Nödvändig lördag

Ja, nu är det helg igen och det är inte bara skönt, det är helt nödvändigt!! Jag gick från jobbet efter halva dagen igår, 1,5 cm från "väggen".

Jag är helt slut av den hopplösa arbetssituationen jag sitter fast i, dessutom toppat med en rektor smidig som en stelopererad, höggravid flodhäst. Kom till jobbet igår, det är en bedrift bara det som det är nu, och möttes av rektor som ville informera om ett elevärende, ett mycket tungt sådant. Passade på att berätta om hur jag mår, att det snart inte går längre, och gav också ett exempel på hur hopplöst det ser ut i vår klass, trots att kollegan och jag bokstavligen jobbar häcken av oss. Vi ska åka till Stockholm med skolan den om några dagar och det fungerar som en "morot", att peppa dem att fixa tillvaron i skolan för att få chans att representera skolan utanför "väggarna". I mitt arbetslag på 6 klasser har vi stängt av 9 elever, som av olika anledningar inte går att ta ansvar för under så "fria former" som denna resa innebär. Av dessa 9 elever går 6 st i min klass! Det säger en del... Alltså våra elever gör verkligen sitt bästa utifrån sin situation, men att ha så många i samma klass som behöver extra hjälp och stöd för att fungera - det går inte! Svaret från rektor: "Det är väl inget sätt att mäta hur det står till i en klass!" Istället för att bekräfta det vi känner och upplever går hon i nåt sorts försvar...

Jag skulle sedan återberätta för klassföreståndarkollegan och då bara brast det. Tårarna rann och jag bara sjönk ihop. Hade 10 minuter på mig att samla mig för att gå på lektion - vilket jobb man har!! Körde två lektioner efter varandra, som gick på rutin, jag kan inte påstå att jag vet vad jag gjorde, och gick sedan igen för att prata med rektor. Hade redan igårkväll, innan dumheten från rektor som fick det att svämma över, funderat på att sjukskriva mig eftersom jag inte sover - hade då sovit 18 timmar på 5 nätter (vilket borde ligga på minst 35h!) - och det är klart att det märks. Stress, stress, stress. Som tur var var inte "min" rektor anträffbar, utan bara den andra - som har sina brister vad gäller ledarskapet, men som däremot är varmhjärtad och empatisk. "GÅ HEM NU!" var hennes svar när jag berättade, och sa att jag skulle försöka ta mig igenom de två lektioner som var kvar...

Pratade med klassföreståndarkollegan igen, grät mer, och åkte sedan därifrån...

Nu försöker jag fatta att det är "klart", att jag ska få vila en vecka till att börja med. Kommer alltså att vara sjukskriven nästa vecka åtminstone. Och som jag hoppas att jag ska få chans att lämna detta bakom mig sedan - på grund av ett nytt jobb!!