16 års kärlek

Ikväll är det exakt 16 år sedan maken och jag kom vidare från intensiv tedrickning i gemensamma TV-rummet i studentkorridoren där vi båda bodde. Vidare genom en kväll på ”Krogen-Krogen” i Umeå, ett studenthak som firade någon sorts jubileum. Sista tryckarlåten frågade maken om vi skulle dansa. Jag minns svaret jag gav:
-Ja, det ska vi!
Sen släppte vi liksom inte varandra och har campat ihop sedan dess.

Sexton år. Sexton år! Det är mer än åldern på mina elever! Vad mycket vi har hunnit! Först bodde vi kvar i våra studentrum men redan inom ett år bytte vi dem mot en studentlägenhet istället. I Umeå blev vi kvar under utbildningstiden och där hann vi också både förlova och gifta oss. Inte undra på att den staden skimrar i rosa i min värld!

När studierna var avklarade hade jag ett mål; ”söder om Dalälven”. Makens faster i Östergötland lockade oss så där sökte maken ett par jobb. Tyvärr fick han inget av dem, men däremot dök chansen upp på ett företag i Västerås. Då fick vi ta fram kartboken! Det kanske är galet att flytta till en stad vi innan inte ens visste var den låg, men så fick det bli i alla fall. Vi har aldrig ångrat oss! I själva staden Västerås har vi i och för sig aldrig bott, utan hyrde i början ett hus på landet någon mil utanför. Nära det huset fanns ett stall och där lärde vi känna de första västmanlänningarna. Där lärde vi oss också mer om islandshästen.

Ett par år senare hittade vi vår egen gård och i samma veva hade vi också köpt två egna ”islänningar”. Nu hade vi båda fast jobb, var tryggt gifta sedan några år, ägde gården vi bodde på och livet kändes... klart? Att vi inte hade barn låtsades jag nästan inte om. Varför låta något som inte ”blev” vara viktigt? Jag hade ju allt det andra. Hästarna, gården, fast jobb, ett trist – förlåt - tryggt! - förhållande...

Det har inte varit rakt utstakat alltid, denna väg som kallas förhållande. En period efter några år här på gården med jobb och hästar och renovering men utan barn... var vägen nog inte ens en stig i skogen. Då hade både vi och våra närmaste i stort sett gett upp. Men bara ”i stort sett”. Vi kämpade både maken och jag för att hitta tillbaka. Med stort hjärta, öppna kort och enorm generositet från maken lyckades vi plåstra ihop det sår som varit öppet under nästan en helt år. Vi lärde oss massor om oss själva. Vi lärde oss massor om varandra och framför allt lärde vi oss massor om oss som par.

Och som om inte det vore nog så bestämde sig dottern för att hon väntat klart. Endast 3 månader efter att den stora vändpunkten kommit, flyttade hon in i min mage. Helt oväntat, total överaskning - men OJ så efterlängtad!! Tyvärr blev det inte mycket tid över att njuta av detta stora eftersom jag var så dålig hela tiden. Kräktes ut och in på mina inälvor. Kunde inte äta nästan något. Högt blodtryck redan i v 15. Inlagd då och senare inlagd pga havandeskapsförgiftning. I vecka 28 var vi på det klara med att några normala 40 veckor lång gravidetet skulle det inte bli. Nu handlade det om en svår balansgång. Dottern mådde förstås bäst i min mage, där varje timme spelade roll för hennes utveckling, medan jag blev allt sämre av att ha henne där. Vi stod under noggrann kontroll.

Igen tog det hela en ny vändning. Mitt hjärta sade upp sig! Vi som hela tiden trott att jag skulle föda för tidigt pga havandeskapsförgiftning befann mig nu istället i en ambulans med destination hjärtintensiven i Uppsala. ”Graviditetsrelaterad hjärtsvikt” - en sjukdom som nästan inte finns... Vi kom dit en fredageftermiddag. Planering och provtagning i drygt ett dygn och på söndagmorgon förlöstes jag med kejsarsnitt. En upplevelse jag inte önskar någon annan - men jag ska inte fördjupa mig i det övergrepp själva snittet utvecklades till... Jag väcktes ur narkosen och fick veta att bebisen i min mage var en dotter, drygt 1,5 kg tung och endast 40 cm lång - men efter omständigheterna väldigt pigg, stark och livskraftig! Det blev en lång sommar på sjukhus. Jag fick ligga länge på hjärtintensiven och dottern behövde tid på sig på neonatalen, även om hon hela tiden var pigg och stark.

Från den hösten, år 2000, har inget varit sig likt! Vi kom hem med den dyrbaraste gåva och hon har varit till glädje oavbrutet sedan dess. Maken och jag förundrades över att det var denna period, som småbarnsföräldrar, som ska vara den slitigaste för förhållandet. Vi hade aldrig haft det bättre! Kanske för att dottern var förståndig nog att vänta med att komma tills vi hade hittat fram till stigen och vägen där vi färdas fram i vårt förhållande?

Hela 16 år har gått sedan vi blev ett par. I dagarna är det också 7 år sedan en bestämd och stark liten tös tog plats i min livmoder. Vi hade många år på tumanhand, maken och jag, och vi var verkligen mer än redo att bli tre. Fler blir vi inte, det går inte att riskera mitt hjärta med fler graviditeter, och därför är det extra häftigt att känna att vi är en färdig familj just på talet tre. Och egentligen - allt tack vare en sen kväll på ”Krogen-Krogen”...

Shoppat mig lycklig

Direkt efter jobbet igår åkte jag mot Stockholm. Målet var en kusin i södra delarna av huvudstaden, men vägen dit hade jag lite olika planer för. Stannade först vid Barkarby Outlet. Drack en ljuvlig caffe latte och åt en smörgås. Så skönt att vara ensam ibland. Bara ha sig själv att bry sig om. Jag strosade runt där en god stund; hittade eccostövlar åt dottern, och en stor, stor hög med kläder åt mig själv. Mest inne på Mexx. Fick hejda mig när jag upptäckte att jag räknade de kläder jag ville ha i 1000-lappar, fick vackert hänga tillbaka mer än hälften. Kom därifrån med 1590:- sparade!! Hade betalt 850:- Vilket kap, eller hur?!

Kom till kusinen vid 20.30 och stretade emot godisgrisen som skrek och dreglade i örat på mig. Men jag klarade det! Kusinen hade varit till Åland och inhandlat diverse sötsaker. Inte vet jag om det har med släktskapet att göra, men vi gillar helt klart samma sorts godis. Hur som helst, jag drack en kopp te och nöjde mig med det! *stolt*

Lördagen kom och jag styrde kosan mot Älvsjömässan där ”Allt för Hälsan” stod på programmet. Kom dit runt 11-snåret och hade hela dagen till förfogande. Återigen för mig själv. Stannade hur länge jag ville där det kändes intressant. Struntade blankt i sådant som inte intresserade mig.

Återigen gick det att shoppa! En bok, en jacka, omega3-tabletter, bröd, proteinbars att ha som mellanmål... Och för att inte tala om alla gratis smakprover på mer eller mindre nyttiga saker. Mest nyttiga faktiskt! Ett par ställen var extra givmilda, när jag visade intresse för nyttiga alternativ i skolcafeterian. Där fick jag med mig både juice, nyttigare snacks, blev bjuden på en kopp kaffe etc. Träffade många trevliga försäljare som förstås var lika intresserade av ”Hälsa” som jag och samtalet med självaste Fredik Paulún står förstås högt i kurs hos mig! Så att det hade gått drygt 6 timmar när jag slutligen begav mig hemåt förvånar mig inte.

Fattigare i kassan, igen, men energisk och lycklig!

Jag är inte bara mamma, jag är svensklärare också

Av någon anledning pratade dottern om advent idag när jag kom från jobbet. Jag försöker återge dialogen:
-Snart är det advent, mamma!
-Ja, vet du vad det ordet betyder?
-Nej...
-Det betyder "vänta".
-Aha.
-Vet du vad man väntar på då, gumman?
-Ja, på julen!
-Precis. Och varför firar vi jul då...?
-Men mamma, det var ju för att den där bebisen föddes i ett stall!
-Vem var det nu igen? Just ja, det var ju tomten!!
-Men MAMMA!! Han har ju funnits jämt! Nej, det var han... han... Den där pojken som föddes i stallet...
-Ja, vem var det nu igen?
-Vänta, jag vet!!! Jag har en bok om det - jag hämtar den!

Varpå hon rusar upp för trappan till sitt rum, får snabbt som ögat fram boken "Följ med till stallet", studsar lika snabbt nedför trappan igen och sladdar ner i soffan bredvid mig. Vi sätter oss och läser. Nöjt konstaterar hon att det är Jesus det handlar om, och i nästa andetag pratar vi om att han när han var vuxen korsfästes och dog, lades i en grotta och att Gud hämtade honom efter tre dagar.

-Så skelettet finns kvar på jorden men huden har åkt till himlen... kommer det aningen tveksamt från henne. För några dagar sedan pratade vi om kropp och själ i ett annat sammanhang. Det var tydligen för svårt, så det blev "hud" istället. Goa unge, vad underbart att få följa hennes tankar!

Apropå rubriken så glädjer det ett svensklärarhjärta att det så självklart dök upp för henne att söka informationen hon behövde i en bok. Och mammahjärtat mår bra av att hon har en så trygg barnatro. Önskar jag kunde vara lika säker som hon att himlen verkligen finns där...

Jag längtar norrut!

Dessa tre ord trodde jag aldrig att jag skulle skriva. Jag, som utflyttad ”norrlänning” (avskyr ordet för han ni tänkt på hur stort Norrland är egentligen?) är så nöjd över att bo söder om Dalälven. Jag gillar inte snö i april. Jag gillar inte mera snö i maj. Jag gillar inte myggor och knott. Det passar mig utmärkt att bo här. Men den här hösten går till historien! Jag blir galen på grågeggan utanför dörren. Det är inte ens bara dimma. Det är banne mig ärtsoppa! Och vem vill leva i ärtsoppa? Vem vill vara ute i det? Inte jag i alla fall.

Mina föräldrar, som bor i inlandet ca 55 mil norrut härifrån räknat, håller istället på att skotta sig fördärvade. Där snöar det. Sen snöar det lite till och så fortsätter det att snöa ganska mycket mera när det ändå håller på. Och de skottar. Jag vill inte ha det så heller. Jag vill ha -2° och 2 dm nysnö. Men framför allt vill jag ha sol! Jag vill ut ur den grågeggiga ärtsoppan som dryper av klibbig fukt (antar att det är något som ska likna regn).

På ett sätt är det bra med väder. Man får tycka precis vad som helst. Man behöver inte vara överens. Vad man än tycker går det inte att göra något åt. Och egentligen - är det inte själva tyckandet som är det viktiga? Och just nu tycker jag att det räcker!

Jobbet är sökt

Ansökan är skriven. Inskickad. Tiden går ut på måndag. Kollegorna, de inblandade, informerade. Nu kan jag bara vänta. Om det blir aktuellt tar jag beslutet då.

Visst låter jag genomtänkt och cool? Det är jag inte...

Plus och minus!

Plus eller minus?

Den här gången handlar inte +/-tecknen om min vikt vilket det så ofta annars gör. Nej, den här gången handlar det om att väga fördelar mot nackdelar. Runt vad? Jobbet! Mitt jobb fanns utannonserat i helgen. Ja, inte mitt befintliga lärarjobb alltså, utan mitt drömjobb! Det jobb som på pricken beskriver det jag går runt och säger att jag vill syssla med. Det jobb som skulle innebära att jag får jobba med mitt största intresse.

Vad bra!! .................................Eller?

Ja, allt allt det är jättebra. Om det inte vore för att det jobb jag har också är min dröm... Det jobb jag har är världens roligaste, av dem jag provat på alltså. Det jobb jag har innebär världens bästa kollegor. Utan konkurrens! Det jobb jag har innebär sommarlov, höstlov, jullov, sportlov och påsklov. Det är inte oviktigt, allrahelst inte som småbarnsmamma.

Men jobbet då?! Tänk att få jobba med detta stora, nya intresse som upptar så stora delar av mitt liv numera.

Har fanken ska jag göra???

Ur 6-årings mun

Dottern lekte nån rollek med en häst, ett par prinsessor, en liten dockhussäng och en liten tygbit. Hon kan hålla på i timmar med detta, helt för sig själv, inne i sin fantasivärld. Pratar på med olika röster för olika karaktärer. Idag var diskussionerna vilda prinsessorna emellan. Jag satt bredvid och läste en bok, så jag var inte riktigt koncentrerad på hennes monolog, men vissa saker bröt igenom. Plötsligt hör jag: "FAN!" Hon märker att jag tittar till på henne och försvarar sig med: "Jag leker!" Jag svarar så lugnt jag kan att jag ändå inte vill att hon ska svära...

-Svära? SVÄRA! Jag har inte SVÄRIT!
-Men jag hörde ju "FAN".
-Jag HAR INTE sagt det!! Behöver jag tillägga att hon vid det här laget är mycket förolämpad?!
-Ok, jag kanske hörde fel...

Hon muttrade en stund, men lekte sedan vidare. Prinsessorna är fortfarande upprörda.

-FAN FAN FAN! hör jag tre gånger snabbt efter varandra.
-Men gumman, nu sa du ju det igen!
-VADDÅ?!
-Fan
-Nej, mamma jag säger VVAAA!

De upprörda prinsessorna nästan spottar ur sig VVAAA!? Då låter det som FAAA - och jag lade tydligen till -N själv...

Det tar en stund för henne. Hon är inte klar. Fortfarande rätt så förolämpad tillägger hon:
-Jag svär faktiskt ALDRIG! Jag svär inte. Jag vet att man inte ska svära... för det ska man inte...
lång paus
...fast man får SÄGA svär... för det säger man ju i SVÄRmor och SVÄRfar!

Halloween och "Dr Snake"

Vi har haft svart duk med små självlysande spindlar på köksbordet sedan i lördags. Vårt ”helgbarn” (vi är avlastningsfamilj en helg/månad till ett barn jämnårigt med dottern) var här och h*n hade med sig halloweenutstyrseln och därmed gjorde vi i ordning en snabb och improviserad halloweenmiddag för dottern, helgbarnet, mormor och morfar, som fortfarande var här. Vad vi åt var inte viktigt för barnen - jo, att förrätten bestod av pumpasoppa tillverkad av innanmätet av den urkarvade pumpagubben, som har lyst spöklikt på altanen i stort sett hela tiden sedan han blev klar - utan det var klädsel och dukning som stod i fokus.

Dukningen har legat kvar tills i dag. Spindlar är inte mitt favoritkryp även om jag inte alls är nästintill paniskt rädd som jag tidigare var. Men fortfarande stör det mig en del att ha dessa små kryp som bordsdekoration. Vad gör man inte för dottern (...och för att man inte kommer sig för att rensa bort det...)?

Därifrån tar jag ett hopp till Animal Planet, en kanal vi har tillgång till sedan vi införskaffade abonnemang via Boxer-Robert. Där finns ett program sent på fredagkvällar om en läkare tillika ormspecialist, som tar hand om de flesta svåra fall med ormbett i södra Kalifornien. Han heter Dr Bush men här hemma kallas han för Dr Snake av förklarliga skäl. Förutom specialkunskaper i ormarnas väldigt finurligt uppbyggda gift, som dessutom förändras hela tiden, har han också gedigna kunskaper i spindelgift. Svarta Änkan är exempelvis inte att leka med, och för ett par veckor sedan fick man följa en kvinna som blivit biten ett par gånger av någon annan mycket läskig spindelart, som jag dessvärre glömt namnet på. De skulle vara ganska sällsynta och skygga (kan en spindel vara skygg) så att bli utsatt två gånger var mycket ovanligt. Orsaken visade sig när de drog fram sin säng... jag ryser långt in i benmärgen när jag tänker på vad som fanns bakom deras sänggavel! Ett helt bo av dessa läskiga varelser! Hon såg ut som om hon var svårt brännskadad där hon blivit biten. Det hade liksom ruttnat bort en stor bit ur armen.

Och vidare därifrån till de skidaffärer vi gjorde i helgen - ja, det är tvära kast här! Dottern har blivit med slalomskidor! Med mannen som sålde skidorna pratade vi en del om kända skidåkare Eftersom min mamma har undervisat Magdalena Forsberg i grundskolan kom vi att prata om henne, bara helt apropå. :o)

Och så ett steg till då - till drömmarnas värld!

Där räcker det att hjärnan snuddat vid olika ämnen för att väva ihop det till en duk eller en matta. Drömmattan i natt var synnerligen komplex och läskig! Och verklig.

Jag åkte bil med Magdalena Forsberg. Vi hade pratat med hennes mamma och jag kom lite senare till bilen. Magdalena var stressad och skyndade rätt irriterad på mig. Jag i min tur blev stressad av att ha fördröjt henne. Alltså hoppade jag snabbt in i bilen samtidigt som jag märkte hur hon sopade och sopade något ut genom bilrutan. När min bildörr slog igen bredvid mig fick jag syn på vad hon sopade - stora, svarta, glänsande spindlar. Stora som fågelspindlar men annars såg de ut som dem bakom gaveln på sängen jag beskrev ovan (samtidigt kom nog det glansiga från de självlysande halloweenspindlarna på vårt köksbord...) Jag kände då hur det kittlade i nacken och vände mig således om. I ögonvrån såg jag 10-15 stycken komma krypande över min axel fram över bröst och arm. Jag skrek, nej jag vrålade rakt ut, slet upp dörren och började hysteriskt sopa ut dem ur bilen. Magdalena blev ännu mer irriterad och beordrade mig att stänga dörren så vi kunde komma iväg. Jag visste inte vilket som var värst; att reta henne ytterligare och låta dörren vara öppen eller att stänga dörren och bli sittande med spindlarna

Hur det slutade? Jag vet inte för där tog min dröm slut.

När jag vaknade imorse tänkte jag på Dr Snake. Han verkar vara en synnerligen sympatisk läkare så just den tanken var rätt angenäm. Sedan är ju varken de kaliforniska ormarna eller spindlarna direkt självskrivna på min popularitetslista. Men just imorse var det bara själva doktorn jag hade i tankarna... :o)

Ålderdom

Ur mitt minne från Ronja Rövardotter:

När Skalle-Per blir dålig kryper oron i kroppen på Mattis. Han frågar Lovis, sin kvinna och Ronjas mamma, vad det är för fel.
- Ålderdom, svarar hon sakligt och lugnt.
- Men det dör man väl inte av? svarar Mattis och får höra precis det han inte vill, att jo, det är precis vad som kommer att hända.
- GHA! Nej, det tillåter jag inte!! vrålar han medan Lovis, återigen lugnt, svarar honom:
- Mycket styr du över Mattis, men inte det. Det kan du inte bestämma!

När Skalle-Per senare verkligen har dött skriker Mattis ur sig saknaden:
- HAN FATTAS MIG!

Ingen annan än Astrid Lindgren kan skildra det stora, svåra så naket och enkelt, men ändå inte förenklat. Så självklart i all sin oförklarlighet.

Varför dessa tankar hos mig?

På min pappas sida finns bara en moster till honom kvar. Hans mamma var äldst av sina syskon (hon dog 2000, bara ett par månader innan dottern föddes), sedan hade hon några bröder och sist kom en halvsyster, sedan deras mamma blivit änka och gift om sig. Denna syster, min pappas moster alltså, ligger nu på sjukhus. Svag och tärd av samma ”sjukdom” som Skalle-Per; nämligen ålderdom.

Hon är lite över 80 år, hennes man nästan 90 men fortfarande väldigt pigg. Så ensam han är nu. Så lite vi kan göra för att trösta. ”Du blir bra igen!” vill man säga till henne. ”Det ordnar sig! till honom... Det enda som kan ”ordna sig” är att hon inte dör nu, på sjukhuset, utan får bli så pass pigg att hon kan komma hem igen. Men ”ålderdomen” har henne i sitt grepp och det är gräsligt. Även om hon kommer hem kan det inte finnas mycket tid kvar... Jag vill också vråla som Mattis:

- GHA! Nej, det tillåter jag inte!!

Jag VILL INTE!

Jag vill inte tänka på vad jag stoppar i munnen, jag vill inte undvara en massa saker, jag vill inte stålsätta mig varje gång jag går förbi lösviktsgodiset på affären, jag vill inte äta nyttigt för nyttighetens skull, jag vill inte behöva tänka hela tiden, jag vill inte väga godsaker mot motion på guldvåg, jag vill inte låta bli Toblerone, jag vill inte låta bli den nya dajmchokladen, jag vill inte läsa fler innehållsdeklarationer, jag vill inte köpa yttepyttelite godis, JAG VILL INTE MER!!!

Jag vill inte vara tjock igen!

Jag slog latmasken på käften!

Steg upp 9.30. Hade redan igårkväll mentalt förberett mig på en morgonpromenad före frukost idag. Det har varit skralt på den fronten på sistone... Jag vill inte ut och gå. Jag verkligen, verkligen ville inte.

Gick en tuff match med latmasken. Käftsmällar åt båda håll. Högersvingar också skulle jag tro. Det ömmade på alla ställen i alla fall. Tusen anledningar till att låta honom vinna. Ett exempel: ”Jag är ju ledig, jag gör vad jag vill med tiden...” (riktigt djäkla dum ursäkt men den låter skitbra just där och då)

Till slut kom jag på vinnarslaget! Det finns ett gäng tjejer som kämpar med viktnedgång/stillastående på samma sätt som jag. Vi håller kontakt via nätet. Till dem skulle jag rapportera om jag tagit mig ut på den planerade promenaden. Jag kom inte på nån ursäkt som skulle duga till dem, och därmed svingade jag in en vänsterkrok på latmasken och som avslutning stampade jag honom över ryggen också.

Jag plockade fram kläder, bylsade på mig efter konstens alla regler, knöt på skorna, kopplade hunden och gav mig av. Strålande sol, klarblå himmel och -5°. Ledig dag. Visst är det synd om mig? *not*

Ändå var det skittrögt. Det var tråkigt. Jag ville inte. Latmasken hade tydligen lyckats bita sig fast i ena hälsenan... Men jag gick. Efter drygt en kilometer tänkte jag vända. Bara för att det var så tråkigt. Men då blev jag arg på mig själv. Vad har jag att gnälla över?? Jag har, förutom alla andra goda anledningar, läkarord på att jag ska fortsätta med mina långa promenader för att hålla mitt höga kolesterol i schack. Smart att låta bli då! *not*

Jag stegade vidare. 2,5 km är sträckan jag gick. Sen fick jag vända och genast gick det lättare - jag var ju på väg hem igen! Som en hemkär häst. Så fort näsan pekar hemåt går det fortare. När jag kom tillbaka efter ca 5 km promenad var jag fortfarande lite barnsligt trumpen. Jag ville ju inte gå och ändå hade jag gjort det. Kändes som nån varit dum mot mig... Klokt reagerat! *not*

Men nu sitter jag i alla fall här mätt efter en underbar frukost. Gröt kokt på 1 dl dinkelflingor. I den blandar jag diverse godsaker, idag blev det: ett rivet päron, en kiwi i småbitar, 6-7 naturella cashewnötter, 1 msk naturella solroskärnor, 1 msk linfrö, 1 tsk vardera av kanel, kardemumma och ingefära och så havremjölk till det. Jag har faktiskt något som skulle kunna vara vilsen energi i kroppen. Inte mycket, men jag anar den i alla fall!

Höstlovstorsdag

Mer än halva lovveckan har gått. I och för sig arbetade jag i måndags, så om man räknar det har jag bara varit ledig tre dagar, inklusive idag. Tröttheten sitter fortfarande som ett band runt pannan. Igår hade jag till och med ett rejält (för att vara jag) migränanfall. Jag blir aldrig så att jag kräks och måste ligga helt stilla i ett mörkt rum, men jag får rejäla synrubbningar och mår illa och har ont i huvudet. En av mina hjärtmediciner, seloken, har som ”biverkning” att det hjälper mot migrän, så jag har det absolut inte ofta längre. På något sätt känns det värre då när jag väl får det, för jag är så ovan numera...

Idag har jag suttit ensam inne en lång stund mitt på dagen. Spelat lite dataspel. Läst ett par tidningar. Tittat i luften. Filosoferat. Frågor har kommit och gått. Stora frågor och små. ”Is this it”, liksom... Är det livet som passerar medan jag sitter och tittar på? Ja, inte står det på paus bara för att jag gör det. Hur länge ska jag vara så trött som jag ofta är? Ibland väljer jag att låta bli att lyssna på kroppen och kör på ändå. Det går ett tag. Sedan blir återhämtningssträckan ännu längre. Summan av tid när jag tryckt på paus är densamma.

Jag var ute en stund också. Vintervitt och riktigt bitande kyligt på kinderna. Svårt att hitta handskar som är varma nog. Strosade runt bland våra djur. Först till hästhagen. Gick ett varv för att se över stängslen. Förvånad upptäckte jag att ingen av hästarna följde mig - deras nyfikenhet brukar ta över rätt snart när vi rör oss i hagen. På slutet kom de två yngre fram i alla fall. Jag stod en stund med stort, tungt hästhuvud i famnen och tittade i luften. Man behöver faktiskt inte sitta som en säck potatis i soffan för att ”bara vara”. Det ger bra mycket mer energi att ”bara vara” tillsammans med en häst. Pausknappen är inte lika självklart nedtryckt då.

Sedan vidare in i ladugården där katterna bor. De låg ihopkurade på en varm filt. Kurrar genast när man kommer fram och stryker dem över ryggen. Det går bra att ställa svåra frågor till katter, de tar dem med sig utan att göra något väsen av det.

Sen in till hönshuset där vi har kycklingar igen. De är så fina - inte lätt att vara liten kyckling när vintern kom så plötsligt! Tur att vi har två rejäla värmelampor. Jag glömde ett ögonblick bort att de inte alls är lika tama som katterna, så jag satte mig på huk och skulle börja stryka dem över ryggarna med mitt pekfinger. Oj, vilket kackel det blev! Halvstora kycklingar som yrade runt, runt. De var inte alls övertygade om mysfaktorn i den behandlingen...

Blev stående ute på gårdsplanen en god stund medan mörkret föll. Månen är nästan full ikväll, vinden har äntligen mojnat, eller vänt. Här på gården är det i alla fall vindstilla. Dessa stunder för mig själv under vårt stora vårdträd brukar jag vara rakt igenom lycklig, lite melankolisk, men lycklig. Ikväll kom inte den känslan lika självklart som tidigare. Jag kände lycka också, men mest sorg. Det förvånar och besvärar mig för jag har sannerligen inget att vara sorgsen över och jag förstår inte känslan...

Sen fick det vara slut med djupa, svåra tankar! Jag gick resolut in och plockade fram dammsugaren istället. Det rensar både golv och tankar bra och ger energi!

Blåst på konfekten

Maken skulle jobba förmiddag i Örebro. Mormor och morfar är här, de skulle vara med dottern så jag kunde följa med till Örebro. Hotell bokat, mysigt restaurangbesök inplanerat, lite shopping, hotellets bubbelpool… kanske bio. Ja, ett mysigt dygn på tu-man-hand.

Men vad händer? Jo, vintern bestämmer sig för att komma till den här delen av vårt avlånga land just idag. Och i den här delen av vårt avlånga land kan alldeles för många inte köra på vinterväg. Det har stått lastbilar härs och tvärs över vägarna på åtminstone tre ställen som vi skulle passera. E18 avstängd. Blåst och snödrev. Då kan man inte ge sig iväg, hur mycket man än har planerat ett mysdygn.

Så här sitter jag i soffan medan maken fortsätter sitt spackelarbete på övervåningen. Så kan det gå! Jag hoppas det snart går fler tåg - utan snökaos...