-Men nu hann jag ju inte träffa honom... Jag skulle ju få åka dit och träffa honom! Jag ville träffa farfar...
Dessa ord vred och vände dottern på samtidigt som tårarna rann på henne. Varför ska en liten 7-åring sitta fast i detta? Varför var hon tvungen att fastna mellan vuxna människor som inte klarade att reda ut knuten? Vi tycker ju att vi gjort vad vi kunnat. Kanske kunde vi gjort mera, gjort annorlunda. Det spelar ingen roll. Vad farfar gjorde och inte spelar heller ingen roll. Han är borta nu och dottern hann aldrig träffa honom. Hon var lovad att få följa med farmor upp om något år, när hon var stor nog att klara sig själv mycket. Farmor är dels svårt reumatiskt sjuk, men också eftersom de inte känner varandra så väl. Det har hon pratat om, ofta, med stolt röst. Att få träffa farfar.
Nu är han borta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Åh så jobbigt för er alla. Tänker på er!
:( Kanske kan lilla X döpa en stjärna efter honom som ni ser, så kanske hon i "sin värld" ändå fått heja på honom? (prata med,berätta för...)
Tack moderna, det är viktigt mitt i allt att känna att det finns människor som tänker på en.
Vardagsglimtarn´, tack för konkret och fint förslag. Jag ska försöka ta reda på hur det går till. Tror det vore bra för dottern, just av de anledningar du beskriver.
Skicka en kommentar