Mina mått :o)

Egentligen är ju siffran på vågen bara en siffra som inte säger så jättemycket. Ofta får man rådet att mäta sig om vågen "bråkar" och inte går ner som man har tänkt sig... Jag har inte varit så flitig med måttbandet, men har ändå några siffror sparade. Nu är det väldigt roligt att ha dem och så här ser de ut:

Vikt: 95 kg - 80 kg - 64 kg

Byst: 116 cm - 106 cm - 92 cm

Midja: 103 cm - 93 cm - 78 cm

Höft: 126 cm - 116 cm - 102 cm

Lår: 71 cm - 65 cm - 57,5 cm

Överarm: 37 cm - 32 cm - 27,5 cm

Det är lite häftigt att upptäcka att jag då - för 30 kg sedan - var större runt midjan än vad jag numera är runt höfterna... Jag är så oerhört glad att jag haft styrkan till denna viktresa!!

...och med denna blogg ska jag försöka sätta punkt, åtminstone för ett tag, på vikt-bloggande. Antar att det kan bli lite tjatigt i längden...

Efterlysning

Eller: Värsta träningspasset!!!

Efterlysning på vad? Bröst!
Träningspass; var då? På Twilfit - som ju säljer underkläder...

Jag är i desperat behov av ny BH, eller för att vara ärlig - flera stycken. Jag överdriver inte om jag säger att jag provat mellan 50 och 75 st BH:ar (heter det så?) och det - DET är jobbigt!! Expediten var helt otrolig, bara hämtade nya, nya, nya... hon gav sig inte förrän 19.10, de stängde 19.00 och maken hade väntat hem mig 18.30. Tur att det finns mobiler...

Jag behöver verkligen - AKUT - nya behåar... Anledning? Brösten har försvunnit!!!!!!!!!!!!!

Jag har hittills varit lite så där förvånad men inte speciellt bekymrad... Visst, de har krympt vartefter resten av kroppen gjort det. Ändå har de varit förvånatsvärt intakta. Fram till förra året. Då började de försvinna fortare. Under våren ännu lite fortare. Men nu, efter sommaren. Nu vet jag inte vad det är för skinnpåsar som hänger där - jag känner inte igen dem och har inte riktigt lust att lära känna dem heller!

Jag har gått från 95D när jag var som störst...

...till 75D, som jag fick hjälp att prova ut på Twilfit för ca 1 år sedan. Då var den riktigt trång runtom...

...nu till 70C!!!!!!!!!!! ...och enda anledningen till att det fortfarande är C är för att jag måste vika ihop brösten i BH:n. Gha!

VEM tog mina bröst????

"Jag är klar!"

Dessa tre ord har jag övat att säga de senaste två dagarna på jobbet. Av nån anledning är det flera som kommenterat just dessa två dagar att jag ser slankare ut, att jag är fin, vad duktig jag är och så det klassiska NU RÄCKER DET VÄL!? Jag har pratat mycket med en kollega/kompis som jag alltid pratat mycket vikt med och hennes ord väger tungt för mig. Hon har också sagt att det räcker. "Ärligt Ina, du är skitsnygg nu, jag menar verkligen att det räcker. SE DIG I SPEGELN!"

Den kommentaren tillsammans med samtalet med en annan, verkligen SMAL kollega igår, har fått mig att tänka. Smal-smala kollegan frågade rakt ut hur mycket jag vägde. Ja, jag väger ju 63 (och nåt hekto)... Jag kontrade och frågade henne. Hon är 168-169 cm så ett par cm längre än jag alltså och jag hade nog gissat på 53-54 kg - för hon är verkligt smal i mina ögon. Tunn, smalhöftad etc. Hon sa "Oftast mellan 57 & 60, nu väger jag nog 59". Resten av kvällen gick åt till att få in det i skallen, det bara snurrade.

"Jag väger bara FYRA KILO mer än supermegajätteotroligt smala kollegan!"

Där och då bestämde jag mig verkligen att göra paus nu. Jag inser att jag inte ser hur smal/nätt jag faktiskt är. Jag tror ärligt att jag skulle bli snyggare av att tappa 4-5 kg till... i känslan är det ärligt. Jag förstår nu att det inte är logiskt.

Det känns märkligt och skitläskigt att säga "Jag är klar!" för det är jag ju inte, skriker känslan. Jag är ju faktiskt fortfarande KNUBBIG! Eller?? ... Jag är irriterad på att jag får ta stl 36/38 på tröjor, "för vad ska då smala personer kunna ha?" Jamen du ÄR JU SMAL får jag till svar... Så även den kommentaren betyder ju att jag inte har fattat i huvudet vad som hänt på kroppen.

Det är 7 ÅR sedan jag vägde 103 kg - alltså 40 kg mer än nu. Det är 4 år sedan jag gick till VV, då vägde jag 96 kilo (efter att ha varit gravid och kräkts mig ner till 80 kg och vänt upp igen). Huvudet har alltså haft låååååång tid på sig att fatta och ändå, ÄNDÅ, sitter jag här nu väldigt, väldigt nära "lite till så blir jag lycklig"... Just det där som man hör ”alla” fd överviktiga vittna om. Men det gäller ju inte mig! Nä, tjena...

Nu gäller det att logiken är starkare än känslan! Samtidigt är jag ju jättenervös över att klara av att jämnvikta, eftersom jag aldrig lyckats med det. Gå ner i vikt kan jag. Jag vet precis hur man gör och där är jag trygg. Men att jämnvikta. De gånger jag har provat har jag gått upp - det ska inte hända, det får inte hända den här gången. Kanske ligger en del av viktfixeringen där också? Så länge jag ”får” viktminska vet jag hur man gör. Som sagt, logiken måste få vara starkare än känslan för nu bromsar jag.

Nu är jag klar!!!

Oväntat ledsen

Skickade just ett mail till en vän som jag ansett vara en av mina närmaste och viktigaste. Pga flytt har de - han och hans familj - hamnat långt borta. Långt borta jämfört med tidigare eftersom vi då fanns på samma jobb, nu skiljer det snarare 20 mil. Jag var hans mentor när han var ny för två år sedan, men egentligen var det oftast han som var mitt stora bollplank. Han som fick mig att se det positiva hur jobbigt det än kändes. Han som kunde utkristallisera vad som faktiskt betydde något och vad jag skulle lämna dithän.

Han är inte en del av jobbet längre, och det visste jag redan i våras. Men att han skulle försvinna helt och hållet - det gör mig både ledsen och besviken. Eftersom det varit så jobbigt på jobbet nu i höst hade han behövts mer än någonsin, där, på plats. Nu när jag skulle formulera ett litet lättsamt mail i stil med ”Vad hände, vart tog ni vägen?” upptäckte hur jag faktiskt satt och grät. Det är jobbigt när människor som varit nära plötsligt visar sig befinna sig långt, långt borta.

Morgonstund...

Efter att ha sovit gott för första gången på flera nätter, vaknade jag utsövd vid 9-tiden. Då var dottern och maken uppe sedan ett par timmar och hade redan hunnit gå ut. Jag steg upp, satte mig vid datorn för att kolla mail och inlägg på en diskussionssida om vikt och hälsosamt liv där jag är aktiv. Skrev några svar, bland annat hade en tjej frågat om jag kommit iväg ut på min morgonrunda ännu, som jag där hade lovat skulle bli av idag. Har ju varit lite si och så med promenerandet på sistone så jag lovade där för att faktiskt ta mig iväg idag. Jag var kollad direkt - ingen återvändo med andra ord.

Gick på toa, upp för att klä på mig och framför allt för att få en morgonvikt - naken och direkt efter toabesök - alla hekton är viktiga! Jag såg redan igårkväll (ja, jag är vågberoende och det får vara så... väger mig nästan alltid både morgon och kväll) att det fanns chans till ett fint minus. Förra veckans officiella vikt var 64,7 och målet är alltså 63 kg.

Gissa om glädjen stod högt i tak när vågen stannade på 63,1 kg!!? Alla tre gångerna jag vägde om mig, dessutom! Efter det var det lätt att klä sig för en rejäl morgontur. Jag tog till och med löparskorna för att tvinga upp mig i lite fart för en gångs skull. Det är väldigt länge sedan! Ett par glas vatten och en halv banan, sedan var jag redo. Rundan jag valde är drygt 6 km och jag varvade promenad med löpning. Det är svår att få nån kraft i steget när man inte har någon mat i magen, men det gick hyfsat ändå.

Solen sken från en klarblå himmel. Jag hade bara linne och tunna träningsbyxor på mig och ändå var klockan bara 9.30 när jag gav mig iväg. Underbar britt-sommar som gör det mycket lätt att vara ute! Väl tillbaka efter rundan sedan smakade det gudagott med frukost! Vilken underbar morgon och förmiddag!

Vad var det som hände?

Vad var det som hände egentligen??!

Tre av nio lärare på plats. Så såg det ut i mitt arbetslag idag! Av de nio teoretiska lärare som vi vanligtvis är fanns idag endast 3 stycken på plats. En klass på hajk med medföljande personal, två lärare sjuka och två med sjuka barn - då blev vi inte fler. Några ”fasta vikarier” finns (förstås) inte nu för tiden utan vi får sköta det själva bäst det går.

Det är konstigt. Efter en sådan dag borde jag vara halvt hysterisk eller åtminstone gråtfärdig, med tanke på hur jag har mått den senaste tiden. Nejdå, då biter jag ihop käkarna stenhårt och bara kör. Peppar de ungdomar jag har som ändå går att ge stort ansvar och således även stor frihet. Jag har sådana 9:or även i år men de har inte börjat bra. I tisdags fick de veta hur stor min besvikelse över detta var - inte sagda med samma fina ordalag - och idag berättade jag att jag fortfarande var både ledsen och besviken, men att de skulle få chans att visa att jag hade fel, att det var överstökat nu. Alltså fick de klara sig själva till stor del medan jag agerade biologilärare för min egen klass.

Jag är rätt vilse i en NO-sal, där det finns alltmöjligt ”farligt”. Kemikalierna förvisso inlåsta, men brännare till exempel, förstås olika tekniska prylar som man säkert kan klämma sig på. Limpistoler som man måste hålla uppsikt över. Ett dragskåp där man säkert kan experimentera på ena eller andra sättet... Med min klass där som inte kan sitta stilla och koncentrera sig mer än 3 minuter åt gången så var spänningen – och anspänningen – stor att klara av situationen.

Ja, då går det som på räls förstås. Både i egna klassen och de som lämnats att klara sig själva. Då står man där efter lektionen och undrar vad som egentligen hände. Eller varför inget hände, som jag trodde skulle hända men som inte borde ha hänt. Då står man där med en konstig känsla av lättnad och ”...jag måste ha missat något...”. Förvåningen över det inträffade är stor. Men större är förvåningen över att jag sedan faktiskt fick beröm - jodå, beröm! - av skitrektorn att vi rott hela båten på bara tre personer idag.

Än är inte kokta fläsket stekt!

Vad ska jag göra sen? Och hur?

Sen. Efter vaddå?

Jag vill förändra.
Jag vill förändra!
Jag vill förändra!

Jag har arbetat på samma skola i mer än 10 år nu, med uppehåll för barnledighet och ett års utflykt till en skola ute på landet (till skillnad från den stora i staden, som jag nu jobbar på). Jag är hjärtligt trött på rektorerna. Jag är frustrerad och gråtfärdig över den grupp jag ska vägleda under de kommande 3 åren. Inte pga individerna, de är naturligtvis trevliga barn, i början av sina tonår, allesammans, var för sig eller i grupp utan krav på inlärning.

Men eftersom jag har ett mål tre år fram i tiden, att de allesammans ska ha nått åtminstone betyget godkänt i svenska och engelska (som är mina ämnen och alltså mitt ansvar), och att nästan halva gruppen fortfarande inte har nått målen för år 5... Ja, då är tiden knapp och individerna för många för att klara av uppgiften. Att stå i klassrummet med den vetskapen är frustration från första minuten. Och att stå i klassrummet tillsammans med 26 individer där fler än hälften inte besitter förmågan, av olika anledningar, att låta bli bänkgrannen, att koncentrera sig mer än 2 minuter åt gången, att vänta på sin tur, att sitta stilla på stolen, att hålla tyst och åtminstone försöka hänga med i genomgången så att man senare kan ta sig an given uppgift... Ja, de knän som behövs för att klara detta trolleri, de besitter inte undertecknad.

Jag fick en - 1 - lektion förra veckan när allt fungerade. Det försöker jag leva på. Men även om det kommer fler sådana finns frustrationen kvar som besk eftersmak, att det inte räcker till - de kommer inte att nå målen ändå...

Allt detta är en sorts bakgrund till att jag funderar över meningen med livet, eller åtminstone meningen med yrkeslivet... Rektorerna är inte värda utrymmet på skärmen, klassen ger mig ont i magen. Men byt då!! Visst låter det enkelt?

Mina vänner! Det kan sammanfattas i två ord; mina vänner. Punkt liksom. Ett härligare gäng att arbeta med kan inte finnas. Personal som har gått vidare till andra skolor bekräftar det; ”Visst är det bra här men den sammanhållningen som finns i personalen hos er - ja, den kan inte matchas!” Jag vet det ju av egen erfarenhet också eftersom jag provat en skola utanför staden.

Och som om inte det vore nog så är det ju det här med hälsan, med vikten, med att äta rätt och kanske kunna peppa andra i den sits jag tidigare var. Jag skulle verkligen vilja arbeta med det! Jag skulle vilja fördjupa mig och lära mig mer om näringslära, jag skulle vilja ägna mer av livet åt det. Det finns ett behov av det - det räcker att se sig om ute på stan, övervikten blir verkligen inte mindre... men hur gör jag? Jag kanske kan ta över någon valstuga efter helgen, ställa mig där och hoppas att någon kommer förbi som vill lyssna? Eller ska jag stega in på ”nåt hälsoställe” (hur flummigt låter inte det?) och fråga om de behöver mig?

Jag vill föreläsa! Där är nog min allra, allra största dröm!

Men för att kunna göra det måste jag väl vinna något världsmästerskap i något, klättra upp på Mount Everest i bikini eller ha en taskig barndom och bli komiker. Jag kommer inte att kvala in i någon av de grupperna...

Alltså går jag till jobbet imorgon igen. Försöker göra mitt bästa, även om jag vet att det inte räcker till - för egentligen älskar jag ju mitt jobb. Jag går till jobbet - eller också...

Vad ska jag göra? Och framför allt - HUR?!

Stolt, mallig, ödmjuk och ”ohaenes”

Känslor jag bär med mig hela tiden. Jag är oerhört stolt och mallig över att jag - jag - lyckats gå ner 40 kg och att jag hela tiden kämpar med att klara av det. Stolt och mallig så jag förmodligen kan bli rätt ”ohaenes” mellan varven.

(Jag måste använda just det dialektala ordet för det går inte att beskriva det ”på svenska” - att vara ”ohaenes” är ungefär att man är otrevlig att vara med, att man är svår att ha med att göra. Mallgrodor, bråkiga barn som inte lyssnar, besserwissers - alla har det gemensamt att de är ”ohaenes”.)

Jag är också ödmjuk över att just jag råkade ha den styrkan som behövs. Ödmjuk inför att få uppleva lyckan att se sig själv i spegeln och tycka om det som möter mig. Inför andra överviktiga personer som mår dåligt i sin kropp önskar jag att jag kunde delge känslan av att ha lyckats. Delge dem hur mycket det är värt det!

Jag kan bli ivrig, nästan påflugen, när jag pratar med andra som jag också vet kämpar, men som kanske inte just vid det tillfället är 100% i ”rätt tänk”. När man inte är där själv blir det bara fel om någon kommer med klämkäcka tips och tankar. Man vet att man borde men... Jag vet ju detta och ändå är det så lätt att bara gå på i ullstrumporna. Då är jag förmodligen också ”ohaenes”...

Men jag tänker fortsätta vara stolt och mallig, utan att för den skull medvetet trampa på någon annan. Jag har faktiskt klarat av det som så många kämpar för, men väldigt få lyckas med. Jag har klarat det! Tanken svindlar, ibland får jag nypa mig i armen för att inse att det är på riktigt. På insidan är jag samma. På insidan kommer jag alltid att vara en ”tjockis”. Jag vet ju så väl hur det känns. Jag vet ju så väl hur mycket plats och energi det tar att ta stor plats. Hur jag begränsade mig själv för att inte ta plats, inte synas - när det var just det jag gjorde hela tiden.

Samtidigt som ”tjockisen” finns kvar, samtidigt som jag alltid kommer att minnas hur det känns, har jag idag ett enormt behov av att ta den plats jag fysiskt sett inte längre behöver. Jag vill synas! Jag vill berätta och dela med mig, både för att jag är stolt och mallig och faktiskt vill skryta om det Men också, och mer viktig, för viljan att berätta för andra som inte hittat orken och styrkan så att de kanske kan göra det. Jag vill få fram ”det är värt varenda jobbig sekund, varenda sötsak du på vägen låter bli, varenda ”socker-abstinens-darr” du kommer att drabbas av”.

Det är så värt det!!

Det klickar

Att känna någon via nätet är en sak. Att träffas IRL (som alltså betyder In Real Life) kan vara något helt annat.

Jag skriver på ett snack där jag har lärt känna ett helt gäng härliga tjejer. Där vi snackar om livets upp-och-ner. Där vi ibland är flamsiga och tramsiga och ibland pratar om riktigt svåra saker och om de stora frågorna i livet.

Ingen av dem hade jag träffat IRL men idag var det dags! Fyra okända kvinnor kom hit hem till mig. Maken och dottern var på Gröna Lund. Jag har gjort en sådan träff tidigare här hemma, med familjer som har precis jämngamla barn som vi. Vi skriver på en maillista och träffades här för 3 år sedan. Det gick riktigt bra och var fantastiskt roligt! Alltså var jag både nervös och mycket förväntansfull!

Nervositeten lade sig genast. Förväntningarna infriades med råge! Det klickade! Fyra otroligt trevliga kvinnor som alla var öppna och generösa med sina liv, på samma sätt som de är på nätet. Många glada skratt, men även samtal om livets svåra.

Det finns så mycket på nätet - det finns till och med nya vänner! Det har varit en energifylld dag! Det har varit en positiv dag! Det var första gången, men det blir helt klart fler!

Jobb-kraft

När jobbet i klassrummet fungerar, när jag känner att jag har eleverna med mig, när de är nyfikna och vetgiriga. När de lyssnar och väntar, när de kastar sig in i den givna uppgiften med nyfikenhet och arbetsglädje - då minns jag varför jag älskar detta jobb!

Idag var en sådan dag. Idag var en sådan lektion med min nya klass! Det började redan igår, att den där känslan började infinna sig. Idag blommade den!

Pensionerad & shopaholic

Ja, det är jag det! Det går att shoppa sig lycklig, åtminstone för stunden.

Jag har svårt att komma in i jobbet i år, tycker det känns trögt med nya klassen, har inte hittat någon bra arbetsrytm ännu. Idag hade jag dessutom möte på FK (försäkringskassan) för att diskutera - trodde jag – min 25%-iga sjukskrivning. Det var ingen diskussion, beslutet är i stort sett fattat att sjukskrivningen, eller sjukpenningen som det väl heter, övergår i sjukersättning vilket då motsvarar det som tidigare var sjukpension! Jag är alltså sjukpensionär!!

På ett sätt känns det skönt. Nu vet jag att det är så under 2 år framöver - för det är en av förändringarna sedan tidigare, att det numera är tidsbegränsat - och kan vila i den vetskapen. Jag har försökt arbeta heltid med jämna mellanrum sedan dottern var 2 år men det fungerar inte. Hjärtsjukdomen i botten med den erfarenhet jag har att jag låg för döden tar enormt mycket energi fortfarande. Återhämtningssträckan är enormt lång. Behovet av att sitta i soffan och stirra i luften är sjukligt stor. Just sjukligt.

Ändå. I bilen hem blev jag ledsen. Sjukpensionär! Här får kvinnor barn åt höger och vänster, är hemma drygt ett år och fortsätter sedan som förr. Varför kan inget runt min mamma-roll vara normalt? Varför kan inget vara som förr? Jag var ledsen en stund, lät det komma. Tänkte att det är just detta som tar energi och tid för mig. För hur mycket jag än önskar så är det ju så här, inte normalt - "som förr”.

Sedan gaskade jag upp mig! Vad har jag att gnälla över? Jag lever ju! Jag arbetar! Ok, inte 100% men åtminstone 75%. Jag får professionell hjälp med hjärtat så jag, fysiskt sett, är nästintill återställd. Jag har en kropp jag trivs i - det hade jag med all säkerhet inte haft om allt varit ”normalt”. Då hade jag förmodligen fortfarande trampat runt som en 100-kilos kvinna och avskytt det... Och framför allt - jag har min dotter!! Klart inget blev normalt efter det, jag har världens underverk boende under samma tak! Jag har en 6-åring jag utan tvekan skulle ge mitt eget liv för, gång på gång på gång. Jag har verkligen allt man kan önska sig!

Från dessa tankar runt min sjukskrivning som är på väg över i sjukpension, och att jag inte tycker att jobbet flyter på som jag vill att det ska göra, behövde jag alltså muntra upp mig. Jag gör ju inte det via munnen längre - tidigare hade jag med all säkerhet firat med en stor påse godis... Nu gick jag på stan istället! Jag har shoppat! Stövlar, hur snygga som helst om jag får säga det själv! Utan klack dessutom så jag kan ha dem varje dag hela hösten, vintern och våren. Höga, ljusbruna, skitsnygga! Köpte också jeans på Gina Tricot. Tighta, raka ben som passar bra att ha inuti stövlarna. Åh, vad gott det smakar! Och som om inte det var nog två toppar och en t-shirt på rea.

Nu är jag redo för jobb imorgon! Klart det kommer att vara kul att arbeta när jag får gå i nya kläder! Ytligt? Ja, eller hur!!

Påminnelse om anonymiteten

Fler och fler som känner mig ”på riktigt”/IRL har adressen hit numera... Det är roligt att flera läser, samtidigt som det för mig är svårt att hålla fokus på att det är mina tankar, mina ord, som skrivs här. Inte vad jag tror att ni förväntar er att få läsa. Vill man inte veta låter man bli att läsa - svårare är det ju faktiskt inte! Vill man läsa något annat får man skriva själv. Enkelt, eller hur :o) ?!

Jag vill bara påminna er om min önskan, att när ni kommenterar - vilket jag mycket gärna ser att ni gör, blir lika glad varje gång!! - vara snälla och respektera att jag inte vill ha namnet på mig själv, maken, dottern och övriga familjen utskrivet. Vi heter ”Ina, maken och dottern”, varken mer eller mindre. Anledningen till detta är att jag inte vill att man ska få träff här i bloggen genom att söka på våra namn...

Och - som sagt - kommentera gärna!!

”Varför måste Mazetti dö på samma dag som Jesus?”

Eller: ”Lovsång till en katt”

Maken och jag träffades i en studentkorridor hösten 1990. Våren 1991 tackade vi ja till en studentlägenhet (trots min mammas svaga protester ”När ni bor i korridoren kan jag ju låtsas att ni inte bor ihop...” ...det gick lite fort i hennes ögon...) och i samma ögonblick började jag operation övertalning att få skaffa katt. Det tog ett år och i augusti 1992 hämtade vi en liten kattunge som vi döpte till Zeb. Det var kolossalt fel, för fegare katt får man leta efter. Inte mycket av originalets tuffhet där inte! Ytterligare ett år gick och vi läste på om vårt nya husdjur. En katt vill ha sällskap! Jag ville ha en ny liten kattunge, för Zeb var ju stor nu, och jag ville dessutom ha en långhårig.

Runt om i Umeå, där vi studerade och bodde, fanns lappar uppsatta av en kvinna som fungerade som kattomplacerare. Jag ville ju ha en långhårig kattunge, men tänkte ändå att det kunde vara idé att ringa henne, kanske hade hon någon kattunge som behövde omplaceras? Jag fick berätta hur det såg ut hos oss, att vi hade en ensam 1-åring som behövde sällskap, att vi önskade en unge och gärna långhårig... Hon sa genast att hon då hade katten till oss. En långhårig (rätt!) 1-åring (fel!) som hette Mazetti. Jag var tveksam, men tänkte väl ändå att vi kunde åka dit och titta på katten, samtidigt som vi då kunde prata vidare.

Vi gjorde i ordning transportburen ”just in case” och åkte dit. Hennes man skickades iväg för att hämta katten - hon hade 12 egna och ackorderade därför ut sina omplaceringar - och vi bjöds på kaffe. Sen kom då mannen tillbaka, vi gick ut i hallen och där släpptes katten - nej jag menar Katten med stort K - ut och klev rakt upp i famnen på mig. Jag bestämde mig innan han hade kommit ur buren. Det var han eller ingen! Otroligt stark känsla som jag inte kunnat förklara med annat än ”kärlek vid första ögonkastet”!

En kärlek som höll i sig. Jag tycker om Zeb, vår första katt, men älskade Mazetti. Vi bodde kvar i Umeå i tre år och under de åren var de innekatter. När vi var färdiga med studierna och i januari 1995 flyttade söderut, till ett hus vi hyrde invid ett stort stall, fick katterna förstås gå ut. I stallet bodde Soda - en jättelik, gul, okastrerad hankatt som inte tittade med blida ögon på de nya inkräktarna. De fick en tuff tid... Zeb låg mest under altanen och tryckte, han flyr hellre än fäktas. Mazettis öron såg mer och mer illa sargade ut, han fäktade hellre än flydde... Ett par av hans tänder gick av i de gräsliga fighterna och ofta låg han inne och slickade sina revor.

På hösten dök ett erbjudande upp om att veterinärförsäkra sina katter för en billig penning. Vi gjorde det och tänkte inte mer på saken. Efter några veckor blev Zeb sjuk och då fick vi börja räkna dagarna. Efter tecknandet av försäkringen hade man 30 dagars karens, alltså 30 dagar innan försäkringen började gälla. Zeb blev sjuk på den 31:a dagen! Tre dagar senare, efter intensivvård på djursjukhus, kunde vi lättade hämta hem honom. Kalaset kostade oss ca 800:- medan försäkringen fick punga ut med närmare 5000:-!! Ok, sa vi, det var Zebs smala lycka, för så mycket pengar hade vi aldrig lagt på honom... En månad till gick, sen var Mazetti sjuk på samma vis! Igen åkte vi till djursjukhus, igen fick vi uppleva att ha en katt i intensivvård och igen fick vi kvittera ut en frisk katt för ca 800:- medan föräkringsbolaget stod för resten. Utan försäkring hade vi stått med en katt och nästan 6000:- mindre. Hängde ni med? Zeb hade avlivats medan vi hade betalat för Mazetti... Gräsligt orättvist, men så kände vi. Nu behövde vi ju som tur var inte vara så orättvisa och sensmoralen får bli: ”Försäkra era katter!”

Ytterligare en vinter passerade och på våren köpte vi egen gård. Den 15 maj 1996 gick flyttlasset, med de två katterna som följeslagare naturligtvis. Vi höll dem instängda ett par dagar för att de skulle boa in sig. Sedan höll Mazetti på att riva stället, han skulle ut - kosta vad det kosta ville!!

Den följande våren och sommaren sjöng katterna! Det är säkert! Man kunde ta på deras lycka! En hel gård till bara dem. Ingen ”Soda-djävel” (som vi moget kallat stallkatten...), inga bilar, ingenting som störde deras tillvaro. Bara sorkar och småfåglar att jaga - för Mazetti, och att äta - för Zeb...

Mazetti strövade, blev borta i dagar och nätter. Vi ropade och letade. Varje gång i början med stor oro i magen. Vad hade hänt? I grannbyn ett par kilometer bort hade han ofta synts till, där trafiken är snabb och tung. Vi försökte hålla honom inne, men vad hade han då för liv? Igen och igen väntade vi på honom och han kom alltid hem, stod där vid ytterdörren och jamade som om det bara var ett par timmar sedan sist.

Så fick vi barn på sommaren 2000. När vi äntligen fick komma hem från sjukhuset på hösten, skulle katterna förstås bo ute. Vi hade förresten tre katter vid det laget, för vi hade tagit hand om en till. Zeb och Silas, som den tredje hette, gillade läget om än med trumpen uppsyn. De åt sin mat ute och bodde i ladugården, där vi bäddat och fixat så de skulle känna sig hemma. Men Mazetti? Bo i en ladugård? Skulle aldrig falla honom in - han traskade iväg och blev borta. Först ett par dagar bara, kom hem och upptäckte att han ändå inte var välkommen in. Då försvann han igen och blev borta längre. Efter ett par sådana resor insåg vi att om vi ville ha honom kvar så var det bara vackert att släppa in honom. ”Barn som växer upp med djur löper mindre risk att utveckla allergier!” bestämde vi oss då att tro på. Sagt och gjort, tre katter boade in sig inomhus igen och dottern sade verkligen inte nej till sällskapet.

Åren gick, Silas fick ”vandra vidare” eftersom han inte trivdes med omställningen att först flytta hit och sedan få barnsällskap. Mazetti och dottern sågs ofta ihop. Zeb höll sig på behörigt avstånd. ”Barn kan göra ont!” är hans fasta övertygelse men han accepterade ändå förändringen och passade på att krypa upp i makens eller mitt knä när dottern hade somnat om kvällarna.

Mazetti älskade främmande! Ju fler desto trevligare! Han låg på rygg mitt på köksgolvet med magen i vädret och krävde att bli kliad. Han trampade från knä till knä för att hinna få så mycket uppmärksamhet som möjligt. Han klöste aldrig, verkligen aldrig, och många av våra vänner och bekanta som inte är så förtjusta i katter har genom åren sagt att det inte gällt Mazetti. Många har velat ta med honom hem, mer eller mindre på allvar.

Ute var hans värld! Han strövade omkring, kilometer efter kilometer, med sin långa svans rakt upp. Han var en fenomenal jägare, som släpat hem allt från näbbmöss till stora fältharar! Han har till och med suttit på spänn och siktat in sig på en älg!

Ja, det kan bli spaltkilometer om denne katt. Allt skrivet i dåtid, imperfekt. Hans strövande blev hans död.

Veckan före påsk för 1,5 år sedan glömmer jag aldrig! Jag kom från jobbet och maken sade att en kvinna från grannbyn ringt och frågat om vi saknat vår katt. Han låg där, skadad. Dottern och jag väntade hemma och maken åkte. Den syn som mötte mig när han kom tillbaka med honom... Det önskar jag att jag kunde sudda från näthinnan. Tassarna var blodiga. Klorna borta eller sönderslitna. Blodig runt magen, smutsig. Överkörd? Slagits med hund? Pälsen som satt fast mellan hans sargade klor kanske kan vittna om det. Det spelar ingen roll.

Vi åkte till djursjukhuset. Han var nedkyld, han var chockad, men han levde. Han röntgades och lades in. Jag strök över handduken han låg invirad i och gick därifrån. Med tanken att han kanske inte skulle klara det, men ändå utan att ta riktigt farväl... Det ångar jag.

Ett par dagar gick, vi hade ständig telefonkontakt med veterinärer. Han hade varit svårt nedkyld, så kall att han kunde ha dött bara av det... Men nu såg han starkare ut, blev sakta bättre. Hade varit uppe på benen och ätit lite. Jag skulle ha hämtat honom på långfredagsmorgon, men eftersom det ändå återstod lite av pengarna som försäkringsbolaget betalar, och han inte alls var riktigt pigg ännu, bestämde vi tillsammans med veterinären att han kunde vara kvar till lördag förmiddag, för observation. Så här efteråt undrar jag hur jag egentligen tänkte. Varifrån skulle jag ha fått pengar för att kunna åtgärda hans söndertrasade tassar? Det fanns liksom inte i medvetandet, då gällde det bara att han fortfarande levde och ändå blev bättre, även om det gick sakta.

Sent på långfredagskvällen ringde telefonen. Numret visade djursjukhuset. Då behövde man inte vara Einstein för att förstå att något var fel... Samtalet lät ungefär så här:

-Mazetti har hastigt blivit mycket sämre. Han kräks blod, har blodig diaree. Jag behöver sätta in akuta insatser för att ta reda på vad som tillstött, eller också...
-...avliva honom?
-Ja, så dålig är han. Det är inte alls säkert att det går att rädda honom, men jag försöker gärna.
...paus medan tankarna flyger...
-Hur skulle du ha gjort om det var din katt?
-...han är gammal och mycket trött efter skadan...
-Vad rekommenderar du...? Eller hur skulle du göra om han var din?
-Jag skulle avliva...
-Jag kommer direkt, hinner jag? Det tar 45 minuter.
-Du kanske skulle hinna men jag tycker inte det är rätt att han ska behöva vänta...

Att han var dålig förstod jag när veterinären började prata, hur dålig först i slutet. Hon ville inte hålla liv i honom den knappa timme det skulle ta för mig att ta mig dit för att vara med. Hon lovade att klappa om honom extra, att det var det bästa för honom. Jag gav henne mitt godkännande, bestämde att han skulle kremeras där och sedan lade vi på.

Som jag grät! I flera dagar. Vi pratade mycket om det med dottern. Hon förstod ju inte fullt ut att han var borta för alltid. Han hade ju kommit och gått som han velat under hela hennes liv. Vi påskpyntade och pratade om påsken mitt i all sorgen, men själv drog jag inga paralleller förrän dotterns, vid det här laget klassiska, kommentar kom:

-Varför måste Mazetti dö på samma dag som Jesus?

Ja, varför var han tvungen att dö över huvud taget??

Jag grät massor då. Jag gråter faktiskt fortfarande ibland när något minne kommer över mig. Vi fick 12 år tillsammans med den mest fantastiska katt man tänka sig. Det var för lite men jag är tacksam över att vi fick uppleva honom!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Den här bloggen kom till för jag trodde för ett ögonblick att han låg i soffan, när jag kom in i TV-rummet. Det visade sig vara en beige/gul utklädningsdräkt som dottern lämnat där...

Bloggvärk

Kan man ha det? Man kan ju ha växtvärk så varför inte? Jag tänker blogg flera gånger om dagen. Jag tänker på vad jag ska skriva om. Jag tänker på vilka kommentarer jag kan tänkas få. Jag tänker på dem som känner mig, som jag vet läser här, vad de (ni!) ska tänka om ditten och datten som jag kan tänkas lämna ut. För lämnar ut gör jag ju. Mig själv. Jag lämnar inte ut så mycket annat. Kanske det är dags för det? Kanske är det dags att blogga om min icke-relation till svärfar? Om hur makens bror har sagt upp bekantskapen med både oss och systern? Om hur syrran och jag ryker ihop ibland? Om bråken som ibland blossar upp i vår släkt?

Fast nej, vad ska det tjäna till? Vem är intresserad av att läsa att vår familj är som de flesta andra - alltså med tjafs och bråk mellan blodsbanden? Det tar onödig energi. Så det lämnar jag härmed...

Jag har hellre fortsatt bloggvärk, än att jag lägger ribban på den nivån. Jag grubblar vidare... och återkommer när det liksom säger ”tjong!” i blogghjärnan igen!