha hemligheter för sina föräldrar! Gulliga, goa unge.
Dottern och maken ute på förmiddagen, jag kokade gröt, strök dukar och dammsög, medan mormor och morfar hämtade syskonbarnen, J & N. (Deras mamma, alltså min syster, jobbade ända fram till 17 och kom alltså ut senare.) De åt grötlunch medan jag tog jycken och gav mig ut på en promenad. Även om det var julafton finns min viktresa i bakhuvudet och jag behövde få komma ut i luften och ljuset ett tag. Hemma igen åt jag kycklingrester, lite keso och en sallad. Gott!
Vi fikade senare, läste en barnvänlig variant av julevangeliet och sedan var det dags för Kalle Ankas jul. Mormor såg den för första gången någonsin! Hon har förstås under alla år när jag var liten haft fullt upp att förbereda julmiddagen, och sedan är hon inte intresserad av tecknat överhuvudtaget, så hon har gärna skippat det. Men i år satt hon kvar i soffan med de största barnbarnen på varsin sida om sig. Hon skrattade gott åt både Ferdinand, Kalle Anke och Musse Pigg och konstaterade samtidigt att hon kanske gått miste om något under alla år när hon struntat i det :-) !
Julmiddag sedan - gott förstås! Jag älskar både sill och lax, och kan med gott samvete äta det också. Skinkan var också god, och lite strutskorv som vi köpt på en julmarknad tidigare i december åt jag av. En liten potatis, men var är grönsakerna på julbordet?? Pratade med en kompis idag om det och vi var överens om att det måste härstamma tillbaka från den tiden när det inte fanns grönsaker på vintern. Kål finns ju av tradition, men inget färskt ”modernt”. Vi har antagligen tagit traditionen rakt av och behållit den så. De andra åt köttbullar och prinskorv också men det hoppade jag över. Mätt blev jag så det räckte ändå!
Sedan var det äntligen dags för tomten!!!
Han kom haltande över gården och spänningen steg, även hos de stora barnen (mig själv inräknad). Det är något speciellt när han kommer, pulsen stiger trots att jag ju vet att det är maken :-) Dottern betraktade honom närgående och ingående. Antar att hon såg vem det var, men spelade spelet med bravur. ”Pappa är ute och matar hästarna, men vi berättar det för honom när han kommer in! (Här ute på landet köps ingen tidning, här måste hästarna ha mat istället.)
Julklappsbestyren blev något annorlunda i år. Ja, mängden klappar till barnen var oförändrat stor trots att vi varje år säger att vi ska hålla igen, men det var inte det alltsammans handlade om... Däremot hade jag fått för mig att köpa en espressomaskin till maken. Har hört mig för bland bekanta, läst på lite på nätet och kommit så långt att det inte är helt enkelt i alla fall. Funderade på att inviga maken i planerna i förväg, men ville ändå inte göra så. Kändes roligare att köpa en före jul och ge i paket så får vi diskutera och göra egen research själva i efterhand. Jag köpte tillslut en på Elman, tror jag att det var. En kunnig expedit som lärde mig massor och gav öppet köp "så länge vi behövde". Mamma var med när jag köpte, hon var lite "off" men jag trodde det berodde på att hon tyckte det var för mycket pengar att lägga på en kaffemaskin. När jag sedan lade ut julklapparna under granen fanns ett tungt paket till mig från henne. "Tänk om det här också är en espressomaskin! HAHA" sa jag, för tanken var helt absurd. Vi har aldrig pratat om, aldrig varit i kontakt med dessa apparater tidigare. Men en espressomaskin var precis vad det var!! Hon hade haft vissa problem att hålla masken... Det här är antagligen en "lågprisvariant" som hon skickat efter för länge sedan så den går ej att returnera. Den jag köpte har ju å andra sidan ”öppet köp så länge vi behövde”.
Nu måste vi bestämma om vi ska ha den jag fick av mamma till att börja med, eller så länge den håller, och kanske köpa ny senare om vi tycker att detta är något för oss, eller om vi redan nu ska köra på en dyrare variant (den jag köpte eller annan - det beslutet måste ju också tas) och låta mamma ta tillbaka ”sin” för att försöka hitta på någon annan som skulle vilja ha den. Tänk, både mamma och jag hade så bra idé om julklapp och så blev det så här tokigt istället :-) !!!
Dottern och maken ute på förmiddagen, jag kokade gröt, strök dukar och dammsög, medan mormor och morfar hämtade syskonbarnen, J & N. (Deras mamma, alltså min syster, jobbade ända fram till 17 och kom alltså ut senare.) De åt grötlunch medan jag tog jycken och gav mig ut på en promenad. Även om det var julafton finns min viktresa i bakhuvudet och jag behövde få komma ut i luften och ljuset ett tag. Hemma igen åt jag kycklingrester, lite keso och en sallad. Gott!
Vi fikade senare, läste en barnvänlig variant av julevangeliet och sedan var det dags för Kalle Ankas jul. Mormor såg den för första gången någonsin! Hon har förstås under alla år när jag var liten haft fullt upp att förbereda julmiddagen, och sedan är hon inte intresserad av tecknat överhuvudtaget, så hon har gärna skippat det. Men i år satt hon kvar i soffan med de största barnbarnen på varsin sida om sig. Hon skrattade gott åt både Ferdinand, Kalle Anke och Musse Pigg och konstaterade samtidigt att hon kanske gått miste om något under alla år när hon struntat i det :-) !
Julmiddag sedan - gott förstås! Jag älskar både sill och lax, och kan med gott samvete äta det också. Skinkan var också god, och lite strutskorv som vi köpt på en julmarknad tidigare i december åt jag av. En liten potatis, men var är grönsakerna på julbordet?? Pratade med en kompis idag om det och vi var överens om att det måste härstamma tillbaka från den tiden när det inte fanns grönsaker på vintern. Kål finns ju av tradition, men inget färskt ”modernt”. Vi har antagligen tagit traditionen rakt av och behållit den så. De andra åt köttbullar och prinskorv också men det hoppade jag över. Mätt blev jag så det räckte ändå!
Sedan var det äntligen dags för tomten!!!
Han kom haltande över gården och spänningen steg, även hos de stora barnen (mig själv inräknad). Det är något speciellt när han kommer, pulsen stiger trots att jag ju vet att det är maken :-) Dottern betraktade honom närgående och ingående. Antar att hon såg vem det var, men spelade spelet med bravur. ”Pappa är ute och matar hästarna, men vi berättar det för honom när han kommer in! (Här ute på landet köps ingen tidning, här måste hästarna ha mat istället.)Julklappsbestyren blev något annorlunda i år. Ja, mängden klappar till barnen var oförändrat stor trots att vi varje år säger att vi ska hålla igen, men det var inte det alltsammans handlade om... Däremot hade jag fått för mig att köpa en espressomaskin till maken. Har hört mig för bland bekanta, läst på lite på nätet och kommit så långt att det inte är helt enkelt i alla fall. Funderade på att inviga maken i planerna i förväg, men ville ändå inte göra så. Kändes roligare att köpa en före jul och ge i paket så får vi diskutera och göra egen research själva i efterhand. Jag köpte tillslut en på Elman, tror jag att det var. En kunnig expedit som lärde mig massor och gav öppet köp "så länge vi behövde". Mamma var med när jag köpte, hon var lite "off" men jag trodde det berodde på att hon tyckte det var för mycket pengar att lägga på en kaffemaskin. När jag sedan lade ut julklapparna under granen fanns ett tungt paket till mig från henne. "Tänk om det här också är en espressomaskin! HAHA" sa jag, för tanken var helt absurd. Vi har aldrig pratat om, aldrig varit i kontakt med dessa apparater tidigare. Men en espressomaskin var precis vad det var!! Hon hade haft vissa problem att hålla masken... Det här är antagligen en "lågprisvariant" som hon skickat efter för länge sedan så den går ej att returnera. Den jag köpte har ju å andra sidan ”öppet köp så länge vi behövde”.
Nu måste vi bestämma om vi ska ha den jag fick av mamma till att börja med, eller så länge den håller, och kanske köpa ny senare om vi tycker att detta är något för oss, eller om vi redan nu ska köra på en dyrare variant (den jag köpte eller annan - det beslutet måste ju också tas) och låta mamma ta tillbaka ”sin” för att försöka hitta på någon annan som skulle vilja ha den. Tänk, både mamma och jag hade så bra idé om julklapp och så blev det så här tokigt istället :-) !!!
2005-12-24
"...endast tomten (och jag) är vaken..."
Klockan är 02.15. Det är natten mot julafton. Nu är allt klart! Dottern var ”farligt uppspelt” (som Astrid skriver om Madicken och Lisabeth under julaftonsmiddagen) redan ikväll. Jag har redan sett tindrande barnaögon och det gör mig varm inombords.
Igår köpte maken och morfar en kungsgran. Förslaget var dels makens, men ivrigt påhejad av undertecknad. Morfar hade först tänkt ta med en gran från norra Sverige, men var rädd att skada biltaket under en så lång färd. Han tyckte att dottern och han kunde leta gran här nere - vi bor ju trots allt vid skogskanten. Jag har inte varit riktigt överens med de västmanländska granarna och tyckte således att en kungsgran från Bauhaus var ett bra förslag. *not* Vad ful den var! Inte alls en riktigt julgran, utan stor och mjuk och yvig och... ful. Dessutom luktade den illa.
Morfar, mormor och dottern gick på granjakt idag och hittade granen! Åh, vad den är vacker, vad gott den luktar och sådan stämning den sprider där den står här bredvid mig! Eftersom vi har möblerat om i vardagsrummet finns gott om plats för den och det finns även plats för julklappshögen under. Dottern har varit med och klätt den och det var nog dagens höjdpunkt för henne! Nu känner jag riktig julstämning! Vi har tagit fram det sista julpysslet, rensat bänkar och bord i både vardagsrum och kök och placerat ut små tomtar och änglar både här och var.
Dottern var ivrig att få vara med och göra klart alltsammans innan hon skulle gå och sova. Småskrattande påminde jag henne om att Madicken ju är orolig kvällen före jul för hur ska mamma hinna klart alltsammans till nästa morgon? Nu, när jag skriver så undrar jag om inte den oron finns hos Lisa i Bullerbyn istället - jag tror bestämt att jag blandat ihop alltsammans... Hur som helst, dottern förstod vart jag ville komma och gjorde sig i ordning för sängen utan knussel.
Senare, uppe i hennes rum, läste vi Madicken. Avsnittet när Lisabeth, som följt med Alva till stan för att handla julklappar, åker på medarna bakom Larssons häst och hamnar långt utanför stan, medan Madicken får stanna hemma eftersom hon har feber. Dottern följer oroligt och glatt med i berättelsen och de sidor i boken som inte har bilder märker jag hur hon ”tittar inåt” och förmodligen ser sina egna bilder. Innan hon klättrar upp i sin loftsäng för att sova säger hon: ”Tror du att du hinner färdigt till imorgon?” Både allvar och skoj i frågan, hon förstod min poäng tidigare på kvällen och hade kanske nu börjat fundera på om det var något som även gällde henne.
Och visst har vi haft att göra! Förutom att klä granen och plocka fram de sista julattiraljerna har vi bakat en sort kakor, kokat knäck och bakat matbröd. Det doftar himmelskt i köket! Jag vill verkligen ha riktig bullerby- eller Madickenjul. Jag vill bada i lantlig julstämning, jag vill läsa om jesusbarnet. Jag vet inte vad eller hur jag tror ”till vardags”, men just jesu födelse vid jul - det hör till! Jag skulle gärna vilja ha bjällerklang och hästar med slädar, och jag vill ha tindrande barnaögon. Det sista har jag och det gör mig lycklig!
En riktigt GOD JUL önskar jag er alla som händelsevis läser här!
Igår köpte maken och morfar en kungsgran. Förslaget var dels makens, men ivrigt påhejad av undertecknad. Morfar hade först tänkt ta med en gran från norra Sverige, men var rädd att skada biltaket under en så lång färd. Han tyckte att dottern och han kunde leta gran här nere - vi bor ju trots allt vid skogskanten. Jag har inte varit riktigt överens med de västmanländska granarna och tyckte således att en kungsgran från Bauhaus var ett bra förslag. *not* Vad ful den var! Inte alls en riktigt julgran, utan stor och mjuk och yvig och... ful. Dessutom luktade den illa.
Morfar, mormor och dottern gick på granjakt idag och hittade granen! Åh, vad den är vacker, vad gott den luktar och sådan stämning den sprider där den står här bredvid mig! Eftersom vi har möblerat om i vardagsrummet finns gott om plats för den och det finns även plats för julklappshögen under. Dottern har varit med och klätt den och det var nog dagens höjdpunkt för henne! Nu känner jag riktig julstämning! Vi har tagit fram det sista julpysslet, rensat bänkar och bord i både vardagsrum och kök och placerat ut små tomtar och änglar både här och var.
Dottern var ivrig att få vara med och göra klart alltsammans innan hon skulle gå och sova. Småskrattande påminde jag henne om att Madicken ju är orolig kvällen före jul för hur ska mamma hinna klart alltsammans till nästa morgon? Nu, när jag skriver så undrar jag om inte den oron finns hos Lisa i Bullerbyn istället - jag tror bestämt att jag blandat ihop alltsammans... Hur som helst, dottern förstod vart jag ville komma och gjorde sig i ordning för sängen utan knussel.
Senare, uppe i hennes rum, läste vi Madicken. Avsnittet när Lisabeth, som följt med Alva till stan för att handla julklappar, åker på medarna bakom Larssons häst och hamnar långt utanför stan, medan Madicken får stanna hemma eftersom hon har feber. Dottern följer oroligt och glatt med i berättelsen och de sidor i boken som inte har bilder märker jag hur hon ”tittar inåt” och förmodligen ser sina egna bilder. Innan hon klättrar upp i sin loftsäng för att sova säger hon: ”Tror du att du hinner färdigt till imorgon?” Både allvar och skoj i frågan, hon förstod min poäng tidigare på kvällen och hade kanske nu börjat fundera på om det var något som även gällde henne.
Och visst har vi haft att göra! Förutom att klä granen och plocka fram de sista julattiraljerna har vi bakat en sort kakor, kokat knäck och bakat matbröd. Det doftar himmelskt i köket! Jag vill verkligen ha riktig bullerby- eller Madickenjul. Jag vill bada i lantlig julstämning, jag vill läsa om jesusbarnet. Jag vet inte vad eller hur jag tror ”till vardags”, men just jesu födelse vid jul - det hör till! Jag skulle gärna vilja ha bjällerklang och hästar med slädar, och jag vill ha tindrande barnaögon. Det sista har jag och det gör mig lycklig!
En riktigt GOD JUL önskar jag er alla som händelsevis läser här!
2005-12-23
Dan före doppardan
Sitter ensam en stund. Dottern följde med maken till jobbet imorse och mormor och morfar har just åkt för att hämta henne och stanna i stan en stund, köpa ett par julklappar och gå på konditori. Maken arbetar till lunch, sedan ska vi åka och julhandla. Jag känner just nu inget av julstressen. Kommer säkert att göra det senare idag för det är ganska många saker kvar att göra, men just nu känns bara lugn. Tankarna vandrar och jag låter dem göra det en stund:
Jag är lycklig. Lycklig, som har alla kära nära mig. Lycklig som får ha en sådan fantastisk dotter. Lycklig med maken. Samtidigt känner jag lite vemod, vemod för alla dem som i år upplever första julen utan någon i sin familj. Många upplever sorg varje år, så är livets gång, men i år tänker jag extra på dem som miste någon nära i tsunamin. Det har snart gått ett år och de ska samtidigt ”fira” den första julen utan dem som dog.
”Det är farligt att leva för man kan dö”. Det är ju så, det gäller att ta vara på varje dag. Det är inte alltid så lätt, det är däremot lätt att fastna i detaljer och ödsla både tid och energi på onödiga detaljer. Sedan jag var sjuk och efteråt förstod hur nära döden jag var (mitt i alltsammans förstod jag det inte) har jag förändrats. Jag försöker se det stora i det lilla, jag försöker leva varje dag och känna glädje över att jag får vara med. Jag klarar det ofta men inte alltid. Vad spelar en dum skit-rektor för roll egentligen? Varför lägga en massa onödig och negativ energi på det? Jag mår bra och är lycklig, jag är mamma till en fantastisk dotter, maka till en fantastisk make och dotter till fantastiska föräldrar. Jag har min syster och mina syskonbarn och jag har en stor och brokig samling vänner och bekanta. Där finns min energi och glädje i livet!
Jag är lycklig. Lycklig, som har alla kära nära mig. Lycklig som får ha en sådan fantastisk dotter. Lycklig med maken. Samtidigt känner jag lite vemod, vemod för alla dem som i år upplever första julen utan någon i sin familj. Många upplever sorg varje år, så är livets gång, men i år tänker jag extra på dem som miste någon nära i tsunamin. Det har snart gått ett år och de ska samtidigt ”fira” den första julen utan dem som dog.
”Det är farligt att leva för man kan dö”. Det är ju så, det gäller att ta vara på varje dag. Det är inte alltid så lätt, det är däremot lätt att fastna i detaljer och ödsla både tid och energi på onödiga detaljer. Sedan jag var sjuk och efteråt förstod hur nära döden jag var (mitt i alltsammans förstod jag det inte) har jag förändrats. Jag försöker se det stora i det lilla, jag försöker leva varje dag och känna glädje över att jag får vara med. Jag klarar det ofta men inte alltid. Vad spelar en dum skit-rektor för roll egentligen? Varför lägga en massa onödig och negativ energi på det? Jag mår bra och är lycklig, jag är mamma till en fantastisk dotter, maka till en fantastisk make och dotter till fantastiska föräldrar. Jag har min syster och mina syskonbarn och jag har en stor och brokig samling vänner och bekanta. Där finns min energi och glädje i livet!
2005-12-22
Välsignade jullov!
Igår skolavslutning. Dottern med, klädd till tomte i sitt fantastiska tomteset bestående av kjol, tröja och luva i något som ser ut som krossad sammet, inköpt på Tradera. Tänk vad fynd man kan göra där! Skolavslutning var det... Först samling för alla i idrottshallen. 680 elever, 90 personal - vi är många! Kören sjöng, sedan all”sång” (låter sådär, för att säga det fint, när 680 tonåringar som mest är intresserade av att hålla fasaden uppe ska sjunga tillsammans), tal av rektor, några ord av prästen, sedan all personal upp på scenen för sång. Dottern tyckte det var festligt!
Sedan samlade vi klassen i ett klassrum för julfika, tända ljus, betygsutdelning och julkram. Sista julavslutningen med 9B(äst) - nästa avslutning är det för sista gången. Det knyter sig redan, jag vill inte säga hejdå till de här - jag vill följa dem till vuxen ålder. Hoppas, hoppas att några av dem kommer att vilja hålla kontakt mailledes med sin ”gamla fröken”. Dottern delade förresten ut alla betygen och försåg var och en av dem med julkram hon också. Runt benen, för hon hade inte tid att vänta på att de skulle böja sig ner. Det var lite jobbigt för några av dem, att ha en 5-åring hängande runt höfterna, men som kollegan sa; ”Det är en betygsutdelning ni kommer att minnas!”
Nu är det alltså jullov! Igår kväll var maken, jag och vovven ute på en 1,5 timmes promenad. Mormor och morfar var hemma med sovande dotter. Lyxigt att kunna gå iväg så, bara han och jag. Nu ska vi strax åka in till staden och handla julklappar. Antar att vi inte är ensamma om det... Det är jobbigt med trängseln, men jag försöker ladda mentalt med att det får ta den tid det tar. Jag har sovit bra i alla fall och vaknade faktiskt av att jag skrattade åt en dröm. Försökte återberätta den vid frukostbordet, och skrattade så jag frustade - jag var fortfarande kvar i känslan då. Härlig start på dagen!
Sedan samlade vi klassen i ett klassrum för julfika, tända ljus, betygsutdelning och julkram. Sista julavslutningen med 9B(äst) - nästa avslutning är det för sista gången. Det knyter sig redan, jag vill inte säga hejdå till de här - jag vill följa dem till vuxen ålder. Hoppas, hoppas att några av dem kommer att vilja hålla kontakt mailledes med sin ”gamla fröken”. Dottern delade förresten ut alla betygen och försåg var och en av dem med julkram hon också. Runt benen, för hon hade inte tid att vänta på att de skulle böja sig ner. Det var lite jobbigt för några av dem, att ha en 5-åring hängande runt höfterna, men som kollegan sa; ”Det är en betygsutdelning ni kommer att minnas!”
Nu är det alltså jullov! Igår kväll var maken, jag och vovven ute på en 1,5 timmes promenad. Mormor och morfar var hemma med sovande dotter. Lyxigt att kunna gå iväg så, bara han och jag. Nu ska vi strax åka in till staden och handla julklappar. Antar att vi inte är ensamma om det... Det är jobbigt med trängseln, men jag försöker ladda mentalt med att det får ta den tid det tar. Jag har sovit bra i alla fall och vaknade faktiskt av att jag skrattade åt en dröm. Försökte återberätta den vid frukostbordet, och skrattade så jag frustade - jag var fortfarande kvar i känslan då. Härlig start på dagen!
2005-12-19
Intensiva dagar
Pustar ut efter en så intensiv helg! Först personalfesten i fredags, som jag faktiskt till stor del lyckats lämna. Körde till Stockholm på lördageftermiddag eftersom svägerskan och jag skulle gå på Carolas julkonsert i Globen. Hade tänkt åka tåg men det är svårt att få ihop tiderna trots att jag har två städer att välja avgång ifrån och huvudstaden bara ligger ca 1 timmes resa bort.
Väl framme hos svägerskan hann vi äta lite och sedan sätta oss på tunnelbanan för att ta oss till Globen. Vi hade platser på femte raden och såg alltså väldigt bra. Det var en spektakulär show med scenen i mitten och publiken i cirkel runt om. Carola är väldigt... speciell. Förut har jag haft svårt för hennes prat och visst blir det lite mycket ”frälsning” i mina öron, fast samtidigt – that’s what Christmas is all about! Om vi alla kunde tänka lite mer på varandra och mindre på presenterna kanske en del av julstressen och julångesten många nu lever med skulle kunna minska. Sen om man tror eller inte på själva grejen med Josef och Maria, att Jesus föddes i ett stall osv… spelar det så stor roll om man tror? Det är en fin historia och om vi tar in budskapet bakom kan vi lära oss något av det, med eller utan att tro.
Jag har totalt fastnat för ”Himlen i min famn” som Carola har på sin julskiva. Jag hörde henne berätta tanken bakom texten när den var ny. Hon tänkte på Maria, som hade fött detta barn som jungfru. Att sitta, för 2000 år sedan, och försöka förstå allt detta. Bara att ha ett barn, sitt barn, på armen är stort nog, men hon satt där och försökte förstå vem hon egentligen vaggade. ”Är det hela himlen som jag gungar i min famn…” Den unga Marias tankar är det Carola försökt sätta ord på. Eftersom jag själv just hade blivit mamma när jag hörde den första gångerna, gjorde den starkt intryck på mig och jag sjunger den fortfarande minst 5 gånger på väg till jobbet varje dag nu i advent. Jag sjunger högt – och ibland tycker jag till och med att det låter bra! :)
Nåväl, konserten gjorde som sagt starkt intryck på mig. Vi dröjde oss kvar efteråt för att slippa trängas i kön till garderoben. Om vi inte hade gjort det... Vi gick långsamt och stannade till för att se om vi såg till Carola bakom alla människor när hon skrev autografer. Om vi inte hade gjort det... Vi stod stilla en lång stund medan jag förklarade att jag såg en person från den stad där jag arbetar, som jag vet är ett stort Carola-fan. Jag berättade om henne, jag känner till henne genom bekantas bekanta, så vi blev stående ett tag. Om vi inte hade gjort det... Ja, vad hade hänt om vi inte gjort detta? Då hade vi passerat spärrarna till globens tunnelbana utan att något speciellt hade hänt. Men nu gjorde vi allt detta och det mest fantastiska hände! Ja, jag tyckte det var fantastiskt!!
För sisådär 100 år sedan, när jag gick vårterminen i 9:an, åkte jag och en kompis till Stockholm. På bussen på väg hem pratade vi med två jämnåriga killar, rätt störiga men roliga. På hösten flyttade jag till en mellanstor stad i Ångermanland (hur många finns det av den varan?? ☺) för att gå gymnasiet. Där träffade jag en av de här två killarna, S, igen. Vi umgicks från och till under gymnasietiden. När jag ett halvår efter studenten flyttade till Stockholm hade han flyttat till Södertälje. Vi fortsatte att ha sporadisk kontakt. Det var aldrig nåt ”sånt” mellan oss, visst var jag till och från intresserad, men mest var han en fantastiskt rolig kompis. Han träffade tjej och försvann... Ett år senare hörde han av sig igen, vi träffades och hade en underbar dag på Skansen. Sen var det tyst. Jag flyttade norrut igen och träffade maken samma höst. Ytterligare ett år senare finns han i telefonen igen. Vi pratade, jag minns inte om vad, och detta är nu 14 år sedan.
Nu, 14 år sedan vi sist hördes och 15 år sedan jag sist såg honom så bara stod han där! Han såg ut som ”snart 40” men ändå sig precis lik! Samma långa rocker-hår, samma glada ögon, samma roliga överläppsrörelse – varför ser man och minns sådana detaljer? - samma tokiga prat som aldrig tar slut. ”S!!!????” sa jag!! ”INA!!!???” sa han. Stor kram, prata, prata, prata. Här är min fru och son som är 5,5. Samma som min dotter! Var bor du, vad gör du, hur är det?? 1000 frågor, telefonnummerbyte, genom spärrarna in på tåget och så var han borta. Lämnade bara en stor glädjeklump i min mage! Den familjen vill jag gärna, gärna umgås med och det verkade han också vilja. Goa ungdomsvän som bara stod där, utanför Globen och Carolas julkonsert. Galet roligt!
Igår slog svägerskan och jag världsrekord i shopping! Kista galleria öppnar kl 10.00. Vi var där ca 10.30. De stänger 21.00, då gick vi. Sammanlagt hade vi suttit för att äta lunch och middag och dricka en kopp kaffe, ca 1 timme, annars var vi på fötter. Om vi handlade julklappar? Inte en enda! Underbart va´?! Att den 18 december kunna handla BARA till sig själv i alla dessa timmar. Det var en delmålsbelöning till mig i min viktresa. Skulle ha varit det för svägerskan också, men hon bestämde sig för att också handla trots att hon hade en bit kvar. Det blev en tröja, ett par koftor, en kjol och ett halsband. Bara saker jag noga valde och gärna vill ha. Underbar egendag som jag ska leva länge på (de onda och ömmande fötterna kan jag däremot gärna snabbt glömma... men det är smällar man får ta ☺)!
I morgon kommer mormor och morfar, dottern har ikväll invigt sin loftsäng och julafton är mindre än en vecka bort. Detta sammantaget ger en härligt lycklig och förväntansfull dotter!
Väl framme hos svägerskan hann vi äta lite och sedan sätta oss på tunnelbanan för att ta oss till Globen. Vi hade platser på femte raden och såg alltså väldigt bra. Det var en spektakulär show med scenen i mitten och publiken i cirkel runt om. Carola är väldigt... speciell. Förut har jag haft svårt för hennes prat och visst blir det lite mycket ”frälsning” i mina öron, fast samtidigt – that’s what Christmas is all about! Om vi alla kunde tänka lite mer på varandra och mindre på presenterna kanske en del av julstressen och julångesten många nu lever med skulle kunna minska. Sen om man tror eller inte på själva grejen med Josef och Maria, att Jesus föddes i ett stall osv… spelar det så stor roll om man tror? Det är en fin historia och om vi tar in budskapet bakom kan vi lära oss något av det, med eller utan att tro.
Jag har totalt fastnat för ”Himlen i min famn” som Carola har på sin julskiva. Jag hörde henne berätta tanken bakom texten när den var ny. Hon tänkte på Maria, som hade fött detta barn som jungfru. Att sitta, för 2000 år sedan, och försöka förstå allt detta. Bara att ha ett barn, sitt barn, på armen är stort nog, men hon satt där och försökte förstå vem hon egentligen vaggade. ”Är det hela himlen som jag gungar i min famn…” Den unga Marias tankar är det Carola försökt sätta ord på. Eftersom jag själv just hade blivit mamma när jag hörde den första gångerna, gjorde den starkt intryck på mig och jag sjunger den fortfarande minst 5 gånger på väg till jobbet varje dag nu i advent. Jag sjunger högt – och ibland tycker jag till och med att det låter bra! :)
Nåväl, konserten gjorde som sagt starkt intryck på mig. Vi dröjde oss kvar efteråt för att slippa trängas i kön till garderoben. Om vi inte hade gjort det... Vi gick långsamt och stannade till för att se om vi såg till Carola bakom alla människor när hon skrev autografer. Om vi inte hade gjort det... Vi stod stilla en lång stund medan jag förklarade att jag såg en person från den stad där jag arbetar, som jag vet är ett stort Carola-fan. Jag berättade om henne, jag känner till henne genom bekantas bekanta, så vi blev stående ett tag. Om vi inte hade gjort det... Ja, vad hade hänt om vi inte gjort detta? Då hade vi passerat spärrarna till globens tunnelbana utan att något speciellt hade hänt. Men nu gjorde vi allt detta och det mest fantastiska hände! Ja, jag tyckte det var fantastiskt!!
För sisådär 100 år sedan, när jag gick vårterminen i 9:an, åkte jag och en kompis till Stockholm. På bussen på väg hem pratade vi med två jämnåriga killar, rätt störiga men roliga. På hösten flyttade jag till en mellanstor stad i Ångermanland (hur många finns det av den varan?? ☺) för att gå gymnasiet. Där träffade jag en av de här två killarna, S, igen. Vi umgicks från och till under gymnasietiden. När jag ett halvår efter studenten flyttade till Stockholm hade han flyttat till Södertälje. Vi fortsatte att ha sporadisk kontakt. Det var aldrig nåt ”sånt” mellan oss, visst var jag till och från intresserad, men mest var han en fantastiskt rolig kompis. Han träffade tjej och försvann... Ett år senare hörde han av sig igen, vi träffades och hade en underbar dag på Skansen. Sen var det tyst. Jag flyttade norrut igen och träffade maken samma höst. Ytterligare ett år senare finns han i telefonen igen. Vi pratade, jag minns inte om vad, och detta är nu 14 år sedan.
Nu, 14 år sedan vi sist hördes och 15 år sedan jag sist såg honom så bara stod han där! Han såg ut som ”snart 40” men ändå sig precis lik! Samma långa rocker-hår, samma glada ögon, samma roliga överläppsrörelse – varför ser man och minns sådana detaljer? - samma tokiga prat som aldrig tar slut. ”S!!!????” sa jag!! ”INA!!!???” sa han. Stor kram, prata, prata, prata. Här är min fru och son som är 5,5. Samma som min dotter! Var bor du, vad gör du, hur är det?? 1000 frågor, telefonnummerbyte, genom spärrarna in på tåget och så var han borta. Lämnade bara en stor glädjeklump i min mage! Den familjen vill jag gärna, gärna umgås med och det verkade han också vilja. Goa ungdomsvän som bara stod där, utanför Globen och Carolas julkonsert. Galet roligt!
Igår slog svägerskan och jag världsrekord i shopping! Kista galleria öppnar kl 10.00. Vi var där ca 10.30. De stänger 21.00, då gick vi. Sammanlagt hade vi suttit för att äta lunch och middag och dricka en kopp kaffe, ca 1 timme, annars var vi på fötter. Om vi handlade julklappar? Inte en enda! Underbart va´?! Att den 18 december kunna handla BARA till sig själv i alla dessa timmar. Det var en delmålsbelöning till mig i min viktresa. Skulle ha varit det för svägerskan också, men hon bestämde sig för att också handla trots att hon hade en bit kvar. Det blev en tröja, ett par koftor, en kjol och ett halsband. Bara saker jag noga valde och gärna vill ha. Underbar egendag som jag ska leva länge på (de onda och ömmande fötterna kan jag däremot gärna snabbt glömma... men det är smällar man får ta ☺)!
I morgon kommer mormor och morfar, dottern har ikväll invigt sin loftsäng och julafton är mindre än en vecka bort. Detta sammantaget ger en härligt lycklig och förväntansfull dotter!
2005-12-17
Det smakar beskt i munnen
Personalfest igårkväll. Vår skola har alltid haft fenomenala fester – nej, förresten, jag ska inte säga alltid. Man glömmer så lätt hur det var för sisådär 10 år sedan. Då var det styrdans och ”akta-sig-för-Z” som gällde, han tryckte sin danspartner så tätt intill sig och lyfte sedan upp några centimeter så man nästan svävade i luften. Han hade dessutom alltid lite för mycket innanför sin väst, så det var ingen angenäm upplevelse. Men det här är ganska många år sedan och numera är det istället ett väldans röj med mycket discodans a la 70-tal istället. Igår var inget undantag; jättegod mat, roliga sånger – jag fick leda allsång till en av Per Gessles sånger, mina kollegor känner mig och vet att jag kan alla Gyllenes sångtexter både fram- och baklänges, till och med i sömnen – och sedan bra musik på dansgolvet. Jag hade roligt, det är avslappnat och de flesta bjuder på sig själva alldeles lagom mycket.
Där borde det räcka. Det gör det inte längre. Förra årets julfest spårade ur för två stycken. De hade tydligen haft en affär tidigare under hösten, och gjorde inte mycket för att dölja det. Många av kollegorna känner den inblandade mannens fru och förutom att det bara är gräsligt osmakligt, blir man ännu mer betryckt när man känner den som blir sviken.
När gränsen väl är passerad verkar det svårt att stoppa. Igår igen, samme man men en annan kvinna. Inne på toaletten. Man känner för att kräkas. Trots att jag hade roligt, trots att det är festligt och glada människor, är eftersmaken mycket bitter. Jag vill inte gå på fler personalfester.
Nu ska jag strax sätta mig i bilen och köra till Stockholm. Ikväll ska jag och svägerskan gå på Carolas julkonsert, jag ska njuta av julsånger och julstämning och försöka glömma gårkvällen. Jag kan inte förändra andras beteende men jag kan påverka hur mycket plats jag låter det ta hos mig. Alltså bestämmer jag mig nu för att det har fått tillräckligt stor plats, och lämnar det således...
Där borde det räcka. Det gör det inte längre. Förra årets julfest spårade ur för två stycken. De hade tydligen haft en affär tidigare under hösten, och gjorde inte mycket för att dölja det. Många av kollegorna känner den inblandade mannens fru och förutom att det bara är gräsligt osmakligt, blir man ännu mer betryckt när man känner den som blir sviken.
När gränsen väl är passerad verkar det svårt att stoppa. Igår igen, samme man men en annan kvinna. Inne på toaletten. Man känner för att kräkas. Trots att jag hade roligt, trots att det är festligt och glada människor, är eftersmaken mycket bitter. Jag vill inte gå på fler personalfester.
Nu ska jag strax sätta mig i bilen och köra till Stockholm. Ikväll ska jag och svägerskan gå på Carolas julkonsert, jag ska njuta av julsånger och julstämning och försöka glömma gårkvällen. Jag kan inte förändra andras beteende men jag kan påverka hur mycket plats jag låter det ta hos mig. Alltså bestämmer jag mig nu för att det har fått tillräckligt stor plats, och lämnar det således...
2005-12-16
God Jul till mig från mig!!
Jag klarade det, jag KLARADE det!!
Den bästa julklappen stod jag för alldeles själv i år - imorse stannade vågen på 69,8 och därmed har jag gett mig själv den julklapp jag mest av allt önskade mig; att återigen vara med i "60-klubben". Det är två år sedan sist och som bonus vägde jag imorse på hektot 10 kg mindre än den 2 januari när jag började om. Det är klart att 10 kilo på ett år inte är så mycket, men med tanke på att omstarten kom av sig helt och hållet i somras när maken blev sjuk i Hepatit A, och jag istället gick upp 4 kg då, så är jag NÖJD!
Den bästa julklappen stod jag för alldeles själv i år - imorse stannade vågen på 69,8 och därmed har jag gett mig själv den julklapp jag mest av allt önskade mig; att återigen vara med i "60-klubben". Det är två år sedan sist och som bonus vägde jag imorse på hektot 10 kg mindre än den 2 januari när jag började om. Det är klart att 10 kilo på ett år inte är så mycket, men med tanke på att omstarten kom av sig helt och hållet i somras när maken blev sjuk i Hepatit A, och jag istället gick upp 4 kg då, så är jag NÖJD!
2005-12-15
Dumma skitrektor!
Får man skriva så som utbildad 36-årig pedagog? Om svaret är nej så skiter jag högaktningsfullt i det för hon är en dum skitrektor! Okänslig, fyrkantig och idag rent oförskämd.
Reaktionen från henne på mitt mail var ett svar med följande ord: ”Vi kan väl prata vidare vid tillfälle.” Idag hade jag tid och hon var där, så jag stegade in. Hon var übertrevlig, började med att säga att de vill att jag ska lägga schemat och att vi ska försöka hitta en lösning. Visst, så långt lät det ju bra...
(Som lärare har vi 35 timmars arbetsplatsförlagd tid (ap-tid) när vi ska vara på skolan. Utöver det har vi 10 timmars förtroendetid, som vi gör på valfri plats = hemma. Förberedelse, efterarbete, föräldrakontakter osv osv. Summa: 45 timmar. Därav vårt långa sommarlov, jul-, sport- och påsklov, vi har 5 veckors semester och resten är inarbetad tid. Visst finns lärare som inte gör sin arbetsvecka, men jag tror ändå att vi som gör dessa timmar med råge är flera. Jag tror inte att man som rektor behöver ”vakta” sin personal.)
Hur som haver... Nu hade rektor M och rektor G pratat ihop sig och läst mitt mail. Hennes, rektor M’s, förslag: ”Det finns ett par andra lärare som gör hela sin ap-tid på fyra dagar så det kan du också få göra, även om det innebär väldigt långa dagar, att lägga ut 36 timmar på fyra dagar.
Ridå
???
Det innebär ju ändå att hon/de tycker att jag ska sitta på skolan och göra arbetet. Att jag ska arbeta lika mycket varje vecka från januari till juni. Vilken schemaläggning ska jag göra i januari? Det fungerar inte så, det fattar varenda kotte jag har pratat med - och det är de flesta i min närhet… kollegor, vänner, släktningar och mamma förstås. ”Ap-tiden är arbetstid så då är man på arbetet, var ska vi annars dra gränsen för vem som får gå hem och vem som ska vara här?” Vad svarar man? Att se schemaläggningen som ett projekt som jag på 25% ska färdigställa under våren - ska det vara så svårt? Att jag får utföra just den arbetsuppgiften med tiden till förfogande, att användas där den behövs och där jag finner bäst? Tydligen är det svårt.
Jag var på vippen att börja gråta när hon också insinuerade att jag kanske inte är så sjuk som jag säger. Jag är nöjd och stolt över att ha hittat ett arbetssätt som fungerar för mig där 75% undervisning är lagom. Jag är på skolan fyra dagar i veckan och ger järnet då. Sen har jag helg tillsammans med min familj och så slutligen en dag till återhämtning som är bara min egen. Men självklart skulle jag hellre arbeta heltid för det skulle ju innebära att jag var frisk, att jag var den ”gamla” personen som med lätthet klarade 100%. ”Upplevelsen av behov av återhämtning är subj...” säger den dumma skitrektorn innan hon biter ihop om sin kommentar. Jag högg på det ändå, för vaddå subjektiv?! Ring min hjärtläkare om du vill höra hela historien.
Jag är glad att jag inte grät. Den dumma skitrektorn har inga tårar, sådana finns inte i stenar, och hjälper alltså inte alls. Jag avslutade med att säga att då arbetar jag 75% till våren och avsäger mig schemaläggningen. Nu kan hon sitta där med den alldeles själv för förutom mig på skolan finns ingen som kan, och jag har också svårt att se att någon kommer att vilja ta på sig uppdraget att både lära sig schemaläggningsprogrammet, och själva ”schemaläggningstänket”. Det är inte gjort på en kafferast på en skola med 600 elever och nästan 100 personal. ”Lycka till! hån-ler jag genom tårarna jag inte riktigt lyckas hålla tillbaka nu när jag landat på hemmaplan. Dumma skitrektor!
Reaktionen från henne på mitt mail var ett svar med följande ord: ”Vi kan väl prata vidare vid tillfälle.” Idag hade jag tid och hon var där, så jag stegade in. Hon var übertrevlig, började med att säga att de vill att jag ska lägga schemat och att vi ska försöka hitta en lösning. Visst, så långt lät det ju bra...
(Som lärare har vi 35 timmars arbetsplatsförlagd tid (ap-tid) när vi ska vara på skolan. Utöver det har vi 10 timmars förtroendetid, som vi gör på valfri plats = hemma. Förberedelse, efterarbete, föräldrakontakter osv osv. Summa: 45 timmar. Därav vårt långa sommarlov, jul-, sport- och påsklov, vi har 5 veckors semester och resten är inarbetad tid. Visst finns lärare som inte gör sin arbetsvecka, men jag tror ändå att vi som gör dessa timmar med råge är flera. Jag tror inte att man som rektor behöver ”vakta” sin personal.)
Hur som haver... Nu hade rektor M och rektor G pratat ihop sig och läst mitt mail. Hennes, rektor M’s, förslag: ”Det finns ett par andra lärare som gör hela sin ap-tid på fyra dagar så det kan du också få göra, även om det innebär väldigt långa dagar, att lägga ut 36 timmar på fyra dagar.
Ridå
???
Det innebär ju ändå att hon/de tycker att jag ska sitta på skolan och göra arbetet. Att jag ska arbeta lika mycket varje vecka från januari till juni. Vilken schemaläggning ska jag göra i januari? Det fungerar inte så, det fattar varenda kotte jag har pratat med - och det är de flesta i min närhet… kollegor, vänner, släktningar och mamma förstås. ”Ap-tiden är arbetstid så då är man på arbetet, var ska vi annars dra gränsen för vem som får gå hem och vem som ska vara här?” Vad svarar man? Att se schemaläggningen som ett projekt som jag på 25% ska färdigställa under våren - ska det vara så svårt? Att jag får utföra just den arbetsuppgiften med tiden till förfogande, att användas där den behövs och där jag finner bäst? Tydligen är det svårt.
Jag var på vippen att börja gråta när hon också insinuerade att jag kanske inte är så sjuk som jag säger. Jag är nöjd och stolt över att ha hittat ett arbetssätt som fungerar för mig där 75% undervisning är lagom. Jag är på skolan fyra dagar i veckan och ger järnet då. Sen har jag helg tillsammans med min familj och så slutligen en dag till återhämtning som är bara min egen. Men självklart skulle jag hellre arbeta heltid för det skulle ju innebära att jag var frisk, att jag var den ”gamla” personen som med lätthet klarade 100%. ”Upplevelsen av behov av återhämtning är subj...” säger den dumma skitrektorn innan hon biter ihop om sin kommentar. Jag högg på det ändå, för vaddå subjektiv?! Ring min hjärtläkare om du vill höra hela historien.
Jag är glad att jag inte grät. Den dumma skitrektorn har inga tårar, sådana finns inte i stenar, och hjälper alltså inte alls. Jag avslutade med att säga att då arbetar jag 75% till våren och avsäger mig schemaläggningen. Nu kan hon sitta där med den alldeles själv för förutom mig på skolan finns ingen som kan, och jag har också svårt att se att någon kommer att vilja ta på sig uppdraget att både lära sig schemaläggningsprogrammet, och själva ”schemaläggningstänket”. Det är inte gjort på en kafferast på en skola med 600 elever och nästan 100 personal. ”Lycka till! hån-ler jag genom tårarna jag inte riktigt lyckas hålla tillbaka nu när jag landat på hemmaplan. Dumma skitrektor!
2005-12-14
Pepparkaksbakande liten sjukling
Ytterligare en VAB:dag (VAB=vård av barn) går mot sitt slut. Dottern är fortfarande rätt hängig, äter som en fågelunge och ser samtidigt ut som om hon sålt smöret och tappat pengarna. Så synd som det är om henne nu har det aldrig varit om någon annan tidigare.
”När jag blir frisk igen, mamma…” säger hon och låter som om det kanske sker före midsommar om vi har stor tur.
Tonåringarna som jag egentligen kände behövde mig idag, klarade sig suveränt ändå. Ringde kollegan D, ni som läser här vet vem det är vid det här laget, och han tog hand om den gruppen utan att så mycket som fundera. Egentligen inte så arbetsamt eftersom de skulle skriva prov, men det känns ändå viktigt att någon man kan lita på ser efter klassen då. Både för provresultatets skull, men också för att eleverna ska känna att det har gått juste till.
Så vad har den hängiga prinsessan och jag förgyllt dagen med då? Jo, vi har gått på en liten utflykt i skogen. Det bästa hon vet när hon är frisk, hon kan gå hur långt och hur mycket som helst. Idag undrade hon om det inte var farligt ”för tänk om det kommer nåt stort djur med horn, en älg alltså mamma, och stångar oss. ” Ett bra sätt att försöka slippa... Men lite friskluft har aldrig skadat någon, så en liten sväng gick vi och sedan fick hon åka vagn medan jag gick med jycken i långlina fäst i ett bälte runt midjan.
Väl inne igen blev det pepparkaksbak. Uj, vad hon var duktig jämfört med förra året! Det syns väl på bilden!? Hon klarade nästan helt själv att platta ut, kavla, fylla på med mjöl under, och sedan stansa ut kakorna. Jag bara gapade! Fyra plåtar fick hon ihop, sedan var hon nöjd. Då var det mitt jobb att göra slut på degen, och vad är det för magiskt med dessa kakor egentligen??? Jag hann ledsna rätt rejält... :-) Men gott var det med deg - jag hade tänkt låta bli helt, men klarade det inte riktigt. Tur att inte själva kakorna lockar mig lika mycket, de kan jag med lätthet låta bli. Värre blir det när lussebullarna ligger och lockar i frysen. Får nog vänta till bara någon dag före julafton innan jag bakar dem.
”När jag blir frisk igen, mamma…” säger hon och låter som om det kanske sker före midsommar om vi har stor tur.
Tonåringarna som jag egentligen kände behövde mig idag, klarade sig suveränt ändå. Ringde kollegan D, ni som läser här vet vem det är vid det här laget, och han tog hand om den gruppen utan att så mycket som fundera. Egentligen inte så arbetsamt eftersom de skulle skriva prov, men det känns ändå viktigt att någon man kan lita på ser efter klassen då. Både för provresultatets skull, men också för att eleverna ska känna att det har gått juste till.
Så vad har den hängiga prinsessan och jag förgyllt dagen med då? Jo, vi har gått på en liten utflykt i skogen. Det bästa hon vet när hon är frisk, hon kan gå hur långt och hur mycket som helst. Idag undrade hon om det inte var farligt ”för tänk om det kommer nåt stort djur med horn, en älg alltså mamma, och stångar oss. ” Ett bra sätt att försöka slippa... Men lite friskluft har aldrig skadat någon, så en liten sväng gick vi och sedan fick hon åka vagn medan jag gick med jycken i långlina fäst i ett bälte runt midjan.
Väl inne igen blev det pepparkaksbak. Uj, vad hon var duktig jämfört med förra året! Det syns väl på bilden!? Hon klarade nästan helt själv att platta ut, kavla, fylla på med mjöl under, och sedan stansa ut kakorna. Jag bara gapade! Fyra plåtar fick hon ihop, sedan var hon nöjd. Då var det mitt jobb att göra slut på degen, och vad är det för magiskt med dessa kakor egentligen??? Jag hann ledsna rätt rejält... :-) Men gott var det med deg - jag hade tänkt låta bli helt, men klarade det inte riktigt. Tur att inte själva kakorna lockar mig lika mycket, de kan jag med lätthet låta bli. Värre blir det när lussebullarna ligger och lockar i frysen. Får nog vänta till bara någon dag före julafton innan jag bakar dem.
2005-12-13
Lucia
Idag ska det vara 5 minusgrader, gnistrande solsken bakom rimfrostiga björkar, ett par decimeter snö och tindrande barnaögon. Verkligheten överensstämmer sällan med ”ska” och heller inte idag... Här har varit snarare 5 plusgrader, solen har synts till så visst hade det kunnat vara värre. Nån rimfrost i björkarna har jag inte sett till och heller ingen snö, inte en gnutta hur mycket man än letar. Det enda som går att mäta i decimeter är issträngarna efter vår grusväg... De tindrande barnaögonen är utbytta mot febermatt blick hos 5-åringen. Hon är ändå mycket piggare än igår, så mitt på dagen trodde jag att hon nog var på väg att bli riktigt frisk. Alltså gjorde vi oss i ordning och åkte till lussefirandet på dagis - nån sorts luciastämning måste vi ju försöka få till! Hon stod där, som tomte; ”Mamma, du minns väl hur mycket luciakronan kliade förra året!” Självklart, hur hade jag kunnat underlåta mig att komma ihåg det? Jag tror hon gäspade mer än hon sjöng! Undra om hon gör som hästarna, att gäspningen står för nervositet? Annars var det ett stycke mycket trött dotter...
Vi fikade efter framträdandet (och jag åt årets första lussebulle - G i köket på förskolan bakar de ljuvligaste, med potatis i degen, så det var helt klart värt premiär!) och sedan åkte vi hem. Det blir till att VAB:a imorgon också. Hade hoppats att syrran skulle vara jobb-fri, eftersom både maken och jag behöver arbeta, vilket hon förstås inte var. Men är prinsessan sjuk så är hon - då får de finniga fjortisarna klara sig utan mig :-) !
Annars är alla betygen nu satta. Lika svårt varje termin, det är ju så godtyckligt. Hur rättvis man än försöker vara och hur många varv jag än läser betygskriterierna så går det ju att vrida och vända det åt olika håll. Tankar för dem som ligger ”på gränsen”, styrks de av att redan nu få det högre betyget och jobbar hårt för att behålla, eller peppar jag dem att arbeta ordentligt genom att hålla igen och säga att jag vill se lite till? De flesta av de betyg jag ska sätta gäller ju dessutom år 9. De ska ha slutbetyg till våren, och båda mina ämnen (svenska och engelska) ska testas via de nationella proven. Inget som styr för individen, men det kan ändå visa åt vilket håll det lutar. Höja nu och sänka till våren känns aldrig lockande, då är det kanske bättre att hålla igen och hoppas att det räcker till höjning till våren. Ibland känns betygstärningen som ett minst lika rättvist redskap...
Imorgon ska dottern och jag baka lussebullar och pepparkakor. Därför blir inte loggen längre än så här för nu ska jag göra pepparkaksdeg!
(Morgondagen blir för övrigt en stor utmaning i min viktresa... pepparkaksdeg råkar nämligen vara en av mina topp-10 av omtyckta, äh – varför hymla – älskade sötsaker. Så här ser den listan ut, snabbt nedtecknad:
1) NK-mint
2) Nutella
3) M&M
4) Mjukglass i bägare med noisettesås i botten och daimkulor som strössel
5) ”Kladdkaka”
6) Pepparkaksdeg
7) Lejonet & Björnens italienska chokladglass
8) Chocolate Chip Cookies
9) ”Märtengodis” (nougat köpt på marknad)
10) Toblerone
Chokladtorsk? Jag? Jajamensan! :-D Tur att det finns 86%-ig dito som jag med gott samvete kan ta en ruta av varje kväll till kaffet...)
Vi fikade efter framträdandet (och jag åt årets första lussebulle - G i köket på förskolan bakar de ljuvligaste, med potatis i degen, så det var helt klart värt premiär!) och sedan åkte vi hem. Det blir till att VAB:a imorgon också. Hade hoppats att syrran skulle vara jobb-fri, eftersom både maken och jag behöver arbeta, vilket hon förstås inte var. Men är prinsessan sjuk så är hon - då får de finniga fjortisarna klara sig utan mig :-) !
Annars är alla betygen nu satta. Lika svårt varje termin, det är ju så godtyckligt. Hur rättvis man än försöker vara och hur många varv jag än läser betygskriterierna så går det ju att vrida och vända det åt olika håll. Tankar för dem som ligger ”på gränsen”, styrks de av att redan nu få det högre betyget och jobbar hårt för att behålla, eller peppar jag dem att arbeta ordentligt genom att hålla igen och säga att jag vill se lite till? De flesta av de betyg jag ska sätta gäller ju dessutom år 9. De ska ha slutbetyg till våren, och båda mina ämnen (svenska och engelska) ska testas via de nationella proven. Inget som styr för individen, men det kan ändå visa åt vilket håll det lutar. Höja nu och sänka till våren känns aldrig lockande, då är det kanske bättre att hålla igen och hoppas att det räcker till höjning till våren. Ibland känns betygstärningen som ett minst lika rättvist redskap...
Imorgon ska dottern och jag baka lussebullar och pepparkakor. Därför blir inte loggen längre än så här för nu ska jag göra pepparkaksdeg!
(Morgondagen blir för övrigt en stor utmaning i min viktresa... pepparkaksdeg råkar nämligen vara en av mina topp-10 av omtyckta, äh – varför hymla – älskade sötsaker. Så här ser den listan ut, snabbt nedtecknad:
1) NK-mint
2) Nutella
3) M&M
4) Mjukglass i bägare med noisettesås i botten och daimkulor som strössel
5) ”Kladdkaka”
6) Pepparkaksdeg
7) Lejonet & Björnens italienska chokladglass
8) Chocolate Chip Cookies
9) ”Märtengodis” (nougat köpt på marknad)
10) Toblerone
Chokladtorsk? Jag? Jajamensan! :-D Tur att det finns 86%-ig dito som jag med gott samvete kan ta en ruta av varje kväll till kaffet...)
2005-12-12
Kräksjuka och konst (?) på Ikea
”Ork i magen och ha glädje i bröstet” skrev jag igår. Pang! en käftsmäll bara ett par timmar senare... Dottern vaknar och kräks på golvet. Kommer över i vår säng och kräks igen efter en halvtimme, då i en hink som maken passande nog hämtat. Hon är ledsen förstås, lite rädd som man är när man kräks (går det nånsin över?). Det blir trångt att ligga 3 i vår säng så jag gick över till gästsängen i dotterns rum. Mycket kan man säga om den, den är bra eftersom den bäddas ihop till en fåtölj och därför används som sådan när ingen behöver den att sova i. Men att sova i den som vuxen - det är ett straff! Man kan lika gärna ligga på en planka, den är för hård. Det var heller inte bara sängen som gjorde det svårt att sova, det är oroligt i magen när dottern är sjuk. Vi är ovana, hon är ”en osedvanligt frisk unge” i vanliga fall!
Jag är ju också i stort behov av mina lediga måndagar. Nu sitter jag här, yrvaken och hängig, med värk i kroppen efter den hårda sängen. Dottern är sjuk, men ändå frisk nog att kräva min uppmärksamhet hela tiden. Just nu sitter hon och skriver i en bok, men som den 5-åring hon är vill hon hela tiden att jag ska titta. Inget konstigt alls, men jag är bara så trött. Vill helst lägga mig ner och bara sova, sova, sova. Hade behövt en lååång sovmorgon, men väcktes redan 7.30 för då hade hon sovit klart...
Solen skiner, jag hade tänkt (efter att ha sovit ut) gå på en långpromenad med hunden. Nu vet jag inte hur jag ska lösa det, för hunden behöver ju få komma ut, oavsett hur hälsostatusen ser ut i familjen. Jag kan ju gärna inte slita med mig en sjuk dotter, åtminstone inte att varken gå eller rida. Kanske dags att gräva fram någon gammal vagn, att sitta nedbäddad i vagnen i friska luften kan väl inte vara farligt?
En helt annan fråga - kan man köpa konst på Ikea?? Vi var där igår och köpte nytt vardagsrumsbord och även matta att ha under bordet. Vi har ju möblerat om i vardagsrummet och det blev riktigt, riktigt bra om jag får säga det själv! Förut hade vi vår hörnsoffa (som jag också vill byta ut men det får bli senare) stående ut i rummet med ena sidan, men nu har vi ställt den efter två väggar istället, så det blev helt plötsligt riktigt luftigt i vårt lilla vardagsrum. Vi har också flyttat runt bokhyllorna och fått en hel vägg utan varken hyllor eller annat på. Dit skulle jag vilja ha en tavla, och för att återkomma till styckets inledning, så hittade jag en igår! På Ikea... En stor färgstark sak med en orkidé och en tulpan tror jag det var. Stor var den, som en målning - man kunde alltså ”känna” färgen med fingret, ytan var inte slät. Ja, självklart är det ett tryck, det är ju Ikea, men det såg ändå ut som en ”riktigt” målning. Endast eller hela (beror på hur man ser det) 995:- kostar den och jag velar fram och tillbaka, fram och tillbaka... Mest egentligen för att lägga 1000:- på en tavla från Ikea. Äh, jag vet inte vad jag vill ha fram, kanske att det är skämmigt att ha sådan smak att man faller för en ikea-tavla. Fast det är ju jag som ska ha den och titta mest på den, så då får det väl vara hur det vill med smaken - jag gillar den ju! Jag ska i vart fall gå och titta på den en gång till!!
Jag är ju också i stort behov av mina lediga måndagar. Nu sitter jag här, yrvaken och hängig, med värk i kroppen efter den hårda sängen. Dottern är sjuk, men ändå frisk nog att kräva min uppmärksamhet hela tiden. Just nu sitter hon och skriver i en bok, men som den 5-åring hon är vill hon hela tiden att jag ska titta. Inget konstigt alls, men jag är bara så trött. Vill helst lägga mig ner och bara sova, sova, sova. Hade behövt en lååång sovmorgon, men väcktes redan 7.30 för då hade hon sovit klart...
Solen skiner, jag hade tänkt (efter att ha sovit ut) gå på en långpromenad med hunden. Nu vet jag inte hur jag ska lösa det, för hunden behöver ju få komma ut, oavsett hur hälsostatusen ser ut i familjen. Jag kan ju gärna inte slita med mig en sjuk dotter, åtminstone inte att varken gå eller rida. Kanske dags att gräva fram någon gammal vagn, att sitta nedbäddad i vagnen i friska luften kan väl inte vara farligt?
En helt annan fråga - kan man köpa konst på Ikea?? Vi var där igår och köpte nytt vardagsrumsbord och även matta att ha under bordet. Vi har ju möblerat om i vardagsrummet och det blev riktigt, riktigt bra om jag får säga det själv! Förut hade vi vår hörnsoffa (som jag också vill byta ut men det får bli senare) stående ut i rummet med ena sidan, men nu har vi ställt den efter två väggar istället, så det blev helt plötsligt riktigt luftigt i vårt lilla vardagsrum. Vi har också flyttat runt bokhyllorna och fått en hel vägg utan varken hyllor eller annat på. Dit skulle jag vilja ha en tavla, och för att återkomma till styckets inledning, så hittade jag en igår! På Ikea... En stor färgstark sak med en orkidé och en tulpan tror jag det var. Stor var den, som en målning - man kunde alltså ”känna” färgen med fingret, ytan var inte slät. Ja, självklart är det ett tryck, det är ju Ikea, men det såg ändå ut som en ”riktigt” målning. Endast eller hela (beror på hur man ser det) 995:- kostar den och jag velar fram och tillbaka, fram och tillbaka... Mest egentligen för att lägga 1000:- på en tavla från Ikea. Äh, jag vet inte vad jag vill ha fram, kanske att det är skämmigt att ha sådan smak att man faller för en ikea-tavla. Fast det är ju jag som ska ha den och titta mest på den, så då får det väl vara hur det vill med smaken - jag gillar den ju! Jag ska i vart fall gå och titta på den en gång till!!
2005-12-11
Jag har sett solen!
Idag har jag varit ute och promenerat med hunden i solsken! Det var sanna mina ord inte igår... Man behöver ljuset, det märker jag tydligt. Allra helst den här årstiden när det dessutom inte finns en endaste snögnutta kvar här på den västmanländska landsbygden. Man kan bli deppig för mindre.
Men det var så skönt! Det är skönt att ha kraft i stegen, att ha ork i magen och ha glädje i bröstet igen!
Jag blir dessutom mindre och mindre. Den planerade viktminskningen flyter på så bra. Jag har ynka 0,4 kg kvar till att nå under 70 och det är ett stort, JÄTTESTORT, delmål. Jag är ju inte färdig där, men det känns nästan viktigare att komma under 70 än att senare gå i mål. Jag har tänkt mig ca 5-6 kg till sedan, får se hur det då känns. Jag har vägt 66 som minst, men det var bara typ en vecka i juni för 2,5 år sedan... Men jag har vägt 33 kg mer som mest - det kan jag bara inte fatta längre! På så sätt är jag "smal" i huvudet nu, jag kan inte förstå att jag har varit så stor! Nu ska jag fortsätta njuta av att det flyter på bra, så får vi ta ett steg i taget sedan och se när det känns klart!
Men det var så skönt! Det är skönt att ha kraft i stegen, att ha ork i magen och ha glädje i bröstet igen!
Jag blir dessutom mindre och mindre. Den planerade viktminskningen flyter på så bra. Jag har ynka 0,4 kg kvar till att nå under 70 och det är ett stort, JÄTTESTORT, delmål. Jag är ju inte färdig där, men det känns nästan viktigare att komma under 70 än att senare gå i mål. Jag har tänkt mig ca 5-6 kg till sedan, får se hur det då känns. Jag har vägt 66 som minst, men det var bara typ en vecka i juni för 2,5 år sedan... Men jag har vägt 33 kg mer som mest - det kan jag bara inte fatta längre! På så sätt är jag "smal" i huvudet nu, jag kan inte förstå att jag har varit så stor! Nu ska jag fortsätta njuta av att det flyter på bra, så får vi ta ett steg i taget sedan och se när det känns klart!
2005-12-10
Mail till min rektor
Har sovit jättedåligt i natt – tack för det rektorn (se torsdagens blogg)… När jag väl har sovit har jag drömt, och min hjärna gjorde nog sitt bästa att få mig att släppa detta, för i drömmen löste det sig. I wish. Jag skickade ett mail på torsdagkväll till rektor M som är ansvarig för mig, men jag skickade en kopia till rektor G också. De hade det alltså i sina datorer på fredagmorgon när de kom dit. Båda var på plats, jag såg dem båda, men ingen av dem – INGEN – kommenterar med en bokstav eller ett ord. Bra ledarskap, va´?! Det blir patetiskt, faktiskt. Här är mailet:
Hej M!
Vi avslutade i och för sig samtalet idag med att du skulle prata med G och T (som tillsammans med mig ska ansvara för schemaläggningen under våren – min kommentar) men jag måste ändå få fråga ett par saker och förtydliga ett par andra.
Jag kan inte förstå att vi ska behöva se så olika på detta med min tjänst. Jag arbetar i "cykler" eller vad man ska kalla det, det finns säkert både för- och nackdelar med det, men det är trots allt en förutsättning för att jag ska fungera. Jag ÄR inte 100% frisk, jag har inte samma ork som en frisk person. Ja, jag kanske kan vara sjukskriven, men inte hur som helst och jag (och FK) anser förstås att det är bättre att jag får anpassade arbetsuppgifter för att klara heltid. Nu finns chansen för detta - det är budgeterat för det och jag vill göra jobbet, men det ska riskera att stupa på en sådan detalj som var arbetet ska utföras. "Vänja sig vid att sitta på arbetet" har du sagt vid ett par tillfällen. Det handlar inte om att "vänja mig", klarade jag heltid skulle jag ju arbeta heltid. Att ha dessa "långhelger" när jag hinner återhämta mig är det som gör skillnad mellan frisk och sjuk. Jag känner mig själv efter dessa 5,5 år som sjuk. Jag behöver agera utifrån min situation - jag är alltså inte tillräckligt frisk för full "vanlig" tjänst men kan klara av det, om jag själv i stor utsträckning kan bestämma mina arbetstider.
Kanske går det inte att förstå hur mycket det påverkar mig att inte behöva ge mig iväg en morgon. Att få ta det lugnt hemma, sova tills jag vaknar, arbeta i lugn och ro och ta pauser när jag behöver. Att ibland arbeta 4 timmar och ibland 12, beroende på hur jag mår. Inte behöva träffa människor, bara få ha ro omkring mig. Jag är på jobbet fyra dagar i veckan. Jag kan till och med förlägga lite av de 8,25 timmarna som jag ska göra på måndagar till någon av de dagarna. Det kan jag och T titta på, att ha sådan tid när vi båda kan. Jag kommer att sitta i skolan vissa måndagar, kanske en i månaden om vi ska ha något bestämt i förväg, men jag vill också kunna använda en stor del av dessa 150 timmar när de behövs.
Jag är också öppen för att lyfta frågorna runt schemat som vi pratade om idag. Om vi ska ha 40 eller 60 minuters lektioner, de korta fredagarna osv. Det kan jag göra på ämneskonferenser och dela ut även till andra ämnen att göra detsamma. Inget som behöver eller ens kan ske på måndagar. T och jag kommer att behöva arbeta vissa kvällar eftersom h*n redan har heltid i sin tjänst, heller inget som kan ske på måndagar på dagtid.
Jag ser faktiskt ingen anledning till att jag skulle uträtta mer på jobbet än hemma. Jag finns tillgänglig på mail och telefon. Ja, vi har 35 timmars arbetsplatsförlagd tid, men återigen - skulle jag vara frisk och klara det skulle jag ju arbeta heltid. Jag har också pratat med många av kollegorna och ingen ser fördelen med att sitta på skolan. "Här blir du ju bara störd och får svårt att koncentrera dig" är den kommentar som är vanligast. Att stänga dörren om mig och tända röd lampa - då kan jag ju lika gärna sitta på annan plats. Eller? Det känns som att sitta på skolan mest är för att det inte ska vara "orättvist mot andra", de övriga anledningarna ska jag ju inte strunta i att göra, jag gör dem istället på tisdag-fredag.
Jag vill gärna göra jobbet, men jag vill göra det på mitt sätt. Jag vill inte bli stressad av detta och behöva sjukskriva mig senare, för att jag nu hoppar på något som jag känner stressar mig. T och jag hittar med all säkerhet ett bra sätt att lösa detta på. Låt oss göra det!
Om jag istället ska arbeta 75% och inte ha detta i min tjänst, hur gör vi då? Ska jag återigen räkna timmar när jag gör schemat och spara dem till hösten? Är det då inte bättre att jag har detta i min tjänst nu, som det är kalkylerat med, och att jag då kan räkna av tiden och förhoppningsvis stå på +/-0 till hösten, eller åtminstone bara lite "tid över"? Eller får jag då inte lägga schemat? Jag förstår inte, men försöker.
Hälsningar
”Ina”
En kompis som fick läsa mailet frågade om jag var arg när jag skrev det. Jag hade sagt att jag var det och det var jag ju, jättearg! ”I sådana fall är du duktig på att inte visa det. Kanske är det vad som är problemet, att de inte klarar av att bemöta mig? Att det inte finns något att ”ta” på eftersom jag har rätt – jag har verkligen rätt den här gången…
Nåväl, jag lämnar det nu… Idag har jag och hunden varit ute på promenad. Skönt! Jag lekte kurragömma bakom storbalar som står kvar ute på ett fält. Hon letar reda på mig på en gång nu, det gjorde hon inte för ett par månader sedan. Efter det har vi varit på en liten julmarknad. Alldeles lagom med bara 15-20 stånd med bara hantverk, inget krims-krams. Dottern fick göra ett julpyssel, en stjärna i koppartråd, och var jättenöjd. Hon fick också åka häst och vagn ”för det hade hon aldrig, aldrig gjort!!” Nej, säkert – hon valde att glömma att vi har både häst och vagn hemma, men jag förstår henne, det är ju grejen att göra det på ett sådant ställe. Att bästisen fanns på plats och också ville åka spelade förstås också in!
Nu sitter jag med en stor kopp gott yogi-te och tycker livet är helt ok ☺ !
Ha en skön lördagkväll, det tänker jag ha!
Hej M!
Vi avslutade i och för sig samtalet idag med att du skulle prata med G och T (som tillsammans med mig ska ansvara för schemaläggningen under våren – min kommentar) men jag måste ändå få fråga ett par saker och förtydliga ett par andra.
Jag kan inte förstå att vi ska behöva se så olika på detta med min tjänst. Jag arbetar i "cykler" eller vad man ska kalla det, det finns säkert både för- och nackdelar med det, men det är trots allt en förutsättning för att jag ska fungera. Jag ÄR inte 100% frisk, jag har inte samma ork som en frisk person. Ja, jag kanske kan vara sjukskriven, men inte hur som helst och jag (och FK) anser förstås att det är bättre att jag får anpassade arbetsuppgifter för att klara heltid. Nu finns chansen för detta - det är budgeterat för det och jag vill göra jobbet, men det ska riskera att stupa på en sådan detalj som var arbetet ska utföras. "Vänja sig vid att sitta på arbetet" har du sagt vid ett par tillfällen. Det handlar inte om att "vänja mig", klarade jag heltid skulle jag ju arbeta heltid. Att ha dessa "långhelger" när jag hinner återhämta mig är det som gör skillnad mellan frisk och sjuk. Jag känner mig själv efter dessa 5,5 år som sjuk. Jag behöver agera utifrån min situation - jag är alltså inte tillräckligt frisk för full "vanlig" tjänst men kan klara av det, om jag själv i stor utsträckning kan bestämma mina arbetstider.
Kanske går det inte att förstå hur mycket det påverkar mig att inte behöva ge mig iväg en morgon. Att få ta det lugnt hemma, sova tills jag vaknar, arbeta i lugn och ro och ta pauser när jag behöver. Att ibland arbeta 4 timmar och ibland 12, beroende på hur jag mår. Inte behöva träffa människor, bara få ha ro omkring mig. Jag är på jobbet fyra dagar i veckan. Jag kan till och med förlägga lite av de 8,25 timmarna som jag ska göra på måndagar till någon av de dagarna. Det kan jag och T titta på, att ha sådan tid när vi båda kan. Jag kommer att sitta i skolan vissa måndagar, kanske en i månaden om vi ska ha något bestämt i förväg, men jag vill också kunna använda en stor del av dessa 150 timmar när de behövs.
Jag är också öppen för att lyfta frågorna runt schemat som vi pratade om idag. Om vi ska ha 40 eller 60 minuters lektioner, de korta fredagarna osv. Det kan jag göra på ämneskonferenser och dela ut även till andra ämnen att göra detsamma. Inget som behöver eller ens kan ske på måndagar. T och jag kommer att behöva arbeta vissa kvällar eftersom h*n redan har heltid i sin tjänst, heller inget som kan ske på måndagar på dagtid.
Jag ser faktiskt ingen anledning till att jag skulle uträtta mer på jobbet än hemma. Jag finns tillgänglig på mail och telefon. Ja, vi har 35 timmars arbetsplatsförlagd tid, men återigen - skulle jag vara frisk och klara det skulle jag ju arbeta heltid. Jag har också pratat med många av kollegorna och ingen ser fördelen med att sitta på skolan. "Här blir du ju bara störd och får svårt att koncentrera dig" är den kommentar som är vanligast. Att stänga dörren om mig och tända röd lampa - då kan jag ju lika gärna sitta på annan plats. Eller? Det känns som att sitta på skolan mest är för att det inte ska vara "orättvist mot andra", de övriga anledningarna ska jag ju inte strunta i att göra, jag gör dem istället på tisdag-fredag.
Jag vill gärna göra jobbet, men jag vill göra det på mitt sätt. Jag vill inte bli stressad av detta och behöva sjukskriva mig senare, för att jag nu hoppar på något som jag känner stressar mig. T och jag hittar med all säkerhet ett bra sätt att lösa detta på. Låt oss göra det!
Om jag istället ska arbeta 75% och inte ha detta i min tjänst, hur gör vi då? Ska jag återigen räkna timmar när jag gör schemat och spara dem till hösten? Är det då inte bättre att jag har detta i min tjänst nu, som det är kalkylerat med, och att jag då kan räkna av tiden och förhoppningsvis stå på +/-0 till hösten, eller åtminstone bara lite "tid över"? Eller får jag då inte lägga schemat? Jag förstår inte, men försöker.
Hälsningar
”Ina”
En kompis som fick läsa mailet frågade om jag var arg när jag skrev det. Jag hade sagt att jag var det och det var jag ju, jättearg! ”I sådana fall är du duktig på att inte visa det. Kanske är det vad som är problemet, att de inte klarar av att bemöta mig? Att det inte finns något att ”ta” på eftersom jag har rätt – jag har verkligen rätt den här gången…
Nåväl, jag lämnar det nu… Idag har jag och hunden varit ute på promenad. Skönt! Jag lekte kurragömma bakom storbalar som står kvar ute på ett fält. Hon letar reda på mig på en gång nu, det gjorde hon inte för ett par månader sedan. Efter det har vi varit på en liten julmarknad. Alldeles lagom med bara 15-20 stånd med bara hantverk, inget krims-krams. Dottern fick göra ett julpyssel, en stjärna i koppartråd, och var jättenöjd. Hon fick också åka häst och vagn ”för det hade hon aldrig, aldrig gjort!!” Nej, säkert – hon valde att glömma att vi har både häst och vagn hemma, men jag förstår henne, det är ju grejen att göra det på ett sådant ställe. Att bästisen fanns på plats och också ville åka spelade förstås också in!
Nu sitter jag med en stor kopp gott yogi-te och tycker livet är helt ok ☺ !
Ha en skön lördagkväll, det tänker jag ha!
2005-12-08
Kubism
Aghh, jag blir så ARG! Att sitta fast i en fyrkantig organisation med en fyrkantig chef - det blir kubism det!
Jag ska förklara...
Jag arbetar 75% pga att jag inte orkar att arbeta 100% sedan jag blev hjärtsjuk. Jag är stresskänslig och har lång återhämtningssträcka. Dessa 75% har jag lagt så att jag är ledig en dag i veckan, måndagar, och med en förlängd helg fungerar det hyfsat bra. Sedan två år är det jag som lägger schemat på skolan. Det är ett hästjobb att få 600 elever och 80 lärare att vara på olika ställen i en byggnad som egentligen är för liten. Det tar kraft, det tar tankemöda, det tar framför allt tid. I runda slängar 200-250 timmar från början till slut.
Nu i vår finns jag budgeterad på heltid för att kunna lägga detta schema på arbetstid och inte i efterhand sitta med alla timmar utan att kunna ta ut dem. Så långt låter ju allt jättebra! Men… Rektor och jag har helt olika uppfattningar om vad detta innebär. Jag ser att jag kan handskas som jag vill med denna tid, att jag kan sitta hemma och göra jobbet på tid som passar mig. Hon ser att jag sitter i skolan 8 timmar varje måndag, instängd i ett rum med lysande röd lampa som betyder ”stör ej”.
Om jag klarade det, att arbeta 5 dagar i veckan från morgon till kväll så skulle jag ju arbeta heltid! Nu har jag chans att få göra ett jobb på heltid som jag känner att jag skulle klara av genom att arbeta när jag orkar och när det behövs. Men nej, det är inte så hon har tänkt. Jag blir så arg och frustrerad. Det hon avslutade med idag när vi diskuterade det var att jag i så fall kanske ändå skulle vara sjukskriven så skulle hon och en annan göra det. Jag undrar i mitt stilla sinne vad försäkringskassan säger om de får veta. Det är ju just detta man ska sträva mot, när en arbetstagare inte klarar sina vanliga arbetsuppgifter, att istället hitta alternativ. Nu finns alternativet men inte viljan från min chef att låta mig göra det.
Vem ska jag prata med? Hur ska jag göra? Jag känner mig inmålad i ett hörn!
Jag ska förklara...
Jag arbetar 75% pga att jag inte orkar att arbeta 100% sedan jag blev hjärtsjuk. Jag är stresskänslig och har lång återhämtningssträcka. Dessa 75% har jag lagt så att jag är ledig en dag i veckan, måndagar, och med en förlängd helg fungerar det hyfsat bra. Sedan två år är det jag som lägger schemat på skolan. Det är ett hästjobb att få 600 elever och 80 lärare att vara på olika ställen i en byggnad som egentligen är för liten. Det tar kraft, det tar tankemöda, det tar framför allt tid. I runda slängar 200-250 timmar från början till slut.
Nu i vår finns jag budgeterad på heltid för att kunna lägga detta schema på arbetstid och inte i efterhand sitta med alla timmar utan att kunna ta ut dem. Så långt låter ju allt jättebra! Men… Rektor och jag har helt olika uppfattningar om vad detta innebär. Jag ser att jag kan handskas som jag vill med denna tid, att jag kan sitta hemma och göra jobbet på tid som passar mig. Hon ser att jag sitter i skolan 8 timmar varje måndag, instängd i ett rum med lysande röd lampa som betyder ”stör ej”.
Om jag klarade det, att arbeta 5 dagar i veckan från morgon till kväll så skulle jag ju arbeta heltid! Nu har jag chans att få göra ett jobb på heltid som jag känner att jag skulle klara av genom att arbeta när jag orkar och när det behövs. Men nej, det är inte så hon har tänkt. Jag blir så arg och frustrerad. Det hon avslutade med idag när vi diskuterade det var att jag i så fall kanske ändå skulle vara sjukskriven så skulle hon och en annan göra det. Jag undrar i mitt stilla sinne vad försäkringskassan säger om de får veta. Det är ju just detta man ska sträva mot, när en arbetstagare inte klarar sina vanliga arbetsuppgifter, att istället hitta alternativ. Nu finns alternativet men inte viljan från min chef att låta mig göra det.
Vem ska jag prata med? Hur ska jag göra? Jag känner mig inmålad i ett hörn!
2005-12-07
Trötthet säljes till lägst bjudande!
Jag är så trött! Jag är så dj***a trött på att vara trött! Lyckliga alla människor som föds morgonpigga. Jag vägrar att gå med på att det är synd om dem eftersom de ofta är trötta på kvällarna. De allra flesta människor måste ju ändå kliva upp på morgnarna och det är ett h***ete att göra det varje vardag när man har sovit för lite och är så trött så trött så förlamande trött.
"Men gå och lägg dig i tid då!" Jodå, jag hör kommentaren. Men jag kan inte, jag klarar det inte. Jag har legat i träningsläger i hela mitt vuxna liv. Hade jag haft en personlig tränare i tidigt sänggående hade han sagt upp sig eller tagit livet av sig för ett par årtionden sedan… Den här tiden, strax före 18 på kvällen, är värst (fast då räknar jag inte när klockradion sätter igång på morgonen, det stadie av trötthet som jag då är drabbad av finns liksom ingen mätbar metod till). Men den här tiden, vid 18, då är jag mer eller mindre medvetslös. Efter middag och nattning av dotter, när lugnet lägger sig i hemmet (så sägs det ju i alla fall…), då vaknar jag. Framåt 21-tiden spelar det ingen roll hur lite jag har sovit innan – då är jag pigg och full av energi. Då kan jag dra igång med olika projekt. Maken är inte imponerad.
Exempel på förslag jag kommit med efter kl 21 bara den senaste månaden:
baka matbröd
laga mat
dammsuga
skruva ihop ny loftsäng åt dottern
möblera om vardagsrummet
Jag fattar liksom inte förrän jag ser makens min och brist på engagemang att något är fel…
Så här ett par veckor innan jullov, när det västmanländska skitvädret gör sitt bästa för att skriva in oss alla på psyket, när man är lagom utarbetat, har ca 1 miljon saker att göra både hemma och på jobbet och man dessutom har en elak liten pysslargubbe på axeln som viskar att man borde pyssla pyssla pyssla inför julen med dottern, då är tröttheten ännu värre än annars. Man borde förstås också baka 12 sorters kakor, städa allt överallt, även garderober och tak, man borde lägga in sill och griljera skinka, man borde bjuda vänner och ovänner på glögg och pepparkakor och lussebullar och skinkmackor och man borde däremellan stå och tindra med ögonen och se fram emot alltsammans.
Nej, så illa är det inte, allt efter ”pysselgubben på axeln” är överdrivet, jag är inte särskilt julstressad på så sätt. Men jag försöker famlande hitta anledningen till den här djä***a tröttheten, den är dessvärre inte ett dugg överdriven. Kanske känns det mindre tröttsamt om jag åtminstone försöker skratta lite åt det!?
"Men gå och lägg dig i tid då!" Jodå, jag hör kommentaren. Men jag kan inte, jag klarar det inte. Jag har legat i träningsläger i hela mitt vuxna liv. Hade jag haft en personlig tränare i tidigt sänggående hade han sagt upp sig eller tagit livet av sig för ett par årtionden sedan… Den här tiden, strax före 18 på kvällen, är värst (fast då räknar jag inte när klockradion sätter igång på morgonen, det stadie av trötthet som jag då är drabbad av finns liksom ingen mätbar metod till). Men den här tiden, vid 18, då är jag mer eller mindre medvetslös. Efter middag och nattning av dotter, när lugnet lägger sig i hemmet (så sägs det ju i alla fall…), då vaknar jag. Framåt 21-tiden spelar det ingen roll hur lite jag har sovit innan – då är jag pigg och full av energi. Då kan jag dra igång med olika projekt. Maken är inte imponerad.
Exempel på förslag jag kommit med efter kl 21 bara den senaste månaden:
Jag fattar liksom inte förrän jag ser makens min och brist på engagemang att något är fel…
Så här ett par veckor innan jullov, när det västmanländska skitvädret gör sitt bästa för att skriva in oss alla på psyket, när man är lagom utarbetat, har ca 1 miljon saker att göra både hemma och på jobbet och man dessutom har en elak liten pysslargubbe på axeln som viskar att man borde pyssla pyssla pyssla inför julen med dottern, då är tröttheten ännu värre än annars. Man borde förstås också baka 12 sorters kakor, städa allt överallt, även garderober och tak, man borde lägga in sill och griljera skinka, man borde bjuda vänner och ovänner på glögg och pepparkakor och lussebullar och skinkmackor och man borde däremellan stå och tindra med ögonen och se fram emot alltsammans.
Nej, så illa är det inte, allt efter ”pysselgubben på axeln” är överdrivet, jag är inte särskilt julstressad på så sätt. Men jag försöker famlande hitta anledningen till den här djä***a tröttheten, den är dessvärre inte ett dugg överdriven. Kanske känns det mindre tröttsamt om jag åtminstone försöker skratta lite åt det!?
2005-12-05
Schema för lugn
Bestämde mig trots allt igårkväll att åka in till stan idag och shoppa julklappar tillsammans med en väninna. Det har varit en bra eftermiddag, och jag har köpt några julklappar – och jag har köpt några saker till mig själv :) Tur att man får lön tidigt i december så får vi ta problemet januariekonomin när vi kommer dit!
Jag hann ändå med att tanka energi med hjälp av en hundpromenad på morgonen. Fortfarande löper hunden så det är inte att tänka på att ha henne lös utan hon får finna sig i att sitta fast i en 15 meter lång lina som i andra änden sitter fast i mig. Jag drog faktiskt på mig joggingskorna, de har stått oanvända länge nu. Har inte sprungit på riktigt sedan i våras, så jag trodde inte att jag skulle orka så mycket. Positivt överraskad även om det bara blev drygt en kilometer till att börja med, det gick lätt hela tiden. Det var förvisso mulet så riktigt ljust var det inte, men eftersom vi fått ett vitt, om än tunt, täcke av snö så var det ändå ljust. Jag är lugn och glad i kroppen när jag har varit ute. Härligt!
Jag vill ha julstämning! Den smyger sig fram små korta stunder åt gången, men inget som stannar länge. Jag ska baka pepparkakor och lussebullar med dottern, sen får jag väl skänka bort det för att hindra mig själv från att stoppa resultatet i munnen… Jag vill i alla fall göra det för det hör julen till! Vi ska plocka fram mer av julpyntet till helgen, har inte ställt fram alla tomtar än. Morfar har lovat att ta med gran när de kommer – det går inte att jämföra en segväxt, tät norrländsk gran med de glesa, fula västmanlandsgranarna… Den är dottern ivrig att få vara med och klä. Hon har inte gjort det förut, men i år ska hon få det. Måtte hunden inte riva ner den bara…
Sen vill jag att julen ska bli lång och lugn. Jag vill ha tindrande barnaögon, glada vuxna och massa julstämning. Jag vill läsa julevangeliet, sjunga julsånger tillsammans, samlas runt glöggen och se fram emot julklappsutdelningen. Det ska väl gå? Kanske måste vi ha ett schema?
8.00
uppstigning
8.30-9.00
frukost
9.00-11.30
utevistelse, ridtur och snölek – hör det den som bestämmer – SNÖlek!
11.30-13.00
lunch
13.30-14.30
julevangelium och julsånger
14.30-15.00
fika, alternativt glögg, mandel och russin istället
15.00-16.00
Kalle Anka för barnen och julmatsförberedelser för oss vuxna, ”tuppis” för morfar :)
16.30-18.00
julmat
18.00-18.30
diskning och väääääääntan på tomten
18.30-19.30
julklappsutdelning, om tomten kan komma då – vi får hoppas det!
19.30-20.30
lek med nya saker, stund för avkoppling för vuxna när julpappret är undanröjt
20.30
sängdags för dottern
21.00
julfika för oss som är vakna fortfarande
Det är min önskan och förhoppning, och så ska det också bli. En lugn och glad dag, inte stressa, inte hinna mer än så här – det räcker och blir över. Det viktiga är ju att vara tillsammans med dem som betyder mest för mig, och det ska jag ju vara. Jag, maken och dottern, mormor och morfar, min syster och hennes barn. Eventuellt också syskonbarnens pappa, vi får se hur han gör i år. Tillsammans.
Jag hann ändå med att tanka energi med hjälp av en hundpromenad på morgonen. Fortfarande löper hunden så det är inte att tänka på att ha henne lös utan hon får finna sig i att sitta fast i en 15 meter lång lina som i andra änden sitter fast i mig. Jag drog faktiskt på mig joggingskorna, de har stått oanvända länge nu. Har inte sprungit på riktigt sedan i våras, så jag trodde inte att jag skulle orka så mycket. Positivt överraskad även om det bara blev drygt en kilometer till att börja med, det gick lätt hela tiden. Det var förvisso mulet så riktigt ljust var det inte, men eftersom vi fått ett vitt, om än tunt, täcke av snö så var det ändå ljust. Jag är lugn och glad i kroppen när jag har varit ute. Härligt!
Jag vill ha julstämning! Den smyger sig fram små korta stunder åt gången, men inget som stannar länge. Jag ska baka pepparkakor och lussebullar med dottern, sen får jag väl skänka bort det för att hindra mig själv från att stoppa resultatet i munnen… Jag vill i alla fall göra det för det hör julen till! Vi ska plocka fram mer av julpyntet till helgen, har inte ställt fram alla tomtar än. Morfar har lovat att ta med gran när de kommer – det går inte att jämföra en segväxt, tät norrländsk gran med de glesa, fula västmanlandsgranarna… Den är dottern ivrig att få vara med och klä. Hon har inte gjort det förut, men i år ska hon få det. Måtte hunden inte riva ner den bara…
Sen vill jag att julen ska bli lång och lugn. Jag vill ha tindrande barnaögon, glada vuxna och massa julstämning. Jag vill läsa julevangeliet, sjunga julsånger tillsammans, samlas runt glöggen och se fram emot julklappsutdelningen. Det ska väl gå? Kanske måste vi ha ett schema?
8.00
uppstigning
8.30-9.00
frukost
9.00-11.30
utevistelse, ridtur och snölek – hör det den som bestämmer – SNÖlek!
11.30-13.00
lunch
13.30-14.30
julevangelium och julsånger
14.30-15.00
fika, alternativt glögg, mandel och russin istället
15.00-16.00
Kalle Anka för barnen och julmatsförberedelser för oss vuxna, ”tuppis” för morfar :)
16.30-18.00
julmat
18.00-18.30
diskning och väääääääntan på tomten
18.30-19.30
julklappsutdelning, om tomten kan komma då – vi får hoppas det!
19.30-20.30
lek med nya saker, stund för avkoppling för vuxna när julpappret är undanröjt
20.30
sängdags för dottern
21.00
julfika för oss som är vakna fortfarande
Det är min önskan och förhoppning, och så ska det också bli. En lugn och glad dag, inte stressa, inte hinna mer än så här – det räcker och blir över. Det viktiga är ju att vara tillsammans med dem som betyder mest för mig, och det ska jag ju vara. Jag, maken och dottern, mormor och morfar, min syster och hennes barn. Eventuellt också syskonbarnens pappa, vi får se hur han gör i år. Tillsammans.
2005-12-04
Postiv ilska - finns det?
Tillbaka från en helg i huvudstaden. Vi har som tradition, syrran och jag tillsammans med två av våra kusiner som är systrar, att träffas någon av adventshelgerna och gå ut och göra något tillsammans. Vi har varit på musikal, på konsert, gått på julmarknad och alltid ätit gott hemma hos någon av dem efteråt. Igår var vi på Saturday Night Fever och den var riktigt bra! Som de dansade - helt omöjligt såg det ut att vara, men det hände ju där mitt framför våra ögon. Alla på scenen var duktiga, så egentligen borde man inte lyfta fram någon speciellt, och ändå är det precis vad jag tänker göra. Johannes Brost och Markoolio - de stod för skratten! Visste ni att ”den finska baguetten” är med i den här berättelsen som utspelas i New York? Det är nog bara Markoolio som kan få till det :) !
Det är roligt att träffas och det är en kravlös helg. Ändå hade jag gärna stannat hemma den här gången så jag är verkligen inte helt pigg. Skönt att jag är ledig imorgon. Eventuellt ska jag handla julklappar tillsammans med en vän men jag vet inte om jag faktiskt kommer att ställa in det, bara för att istället få en helt lugn dag och kväll hemma. Vi får se hur jag gör... Jag vet ju hur läkande jag tycker det är med långpromenad tillsammans med hunden och det är länge sedan jag var ute på en sådan nu. Det kanske ska bli min uppgift istället...
Samtidigt känner jag också att det är dags att ta mig själv i kragen! Jag blir inte piggare, inte gladare och får inte mer energi av att bara gå omkring och sucka över hur jobbigt allt känns, hur trött jag är och hur tom på energi jag är. Skärpning! Ilskan har fått mig att gå ner i vikt, kanske ilskan även kan få fram lite livsgnista i mig. Jag tror att min ilska är positiv. Kanske den inte ska kallas ilska, men jag har inget annat ord att sätta på den. Jag känner i alla fall något sådant som spirar i maggropen nu så vi får se vad det blir av det!
2005-12-02
Läraryrkets baksida
Så skönt med fredag! Än tycker jag jobbet går bra, men visst börjar det vara dags för jullov. Inte så många arbetsdagar kvar och eftersom min klass fungerar så bra som den gör är det rena semestern att ha ansvar för dem. Jag kommer alltid att bära med mig dessa tonåringar i hjärtat - de betyder så mycket!
Maken sa häromkvällen, när jag beklagade mig hur jag skulle klara jobbet till hösten när de här har lämnat oss för gymnasiet, att så hade jag sagt förr. Jag trodde verkligen inte det men när jag tänker efter så har han rätt (tar emot att erkänna…). Jag har ofta haft tur med mina grupper och kanske kan jag också våga mig på att säga att jag är duktig att arbeta ihop det ”material” jag får till förfogande. Men jag har också haft tur, för man kan inte klara vad som helst.
Ett par kollegor har det väldigt kämpigt nu. De har 26 elever i sin klass. En med diagnos ADHD och en som är deprimerad. Det räcker med två som inte klarar av att vara i stor grupp för att hela gruppen ska vackla. Eleven med diagnos borde självklart, absolut självklart!!, ha elevassistent, men det har vi inga (förb***e) resurser till. Det är orättvist mot eleven, det är orättvist mot klasskamraterna och det är orättvisst mot de lärare som ska försöka undervisa. Eleven kan inte rå för att h*n stör, petar på andra, far runt… Man kan inte lägga det ansvaret på eleven för h*n kan inte göra något åt det. Och det är också en helt ohållbar situation för lärarna. Ena kollegan bröt ihop igår och bara grät. Det går till en viss gräns, vi är många i skolans värld som slår knut på oss själva för att få det att fungera, men när gränsen väl är passerad så finns så mycket som ska ut. Detta hände kollegan igår. Det är gräsligt när det händer, men vad gör vi? Jo, vi torkar tårarna efter bästa förmåga och går vidare till nästa lektion.
Vi runt omkring försöker stötta och finnas där så gott det går, men var får vi professionell handledning? Ingenstans… Var får de här eleverna hjälp? Ingenstans… Jag blir förbannad!
Jag älskar mitt jobb, med eftertryck verkligen. Men hur ska man orka ett helt yrkesliv? Jag vill inte göra något annat, I*N*G*E*N*T*I*N*G*!*!*! Måtte jag bara orka, måtte skolan bara få resurser och läraryrkets status höjas så att vi som känner som jag får chans att göra det vi helst av allt vill!
Maken sa häromkvällen, när jag beklagade mig hur jag skulle klara jobbet till hösten när de här har lämnat oss för gymnasiet, att så hade jag sagt förr. Jag trodde verkligen inte det men när jag tänker efter så har han rätt (tar emot att erkänna…). Jag har ofta haft tur med mina grupper och kanske kan jag också våga mig på att säga att jag är duktig att arbeta ihop det ”material” jag får till förfogande. Men jag har också haft tur, för man kan inte klara vad som helst.
Ett par kollegor har det väldigt kämpigt nu. De har 26 elever i sin klass. En med diagnos ADHD och en som är deprimerad. Det räcker med två som inte klarar av att vara i stor grupp för att hela gruppen ska vackla. Eleven med diagnos borde självklart, absolut självklart!!, ha elevassistent, men det har vi inga (förb***e) resurser till. Det är orättvist mot eleven, det är orättvist mot klasskamraterna och det är orättvisst mot de lärare som ska försöka undervisa. Eleven kan inte rå för att h*n stör, petar på andra, far runt… Man kan inte lägga det ansvaret på eleven för h*n kan inte göra något åt det. Och det är också en helt ohållbar situation för lärarna. Ena kollegan bröt ihop igår och bara grät. Det går till en viss gräns, vi är många i skolans värld som slår knut på oss själva för att få det att fungera, men när gränsen väl är passerad så finns så mycket som ska ut. Detta hände kollegan igår. Det är gräsligt när det händer, men vad gör vi? Jo, vi torkar tårarna efter bästa förmåga och går vidare till nästa lektion.
Vi runt omkring försöker stötta och finnas där så gott det går, men var får vi professionell handledning? Ingenstans… Var får de här eleverna hjälp? Ingenstans… Jag blir förbannad!
Jag älskar mitt jobb, med eftertryck verkligen. Men hur ska man orka ett helt yrkesliv? Jag vill inte göra något annat, I*N*G*E*N*T*I*N*G*!*!*! Måtte jag bara orka, måtte skolan bara få resurser och läraryrkets status höjas så att vi som känner som jag får chans att göra det vi helst av allt vill!
2005-12-01
Medmänsklighet
Jag har fått reaktioner på mitt depp-inlägg igår. Tack; syrran, mamma och D på mitt jobb (den 18-årige elevassistenten som jag tidigare skrev om). Jag ska försöka ta det lugnt och ta in att det faktiskt inte är konstigt att jag inte pallar det schema jag hade hamnat i om maken hade åkt till Tyskland. Syrran ville hjälpa till, mamma understryker att jag inte kan orka och att jag ska ta det lugnt. D, han vänder saker åt ett annat håll. Först känns det som att han förringar mitt problem, att han inte förstår hur jobbigt det faktiskt är för mig, men efter en stund förstår jag att det är min egen inställning som drar mig neråt eller uppåt.
Jag är ju sådan, jätteglad eller jättetrött eller jätteledsen, jättearg eller jätteivrig. Min sinnesstämning måste alltid föregås av ett förstärkningsord, nu valde jag ”jätte”. Eftersom stressen sätter sig som en boja runt foten, som en snara runt halsen och som en stor, svart sten i magen så är den spontana känslan; ”Jag klarar det inte!!” Jag gjorde rätt som drog i bromsen, som så tydligt talade om för maken att så här illa är det. Jag går sönder om jag ska klara detta själv. Men D har rätt på så vis att jag skulle ha klarat det, jag skulle inte ha gått under. Att försöka stärka mig själv i att det hade fungerat även om det inte hade varit roligt och även om det inte ens hade varit hälsosamt för mig att försätta mig i den situationen. Äh, det är att vränga ord - det jag vill ha fram är att D får mig att se att jag själv kan påverka min känsla.
Jag är stresskänslig, jag mår dåligt just nu, men jämfört med hur det kändes igår så är jag ändå uppe på fötterna igen. Jag handskades med situationen efter bästa förmåga igår, förhoppningsvis kommer jag att ha lärt mig något av det.
Minns detta: Maken är lugn, maken stöttar. Han förstår inte alltid direkt hur jag känner, men det gör jag ju inte ens själv... Han stöttar och han är lugn. Han är min främste stöttepelare. Jag har ett fantastiskt stöd omkring mig, minns detta!
ps. Älgarna är överkörda... Dubbel olycka ett par kilometer ifrån platsen där jag fick bromsa för dem. Två bilar inblandade, mötande. Två älgar påkörda. Jag vet inte om de som körde på hade lika stark "skör tråd" som jag. Jag kan bara hoppas.
Jag är ju sådan, jätteglad eller jättetrött eller jätteledsen, jättearg eller jätteivrig. Min sinnesstämning måste alltid föregås av ett förstärkningsord, nu valde jag ”jätte”. Eftersom stressen sätter sig som en boja runt foten, som en snara runt halsen och som en stor, svart sten i magen så är den spontana känslan; ”Jag klarar det inte!!” Jag gjorde rätt som drog i bromsen, som så tydligt talade om för maken att så här illa är det. Jag går sönder om jag ska klara detta själv. Men D har rätt på så vis att jag skulle ha klarat det, jag skulle inte ha gått under. Att försöka stärka mig själv i att det hade fungerat även om det inte hade varit roligt och även om det inte ens hade varit hälsosamt för mig att försätta mig i den situationen. Äh, det är att vränga ord - det jag vill ha fram är att D får mig att se att jag själv kan påverka min känsla.
Jag är stresskänslig, jag mår dåligt just nu, men jämfört med hur det kändes igår så är jag ändå uppe på fötterna igen. Jag handskades med situationen efter bästa förmåga igår, förhoppningsvis kommer jag att ha lärt mig något av det.
Minns detta: Maken är lugn, maken stöttar. Han förstår inte alltid direkt hur jag känner, men det gör jag ju inte ens själv... Han stöttar och han är lugn. Han är min främste stöttepelare. Jag har ett fantastiskt stöd omkring mig, minns detta!
ps. Älgarna är överkörda... Dubbel olycka ett par kilometer ifrån platsen där jag fick bromsa för dem. Två bilar inblandade, mötande. Två älgar påkörda. Jag vet inte om de som körde på hade lika stark "skör tråd" som jag. Jag kan bara hoppas.
2005-11-30
Gråten kommer så lätt
Sedan jag blev sjuk för snart 5,5 år sedan tål jag inte stress. Ibland känns det som att det blir värre med tiden. Det känns som att jag blir känsligare och känsligare. Gråten kommer så fort. Jag är inte frisk och det gör mig ledsen.
Maken skulle behöva åka till Tyskland pga jobbet med kort varsel - imorgon redan för att vara exakt. Jag klarar det inte.
Kanske ska vi inte bo på en gård, kanske borde vi bo i lägenhet eller åtminstone en mindre villa i stan istället. Men vi vill ju båda bo så här. Än så länge är de två på hans jobb med samma ansvar men i mars går den andre i pension utan att ersättas. Den här gången är det inte helt lyckat för den andre att åka men han kommer ändå förhoppningsvis att kunna göra det. Men hur blir det i mars, april, framtiden?
Säg att maken skulle åka imorgon. Så här skulle det se ut:
Han skulle eventuellt hinna skjutsa dottern till dagis först. Sedan måste jag ta vid. Jag jobbar till 17.00 och har 45 minuters körväg till dagis. Kan alltså inte hämta henne förrän framåt 18.00. I och för sig kan jag väl gå lite tidigare, det är konferens sista timmen, så säg att jag kan hämta henne 17.00. Hon har varit hemma sjuk nästan en vecka och imorgon ska vara första dagisdagen - ska den behöva vara från 7.30-17.00? Nåväl, när jag kommer hem måste hunden få komma ut. Då har hon suttit i hundgård sen 7.15. Fungerar inte heller... Sen ska hästarna ha mat, och dottern och jag också, ja hund och katter också förresten. Allt detta bör ske inom ca 1 timme från det att vi kommit hem, inklusive hundpromenad med dotter som inte orkar följa med. Ska jag då ta en häst med som hon kan rida på? Häst och kopplad hund, med dotter som inte vill rida - det räcker att tänka tanken... Hemma ensam kan jag ju hur som helst inte lämna henne.
Säg att jag tar mig så långt, så ska jag natta barn, gå med hunden igen (hon löper och kan alltså inte släppas ut ensam ens i 5 minuter), mata hästarna en gång till, mata och natta hos hönsen och så småningom få mig själv i säng också. Fredagmorgon- promenad med hunden, mata hästarna, få iväg både mig själv och dotter till skola och dagis. Och sen samma snurr på kvällen igen.
Ja, maken gör många av de här sakerna i vanliga fall, även om han inte gör det samtidigt eftersom vi ändå är två. När han går med hunden är jag med dottern eller vice versa. Jag vill också kunna göra allt men jag klarar det inte. Det känns som att jag inte kan andas, jag storgråter. Både för att jag inte klarar det och för att jag känner mig värdelös som inte gör det.
Barn och hund i villa i stan kanske jag skulle fixa, men att själv sköta en hel gård för ett dygn, jag kvävs av stress... Stress att jag inte klarar det och stress av skam att jag inte gör det. Ingen självklar avlastning finns, ingen lösning som jag kan se. Vad tänker de på makens jobb egentligen när han säger att han inte kan??? Ikväll känner jag mig verkligen som en värdelös trasa...
Maken skulle behöva åka till Tyskland pga jobbet med kort varsel - imorgon redan för att vara exakt. Jag klarar det inte.
Kanske ska vi inte bo på en gård, kanske borde vi bo i lägenhet eller åtminstone en mindre villa i stan istället. Men vi vill ju båda bo så här. Än så länge är de två på hans jobb med samma ansvar men i mars går den andre i pension utan att ersättas. Den här gången är det inte helt lyckat för den andre att åka men han kommer ändå förhoppningsvis att kunna göra det. Men hur blir det i mars, april, framtiden?
Säg att maken skulle åka imorgon. Så här skulle det se ut:
Han skulle eventuellt hinna skjutsa dottern till dagis först. Sedan måste jag ta vid. Jag jobbar till 17.00 och har 45 minuters körväg till dagis. Kan alltså inte hämta henne förrän framåt 18.00. I och för sig kan jag väl gå lite tidigare, det är konferens sista timmen, så säg att jag kan hämta henne 17.00. Hon har varit hemma sjuk nästan en vecka och imorgon ska vara första dagisdagen - ska den behöva vara från 7.30-17.00? Nåväl, när jag kommer hem måste hunden få komma ut. Då har hon suttit i hundgård sen 7.15. Fungerar inte heller... Sen ska hästarna ha mat, och dottern och jag också, ja hund och katter också förresten. Allt detta bör ske inom ca 1 timme från det att vi kommit hem, inklusive hundpromenad med dotter som inte orkar följa med. Ska jag då ta en häst med som hon kan rida på? Häst och kopplad hund, med dotter som inte vill rida - det räcker att tänka tanken... Hemma ensam kan jag ju hur som helst inte lämna henne.
Säg att jag tar mig så långt, så ska jag natta barn, gå med hunden igen (hon löper och kan alltså inte släppas ut ensam ens i 5 minuter), mata hästarna en gång till, mata och natta hos hönsen och så småningom få mig själv i säng också. Fredagmorgon- promenad med hunden, mata hästarna, få iväg både mig själv och dotter till skola och dagis. Och sen samma snurr på kvällen igen.
Ja, maken gör många av de här sakerna i vanliga fall, även om han inte gör det samtidigt eftersom vi ändå är två. När han går med hunden är jag med dottern eller vice versa. Jag vill också kunna göra allt men jag klarar det inte. Det känns som att jag inte kan andas, jag storgråter. Både för att jag inte klarar det och för att jag känner mig värdelös som inte gör det.
Barn och hund i villa i stan kanske jag skulle fixa, men att själv sköta en hel gård för ett dygn, jag kvävs av stress... Stress att jag inte klarar det och stress av skam att jag inte gör det. Ingen självklar avlastning finns, ingen lösning som jag kan se. Vad tänker de på makens jobb egentligen när han säger att han inte kan??? Ikväll känner jag mig verkligen som en värdelös trasa...
2005-11-29
På en skör tråd...
Imorse hängde mitt liv på en skör tråd - igen. Jag har ju ”lekt” med döden förut, den sommaren jag var sjuk och låg på HIA (hjärtintensiven). Det här var annorlunda. Jag har ju min nya bil, den lilla tegelröda söta, som jag skrev om. Den är verkligen mysig, fin, gullig, rolig - ja det mesta man kan tänka sig faktiskt. Men jag ska ju vara ärlig och säga att så värst trafiksäker kanske den inte är. Åtminstone inte om man jämför med stora Saab eller Volvo, eller alla dessa SUVar. Den är inte värdelös, helt klart inte. Den har krockkudde i ratten och i dörrarna, men den är liten. Det stör mig en aning eftersom jag kör så pass mycket, men samtidigt så har vi ju nu tagit detta beslut, att köra denna Ford KA.
Så vad hände då? Jo, jag hann ut på ”stora vägen” som vi säger. Där är mycket trafik 7.30 på morgonen. Det höll på att ljusna. Rätt som det var stod en älg framför bilen! Förmodligen var jag inte riktigt nära att köra på den. Jag hann bromsa, det var inte halt så bromsarna tog bra. Älgen var på väg av körbanan ner på min sida när den vänder och går tillbaka. Jättestressad förstås. Bilen i mötande körfält har hunnit stanna ute på vägrenen, jag gör det samma och upptäcker i samma stund att det fanns två älgar till, en på höger sida och en på vänster. Blinkar frenetiskt åt mötande trafik och börjar sakta rulla vidare. Blir jätteskakig, rädd och ledsen. Måste stanna igen. Tänk om… Tänk om… Tänk om…
Ringer skolan och säger att jag blir lite sen. Kollegan lovar att öppna mitt klassrum, tur att jag har 9B(äst) hinner jag tänka. Ringer lokalradion så att de går ut med en viltvarning. Hoppas alla andra hade lika stor tur som jag! Eftersom älgarna gick åt varsitt håll finns ju risk att de snart är uppe på vägen igen, för att leta reda på varandra…
Jobbet fungerar hyfsat ändå, lyckas skaka av mig det värsta. Öppnar mail här på jobbet, maillistan som jag skriver på har varit tyngd av sorgliga mail den senaste tiden. Kollegor som gått bort i cancer, föräldrar till dagiskompisar som behandlas för cancer, vänner med cancer. De flesta med cancer när jag tänker efter. Men nu i eftermiddag även ett mail från en mamma som berättar att en familj i deras vänskapskrets förlorat sin lille 6-åring i en bilolycka. Som jag förstod det var hela familjen i bilen men den här pojken klarade sig inte. Vari ligger meningen? Varför brast hans tråd när min höll? Jag får dåligt samvete över att känna glädje att min höll, när så många andra hela tiden briste. Vari ligger rättvisan?
Sänder tankar till alla som har det jobbigt. Jag har det verkligen, verkligen jättebra!
Så vad hände då? Jo, jag hann ut på ”stora vägen” som vi säger. Där är mycket trafik 7.30 på morgonen. Det höll på att ljusna. Rätt som det var stod en älg framför bilen! Förmodligen var jag inte riktigt nära att köra på den. Jag hann bromsa, det var inte halt så bromsarna tog bra. Älgen var på väg av körbanan ner på min sida när den vänder och går tillbaka. Jättestressad förstås. Bilen i mötande körfält har hunnit stanna ute på vägrenen, jag gör det samma och upptäcker i samma stund att det fanns två älgar till, en på höger sida och en på vänster. Blinkar frenetiskt åt mötande trafik och börjar sakta rulla vidare. Blir jätteskakig, rädd och ledsen. Måste stanna igen. Tänk om… Tänk om… Tänk om…
Ringer skolan och säger att jag blir lite sen. Kollegan lovar att öppna mitt klassrum, tur att jag har 9B(äst) hinner jag tänka. Ringer lokalradion så att de går ut med en viltvarning. Hoppas alla andra hade lika stor tur som jag! Eftersom älgarna gick åt varsitt håll finns ju risk att de snart är uppe på vägen igen, för att leta reda på varandra…
Jobbet fungerar hyfsat ändå, lyckas skaka av mig det värsta. Öppnar mail här på jobbet, maillistan som jag skriver på har varit tyngd av sorgliga mail den senaste tiden. Kollegor som gått bort i cancer, föräldrar till dagiskompisar som behandlas för cancer, vänner med cancer. De flesta med cancer när jag tänker efter. Men nu i eftermiddag även ett mail från en mamma som berättar att en familj i deras vänskapskrets förlorat sin lille 6-åring i en bilolycka. Som jag förstod det var hela familjen i bilen men den här pojken klarade sig inte. Vari ligger meningen? Varför brast hans tråd när min höll? Jag får dåligt samvete över att känna glädje att min höll, när så många andra hela tiden briste. Vari ligger rättvisan?
Sänder tankar till alla som har det jobbigt. Jag har det verkligen, verkligen jättebra!
2005-11-28
VAB (vård av barn) och 15 år tillsammans!!!
Dottern vaknade efter bara en timme igår och hade jätteont i ett öra. Stackars alla öronbarn, säger jag bara. Vi är totalt förskonade, det här var första gången hon hade riktigt öronvärk på kvällen/natten och hon är drygt 5 år. Stackars liten, tapper men ledsen. Försökte verkligen sova, men det gick ju inte. Hela hennes lilla kropp skakade som avledning. Samtidigt tryckte hon sig på örat och grät. Jag minns min pappas ord när jag var liten, att han önskade att han kunde ta min smärta de gånger jag hade ont. Nu när jag själv har barn, förstår jag precis vad han menade. Tänk om man bara kunde ta över det onda. Dubbel dos nässpray och maxdos alvedon, efter inrådan av hälso- och sjukvårdsupplysningen. Upprätt läge, kramandes i soffan, en halvtimme, sen lyckades hon faktiskt somna. Då hade maken pallat upp sängen också så att hon inte låg platt.
Jag har ledig dag på måndagar så självklart är dottern hemma med mig idag. Kanske tycker människor att det är konstigt att hon annars är på dagis på måndagar, men det här är min återhämtningsdag. Om jag ska klara alla ”måsten”, både roliga och jobbiga, måste jag ha en helt egen dag. Det har tagit tid att komma fram till det, jag har ju under 3 års tid försökt arbeta heltid, men alltid fått ge upp efter några månader. Har varit sjukskriven 25% mer än jag har varit frisk, tror jag. Nu planerade jag det här läsåret så från början. Även om det kostar mig pengar att bara vara tjänstledig så väljer jag det. Tycker inte det är roligt att nästan tigga om sjukskrivning varannan månad, när jag själv vet att jag är så trött att jag mest bara vill sitta i en hög och gråta. Då betalar jag hellre själv.
Men idag har vi alltså varit hemma tillsammans dottern och jag. Hon började dagen med Trazan och Banarne på video. Sen frukost och efter det har vi pysslat lite *hemligt, hemligt – julklappstillverkning...* Åt lunch och har sedan varit ute. Hunden måste ju få röra på sig, och eftersom hon löper går det inte att släppa henne lös. Dottern för hängig för att kunna följa med på några längre promenader, så då satte jag henne på hästryggen istället. TUR att vi har världens lugnaste, coolaste och mest stabile häst. Hunden i långlina, springande i zick-zack framför hästen. Långlinan trasslade in sig i hästbenen mer än en gång och jag trodde att han skulle bli rädd - men inte det. Tack och lov, för det var tillräckligt jobbigt ändå! Hunden vill in i skogen för att följa alla härliga rådjurslukter. Funkar dåligt när jag sitter fast i linan 15 meter bakom. Trassla ut henne ur skogen, trassla loss henne från hästbenen, trassla loss mig själv och hjälpa dottern att få upp huvudet på gammelman som tycker att grästuvan under mulen passar sig utmärkt att fördriva tiden med... Nu är vi tillbaka inne igen, hon leker framför mig med en stor mjukiskanin, en Nalle Puh, en liten leksakshäst som sitter fast i en nyckel och fem böcker som hon bygger koja till lilla hästen med. Vilken fantasi!
Själv borde jag resa mig och börja med middagen... Snacka om fest ena dagen och grå vardag nästa, kontrasten från i lördags kunde inte vara större! MEN kanske blir det lite fest när maken kommer hem ändå för idag firar vi faktiskt 15 år tillsammans!!!
Tillägg till tidigare inlägg:
Maken kom hem för en stund sedan. Han hade presenter med! Först en blombukett som ser nästan ut som en brudbukett, med både rosor och amaryllis. En guldfärgad stjärna runt om, som ställning. Jättefin! Sen sa han att man behöver värme i ett förhållande, i det paketet som hörde till den kommentaren fanns en kupévärmare till min nya lilla bil :) Man behöver förutom värme också humor, och det tyckte jag att det var! Till det andra paketet sa han det i ett förhållande även behövdes passion. Jag trodde att det var parfymen ”passion” men tji fick jag! Jag har en stor passion i livet, en riktigt stor, och det är en mintchokladpralin som tillverkas och säljs på NK i Stockholm; ”NK-mints”. Smakade den på ett dop för snart tre år sedan och trodde nog att jag skymtat himmelriket :-) ! Sade till en kusin senare att jag drömde våta drömmar om den, och det var väl antagligen det maken tagit fasta på. Överraskad blev jag i vart fall, och här sket sig nog min julklapp till mig själv, att komma under 70 innan jul, men det får det vara värt! Jag ska äta upp allesammans rakt av - har jag ”tur” blir jag dålig i magen så kanske de inte sätter sig på höfterna!
Jag har ledig dag på måndagar så självklart är dottern hemma med mig idag. Kanske tycker människor att det är konstigt att hon annars är på dagis på måndagar, men det här är min återhämtningsdag. Om jag ska klara alla ”måsten”, både roliga och jobbiga, måste jag ha en helt egen dag. Det har tagit tid att komma fram till det, jag har ju under 3 års tid försökt arbeta heltid, men alltid fått ge upp efter några månader. Har varit sjukskriven 25% mer än jag har varit frisk, tror jag. Nu planerade jag det här läsåret så från början. Även om det kostar mig pengar att bara vara tjänstledig så väljer jag det. Tycker inte det är roligt att nästan tigga om sjukskrivning varannan månad, när jag själv vet att jag är så trött att jag mest bara vill sitta i en hög och gråta. Då betalar jag hellre själv.
Men idag har vi alltså varit hemma tillsammans dottern och jag. Hon började dagen med Trazan och Banarne på video. Sen frukost och efter det har vi pysslat lite *hemligt, hemligt – julklappstillverkning...* Åt lunch och har sedan varit ute. Hunden måste ju få röra på sig, och eftersom hon löper går det inte att släppa henne lös. Dottern för hängig för att kunna följa med på några längre promenader, så då satte jag henne på hästryggen istället. TUR att vi har världens lugnaste, coolaste och mest stabile häst. Hunden i långlina, springande i zick-zack framför hästen. Långlinan trasslade in sig i hästbenen mer än en gång och jag trodde att han skulle bli rädd - men inte det. Tack och lov, för det var tillräckligt jobbigt ändå! Hunden vill in i skogen för att följa alla härliga rådjurslukter. Funkar dåligt när jag sitter fast i linan 15 meter bakom. Trassla ut henne ur skogen, trassla loss henne från hästbenen, trassla loss mig själv och hjälpa dottern att få upp huvudet på gammelman som tycker att grästuvan under mulen passar sig utmärkt att fördriva tiden med... Nu är vi tillbaka inne igen, hon leker framför mig med en stor mjukiskanin, en Nalle Puh, en liten leksakshäst som sitter fast i en nyckel och fem böcker som hon bygger koja till lilla hästen med. Vilken fantasi!
Själv borde jag resa mig och börja med middagen... Snacka om fest ena dagen och grå vardag nästa, kontrasten från i lördags kunde inte vara större! MEN kanske blir det lite fest när maken kommer hem ändå för idag firar vi faktiskt 15 år tillsammans!!!
Tillägg till tidigare inlägg:
Maken kom hem för en stund sedan. Han hade presenter med! Först en blombukett som ser nästan ut som en brudbukett, med både rosor och amaryllis. En guldfärgad stjärna runt om, som ställning. Jättefin! Sen sa han att man behöver värme i ett förhållande, i det paketet som hörde till den kommentaren fanns en kupévärmare till min nya lilla bil :) Man behöver förutom värme också humor, och det tyckte jag att det var! Till det andra paketet sa han det i ett förhållande även behövdes passion. Jag trodde att det var parfymen ”passion” men tji fick jag! Jag har en stor passion i livet, en riktigt stor, och det är en mintchokladpralin som tillverkas och säljs på NK i Stockholm; ”NK-mints”. Smakade den på ett dop för snart tre år sedan och trodde nog att jag skymtat himmelriket :-) ! Sade till en kusin senare att jag drömde våta drömmar om den, och det var väl antagligen det maken tagit fasta på. Överraskad blev jag i vart fall, och här sket sig nog min julklapp till mig själv, att komma under 70 innan jul, men det får det vara värt! Jag ska äta upp allesammans rakt av - har jag ”tur” blir jag dålig i magen så kanske de inte sätter sig på höfterna!
2005-11-27
Bröllop
Tillbaka från bröllopet! Jag kan säga att mina ben skakade misstänksamt mycket när vi klev ur bilen utanför kyrkan. Såg svågern E och hans fru redan på parkeringen och de såg också oss. De dröjde sig kvar vid bilen, förmodligen för att slippa göra entré tillsammans med oss... Det var inget litet bröllop det här, 155 bjudna gäster varav 150 stycken var på plats. Svägerskan, alltså makens syster som jag tidigare kallade Aa, och jag handskas helt olika med situationen. Jag behöver prata, prata och prata och gör också det oavsett om människorna runt omkring mig vill höra eller inte. Svägerskan sluter sig istället och tystnar. Ingen av oss gör antagligen fel, vi bara handskas olika med situationen, men tillsammans fungerar det inte så bra...
Hur som helst, vi fick följa en fantastisk vigselceremoni. De var fantastiskt vackra. Kyrkan var fantastiskt vackert smyckad. Prästen var fantastiskt rolig - han ska faktiskt få ett eget stycke längre ner tack vare det! Vilken tacksam helg att gifta sig, vad vackert det blir med julblommorna amaryllis till brudbukett. Tärnans klänning var exakt samma nyans röd som brudens bukett, mycket iögonfallande. Inte blev effekten sämre av att hennes bukett då istället var vit, men av samma sorts blommor.
Vid festen senare fick vi glögg som fördrink, med tillhörande pepparkaka. Bordsplacering för 150 personer tar en stund, men tillslut satt vi alla till bords. Förrätten stod framställd redan och sedan flöt det på. Vinet var gudagott, maten likaså. Stämningen god och min bordskavaljer urtrevlig. Det var verkligen fest!
Jag kände mig snygg dessutom, och det är inte vanligt att jag både känner det så och dessutom vågar erkänna det. Fick positiva kommentarer om mina Stövlar! - hur kul var inte det?! Mitt nyinköpta snöhalsband fick jag också höra positivt om, och om någon bara hade sett min BH hade de säkert sagt något om den också. ;-P Det är häftigt att kunna känna så om sig själv, förmodligen för alla, men jag tror lite speciellt för en sådan som jag som så länge har föraktat hur jag sett ut . Jag hade som mål att komma under 70 kg till det här bröllopet, men klarade det inte riktigt. Jag har gått ner drygt 5 kg under några veckor och har 1,5 kvar. Som julklapp ska jag klara det, men redan nu känns det bra!
Tillbaka till bröllopet så. Allt var roligt, allt var fint - men så fanns ju förstås en smolk i bägaren också... Hur kan man bara bete sig så som makens bror och fru gör? Inte ett ord, knappt en blick. De låtsades som om vi inte fanns. När maken och brodern möttes öga mot öga i en trång passage hejade de i alla fall. Alla kusinerna på pappans sida var där. De blev ihopställda av andra för fotografering. Maken och brodern arm vid arm, knappast avslappnat. Systern Aa stod i utkanten tillsammans med den äldste av dem. Jag stod bakom E’s fru, såg hur hon vred sin kamera och lät bli att ta med systern... den äldste kusinen kom ju heller inte med på det fotot, men det var väl en smäll hon fick ta. Nä, jag fattar inget, jag ägnar inte fler rader eller fler tankar åt dem.
Jag pratar om prästen istället - han var underbar! Det var stämningsfullt, det var högtidligt som det ska vara och han var personlig – senare förstod vi att det berodde på att han kände brudgummen sedan barnsben. Han var rolig, han var underbart rolig! Hela församlingen skrattade högt vid ett flertal tillfällen både i kyrkan och senare, när han höll tal vid middagen. Utan överdrift kan jag säga att om han var präst i en kyrka här i närheten skulle jag gå i kyrkan varje söndag! Att han har sin tro tvivlar jag inte på, och han fick fram brudens och brudgummens speciella sidor på ett både varmt och roligt sätt. Jag skulle tro att alla var lika varma i hjärtat som jag var, tack vare honom. Han bor inte längre kvar där de växte upp, han är kyrkoherde på en helt annat plats. Långt ifrån där vi bor men på en plats vi besökt ett par gånger och kommer att komma tillbaka till. Vid nästa tillfälle ska vi se till att även få plats med ett kyrkobesök!
Jag lät förresten bli att hålla något tal på temat respekt och ärlighet. Däremot hade de ett album framlagt där de ville att man skulle skriva och där de också skulle klistra in foton på gästerna som togs under kvällen. Där skrev jag det, ungefär så här:
I (ny)förälskade tider är allt lätt. När det stormar - för det gör det ju ibland... minns dessa två ord: Respekt och Ärlighet. Så länge man respekterar varandra och är ärliga kan man reda ut även de svåraste saker. Vi vet!
Hur som helst, vi fick följa en fantastisk vigselceremoni. De var fantastiskt vackra. Kyrkan var fantastiskt vackert smyckad. Prästen var fantastiskt rolig - han ska faktiskt få ett eget stycke längre ner tack vare det! Vilken tacksam helg att gifta sig, vad vackert det blir med julblommorna amaryllis till brudbukett. Tärnans klänning var exakt samma nyans röd som brudens bukett, mycket iögonfallande. Inte blev effekten sämre av att hennes bukett då istället var vit, men av samma sorts blommor.
Vid festen senare fick vi glögg som fördrink, med tillhörande pepparkaka. Bordsplacering för 150 personer tar en stund, men tillslut satt vi alla till bords. Förrätten stod framställd redan och sedan flöt det på. Vinet var gudagott, maten likaså. Stämningen god och min bordskavaljer urtrevlig. Det var verkligen fest!
Jag kände mig snygg dessutom, och det är inte vanligt att jag både känner det så och dessutom vågar erkänna det. Fick positiva kommentarer om mina Stövlar! - hur kul var inte det?! Mitt nyinköpta snöhalsband fick jag också höra positivt om, och om någon bara hade sett min BH hade de säkert sagt något om den också. ;-P Det är häftigt att kunna känna så om sig själv, förmodligen för alla, men jag tror lite speciellt för en sådan som jag som så länge har föraktat hur jag sett ut . Jag hade som mål att komma under 70 kg till det här bröllopet, men klarade det inte riktigt. Jag har gått ner drygt 5 kg under några veckor och har 1,5 kvar. Som julklapp ska jag klara det, men redan nu känns det bra!
Tillbaka till bröllopet så. Allt var roligt, allt var fint - men så fanns ju förstås en smolk i bägaren också... Hur kan man bara bete sig så som makens bror och fru gör? Inte ett ord, knappt en blick. De låtsades som om vi inte fanns. När maken och brodern möttes öga mot öga i en trång passage hejade de i alla fall. Alla kusinerna på pappans sida var där. De blev ihopställda av andra för fotografering. Maken och brodern arm vid arm, knappast avslappnat. Systern Aa stod i utkanten tillsammans med den äldste av dem. Jag stod bakom E’s fru, såg hur hon vred sin kamera och lät bli att ta med systern... den äldste kusinen kom ju heller inte med på det fotot, men det var väl en smäll hon fick ta. Nä, jag fattar inget, jag ägnar inte fler rader eller fler tankar åt dem.
Jag pratar om prästen istället - han var underbar! Det var stämningsfullt, det var högtidligt som det ska vara och han var personlig – senare förstod vi att det berodde på att han kände brudgummen sedan barnsben. Han var rolig, han var underbart rolig! Hela församlingen skrattade högt vid ett flertal tillfällen både i kyrkan och senare, när han höll tal vid middagen. Utan överdrift kan jag säga att om han var präst i en kyrka här i närheten skulle jag gå i kyrkan varje söndag! Att han har sin tro tvivlar jag inte på, och han fick fram brudens och brudgummens speciella sidor på ett både varmt och roligt sätt. Jag skulle tro att alla var lika varma i hjärtat som jag var, tack vare honom. Han bor inte längre kvar där de växte upp, han är kyrkoherde på en helt annat plats. Långt ifrån där vi bor men på en plats vi besökt ett par gånger och kommer att komma tillbaka till. Vid nästa tillfälle ska vi se till att även få plats med ett kyrkobesök!
Jag lät förresten bli att hålla något tal på temat respekt och ärlighet. Däremot hade de ett album framlagt där de ville att man skulle skriva och där de också skulle klistra in foton på gästerna som togs under kvällen. Där skrev jag det, ungefär så här:
I (ny)förälskade tider är allt lätt. När det stormar - för det gör det ju ibland... minns dessa två ord: Respekt och Ärlighet. Så länge man respekterar varandra och är ärliga kan man reda ut även de svåraste saker. Vi vet!
2005-11-25
Ny i familjen - tegelröd pärla
Gamla bilen gick inte igenom besiktningen så snabbt som attan behövde vi hitta ny. Surfade runt och letade lite och hittade en pärla! Passande nog hade förra familjen kallat henne ”Pärlan” också, så det kanske får fortsätta så. Den är mindre än vår ordinarie bil. Den är äldre än vår ordinarie bil. Den har färre finesser än vår ordinarie bil. Det är jag som alltid kört vår ordinarie bil, men inte nu längre! Har haft den nya för första gången idag och älskar den redan! Mest älskar jag växelspaken som också den är tegelröd :-)
Håll en tumme för mig imorgon när det är dags för det stora bröllopet. Jag ska vara snygg, jag ska vara säker och jag ska stråla! Jag har ju de Snygga! Bruna! Stövlarna! Så vad kan gå fel? Inget, eller hur?!
2005-11-24
”Släkten är värst”…
… eller ”man väljer sina vänner men inte sin släkt”.
På lördag ska vi på bröllop. Makens ene kusin gifter sig. Det borde kännas jätteroligt. Det gör det inte.
Makens släkt är ett kapitel för sig. Vi är långt ifrån felfria i min släkt heller, men makens slår alla rekord. Inte många släkter är förresten felfria när man pratar öppet om det, bråk och fejder finns hos de flesta. Varför?
Bakgrund:
För 7 år sedan krisade jag rejält. Efteråt kan jag logiskt förklara mycket av vad som hände, då fattade jag ingenting. Jag hängde med när snöbollen började rulla och trodde att jag var ärlig mot mig själv. Jag var ärlig mot maken också, på riktigt, berättade hur jag kände. Vi försökte göra något åt det men eftersom problemet låg hos mig - kalla det 30-årskris eller what ever - och vi sökte i vårt förhållande hittade vi inget svar.
Jag började chatta. Jag hade levt i ett äktenskap som gått på halvfart, vi förblev barnlösa år efter år, jag var mycket överviktig och hade inte upplevt uppskattning från andra män på väldigt många år, om någonsin. Inte på det sätt jag gjorde på en chatt ute i cyber-rymden i alla fall, där krasst ingen kunde se min utsida, bara insidan. Visst, där fanns flåsande sexgalningar, men när man lärde sig att sortera, hittade jag många intressanta människor att byta tankar med. Makens och mitt konverserande hade avstannat. Jag levde mitt liv vid datorn.
Snart hade jag börjat maila med en man 50 mil bort. Han smickrade mig, han skrev intressanta saker, han besvarade mina funderingar och jag lät honom tro att mitt äktenskap var mer över än det egentligen var. Kontakten övergick till telefonsamtal. En nyfikenhet att träffas föddes. Jag berättade för maken, kanske för att få honom att slå näven i bordet och ställa ultimatum, istället möttes jag av: ”Gör det du måste göra.” Jag träffade chatt-mannen. Det var konstigt, det var annorlunda, det var svårt. Jag blev deppigare och deppigare, jag drev mig själv till snabbare och snabbare förändringar. När jag var hos maken längtade jag bort. När jag var hos chatt-mannen längtade jag ”hem”. Maken sa fortfarande ”Gör det du måste göra.”
Spiralen snurrade. Jag avslutade, upptog, avslutade, upptog. Försökte planera en relation med logik; ”vi fortsätter över sommaren och utvärderar till hösten”. Hallå!? Hur kunde jag ens fantisera om att det gick att göra så? Jag var säker - 100% säker!
Oväntat, för mig i alla fall som nog bara kunde se mig själv, avslutade chatt-mannen vår så kallade relation. Jag var inte välkommen som planerat. Jag försökte ställa ultimatum: ”Får jag inte komma nu kommer jag aldrig!” Ok, var det enda jag fick till svar. Han hade förmodligen förstått hur hopplös situationen var. Otroligt att han orkade i 8 månader. Världen rämnade, marken gungade, jag bröt ihop. Jag hade skaffat lägenhet, inte för att bo ensam, utan i samförstånd med maken att om det fanns en väg tillbaka måste vi nog sära oss på alla plan först. Att bo där ensam, jag kräktes nästan vid tanken. Ändå hade jag så mycket till respekt, både för mig själv men framför allt för maken, att jag inte tänkte klänga mig fast i vårt (fd) gemensamma hem. Maken, lugn som vanligt - irriterade mig till döds mellan varven men samtidigt det som räddade oss i allt detta - talade om att ingen av oss mådde bättre av att bo på varsitt håll. Vi befann oss under samma tak och han tröstade mig.
Ett par dagar senare kom som på beställning en flerdagars aktivitet med hästarna. Vi åkte tillsammans, skönt att lämna hem och historia bakom oss. Den långhelgen upptäckte vi, trevande, att vi faktiskt skrattade ihop ibland. Att vi trivdes i varandras sällskap. Att vi sökte varandra bland alla andra.
Tillbaka i vardagen igen var min plan att ändå bo i lägenheten, jag ville inte bo ”hemma” bara för att han tyckte synd om mig. Igen fick han mig att förstå att jag skulle stanna. ”Vi lovar inte varandra något, vi bara provar hur det känns. Ett par veckor gick, jag började komma på fötter och - tro det eller ej - vi båda mådde som bäst när vi var tillsammans. Jag kunde inte och kan fortfarande inte förstå att han klarade av att förlåta, att våga gå vidare och att lita på mig igen. Efter ett par månader fick jag till svar när jag om igen frågade om han verkligen ville att jag skulle bo där; ”Det blev som jag hela tiden hoppades och önskade. Fortfarande kändes det väl trevande, samtidigt blev vi som nyförälskade :)
I november blev dottern till! Efter fem års barnlöshet flyttade hon in i min livmoder, blott ett par månader efter att vi ”flyttat ihop i sängkammaren” igen...
Resultat:
Makens pappa är den som har blivit mest sårad av detta... Ja, du läste rätt! Han bor 100 mil bort, han har inget med oss att göra överhuvudtaget, men jag har sårat honom för livet. De såren kan aldrig läka! Eh? Han kan aldrig förlåta, han kommer aldrig mer hit för han kan inte se mig i ögonen. Han har bett mig dra åt h*vete. Jag kan fortsätta, men vad tjänar det till? Om han sagt detta i affekt skulle jag kunna förlåta och gå vidare. Om han kunde säga ”Så här tycker jag, men vi måste bete oss som vuxna människor” skulle jag också kunna gå vidare och träffas. Kanske kan jag förlåta lika bra som maken kunde med mig, om jag bara får chansen. Men jag får inte det. Jag skiter i gubben, rakt av. Men för makens skull och för min dotter - hans förstfödda barnbarn. Men nej, han vidhåller vad han sagt, han står för varje ord och han tänker inte berömma mig *spottar han ur sig*. Maken har förklarat, maken har skrikit, maken har bönat och bett, men han har inte gjort nåt fel, han har bara sagt vad han tycker.
Det är låst, vi ses inte, vi pratar inte, vi finns inte i varandras världar. Han kränkte maken massor, och det är svårt när det är pappa som gör det. Vi gick i samtal för att få hjälp att handskas med det och idag går det faktiskt bra. Maken handskas bra med att leva faderslös, trots att han lever... Dotterns frågor tar vi när de kommer. Än är hon för liten.
Är det färdigt där? I wish... Makens bror gick i pappans fotspår. De lät som inspelningar av varandra. Samma ordval, samma tonfall, totalt fördömande. Ett par år gick, broderns fru tyckte att vi skulle prata ut, gå vidare. Brodern bad om ursäkt, han menade det eller också har han ljugande ögon. Jag tyckte om honom innan allt detta, så det betydde mycket för mig att vi rensade luften. Däremot fungerade inte broderns frus försök att sära på mig och deras syster. Nu hänger ingen med längre... Maken, A, har en lillebror, E. De har också en lillasyster, Aa. E’s fru försökte få en kil mellan mig och Aa. Det fungerade inte. Så dagen efter detta utredande samtal mellan maken, E, hans fru och Aa, går frun i taket. Vrålar och skriker och lägger en massa ord i våra munnar som vi aldrig har sagt. De åkte härifrån utan att vi lyckades reda ut något. Maken sa senare att hon inte lyckades ”sätta sig” på mig, och det var nog en ny erfarenhet för henne. Det är inte lätt att diskutera omkull mig när jag har kommit över den första konflikträdslan, och hon gick alltså bet.
En vecka senare fick vi via syster Aa veta att de brutit med oss alla. Maken ringde för att höra om det stämde och det gjorde det... Ja, det är sorgligt alltsammans.
Hugade läsare kanske undrar hur jag ska knyta ihop den här säcken. Det kommer nu. Vi ska på bröllop på lördag. Makens kusin gifter sig alltså, och E och hans fru kommer. Det kan bli hur ”kul” som helst *grimas*. Över hundra gäster är bjudna, vi får väl hålla oss i varsin ände av lokalen om det skulle behövas. Varför?
Vad har jag lärt mig?
Man kan förlåta det mesta, det har maken visat. Jag vill förlåta, jag får inte chansen. Vari ligger skillnaden? Jag summerar med två ord: ÄRLIGHET och RESPEKT. För att klara av kriser, eller relationer över huvud taget, krävs dessa två ord tillsammans: ärlighet och respekt. Funderar faktiskt på att skriva ett bröllopstal på det temat, men jag ska väl kanske inte utmana ödet?
På lördag ska vi på bröllop. Makens ene kusin gifter sig. Det borde kännas jätteroligt. Det gör det inte.
Makens släkt är ett kapitel för sig. Vi är långt ifrån felfria i min släkt heller, men makens slår alla rekord. Inte många släkter är förresten felfria när man pratar öppet om det, bråk och fejder finns hos de flesta. Varför?
Bakgrund:
För 7 år sedan krisade jag rejält. Efteråt kan jag logiskt förklara mycket av vad som hände, då fattade jag ingenting. Jag hängde med när snöbollen började rulla och trodde att jag var ärlig mot mig själv. Jag var ärlig mot maken också, på riktigt, berättade hur jag kände. Vi försökte göra något åt det men eftersom problemet låg hos mig - kalla det 30-årskris eller what ever - och vi sökte i vårt förhållande hittade vi inget svar.
Jag började chatta. Jag hade levt i ett äktenskap som gått på halvfart, vi förblev barnlösa år efter år, jag var mycket överviktig och hade inte upplevt uppskattning från andra män på väldigt många år, om någonsin. Inte på det sätt jag gjorde på en chatt ute i cyber-rymden i alla fall, där krasst ingen kunde se min utsida, bara insidan. Visst, där fanns flåsande sexgalningar, men när man lärde sig att sortera, hittade jag många intressanta människor att byta tankar med. Makens och mitt konverserande hade avstannat. Jag levde mitt liv vid datorn.
Snart hade jag börjat maila med en man 50 mil bort. Han smickrade mig, han skrev intressanta saker, han besvarade mina funderingar och jag lät honom tro att mitt äktenskap var mer över än det egentligen var. Kontakten övergick till telefonsamtal. En nyfikenhet att träffas föddes. Jag berättade för maken, kanske för att få honom att slå näven i bordet och ställa ultimatum, istället möttes jag av: ”Gör det du måste göra.” Jag träffade chatt-mannen. Det var konstigt, det var annorlunda, det var svårt. Jag blev deppigare och deppigare, jag drev mig själv till snabbare och snabbare förändringar. När jag var hos maken längtade jag bort. När jag var hos chatt-mannen längtade jag ”hem”. Maken sa fortfarande ”Gör det du måste göra.”
Spiralen snurrade. Jag avslutade, upptog, avslutade, upptog. Försökte planera en relation med logik; ”vi fortsätter över sommaren och utvärderar till hösten”. Hallå!? Hur kunde jag ens fantisera om att det gick att göra så? Jag var säker - 100% säker!
Oväntat, för mig i alla fall som nog bara kunde se mig själv, avslutade chatt-mannen vår så kallade relation. Jag var inte välkommen som planerat. Jag försökte ställa ultimatum: ”Får jag inte komma nu kommer jag aldrig!” Ok, var det enda jag fick till svar. Han hade förmodligen förstått hur hopplös situationen var. Otroligt att han orkade i 8 månader. Världen rämnade, marken gungade, jag bröt ihop. Jag hade skaffat lägenhet, inte för att bo ensam, utan i samförstånd med maken att om det fanns en väg tillbaka måste vi nog sära oss på alla plan först. Att bo där ensam, jag kräktes nästan vid tanken. Ändå hade jag så mycket till respekt, både för mig själv men framför allt för maken, att jag inte tänkte klänga mig fast i vårt (fd) gemensamma hem. Maken, lugn som vanligt - irriterade mig till döds mellan varven men samtidigt det som räddade oss i allt detta - talade om att ingen av oss mådde bättre av att bo på varsitt håll. Vi befann oss under samma tak och han tröstade mig.
Ett par dagar senare kom som på beställning en flerdagars aktivitet med hästarna. Vi åkte tillsammans, skönt att lämna hem och historia bakom oss. Den långhelgen upptäckte vi, trevande, att vi faktiskt skrattade ihop ibland. Att vi trivdes i varandras sällskap. Att vi sökte varandra bland alla andra.
Tillbaka i vardagen igen var min plan att ändå bo i lägenheten, jag ville inte bo ”hemma” bara för att han tyckte synd om mig. Igen fick han mig att förstå att jag skulle stanna. ”Vi lovar inte varandra något, vi bara provar hur det känns. Ett par veckor gick, jag började komma på fötter och - tro det eller ej - vi båda mådde som bäst när vi var tillsammans. Jag kunde inte och kan fortfarande inte förstå att han klarade av att förlåta, att våga gå vidare och att lita på mig igen. Efter ett par månader fick jag till svar när jag om igen frågade om han verkligen ville att jag skulle bo där; ”Det blev som jag hela tiden hoppades och önskade. Fortfarande kändes det väl trevande, samtidigt blev vi som nyförälskade :)
I november blev dottern till! Efter fem års barnlöshet flyttade hon in i min livmoder, blott ett par månader efter att vi ”flyttat ihop i sängkammaren” igen...
Resultat:
Makens pappa är den som har blivit mest sårad av detta... Ja, du läste rätt! Han bor 100 mil bort, han har inget med oss att göra överhuvudtaget, men jag har sårat honom för livet. De såren kan aldrig läka! Eh? Han kan aldrig förlåta, han kommer aldrig mer hit för han kan inte se mig i ögonen. Han har bett mig dra åt h*vete. Jag kan fortsätta, men vad tjänar det till? Om han sagt detta i affekt skulle jag kunna förlåta och gå vidare. Om han kunde säga ”Så här tycker jag, men vi måste bete oss som vuxna människor” skulle jag också kunna gå vidare och träffas. Kanske kan jag förlåta lika bra som maken kunde med mig, om jag bara får chansen. Men jag får inte det. Jag skiter i gubben, rakt av. Men för makens skull och för min dotter - hans förstfödda barnbarn. Men nej, han vidhåller vad han sagt, han står för varje ord och han tänker inte berömma mig *spottar han ur sig*. Maken har förklarat, maken har skrikit, maken har bönat och bett, men han har inte gjort nåt fel, han har bara sagt vad han tycker.
Det är låst, vi ses inte, vi pratar inte, vi finns inte i varandras världar. Han kränkte maken massor, och det är svårt när det är pappa som gör det. Vi gick i samtal för att få hjälp att handskas med det och idag går det faktiskt bra. Maken handskas bra med att leva faderslös, trots att han lever... Dotterns frågor tar vi när de kommer. Än är hon för liten.
Är det färdigt där? I wish... Makens bror gick i pappans fotspår. De lät som inspelningar av varandra. Samma ordval, samma tonfall, totalt fördömande. Ett par år gick, broderns fru tyckte att vi skulle prata ut, gå vidare. Brodern bad om ursäkt, han menade det eller också har han ljugande ögon. Jag tyckte om honom innan allt detta, så det betydde mycket för mig att vi rensade luften. Däremot fungerade inte broderns frus försök att sära på mig och deras syster. Nu hänger ingen med längre... Maken, A, har en lillebror, E. De har också en lillasyster, Aa. E’s fru försökte få en kil mellan mig och Aa. Det fungerade inte. Så dagen efter detta utredande samtal mellan maken, E, hans fru och Aa, går frun i taket. Vrålar och skriker och lägger en massa ord i våra munnar som vi aldrig har sagt. De åkte härifrån utan att vi lyckades reda ut något. Maken sa senare att hon inte lyckades ”sätta sig” på mig, och det var nog en ny erfarenhet för henne. Det är inte lätt att diskutera omkull mig när jag har kommit över den första konflikträdslan, och hon gick alltså bet.
En vecka senare fick vi via syster Aa veta att de brutit med oss alla. Maken ringde för att höra om det stämde och det gjorde det... Ja, det är sorgligt alltsammans.
Hugade läsare kanske undrar hur jag ska knyta ihop den här säcken. Det kommer nu. Vi ska på bröllop på lördag. Makens kusin gifter sig alltså, och E och hans fru kommer. Det kan bli hur ”kul” som helst *grimas*. Över hundra gäster är bjudna, vi får väl hålla oss i varsin ände av lokalen om det skulle behövas. Varför?
Vad har jag lärt mig?
Man kan förlåta det mesta, det har maken visat. Jag vill förlåta, jag får inte chansen. Vari ligger skillnaden? Jag summerar med två ord: ÄRLIGHET och RESPEKT. För att klara av kriser, eller relationer över huvud taget, krävs dessa två ord tillsammans: ärlighet och respekt. Funderar faktiskt på att skriva ett bröllopstal på det temat, men jag ska väl kanske inte utmana ödet?
2005-11-23
Stafettpinnen tagen
Thinkerbell startade en stafett på sin blogg och jag tar härmed pinnen. Håll till godo:
1. Välj tre ord för att symbolisera dig själv i högstadiet:
blyg, populär, sportig, rädd, gullig, smörig, lillgammal, duktig, tuff, teaterapa, ambitiös, plugghäst, hemmakär, aktiv, störig, högljudd, framåt, realistisk (Om jag får tillägga något själv så måste det bli kär för det var jag hela tiden, men objekten växlade fort! Jag var blyg på insidan, dåligt självförtroende, men på utsidan trodde nog de flesta att jag var rätt säker på mig själv och jag vågade ta för mig även om insidan skakade...)
2. Vilken bok läste du senast? Fem ORD för att beskriva varför jag ska, eller ska avstå att, läsa den.
Kyrkdjävulen av Mikael Niemi. Du SKA läsa den; skräck, äckel (skräckel), kulturkrockar (i samma land), grymhet och helt vriden :)
3. Finns det någon känd person som förändrat dig eller ditt liv på något sätt? Vem och hur har denna någon förändra dig?
*tänker så det knakar* Nej, inte som förändrat mig... Kanske kan man säga att Bob Geldof fick upp mina ögon för den oerhörda orättvisan i världen, när han körde Band Aid 1984. Jag var förmodligen inte så rolig att lyssna på när jag gick igång, allrahelst inte bland mina kompisar som mest var intresserade av var helgens party skulle gå av stapeln... :) Jag tycker fortfarande det är gräsligt hur fördelningen I-/U-länder ser ut, men gör jag något aktivt, förutom att jag köper rättvisemärkta varor när jag kan? Nej...
4. Skriv tre saker som du och din partner tycker olika om (har du ingen aktuell partner kan du väl svara för nåt X)
- Var gränsen för städat/ostädat går
- Vitsen med navkapslar (våra blev stulna och jag tyckte det var helt onödiga pengar att köpa nya...)
- musiksmak, till viss del.
Vi tycker väldigt lika om det mesta!
5. Vad är det sista du skulle berätta för din mamma?
Eftersom hon läser här måste jag säga pass på den... ;-D
Hon vet förmodligen mer än hon skulle vilja, jag har en förmåga att bluddra om det mesta...
6. Vem ringer du först när hela världen står på ända, allt är deppigt och inget funkar?
Svar: Mamma (då utgår jag från att jag pratar med maken "öga mot öga" så att säga...)
7. Vilken är din största personliga sorg?
Vet inte om jag kan kalla det personlig sorg, men jag skulle väldigt gärna ha velat träffa min morfar. Jag skulle också ha velat ha den storebror som dog när han föddes 6 år innan jag kom.
8. Vad frambringar mest ångest:
inte ringt mamma på en vecka (händer inte)
dåligt städat eller ostädat (händer hela tiden)
gått upp i vikt (irriterande, men inte ångest)
larm om farliga livsmedel (oroar men inte ångest)
boendet (nöjd)
räntehöjningar (bundna)
välja fonder/telebolag/elbolag (bryr mig INTE, vägrar!)
för mycket på TV-tittande (surfande snarare...)
tränat för lite (nöjd med min träning)
är utomhus för lite (händer inte)
inte bytt till vinterdäck (maken sköter det med den äran)
annalkande sjukdomssäsong (vi är friska av oss*peppar peppar*)
ätit skräpmat/godis (händer sällan = ingen oro)
Måste alltså skapa en egen - att det analoga TV-nätet slocknar i april och jag helst vill strunta i det... Välj box, välj parabol, teckna avtal - jag vill INTE!! Det ger nästan ångest faktiskt! Dumt...
Finns månne någon som tar stafettpinnen och skickar den vidare?
1. Välj tre ord för att symbolisera dig själv i högstadiet:
blyg, populär, sportig, rädd, gullig, smörig, lillgammal, duktig, tuff, teaterapa, ambitiös, plugghäst, hemmakär, aktiv, störig, högljudd, framåt, realistisk (Om jag får tillägga något själv så måste det bli kär för det var jag hela tiden, men objekten växlade fort! Jag var blyg på insidan, dåligt självförtroende, men på utsidan trodde nog de flesta att jag var rätt säker på mig själv och jag vågade ta för mig även om insidan skakade...)
2. Vilken bok läste du senast? Fem ORD för att beskriva varför jag ska, eller ska avstå att, läsa den.
Kyrkdjävulen av Mikael Niemi. Du SKA läsa den; skräck, äckel (skräckel), kulturkrockar (i samma land), grymhet och helt vriden :)
3. Finns det någon känd person som förändrat dig eller ditt liv på något sätt? Vem och hur har denna någon förändra dig?
*tänker så det knakar* Nej, inte som förändrat mig... Kanske kan man säga att Bob Geldof fick upp mina ögon för den oerhörda orättvisan i världen, när han körde Band Aid 1984. Jag var förmodligen inte så rolig att lyssna på när jag gick igång, allrahelst inte bland mina kompisar som mest var intresserade av var helgens party skulle gå av stapeln... :) Jag tycker fortfarande det är gräsligt hur fördelningen I-/U-länder ser ut, men gör jag något aktivt, förutom att jag köper rättvisemärkta varor när jag kan? Nej...
4. Skriv tre saker som du och din partner tycker olika om (har du ingen aktuell partner kan du väl svara för nåt X)
- Var gränsen för städat/ostädat går
- Vitsen med navkapslar (våra blev stulna och jag tyckte det var helt onödiga pengar att köpa nya...)
- musiksmak, till viss del.
Vi tycker väldigt lika om det mesta!
5. Vad är det sista du skulle berätta för din mamma?
Eftersom hon läser här måste jag säga pass på den... ;-D
Hon vet förmodligen mer än hon skulle vilja, jag har en förmåga att bluddra om det mesta...
6. Vem ringer du först när hela världen står på ända, allt är deppigt och inget funkar?
Svar: Mamma (då utgår jag från att jag pratar med maken "öga mot öga" så att säga...)
7. Vilken är din största personliga sorg?
Vet inte om jag kan kalla det personlig sorg, men jag skulle väldigt gärna ha velat träffa min morfar. Jag skulle också ha velat ha den storebror som dog när han föddes 6 år innan jag kom.
8. Vad frambringar mest ångest:
inte ringt mamma på en vecka (händer inte)
dåligt städat eller ostädat (händer hela tiden)
gått upp i vikt (irriterande, men inte ångest)
larm om farliga livsmedel (oroar men inte ångest)
boendet (nöjd)
räntehöjningar (bundna)
välja fonder/telebolag/elbolag (bryr mig INTE, vägrar!)
för mycket på TV-tittande (surfande snarare...)
tränat för lite (nöjd med min träning)
är utomhus för lite (händer inte)
inte bytt till vinterdäck (maken sköter det med den äran)
annalkande sjukdomssäsong (vi är friska av oss*peppar peppar*)
ätit skräpmat/godis (händer sällan = ingen oro)
Måste alltså skapa en egen - att det analoga TV-nätet slocknar i april och jag helst vill strunta i det... Välj box, välj parabol, teckna avtal - jag vill INTE!! Det ger nästan ångest faktiskt! Dumt...
Finns månne någon som tar stafettpinnen och skickar den vidare?
Tiden - den här höstens svurne fiende
Ett par av mina vänner har skrivit ”minut-för-minut-dagbok” i sina bloggar för att se stressen, eller ”ickestressen”. Jag funderade också på att göra det, men tror jag avstår. Men tiden är något jag hela tiden går omkring och har som en panikklump av i magen. Jag hinner inte det jag ska, jag hinner aldrig ikapp och hela tiden är det saker jag ska göra... Jag kan inte riktigt ta på varför det känns så, men jag har lärt sedan tidigare att just oförmågan att ta på det som är jobbigt, gör det extra jobbigt. Paradoxalt nog. Jag jobbar som en galning på jobbet. Minst 5 saker igång samtidigt hela tiden, bokstavligen. Planering, rättning, elevkontroll, nytt närvaroprogram via webben, föräldrakontakter, samarbete, kurs i ungdomslitteratur (jag ska alltså läsa böcker, men närdå?) - hela tiden nya saker, stimulerande som jag vill göra men stressen sitter som en klump i magen och en boja runt foten. Det är jobbigt, fysiskt jobbigt, att hela tiden stressa.
Hemma samma sak, vi hinner inte med. Jag är världens mest bortskämda fru - så finns det i skrift - det är med andra ord erkänt nu. Vi försöker så gott det går dela på bördan, men jag har inte hälften av orken och inte heller hälften av kunskapen som maken har. Han sitter aldrig ner, det gör jag. Han är aldrig stilla, det är jag. Han har alltid 100 saker på gång, det har inte jag. Men jag har 1 miljon saker i huvudet, det har inte han. Jag har 100 kontakter jag ska hålla, det har inte han. Jag har 1000 saker att planera och organisera, det har inte han. På ytan ser det ojämt ut; ”...tänk att A är den som gör allt hemma hos er!” Hur många gånger får jag höra det? Jag blir gråtfärdig, faktiskt. Jag har fullt upp, jag sliter så mycket jag kan och orkar, men på ett annat plan.
Vi har ständigt lite för ostädat, ständigt påbörjade renoveringsprojekt som inte blir avslutade, ständigt klädhögar som borde sorteras. Jag kan fortsätta i all oändlighet men det hjälper ju inte. Jag förstår inte hur jag ska få tiden att räcka.
Jag försöker ha relationer som ger energi men är tydligen väldigt duktig på att fastna i sådana som tar energi. Vänner som tar energi borde jag kunna ”göra mig av med” men även det är svårt. Släkt som tar energi vill jag inte göra mig av med. Jag vill finnas där som stöd och hjälp, men inte det räcker heller till. Vänner och släktingar som mår dåligt är det naturligtvis synd om, det är inte jag som är offret. Samtidigt tycker jag synd om mig själv som i dessa lägen inte får uppleva friska relationer . Det är svårt att få ner det i skrift. Jag vill hjälpa, både för dessa personers skull men också, egoistiskt, för min egen skull.
Var tankar jag energi? Bland alla mina vänner som ger energi förstås, från min mamma som jag pratar så bra med, från min dotter som är min glädje och kärlek, och främst och allra mest från min helt fantastiske make. Vad har jag gjort för att förtjäna honom? Kanske man inte behöver förtjäna, kanske jag bara hade en otroligt, osannolik tur som råkade hamna i just den studentkorridor där han bodde. Många faktorer spelade in att jag hamnade ens i den staden där vi studerade, och att jag då också lyckades träffa just den korridoren, ja, det måste ha varit fet tur eller sjungande magi. Det var inte knädarrande kärlek, det var aldrig nervositet och fjärilar i magen, det var liksom ”klart” på en gång. Det gjorde att jag ofta tvivlade i början. Var vi kära? Var det ”bara” en god vän? Jag vet nu efter alla dessa år, att så värst ljusrosa är inte vårt förhållande men den trygghet jag känner med honom, den byter jag inte mot något. Den generositet han visar mig, den finns ingen annan stans. Jag har aldrig blivit knäsvag av honom, men jag älskar honom innerligt och djupt.
Tilllbaka till stressen då... För några veckor sedan tänkte jag att den här hösten såg rätt lugn ut, att vi skulle hinna adventspyssla, slå in paketen till adventskalendern till dottern, fixa och dona och göra fint hemma, helt ”enkelt” hinna vara tillsammans som familj. Sen var det någon som rivstartade och övar att köra det här fordonet som kallas livet i maxfart. Jag ser varken till krockkudde eller ABS-bromsar och undrar ibland hur det ska sluta.
Hjälp!
Hemma samma sak, vi hinner inte med. Jag är världens mest bortskämda fru - så finns det i skrift - det är med andra ord erkänt nu. Vi försöker så gott det går dela på bördan, men jag har inte hälften av orken och inte heller hälften av kunskapen som maken har. Han sitter aldrig ner, det gör jag. Han är aldrig stilla, det är jag. Han har alltid 100 saker på gång, det har inte jag. Men jag har 1 miljon saker i huvudet, det har inte han. Jag har 100 kontakter jag ska hålla, det har inte han. Jag har 1000 saker att planera och organisera, det har inte han. På ytan ser det ojämt ut; ”...tänk att A är den som gör allt hemma hos er!” Hur många gånger får jag höra det? Jag blir gråtfärdig, faktiskt. Jag har fullt upp, jag sliter så mycket jag kan och orkar, men på ett annat plan.
Vi har ständigt lite för ostädat, ständigt påbörjade renoveringsprojekt som inte blir avslutade, ständigt klädhögar som borde sorteras. Jag kan fortsätta i all oändlighet men det hjälper ju inte. Jag förstår inte hur jag ska få tiden att räcka.
Jag försöker ha relationer som ger energi men är tydligen väldigt duktig på att fastna i sådana som tar energi. Vänner som tar energi borde jag kunna ”göra mig av med” men även det är svårt. Släkt som tar energi vill jag inte göra mig av med. Jag vill finnas där som stöd och hjälp, men inte det räcker heller till. Vänner och släktingar som mår dåligt är det naturligtvis synd om, det är inte jag som är offret. Samtidigt tycker jag synd om mig själv som i dessa lägen inte får uppleva friska relationer . Det är svårt att få ner det i skrift. Jag vill hjälpa, både för dessa personers skull men också, egoistiskt, för min egen skull.
Var tankar jag energi? Bland alla mina vänner som ger energi förstås, från min mamma som jag pratar så bra med, från min dotter som är min glädje och kärlek, och främst och allra mest från min helt fantastiske make. Vad har jag gjort för att förtjäna honom? Kanske man inte behöver förtjäna, kanske jag bara hade en otroligt, osannolik tur som råkade hamna i just den studentkorridor där han bodde. Många faktorer spelade in att jag hamnade ens i den staden där vi studerade, och att jag då också lyckades träffa just den korridoren, ja, det måste ha varit fet tur eller sjungande magi. Det var inte knädarrande kärlek, det var aldrig nervositet och fjärilar i magen, det var liksom ”klart” på en gång. Det gjorde att jag ofta tvivlade i början. Var vi kära? Var det ”bara” en god vän? Jag vet nu efter alla dessa år, att så värst ljusrosa är inte vårt förhållande men den trygghet jag känner med honom, den byter jag inte mot något. Den generositet han visar mig, den finns ingen annan stans. Jag har aldrig blivit knäsvag av honom, men jag älskar honom innerligt och djupt.
Tilllbaka till stressen då... För några veckor sedan tänkte jag att den här hösten såg rätt lugn ut, att vi skulle hinna adventspyssla, slå in paketen till adventskalendern till dottern, fixa och dona och göra fint hemma, helt ”enkelt” hinna vara tillsammans som familj. Sen var det någon som rivstartade och övar att köra det här fordonet som kallas livet i maxfart. Jag ser varken till krockkudde eller ABS-bromsar och undrar ibland hur det ska sluta.
Hjälp!
2005-11-20
Söndagkväll efter en elektronisk datahelg :)
Vi har kompisar, ett par, som vet allt och lite till om datorer och annan elektronik. När vi ses brukar jag drabbas av ha-begär, det finns så många saker jag vill ha när de visar vad som finns. Men den här gången kände jag verkligen innan de kom att det var lugnt, det var inget åt det hållet jag önskade mig eller behövde. Så är de här en kvart och jag skulle lätt kunna bränna 25000:- på just dylika saker som jag helt plötsligt tror att jag inte bara vill ha utan också behöver... Hur kan det komma sig?
Förvisso slocknar den vanliga TV’n här i april och eftersom vi bor på landet behöver vi själv ordna en digital lösning inom några månader om inte TV’n ska lysa svart. Jag har faktiskt lekt med tanken att låta den göra det bara för att jag inte vill fördjupa mig. Nu hade de med sin boxer-box som de använder i sommarstugan för att se om det fungerar med en sådan här. Det gjorde det. Alltså vill jag ha en! Eller ännu hellre två, förresten...
Jag har en Apple PowerBook, personaldator, som alltså kommunen egentligen äger ännu. Dessa två har också Apple, och de hjälper mig med allt! De uppdaterar, kommer med nya program, hjälper mig med musik till min iTunes, med nya versioner till min iPhoto och de finns alltid där i min iChat som support. Jag har till och med fått ett eget, privat, hemmagjort program att hålla reda på mina elever i skolan. Som tur är förstår jag inte hur mycket jobb det ligger bakom för då skulle jag skämmas rejält - nu skäms jag bara så att jag kan leva med det, det är nedlagt enormt mycket jobb på det!! Och som inte det var nog så fick jag en palm handdator också!! Hur ska jag kunna bjuda tillbaka??? Jag vet ju att ni läser här - tack, tack, tack, tack, tack!!!Jag tror ni förstår hur uppskattat det är, sen kan ni dubbla med 10 och höja upp med några siffror också... Vi är glada att ni är våra vänner!
Gissa förresten var jag fick hjälp att sätta in bilder här?! Ingen 10.000-kronorsfråga direkt... ;-D
Den här bilden visar vår hund springande på åsen i närheten av vårt hem. Det är så brant där, bilden är inte sned! Dottern har fullt upp att inte stå på öronen, och jag med för den delen!
Förvisso slocknar den vanliga TV’n här i april och eftersom vi bor på landet behöver vi själv ordna en digital lösning inom några månader om inte TV’n ska lysa svart. Jag har faktiskt lekt med tanken att låta den göra det bara för att jag inte vill fördjupa mig. Nu hade de med sin boxer-box som de använder i sommarstugan för att se om det fungerar med en sådan här. Det gjorde det. Alltså vill jag ha en! Eller ännu hellre två, förresten...
Jag har en Apple PowerBook, personaldator, som alltså kommunen egentligen äger ännu. Dessa två har också Apple, och de hjälper mig med allt! De uppdaterar, kommer med nya program, hjälper mig med musik till min iTunes, med nya versioner till min iPhoto och de finns alltid där i min iChat som support. Jag har till och med fått ett eget, privat, hemmagjort program att hålla reda på mina elever i skolan. Som tur är förstår jag inte hur mycket jobb det ligger bakom för då skulle jag skämmas rejält - nu skäms jag bara så att jag kan leva med det, det är nedlagt enormt mycket jobb på det!! Och som inte det var nog så fick jag en palm handdator också!! Hur ska jag kunna bjuda tillbaka??? Jag vet ju att ni läser här - tack, tack, tack, tack, tack!!!Jag tror ni förstår hur uppskattat det är, sen kan ni dubbla med 10 och höja upp med några siffror också... Vi är glada att ni är våra vänner!
Gissa förresten var jag fick hjälp att sätta in bilder här?! Ingen 10.000-kronorsfråga direkt... ;-D
Den här bilden visar vår hund springande på åsen i närheten av vårt hem. Det är så brant där, bilden är inte sned! Dottern har fullt upp att inte stå på öronen, och jag med för den delen!
2005-11-16
Sälja hästarna.
Även om det i skrift kanske ser lätt ut, så tro inget annat än att det här är bland de svåraste beslut vi stått inför... Åt lunch idag med en god vän, tillika min mentor vad gäller djuren och gården - det hon inte vet är inte värt att veta, både av erfarenhet och av utbildning. Hon är dessutom den som har lånat en av våra hästar nu, för att ta föl på henne. Hur som helst, jag berättade för henne och även om hon inte kan förstå att vi väljer bort hästarna när hon ser till sitt eget liv, kan hon ändå sätta sig in i och diskutera utifrån vårt bästa.
Vi tror att det blir som följer:
Två av de fyra hästarna ska säljas. En som är snart 8 år och en som är snart 2 år. Tvååringen är förmodligen inga problem, hon är en hon och det är alltid en fördel, hon är ung och ska inte vara mycket hanterad än, vilket hon heller inte är. Alltså sätts en annons ut... Men 8-åringen, där har vi magvärken. Han är vår förstfödde :) Första fölet som föddes hos oss, jag såg honom endast ett par timmar gammal, när han nyfiket tittade fram bakom mammans svans och mötte mig med en gnäggning. Men - jag får inte fastna i sentimentalitet, det är svårt nog ändå! Problemet är att han haltade i våras, mycket. Han undersöktes på alla möjliga sätt på djursjukhuset i Strömsholm men man hittade inget definitivt att sätta fingret på. Han fick vila tre månader i våras och har under sommaren gått i en stor hästflock och där sprungit och busat mycket. Inga problem, han verkade frisk. Men något har fastnat i huvudet på honom, det har blivit mentalt. Han vill inte gå fram, han vill inte jobba, han vill inte lämna gården... Vem köper en sådan häst? Ingen garanti att han går att rida, ingen garanti att han är hel eftersom vi inte ens vet vad som var ”trasigt”.
Väninnan, klok som vanligt, tyckte att vi skulle lämna bort honom till en proffsig tränare, som dels utmanar honom, försöka få den mentala spärren att släppa och även se så att hans ben håller. Gör det inte det, får man försöka se krasst på det, på att vi vet, och då måste han ju gå till slakt. Om han håller som en häst ska, vet vi det och kan med gott samvete sälja honom. Att lämna till en tränare är allt annat än gratis, men å andra sidan kan vi säkert vid försälning få ut så mycket mer för honom som tränad, än vad han kan ge i det skick han är nu.
Jag vill inte tänka ekonomi - jag skulle nästan kunna ge bort honom! Men det är definitivt ingen garanti att han hamnar på ett bra ställe, hos någon som tar väl hand om honom. Det är ju i slutändan det enda som spelar någon roll!
De två vi ska ha kvar då? Ja, vite gammelman, han får bo kvar! Han är gammal och det är vårt utlånade sto också. De behöver inte mer motion än vi kan ge genom det dottern vill rida. Hon tycker ju dessutom att det är väldigt, väldigt roligt och då verkar det ju aningen korkat att sälja de hästar vi de facto har... Om det går fort att sälja får vi ta hem gammelsto som sällskap till gammelman, det sa min väninnan också ja till, självklart till och med! Och till hösten när hon har fölat (stot, inget väninnan!) får vi ha både föl och gammelsto här, så att gammelman slipper vara ensam. Att vara just ensam tar död på livsglädjen hos vilken häst som helst och vi vill ju att de ska få en fin ålderdom!
Vi tror att det blir som följer:
Två av de fyra hästarna ska säljas. En som är snart 8 år och en som är snart 2 år. Tvååringen är förmodligen inga problem, hon är en hon och det är alltid en fördel, hon är ung och ska inte vara mycket hanterad än, vilket hon heller inte är. Alltså sätts en annons ut... Men 8-åringen, där har vi magvärken. Han är vår förstfödde :) Första fölet som föddes hos oss, jag såg honom endast ett par timmar gammal, när han nyfiket tittade fram bakom mammans svans och mötte mig med en gnäggning. Men - jag får inte fastna i sentimentalitet, det är svårt nog ändå! Problemet är att han haltade i våras, mycket. Han undersöktes på alla möjliga sätt på djursjukhuset i Strömsholm men man hittade inget definitivt att sätta fingret på. Han fick vila tre månader i våras och har under sommaren gått i en stor hästflock och där sprungit och busat mycket. Inga problem, han verkade frisk. Men något har fastnat i huvudet på honom, det har blivit mentalt. Han vill inte gå fram, han vill inte jobba, han vill inte lämna gården... Vem köper en sådan häst? Ingen garanti att han går att rida, ingen garanti att han är hel eftersom vi inte ens vet vad som var ”trasigt”.
Väninnan, klok som vanligt, tyckte att vi skulle lämna bort honom till en proffsig tränare, som dels utmanar honom, försöka få den mentala spärren att släppa och även se så att hans ben håller. Gör det inte det, får man försöka se krasst på det, på att vi vet, och då måste han ju gå till slakt. Om han håller som en häst ska, vet vi det och kan med gott samvete sälja honom. Att lämna till en tränare är allt annat än gratis, men å andra sidan kan vi säkert vid försälning få ut så mycket mer för honom som tränad, än vad han kan ge i det skick han är nu.
Jag vill inte tänka ekonomi - jag skulle nästan kunna ge bort honom! Men det är definitivt ingen garanti att han hamnar på ett bra ställe, hos någon som tar väl hand om honom. Det är ju i slutändan det enda som spelar någon roll!
De två vi ska ha kvar då? Ja, vite gammelman, han får bo kvar! Han är gammal och det är vårt utlånade sto också. De behöver inte mer motion än vi kan ge genom det dottern vill rida. Hon tycker ju dessutom att det är väldigt, väldigt roligt och då verkar det ju aningen korkat att sälja de hästar vi de facto har... Om det går fort att sälja får vi ta hem gammelsto som sällskap till gammelman, det sa min väninnan också ja till, självklart till och med! Och till hösten när hon har fölat (stot, inget väninnan!) får vi ha både föl och gammelsto här, så att gammelman slipper vara ensam. Att vara just ensam tar död på livsglädjen hos vilken häst som helst och vi vill ju att de ska få en fin ålderdom!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)