Ända långt borta hos mormor och morfar - över 50 mil. I två hela veckor! Hon har det underbart! Det är fantastiskt och underbart att vara 6 år och få obegränsad uppmärksamhet av både mormor och morfar under så lång tid. Knappt en vecka har gått. En vecka återstår innan jag få ha henne i mitt knä igen, får trycka ner min näsa i hennes hår. Möta de glada ögonen, så fulla av liv. Lyssna till hennes underbara funderingar om ditt och datt. Idag har saknaden slagit mig med basebollträ. Det river och sliter i maggropen. Jag längtar efter henne så det värker i mig. Längtan och saknad går hand i hand. Hennes glada röst med ord som berättar om dagens äventyr ger lite balsam på såren. Men det river och sliter fortfarande…
Jag älskar henne gränslöst!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ah som jag förstår din längtan! När L var knappt fyra och ett halvt var hon i USA i fyra veckor med sin pappa. Oj som jag längtade. Och visst hjälpte det att veta att hon hade det alldeles underbart, men saknade finns där hela hela tiden ändå.
Jag har tänkt på dig och L de här dagarna! Hur du skrev att du helst bara ville krypa under täcket och vänta på att hon skulle komma hem igen... Jag förstår känslan exakt mitt i nu!!!
Visst är det konstigt! Har visserligen inga egna barn, men har varit au pair flera gånger och har massor av andra barn omkring mig. När ens barn (egna eller lånade) är nära en kan man längta efter lugnt, tystnad och barnfritt. Så åker de iväg någonstans och ganska snart önskar man att de var tillbaka...
Barn är bäst! Sambon är helt överens med mig på den punkten och när livet hamnar mer i fas på jobbsidan, ska vi se till att börja jobba på knodd. Tillsvidare övar vi.. ;-)
Skicka en kommentar