"Jag är klar!"

Dessa tre ord har jag övat att säga de senaste två dagarna på jobbet. Av nån anledning är det flera som kommenterat just dessa två dagar att jag ser slankare ut, att jag är fin, vad duktig jag är och så det klassiska NU RÄCKER DET VÄL!? Jag har pratat mycket med en kollega/kompis som jag alltid pratat mycket vikt med och hennes ord väger tungt för mig. Hon har också sagt att det räcker. "Ärligt Ina, du är skitsnygg nu, jag menar verkligen att det räcker. SE DIG I SPEGELN!"

Den kommentaren tillsammans med samtalet med en annan, verkligen SMAL kollega igår, har fått mig att tänka. Smal-smala kollegan frågade rakt ut hur mycket jag vägde. Ja, jag väger ju 63 (och nåt hekto)... Jag kontrade och frågade henne. Hon är 168-169 cm så ett par cm längre än jag alltså och jag hade nog gissat på 53-54 kg - för hon är verkligt smal i mina ögon. Tunn, smalhöftad etc. Hon sa "Oftast mellan 57 & 60, nu väger jag nog 59". Resten av kvällen gick åt till att få in det i skallen, det bara snurrade.

"Jag väger bara FYRA KILO mer än supermegajätteotroligt smala kollegan!"

Där och då bestämde jag mig verkligen att göra paus nu. Jag inser att jag inte ser hur smal/nätt jag faktiskt är. Jag tror ärligt att jag skulle bli snyggare av att tappa 4-5 kg till... i känslan är det ärligt. Jag förstår nu att det inte är logiskt.

Det känns märkligt och skitläskigt att säga "Jag är klar!" för det är jag ju inte, skriker känslan. Jag är ju faktiskt fortfarande KNUBBIG! Eller?? ... Jag är irriterad på att jag får ta stl 36/38 på tröjor, "för vad ska då smala personer kunna ha?" Jamen du ÄR JU SMAL får jag till svar... Så även den kommentaren betyder ju att jag inte har fattat i huvudet vad som hänt på kroppen.

Det är 7 ÅR sedan jag vägde 103 kg - alltså 40 kg mer än nu. Det är 4 år sedan jag gick till VV, då vägde jag 96 kilo (efter att ha varit gravid och kräkts mig ner till 80 kg och vänt upp igen). Huvudet har alltså haft låååååång tid på sig att fatta och ändå, ÄNDÅ, sitter jag här nu väldigt, väldigt nära "lite till så blir jag lycklig"... Just det där som man hör ”alla” fd överviktiga vittna om. Men det gäller ju inte mig! Nä, tjena...

Nu gäller det att logiken är starkare än känslan! Samtidigt är jag ju jättenervös över att klara av att jämnvikta, eftersom jag aldrig lyckats med det. Gå ner i vikt kan jag. Jag vet precis hur man gör och där är jag trygg. Men att jämnvikta. De gånger jag har provat har jag gått upp - det ska inte hända, det får inte hända den här gången. Kanske ligger en del av viktfixeringen där också? Så länge jag ”får” viktminska vet jag hur man gör. Som sagt, logiken måste få vara starkare än känslan för nu bromsar jag.

Nu är jag klar!!!