*ryser*

Maken köpte melon och parmaskinka igår när han och dottern handlade. Själv knatade jag runt 10 km tillsammans med en kompis *så fick jag det sagt*... Ikväll skulle vi äta det tillsammans när dottern hade somnat. Maken satte skinkan under näsan och snusade. Han är av uppfattningen att om man inte kräks av stanken så är det ätbart. Jag gjorde alltså samma rörelse, skinkan upp under näsan. Det luktade... odefinierabart. Rått kött, får, ull, kanske lite härsket... Jag smakade, "Nja det var väl inte så illa...?" Jag såg att maken smakade, så jag tog en bit till och en till. Tillsammans med melonen gick det, men gott var det ju inte. Efter två skivor i magen upptäckte jag att maken inte åt. Han hade bara smakat den där lilla, lilla biten.

"Jaha, ska jag behöva ligga i en hög och kräkas nu?" var min första tanke, varpå den som kom millisekunden efter var "...då går jag i alla fall ner i vikt..." (Jag må vara desperat men där går verkligen gränsen!) Alltså frågade jag maken med halv panik i rösten vad som fanns att göra, förutom att stoppa fingrarna i halsen. Jag var matförgiftad förra hösten och det vill jag INTE återuppleva!!

"Fungerar det med sprit?" Kanske, trodde maken och han är ju ändå kemist så jag valde att prova. "Vad har vi?" Eh... Absolut Vodka från 1991 eller Jägermeister från nån gång på mitten av 90-talet. Spritkonsumtionen är inte så stor i den här familjen. Den är inte alls för att vara ärlig. Eller kanske ändå... sedan mitten på 90-talet har vi faktiskt gjort av med en flaska Cointreau - jag använder 3 msk i en chokladtårta jag gör vid speciella tillfällen!!

Hur som helst, maken hällde upp en liten, liten "hutt" Jägermeister åt oss var. Han tyckte tydligen att han också behövde, trots att han bara hade smakat av parman - fegt va´?! Första smutten gick bra. Det var inte gott men det gick. Andra smutten kändes lite trögare... De som följde efter; 2:an, 3:an, 4:an etc, gick desto trögare. Botten på ett dricksglas tog så många smuttar att få i sig, så mängden i varje var... liten. Jag hann tänka mer än en gång att en rejäl matförgiftning inte kan vara värre.

Det enda som kan vara värre nu är att få matförgiftningen också eftersom jag nu tvingat i mig ett par matskedar hiskeligt äcklig sprit. Det innebär i så fall att eländet ska upp igen!! Resten rinner i skrivande stund ut i avloppet!

Får jag be om en sak?

Det finns en länk på ett ställe nu som gör att några som "känner mig" med mitt riktiga namn kanske hittar hit. Om så är fallet, så hoppas jag att alla respekterar att jag här på sidan heter "Ina" och maken och dottern kallas just maken och dottern. Ni som känner mig vet ju utan tvekan att jag är jag men jag vill inte ha träffar på den här sidan genom att söka på namnen i familjen. Men kommentarer utifrån dessa små "regler" - det gillar jag! *hintar*

Here we go again...

Sockermonstret har jobbat med den äran. Nu sitter jag här med skägget i brevlådan, eller varför inte kalla det för fettet runt magen som det ju faktiskt är... med högre siffror på vågen än på över ett år. Med nöd och näppe klarade jag mig kvar i 70-klubben, vågen stannade på otäcka 69,8 igår när jag motvilligt steg upp på den för att få svart på vitt. Målet är på 63 kg och det känns jobbigt långt borta. Jag har liksom ingen motivation. Däremot har jag disciplin och den plockas fram nu!

...samtidigt som jag påminner mig att jag för ca 10 år sedan vägde 3-siffrigt (slutade väga mig när jag bevittnade ETT-NOLL-TRE) och den 7 mars 2002 vägde in mig hos viktväktarna på 96,1 kg. Det efter att ha gått ner under graviditeten till 78-80 kg pga illamående och den långa sjukperioden, och vänt upp igen när maten och sötsakerna börjat smaka gott igen. Där är jag inte och där ska jag aldrig mer hamna heller. Aldrig, aldrig mer ska jag må som jag mådde då.

Därför plockar jag fram disciplinen och kör på - ner mot 63 kg!

Tillbaka!

Ja, just tillbaka efter 2,5 vecka i husvagnen. Inte hemma... Vårt nya hem är inte hemma ännu men det kommer väl så småningom får jag hoppas. Även om hemkänslan lyser med sin frånvaro är det ändå skönt att vara tillbaka. Mest ser jag fram emot att få sova i min egen säng inatt. Husvagnssängen har varit så gruvligt tokhård!

Det har varit skönt att vara iväg även om vädret inte gjort nån människa lyrisk i år. Trots det kommer man om några år inte att minnas det, åtminstone inte genom att titta bland de (många) foton jag tagit - kamerna har en förmåga att komma fram när även solen gör det. Nåväl, skönt har det ändå varit. Vi har kunnat vara på stranden en hel del, även om doppen i havet varit av den snabbare sorten. Solen har kommit och gått men barn har ändå roligt så länge det finns sand och vatten. Vilken härlig sysselsättningsförmåga de har.

Jag känner att texten liksom lyser igenom av "Jodå, det har varit ok men..." Och detta men beror förstås på oron över pappa. Det går upp och ner men mycket ner. Han har varit två vändor till sjukhus; en gång för provtagning och en gång för att han var så dålig. Penicillin insatt nu, en infektion har tydligen tillstött efter undersökningen när de gick ner i lungan på honom. Vi väntar fortfarande på besked vad det ursprungliga beror på, varför han så lätt blir andfådd och varför han har så ont. Oron har legat som ett dämpande lock hela resan. Vi väntar på besked, otåligt och samtidigt skräckslaget.

Men mest väntar jag på att vi alla ska få vakna upp ur mardrömmen och upptäcka att det bara var en ond dröm... som är över nu. Snälla!

Sockermonstret har ingen medkänsla

När garden är nere och oron sitter i bröstkorgen, då slår sockermonstret till med all kraft. Jag blir så arg på detta - jag tänker inte på något annat än pappa och var nästa ställe jag kan köpa något sött finns. Idag har vi traskat runt på Astrid Lindgrens Värld och där finns förutom alla underbara små teater- och lekplatser också gott om sötsaker. Jag vet, med all önskvärd tydlighet...

Att "bota" oro

Att "bota" oro låter sig göras medelst shopping... Åtminstone för korta stunder i taget. Prislappen på dagens orosdämpning blev därmed hyfsat hög. Vissa saker planerade, andra av impulskaraktär. Tur det inte finns några nattöppna butiker - jag hade säkert hittat en anledning att bege mig ditåt i så fall.

Fysiskt reser vi söderut imorgon, men tankarna befinner sig i norr. Ursäkta tjatigheten men "...kära goda godheten, visst finns du med?!"

Upp som en sol, ned som en pannkaka

Vi har inte bara firat födelsedag...

När mina föräldrar var här under två veckor nu gick det inte att undgå att märka att min pappa inte är riktigt frisk. Han andas tungt vid minsta ansträngning och oron sitter som en smäck, hos oss alla. Idag har han varit till läkare och efter röntgen där ska han slussas vidare. Det finns "något" i den ena lungan... Av de möjliga orsakerna nämns lungcancer. Det finns många fler möjliga orsaker, men efter det ordet blinkar stora, röda lampor och annat har inte så lätt att tränga igenom till medvetandenivå. Man hanterar ovissheten på olika sätt men oroliga är vi alla som finns omkring honom.

Det gäller att hålla modet uppe. Vi vet ju verkligen inte ännu. Jag har ingen dålig magkänsla - den har lett mig rätt tidigare; jag hoppas innerligt att så även är fallet den här gången. Samtidigt som det stora OM:et blinkar framför ögonen hela tiden. OmOmOmOmOmOmOmOmOmOmomomom...

Det får vara som det vill med det: oavsett anledning vill jag ha fram att jag älskar er, mamma och pappa. Jag talar om det för dottern flera gånger om dagen, ett par gånger i veckan för maken, men jag undrar när jag sa det till er senast? Varför ska man behöva bli skrämd så benmärgen stelnar för att komma på att få det ur sig? Så snurrar mina tankar också.

Kära goda godheten; visst finns du med...?
*positiva tankar*
...

Födelsedag!

Inför gårdagens kalas hade dottern önskat sig en "prinsesstårta". Hon menade inte vad man får om man bestället det på konditori, utan det skulle såklart finnas en prinsessa på den. Sagt och gjort - det är skoj med tårtor tycker jag, och någon stans hade jag sett en barbievariant. Sökte på det och hittade. Det var inte speciellt svårt faktiskt, och dottern var överlycklig! Bildbevis serveras härmed:
På själva födelsedagen idag väckte vi henne med sång (krax) - trodde vi, senare fick vi höra att hon varit upp och kollat läget, men nöjt krupit tillbaka i sängen igen när hon såg de väntande paketen på köksbordet. Hon öppnade sina paket och blev nog mest glad över foppa-tofflekopiorna inköpta för en billig penning på Lindex... Bland det fulaste jag vet, men hon är lycklig. Det är väl bara att börja vänja sig; hennes smak kommer inte alltid att sammanfalla med min, det vet jag ju...

Förutom presenterna hon fick på sängen måste jag visa en bild på ett cindy-hus som jag köpte av en kollega i våras men stuvade undan för att ge dottern i födelsedagspresent. Kollegan rensade hemma och hennes dotter, som haft huset, kan knappt ha använt det. Det var 2 flyttkartonger och så hela huset i en 3:e kartong. Vi har plockat fram huset, det mesta av möblerna, lite porslin och matvaror till kylskåpet, ett par dockor och lite kläder till dem. Men det finns bil, häst, hästtransport, sulky, tält, uppblåsbar båt, sovsäckar, resegarderob, mera porslin (en hel silverservis bland annat), massor av kläder, en uppsättning solstolar... etc etc som får vänta på vinden till jul eller annat lämpligt tillfälle. Vi byggde upp det inatt, maken och jag, och dottern fick gå in i det rummet där huset ska stå (gästrummet) med förbundna ögon imorse. Gissa om hon gjorde stora ögon och sedan var fullt sysselsatt hela förmiddagen!! Vi betalade 800:- för ALLT detta, jag antar att det var "kompispris" på högsta nivå? Här är hon i full fart med leken - iförd födelsedagspresentsklänning och (för stora) foppa-tofflor:
Som om inte detta var nog... Idag hämtade vi dessutom vår nya bil. När vi ändå har lagt om alla lånen när vi bytte bostad, passade vi på att köpa ny bil. Den skulle levereras idag. När det blev bestämt sa jag till dottern; "Tänk, då får du en bil på din födelsedag!". Bilföräljaren lade det på minnet, och bilen var verkligen födelsedagspyntad. Heliumballonger, serpentiner, rosetter... Dottern bara gapade - och det gjorde hennes föräldrar med!
Efteråt på ett café kom en redan klassisk dialog:
(jag) -Tänk, du fick en hel bil på din födelsedag. Undra vad pappa ska få när han fyller jämnt till hösten?
(dottern) -Va?! Fyller pappa 77 år?
...
-Nej, han fyller 40 och det kallas att fylla jämnt. Men vad tycker du att han ska få då?
-Ett par handskar...

Här är prioriteringarna glasklara! Och åldersbestämningen också... eller?!

Sedan frisörbesök, hämtade en kompis som sover över och slutligen det traditionella födelsedagsbesöket på en speciell restaurang i grannstaden - som vi tidigare bodde nära! Våfflor förstås och läsk... Tur att vi åt tårta igår! Så nog är hon firad på höjden och längden, dottern på sin 7:e födelsedag!

Firar 7-åring

Tänk, imorgon firar vi vår stora 7-åring! Sju år sedan hon föddes, åtta veckor för tidigt och liten som en räka (1564 g) men stark och redo för livet redan då. Sentimentaliteten lyste med sin frånvaro när vi lämnade gården i torsdags, men nu är den desto starkare i sin närvaro.

Tänk att jag överlevde!
Tänk att dottern överlevde!
Tänk att hon klarade sig utan men trots sin tidiga entre!
Tänk att vi har haft dessa fantastiska 7 år tillsammans!
Tänk vilken lycka hon är för oss och för många andra!
Tänk hur hjärtat svämmar över när hon sjunger Martin Stenmarcks "Mamma jag älskar dig"
Tänk att just jag fick bli hennes mamma!

...älskar dig gränslöst och villkorslöst, gumman!

Äntligen, äntligen klart!

Nu har sista lasset med hästsläpet gått. Vi trodde vi skulle vara klara vid 18-tiden men klockan var snarare 20.30 innan vi var hemma igen (vilket alltså är i stan). Men nu är det verkligen, verkligen klart. Vi har städat klart. Vi har röjt klart. Vi har rensat klart. Vi har burit klart. Vi har putsat klart. Vi har packat klart. Och vi har flyttat klart! ...nejdå, vi bor fortfarande i ett kartonginferno men det har ingen som helst betydelse i sammanhanget. Vi är klara med bortforslingen av saker och det räcker.

Tusen, tusen tack till både min mamma och pappa som hjälpt oss så mycket! Vi hade inte hunnit annars... Jag ska aldrig mer flytta från en gård. Just nu känns det som att jag aldrig mer ska flytta. Punkt. Men sådant brukar ju gå över.

En nära-naturenupplevelse hann jag med under dagen idag, medan maken skrubbade källare... Jag gick en sista runda "runt kullen", som vi kallar en liten slinga på ca 2 km. Öppna gärden på den ena sidan och skog på den andra, en gammal traktorväg som går runt. Det har kommit vildsvin till trakten, och marken var mer bökad än sist jag gick där så jag var lite rädd. Är riktigt duktig på att skrämma upp mig och funderade på att vända. Men gaskade upp mig och övertygade mig själv om att ingen dött av attackerande vildsvin. Jag har nog inte ens hört talas om dylika attacker om inte svinen varit skadeskjutna och något vapen hade jag ju inte, så jag valde att fortsätta. Hann gå kanske 30 meter i stilla takt. Då small det! Så upplevde jag det, men förmodligen var inte ljudet så ljudligt. Men blott 2,5 meter framför mig exploderade ett rådjur upp ur diket, där det tydligen legat och tryckt. Stannade till 5 meter ut på gärdet och jag har svårt att avgöra vem av oss som var blev mest rädd. Jag fick ur mig "Men snälla rara vad du skräms!" innan den vände på en 5-öring och hastade in i skogen. Jag vet ju att vi bott nära naturen, men detta var ett speciellt avslut...

Vi lastade hästtransporten full med allehanda skräp. Trots att man tycker att man är klar, att det är tomt, finns det massor av mängder av skräp kvar. När maken slutligen körde iväg med det lasset och jag blev lämnad kvar ensam en timme, med färdigstädat hus som jag inte skulle gå in i mer, gick jag runt och försökte framkalla sentimentalitet. Men det gick inte. Jag är så klar och jag är så nöjd med vårt val att flytta. Jag är glad över våra 11 år därute, glad över livet med hästarna och livet nära naturen. Jag är väldigt glad att dottern fick sina första 7 år i en bullerby-idyll. Men nu var tiden inne att gå vidare. Från många håll får vi höra att vi är modiga som vågar ta steget. Det kanske är så? För sannerligen har vi inte bara flyttat - vi har bytt liv - och det kanske är just modigt? Hur som helst, det var helt rätt tillfälle och vi ser verkligen fram emot vårt nya liv i "stan"!

Lärarlantisen ÄR nu STADSBO!!

Vi håller på att städa ihjäl oss.
Vi bor i ett kartonginferno.
Vi har ingen aning om var de flesta av våra saker finns.
Vi kör hästtransport mer än någonsin som lantisar.
(...med flyttsaker)
Vi äter snabbmat, vilket är förödande för min sockermonsterskamp.
...men vi bor i stan så inget kan hindra mig från att vara bara glad!!!