...men resten vet'e fan...!
Semester på Öland. Revansch från förra sommaren när oron för pappas hälsa överskuggade så pass att det bara regnade... I år strålar solen, verkligen strålar, och jag har trots att vi nu vet att det är lungcancer pappa har, och att han ska in och strålas nu i augusti, känt viss tillförsikt. Vågat hoppas att det ska bli en bra höst, att jag lyckats tanka lite energi.
Idag skulle så pappa till stora sjukhuset långt borta för att förbereda inför strålning och få resultat av en hjärnröntgen. Förra veckan var han in och gjorde en sådan på sjukhuset nära. Huvudvärk, upplevelse att han tappar ord och en incident i tidigare i somras när halva ansiktet liksom domnade bort gjorde att läkaren på stora sjukhuset ville ha en sådan gjord innan strålningen påbörjades. En koll "för säkerhets skull" - så har jag intalat mig. Men varför skulle det vara så? Varför skulle det få vara enkelt?
Istället är det fan så illa det bara kunde vara. Han har hjärntumör. Hjärntumör!
Det går inte att fatta. Jag fattar det inte. Här sitter vi på Öland igen, med samma oro, samma overklighetskänsla som förra året. Pappa är verkligen svårt sjuk och det ska vi lära oss leva med. Det måste vi lära oss leva med. Han ska hitta ett sätt att förhålla sig. Mamma ska göra det och alla vi andra som också finns runt omkring och som har vår egen relation till honom. Oron för pappa, hur han mår och hur det är för honom att vara så sjuk. Min egen oro. Makens, dotterns, min syster och hennes barn... Alla påverkas. Av den förbannade och verkligen djupt hatade cancern. Tvi den!
2008-07-20
En helt vanlig dag i Vimmerby
Idag var vi återigen på plats i parken (Astrid Lindgrens Värld, vi har tillbringat den gångna veckan i Vimmerby) kl 8.00. Vi åt alltså frukost där och hade sedan inträde i parken ca 1 timme innan den öppnar för övriga, kl 10.00. Samtidigt som vi gick ut från frukosten öppnade sig himlen. Den hade bara haft en liten paus, kanske behövde den också frukost? Vi vaknade nämligen i natt/tidig morgon av att det dånade på husvagnstaket - det gör så när regnet öser ner.
Sedan regnade det. Och regnade och regnade. Så regnade det lite till. Och ytterligare lite. Vi gick via Villa Villekulla och sedan ner till Rövarborgen, där Ronja, Mattis, Lill-Klippen, Skalle-Per och Lovis bor - ja, och för all del Borka och hans rövare också. Vi var där 30 minuter innan rövarna kom. Tvingade in dottern under tak, hon kunde för sitt liv inte begripa varför - hon var ju regnklädd!! Jovars, men helst skulle hon ju hålla sig hyfsat varm (torr var inte att tänka på) fram till kvällen... Nåväl, till slut fick hon springa iväg och kl 11 kom då rövarna. Samma skådespel som i tisdags, som i måndags. Ja, och som i onsdags när vi bara var där på förmiddagen. Men hon tröttnar inte. Sitter som ett ljus och följer teatern. Störtar in när barnen bjuds in att leka i borgen. En paus på ca 20-25 minuter (har faktiskt aldrig reflekterat över hur lång tid som går). Idag satt de under tak och sjöng. Dottern i knät på Mattis - inte "hennes" Mattis, men den här duger bra också... Andra barn runt omkring, men hon utan tvivel i centrum. Sätter sig själv där, tycker att hon är en av dem. Från kl 11 till 13 samma strilande hällregn. Enda ljusglimten (nej nej, inte på himlen!!) var att det åtminstone inte blåste. Paus från rövarna i 2 timmar. Vi hastade vidare till bänkarna framför stora scenen. Ingen trängsel... samma ösande hällregn.
Tog plats längst fram i mitten. Sen kom den svåra delen. Försök sitta 3 personer under 2 paraplyer, balansera fram lunchlådor med pasta och köttbullar till make och dotter, och bönor och quinoa till mig. Morötter att gnaga på. Vattenflaskor att låta bli att hälla ut... Samtidigt låta bli att tappa allt i backen, vifta undan irriterande och enveten geting, låta bli att sticka varandra och andra i ögonen med paraplyspetsarna... ta reda på dotterns matnysning som kommer som ett brev på posten när hon har som mest mat i munnen. Igen balansera fram servetter ur kylväskan på skrindan utan att dränka övrigt innehåll däri. Svepa bort vatten från plasten som ligger som skydd över extrakläderna. Försöka låta bli att hälla vatten från paraplyt i knät på familjen som satt sig bakom oss. Och allt detta också utan att tappa humöret... Det gick!! Vi gapskrattade en stund istället, åt det helt galna skådespel vi stod för.
När så maten var uppäten, vi hade fått undan alla lunchlådor utan allt för mycket vatten i kylväskan - ett par liter får man vara nöjd med - var det dags för den stora föreställningen. Anledningen till att vi satt där överhuvudtaget. Och det var verkligen värt det!! Vi fällde ner paraplyerna, dottern och jag trängde ihop oss i samma regncape. Jag stack ut huvudet genom huvudhålet, hon genom ena ärmhålet. Man kan kalla oss för våtvarmt omslag. Det var precis lika blött inuti som utanpå...
Efter 30 minuters fantastiskt uppträdande, med skådespelare som spelat teater i hällregnet hela förmiddagen, bara hunnit byta om till detta och då framföra det i samma hällregn (bara ca 1/3 av scenen är under tak) - man måste imponeras!! - gick vi vidare till Madicken. Sa jag att det fortfarande hällregnade? Jodå, det gjorde det... Därifrån sedan tillbaka till Ronjas rövare, nu var de tillbaka efter lunchuppehållet och nu hade även Borkarövarna anlänt. Vilket så klart dottern (och vi) redan visste... vi har ju sett det "ett par" gånger. Men hon är lika imponerad ändå. Och lika hängivet slänger hon sig in i leken när de bjuds in. Mattis, den som får vara det i frånvaro av den "riktiga", satt på en bänk och dottern klättrade upp på den bakom honom och så vidare upp på hans rygg. "Jag anar vem det är - jaadå, det är du XX!" hör man honom säga... Som sagt, hon känner sig hemma i borgen.
Men! Vad hade nu hänt! Regnet hade nästan upphört! Förvånat och försiktigt fällde vi ner paraplyer. Försökte trevande ta av regnjackor. Jag satte strax på mig min igen. Det verkade ju nästan oförskämt. Dristade mig till att krypa ur regnbyxorna. Maken gjorde tvärt om men dottern fick ha sin mundering på sig, vi plockade bort en jacka under regnjackan på henne istället. Men mina fötter, de ville inte riktigt torka. Jag hade mina rosa plastsandaler, som birken-floffar, och de har ju sarg! Minsta lilla vatten jag får in i dem så stannar det där. Maken funderar på att gräva diken i dem, men jag fick klara mig där och då i alla fall...
En kort, kort stund visade sig solen! Den var kort, men vi såg henne. Maken smet iväg upp till stora scenen för att ta plats inför nästa uppträdande. Nu var det flera som hade vågat sig fram. Regnet höll sig ju borta, så vi fick inte plats längst fram, långt ifrån. Tur att barnen får stå framme vid staketet, så dottern såg bra ändå. Nu var det Pippi på scenen, tidigare hade det varit Rasmus på luffen. Samtidigt som uppträdandet började kom regnet tillbaka. Vilken tur, så man inte satt där och trodde att det var så det skulle vara! Vi såg inte så mycket av något uppträdande; det blev en faslig trafik fram och tillbaka med mammor och pappor som levererade regnjackor, regnbyxor, stövlar och paraplyer i en stid ström. Jaja, vi fick ju sitta en stund i alla fall och eftersom dottern stod framme vid staketet, hade jag denna gång regncapen för mig själv. Man får vara nöjd med det lilla!
Därifrån tillbaka till rövarskogen. Jag tittade mest på dottern och maken, som stod i varsin ände av publiken, båda lika säkra på att deras plats är den bästa - de har ju haft tid att prova olika, menar jag. Jag behöver ju inte titta så mycket på skådespelet, jag kan det i sömnen. Men det roliga är att dottern skrattar högt. Maken skrattar högt. Och jag upptäcker att jag glömmer att titta på dem, fast jag har tänkt det, och står och skrattar högt åt det som händer nere på scenen. Vilka proffs till skådespelare detta är!! Sådan inlevelse, sådan spelglädje och sådan publikkontakt! Trots strilande regn och iskalla och toksmutsiga fötter just idag är jag så glad åt denna vecka. Det var helt rätt att lägga en hel vecka i Vimmerby! Och dottern försäkrar sig om och om igen att vi säkert kommer denna väg även på hemvägen. "Javisst!" Inträdesbiljetterna har vi ju - det är bara att åka från Öland så vi hinner ett par dagar här även då.
Väl hemma vid husvagnen igen försvann hon som en avlöning ner mot lekparken medan vi fixade en kulinarisk middag - varm choklad, Mariannelunds-limpa, skinka och gurka... Man kan inte orka laga mat varje dag och när hon avslutar dagen i parken med att sätta i sig den största mjukglass jag skådat så inser vi både maken och jag att någon middag för hennes skull; det är inte nödvändigt. Efter "middagen" försvann de ner till sjön och fiskade, utan lycka, och sedan stapplade hon via duschen i säng. Jag ska snart följa henne, för en sak är säker: Man blir trött av så mycket Mattis- och Borkarövare på en och samma dag!!
Sedan regnade det. Och regnade och regnade. Så regnade det lite till. Och ytterligare lite. Vi gick via Villa Villekulla och sedan ner till Rövarborgen, där Ronja, Mattis, Lill-Klippen, Skalle-Per och Lovis bor - ja, och för all del Borka och hans rövare också. Vi var där 30 minuter innan rövarna kom. Tvingade in dottern under tak, hon kunde för sitt liv inte begripa varför - hon var ju regnklädd!! Jovars, men helst skulle hon ju hålla sig hyfsat varm (torr var inte att tänka på) fram till kvällen... Nåväl, till slut fick hon springa iväg och kl 11 kom då rövarna. Samma skådespel som i tisdags, som i måndags. Ja, och som i onsdags när vi bara var där på förmiddagen. Men hon tröttnar inte. Sitter som ett ljus och följer teatern. Störtar in när barnen bjuds in att leka i borgen. En paus på ca 20-25 minuter (har faktiskt aldrig reflekterat över hur lång tid som går). Idag satt de under tak och sjöng. Dottern i knät på Mattis - inte "hennes" Mattis, men den här duger bra också... Andra barn runt omkring, men hon utan tvivel i centrum. Sätter sig själv där, tycker att hon är en av dem. Från kl 11 till 13 samma strilande hällregn. Enda ljusglimten (nej nej, inte på himlen!!) var att det åtminstone inte blåste. Paus från rövarna i 2 timmar. Vi hastade vidare till bänkarna framför stora scenen. Ingen trängsel... samma ösande hällregn.
Tog plats längst fram i mitten. Sen kom den svåra delen. Försök sitta 3 personer under 2 paraplyer, balansera fram lunchlådor med pasta och köttbullar till make och dotter, och bönor och quinoa till mig. Morötter att gnaga på. Vattenflaskor att låta bli att hälla ut... Samtidigt låta bli att tappa allt i backen, vifta undan irriterande och enveten geting, låta bli att sticka varandra och andra i ögonen med paraplyspetsarna... ta reda på dotterns matnysning som kommer som ett brev på posten när hon har som mest mat i munnen. Igen balansera fram servetter ur kylväskan på skrindan utan att dränka övrigt innehåll däri. Svepa bort vatten från plasten som ligger som skydd över extrakläderna. Försöka låta bli att hälla vatten från paraplyt i knät på familjen som satt sig bakom oss. Och allt detta också utan att tappa humöret... Det gick!! Vi gapskrattade en stund istället, åt det helt galna skådespel vi stod för.
När så maten var uppäten, vi hade fått undan alla lunchlådor utan allt för mycket vatten i kylväskan - ett par liter får man vara nöjd med - var det dags för den stora föreställningen. Anledningen till att vi satt där överhuvudtaget. Och det var verkligen värt det!! Vi fällde ner paraplyerna, dottern och jag trängde ihop oss i samma regncape. Jag stack ut huvudet genom huvudhålet, hon genom ena ärmhålet. Man kan kalla oss för våtvarmt omslag. Det var precis lika blött inuti som utanpå...
Efter 30 minuters fantastiskt uppträdande, med skådespelare som spelat teater i hällregnet hela förmiddagen, bara hunnit byta om till detta och då framföra det i samma hällregn (bara ca 1/3 av scenen är under tak) - man måste imponeras!! - gick vi vidare till Madicken. Sa jag att det fortfarande hällregnade? Jodå, det gjorde det... Därifrån sedan tillbaka till Ronjas rövare, nu var de tillbaka efter lunchuppehållet och nu hade även Borkarövarna anlänt. Vilket så klart dottern (och vi) redan visste... vi har ju sett det "ett par" gånger. Men hon är lika imponerad ändå. Och lika hängivet slänger hon sig in i leken när de bjuds in. Mattis, den som får vara det i frånvaro av den "riktiga", satt på en bänk och dottern klättrade upp på den bakom honom och så vidare upp på hans rygg. "Jag anar vem det är - jaadå, det är du XX!" hör man honom säga... Som sagt, hon känner sig hemma i borgen.
Men! Vad hade nu hänt! Regnet hade nästan upphört! Förvånat och försiktigt fällde vi ner paraplyer. Försökte trevande ta av regnjackor. Jag satte strax på mig min igen. Det verkade ju nästan oförskämt. Dristade mig till att krypa ur regnbyxorna. Maken gjorde tvärt om men dottern fick ha sin mundering på sig, vi plockade bort en jacka under regnjackan på henne istället. Men mina fötter, de ville inte riktigt torka. Jag hade mina rosa plastsandaler, som birken-floffar, och de har ju sarg! Minsta lilla vatten jag får in i dem så stannar det där. Maken funderar på att gräva diken i dem, men jag fick klara mig där och då i alla fall...
En kort, kort stund visade sig solen! Den var kort, men vi såg henne. Maken smet iväg upp till stora scenen för att ta plats inför nästa uppträdande. Nu var det flera som hade vågat sig fram. Regnet höll sig ju borta, så vi fick inte plats längst fram, långt ifrån. Tur att barnen får stå framme vid staketet, så dottern såg bra ändå. Nu var det Pippi på scenen, tidigare hade det varit Rasmus på luffen. Samtidigt som uppträdandet började kom regnet tillbaka. Vilken tur, så man inte satt där och trodde att det var så det skulle vara! Vi såg inte så mycket av något uppträdande; det blev en faslig trafik fram och tillbaka med mammor och pappor som levererade regnjackor, regnbyxor, stövlar och paraplyer i en stid ström. Jaja, vi fick ju sitta en stund i alla fall och eftersom dottern stod framme vid staketet, hade jag denna gång regncapen för mig själv. Man får vara nöjd med det lilla!
Därifrån tillbaka till rövarskogen. Jag tittade mest på dottern och maken, som stod i varsin ände av publiken, båda lika säkra på att deras plats är den bästa - de har ju haft tid att prova olika, menar jag. Jag behöver ju inte titta så mycket på skådespelet, jag kan det i sömnen. Men det roliga är att dottern skrattar högt. Maken skrattar högt. Och jag upptäcker att jag glömmer att titta på dem, fast jag har tänkt det, och står och skrattar högt åt det som händer nere på scenen. Vilka proffs till skådespelare detta är!! Sådan inlevelse, sådan spelglädje och sådan publikkontakt! Trots strilande regn och iskalla och toksmutsiga fötter just idag är jag så glad åt denna vecka. Det var helt rätt att lägga en hel vecka i Vimmerby! Och dottern försäkrar sig om och om igen att vi säkert kommer denna väg även på hemvägen. "Javisst!" Inträdesbiljetterna har vi ju - det är bara att åka från Öland så vi hinner ett par dagar här även då.
Väl hemma vid husvagnen igen försvann hon som en avlöning ner mot lekparken medan vi fixade en kulinarisk middag - varm choklad, Mariannelunds-limpa, skinka och gurka... Man kan inte orka laga mat varje dag och när hon avslutar dagen i parken med att sätta i sig den största mjukglass jag skådat så inser vi både maken och jag att någon middag för hennes skull; det är inte nödvändigt. Efter "middagen" försvann de ner till sjön och fiskade, utan lycka, och sedan stapplade hon via duschen i säng. Jag ska snart följa henne, för en sak är säker: Man blir trött av så mycket Mattis- och Borkarövare på en och samma dag!!
2008-07-16
Glest mellan inläggen
Och det beror förstås på att vi ägnar oss åt följande "aktivitet"...
Det kan komma inlägg, det kanske inte gör det. Beror helt på om lusten faller på. Återkommer om inte annat en bit in i augusti... men dit är det mååååånga och lååååånga veckor kvar!
Eventuella inbrottstjuvar göre sig icke besvär; vi har larm och dessutom husvakt också!
Det kan komma inlägg, det kanske inte gör det. Beror helt på om lusten faller på. Återkommer om inte annat en bit in i augusti... men dit är det mååååånga och lååååånga veckor kvar!
Eventuella inbrottstjuvar göre sig icke besvär; vi har larm och dessutom husvakt också!
2008-07-09
Födelsedag!
Idag firar vi 8-åring här i huset. Det gör vi genom att dra till Stockholm och gå på Skansen bland annat. Vi ska också hinna med vasamuseum, bio, restaurangbesök, hotellövernattning och innan vi vänder hem igen snusa nyfödd liten bebiskusin. Vilket mysigt dygn vi har framför oss!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)