Grannen och jag brukar vara ute och gå tillsammans. Vi har haft ett uppehåll under halva november och december, utan egentlig anledning annat än att det inte blivit av. Nu har vi tagit upp det igen med början igårmorse. Då gick vi efter plogad väg men det blåste så pass att det ändå var rejält jobbigt. Ca en timme höll vi på då. Imorse, eller i förmiddags om jag ska vara ärlig, eftersom jag sov till 10.15... jaja, när jag hade stigit upp och druckit ett glas vatten och en espresso med mjölk - vad blir det förresten, blir det cappucino? Jaja, cappucino eller inte - med kaffe, vatten och en halv banan i magen gav vi oss iväg. Minus 6 grader, massor av vit rimfrost i träden och vindstilla. Det är så vinter ska vara! Vackert så man nästan tappar andan, hög och klar luft som ändå gör det lätt att andas trots att man nästan tappat den... Det är inte bara på sommaren man kan njuta av att vara ute! En timmes promenad efter plogad väg - underbart! Sista biten genom skogen, som i vanliga fall känns rätt kort och kanske tar 10 minuter i rask takt, blev über-seg och tog åtminstone 20 minuter istället. Vi var helt färdiga efteråt! Alldeles färska älgspår i snön i skogen, det brukar få oss att se lite nervösa ut i alla fall men nu orkade vi knappt kommentera dem. Jag lyfte ögonen några meter framför mig för att se att de inte stod precis i vår väg, men sedan kämpade vi vidare.
Så underbart det är att ramla ner vid köksbordet efteråt och bli serverad ”frunch”!
Nu kommer jag inte att blogga mer i år – återkommer år 2006 istället :-) !
Gott Nytt År!
2005-12-31
2005-12-30
Babblande, osammanhängande tankar
Maken och jag har gått på stan idag. Dottern var med mormor och morfar, så bara han och jag med egentid - ovanligt och nästan svårt att veta vad man ska hitta på. Vi lämnade i alla fall tillbaka espressomaskinen jag köpt. Jag hann även titta lite på mellandagsrean, kläder då menar jag, och köpte en street-one kofta (börjar ha några stycken nu, älskar dem!) och ett par svarta jeans. Shit, det var länge sedan kläder satt åt på rätt sätt! De som satt åt förut i höst, för jag hade blivit för tjock, har varit för stora ett tag nu men den ”sitt-åt-känslan” är annorlunda. Fortfarande sitter de här nya åt lite för mycket över magen men jag hoppas det bättrar sig om ett par kilo till. Inte konstigt att det finns skinn över, jag har ju trots allt haft 30 kg till under huden...
Dottern sover i stan med mormor och morfar, i mosters lägenhet. Hon hade bestämt att sova i dubbelsängen mellan mormor och morfar men ändrade sig sedan. Liggande i en stor saccosäck, tittande på TV, meddelade hon att där ville hon även sova. Jag ringde vid 23.30 och då sov hon fortfarande där på golvet. Ja, äpplet faller inte så långt från trädet... Jag har sovit både i baden-baden på altanen när jag var liten, och även i grannens hammock. Det finns en speciell tjusning i att sova där man inte ”ska”.
Grannen och hans kärlek har varit här. De bor mest i Stockholm hos henne, men tillbringar mer och mer av tiden i hans hus här ute på landet också. Vårt hus är hans barndomshem, och där han bor nu var då hans farmor och farfars hus. Vi har renoverat det mesta, och han tycker det är roligt att se vad som hänt sedan sist. När vi hade bott här ca 1 år hjälpte han oss att dra bort stora (fula) cypresser som hade passat bäst framför ett slott - inte framför ett litet rött hus på landet. När cypresserna fick ge vika för traktorns kraft kom ett par små legobitar fram, som legat gömda under dem i många år. Grannen dök ner, greppade dem och utbrast:
- Dem har jag letat efter! Som vi skrattade! När vi sedan renoverade i vardagsrummet hittade vi en gammal napp bakom elementet. Den fick grannen i 40-årspresent men han försökte ihärdigt övertyga oss alla om att det var brorsans!
Dottern sover i stan med mormor och morfar, i mosters lägenhet. Hon hade bestämt att sova i dubbelsängen mellan mormor och morfar men ändrade sig sedan. Liggande i en stor saccosäck, tittande på TV, meddelade hon att där ville hon även sova. Jag ringde vid 23.30 och då sov hon fortfarande där på golvet. Ja, äpplet faller inte så långt från trädet... Jag har sovit både i baden-baden på altanen när jag var liten, och även i grannens hammock. Det finns en speciell tjusning i att sova där man inte ”ska”.
Grannen och hans kärlek har varit här. De bor mest i Stockholm hos henne, men tillbringar mer och mer av tiden i hans hus här ute på landet också. Vårt hus är hans barndomshem, och där han bor nu var då hans farmor och farfars hus. Vi har renoverat det mesta, och han tycker det är roligt att se vad som hänt sedan sist. När vi hade bott här ca 1 år hjälpte han oss att dra bort stora (fula) cypresser som hade passat bäst framför ett slott - inte framför ett litet rött hus på landet. När cypresserna fick ge vika för traktorns kraft kom ett par små legobitar fram, som legat gömda under dem i många år. Grannen dök ner, greppade dem och utbrast:
- Dem har jag letat efter! Som vi skrattade! När vi sedan renoverade i vardagsrummet hittade vi en gammal napp bakom elementet. Den fick grannen i 40-årspresent men han försökte ihärdigt övertyga oss alla om att det var brorsans!
2005-12-29
Den blå timmen
Jag tror att det är tydligare i norra Sverige att timmen innan det mörknar på vintern är blå. Just nu stämmer det även här i Västmanland. Det faller blå snö därute! Det viner och blåser på andra sidan om skogen. Vi bor skyddat från nordanvinden och tycker alltså att det snöoväder de varnat för i flera dagar bara är mysigt. Maken var ute och red nyss och då kom han ut på andra sidan skogen, utan skydd för nämnda nordanvind, och där blåste det!
Jag har suttit inne hela dagen. Det är onödigt, ohälsosamt, otillåtet och alldeles, alldeles -underbart! Dottern och jag har tittat på Teskedsgumman, vi har läst Bamse som så passande låg i brevlådan imorse, vi har fixat lite på hennes rum och jag har suttit i soffan och tittat ut i luften - det jag i vanliga fall (vardagar) har sådant behov av men samtidigt brukar få dåligt samvete av. Idag lyckades jag med konststycket att bara njuta! Det är vilsamt, nödvändigt och väldigt skönt med jullov!
Jag har suttit inne hela dagen. Det är onödigt, ohälsosamt, otillåtet och alldeles, alldeles -underbart! Dottern och jag har tittat på Teskedsgumman, vi har läst Bamse som så passande låg i brevlådan imorse, vi har fixat lite på hennes rum och jag har suttit i soffan och tittat ut i luften - det jag i vanliga fall (vardagar) har sådant behov av men samtidigt brukar få dåligt samvete av. Idag lyckades jag med konststycket att bara njuta! Det är vilsamt, nödvändigt och väldigt skönt med jullov!
2005-12-28
Byråkratins Sverige
Vi har fyra hästar. Två av dem är födda 1982, alltså blir de 24 år nästa år, den ena är ett sto (hona) och den andre är valack (kastrerad hane). De är båda födda på Island och de kom till Sverige i slutet av 80-talet. De andra två är avkommor till stoet, de är 6 och 2 år gamla.
Den 1 januari 2006 ska alla, alla, hästar utan undantag ha så kallat hästpass. Där ska framgå härstamning, ålder, kön, färg, tecken osv osv. Man ska tydligen också kunna se vaccinationer, eventuella behandlingar som kan spela roll vid slakt - alltså om köttet kan användas till människoföda eller inte. Så långt låter det väl ok. Men kan någon, vem som helst, förklara för mig varför mina två gamla hästar ska ha detta? De är båda födda på Island och levde sina första år där. Hur många hästpass vi än utfärdar kommer vi aldrig att veta vilka behandlingar de fick då, och således kommer heller aldrig deras kött att användas till människoföda.
Det är förstås inte gratis heller att utfärda dessa pass. Ikväll har en bekant till oss varit här och identifierat hästarna, hon har chipmärkt de två yngre (än är det bara obligatoriskt på hästar födda 2003 eller senare och därför tänker jag inte göra det på mina gamla hästar) och förklarat vilka papper som ska skickas in. För dem som redan är registrerade i svenska islandshästföreningen (SIF) kostar det 500:- att få pass. För dem som inte är registrerade i SIF är kostnaden 800:-. Två av mina är registrerade och två är det inte, summan för hästpassen blir alltså 2600:- Sedan ska jag också betala för chipmärkningen av de två yngre och eftersom jag nu känner en som gör det behövde jag bara betala själva chipen, à 200:-. Hela kalaset går alltså på 3000 kronor!!! Hutlöst!
Vad får jag för dessa pengar? Ingenting... Jo, jag får rätt att slakta min häst på slakteri, utan pass får de inte ta emot hästen. Jag får rätt att behandla min häst på djursjukhus eller av veterinär hemma, utan pass får veterinären inte utföra annat än akut sjukvård och djursjukhuset tar inte ens emot hästen. Jag får betäcka mitt sto med för avel godkänd hingst. Dessa saker fick jag förut utan pass, men efter 1/1 2006 är det hästpass som gäller, utan undantag.
Det är ok för yngre hästar. Idéen med att alla hästar ska vara kända, och att man ska kunna följa vilka behandlingar de har genomgått innan de skickas ut i livsmedelsindustrin, är naturligtvis bra. Men varför ska det gälla alla hästar, även dem där passen ändå inte kan berätta hela livshistorien? Vore det inte bättre att det infördes för alla hästar födda efter ett visst datum, förslagsvis efter den 1/1 2000? Hur många struntar nu i detta och låter istället sina hästar stå utan vård om de skadas och gräver ner dem i skogen efter en icke-godkänd slakt istället för att låta ett slakteri ta hand om dem?
Korkat är vad det är, men nu är det i alla fall gjort! Tur att vi har fått tillbaka pengar på skatten så jag har råd att utfärda pass till de hästar jag ägt i snart 10 år eller som är födda här på gården... Jag har gjort det jag ska, men vad jag tycker om det kan ingen komma åt och jag tycker att det är just - korkat!
2005-12-27
Aj! :-(
Ryggen håller på att knäcka mig idag! Vaknade med en konstig värk i eller bakom höger skulderblad. Det blev värre och värre under dagen, och efter att ha gått med hunden i skogen och varit till isbanan med dottern för att hon skulle få inviga sina nya skridskor, lade jag mig i badkaret. Hade hoppats att det skulle hjälpa, men aj som f*n vad ont det gjorde av värmen! Efter badet kom tårarna, så ont har jag sällan haft. Spelade ingen roll i vilken ställning, liggande, sittande, stående - alla var lika outhärdliga. Tog ett par panodil och började väl så smått fundera på hur det skulle bli med en natt på akuten. Det släppte! Antar att alla muskler i ryggen krampade av att försöka avbelasta. Nu har jag nyss svalt två panodil till för värken var på väg tillbaka. Jag har alltså bara bedövat smärtan, vet fortfarande inte varifrån den kommer eller vad som orsakat den. Hoppas en natts sömn ska hjälpa!
2005-12-26
Julfrid och barndomsminnen
Sitter ensam i soffan. Har tänt fem stora ljus på min nya ljusbricka. Granen står med sina ljus i hörnet. Vackert! Sjunger julsånger för mig själv och myser!
Det har snöat och här är riktigt vinter - äntligen! Dottern och mormor har åkt skidor, först ett par kilometer och sedan tre till. Samtidigt har dottern fått höra hur kul jag tyckte det var med skidåkning i hennes ålder... *not* På vintern åkte vi eljusspåret på gympan minst en gång i veckan på låg- och mellanstadiet. Alla åkte skidor, det var ju liksom det enda som fanns att göra. Jag avskydde det! Bakhalt i uppförsbackarna och dåligt glid i nedförsbackarna. Ofta funderade jag på att vända skidorna. I samma elljusspår föddes en världsstjärna förresten, jag växte upp i samma by som Magdalena Forsberg. Hon svischade förbi redan då, jisses vilken fart! Kanske en anledning till att jag avskydde det...
När jag började sjuan fick vi åka buss ett par mil till en annan by. Då behövde vi inte dra skidorna på bussen och då lovade jag mig själv att aldrig mer åka längdskidor. Det höll jag i nästan 20 år. Numera åker jag lite med dottern och när vi är hos mormor och morfar brukar jag ta mig runt det spår morfar gör i deras skog. (*viskar*: det är ok men skvallra inte för mormor!!)
Åter till min lilla egenpaus i soffan. Det är mysigt med ljuset, det är mysigt med vintern där ute och det är mysigt med jullov! Jag mår bra! :-)
Det har snöat och här är riktigt vinter - äntligen! Dottern och mormor har åkt skidor, först ett par kilometer och sedan tre till. Samtidigt har dottern fått höra hur kul jag tyckte det var med skidåkning i hennes ålder... *not* På vintern åkte vi eljusspåret på gympan minst en gång i veckan på låg- och mellanstadiet. Alla åkte skidor, det var ju liksom det enda som fanns att göra. Jag avskydde det! Bakhalt i uppförsbackarna och dåligt glid i nedförsbackarna. Ofta funderade jag på att vända skidorna. I samma elljusspår föddes en världsstjärna förresten, jag växte upp i samma by som Magdalena Forsberg. Hon svischade förbi redan då, jisses vilken fart! Kanske en anledning till att jag avskydde det...
När jag började sjuan fick vi åka buss ett par mil till en annan by. Då behövde vi inte dra skidorna på bussen och då lovade jag mig själv att aldrig mer åka längdskidor. Det höll jag i nästan 20 år. Numera åker jag lite med dottern och när vi är hos mormor och morfar brukar jag ta mig runt det spår morfar gör i deras skog. (*viskar*: det är ok men skvallra inte för mormor!!)
Åter till min lilla egenpaus i soffan. Det är mysigt med ljuset, det är mysigt med vintern där ute och det är mysigt med jullov! Jag mår bra! :-)
2005-12-25
Åh, vad det är roligt med jul!
Åh, vad skönt att det är över!
Dottern ivrig förstås, väntade och väntade. Undra hur många gånger vi hörde: ”När kommer tomten?!” - rätt så många var det i alla fall... Men den lilla rackarungen hade tidigare berättat för morfar att hon vet att tomten inte finns, men att hon inte vill berätta det för oss. Tänk va´, hon börjar ha hemligheter för sina föräldrar! Gulliga, goa unge.
Dottern och maken ute på förmiddagen, jag kokade gröt, strök dukar och dammsög, medan mormor och morfar hämtade syskonbarnen, J & N. (Deras mamma, alltså min syster, jobbade ända fram till 17 och kom alltså ut senare.) De åt grötlunch medan jag tog jycken och gav mig ut på en promenad. Även om det var julafton finns min viktresa i bakhuvudet och jag behövde få komma ut i luften och ljuset ett tag. Hemma igen åt jag kycklingrester, lite keso och en sallad. Gott!
Vi fikade senare, läste en barnvänlig variant av julevangeliet och sedan var det dags för Kalle Ankas jul. Mormor såg den för första gången någonsin! Hon har förstås under alla år när jag var liten haft fullt upp att förbereda julmiddagen, och sedan är hon inte intresserad av tecknat överhuvudtaget, så hon har gärna skippat det. Men i år satt hon kvar i soffan med de största barnbarnen på varsin sida om sig. Hon skrattade gott åt både Ferdinand, Kalle Anke och Musse Pigg och konstaterade samtidigt att hon kanske gått miste om något under alla år när hon struntat i det :-) !
Julmiddag sedan - gott förstås! Jag älskar både sill och lax, och kan med gott samvete äta det också. Skinkan var också god, och lite strutskorv som vi köpt på en julmarknad tidigare i december åt jag av. En liten potatis, men var är grönsakerna på julbordet?? Pratade med en kompis idag om det och vi var överens om att det måste härstamma tillbaka från den tiden när det inte fanns grönsaker på vintern. Kål finns ju av tradition, men inget färskt ”modernt”. Vi har antagligen tagit traditionen rakt av och behållit den så. De andra åt köttbullar och prinskorv också men det hoppade jag över. Mätt blev jag så det räckte ändå!
Sedan var det äntligen dags för tomten!!!
Han kom haltande över gården och spänningen steg, även hos de stora barnen (mig själv inräknad). Det är något speciellt när han kommer, pulsen stiger trots att jag ju vet att det är maken :-) Dottern betraktade honom närgående och ingående. Antar att hon såg vem det var, men spelade spelet med bravur. ”Pappa är ute och matar hästarna, men vi berättar det för honom när han kommer in! (Här ute på landet köps ingen tidning, här måste hästarna ha mat istället.)
Julklappsbestyren blev något annorlunda i år. Ja, mängden klappar till barnen var oförändrat stor trots att vi varje år säger att vi ska hålla igen, men det var inte det alltsammans handlade om... Däremot hade jag fått för mig att köpa en espressomaskin till maken. Har hört mig för bland bekanta, läst på lite på nätet och kommit så långt att det inte är helt enkelt i alla fall. Funderade på att inviga maken i planerna i förväg, men ville ändå inte göra så. Kändes roligare att köpa en före jul och ge i paket så får vi diskutera och göra egen research själva i efterhand. Jag köpte tillslut en på Elman, tror jag att det var. En kunnig expedit som lärde mig massor och gav öppet köp "så länge vi behövde". Mamma var med när jag köpte, hon var lite "off" men jag trodde det berodde på att hon tyckte det var för mycket pengar att lägga på en kaffemaskin. När jag sedan lade ut julklapparna under granen fanns ett tungt paket till mig från henne. "Tänk om det här också är en espressomaskin! HAHA" sa jag, för tanken var helt absurd. Vi har aldrig pratat om, aldrig varit i kontakt med dessa apparater tidigare. Men en espressomaskin var precis vad det var!! Hon hade haft vissa problem att hålla masken... Det här är antagligen en "lågprisvariant" som hon skickat efter för länge sedan så den går ej att returnera. Den jag köpte har ju å andra sidan ”öppet köp så länge vi behövde”.
Nu måste vi bestämma om vi ska ha den jag fick av mamma till att börja med, eller så länge den håller, och kanske köpa ny senare om vi tycker att detta är något för oss, eller om vi redan nu ska köra på en dyrare variant (den jag köpte eller annan - det beslutet måste ju också tas) och låta mamma ta tillbaka ”sin” för att försöka hitta på någon annan som skulle vilja ha den. Tänk, både mamma och jag hade så bra idé om julklapp och så blev det så här tokigt istället :-) !!!
Dottern och maken ute på förmiddagen, jag kokade gröt, strök dukar och dammsög, medan mormor och morfar hämtade syskonbarnen, J & N. (Deras mamma, alltså min syster, jobbade ända fram till 17 och kom alltså ut senare.) De åt grötlunch medan jag tog jycken och gav mig ut på en promenad. Även om det var julafton finns min viktresa i bakhuvudet och jag behövde få komma ut i luften och ljuset ett tag. Hemma igen åt jag kycklingrester, lite keso och en sallad. Gott!
Vi fikade senare, läste en barnvänlig variant av julevangeliet och sedan var det dags för Kalle Ankas jul. Mormor såg den för första gången någonsin! Hon har förstås under alla år när jag var liten haft fullt upp att förbereda julmiddagen, och sedan är hon inte intresserad av tecknat överhuvudtaget, så hon har gärna skippat det. Men i år satt hon kvar i soffan med de största barnbarnen på varsin sida om sig. Hon skrattade gott åt både Ferdinand, Kalle Anke och Musse Pigg och konstaterade samtidigt att hon kanske gått miste om något under alla år när hon struntat i det :-) !
Julmiddag sedan - gott förstås! Jag älskar både sill och lax, och kan med gott samvete äta det också. Skinkan var också god, och lite strutskorv som vi köpt på en julmarknad tidigare i december åt jag av. En liten potatis, men var är grönsakerna på julbordet?? Pratade med en kompis idag om det och vi var överens om att det måste härstamma tillbaka från den tiden när det inte fanns grönsaker på vintern. Kål finns ju av tradition, men inget färskt ”modernt”. Vi har antagligen tagit traditionen rakt av och behållit den så. De andra åt köttbullar och prinskorv också men det hoppade jag över. Mätt blev jag så det räckte ändå!
Sedan var det äntligen dags för tomten!!!
Han kom haltande över gården och spänningen steg, även hos de stora barnen (mig själv inräknad). Det är något speciellt när han kommer, pulsen stiger trots att jag ju vet att det är maken :-) Dottern betraktade honom närgående och ingående. Antar att hon såg vem det var, men spelade spelet med bravur. ”Pappa är ute och matar hästarna, men vi berättar det för honom när han kommer in! (Här ute på landet köps ingen tidning, här måste hästarna ha mat istället.)Julklappsbestyren blev något annorlunda i år. Ja, mängden klappar till barnen var oförändrat stor trots att vi varje år säger att vi ska hålla igen, men det var inte det alltsammans handlade om... Däremot hade jag fått för mig att köpa en espressomaskin till maken. Har hört mig för bland bekanta, läst på lite på nätet och kommit så långt att det inte är helt enkelt i alla fall. Funderade på att inviga maken i planerna i förväg, men ville ändå inte göra så. Kändes roligare att köpa en före jul och ge i paket så får vi diskutera och göra egen research själva i efterhand. Jag köpte tillslut en på Elman, tror jag att det var. En kunnig expedit som lärde mig massor och gav öppet köp "så länge vi behövde". Mamma var med när jag köpte, hon var lite "off" men jag trodde det berodde på att hon tyckte det var för mycket pengar att lägga på en kaffemaskin. När jag sedan lade ut julklapparna under granen fanns ett tungt paket till mig från henne. "Tänk om det här också är en espressomaskin! HAHA" sa jag, för tanken var helt absurd. Vi har aldrig pratat om, aldrig varit i kontakt med dessa apparater tidigare. Men en espressomaskin var precis vad det var!! Hon hade haft vissa problem att hålla masken... Det här är antagligen en "lågprisvariant" som hon skickat efter för länge sedan så den går ej att returnera. Den jag köpte har ju å andra sidan ”öppet köp så länge vi behövde”.
Nu måste vi bestämma om vi ska ha den jag fick av mamma till att börja med, eller så länge den håller, och kanske köpa ny senare om vi tycker att detta är något för oss, eller om vi redan nu ska köra på en dyrare variant (den jag köpte eller annan - det beslutet måste ju också tas) och låta mamma ta tillbaka ”sin” för att försöka hitta på någon annan som skulle vilja ha den. Tänk, både mamma och jag hade så bra idé om julklapp och så blev det så här tokigt istället :-) !!!
2005-12-24
"...endast tomten (och jag) är vaken..."
Klockan är 02.15. Det är natten mot julafton. Nu är allt klart! Dottern var ”farligt uppspelt” (som Astrid skriver om Madicken och Lisabeth under julaftonsmiddagen) redan ikväll. Jag har redan sett tindrande barnaögon och det gör mig varm inombords.
Igår köpte maken och morfar en kungsgran. Förslaget var dels makens, men ivrigt påhejad av undertecknad. Morfar hade först tänkt ta med en gran från norra Sverige, men var rädd att skada biltaket under en så lång färd. Han tyckte att dottern och han kunde leta gran här nere - vi bor ju trots allt vid skogskanten. Jag har inte varit riktigt överens med de västmanländska granarna och tyckte således att en kungsgran från Bauhaus var ett bra förslag. *not* Vad ful den var! Inte alls en riktigt julgran, utan stor och mjuk och yvig och... ful. Dessutom luktade den illa.
Morfar, mormor och dottern gick på granjakt idag och hittade granen! Åh, vad den är vacker, vad gott den luktar och sådan stämning den sprider där den står här bredvid mig! Eftersom vi har möblerat om i vardagsrummet finns gott om plats för den och det finns även plats för julklappshögen under. Dottern har varit med och klätt den och det var nog dagens höjdpunkt för henne! Nu känner jag riktig julstämning! Vi har tagit fram det sista julpysslet, rensat bänkar och bord i både vardagsrum och kök och placerat ut små tomtar och änglar både här och var.
Dottern var ivrig att få vara med och göra klart alltsammans innan hon skulle gå och sova. Småskrattande påminde jag henne om att Madicken ju är orolig kvällen före jul för hur ska mamma hinna klart alltsammans till nästa morgon? Nu, när jag skriver så undrar jag om inte den oron finns hos Lisa i Bullerbyn istället - jag tror bestämt att jag blandat ihop alltsammans... Hur som helst, dottern förstod vart jag ville komma och gjorde sig i ordning för sängen utan knussel.
Senare, uppe i hennes rum, läste vi Madicken. Avsnittet när Lisabeth, som följt med Alva till stan för att handla julklappar, åker på medarna bakom Larssons häst och hamnar långt utanför stan, medan Madicken får stanna hemma eftersom hon har feber. Dottern följer oroligt och glatt med i berättelsen och de sidor i boken som inte har bilder märker jag hur hon ”tittar inåt” och förmodligen ser sina egna bilder. Innan hon klättrar upp i sin loftsäng för att sova säger hon: ”Tror du att du hinner färdigt till imorgon?” Både allvar och skoj i frågan, hon förstod min poäng tidigare på kvällen och hade kanske nu börjat fundera på om det var något som även gällde henne.
Och visst har vi haft att göra! Förutom att klä granen och plocka fram de sista julattiraljerna har vi bakat en sort kakor, kokat knäck och bakat matbröd. Det doftar himmelskt i köket! Jag vill verkligen ha riktig bullerby- eller Madickenjul. Jag vill bada i lantlig julstämning, jag vill läsa om jesusbarnet. Jag vet inte vad eller hur jag tror ”till vardags”, men just jesu födelse vid jul - det hör till! Jag skulle gärna vilja ha bjällerklang och hästar med slädar, och jag vill ha tindrande barnaögon. Det sista har jag och det gör mig lycklig!
En riktigt GOD JUL önskar jag er alla som händelsevis läser här!
Igår köpte maken och morfar en kungsgran. Förslaget var dels makens, men ivrigt påhejad av undertecknad. Morfar hade först tänkt ta med en gran från norra Sverige, men var rädd att skada biltaket under en så lång färd. Han tyckte att dottern och han kunde leta gran här nere - vi bor ju trots allt vid skogskanten. Jag har inte varit riktigt överens med de västmanländska granarna och tyckte således att en kungsgran från Bauhaus var ett bra förslag. *not* Vad ful den var! Inte alls en riktigt julgran, utan stor och mjuk och yvig och... ful. Dessutom luktade den illa.
Morfar, mormor och dottern gick på granjakt idag och hittade granen! Åh, vad den är vacker, vad gott den luktar och sådan stämning den sprider där den står här bredvid mig! Eftersom vi har möblerat om i vardagsrummet finns gott om plats för den och det finns även plats för julklappshögen under. Dottern har varit med och klätt den och det var nog dagens höjdpunkt för henne! Nu känner jag riktig julstämning! Vi har tagit fram det sista julpysslet, rensat bänkar och bord i både vardagsrum och kök och placerat ut små tomtar och änglar både här och var.
Dottern var ivrig att få vara med och göra klart alltsammans innan hon skulle gå och sova. Småskrattande påminde jag henne om att Madicken ju är orolig kvällen före jul för hur ska mamma hinna klart alltsammans till nästa morgon? Nu, när jag skriver så undrar jag om inte den oron finns hos Lisa i Bullerbyn istället - jag tror bestämt att jag blandat ihop alltsammans... Hur som helst, dottern förstod vart jag ville komma och gjorde sig i ordning för sängen utan knussel.
Senare, uppe i hennes rum, läste vi Madicken. Avsnittet när Lisabeth, som följt med Alva till stan för att handla julklappar, åker på medarna bakom Larssons häst och hamnar långt utanför stan, medan Madicken får stanna hemma eftersom hon har feber. Dottern följer oroligt och glatt med i berättelsen och de sidor i boken som inte har bilder märker jag hur hon ”tittar inåt” och förmodligen ser sina egna bilder. Innan hon klättrar upp i sin loftsäng för att sova säger hon: ”Tror du att du hinner färdigt till imorgon?” Både allvar och skoj i frågan, hon förstod min poäng tidigare på kvällen och hade kanske nu börjat fundera på om det var något som även gällde henne.
Och visst har vi haft att göra! Förutom att klä granen och plocka fram de sista julattiraljerna har vi bakat en sort kakor, kokat knäck och bakat matbröd. Det doftar himmelskt i köket! Jag vill verkligen ha riktig bullerby- eller Madickenjul. Jag vill bada i lantlig julstämning, jag vill läsa om jesusbarnet. Jag vet inte vad eller hur jag tror ”till vardags”, men just jesu födelse vid jul - det hör till! Jag skulle gärna vilja ha bjällerklang och hästar med slädar, och jag vill ha tindrande barnaögon. Det sista har jag och det gör mig lycklig!
En riktigt GOD JUL önskar jag er alla som händelsevis läser här!
2005-12-23
Dan före doppardan
Sitter ensam en stund. Dottern följde med maken till jobbet imorse och mormor och morfar har just åkt för att hämta henne och stanna i stan en stund, köpa ett par julklappar och gå på konditori. Maken arbetar till lunch, sedan ska vi åka och julhandla. Jag känner just nu inget av julstressen. Kommer säkert att göra det senare idag för det är ganska många saker kvar att göra, men just nu känns bara lugn. Tankarna vandrar och jag låter dem göra det en stund:
Jag är lycklig. Lycklig, som har alla kära nära mig. Lycklig som får ha en sådan fantastisk dotter. Lycklig med maken. Samtidigt känner jag lite vemod, vemod för alla dem som i år upplever första julen utan någon i sin familj. Många upplever sorg varje år, så är livets gång, men i år tänker jag extra på dem som miste någon nära i tsunamin. Det har snart gått ett år och de ska samtidigt ”fira” den första julen utan dem som dog.
”Det är farligt att leva för man kan dö”. Det är ju så, det gäller att ta vara på varje dag. Det är inte alltid så lätt, det är däremot lätt att fastna i detaljer och ödsla både tid och energi på onödiga detaljer. Sedan jag var sjuk och efteråt förstod hur nära döden jag var (mitt i alltsammans förstod jag det inte) har jag förändrats. Jag försöker se det stora i det lilla, jag försöker leva varje dag och känna glädje över att jag får vara med. Jag klarar det ofta men inte alltid. Vad spelar en dum skit-rektor för roll egentligen? Varför lägga en massa onödig och negativ energi på det? Jag mår bra och är lycklig, jag är mamma till en fantastisk dotter, maka till en fantastisk make och dotter till fantastiska föräldrar. Jag har min syster och mina syskonbarn och jag har en stor och brokig samling vänner och bekanta. Där finns min energi och glädje i livet!
Jag är lycklig. Lycklig, som har alla kära nära mig. Lycklig som får ha en sådan fantastisk dotter. Lycklig med maken. Samtidigt känner jag lite vemod, vemod för alla dem som i år upplever första julen utan någon i sin familj. Många upplever sorg varje år, så är livets gång, men i år tänker jag extra på dem som miste någon nära i tsunamin. Det har snart gått ett år och de ska samtidigt ”fira” den första julen utan dem som dog.
”Det är farligt att leva för man kan dö”. Det är ju så, det gäller att ta vara på varje dag. Det är inte alltid så lätt, det är däremot lätt att fastna i detaljer och ödsla både tid och energi på onödiga detaljer. Sedan jag var sjuk och efteråt förstod hur nära döden jag var (mitt i alltsammans förstod jag det inte) har jag förändrats. Jag försöker se det stora i det lilla, jag försöker leva varje dag och känna glädje över att jag får vara med. Jag klarar det ofta men inte alltid. Vad spelar en dum skit-rektor för roll egentligen? Varför lägga en massa onödig och negativ energi på det? Jag mår bra och är lycklig, jag är mamma till en fantastisk dotter, maka till en fantastisk make och dotter till fantastiska föräldrar. Jag har min syster och mina syskonbarn och jag har en stor och brokig samling vänner och bekanta. Där finns min energi och glädje i livet!
2005-12-22
Välsignade jullov!
Igår skolavslutning. Dottern med, klädd till tomte i sitt fantastiska tomteset bestående av kjol, tröja och luva i något som ser ut som krossad sammet, inköpt på Tradera. Tänk vad fynd man kan göra där! Skolavslutning var det... Först samling för alla i idrottshallen. 680 elever, 90 personal - vi är många! Kören sjöng, sedan all”sång” (låter sådär, för att säga det fint, när 680 tonåringar som mest är intresserade av att hålla fasaden uppe ska sjunga tillsammans), tal av rektor, några ord av prästen, sedan all personal upp på scenen för sång. Dottern tyckte det var festligt!
Sedan samlade vi klassen i ett klassrum för julfika, tända ljus, betygsutdelning och julkram. Sista julavslutningen med 9B(äst) - nästa avslutning är det för sista gången. Det knyter sig redan, jag vill inte säga hejdå till de här - jag vill följa dem till vuxen ålder. Hoppas, hoppas att några av dem kommer att vilja hålla kontakt mailledes med sin ”gamla fröken”. Dottern delade förresten ut alla betygen och försåg var och en av dem med julkram hon också. Runt benen, för hon hade inte tid att vänta på att de skulle böja sig ner. Det var lite jobbigt för några av dem, att ha en 5-åring hängande runt höfterna, men som kollegan sa; ”Det är en betygsutdelning ni kommer att minnas!”
Nu är det alltså jullov! Igår kväll var maken, jag och vovven ute på en 1,5 timmes promenad. Mormor och morfar var hemma med sovande dotter. Lyxigt att kunna gå iväg så, bara han och jag. Nu ska vi strax åka in till staden och handla julklappar. Antar att vi inte är ensamma om det... Det är jobbigt med trängseln, men jag försöker ladda mentalt med att det får ta den tid det tar. Jag har sovit bra i alla fall och vaknade faktiskt av att jag skrattade åt en dröm. Försökte återberätta den vid frukostbordet, och skrattade så jag frustade - jag var fortfarande kvar i känslan då. Härlig start på dagen!
Sedan samlade vi klassen i ett klassrum för julfika, tända ljus, betygsutdelning och julkram. Sista julavslutningen med 9B(äst) - nästa avslutning är det för sista gången. Det knyter sig redan, jag vill inte säga hejdå till de här - jag vill följa dem till vuxen ålder. Hoppas, hoppas att några av dem kommer att vilja hålla kontakt mailledes med sin ”gamla fröken”. Dottern delade förresten ut alla betygen och försåg var och en av dem med julkram hon också. Runt benen, för hon hade inte tid att vänta på att de skulle böja sig ner. Det var lite jobbigt för några av dem, att ha en 5-åring hängande runt höfterna, men som kollegan sa; ”Det är en betygsutdelning ni kommer att minnas!”
Nu är det alltså jullov! Igår kväll var maken, jag och vovven ute på en 1,5 timmes promenad. Mormor och morfar var hemma med sovande dotter. Lyxigt att kunna gå iväg så, bara han och jag. Nu ska vi strax åka in till staden och handla julklappar. Antar att vi inte är ensamma om det... Det är jobbigt med trängseln, men jag försöker ladda mentalt med att det får ta den tid det tar. Jag har sovit bra i alla fall och vaknade faktiskt av att jag skrattade åt en dröm. Försökte återberätta den vid frukostbordet, och skrattade så jag frustade - jag var fortfarande kvar i känslan då. Härlig start på dagen!
2005-12-19
Intensiva dagar
Pustar ut efter en så intensiv helg! Först personalfesten i fredags, som jag faktiskt till stor del lyckats lämna. Körde till Stockholm på lördageftermiddag eftersom svägerskan och jag skulle gå på Carolas julkonsert i Globen. Hade tänkt åka tåg men det är svårt att få ihop tiderna trots att jag har två städer att välja avgång ifrån och huvudstaden bara ligger ca 1 timmes resa bort.
Väl framme hos svägerskan hann vi äta lite och sedan sätta oss på tunnelbanan för att ta oss till Globen. Vi hade platser på femte raden och såg alltså väldigt bra. Det var en spektakulär show med scenen i mitten och publiken i cirkel runt om. Carola är väldigt... speciell. Förut har jag haft svårt för hennes prat och visst blir det lite mycket ”frälsning” i mina öron, fast samtidigt – that’s what Christmas is all about! Om vi alla kunde tänka lite mer på varandra och mindre på presenterna kanske en del av julstressen och julångesten många nu lever med skulle kunna minska. Sen om man tror eller inte på själva grejen med Josef och Maria, att Jesus föddes i ett stall osv… spelar det så stor roll om man tror? Det är en fin historia och om vi tar in budskapet bakom kan vi lära oss något av det, med eller utan att tro.
Jag har totalt fastnat för ”Himlen i min famn” som Carola har på sin julskiva. Jag hörde henne berätta tanken bakom texten när den var ny. Hon tänkte på Maria, som hade fött detta barn som jungfru. Att sitta, för 2000 år sedan, och försöka förstå allt detta. Bara att ha ett barn, sitt barn, på armen är stort nog, men hon satt där och försökte förstå vem hon egentligen vaggade. ”Är det hela himlen som jag gungar i min famn…” Den unga Marias tankar är det Carola försökt sätta ord på. Eftersom jag själv just hade blivit mamma när jag hörde den första gångerna, gjorde den starkt intryck på mig och jag sjunger den fortfarande minst 5 gånger på väg till jobbet varje dag nu i advent. Jag sjunger högt – och ibland tycker jag till och med att det låter bra! :)
Nåväl, konserten gjorde som sagt starkt intryck på mig. Vi dröjde oss kvar efteråt för att slippa trängas i kön till garderoben. Om vi inte hade gjort det... Vi gick långsamt och stannade till för att se om vi såg till Carola bakom alla människor när hon skrev autografer. Om vi inte hade gjort det... Vi stod stilla en lång stund medan jag förklarade att jag såg en person från den stad där jag arbetar, som jag vet är ett stort Carola-fan. Jag berättade om henne, jag känner till henne genom bekantas bekanta, så vi blev stående ett tag. Om vi inte hade gjort det... Ja, vad hade hänt om vi inte gjort detta? Då hade vi passerat spärrarna till globens tunnelbana utan att något speciellt hade hänt. Men nu gjorde vi allt detta och det mest fantastiska hände! Ja, jag tyckte det var fantastiskt!!
För sisådär 100 år sedan, när jag gick vårterminen i 9:an, åkte jag och en kompis till Stockholm. På bussen på väg hem pratade vi med två jämnåriga killar, rätt störiga men roliga. På hösten flyttade jag till en mellanstor stad i Ångermanland (hur många finns det av den varan?? ☺) för att gå gymnasiet. Där träffade jag en av de här två killarna, S, igen. Vi umgicks från och till under gymnasietiden. När jag ett halvår efter studenten flyttade till Stockholm hade han flyttat till Södertälje. Vi fortsatte att ha sporadisk kontakt. Det var aldrig nåt ”sånt” mellan oss, visst var jag till och från intresserad, men mest var han en fantastiskt rolig kompis. Han träffade tjej och försvann... Ett år senare hörde han av sig igen, vi träffades och hade en underbar dag på Skansen. Sen var det tyst. Jag flyttade norrut igen och träffade maken samma höst. Ytterligare ett år senare finns han i telefonen igen. Vi pratade, jag minns inte om vad, och detta är nu 14 år sedan.
Nu, 14 år sedan vi sist hördes och 15 år sedan jag sist såg honom så bara stod han där! Han såg ut som ”snart 40” men ändå sig precis lik! Samma långa rocker-hår, samma glada ögon, samma roliga överläppsrörelse – varför ser man och minns sådana detaljer? - samma tokiga prat som aldrig tar slut. ”S!!!????” sa jag!! ”INA!!!???” sa han. Stor kram, prata, prata, prata. Här är min fru och son som är 5,5. Samma som min dotter! Var bor du, vad gör du, hur är det?? 1000 frågor, telefonnummerbyte, genom spärrarna in på tåget och så var han borta. Lämnade bara en stor glädjeklump i min mage! Den familjen vill jag gärna, gärna umgås med och det verkade han också vilja. Goa ungdomsvän som bara stod där, utanför Globen och Carolas julkonsert. Galet roligt!
Igår slog svägerskan och jag världsrekord i shopping! Kista galleria öppnar kl 10.00. Vi var där ca 10.30. De stänger 21.00, då gick vi. Sammanlagt hade vi suttit för att äta lunch och middag och dricka en kopp kaffe, ca 1 timme, annars var vi på fötter. Om vi handlade julklappar? Inte en enda! Underbart va´?! Att den 18 december kunna handla BARA till sig själv i alla dessa timmar. Det var en delmålsbelöning till mig i min viktresa. Skulle ha varit det för svägerskan också, men hon bestämde sig för att också handla trots att hon hade en bit kvar. Det blev en tröja, ett par koftor, en kjol och ett halsband. Bara saker jag noga valde och gärna vill ha. Underbar egendag som jag ska leva länge på (de onda och ömmande fötterna kan jag däremot gärna snabbt glömma... men det är smällar man får ta ☺)!
I morgon kommer mormor och morfar, dottern har ikväll invigt sin loftsäng och julafton är mindre än en vecka bort. Detta sammantaget ger en härligt lycklig och förväntansfull dotter!
Väl framme hos svägerskan hann vi äta lite och sedan sätta oss på tunnelbanan för att ta oss till Globen. Vi hade platser på femte raden och såg alltså väldigt bra. Det var en spektakulär show med scenen i mitten och publiken i cirkel runt om. Carola är väldigt... speciell. Förut har jag haft svårt för hennes prat och visst blir det lite mycket ”frälsning” i mina öron, fast samtidigt – that’s what Christmas is all about! Om vi alla kunde tänka lite mer på varandra och mindre på presenterna kanske en del av julstressen och julångesten många nu lever med skulle kunna minska. Sen om man tror eller inte på själva grejen med Josef och Maria, att Jesus föddes i ett stall osv… spelar det så stor roll om man tror? Det är en fin historia och om vi tar in budskapet bakom kan vi lära oss något av det, med eller utan att tro.
Jag har totalt fastnat för ”Himlen i min famn” som Carola har på sin julskiva. Jag hörde henne berätta tanken bakom texten när den var ny. Hon tänkte på Maria, som hade fött detta barn som jungfru. Att sitta, för 2000 år sedan, och försöka förstå allt detta. Bara att ha ett barn, sitt barn, på armen är stort nog, men hon satt där och försökte förstå vem hon egentligen vaggade. ”Är det hela himlen som jag gungar i min famn…” Den unga Marias tankar är det Carola försökt sätta ord på. Eftersom jag själv just hade blivit mamma när jag hörde den första gångerna, gjorde den starkt intryck på mig och jag sjunger den fortfarande minst 5 gånger på väg till jobbet varje dag nu i advent. Jag sjunger högt – och ibland tycker jag till och med att det låter bra! :)
Nåväl, konserten gjorde som sagt starkt intryck på mig. Vi dröjde oss kvar efteråt för att slippa trängas i kön till garderoben. Om vi inte hade gjort det... Vi gick långsamt och stannade till för att se om vi såg till Carola bakom alla människor när hon skrev autografer. Om vi inte hade gjort det... Vi stod stilla en lång stund medan jag förklarade att jag såg en person från den stad där jag arbetar, som jag vet är ett stort Carola-fan. Jag berättade om henne, jag känner till henne genom bekantas bekanta, så vi blev stående ett tag. Om vi inte hade gjort det... Ja, vad hade hänt om vi inte gjort detta? Då hade vi passerat spärrarna till globens tunnelbana utan att något speciellt hade hänt. Men nu gjorde vi allt detta och det mest fantastiska hände! Ja, jag tyckte det var fantastiskt!!
För sisådär 100 år sedan, när jag gick vårterminen i 9:an, åkte jag och en kompis till Stockholm. På bussen på väg hem pratade vi med två jämnåriga killar, rätt störiga men roliga. På hösten flyttade jag till en mellanstor stad i Ångermanland (hur många finns det av den varan?? ☺) för att gå gymnasiet. Där träffade jag en av de här två killarna, S, igen. Vi umgicks från och till under gymnasietiden. När jag ett halvår efter studenten flyttade till Stockholm hade han flyttat till Södertälje. Vi fortsatte att ha sporadisk kontakt. Det var aldrig nåt ”sånt” mellan oss, visst var jag till och från intresserad, men mest var han en fantastiskt rolig kompis. Han träffade tjej och försvann... Ett år senare hörde han av sig igen, vi träffades och hade en underbar dag på Skansen. Sen var det tyst. Jag flyttade norrut igen och träffade maken samma höst. Ytterligare ett år senare finns han i telefonen igen. Vi pratade, jag minns inte om vad, och detta är nu 14 år sedan.
Nu, 14 år sedan vi sist hördes och 15 år sedan jag sist såg honom så bara stod han där! Han såg ut som ”snart 40” men ändå sig precis lik! Samma långa rocker-hår, samma glada ögon, samma roliga överläppsrörelse – varför ser man och minns sådana detaljer? - samma tokiga prat som aldrig tar slut. ”S!!!????” sa jag!! ”INA!!!???” sa han. Stor kram, prata, prata, prata. Här är min fru och son som är 5,5. Samma som min dotter! Var bor du, vad gör du, hur är det?? 1000 frågor, telefonnummerbyte, genom spärrarna in på tåget och så var han borta. Lämnade bara en stor glädjeklump i min mage! Den familjen vill jag gärna, gärna umgås med och det verkade han också vilja. Goa ungdomsvän som bara stod där, utanför Globen och Carolas julkonsert. Galet roligt!
Igår slog svägerskan och jag världsrekord i shopping! Kista galleria öppnar kl 10.00. Vi var där ca 10.30. De stänger 21.00, då gick vi. Sammanlagt hade vi suttit för att äta lunch och middag och dricka en kopp kaffe, ca 1 timme, annars var vi på fötter. Om vi handlade julklappar? Inte en enda! Underbart va´?! Att den 18 december kunna handla BARA till sig själv i alla dessa timmar. Det var en delmålsbelöning till mig i min viktresa. Skulle ha varit det för svägerskan också, men hon bestämde sig för att också handla trots att hon hade en bit kvar. Det blev en tröja, ett par koftor, en kjol och ett halsband. Bara saker jag noga valde och gärna vill ha. Underbar egendag som jag ska leva länge på (de onda och ömmande fötterna kan jag däremot gärna snabbt glömma... men det är smällar man får ta ☺)!
I morgon kommer mormor och morfar, dottern har ikväll invigt sin loftsäng och julafton är mindre än en vecka bort. Detta sammantaget ger en härligt lycklig och förväntansfull dotter!
2005-12-17
Det smakar beskt i munnen
Personalfest igårkväll. Vår skola har alltid haft fenomenala fester – nej, förresten, jag ska inte säga alltid. Man glömmer så lätt hur det var för sisådär 10 år sedan. Då var det styrdans och ”akta-sig-för-Z” som gällde, han tryckte sin danspartner så tätt intill sig och lyfte sedan upp några centimeter så man nästan svävade i luften. Han hade dessutom alltid lite för mycket innanför sin väst, så det var ingen angenäm upplevelse. Men det här är ganska många år sedan och numera är det istället ett väldans röj med mycket discodans a la 70-tal istället. Igår var inget undantag; jättegod mat, roliga sånger – jag fick leda allsång till en av Per Gessles sånger, mina kollegor känner mig och vet att jag kan alla Gyllenes sångtexter både fram- och baklänges, till och med i sömnen – och sedan bra musik på dansgolvet. Jag hade roligt, det är avslappnat och de flesta bjuder på sig själva alldeles lagom mycket.
Där borde det räcka. Det gör det inte längre. Förra årets julfest spårade ur för två stycken. De hade tydligen haft en affär tidigare under hösten, och gjorde inte mycket för att dölja det. Många av kollegorna känner den inblandade mannens fru och förutom att det bara är gräsligt osmakligt, blir man ännu mer betryckt när man känner den som blir sviken.
När gränsen väl är passerad verkar det svårt att stoppa. Igår igen, samme man men en annan kvinna. Inne på toaletten. Man känner för att kräkas. Trots att jag hade roligt, trots att det är festligt och glada människor, är eftersmaken mycket bitter. Jag vill inte gå på fler personalfester.
Nu ska jag strax sätta mig i bilen och köra till Stockholm. Ikväll ska jag och svägerskan gå på Carolas julkonsert, jag ska njuta av julsånger och julstämning och försöka glömma gårkvällen. Jag kan inte förändra andras beteende men jag kan påverka hur mycket plats jag låter det ta hos mig. Alltså bestämmer jag mig nu för att det har fått tillräckligt stor plats, och lämnar det således...
Där borde det räcka. Det gör det inte längre. Förra årets julfest spårade ur för två stycken. De hade tydligen haft en affär tidigare under hösten, och gjorde inte mycket för att dölja det. Många av kollegorna känner den inblandade mannens fru och förutom att det bara är gräsligt osmakligt, blir man ännu mer betryckt när man känner den som blir sviken.
När gränsen väl är passerad verkar det svårt att stoppa. Igår igen, samme man men en annan kvinna. Inne på toaletten. Man känner för att kräkas. Trots att jag hade roligt, trots att det är festligt och glada människor, är eftersmaken mycket bitter. Jag vill inte gå på fler personalfester.
Nu ska jag strax sätta mig i bilen och köra till Stockholm. Ikväll ska jag och svägerskan gå på Carolas julkonsert, jag ska njuta av julsånger och julstämning och försöka glömma gårkvällen. Jag kan inte förändra andras beteende men jag kan påverka hur mycket plats jag låter det ta hos mig. Alltså bestämmer jag mig nu för att det har fått tillräckligt stor plats, och lämnar det således...
2005-12-16
God Jul till mig från mig!!
Jag klarade det, jag KLARADE det!!
Den bästa julklappen stod jag för alldeles själv i år - imorse stannade vågen på 69,8 och därmed har jag gett mig själv den julklapp jag mest av allt önskade mig; att återigen vara med i "60-klubben". Det är två år sedan sist och som bonus vägde jag imorse på hektot 10 kg mindre än den 2 januari när jag började om. Det är klart att 10 kilo på ett år inte är så mycket, men med tanke på att omstarten kom av sig helt och hållet i somras när maken blev sjuk i Hepatit A, och jag istället gick upp 4 kg då, så är jag NÖJD!
Den bästa julklappen stod jag för alldeles själv i år - imorse stannade vågen på 69,8 och därmed har jag gett mig själv den julklapp jag mest av allt önskade mig; att återigen vara med i "60-klubben". Det är två år sedan sist och som bonus vägde jag imorse på hektot 10 kg mindre än den 2 januari när jag började om. Det är klart att 10 kilo på ett år inte är så mycket, men med tanke på att omstarten kom av sig helt och hållet i somras när maken blev sjuk i Hepatit A, och jag istället gick upp 4 kg då, så är jag NÖJD!
2005-12-15
Dumma skitrektor!
Får man skriva så som utbildad 36-årig pedagog? Om svaret är nej så skiter jag högaktningsfullt i det för hon är en dum skitrektor! Okänslig, fyrkantig och idag rent oförskämd.
Reaktionen från henne på mitt mail var ett svar med följande ord: ”Vi kan väl prata vidare vid tillfälle.” Idag hade jag tid och hon var där, så jag stegade in. Hon var übertrevlig, började med att säga att de vill att jag ska lägga schemat och att vi ska försöka hitta en lösning. Visst, så långt lät det ju bra...
(Som lärare har vi 35 timmars arbetsplatsförlagd tid (ap-tid) när vi ska vara på skolan. Utöver det har vi 10 timmars förtroendetid, som vi gör på valfri plats = hemma. Förberedelse, efterarbete, föräldrakontakter osv osv. Summa: 45 timmar. Därav vårt långa sommarlov, jul-, sport- och påsklov, vi har 5 veckors semester och resten är inarbetad tid. Visst finns lärare som inte gör sin arbetsvecka, men jag tror ändå att vi som gör dessa timmar med råge är flera. Jag tror inte att man som rektor behöver ”vakta” sin personal.)
Hur som haver... Nu hade rektor M och rektor G pratat ihop sig och läst mitt mail. Hennes, rektor M’s, förslag: ”Det finns ett par andra lärare som gör hela sin ap-tid på fyra dagar så det kan du också få göra, även om det innebär väldigt långa dagar, att lägga ut 36 timmar på fyra dagar.
Ridå
???
Det innebär ju ändå att hon/de tycker att jag ska sitta på skolan och göra arbetet. Att jag ska arbeta lika mycket varje vecka från januari till juni. Vilken schemaläggning ska jag göra i januari? Det fungerar inte så, det fattar varenda kotte jag har pratat med - och det är de flesta i min närhet… kollegor, vänner, släktningar och mamma förstås. ”Ap-tiden är arbetstid så då är man på arbetet, var ska vi annars dra gränsen för vem som får gå hem och vem som ska vara här?” Vad svarar man? Att se schemaläggningen som ett projekt som jag på 25% ska färdigställa under våren - ska det vara så svårt? Att jag får utföra just den arbetsuppgiften med tiden till förfogande, att användas där den behövs och där jag finner bäst? Tydligen är det svårt.
Jag var på vippen att börja gråta när hon också insinuerade att jag kanske inte är så sjuk som jag säger. Jag är nöjd och stolt över att ha hittat ett arbetssätt som fungerar för mig där 75% undervisning är lagom. Jag är på skolan fyra dagar i veckan och ger järnet då. Sen har jag helg tillsammans med min familj och så slutligen en dag till återhämtning som är bara min egen. Men självklart skulle jag hellre arbeta heltid för det skulle ju innebära att jag var frisk, att jag var den ”gamla” personen som med lätthet klarade 100%. ”Upplevelsen av behov av återhämtning är subj...” säger den dumma skitrektorn innan hon biter ihop om sin kommentar. Jag högg på det ändå, för vaddå subjektiv?! Ring min hjärtläkare om du vill höra hela historien.
Jag är glad att jag inte grät. Den dumma skitrektorn har inga tårar, sådana finns inte i stenar, och hjälper alltså inte alls. Jag avslutade med att säga att då arbetar jag 75% till våren och avsäger mig schemaläggningen. Nu kan hon sitta där med den alldeles själv för förutom mig på skolan finns ingen som kan, och jag har också svårt att se att någon kommer att vilja ta på sig uppdraget att både lära sig schemaläggningsprogrammet, och själva ”schemaläggningstänket”. Det är inte gjort på en kafferast på en skola med 600 elever och nästan 100 personal. ”Lycka till! hån-ler jag genom tårarna jag inte riktigt lyckas hålla tillbaka nu när jag landat på hemmaplan. Dumma skitrektor!
Reaktionen från henne på mitt mail var ett svar med följande ord: ”Vi kan väl prata vidare vid tillfälle.” Idag hade jag tid och hon var där, så jag stegade in. Hon var übertrevlig, började med att säga att de vill att jag ska lägga schemat och att vi ska försöka hitta en lösning. Visst, så långt lät det ju bra...
(Som lärare har vi 35 timmars arbetsplatsförlagd tid (ap-tid) när vi ska vara på skolan. Utöver det har vi 10 timmars förtroendetid, som vi gör på valfri plats = hemma. Förberedelse, efterarbete, föräldrakontakter osv osv. Summa: 45 timmar. Därav vårt långa sommarlov, jul-, sport- och påsklov, vi har 5 veckors semester och resten är inarbetad tid. Visst finns lärare som inte gör sin arbetsvecka, men jag tror ändå att vi som gör dessa timmar med råge är flera. Jag tror inte att man som rektor behöver ”vakta” sin personal.)
Hur som haver... Nu hade rektor M och rektor G pratat ihop sig och läst mitt mail. Hennes, rektor M’s, förslag: ”Det finns ett par andra lärare som gör hela sin ap-tid på fyra dagar så det kan du också få göra, även om det innebär väldigt långa dagar, att lägga ut 36 timmar på fyra dagar.
Ridå
???
Det innebär ju ändå att hon/de tycker att jag ska sitta på skolan och göra arbetet. Att jag ska arbeta lika mycket varje vecka från januari till juni. Vilken schemaläggning ska jag göra i januari? Det fungerar inte så, det fattar varenda kotte jag har pratat med - och det är de flesta i min närhet… kollegor, vänner, släktningar och mamma förstås. ”Ap-tiden är arbetstid så då är man på arbetet, var ska vi annars dra gränsen för vem som får gå hem och vem som ska vara här?” Vad svarar man? Att se schemaläggningen som ett projekt som jag på 25% ska färdigställa under våren - ska det vara så svårt? Att jag får utföra just den arbetsuppgiften med tiden till förfogande, att användas där den behövs och där jag finner bäst? Tydligen är det svårt.
Jag var på vippen att börja gråta när hon också insinuerade att jag kanske inte är så sjuk som jag säger. Jag är nöjd och stolt över att ha hittat ett arbetssätt som fungerar för mig där 75% undervisning är lagom. Jag är på skolan fyra dagar i veckan och ger järnet då. Sen har jag helg tillsammans med min familj och så slutligen en dag till återhämtning som är bara min egen. Men självklart skulle jag hellre arbeta heltid för det skulle ju innebära att jag var frisk, att jag var den ”gamla” personen som med lätthet klarade 100%. ”Upplevelsen av behov av återhämtning är subj...” säger den dumma skitrektorn innan hon biter ihop om sin kommentar. Jag högg på det ändå, för vaddå subjektiv?! Ring min hjärtläkare om du vill höra hela historien.
Jag är glad att jag inte grät. Den dumma skitrektorn har inga tårar, sådana finns inte i stenar, och hjälper alltså inte alls. Jag avslutade med att säga att då arbetar jag 75% till våren och avsäger mig schemaläggningen. Nu kan hon sitta där med den alldeles själv för förutom mig på skolan finns ingen som kan, och jag har också svårt att se att någon kommer att vilja ta på sig uppdraget att både lära sig schemaläggningsprogrammet, och själva ”schemaläggningstänket”. Det är inte gjort på en kafferast på en skola med 600 elever och nästan 100 personal. ”Lycka till! hån-ler jag genom tårarna jag inte riktigt lyckas hålla tillbaka nu när jag landat på hemmaplan. Dumma skitrektor!
2005-12-14
Pepparkaksbakande liten sjukling
Ytterligare en VAB:dag (VAB=vård av barn) går mot sitt slut. Dottern är fortfarande rätt hängig, äter som en fågelunge och ser samtidigt ut som om hon sålt smöret och tappat pengarna. Så synd som det är om henne nu har det aldrig varit om någon annan tidigare.
”När jag blir frisk igen, mamma…” säger hon och låter som om det kanske sker före midsommar om vi har stor tur.
Tonåringarna som jag egentligen kände behövde mig idag, klarade sig suveränt ändå. Ringde kollegan D, ni som läser här vet vem det är vid det här laget, och han tog hand om den gruppen utan att så mycket som fundera. Egentligen inte så arbetsamt eftersom de skulle skriva prov, men det känns ändå viktigt att någon man kan lita på ser efter klassen då. Både för provresultatets skull, men också för att eleverna ska känna att det har gått juste till.
Så vad har den hängiga prinsessan och jag förgyllt dagen med då? Jo, vi har gått på en liten utflykt i skogen. Det bästa hon vet när hon är frisk, hon kan gå hur långt och hur mycket som helst. Idag undrade hon om det inte var farligt ”för tänk om det kommer nåt stort djur med horn, en älg alltså mamma, och stångar oss. ” Ett bra sätt att försöka slippa... Men lite friskluft har aldrig skadat någon, så en liten sväng gick vi och sedan fick hon åka vagn medan jag gick med jycken i långlina fäst i ett bälte runt midjan.
Väl inne igen blev det pepparkaksbak. Uj, vad hon var duktig jämfört med förra året! Det syns väl på bilden!? Hon klarade nästan helt själv att platta ut, kavla, fylla på med mjöl under, och sedan stansa ut kakorna. Jag bara gapade! Fyra plåtar fick hon ihop, sedan var hon nöjd. Då var det mitt jobb att göra slut på degen, och vad är det för magiskt med dessa kakor egentligen??? Jag hann ledsna rätt rejält... :-) Men gott var det med deg - jag hade tänkt låta bli helt, men klarade det inte riktigt. Tur att inte själva kakorna lockar mig lika mycket, de kan jag med lätthet låta bli. Värre blir det när lussebullarna ligger och lockar i frysen. Får nog vänta till bara någon dag före julafton innan jag bakar dem.
”När jag blir frisk igen, mamma…” säger hon och låter som om det kanske sker före midsommar om vi har stor tur.
Tonåringarna som jag egentligen kände behövde mig idag, klarade sig suveränt ändå. Ringde kollegan D, ni som läser här vet vem det är vid det här laget, och han tog hand om den gruppen utan att så mycket som fundera. Egentligen inte så arbetsamt eftersom de skulle skriva prov, men det känns ändå viktigt att någon man kan lita på ser efter klassen då. Både för provresultatets skull, men också för att eleverna ska känna att det har gått juste till.
Så vad har den hängiga prinsessan och jag förgyllt dagen med då? Jo, vi har gått på en liten utflykt i skogen. Det bästa hon vet när hon är frisk, hon kan gå hur långt och hur mycket som helst. Idag undrade hon om det inte var farligt ”för tänk om det kommer nåt stort djur med horn, en älg alltså mamma, och stångar oss. ” Ett bra sätt att försöka slippa... Men lite friskluft har aldrig skadat någon, så en liten sväng gick vi och sedan fick hon åka vagn medan jag gick med jycken i långlina fäst i ett bälte runt midjan.
Väl inne igen blev det pepparkaksbak. Uj, vad hon var duktig jämfört med förra året! Det syns väl på bilden!? Hon klarade nästan helt själv att platta ut, kavla, fylla på med mjöl under, och sedan stansa ut kakorna. Jag bara gapade! Fyra plåtar fick hon ihop, sedan var hon nöjd. Då var det mitt jobb att göra slut på degen, och vad är det för magiskt med dessa kakor egentligen??? Jag hann ledsna rätt rejält... :-) Men gott var det med deg - jag hade tänkt låta bli helt, men klarade det inte riktigt. Tur att inte själva kakorna lockar mig lika mycket, de kan jag med lätthet låta bli. Värre blir det när lussebullarna ligger och lockar i frysen. Får nog vänta till bara någon dag före julafton innan jag bakar dem.
2005-12-13
Lucia
Idag ska det vara 5 minusgrader, gnistrande solsken bakom rimfrostiga björkar, ett par decimeter snö och tindrande barnaögon. Verkligheten överensstämmer sällan med ”ska” och heller inte idag... Här har varit snarare 5 plusgrader, solen har synts till så visst hade det kunnat vara värre. Nån rimfrost i björkarna har jag inte sett till och heller ingen snö, inte en gnutta hur mycket man än letar. Det enda som går att mäta i decimeter är issträngarna efter vår grusväg... De tindrande barnaögonen är utbytta mot febermatt blick hos 5-åringen. Hon är ändå mycket piggare än igår, så mitt på dagen trodde jag att hon nog var på väg att bli riktigt frisk. Alltså gjorde vi oss i ordning och åkte till lussefirandet på dagis - nån sorts luciastämning måste vi ju försöka få till! Hon stod där, som tomte; ”Mamma, du minns väl hur mycket luciakronan kliade förra året!” Självklart, hur hade jag kunnat underlåta mig att komma ihåg det? Jag tror hon gäspade mer än hon sjöng! Undra om hon gör som hästarna, att gäspningen står för nervositet? Annars var det ett stycke mycket trött dotter...
Vi fikade efter framträdandet (och jag åt årets första lussebulle - G i köket på förskolan bakar de ljuvligaste, med potatis i degen, så det var helt klart värt premiär!) och sedan åkte vi hem. Det blir till att VAB:a imorgon också. Hade hoppats att syrran skulle vara jobb-fri, eftersom både maken och jag behöver arbeta, vilket hon förstås inte var. Men är prinsessan sjuk så är hon - då får de finniga fjortisarna klara sig utan mig :-) !
Annars är alla betygen nu satta. Lika svårt varje termin, det är ju så godtyckligt. Hur rättvis man än försöker vara och hur många varv jag än läser betygskriterierna så går det ju att vrida och vända det åt olika håll. Tankar för dem som ligger ”på gränsen”, styrks de av att redan nu få det högre betyget och jobbar hårt för att behålla, eller peppar jag dem att arbeta ordentligt genom att hålla igen och säga att jag vill se lite till? De flesta av de betyg jag ska sätta gäller ju dessutom år 9. De ska ha slutbetyg till våren, och båda mina ämnen (svenska och engelska) ska testas via de nationella proven. Inget som styr för individen, men det kan ändå visa åt vilket håll det lutar. Höja nu och sänka till våren känns aldrig lockande, då är det kanske bättre att hålla igen och hoppas att det räcker till höjning till våren. Ibland känns betygstärningen som ett minst lika rättvist redskap...
Imorgon ska dottern och jag baka lussebullar och pepparkakor. Därför blir inte loggen längre än så här för nu ska jag göra pepparkaksdeg!
(Morgondagen blir för övrigt en stor utmaning i min viktresa... pepparkaksdeg råkar nämligen vara en av mina topp-10 av omtyckta, äh – varför hymla – älskade sötsaker. Så här ser den listan ut, snabbt nedtecknad:
1) NK-mint
2) Nutella
3) M&M
4) Mjukglass i bägare med noisettesås i botten och daimkulor som strössel
5) ”Kladdkaka”
6) Pepparkaksdeg
7) Lejonet & Björnens italienska chokladglass
8) Chocolate Chip Cookies
9) ”Märtengodis” (nougat köpt på marknad)
10) Toblerone
Chokladtorsk? Jag? Jajamensan! :-D Tur att det finns 86%-ig dito som jag med gott samvete kan ta en ruta av varje kväll till kaffet...)
Vi fikade efter framträdandet (och jag åt årets första lussebulle - G i köket på förskolan bakar de ljuvligaste, med potatis i degen, så det var helt klart värt premiär!) och sedan åkte vi hem. Det blir till att VAB:a imorgon också. Hade hoppats att syrran skulle vara jobb-fri, eftersom både maken och jag behöver arbeta, vilket hon förstås inte var. Men är prinsessan sjuk så är hon - då får de finniga fjortisarna klara sig utan mig :-) !
Annars är alla betygen nu satta. Lika svårt varje termin, det är ju så godtyckligt. Hur rättvis man än försöker vara och hur många varv jag än läser betygskriterierna så går det ju att vrida och vända det åt olika håll. Tankar för dem som ligger ”på gränsen”, styrks de av att redan nu få det högre betyget och jobbar hårt för att behålla, eller peppar jag dem att arbeta ordentligt genom att hålla igen och säga att jag vill se lite till? De flesta av de betyg jag ska sätta gäller ju dessutom år 9. De ska ha slutbetyg till våren, och båda mina ämnen (svenska och engelska) ska testas via de nationella proven. Inget som styr för individen, men det kan ändå visa åt vilket håll det lutar. Höja nu och sänka till våren känns aldrig lockande, då är det kanske bättre att hålla igen och hoppas att det räcker till höjning till våren. Ibland känns betygstärningen som ett minst lika rättvist redskap...
Imorgon ska dottern och jag baka lussebullar och pepparkakor. Därför blir inte loggen längre än så här för nu ska jag göra pepparkaksdeg!
(Morgondagen blir för övrigt en stor utmaning i min viktresa... pepparkaksdeg råkar nämligen vara en av mina topp-10 av omtyckta, äh – varför hymla – älskade sötsaker. Så här ser den listan ut, snabbt nedtecknad:
1) NK-mint
2) Nutella
3) M&M
4) Mjukglass i bägare med noisettesås i botten och daimkulor som strössel
5) ”Kladdkaka”
6) Pepparkaksdeg
7) Lejonet & Björnens italienska chokladglass
8) Chocolate Chip Cookies
9) ”Märtengodis” (nougat köpt på marknad)
10) Toblerone
Chokladtorsk? Jag? Jajamensan! :-D Tur att det finns 86%-ig dito som jag med gott samvete kan ta en ruta av varje kväll till kaffet...)
2005-12-12
Kräksjuka och konst (?) på Ikea
”Ork i magen och ha glädje i bröstet” skrev jag igår. Pang! en käftsmäll bara ett par timmar senare... Dottern vaknar och kräks på golvet. Kommer över i vår säng och kräks igen efter en halvtimme, då i en hink som maken passande nog hämtat. Hon är ledsen förstås, lite rädd som man är när man kräks (går det nånsin över?). Det blir trångt att ligga 3 i vår säng så jag gick över till gästsängen i dotterns rum. Mycket kan man säga om den, den är bra eftersom den bäddas ihop till en fåtölj och därför används som sådan när ingen behöver den att sova i. Men att sova i den som vuxen - det är ett straff! Man kan lika gärna ligga på en planka, den är för hård. Det var heller inte bara sängen som gjorde det svårt att sova, det är oroligt i magen när dottern är sjuk. Vi är ovana, hon är ”en osedvanligt frisk unge” i vanliga fall!
Jag är ju också i stort behov av mina lediga måndagar. Nu sitter jag här, yrvaken och hängig, med värk i kroppen efter den hårda sängen. Dottern är sjuk, men ändå frisk nog att kräva min uppmärksamhet hela tiden. Just nu sitter hon och skriver i en bok, men som den 5-åring hon är vill hon hela tiden att jag ska titta. Inget konstigt alls, men jag är bara så trött. Vill helst lägga mig ner och bara sova, sova, sova. Hade behövt en lååång sovmorgon, men väcktes redan 7.30 för då hade hon sovit klart...
Solen skiner, jag hade tänkt (efter att ha sovit ut) gå på en långpromenad med hunden. Nu vet jag inte hur jag ska lösa det, för hunden behöver ju få komma ut, oavsett hur hälsostatusen ser ut i familjen. Jag kan ju gärna inte slita med mig en sjuk dotter, åtminstone inte att varken gå eller rida. Kanske dags att gräva fram någon gammal vagn, att sitta nedbäddad i vagnen i friska luften kan väl inte vara farligt?
En helt annan fråga - kan man köpa konst på Ikea?? Vi var där igår och köpte nytt vardagsrumsbord och även matta att ha under bordet. Vi har ju möblerat om i vardagsrummet och det blev riktigt, riktigt bra om jag får säga det själv! Förut hade vi vår hörnsoffa (som jag också vill byta ut men det får bli senare) stående ut i rummet med ena sidan, men nu har vi ställt den efter två väggar istället, så det blev helt plötsligt riktigt luftigt i vårt lilla vardagsrum. Vi har också flyttat runt bokhyllorna och fått en hel vägg utan varken hyllor eller annat på. Dit skulle jag vilja ha en tavla, och för att återkomma till styckets inledning, så hittade jag en igår! På Ikea... En stor färgstark sak med en orkidé och en tulpan tror jag det var. Stor var den, som en målning - man kunde alltså ”känna” färgen med fingret, ytan var inte slät. Ja, självklart är det ett tryck, det är ju Ikea, men det såg ändå ut som en ”riktigt” målning. Endast eller hela (beror på hur man ser det) 995:- kostar den och jag velar fram och tillbaka, fram och tillbaka... Mest egentligen för att lägga 1000:- på en tavla från Ikea. Äh, jag vet inte vad jag vill ha fram, kanske att det är skämmigt att ha sådan smak att man faller för en ikea-tavla. Fast det är ju jag som ska ha den och titta mest på den, så då får det väl vara hur det vill med smaken - jag gillar den ju! Jag ska i vart fall gå och titta på den en gång till!!
Jag är ju också i stort behov av mina lediga måndagar. Nu sitter jag här, yrvaken och hängig, med värk i kroppen efter den hårda sängen. Dottern är sjuk, men ändå frisk nog att kräva min uppmärksamhet hela tiden. Just nu sitter hon och skriver i en bok, men som den 5-åring hon är vill hon hela tiden att jag ska titta. Inget konstigt alls, men jag är bara så trött. Vill helst lägga mig ner och bara sova, sova, sova. Hade behövt en lååång sovmorgon, men väcktes redan 7.30 för då hade hon sovit klart...
Solen skiner, jag hade tänkt (efter att ha sovit ut) gå på en långpromenad med hunden. Nu vet jag inte hur jag ska lösa det, för hunden behöver ju få komma ut, oavsett hur hälsostatusen ser ut i familjen. Jag kan ju gärna inte slita med mig en sjuk dotter, åtminstone inte att varken gå eller rida. Kanske dags att gräva fram någon gammal vagn, att sitta nedbäddad i vagnen i friska luften kan väl inte vara farligt?
En helt annan fråga - kan man köpa konst på Ikea?? Vi var där igår och köpte nytt vardagsrumsbord och även matta att ha under bordet. Vi har ju möblerat om i vardagsrummet och det blev riktigt, riktigt bra om jag får säga det själv! Förut hade vi vår hörnsoffa (som jag också vill byta ut men det får bli senare) stående ut i rummet med ena sidan, men nu har vi ställt den efter två väggar istället, så det blev helt plötsligt riktigt luftigt i vårt lilla vardagsrum. Vi har också flyttat runt bokhyllorna och fått en hel vägg utan varken hyllor eller annat på. Dit skulle jag vilja ha en tavla, och för att återkomma till styckets inledning, så hittade jag en igår! På Ikea... En stor färgstark sak med en orkidé och en tulpan tror jag det var. Stor var den, som en målning - man kunde alltså ”känna” färgen med fingret, ytan var inte slät. Ja, självklart är det ett tryck, det är ju Ikea, men det såg ändå ut som en ”riktigt” målning. Endast eller hela (beror på hur man ser det) 995:- kostar den och jag velar fram och tillbaka, fram och tillbaka... Mest egentligen för att lägga 1000:- på en tavla från Ikea. Äh, jag vet inte vad jag vill ha fram, kanske att det är skämmigt att ha sådan smak att man faller för en ikea-tavla. Fast det är ju jag som ska ha den och titta mest på den, så då får det väl vara hur det vill med smaken - jag gillar den ju! Jag ska i vart fall gå och titta på den en gång till!!
2005-12-11
Jag har sett solen!
Idag har jag varit ute och promenerat med hunden i solsken! Det var sanna mina ord inte igår... Man behöver ljuset, det märker jag tydligt. Allra helst den här årstiden när det dessutom inte finns en endaste snögnutta kvar här på den västmanländska landsbygden. Man kan bli deppig för mindre.
Men det var så skönt! Det är skönt att ha kraft i stegen, att ha ork i magen och ha glädje i bröstet igen!
Jag blir dessutom mindre och mindre. Den planerade viktminskningen flyter på så bra. Jag har ynka 0,4 kg kvar till att nå under 70 och det är ett stort, JÄTTESTORT, delmål. Jag är ju inte färdig där, men det känns nästan viktigare att komma under 70 än att senare gå i mål. Jag har tänkt mig ca 5-6 kg till sedan, får se hur det då känns. Jag har vägt 66 som minst, men det var bara typ en vecka i juni för 2,5 år sedan... Men jag har vägt 33 kg mer som mest - det kan jag bara inte fatta längre! På så sätt är jag "smal" i huvudet nu, jag kan inte förstå att jag har varit så stor! Nu ska jag fortsätta njuta av att det flyter på bra, så får vi ta ett steg i taget sedan och se när det känns klart!
Men det var så skönt! Det är skönt att ha kraft i stegen, att ha ork i magen och ha glädje i bröstet igen!
Jag blir dessutom mindre och mindre. Den planerade viktminskningen flyter på så bra. Jag har ynka 0,4 kg kvar till att nå under 70 och det är ett stort, JÄTTESTORT, delmål. Jag är ju inte färdig där, men det känns nästan viktigare att komma under 70 än att senare gå i mål. Jag har tänkt mig ca 5-6 kg till sedan, får se hur det då känns. Jag har vägt 66 som minst, men det var bara typ en vecka i juni för 2,5 år sedan... Men jag har vägt 33 kg mer som mest - det kan jag bara inte fatta längre! På så sätt är jag "smal" i huvudet nu, jag kan inte förstå att jag har varit så stor! Nu ska jag fortsätta njuta av att det flyter på bra, så får vi ta ett steg i taget sedan och se när det känns klart!
2005-12-10
Mail till min rektor
Har sovit jättedåligt i natt – tack för det rektorn (se torsdagens blogg)… När jag väl har sovit har jag drömt, och min hjärna gjorde nog sitt bästa att få mig att släppa detta, för i drömmen löste det sig. I wish. Jag skickade ett mail på torsdagkväll till rektor M som är ansvarig för mig, men jag skickade en kopia till rektor G också. De hade det alltså i sina datorer på fredagmorgon när de kom dit. Båda var på plats, jag såg dem båda, men ingen av dem – INGEN – kommenterar med en bokstav eller ett ord. Bra ledarskap, va´?! Det blir patetiskt, faktiskt. Här är mailet:
Hej M!
Vi avslutade i och för sig samtalet idag med att du skulle prata med G och T (som tillsammans med mig ska ansvara för schemaläggningen under våren – min kommentar) men jag måste ändå få fråga ett par saker och förtydliga ett par andra.
Jag kan inte förstå att vi ska behöva se så olika på detta med min tjänst. Jag arbetar i "cykler" eller vad man ska kalla det, det finns säkert både för- och nackdelar med det, men det är trots allt en förutsättning för att jag ska fungera. Jag ÄR inte 100% frisk, jag har inte samma ork som en frisk person. Ja, jag kanske kan vara sjukskriven, men inte hur som helst och jag (och FK) anser förstås att det är bättre att jag får anpassade arbetsuppgifter för att klara heltid. Nu finns chansen för detta - det är budgeterat för det och jag vill göra jobbet, men det ska riskera att stupa på en sådan detalj som var arbetet ska utföras. "Vänja sig vid att sitta på arbetet" har du sagt vid ett par tillfällen. Det handlar inte om att "vänja mig", klarade jag heltid skulle jag ju arbeta heltid. Att ha dessa "långhelger" när jag hinner återhämta mig är det som gör skillnad mellan frisk och sjuk. Jag känner mig själv efter dessa 5,5 år som sjuk. Jag behöver agera utifrån min situation - jag är alltså inte tillräckligt frisk för full "vanlig" tjänst men kan klara av det, om jag själv i stor utsträckning kan bestämma mina arbetstider.
Kanske går det inte att förstå hur mycket det påverkar mig att inte behöva ge mig iväg en morgon. Att få ta det lugnt hemma, sova tills jag vaknar, arbeta i lugn och ro och ta pauser när jag behöver. Att ibland arbeta 4 timmar och ibland 12, beroende på hur jag mår. Inte behöva träffa människor, bara få ha ro omkring mig. Jag är på jobbet fyra dagar i veckan. Jag kan till och med förlägga lite av de 8,25 timmarna som jag ska göra på måndagar till någon av de dagarna. Det kan jag och T titta på, att ha sådan tid när vi båda kan. Jag kommer att sitta i skolan vissa måndagar, kanske en i månaden om vi ska ha något bestämt i förväg, men jag vill också kunna använda en stor del av dessa 150 timmar när de behövs.
Jag är också öppen för att lyfta frågorna runt schemat som vi pratade om idag. Om vi ska ha 40 eller 60 minuters lektioner, de korta fredagarna osv. Det kan jag göra på ämneskonferenser och dela ut även till andra ämnen att göra detsamma. Inget som behöver eller ens kan ske på måndagar. T och jag kommer att behöva arbeta vissa kvällar eftersom h*n redan har heltid i sin tjänst, heller inget som kan ske på måndagar på dagtid.
Jag ser faktiskt ingen anledning till att jag skulle uträtta mer på jobbet än hemma. Jag finns tillgänglig på mail och telefon. Ja, vi har 35 timmars arbetsplatsförlagd tid, men återigen - skulle jag vara frisk och klara det skulle jag ju arbeta heltid. Jag har också pratat med många av kollegorna och ingen ser fördelen med att sitta på skolan. "Här blir du ju bara störd och får svårt att koncentrera dig" är den kommentar som är vanligast. Att stänga dörren om mig och tända röd lampa - då kan jag ju lika gärna sitta på annan plats. Eller? Det känns som att sitta på skolan mest är för att det inte ska vara "orättvist mot andra", de övriga anledningarna ska jag ju inte strunta i att göra, jag gör dem istället på tisdag-fredag.
Jag vill gärna göra jobbet, men jag vill göra det på mitt sätt. Jag vill inte bli stressad av detta och behöva sjukskriva mig senare, för att jag nu hoppar på något som jag känner stressar mig. T och jag hittar med all säkerhet ett bra sätt att lösa detta på. Låt oss göra det!
Om jag istället ska arbeta 75% och inte ha detta i min tjänst, hur gör vi då? Ska jag återigen räkna timmar när jag gör schemat och spara dem till hösten? Är det då inte bättre att jag har detta i min tjänst nu, som det är kalkylerat med, och att jag då kan räkna av tiden och förhoppningsvis stå på +/-0 till hösten, eller åtminstone bara lite "tid över"? Eller får jag då inte lägga schemat? Jag förstår inte, men försöker.
Hälsningar
”Ina”
En kompis som fick läsa mailet frågade om jag var arg när jag skrev det. Jag hade sagt att jag var det och det var jag ju, jättearg! ”I sådana fall är du duktig på att inte visa det. Kanske är det vad som är problemet, att de inte klarar av att bemöta mig? Att det inte finns något att ”ta” på eftersom jag har rätt – jag har verkligen rätt den här gången…
Nåväl, jag lämnar det nu… Idag har jag och hunden varit ute på promenad. Skönt! Jag lekte kurragömma bakom storbalar som står kvar ute på ett fält. Hon letar reda på mig på en gång nu, det gjorde hon inte för ett par månader sedan. Efter det har vi varit på en liten julmarknad. Alldeles lagom med bara 15-20 stånd med bara hantverk, inget krims-krams. Dottern fick göra ett julpyssel, en stjärna i koppartråd, och var jättenöjd. Hon fick också åka häst och vagn ”för det hade hon aldrig, aldrig gjort!!” Nej, säkert – hon valde att glömma att vi har både häst och vagn hemma, men jag förstår henne, det är ju grejen att göra det på ett sådant ställe. Att bästisen fanns på plats och också ville åka spelade förstås också in!
Nu sitter jag med en stor kopp gott yogi-te och tycker livet är helt ok ☺ !
Ha en skön lördagkväll, det tänker jag ha!
Hej M!
Vi avslutade i och för sig samtalet idag med att du skulle prata med G och T (som tillsammans med mig ska ansvara för schemaläggningen under våren – min kommentar) men jag måste ändå få fråga ett par saker och förtydliga ett par andra.
Jag kan inte förstå att vi ska behöva se så olika på detta med min tjänst. Jag arbetar i "cykler" eller vad man ska kalla det, det finns säkert både för- och nackdelar med det, men det är trots allt en förutsättning för att jag ska fungera. Jag ÄR inte 100% frisk, jag har inte samma ork som en frisk person. Ja, jag kanske kan vara sjukskriven, men inte hur som helst och jag (och FK) anser förstås att det är bättre att jag får anpassade arbetsuppgifter för att klara heltid. Nu finns chansen för detta - det är budgeterat för det och jag vill göra jobbet, men det ska riskera att stupa på en sådan detalj som var arbetet ska utföras. "Vänja sig vid att sitta på arbetet" har du sagt vid ett par tillfällen. Det handlar inte om att "vänja mig", klarade jag heltid skulle jag ju arbeta heltid. Att ha dessa "långhelger" när jag hinner återhämta mig är det som gör skillnad mellan frisk och sjuk. Jag känner mig själv efter dessa 5,5 år som sjuk. Jag behöver agera utifrån min situation - jag är alltså inte tillräckligt frisk för full "vanlig" tjänst men kan klara av det, om jag själv i stor utsträckning kan bestämma mina arbetstider.
Kanske går det inte att förstå hur mycket det påverkar mig att inte behöva ge mig iväg en morgon. Att få ta det lugnt hemma, sova tills jag vaknar, arbeta i lugn och ro och ta pauser när jag behöver. Att ibland arbeta 4 timmar och ibland 12, beroende på hur jag mår. Inte behöva träffa människor, bara få ha ro omkring mig. Jag är på jobbet fyra dagar i veckan. Jag kan till och med förlägga lite av de 8,25 timmarna som jag ska göra på måndagar till någon av de dagarna. Det kan jag och T titta på, att ha sådan tid när vi båda kan. Jag kommer att sitta i skolan vissa måndagar, kanske en i månaden om vi ska ha något bestämt i förväg, men jag vill också kunna använda en stor del av dessa 150 timmar när de behövs.
Jag är också öppen för att lyfta frågorna runt schemat som vi pratade om idag. Om vi ska ha 40 eller 60 minuters lektioner, de korta fredagarna osv. Det kan jag göra på ämneskonferenser och dela ut även till andra ämnen att göra detsamma. Inget som behöver eller ens kan ske på måndagar. T och jag kommer att behöva arbeta vissa kvällar eftersom h*n redan har heltid i sin tjänst, heller inget som kan ske på måndagar på dagtid.
Jag ser faktiskt ingen anledning till att jag skulle uträtta mer på jobbet än hemma. Jag finns tillgänglig på mail och telefon. Ja, vi har 35 timmars arbetsplatsförlagd tid, men återigen - skulle jag vara frisk och klara det skulle jag ju arbeta heltid. Jag har också pratat med många av kollegorna och ingen ser fördelen med att sitta på skolan. "Här blir du ju bara störd och får svårt att koncentrera dig" är den kommentar som är vanligast. Att stänga dörren om mig och tända röd lampa - då kan jag ju lika gärna sitta på annan plats. Eller? Det känns som att sitta på skolan mest är för att det inte ska vara "orättvist mot andra", de övriga anledningarna ska jag ju inte strunta i att göra, jag gör dem istället på tisdag-fredag.
Jag vill gärna göra jobbet, men jag vill göra det på mitt sätt. Jag vill inte bli stressad av detta och behöva sjukskriva mig senare, för att jag nu hoppar på något som jag känner stressar mig. T och jag hittar med all säkerhet ett bra sätt att lösa detta på. Låt oss göra det!
Om jag istället ska arbeta 75% och inte ha detta i min tjänst, hur gör vi då? Ska jag återigen räkna timmar när jag gör schemat och spara dem till hösten? Är det då inte bättre att jag har detta i min tjänst nu, som det är kalkylerat med, och att jag då kan räkna av tiden och förhoppningsvis stå på +/-0 till hösten, eller åtminstone bara lite "tid över"? Eller får jag då inte lägga schemat? Jag förstår inte, men försöker.
Hälsningar
”Ina”
En kompis som fick läsa mailet frågade om jag var arg när jag skrev det. Jag hade sagt att jag var det och det var jag ju, jättearg! ”I sådana fall är du duktig på att inte visa det. Kanske är det vad som är problemet, att de inte klarar av att bemöta mig? Att det inte finns något att ”ta” på eftersom jag har rätt – jag har verkligen rätt den här gången…
Nåväl, jag lämnar det nu… Idag har jag och hunden varit ute på promenad. Skönt! Jag lekte kurragömma bakom storbalar som står kvar ute på ett fält. Hon letar reda på mig på en gång nu, det gjorde hon inte för ett par månader sedan. Efter det har vi varit på en liten julmarknad. Alldeles lagom med bara 15-20 stånd med bara hantverk, inget krims-krams. Dottern fick göra ett julpyssel, en stjärna i koppartråd, och var jättenöjd. Hon fick också åka häst och vagn ”för det hade hon aldrig, aldrig gjort!!” Nej, säkert – hon valde att glömma att vi har både häst och vagn hemma, men jag förstår henne, det är ju grejen att göra det på ett sådant ställe. Att bästisen fanns på plats och också ville åka spelade förstås också in!
Nu sitter jag med en stor kopp gott yogi-te och tycker livet är helt ok ☺ !
Ha en skön lördagkväll, det tänker jag ha!
2005-12-08
Kubism
Aghh, jag blir så ARG! Att sitta fast i en fyrkantig organisation med en fyrkantig chef - det blir kubism det!
Jag ska förklara...
Jag arbetar 75% pga att jag inte orkar att arbeta 100% sedan jag blev hjärtsjuk. Jag är stresskänslig och har lång återhämtningssträcka. Dessa 75% har jag lagt så att jag är ledig en dag i veckan, måndagar, och med en förlängd helg fungerar det hyfsat bra. Sedan två år är det jag som lägger schemat på skolan. Det är ett hästjobb att få 600 elever och 80 lärare att vara på olika ställen i en byggnad som egentligen är för liten. Det tar kraft, det tar tankemöda, det tar framför allt tid. I runda slängar 200-250 timmar från början till slut.
Nu i vår finns jag budgeterad på heltid för att kunna lägga detta schema på arbetstid och inte i efterhand sitta med alla timmar utan att kunna ta ut dem. Så långt låter ju allt jättebra! Men… Rektor och jag har helt olika uppfattningar om vad detta innebär. Jag ser att jag kan handskas som jag vill med denna tid, att jag kan sitta hemma och göra jobbet på tid som passar mig. Hon ser att jag sitter i skolan 8 timmar varje måndag, instängd i ett rum med lysande röd lampa som betyder ”stör ej”.
Om jag klarade det, att arbeta 5 dagar i veckan från morgon till kväll så skulle jag ju arbeta heltid! Nu har jag chans att få göra ett jobb på heltid som jag känner att jag skulle klara av genom att arbeta när jag orkar och när det behövs. Men nej, det är inte så hon har tänkt. Jag blir så arg och frustrerad. Det hon avslutade med idag när vi diskuterade det var att jag i så fall kanske ändå skulle vara sjukskriven så skulle hon och en annan göra det. Jag undrar i mitt stilla sinne vad försäkringskassan säger om de får veta. Det är ju just detta man ska sträva mot, när en arbetstagare inte klarar sina vanliga arbetsuppgifter, att istället hitta alternativ. Nu finns alternativet men inte viljan från min chef att låta mig göra det.
Vem ska jag prata med? Hur ska jag göra? Jag känner mig inmålad i ett hörn!
Jag ska förklara...
Jag arbetar 75% pga att jag inte orkar att arbeta 100% sedan jag blev hjärtsjuk. Jag är stresskänslig och har lång återhämtningssträcka. Dessa 75% har jag lagt så att jag är ledig en dag i veckan, måndagar, och med en förlängd helg fungerar det hyfsat bra. Sedan två år är det jag som lägger schemat på skolan. Det är ett hästjobb att få 600 elever och 80 lärare att vara på olika ställen i en byggnad som egentligen är för liten. Det tar kraft, det tar tankemöda, det tar framför allt tid. I runda slängar 200-250 timmar från början till slut.
Nu i vår finns jag budgeterad på heltid för att kunna lägga detta schema på arbetstid och inte i efterhand sitta med alla timmar utan att kunna ta ut dem. Så långt låter ju allt jättebra! Men… Rektor och jag har helt olika uppfattningar om vad detta innebär. Jag ser att jag kan handskas som jag vill med denna tid, att jag kan sitta hemma och göra jobbet på tid som passar mig. Hon ser att jag sitter i skolan 8 timmar varje måndag, instängd i ett rum med lysande röd lampa som betyder ”stör ej”.
Om jag klarade det, att arbeta 5 dagar i veckan från morgon till kväll så skulle jag ju arbeta heltid! Nu har jag chans att få göra ett jobb på heltid som jag känner att jag skulle klara av genom att arbeta när jag orkar och när det behövs. Men nej, det är inte så hon har tänkt. Jag blir så arg och frustrerad. Det hon avslutade med idag när vi diskuterade det var att jag i så fall kanske ändå skulle vara sjukskriven så skulle hon och en annan göra det. Jag undrar i mitt stilla sinne vad försäkringskassan säger om de får veta. Det är ju just detta man ska sträva mot, när en arbetstagare inte klarar sina vanliga arbetsuppgifter, att istället hitta alternativ. Nu finns alternativet men inte viljan från min chef att låta mig göra det.
Vem ska jag prata med? Hur ska jag göra? Jag känner mig inmålad i ett hörn!
2005-12-07
Trötthet säljes till lägst bjudande!
Jag är så trött! Jag är så dj***a trött på att vara trött! Lyckliga alla människor som föds morgonpigga. Jag vägrar att gå med på att det är synd om dem eftersom de ofta är trötta på kvällarna. De allra flesta människor måste ju ändå kliva upp på morgnarna och det är ett h***ete att göra det varje vardag när man har sovit för lite och är så trött så trött så förlamande trött.
"Men gå och lägg dig i tid då!" Jodå, jag hör kommentaren. Men jag kan inte, jag klarar det inte. Jag har legat i träningsläger i hela mitt vuxna liv. Hade jag haft en personlig tränare i tidigt sänggående hade han sagt upp sig eller tagit livet av sig för ett par årtionden sedan… Den här tiden, strax före 18 på kvällen, är värst (fast då räknar jag inte när klockradion sätter igång på morgonen, det stadie av trötthet som jag då är drabbad av finns liksom ingen mätbar metod till). Men den här tiden, vid 18, då är jag mer eller mindre medvetslös. Efter middag och nattning av dotter, när lugnet lägger sig i hemmet (så sägs det ju i alla fall…), då vaknar jag. Framåt 21-tiden spelar det ingen roll hur lite jag har sovit innan – då är jag pigg och full av energi. Då kan jag dra igång med olika projekt. Maken är inte imponerad.
Exempel på förslag jag kommit med efter kl 21 bara den senaste månaden:
baka matbröd
laga mat
dammsuga
skruva ihop ny loftsäng åt dottern
möblera om vardagsrummet
Jag fattar liksom inte förrän jag ser makens min och brist på engagemang att något är fel…
Så här ett par veckor innan jullov, när det västmanländska skitvädret gör sitt bästa för att skriva in oss alla på psyket, när man är lagom utarbetat, har ca 1 miljon saker att göra både hemma och på jobbet och man dessutom har en elak liten pysslargubbe på axeln som viskar att man borde pyssla pyssla pyssla inför julen med dottern, då är tröttheten ännu värre än annars. Man borde förstås också baka 12 sorters kakor, städa allt överallt, även garderober och tak, man borde lägga in sill och griljera skinka, man borde bjuda vänner och ovänner på glögg och pepparkakor och lussebullar och skinkmackor och man borde däremellan stå och tindra med ögonen och se fram emot alltsammans.
Nej, så illa är det inte, allt efter ”pysselgubben på axeln” är överdrivet, jag är inte särskilt julstressad på så sätt. Men jag försöker famlande hitta anledningen till den här djä***a tröttheten, den är dessvärre inte ett dugg överdriven. Kanske känns det mindre tröttsamt om jag åtminstone försöker skratta lite åt det!?
"Men gå och lägg dig i tid då!" Jodå, jag hör kommentaren. Men jag kan inte, jag klarar det inte. Jag har legat i träningsläger i hela mitt vuxna liv. Hade jag haft en personlig tränare i tidigt sänggående hade han sagt upp sig eller tagit livet av sig för ett par årtionden sedan… Den här tiden, strax före 18 på kvällen, är värst (fast då räknar jag inte när klockradion sätter igång på morgonen, det stadie av trötthet som jag då är drabbad av finns liksom ingen mätbar metod till). Men den här tiden, vid 18, då är jag mer eller mindre medvetslös. Efter middag och nattning av dotter, när lugnet lägger sig i hemmet (så sägs det ju i alla fall…), då vaknar jag. Framåt 21-tiden spelar det ingen roll hur lite jag har sovit innan – då är jag pigg och full av energi. Då kan jag dra igång med olika projekt. Maken är inte imponerad.
Exempel på förslag jag kommit med efter kl 21 bara den senaste månaden:
Jag fattar liksom inte förrän jag ser makens min och brist på engagemang att något är fel…
Så här ett par veckor innan jullov, när det västmanländska skitvädret gör sitt bästa för att skriva in oss alla på psyket, när man är lagom utarbetat, har ca 1 miljon saker att göra både hemma och på jobbet och man dessutom har en elak liten pysslargubbe på axeln som viskar att man borde pyssla pyssla pyssla inför julen med dottern, då är tröttheten ännu värre än annars. Man borde förstås också baka 12 sorters kakor, städa allt överallt, även garderober och tak, man borde lägga in sill och griljera skinka, man borde bjuda vänner och ovänner på glögg och pepparkakor och lussebullar och skinkmackor och man borde däremellan stå och tindra med ögonen och se fram emot alltsammans.
Nej, så illa är det inte, allt efter ”pysselgubben på axeln” är överdrivet, jag är inte särskilt julstressad på så sätt. Men jag försöker famlande hitta anledningen till den här djä***a tröttheten, den är dessvärre inte ett dugg överdriven. Kanske känns det mindre tröttsamt om jag åtminstone försöker skratta lite åt det!?
2005-12-05
Schema för lugn
Bestämde mig trots allt igårkväll att åka in till stan idag och shoppa julklappar tillsammans med en väninna. Det har varit en bra eftermiddag, och jag har köpt några julklappar – och jag har köpt några saker till mig själv :) Tur att man får lön tidigt i december så får vi ta problemet januariekonomin när vi kommer dit!
Jag hann ändå med att tanka energi med hjälp av en hundpromenad på morgonen. Fortfarande löper hunden så det är inte att tänka på att ha henne lös utan hon får finna sig i att sitta fast i en 15 meter lång lina som i andra änden sitter fast i mig. Jag drog faktiskt på mig joggingskorna, de har stått oanvända länge nu. Har inte sprungit på riktigt sedan i våras, så jag trodde inte att jag skulle orka så mycket. Positivt överraskad även om det bara blev drygt en kilometer till att börja med, det gick lätt hela tiden. Det var förvisso mulet så riktigt ljust var det inte, men eftersom vi fått ett vitt, om än tunt, täcke av snö så var det ändå ljust. Jag är lugn och glad i kroppen när jag har varit ute. Härligt!
Jag vill ha julstämning! Den smyger sig fram små korta stunder åt gången, men inget som stannar länge. Jag ska baka pepparkakor och lussebullar med dottern, sen får jag väl skänka bort det för att hindra mig själv från att stoppa resultatet i munnen… Jag vill i alla fall göra det för det hör julen till! Vi ska plocka fram mer av julpyntet till helgen, har inte ställt fram alla tomtar än. Morfar har lovat att ta med gran när de kommer – det går inte att jämföra en segväxt, tät norrländsk gran med de glesa, fula västmanlandsgranarna… Den är dottern ivrig att få vara med och klä. Hon har inte gjort det förut, men i år ska hon få det. Måtte hunden inte riva ner den bara…
Sen vill jag att julen ska bli lång och lugn. Jag vill ha tindrande barnaögon, glada vuxna och massa julstämning. Jag vill läsa julevangeliet, sjunga julsånger tillsammans, samlas runt glöggen och se fram emot julklappsutdelningen. Det ska väl gå? Kanske måste vi ha ett schema?
8.00
uppstigning
8.30-9.00
frukost
9.00-11.30
utevistelse, ridtur och snölek – hör det den som bestämmer – SNÖlek!
11.30-13.00
lunch
13.30-14.30
julevangelium och julsånger
14.30-15.00
fika, alternativt glögg, mandel och russin istället
15.00-16.00
Kalle Anka för barnen och julmatsförberedelser för oss vuxna, ”tuppis” för morfar :)
16.30-18.00
julmat
18.00-18.30
diskning och väääääääntan på tomten
18.30-19.30
julklappsutdelning, om tomten kan komma då – vi får hoppas det!
19.30-20.30
lek med nya saker, stund för avkoppling för vuxna när julpappret är undanröjt
20.30
sängdags för dottern
21.00
julfika för oss som är vakna fortfarande
Det är min önskan och förhoppning, och så ska det också bli. En lugn och glad dag, inte stressa, inte hinna mer än så här – det räcker och blir över. Det viktiga är ju att vara tillsammans med dem som betyder mest för mig, och det ska jag ju vara. Jag, maken och dottern, mormor och morfar, min syster och hennes barn. Eventuellt också syskonbarnens pappa, vi får se hur han gör i år. Tillsammans.
Jag hann ändå med att tanka energi med hjälp av en hundpromenad på morgonen. Fortfarande löper hunden så det är inte att tänka på att ha henne lös utan hon får finna sig i att sitta fast i en 15 meter lång lina som i andra änden sitter fast i mig. Jag drog faktiskt på mig joggingskorna, de har stått oanvända länge nu. Har inte sprungit på riktigt sedan i våras, så jag trodde inte att jag skulle orka så mycket. Positivt överraskad även om det bara blev drygt en kilometer till att börja med, det gick lätt hela tiden. Det var förvisso mulet så riktigt ljust var det inte, men eftersom vi fått ett vitt, om än tunt, täcke av snö så var det ändå ljust. Jag är lugn och glad i kroppen när jag har varit ute. Härligt!
Jag vill ha julstämning! Den smyger sig fram små korta stunder åt gången, men inget som stannar länge. Jag ska baka pepparkakor och lussebullar med dottern, sen får jag väl skänka bort det för att hindra mig själv från att stoppa resultatet i munnen… Jag vill i alla fall göra det för det hör julen till! Vi ska plocka fram mer av julpyntet till helgen, har inte ställt fram alla tomtar än. Morfar har lovat att ta med gran när de kommer – det går inte att jämföra en segväxt, tät norrländsk gran med de glesa, fula västmanlandsgranarna… Den är dottern ivrig att få vara med och klä. Hon har inte gjort det förut, men i år ska hon få det. Måtte hunden inte riva ner den bara…
Sen vill jag att julen ska bli lång och lugn. Jag vill ha tindrande barnaögon, glada vuxna och massa julstämning. Jag vill läsa julevangeliet, sjunga julsånger tillsammans, samlas runt glöggen och se fram emot julklappsutdelningen. Det ska väl gå? Kanske måste vi ha ett schema?
8.00
uppstigning
8.30-9.00
frukost
9.00-11.30
utevistelse, ridtur och snölek – hör det den som bestämmer – SNÖlek!
11.30-13.00
lunch
13.30-14.30
julevangelium och julsånger
14.30-15.00
fika, alternativt glögg, mandel och russin istället
15.00-16.00
Kalle Anka för barnen och julmatsförberedelser för oss vuxna, ”tuppis” för morfar :)
16.30-18.00
julmat
18.00-18.30
diskning och väääääääntan på tomten
18.30-19.30
julklappsutdelning, om tomten kan komma då – vi får hoppas det!
19.30-20.30
lek med nya saker, stund för avkoppling för vuxna när julpappret är undanröjt
20.30
sängdags för dottern
21.00
julfika för oss som är vakna fortfarande
Det är min önskan och förhoppning, och så ska det också bli. En lugn och glad dag, inte stressa, inte hinna mer än så här – det räcker och blir över. Det viktiga är ju att vara tillsammans med dem som betyder mest för mig, och det ska jag ju vara. Jag, maken och dottern, mormor och morfar, min syster och hennes barn. Eventuellt också syskonbarnens pappa, vi får se hur han gör i år. Tillsammans.
2005-12-04
Postiv ilska - finns det?
Tillbaka från en helg i huvudstaden. Vi har som tradition, syrran och jag tillsammans med två av våra kusiner som är systrar, att träffas någon av adventshelgerna och gå ut och göra något tillsammans. Vi har varit på musikal, på konsert, gått på julmarknad och alltid ätit gott hemma hos någon av dem efteråt. Igår var vi på Saturday Night Fever och den var riktigt bra! Som de dansade - helt omöjligt såg det ut att vara, men det hände ju där mitt framför våra ögon. Alla på scenen var duktiga, så egentligen borde man inte lyfta fram någon speciellt, och ändå är det precis vad jag tänker göra. Johannes Brost och Markoolio - de stod för skratten! Visste ni att ”den finska baguetten” är med i den här berättelsen som utspelas i New York? Det är nog bara Markoolio som kan få till det :) !
Det är roligt att träffas och det är en kravlös helg. Ändå hade jag gärna stannat hemma den här gången så jag är verkligen inte helt pigg. Skönt att jag är ledig imorgon. Eventuellt ska jag handla julklappar tillsammans med en vän men jag vet inte om jag faktiskt kommer att ställa in det, bara för att istället få en helt lugn dag och kväll hemma. Vi får se hur jag gör... Jag vet ju hur läkande jag tycker det är med långpromenad tillsammans med hunden och det är länge sedan jag var ute på en sådan nu. Det kanske ska bli min uppgift istället...
Samtidigt känner jag också att det är dags att ta mig själv i kragen! Jag blir inte piggare, inte gladare och får inte mer energi av att bara gå omkring och sucka över hur jobbigt allt känns, hur trött jag är och hur tom på energi jag är. Skärpning! Ilskan har fått mig att gå ner i vikt, kanske ilskan även kan få fram lite livsgnista i mig. Jag tror att min ilska är positiv. Kanske den inte ska kallas ilska, men jag har inget annat ord att sätta på den. Jag känner i alla fall något sådant som spirar i maggropen nu så vi får se vad det blir av det!
2005-12-02
Läraryrkets baksida
Så skönt med fredag! Än tycker jag jobbet går bra, men visst börjar det vara dags för jullov. Inte så många arbetsdagar kvar och eftersom min klass fungerar så bra som den gör är det rena semestern att ha ansvar för dem. Jag kommer alltid att bära med mig dessa tonåringar i hjärtat - de betyder så mycket!
Maken sa häromkvällen, när jag beklagade mig hur jag skulle klara jobbet till hösten när de här har lämnat oss för gymnasiet, att så hade jag sagt förr. Jag trodde verkligen inte det men när jag tänker efter så har han rätt (tar emot att erkänna…). Jag har ofta haft tur med mina grupper och kanske kan jag också våga mig på att säga att jag är duktig att arbeta ihop det ”material” jag får till förfogande. Men jag har också haft tur, för man kan inte klara vad som helst.
Ett par kollegor har det väldigt kämpigt nu. De har 26 elever i sin klass. En med diagnos ADHD och en som är deprimerad. Det räcker med två som inte klarar av att vara i stor grupp för att hela gruppen ska vackla. Eleven med diagnos borde självklart, absolut självklart!!, ha elevassistent, men det har vi inga (förb***e) resurser till. Det är orättvist mot eleven, det är orättvist mot klasskamraterna och det är orättvisst mot de lärare som ska försöka undervisa. Eleven kan inte rå för att h*n stör, petar på andra, far runt… Man kan inte lägga det ansvaret på eleven för h*n kan inte göra något åt det. Och det är också en helt ohållbar situation för lärarna. Ena kollegan bröt ihop igår och bara grät. Det går till en viss gräns, vi är många i skolans värld som slår knut på oss själva för att få det att fungera, men när gränsen väl är passerad så finns så mycket som ska ut. Detta hände kollegan igår. Det är gräsligt när det händer, men vad gör vi? Jo, vi torkar tårarna efter bästa förmåga och går vidare till nästa lektion.
Vi runt omkring försöker stötta och finnas där så gott det går, men var får vi professionell handledning? Ingenstans… Var får de här eleverna hjälp? Ingenstans… Jag blir förbannad!
Jag älskar mitt jobb, med eftertryck verkligen. Men hur ska man orka ett helt yrkesliv? Jag vill inte göra något annat, I*N*G*E*N*T*I*N*G*!*!*! Måtte jag bara orka, måtte skolan bara få resurser och läraryrkets status höjas så att vi som känner som jag får chans att göra det vi helst av allt vill!
Maken sa häromkvällen, när jag beklagade mig hur jag skulle klara jobbet till hösten när de här har lämnat oss för gymnasiet, att så hade jag sagt förr. Jag trodde verkligen inte det men när jag tänker efter så har han rätt (tar emot att erkänna…). Jag har ofta haft tur med mina grupper och kanske kan jag också våga mig på att säga att jag är duktig att arbeta ihop det ”material” jag får till förfogande. Men jag har också haft tur, för man kan inte klara vad som helst.
Ett par kollegor har det väldigt kämpigt nu. De har 26 elever i sin klass. En med diagnos ADHD och en som är deprimerad. Det räcker med två som inte klarar av att vara i stor grupp för att hela gruppen ska vackla. Eleven med diagnos borde självklart, absolut självklart!!, ha elevassistent, men det har vi inga (förb***e) resurser till. Det är orättvist mot eleven, det är orättvist mot klasskamraterna och det är orättvisst mot de lärare som ska försöka undervisa. Eleven kan inte rå för att h*n stör, petar på andra, far runt… Man kan inte lägga det ansvaret på eleven för h*n kan inte göra något åt det. Och det är också en helt ohållbar situation för lärarna. Ena kollegan bröt ihop igår och bara grät. Det går till en viss gräns, vi är många i skolans värld som slår knut på oss själva för att få det att fungera, men när gränsen väl är passerad så finns så mycket som ska ut. Detta hände kollegan igår. Det är gräsligt när det händer, men vad gör vi? Jo, vi torkar tårarna efter bästa förmåga och går vidare till nästa lektion.
Vi runt omkring försöker stötta och finnas där så gott det går, men var får vi professionell handledning? Ingenstans… Var får de här eleverna hjälp? Ingenstans… Jag blir förbannad!
Jag älskar mitt jobb, med eftertryck verkligen. Men hur ska man orka ett helt yrkesliv? Jag vill inte göra något annat, I*N*G*E*N*T*I*N*G*!*!*! Måtte jag bara orka, måtte skolan bara få resurser och läraryrkets status höjas så att vi som känner som jag får chans att göra det vi helst av allt vill!
2005-12-01
Medmänsklighet
Jag har fått reaktioner på mitt depp-inlägg igår. Tack; syrran, mamma och D på mitt jobb (den 18-årige elevassistenten som jag tidigare skrev om). Jag ska försöka ta det lugnt och ta in att det faktiskt inte är konstigt att jag inte pallar det schema jag hade hamnat i om maken hade åkt till Tyskland. Syrran ville hjälpa till, mamma understryker att jag inte kan orka och att jag ska ta det lugnt. D, han vänder saker åt ett annat håll. Först känns det som att han förringar mitt problem, att han inte förstår hur jobbigt det faktiskt är för mig, men efter en stund förstår jag att det är min egen inställning som drar mig neråt eller uppåt.
Jag är ju sådan, jätteglad eller jättetrött eller jätteledsen, jättearg eller jätteivrig. Min sinnesstämning måste alltid föregås av ett förstärkningsord, nu valde jag ”jätte”. Eftersom stressen sätter sig som en boja runt foten, som en snara runt halsen och som en stor, svart sten i magen så är den spontana känslan; ”Jag klarar det inte!!” Jag gjorde rätt som drog i bromsen, som så tydligt talade om för maken att så här illa är det. Jag går sönder om jag ska klara detta själv. Men D har rätt på så vis att jag skulle ha klarat det, jag skulle inte ha gått under. Att försöka stärka mig själv i att det hade fungerat även om det inte hade varit roligt och även om det inte ens hade varit hälsosamt för mig att försätta mig i den situationen. Äh, det är att vränga ord - det jag vill ha fram är att D får mig att se att jag själv kan påverka min känsla.
Jag är stresskänslig, jag mår dåligt just nu, men jämfört med hur det kändes igår så är jag ändå uppe på fötterna igen. Jag handskades med situationen efter bästa förmåga igår, förhoppningsvis kommer jag att ha lärt mig något av det.
Minns detta: Maken är lugn, maken stöttar. Han förstår inte alltid direkt hur jag känner, men det gör jag ju inte ens själv... Han stöttar och han är lugn. Han är min främste stöttepelare. Jag har ett fantastiskt stöd omkring mig, minns detta!
ps. Älgarna är överkörda... Dubbel olycka ett par kilometer ifrån platsen där jag fick bromsa för dem. Två bilar inblandade, mötande. Två älgar påkörda. Jag vet inte om de som körde på hade lika stark "skör tråd" som jag. Jag kan bara hoppas.
Jag är ju sådan, jätteglad eller jättetrött eller jätteledsen, jättearg eller jätteivrig. Min sinnesstämning måste alltid föregås av ett förstärkningsord, nu valde jag ”jätte”. Eftersom stressen sätter sig som en boja runt foten, som en snara runt halsen och som en stor, svart sten i magen så är den spontana känslan; ”Jag klarar det inte!!” Jag gjorde rätt som drog i bromsen, som så tydligt talade om för maken att så här illa är det. Jag går sönder om jag ska klara detta själv. Men D har rätt på så vis att jag skulle ha klarat det, jag skulle inte ha gått under. Att försöka stärka mig själv i att det hade fungerat även om det inte hade varit roligt och även om det inte ens hade varit hälsosamt för mig att försätta mig i den situationen. Äh, det är att vränga ord - det jag vill ha fram är att D får mig att se att jag själv kan påverka min känsla.
Jag är stresskänslig, jag mår dåligt just nu, men jämfört med hur det kändes igår så är jag ändå uppe på fötterna igen. Jag handskades med situationen efter bästa förmåga igår, förhoppningsvis kommer jag att ha lärt mig något av det.
Minns detta: Maken är lugn, maken stöttar. Han förstår inte alltid direkt hur jag känner, men det gör jag ju inte ens själv... Han stöttar och han är lugn. Han är min främste stöttepelare. Jag har ett fantastiskt stöd omkring mig, minns detta!
ps. Älgarna är överkörda... Dubbel olycka ett par kilometer ifrån platsen där jag fick bromsa för dem. Två bilar inblandade, mötande. Två älgar påkörda. Jag vet inte om de som körde på hade lika stark "skör tråd" som jag. Jag kan bara hoppas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)