Vi ses i Nangijala

Pappas yngsta moster - den enda förresten - gick bort för ett par veckor sedan. Hon var yngst i syskonskaran, och eftersom pappas mamma var äldst där, skiljde det inte så många år mellan pappa och hans moster. Igår begravdes hon. Jag hade velat vara med men det blev inte så, det var för mycket planering för att komma iväg 30 mil dagen före jullov... Jag skickade i alla fall ett litet brev till henne, som min mamma läste i kyrkan. Här är det:


Goa, fina ”moster Berit”
Så tog din tid slut. Vad konstigt det känns. Jag tänker tillbaka på mina minnen av dig och Johan. De är kanske inte så många som jag hade önskat, men de är kantade av värme och närvaro.

Det var spännande att vara hemma hos er. Huset kändes som en labyrint, och det fanns så intressanta och vackra föremål där. Framför allt minns jag hur du lärde mig sy på maskin. Hemma hade jag nog inte fått röra symaskinen ännu, men nere i källaren hos er i villan fick jag det. Jag sydde en liten väska av brunt tyg med blommor på. Minns speciellt hur finurligt du lärde mig att sy av hörnen så det blev en fin botten i väskan. Vad stolt jag var!

Du visade mig också hur du hade lärt dig virka. Jag minns inte vem det var, men den som lärde dig hade lagt upp garnet på ett bord i ett ringlande mönster framför dig och så skulle du virka slut bara på den biten. Om och om igen. Så helt plötsligt kunde du. Jag försökte också men fick inte riktigt till det. Vi möttes över generationerna, och jag tyckte alltid att det var så ombonat och mysigt hemma hos er.

Jag minns vagt hur vi gick i skogen. Det var glest mellan de stora tallarna och det gick lätt att ta sig fram. Undra hur gammal jag kan ha varit då? Och vad många roliga saker du berättat om min pappa, hur han var som liten. Han lärde sig stava så här har du berättat:
B L Å-blå K L O-klo K E R-ker; det blir BLÅKLOCKER!

En annan gång kom en citronfjäril och landade på mig ute i er trädgård. Den flög iväg men kom tillbaka. Johan hämtade kameran och fotade oss. Vid ett annat tillfälle fick jag stå tillsammans med er vid ljusbordet och titta på fjärilen, och på många andra foton också. Kanske föddes det fotointresse jag nyligen upptäckt redan där hos er?

Jag är fascinerad av Astrid Lindgrens berättelser och när jag tänker på dem som inte finns med oss längre placerar jag dem i Nangijala. Min farmor, din syster, finns där och nu är du där också. Men vet du, moster Berit? Du har inte vilken plats som helst; jag tror att du är Duvdrottningen!. Sofia, som har den rollen i boken, det är precis du. Varm, vacker, omtänksam och stark.

Jag hoppas att det dröjer många, många år tills jag träffar dig igen, men när den dagen kommer ska jag söka dig bland Körsbärsdalens vita duvor!

Sov gott moster Berit, vi ses i Nangijala!