Jag går alltid in till dottern innan jag själv går och lägger mig. Hon sover i en loftsäng så jag får klättra upp på en liten pall för att nå henne. Brukar släta till täcket, stryka henne över håret och viska ”...älskar dig!” innan jag tassar vidare in till makens och mitt sovrum. Ibland får jag samma svar, uttalat i sömnen.
Igårkväll när jag gjorde som alltid - klättrade upp och strök henne över håret - satte hon sig käpprätt upp i sängen och stirrade tomt ut i natten, förbi mig, genom mig. Mumlade något ohörbart. Repeterade det högre, fortsatte att stirra. ”Vad säger du gumman?”
-Mamma, är du här!!? Är det du som är här mamma?
-Ja, vännen jag är här. Hur är det? frågar jag så mjukt jag kan. Vill inte skrämma, inte väcka.
-Tack för att du kom mamma!
Sen lade hon sig ner igen och sov vidare. Lugnt, inget som skvallrade om hennes uppjagade röst bara någon sekund innan. Sömnen är ett mysterium!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Åh, vad mysigt... *läser o blir alldeles tårögd* Vad jättefint och bra du skriver!!
marie@solros.com btw... ;-)
KRAM o ha en finfin dag!
Tack! You've got mail!
Kram
Skicka en kommentar