Rasmus på luffen

Blogg-trogna läsare känner nog igen mig som Astrid Lindgren-fascinerad. Ikväll har jag andats "Rasmus på luffen". Ärligen kan jag erkänna att jag inte läst den boken, men filmen - kan något bli mer sommar än så?! Jag ska läsa den också, det lovar jag härmed...

Hur ska jag komma vidare härifrån då, för att komma till pudelns kärna i kvällens inlägg...? Jag har köpt ny cykel för att ha när vi flyttat. När jag bor i stan ska jag cykla så mycket det bara är möjligt. Jag ska cykla till jobbet, jag ska cykla och handla, jag ska cykla och hälsa på, jag ska cykla... dit jag ska helt enkelt. Men med ny cykel redan nu så måste den ju provas förstås! Igår var premiärturen. Tyckte jag tog i ordentligt och mätte upp den rundan till 13,5 km. Men jag blev inte ens trött! Jodå, lite ont i rumpan men konstigt vore det ju annars. Ikväll ville jag ha en större utmaning. Mätte upp två möjliga rundor; den ena 16,5 km och den andra 19,5 km. Bestämde mig för den längre, då den inte skulle sammafalla med gårdagens.

Sagt och gjort. Jag satte mig på cykeln och gav mig av. Det smådroppade lite från himlen men det såg ändå rätt ljust ut på densamma. Så jag cyklade vidare och tänkte att jag kunde gena hem efter 5 km om det blev värre. Efter dessa 5 km hade smådroppandet upphört och kvällssolen nästan spruckit fram. Jag cyklade självklart vidare, ut efter en grusväg jag sällan åkt. Och definitivt aldrig så långsamt som på cykel. Jag såg Rasmus och Paradis-Oskar bakom en loge. Jag lovar, de satt där med munspelet! Jag såg midsommarblomster, prästkragar, smörblommor. Jag doftade kaprifol. Jag hörde en råmande ko och ett skällande rådjur. Jag såg en lekande rävunge. Jag förnam Astrid Lindgren och hennes syskon "...lekande så det var märkvärdigt att de inte lekte ihjäl sig!" Och jag andades för-högsommar och "...kände livet i mig!" som Abbes pappa i Madicken uttryckte det.

Mina tankar i för-högsommaren går via Astrids böcker. Jag citerar henne oftare än vad som är hälsosamt... Ju äldre jag blir desto mer imponerad blir jag av hennes barnaskildringar. Hon visste verkligen exakt hur barn tänker. Hon har fångat 1000-tals barns känslor och tankar. Bara hennes sätt att använda ordet "rysa" - jag känner igen mina barnakänslor på pricken, men jag skulle inte minnas dem utan hennes skrivna ord. Hur jag ryste av välbehag, av spänning och skräck, av kärlek och av förväntan.

Så gick mina känslor och tankar under en mils cyklande. Jag nådde det lilla samhället samtidigt som regnet. Vi valde samma väg därifrån. Först regnade det lite. Sen regnade det mer. Sen spöregnade det och slutligen öppnades himlens fördämningar! Bilarna som körde förbi mig - för nu var jag efter en lite större asfalterad väg från det lilla samhället in mot storstan´- körde låååångsamt men med dubbel hastighet på vindrutetorkarna. Tänk efter hur mycket det regnar då, när man både saktar farten och sätter igång turbon på torkarbladen. Och tänk då också efter hur det såg ut med mig där på cykeln. Och lägg till den tanken att cyklisten ler över hela ansiktet och mellan varven sjunger för full hals; "REGNET DET BARA ÖSER NER OCH SEN SÅ KOMMER DET BARA MER OCH MER... Jag cyklade i bomullströja och bomullsbyxor. Jag kände hur benen blev tyngre och tyngre vartefter mina ljusgrå byxor blev mörkare och mörkare. Men hem kom jag och roligt har jag haft!

Undra hur Astrid skulle ha beskrivit det? Kanske finns det i "Rasmus på luffen"? Jag ska plocka fram den boken nu... ett löfte är ett löfte och jag vill läsa allt som kommit via Astrids penna.

Den mening jag önskar att jag fått säga till henne är följande:
Tack Astrid, för det fantastiska sätt du berikat mitt språk och mitt barnaminne! Utan det undrar jag om jag ens skulle ha kommit på tanken att njuta av min cykeltur i ösregnet i kväll...