Svärfars dödsfall kom som en chock. Oväntat. Många känslor jag inte hade räknat med. Bråket i makens familj, som bland annat ställt till att vi inte har haft nån kontakt med honom på 8 år. Fatta - 8 år!! Dottern som är 7 har träffat honom vid 1 enda tillfälle, en stund vid kusinens dop. Det är 3 år sedan och hon minns det inte.
Nu ska vi upp och begrava honom. För maken är det dubbelt. Han saknar sin pappa som han hade fram till bråket. Han ser tillbaka på en barndom, som visserligen var hård - á la 1800-tal i mina ögon - men som ändå hade det barn behöver i form av tid tillsammans. Samtidigt som bråket och den kränkning vi båda utsattes för överskuggar det. Att farfar inte kunde svälja stoltheten/dumheten och gå vidare, så att han i alla fall kunde träffa sitt första barnbarn. Han kom förstås inte hit. Vi var inte välkomna dit. Där emellan fastnade dottern...
Nu ska vi ta farväl. Nu ska jag stå i kyrkan vid kistan och försöka få ihop mina känslor. Sorgen över vad han bestal min dotter på. Sorgen över att inte ha haft någon svärfar, och veta att det är så för alltid nu. Även om vi inte alls trodde på försoning, fanns alltid möjligheten där förr. Nu är det inte så längre. Han tog med sig den. Samtidigt som dotterns och mitt liv faktiskt blir mindre komplicerat. Makens också för den delen. Nu kan vi helt plötsligt resa dit, där han är uppväxt. Nu kan dottern äntligen få se huset och omgivningen där pappa lekte som barn. Nu kan vi få en mindre ansträngd relation till farmor, som ändå försökt trots sin tjurskallige make. Jag är inte glad över hans död, riktigt så makaber är jag inte, men jag ser att våra möjligheter förändras på grund av det som hänt.
Jag bröt ihop på skolan idag. Bara grät, helt okontrollerat. Spänningen och oron över min egen pappa ovanpå allt detta. Vi väntar besked imorgon eller i början på nästa vecka. Kommer ett dåligt besked där vet jag inte hur jag ska klara det. Då är jag rädd att tappa greppet. Detta nu när vi skulle vara så glada över vårt nya hus och vårt nya liv. Nu när vi skulle göra allt sådant vi inte kunnat förut, när vi varit bundna av djuren...
En enda liten fråga... Kära goda godheten - vart i all världen tog du vägen??!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Oj så många känslor att få ihop. Men kom ihåg att du är inte skyldig honom något, även om allt är väldigt sorgligt och tragiskt.
Jag kickar "Kära goda" till dig, hon var här "nyss" och redde ut min sorg. Stor kram
Inte lätt att veta hur man ska känna och må i en sån där situation. Men jag vet ju att du är stark. Du fixar även detta.
Var godheten tog vägen...Du kanske ska åka ut till landet och kolla om ni möjligtvis glömde kvar den där ute i flyttivern?
Kan också skicka över lite annars för den var här för bara 10 minuter sen.
Kramar
Oj, vet inte riktigt vad jag ska säga. Ibland är verkligen allt emot på en o samma gång.. Men nån klok människa har sagt nån gång att man måste dyka ner ordentligt för att börja ta sig upp igen...
Ville bara skicka en KRAM och lite omtanke mitt i alla smärta o sorg.
kram!
Kan inget annat än skicka dig en stor ktam, jag tänker på dig!
Skicka en kommentar