Makalösa ALV-dagar

Vi är nu tillbaka efter ett par helt makalösa dagar i Vimmerby och Astrid Lindgrens Värld. Nånstans visste jag vad jag gjorde, som beställde den här resan för några veckor sedan. Jag kunde ju inte ana då riktigt hur tuff den sista perioden i skolan skulle bli, och att komma bort bort bort och göra något annat, det var precis vad jag behövde!

Maken, dottern, jag och vårt "extrabarn" styrde bil och husvagn mot Vimmerby i torsdagseftermiddag. En resa på 4-5 timmar så det är inte gjort i en handvändning, men eftersom vi alla trivs så fantastiskt bra där valde vi att ändå åka så långt på vår husvagnspremiär för i år.

Vi stannade och åt middag vid en liten sjö ett par mil norr om Vimmerby. Barnen vadade och björkkvistarna hängde ner i vattnet, solen på väg ner... lugnet lade sig som en varm, skön filt runt mig. En stund! Sedan blev det spännande minsann, för in på rastplatsen kom 3 polisbilar och 2 polismotorcyklar, som ställde upp för hastighetskontroll. Bil efter bil vinkades in. Många sköna hundralappar försvann nog från semesterkassorna där, men jag kan inte annat än tycka det är bra - för varför denna jäkt? Man vet ju att "hastighet dödar"... Nåja, mest spännande var när det kom 3 motorcyklar förbi som svarta streck. Snabbt, snabbt följde en polismotorcykel och en -bil efter, och vi hörde en av poliserna säga : "...186 km/h". Precis när vi skulle åka kom de tillbaka, och jag antar dessa motorcyklister hade kört klart där och då. Deras körkort drogs med all säkerhet in. Hela upplevelsen var i alla fall en mycket spännande start på semestern för två 7-åriga barn!

Väl framme i Vimmerby möttes vi av min mesta promenadkompis med familj, som av en slump fanns på samma camping. Barnen lekte på lekplatsen ett tag, sedan lämnade vi barnen hos makarna och gav oss av på en promenad tillsammans - förstås! Vi var ute i drygt 90 minuter, men då gick det inte så fort så länge vi var kvar inne i Vimmerby eftersom jag "guidade" förbi huset där Astrid Lindgren föddes, sockerdricksträdet etc. Vidare ut på landsbygden och då fick vi upp farten. Lika varm som dagen varit, lika kylig blev kvällen.

Så kom fredagen och vi gick in i parken när den öppnade kl 10.00. Alla fyra barnen lekte ihop och tittade på Emil och Madicken. Tittade på allsång med pippis poliser och prussiluskan... och sedan var det dags för kompisen med familj att åka vidare.

När de hade åkt gick vi raka vägen till Ronja och Mattisborgen, som hade fått vänta eftersom de andra barnen var lite yngre. Både dottern och kompisen älskar det stället. De två åren vi varit där i borgen tidigare har det varit samma man som spelat Mattis, Ronjas pappa, och honom mötte vi ju på tåget från Luleå i höstas när vi hade varit på farfars begravning. Dottern kan denna historia utan och innan eftersom vi läst boken och hon sedan lyssnat på CD-bokens inläsning gång på gång på gång på gång... Mötet där på tåget stärkte hennes intryck, milt sagt, eftersom han då mötte henne som Mattis och hon satt åtminstone en timme inne i hans kupé, och pratade om allt som inträffar i boken. Vi hörde hur de sjöng rövarsången tillsammans och hur hon läxade upp honom för att han hade skadat Birk när han fångade honom i skogen...

Det blir svårt att få ihop alla trådar här... Jag sökte reda på hans namn när vi kom hem, och skickade ett kort som tack för hur han bemötte dottern där på tåget. Under tiden jag sökte, för det var inte det enklaste, hittade jag namnet på en av min mammas fd elever, som kommer från samma barndomsby som jag. Ungefär samtidigt gick jag med på facebook, och hittade då denna tjej där - vän med "Mattis". Hon har till och med en chefsroll där på ALV!! Via henne fick jag veta att Mattis inte skulle jobba i sommar, så det har vi förberett dottern på. Hon har bearbetat det, som den lilla konservativa varelse hon är, genom att intala/uttala "Det är en annan Mattis nu men han kan OCKSÅ vara bra!!"

Tillbaka till fredagen då. Barnen hade en underbar eftermiddag där i borgen, "trots" "fel" Mattis och lekte så det stod härliga till. Samtidigt gick jag iväg för att träffa denna tjej från min barndomsby. Eg känner vi inte varandra, bara känner till, som man gör i små byar men knytpunkterna var så många så vi ville ändå ses. Vi hade en jättetrevlig stund tillsammans och hon avslutar vårt möte med att berätta att på lördagen skulle vår Mattis hoppa in som "vikarie" eftersom en annan "Mattis" för sommaren var sjuk. Jag vet inte vem av oss som sken mest, dottern eller jag! Och så säger hon, barndomsbysbekantingen, att hon ska berätta för honom att vi är där...

Det var stor förväntan hos dottern när vi redan på morgonen bänkade oss i borgen på lördag. Så kom han då, den "rätte" Mattis. De börjar alltid med att hälsa publiken välkommen, frågar varifrån man kommer och spexar lite runt det. Sedan frågade en av rövarna om det fanns några som hette Ronja där. Nä, ingen vilket tydligen förvånade dem. Då frågade Mattis om det fanns några som hette XX där. Dottern räckte förstås upp handen och svarade JAA! varpå han sträcker händerna rakt upp och vrålar, som han gör i rollen som Mattis; "DÄR ÄR DU JU!!" ...sen startade skådespelet och vi njöt ikapp, alla fyra. Det är proffsig teater, inget snack om saken - och dottern är alls inte för gammal, som jag ibland befarat. Vill ju inte att hon ska växa ifrån detta... Jag tycker snarare att många har lite bråttom när man tar dit 3-5åringar. Det finns så mycket i parken ändå så man behöver inte hasta runt till allt allt... för det är ju ganska läskiga och svåra berättelser, Ronja och även Lejonhjärta. Nåväl, när första akten av skådespeleriet var avslutad och barnen bjuds in att leka i borgen tillsammans med dem, tar Mattis sikte rakt på dottern och sträcker ut armarna mot henne. Hon är inte sen att besvara det och den kramen, det är nog bland det goaste jag har sett! De pratade länge, länge och jag är lika imponerad nu som i höstas, hur han lyckas bekräfta henne. Möta henne på precis rätt plats!

(...jag gör ett undantag och visar mer av dottern än vanligt, eftersom hennes glada nuna liksom "gör" hela bilden...)

Lördagen gick alltså helt i Ronjas tecken. Vi var till Lejonhjärta en sväng, men sedan tillbaka igen. De andra figurerna får ursäkta, men gårdagen var vigd åt Mattis...

Kan man tänka sig...

I morgon eftermiddag strosar vi omkring här! På fredag firar vi nationaldagen på samma ställe, en del av svenskheten som i en liten ask, tycker jag. Lördagförmiddag hinner vi också dit en sväng och sedan vänder vi hemåt på eftermiddagen... Vi tjuvstartar både husvagnsliv och sommarlov!

Den 11 maj - en sommardag!

I helgen har vi haft riktigt sommarvärme. Väderleksprognosen säger att det drar in kallare väder nu, så vi ville verkligen ta vara på den här sommarsöndagen. Alltså packade vi matsäck (engångsgrill, grillkorv, korvbröd och juice) och åkte till en strand här i närheten. Man får inte köra ända ut utan måste gå en bit, ca 15 minuter, men i dessa omgivningar gör det inte mycket:

Vi trodde att dottern med kompis skulle nöja sig att blöta fötterna, att vattnet skulle vara rejält kallt, och vi hade heller inte med några handdukar eller badkläder. Det var farligt nära "...det bara blidde så!" som Tjorven och Pelle i Saltkråkan säger på midsommarafton när de helt plötsligt badar så mycket de kan i sina finkläder... men tjejerna klarade sig med byxbakarna torra i alla fall.

Det smakar gudomligt med grillkorv när man lekt på stranden och i vattnet ett tag och eftersom solen sedan valde att ta skydd bakom tunna moln, gick vi mot bilen när vi ätit klart. Vi valde en annan väg då, och bilden här nere vittnar tydligt om vilken landskapsblomma vi har i vårt landskap!

Ivrig som ett barn på julafton

Det borde dottern vara. Men det är den ömma modern som står för känsloregistret istället... Varför? Jo, för att sommarens inplanerade extra långa vistelse i Småland, runt Vimmerby för att vara exakt, gör så att det blir billigast att köpa en sommarbiljett till Astrid Lindgrens Värld. Och vad gör vi då av det? Jo - vi tar en tripp dit med husvagnen redan till nationaldagshelgen den 6-8 juni. Smart va´?! Dottern fyller 8 år i sommar. Det är inte många somrar till som hon vill åka dit. Kanske är det sista till och med... då gäller det att åka dit mer än en gång. Eller hur?!

Morfar i norr & massa foton

Vi har varit och hälsat på mamma & pappa över den extra långa helgen. Älskade, kämpande pappa! Han slåss både mot biverkningar och oro - förstås. Hur skulle det annars kunna fungera? Illamåendet och smärtan rev och slet i honom när cellgifterna banar väg genom systemet. Ändå höll han skenet uppe så pass att ett av barnbarnen som var med inte förstod att han var dålig. Jag hörde samtalet med mamman dagen efter; "Jo, igår var han tydligen jättedålig men jag märkte inget..." De vet hans sjukdom, de tar in så mycket de klarar av oro och funderingar, och samtidigt får de chans att vara nära, nära. Det är skönt att se hur alla tre barnbarnen kryper nära när de har chansen. Hur de alla söker hans sällskap. Så har det alltid varit, med alla människor, pappa är en person man gärna umgås med. Och nu märks det förstås extra. Man tänker mer när man ser det i sjukdomens spotlight; hur barnen söker uppmärksamheten och närheten och hur de får den i precis hur stora portioner som helst. Klyschan "Världens bästa morfar" känns sannerligen allt annat än klyschartad efter dagar som dessa!

Vi har rest många mil idag och så här på våren märks det så tydligt hur långt vårt land är. Här kommer lite exempel:



Visserligen fanns bara lite av snön kvar - de har haft massor precis som i resten av inlandet/fjällvärlden, och det försvann på en vecka - men dottern lekte glatt i det lilla som var kvar.


Det är något speciellt med rinnande vatten. Jag kan hålla på hur länge som helst för att få till bilden. Här lite längre slutartid så att det verkligen syns hur bråttom smältvattnet har på sin väg ner från skogen mot den stora älven.


En av mina morbröder hade en kull valpar. Fem små busiga gråbollar, som charmade oss fullständigt förstås. Tur att det är jakthundar ut i minsta molekyl, det går inte ens att tänka tanken att ha en i villan i stan...!


Ofta hängde alla fem i dotterns kläder och hår - här syns en av dem i jakt på det i kepsen instoppade håret. Bilden ser kanske lite konstigt ut, vilket beror på att jag "blurrat" till dotterns ansikte.



Mormor och morfar bor nära den stora älven. Med nära menar jag ca 10-15 meter. Utsikten från köksbordet är enastående. Alla dras till älven sommar som vinter. Dottern tränade "slå kotte med pinne" länge länge, och i slutet var det farligt nära att hon tog årets första dopp, men i sista ögonblicket hittade hon balansen igen och konstaterade att hon bara "blev lite lite blöt i ena stöveln!"


Så påbörjade vi resan hemåt och efter nån mil hittade vi en flock renar i en trädgård. Jo, faktiskt! Jag smög så nära jag kunde komma, men efter att ha studerat mig en kort stund...


...fann de som säkrast att "bättre fly än illa fäkta". Renar känns ganska "norrut", eller?


Efter ganska många mil i bil nådde vi den stora europavägen som följer norrlandskusten. Vi var inte ensamma idag!


Vi var heller inte ensamma om en bensträckare vid Hagsta Krog men däremot var vi solo runt naturstigen vid den lilla "sjön" som finns där. Konstigt...


Jag fotade våren, som nu mer än halvvägs, förstås var mycket längre gången än uppe hos mamma & pappa.


Vitsippor kan man aldrig fota för många. Här kröp jag långt, långt nere i ett dike för att få den rätta vinkeln på bilden. Ca 5 minuter senare kändes det ganska olustigt, eftersom vi mötte...


...den här lille(/lilla?) "kompisen". Helt öppet, mitt på gräsmattan som fungerar som stig, låg den i solen. Vi var inte nära att trampa på den, men heller inte jättelångt ifrån. Den var ganska loj och lät oss ta en närmare titt, vänja oss vid känslan och upptäcka att så farlig var den ju ändå inte. Alla tre barnen/ungdomarna såg en huggorm för första gången, så det tog lite tid att få ner pulsen.


Till slut ringlade den vidare ut på en sten och ner mot vattnet. Så vackert mönstrad, nästan blå faktiskt.


Den gav sig av över vattnet över till en liten ö. Tyckte nog att det räckte med uppmärksamhet från oss människovarelser! Kanske hade vi här också svaret till varför vi var så ensamma runt den lilla sjön...


Ju längre söderut vi kom, desto grönare var träden. Vitsippor blommar i stora mattor, man kan omöjligt ligga på knä och närmare betrakta dem alla. Men när vi anlänt hemma igen, kunde jag i alla fall låta alla blommor på marken runt huset få varsin egen stund. Här vackra pingstliljor...


Men det mest fantastiska av allt är våra tre superstora megajättehäftiga körsbärs/bigarråträd. Men hur mycket kan ett och samma träd blomma??? Det är magiskt - det finns inga andra ord! Och samtidigt då helt omöjligt att hinna ägna varje blomma egen uppmärksamhet. Hoppas de inte blir ledsna...!


Vackrare placerad klätterstege än så här kan man väl ändå inte ha? Vi bestämde snabbt att vi lever i Körsbärsdalen förstås, och väntar ivrigt på Skorpan och Jonatan... Allt går att koppla till Astrid Lindgren!

Tack snälla mamma & pappa för allt. Vi ses kanske i slutet av maj!

Pippi Långstrump

I UK kom jag äntligen över den av mig så eftertraktade "Pippi Longstocking" som illustrerats av Lauren Child, mer känd som författare och illustratör till Charlie och Lola. Den är underbar! Genom att följa den första länken får man en glimt av hur det ser ut.

"Pippi är Pippi" var min första ganska tjuriga reaktion, hon ska se ut som "Pippi"... Men det konstiga är att trots att det så tydligt är Childs illustration så är det ändå "den rätta Pippi". Jag tror att Astrid ler i sin himmel. Lola kanske är Pippis syster, eller varför inte dotter eller till och med dotterdotter? De är lika på många sätt. En bra tanke, tyvärr inte min från början. Jag läste det någonstans, men minns tyvärr inte var... Påminn mig gärna så jag kan ära den som äras bör!

Det är flera månader sedan mina elever läste något av Astrid Lindgren. Som av en händelse ska jag ha med den här boken - få se om någon blir nyfiken? Jag hoppas det. Och jag tror det!

Vi ses i Nangijala

Pappas yngsta moster - den enda förresten - gick bort för ett par veckor sedan. Hon var yngst i syskonskaran, och eftersom pappas mamma var äldst där, skiljde det inte så många år mellan pappa och hans moster. Igår begravdes hon. Jag hade velat vara med men det blev inte så, det var för mycket planering för att komma iväg 30 mil dagen före jullov... Jag skickade i alla fall ett litet brev till henne, som min mamma läste i kyrkan. Här är det:


Goa, fina ”moster Berit”
Så tog din tid slut. Vad konstigt det känns. Jag tänker tillbaka på mina minnen av dig och Johan. De är kanske inte så många som jag hade önskat, men de är kantade av värme och närvaro.

Det var spännande att vara hemma hos er. Huset kändes som en labyrint, och det fanns så intressanta och vackra föremål där. Framför allt minns jag hur du lärde mig sy på maskin. Hemma hade jag nog inte fått röra symaskinen ännu, men nere i källaren hos er i villan fick jag det. Jag sydde en liten väska av brunt tyg med blommor på. Minns speciellt hur finurligt du lärde mig att sy av hörnen så det blev en fin botten i väskan. Vad stolt jag var!

Du visade mig också hur du hade lärt dig virka. Jag minns inte vem det var, men den som lärde dig hade lagt upp garnet på ett bord i ett ringlande mönster framför dig och så skulle du virka slut bara på den biten. Om och om igen. Så helt plötsligt kunde du. Jag försökte också men fick inte riktigt till det. Vi möttes över generationerna, och jag tyckte alltid att det var så ombonat och mysigt hemma hos er.

Jag minns vagt hur vi gick i skogen. Det var glest mellan de stora tallarna och det gick lätt att ta sig fram. Undra hur gammal jag kan ha varit då? Och vad många roliga saker du berättat om min pappa, hur han var som liten. Han lärde sig stava så här har du berättat:
B L Å-blå K L O-klo K E R-ker; det blir BLÅKLOCKER!

En annan gång kom en citronfjäril och landade på mig ute i er trädgård. Den flög iväg men kom tillbaka. Johan hämtade kameran och fotade oss. Vid ett annat tillfälle fick jag stå tillsammans med er vid ljusbordet och titta på fjärilen, och på många andra foton också. Kanske föddes det fotointresse jag nyligen upptäckt redan där hos er?

Jag är fascinerad av Astrid Lindgrens berättelser och när jag tänker på dem som inte finns med oss längre placerar jag dem i Nangijala. Min farmor, din syster, finns där och nu är du där också. Men vet du, moster Berit? Du har inte vilken plats som helst; jag tror att du är Duvdrottningen!. Sofia, som har den rollen i boken, det är precis du. Varm, vacker, omtänksam och stark.

Jag hoppas att det dröjer många, många år tills jag träffar dig igen, men när den dagen kommer ska jag söka dig bland Körsbärsdalens vita duvor!

Sov gott moster Berit, vi ses i Nangijala!

Djuren och landet

Idag är det inte roligt att bo i stan. Idag längtar jag "hem", som dottern uttryckte det förra veckan. Trädgården är för trång. Det finns ingenting att ta sig för där ute. Regnet öser ner och jag blir sittande inne. Ensam. Inte så mycket som ett marsvin att prata med... Jag vill ha katt! Jag vill verkligen ha katt! Men jag är ju vuxen (sägs det) och måste kunna tänka lite logiskt också. Vi ska resa mycket - åka skidor, husvagnen på somrarna, helgtripper... - då vill inte katten, eller -erna, sitta ensamma hemma. Jag lovade mig själv dessutom när vi flyttade från studentlägenheten ut på landet, och fick se och uppleva våra katters lycka över sitt nya uteliv, att aldrig mer stänga in en katt, att inte ha innekatt. Men nu vacklar jag.

Idag vill jag, precis som dottern förra veckan, "flytta hem" igen... Jag saknar hunden, jag saknar hästarna, jag saknar hönorna. Jag saknar utrymmet, friheten och skogen. Jag känner mig som Ronja, och Ronja "ryms" inte i en villa i stan - så "enkelt" är det...

För 100 år sedan...

...just idag kom en liten tös till världen på gården Näs i Vimmerby, Småland. Hon fick namnet Astrid Eriksson och var nummer två i en barnaskara som kom att bli fyra stycken. Äldst var en bror vid namn Gunnar, sedan kom då Astrid och senare två yngre systrar. Föga anade hennes föräldrar denna dag att deras nyfödda lilla knytte skulle komma att älskas av så många. Att hon skulle betyda så mycket och spela så stor roll för flera generationers barn. Men föräldrarna, som hette Samuel August och Hanna, var trots sin förmodade ovetskap den kvällen, till stor inspiration och betydelse för flickans kommande skrivande. Det första jag tänker på är att föräldrarna alltid visade varandra hur mycket de tyckte om varandra. Samuel August stod ofta i köket och vänslades med Hanna - en syn som knappast tillhörde vanligheterna i ett bondkök för nästan 100 år sedan. Närheten och värmen i familjen spelade säkert roll för hur hon beskrev relationer människor emellan.

Det andra som jag fastnat för var att i det huset fick barnen leka. De fick leka vilt! Att Pippi Långstrump leker "inte nudda golv" med Tommy och Annika är ingen slump, ingen av Astrid verbalt påhittad lek - det var en lek hon och hennes syskon med liv och lust gav sig in i i "kammaren". Där klättrade de runt sängarna, byrån, spisen, pallen och allt gick ut på att inte tappa balansen och sätta en fot i golvet. Att spisen var sotig och dessutom kritades en gång i veckan bekymrade dem inte. Vad mer uppseendeväckande var att det heller inte bekymrade mamma Hanna, hon lät barnen hållas. Hur många mödrar i 1900-talets början tänkte så? Utomhus lekte de också "...så det var märkvärdigt att vi inte lekte ihjäl oss" som Astrid själv har sagt. De hoppade i hö så det kved i deras inälvor, de glömde helt bort att de varken fick blöta sig eller kunde simma - doppade sig i ån gjorde de ändå. De levde i, med och av naturen. Andades den. Det märker man också tydligt i hennes böcker. Hur Madicken måste ligga på knä i vårgräset och betrakta vitsippan, så den inte ska ha blommat förgäves. Eller hur bullerbyflickorna kysser grodor och leker prinsessor i vårdiket medan bullerbypojkarna smyger i buskarna. Jag har en nära känsla av hur det vattnet ser ut, låter, luktar och upplevs trots att jag inte ordagrant kan återge hur det är beskrivet. Riktig vinter känner man in i benmärgen när Emil sliter i snöstormen för att få Lukas framåt i drivorna, allt medan Alfred ligger nedbäddad i blodförgiftning i släden bakom. Hur han gråter, Emil, och säger till Lukas; "Man blir så stark när man måste!" Emils förtvivlan känner man lika starkt som man känner vinterns kyla och storm.

Barndomen var idyllisk, lycklig och fri. Som tonåring kanske hon revolterade? Hamnade i dåligt sällskap? Var för nyfiken för den tid hon levde i? Hon har själv uttryckt en tröst till alla sorgsna tonåringar, att det går över. Det bottnar säkert i en egen sorgsenhet under den delen av sitt liv. När hon dessutom som 18-åring väntade barn med en 30 år äldre gift man var Vimmerby alldeles för litet. Astrid reste till Köpenhamn och födde där en son, som hon med stor sorg fick lämna kvar i fosterfamilj. Själv flyttade hon till Stockholm, arbetade och använde sina pengar till resor till sonen i Köpenhamn. En chef hon hade, Sture Lindgren, blev så småningom hennes make och då kunde hon äntligen resa till sonen för att hämta hem honom. Att ha varit tvungen att lämna sin son tros vara en anledning till många ensamma barn i hennes berättelser. Rasmus som bor på barnhem, Mio min Mio som bor i fosterfamilj, Skorpan Lejonhjärta som ligger ensam i sin kökssoffa...

Astrid födde en dotter också, och barnen fanns alltid i hennes närhet. Hon betraktade inte deras lek, hon lekte tillsammans med dem, hon var där. Hon skrev också, och att Pippi kom till efter dotterns önskemål från sängen; "Mamma, berätta om Pippi Långstrump" känner många till. Det är nästan så man vill tacka henne för hennes lunginflammation!

Den speciella kvällen där på gården Näs för 100 år sedan fylldes Hannas och Samuel Augusts hjärtan av kärlek till sin nyfödda dotter, det är jag säker på. Att hon senare kom att bli en av Sveriges mest omtyckta personer, mest lästa författare som de allra flesta av oss svenskar tycker oss ha en relation till, det visste de inget om. Och kanske hade det heller inte spelat så stor roll? En nyfödd bebis är ju ett mirakel i sig. Hur de tänkte och kände kan jag bara gissa. Däremot vet jag att mitt barnaminne inte hade varit detsamma utan henne. Mina egna minnen av naturen omkring mig, ett barns upplevelser, hade inte varit nertecknade med Astrid Lindgrens språk - och därmed hade de med all säkerhet varit en stor portion fattigare.

Idag firas det 100-årsdag i Nangijala med pompa och ståt - det är vad jag hoppas på i alla fall!

Jag hittade Mattis namn!

Efter mycket detektivarbete, en del filurande och en god portion stor tur, hittade maken och jag namnet på skådespelaren Mattis. Vi hittade hans adress också, och känner oss som värsta "stalkers" eller vad det nu heter... Informationen har vi använt till att författa ett vykort till honom, med foto på honom och dottern liggandes på rygg betraktande molnen på himlen ovanför Mattisborgen, där vi uttrycker hur mycket hans stund med henne på tåget betydde. Han är nog ingen skådespelare som får kilovis med post, så vi hoppas att detta lilla kort kan glädja honom lite så som han gladde oss. Och vi hoppas också att han tänker tillbringa en sommar till på Astrid Lindgrens Värld - för känner jag oss rätt så kommer vi att infinna oss där ett par dagar någon gång i juli 2008...

Magiskt möte

Vi steg på tåget igårkväll i en stad i norra Sverige. Dottern somnade efter bara en kort stund, så vid nästa station sov hon redan. Där steg en man på som jag så väldigt väl kände igen, men jag kunde inte placera honom först. Då det visade sig att han skulle bo i kupén bredvid vår, fick jag flera chanser att närmare beskåda honom. Först trodde jag att han liknade en lokal förmåga från min barndoms trakter, vid namn Lars T Johansson. Ja, så lokal är han kanske inte längre, han har haft en del uppdrag även nationellt... Samtidigt som Lars T's namn slog mig, kom jag på det - för jag har tänkt samma tanke vid ett annat tillfälle; alltså att dessa två herrar liknar varandra. Förra gången jag tänkte så satt jag på Astrid Lindgrens Värld, vid Mattisborgen! Den som bodde vägg i vägg med oss var ingen mindre än mannen som spelat Mattis (Ronja Rövardotters pappa) på Astrid Lindgrens Värld de gånger vi varit där. (Om någon vet namnet på denne person - please drop a name, jag behöver se honom i fler roller!)

Dottern sov ju som sagt. Jag tog mod till mig och frågade honom när han steg ur sin kupé om jag trodde rätt. Jodå, det var han! Och så trevlig han var dessutom! Pratade en god stund och han förhörde sig en del om vad de haft för sig just när dottern var där, så han skulle kunna relatera till det när han träffade henne nästa morgon.

Dottern är ju en mycket spontan och oblyg varelse, som dessutom är mer eller mindre Astrid-Lindgren-indoktrinerad. Hon har där på Astrid Lindgrens Värld nästan krupit under skinnet på vissa skådespelare. Mattis var absolut en av dem. Imorse när han mötte henne i tågkorridoren stannade han, böjde sig ner och utbrast:
-MEN HEJ XX!!! Gissa om hon höll på att sätta sig på rumpan!!? Sedan var hon inne i hans kupé i minst en timme. Vi försökte avleda några gånger men han viftade bort oss. Där inne pratades det rumpnissar, skumtroll, Skalle-Pers hemlighet med silverberget, att rövarna hängs om knektarna får tag på dem mm mm mm. Det sjöngs rövarvisan och vargsången...

Jag överdriver inte om jag säger att dotterns ögon fortfarande tindrar!! Det var verkligen ett par magiska timmar vi ska bära med oss…!

Rasmus på luffen

Blogg-trogna läsare känner nog igen mig som Astrid Lindgren-fascinerad. Ikväll har jag andats "Rasmus på luffen". Ärligen kan jag erkänna att jag inte läst den boken, men filmen - kan något bli mer sommar än så?! Jag ska läsa den också, det lovar jag härmed...

Hur ska jag komma vidare härifrån då, för att komma till pudelns kärna i kvällens inlägg...? Jag har köpt ny cykel för att ha när vi flyttat. När jag bor i stan ska jag cykla så mycket det bara är möjligt. Jag ska cykla till jobbet, jag ska cykla och handla, jag ska cykla och hälsa på, jag ska cykla... dit jag ska helt enkelt. Men med ny cykel redan nu så måste den ju provas förstås! Igår var premiärturen. Tyckte jag tog i ordentligt och mätte upp den rundan till 13,5 km. Men jag blev inte ens trött! Jodå, lite ont i rumpan men konstigt vore det ju annars. Ikväll ville jag ha en större utmaning. Mätte upp två möjliga rundor; den ena 16,5 km och den andra 19,5 km. Bestämde mig för den längre, då den inte skulle sammafalla med gårdagens.

Sagt och gjort. Jag satte mig på cykeln och gav mig av. Det smådroppade lite från himlen men det såg ändå rätt ljust ut på densamma. Så jag cyklade vidare och tänkte att jag kunde gena hem efter 5 km om det blev värre. Efter dessa 5 km hade smådroppandet upphört och kvällssolen nästan spruckit fram. Jag cyklade självklart vidare, ut efter en grusväg jag sällan åkt. Och definitivt aldrig så långsamt som på cykel. Jag såg Rasmus och Paradis-Oskar bakom en loge. Jag lovar, de satt där med munspelet! Jag såg midsommarblomster, prästkragar, smörblommor. Jag doftade kaprifol. Jag hörde en råmande ko och ett skällande rådjur. Jag såg en lekande rävunge. Jag förnam Astrid Lindgren och hennes syskon "...lekande så det var märkvärdigt att de inte lekte ihjäl sig!" Och jag andades för-högsommar och "...kände livet i mig!" som Abbes pappa i Madicken uttryckte det.

Mina tankar i för-högsommaren går via Astrids böcker. Jag citerar henne oftare än vad som är hälsosamt... Ju äldre jag blir desto mer imponerad blir jag av hennes barnaskildringar. Hon visste verkligen exakt hur barn tänker. Hon har fångat 1000-tals barns känslor och tankar. Bara hennes sätt att använda ordet "rysa" - jag känner igen mina barnakänslor på pricken, men jag skulle inte minnas dem utan hennes skrivna ord. Hur jag ryste av välbehag, av spänning och skräck, av kärlek och av förväntan.

Så gick mina känslor och tankar under en mils cyklande. Jag nådde det lilla samhället samtidigt som regnet. Vi valde samma väg därifrån. Först regnade det lite. Sen regnade det mer. Sen spöregnade det och slutligen öppnades himlens fördämningar! Bilarna som körde förbi mig - för nu var jag efter en lite större asfalterad väg från det lilla samhället in mot storstan´- körde låååångsamt men med dubbel hastighet på vindrutetorkarna. Tänk efter hur mycket det regnar då, när man både saktar farten och sätter igång turbon på torkarbladen. Och tänk då också efter hur det såg ut med mig där på cykeln. Och lägg till den tanken att cyklisten ler över hela ansiktet och mellan varven sjunger för full hals; "REGNET DET BARA ÖSER NER OCH SEN SÅ KOMMER DET BARA MER OCH MER... Jag cyklade i bomullströja och bomullsbyxor. Jag kände hur benen blev tyngre och tyngre vartefter mina ljusgrå byxor blev mörkare och mörkare. Men hem kom jag och roligt har jag haft!

Undra hur Astrid skulle ha beskrivit det? Kanske finns det i "Rasmus på luffen"? Jag ska plocka fram den boken nu... ett löfte är ett löfte och jag vill läsa allt som kommit via Astrids penna.

Den mening jag önskar att jag fått säga till henne är följande:
Tack Astrid, för det fantastiska sätt du berikat mitt språk och mitt barnaminne! Utan det undrar jag om jag ens skulle ha kommit på tanken att njuta av min cykeltur i ösregnet i kväll...