Ålderdom

Ur mitt minne från Ronja Rövardotter:

När Skalle-Per blir dålig kryper oron i kroppen på Mattis. Han frågar Lovis, sin kvinna och Ronjas mamma, vad det är för fel.
- Ålderdom, svarar hon sakligt och lugnt.
- Men det dör man väl inte av? svarar Mattis och får höra precis det han inte vill, att jo, det är precis vad som kommer att hända.
- GHA! Nej, det tillåter jag inte!! vrålar han medan Lovis, återigen lugnt, svarar honom:
- Mycket styr du över Mattis, men inte det. Det kan du inte bestämma!

När Skalle-Per senare verkligen har dött skriker Mattis ur sig saknaden:
- HAN FATTAS MIG!

Ingen annan än Astrid Lindgren kan skildra det stora, svåra så naket och enkelt, men ändå inte förenklat. Så självklart i all sin oförklarlighet.

Varför dessa tankar hos mig?

På min pappas sida finns bara en moster till honom kvar. Hans mamma var äldst av sina syskon (hon dog 2000, bara ett par månader innan dottern föddes), sedan hade hon några bröder och sist kom en halvsyster, sedan deras mamma blivit änka och gift om sig. Denna syster, min pappas moster alltså, ligger nu på sjukhus. Svag och tärd av samma ”sjukdom” som Skalle-Per; nämligen ålderdom.

Hon är lite över 80 år, hennes man nästan 90 men fortfarande väldigt pigg. Så ensam han är nu. Så lite vi kan göra för att trösta. ”Du blir bra igen!” vill man säga till henne. ”Det ordnar sig! till honom... Det enda som kan ”ordna sig” är att hon inte dör nu, på sjukhuset, utan får bli så pass pigg att hon kan komma hem igen. Men ”ålderdomen” har henne i sitt grepp och det är gräsligt. Även om hon kommer hem kan det inte finnas mycket tid kvar... Jag vill också vråla som Mattis:

- GHA! Nej, det tillåter jag inte!!