En vanlig vardag?

Släpper av dottern vid skolan 7.25. Frukost serveras 7.30 och då ska de sitta på plats. Planen är att lämna 7.15 så redan där sitter stressen som en fin klump i magen. Mina egna lektioner börjar 8.00 och att då hamna bakom en bil som kör 65 km/h på 70-väg, ja det finns helt enkelt inte med i tidsramen. Vid andra rondellen är trafikkaos. Jag stod i kö i 10 minuter. Nu är det näst intill omöjligt att komma i tid. Har lite flyt med rödljusen så jag hinner ändå - jag kliver in i arbetsrummet exakt 8.00. Sliter av mig jackan, rycker med mig materialet och rusar till första lektionen.

Pojkar i år 9 som har vaknat nu, i 11:e timmen. Nu börjar frågorna om VG att komma. Hur? När år 7 och år 8 har bestått av lek och stök och bråk. De är dessutom nya för mig så jag har kort om tid att bilda mig en uppfattning om deras nivå inom alla bedömningsområden...

Sedan 10 minuters rast och engelska i min egen klass, år 7. Prov tillbakalämnas. Får svart på vitt att ett par elever till (förutom de fyra som redan jobbar i liten grupp) behöver extra hjälp för att ha någon chans att klara av detta. Jag har anat det, provresultatet bara bekräftade. Stökigt och okoncentrerat. Lektionen i annan sal än ”min vanliga”, svårt för eleverna att hitta sin plats, att komma till ro. Utsikt åt andra hållet, alltså är aktiviteten på skolgården mycket intressantare än min lektion.

Provgenomgång, nedtystning, hopsamlingen. Genomgång av ny text. Många har svårt att förstå. Några gäspar när kompisarna inte hänger med. Efter en genomgång är 3-4 elever ”klara” med texten medan några är på god väg och ett par knappt har förstått att vi har öppnat böckerna...

Nästa lektion prov i engelska i en 9:a. Andra änden av skolan. Proven tillverkades i helgen och kopierades igår, på min sjukskrivningsdag. När skulle jag annars ha hunnit? Hann se när jag bytte material att det satt en lapp om en förälder som hade ringt och ville bli uppringd. Vaktade provet, ganska lugnt. Hann sitta en stund - första gången under dagen.

Efter detta prov vidare till matsalen. Hann igen se lappen om föräldern som ville bli uppringd. ”Kollegan får ta det sen...” hann jag tänka innan jag rusade till matsalen. Slängde i mig sallad, bönor och fiskpinnar som jag petade paneringen av. Försöker äta bra, men det också blir svårare under stress. Stress pga träff med vår skolpsykolog angående en utredning på en av våra elever.

Kollegan och jag hann ses 2 minuter innan. Hon hade fått stå vakt utanför slöjden, efter att ha haft en mobb 9:or ”som skulle slå ihjäl en kille i klassen”. Killen åt med henne i matsalen och sedan stod hon som sagt var vakt. Hon hade alltså inte hunnit ringa mamman på lappen...

Skolpsykologens genomgång bekräftade vad vi redan sett. En elev med stora svårigheter att läsa och skriva. Det som ”brukar” funka då är att istället ta in via öronen. Det kan inte den här eleven. H*n måste se i bilder. Vi pratade också om resten av klassen med psykologen. Tio elever ytterligare med inlärningssvårigheter och också sociala svårigheter - ofta går ju de två hand i hand... Alltså 11 stycken som var och en behöver anpassat material. Ovanpå detta 15 normalpresterande elever men som också behöver få ses och synas.

Tillbaka till arbetsrummet. Jo, jag smet faktiskt iväg och kissade också - lyx! Ringde mamman på lappen. Hon ville ha ett möte - det 3:e den här terminen - för att diskutera sitt barns problem. Långt samtal, ”...jag återkommer när jag pratat med rektor.”

Pratade med en av arbetskompisarna som förra året hade sitt barn i vår dåvarande klass; 9Bäst. Hon stöttar och lyssnar. Bekräftar att jag är duktig på mitt jobb, engagerad. Jag grät en skväll... hon med. Usch! Men där hade jag ju inte tid att sitta. Vidare till nästa lektion med min klass. Svenska på schemat. Läsning. Tre vill byta bok, två vet inte var det utdelade uppgiftspappret är, en vill lämna lapp angående en aktivitet utanför skolan, tre kommer inte igång, nån vill ha en bok jag inte har i klassrummet... 100% koncentration från mig hela tiden. Hann jag se alla? Nej... Inte de två tysta tjejerna. De behöver ju få synas lika mycket, men hur ska jag lyckas med det? Nån som sett kloningsknappen?

Iväg och byta material igen, vidare till ett annat klassrum igen. Språkval; engelska med 19 elever ur 4 klasser som alla har det gemensamt att de 1) har svårt för engelska och 2) tycker att det är bland det tråkigaste man kan råka ut för... Genomgång av a/an och substantiv i plural. Alltså att det heter one cat men two cats. Ingen självklarhet i denna grupp i år 7 - något de borde ha klarat av i år 4. Ändå är det enklare här där alla behöver hjälpen. Svårare i ”vanlig” engelska där de sitter tillsammans med dem som i år 7 är relativt flytande på engelska redan.

Lektionen slutar 16.00. Konferensen börjar 16.00. Jag hann med andra ord inte kissa, men jag har ju gjort det en gång idag. Man kan ju inte räkna med att hinna vad som helst! Genomgång av eleverna i vårt arbetslag och jag börjar nästan gråta - inte så att de andra ser det, men inuti, av hur det ser ut i vår klass. Hur omöjlig vår situation är - både min, kollegans men framför allt att elevernas situation.

Sprang ifrån en minut för att hinna haffa rektor innan hon går hem för att stämma av samtalet från mamman på lappen. En plan för det samtalet gjorde vi upp efter kl 17.00. Alltså efter min arbetstid. Och innan dess hann en mamma till ringa angående att hennes son hade åkt ut från en lektion. Jag kunde som tur var hänvisa till att den berörda läraren skulle ringa senare under kvällen. Svårt att uttala sig när man inte varit inblandad i den aktuella situationen.

Hinner in på toa innan jag ska åka, 30 minuter efter arbetstidens slut. Maken ringer. ”Går det bra?” Jag börjar skratta... ”...på toa eller i jobbet...?” Jag hade att välja på att skratta eller gråta...

Kommer hem 18.10. Helt slut.

Ännu en dag på jobbet är till ända. Men många återstår... Mitt i allt detta ska jag hinna känna att detta är roligt. Hur då? Så - Lars Lejonborg, vad gör du åt detta???