Ja, mammaögonen också för den delen... Dotterns magvärk är tillbaka. Jag ska försöka att inte bli hysterisk eller övertolka, men tårarna rinner redan på mig så hysterisk är jag väl redan...
Dottern har två läxor i veckan. En ramsa hon ska lära sig utantill och en matte-målarläxa. Från allra första början har det varit en mycket vinglig lina jag balanserar på när jag ska försöka hjälpa henne. Hon vill inte öva - hon vill kunna och när hon inte kan så låser hon sig. Hon blir ledsen och besviken på sig själv; "Jag kan inte..." är det enda hon får ur sig då och sedan kommer tårarna. Jag har försökt lätta på hennes egna krav på sig själv; vi har lekt, vi har skojat, lockat och pockat. Pratat om varför man övar... Ja, allt allt jag kan hitta i min "pedagogiska ådra" - jag är ju trots allt svensklärare själv. Känner själv att magen har börjat knyta sig på mig när ramsboken kommer fram. Hur ledsen och besviken ska hon bli på sig själv den här gången då? Och den här veckan är värst hittills.
Matteläxan går bra. Där är det uppgifter som ex "Sofia och Erik har 10 kolor som de delar lika. Rita dem med sina kolor!" De övar lika, färre, fler, lika med, dubbelt och hälften. De begreppen kan hon, men hon kan inte läsa siffror över 9. Hon är inte säker på hur många fingrar hon har, får alltid räkna dem. Och har ingen taluppfattning över 20. Hon kan inte klockan, hon kan inte pengar... Så det är just den här matteläxan som går lätt - mycket även i matten är en stor kamp.
Ovanpå allt detta har hon upptäckt att hon inte kan läsa, att hon till och med är långt ifrån, när de andra nu läser. Hon är stupsäker på
Cc, Ss, Aa, Ll, Rr, Oo, Ii
Känner ofta igen några till men många bokstäver gissar hon eller säger att hon inte kan. Hon ser "bilden" SOL - alla andra stavar hon igenom, om de så kommer 3 BIL efter varandra, så hon ser inte ordbilderna.
Bb, Dd, Pp gissar hon hejvilt. Likaså Åå, Ää, Öö...
Ikväll har hon flera gånger berättat att en tjej i klassen har läst sedan hon var 5 år. Med beundran och avundsjuka i rösten. Droppen kom efter bolibompa när hon hämtade Bröderna Lejonhjärta. Inget konstigt med den, hon satt och bläddrade och tittade på bilderna. Sedan hämtade hon Ronja och samma med den. Sen kom hon med Mio min Mio som vi inte läst ännu.
"Får jag titta i den?"
"Ja, så klart du får!"
När hon hämtat fjärde boken, hon plockade bland Astrid Lindgren-böckerna, sa hon samtidigt att hon älskade så tjocka böcker. Att de var de bästa hon hade.
"Mamma, visst lär jag mig läsa extra fort när jag tittar i de här? Och visst längtar du tills jag kan läsa och läsa för dig?"
Vilka krav och förväntningar på sig själv... Ouppnåeliga. Och då kommer värken i magen och funderingen på om hon ska gå till skolan dagen därpå som ett brev på posten...
Vad ska jag göra?? Jag har redan en känsla av att hennes fröken tycker att jag är lite "hysterisk", att jag ska coola ner lite och låta tiden ha sin gång. Det skulle jag kunna gå med på om dottern inte så tydligt nu visar att det inte är ok längre... Sedan hon var bebis har jag pratat om detta, att jag inte vill att hon ska behöva uppleva hur "alla andra" lär sig men inte hon. Och vad händer? Precis just jävla det!
Jag känner mig så otillräcklig...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Inte för att jag vet om det gör saken lättare, men jag har varit precis som C.. Som mamma tror jag att du gör alldeles rätt och lagom mycket.. Hon kommer att inse att hon inte behöver jämföra sig med andra, även om det är svårt och bara vetskapen om att hon har en mamma och en pappa som bryr sig gör att hon kommer "växa ifrån" dessa tankar..
Oj, det är ju jätte svårt detta. Har en dotter som är likadan, inte riktigt lika mycket. Hon fyller 6 i januari och har så höga krav på sig att kunna mycket INNAN hon börjar skolan. Jag kan inte läsa, inte vissla, inte slå kullerbytta, inte det osv..osv...
Har försökt förklara att man inte måste kunna allt när man börjar skolan, utan skolan är till för att man ska lära sig. Men hon blir så ledsen ibland, helt förtvivlad och säger att "jag kan ju ingenting". Det är jobbigt att höra..
Tycker du ska försöka göra som du gjort hittils, dvs inte för stort, inte för litet. Det kommer lägga sig, tror jag... och hoppas jag. Jag skickar mina tankar i alla fall!
kram :)
Micaela, din kommentar lättar verkligen! Du skriver så bra, så JÄTTEBRA, och om du känner igen dig i dottern så känns det tryggt för mig. Jag måste våga lita på att det ska släppa. Mammahjärtat är så utsatt bara, i jämförelse är lärarhjärtat gjort av sten - jag som ändå älskar mitt jobb och mina elever så mycket! :)
Gumsan, tack även för din kommentar. Åh, vad man önskar att barnen inte skulle känna så här. Varifrån kommer kravet på dem själva? Varför är en del sådana medan andra inte har det? Apropå din kommentar till din dotter att man ska lära sig i skolan, så har jag sagt samma till min dotter. Brukar påminna henne att jag skulle vara arbetslös om alla barn redan kunde allt. "Tänk på att fröken måste ha något att göra..." brukar jag säga. DET köper hon! :o)
Skicka en kommentar