Ur 6-årings mun

Dottern lekte nån rollek med en häst, ett par prinsessor, en liten dockhussäng och en liten tygbit. Hon kan hålla på i timmar med detta, helt för sig själv, inne i sin fantasivärld. Pratar på med olika röster för olika karaktärer. Idag var diskussionerna vilda prinsessorna emellan. Jag satt bredvid och läste en bok, så jag var inte riktigt koncentrerad på hennes monolog, men vissa saker bröt igenom. Plötsligt hör jag: "FAN!" Hon märker att jag tittar till på henne och försvarar sig med: "Jag leker!" Jag svarar så lugnt jag kan att jag ändå inte vill att hon ska svära...

-Svära? SVÄRA! Jag har inte SVÄRIT!
-Men jag hörde ju "FAN".
-Jag HAR INTE sagt det!! Behöver jag tillägga att hon vid det här laget är mycket förolämpad?!
-Ok, jag kanske hörde fel...

Hon muttrade en stund, men lekte sedan vidare. Prinsessorna är fortfarande upprörda.

-FAN FAN FAN! hör jag tre gånger snabbt efter varandra.
-Men gumman, nu sa du ju det igen!
-VADDÅ?!
-Fan
-Nej, mamma jag säger VVAAA!

De upprörda prinsessorna nästan spottar ur sig VVAAA!? Då låter det som FAAA - och jag lade tydligen till -N själv...

Det tar en stund för henne. Hon är inte klar. Fortfarande rätt så förolämpad tillägger hon:
-Jag svär faktiskt ALDRIG! Jag svär inte. Jag vet att man inte ska svära... för det ska man inte...
lång paus
...fast man får SÄGA svär... för det säger man ju i SVÄRmor och SVÄRfar!